Arkeologi & Historiebloggen

Arkeologi & Historiebloggen handlar om arkeologi, pågående expeditioner och egna utgrävningar, nya upptäckter, kultur- och religionshistoria, antiken, myter, resor och kuriosa samt tidlös politik. Slutledningar och åsikter i inläggen är författarens egna.

Richard Holmgren är arkeolog med fokus på Mellanöstern, författare, föreläsare, illustratör och guide, är religiöst liberal och partipolitisk agnostiker som driver företaget ARCDOC Arkeologisk Dokumentation. Han är också stolt sambo med Virginia och husse till Milou.

2014

Kejsar Hadrianus fick aldrig smaka gräddglass

Vad hade egentligen antikens romare tyckt om dagens glass? Jag tänker då på vår gräddglass, eller varför inte den utsökt krämiga och sorbetliknande strut man kan inhandla i dagens Rom. 

Glass

Invånarna i antikens Rom kunde endast drömma om denna typ av glass. Under de italiska sommarmånaderna hade en välbärgad eller berest romare, på sin höjd, kunnat hoppas på en variant av vår tids ”slurpee” eller en ”slush puppy”. Det vill säga, romarna kände mycket väl till att man kunde blanda is och snö med juice för en kylande effekt. Denna isdrink lär ha varit smaksatt med frukt och honung. 
Man brukar tillskriva Roms egen festfixare, kejsar Nero, historier om att denne skulle ha låtit sända slavar för att transportera is och snö från bergen. Detta går inte att verifiera historiskt och förmodligen är detta en skröna från 1800-talet, vilken började att spridas som ett PR-knep bland Roms glassförsäljare. Tanken om att ”hinka” is är dock inte orimlig eftersom vi stött på fenomenet på andra platser där man ägde alla resurser, utom just is (se: ”Här rann mjölken direkt ur kranen”). 

Kinesisk frusen mjölk finns beskriven från 600-talet, men det är först över sexhundra år senare som ”glassen” möjligen når västvärlden, då genom de handelsvägar som bland annat berestes av Marco Polo. Många historiker är idag ense om att kineserna sannolikt var de första att begagna sig av iskalla mejeriprodukter. Möjligen perserna. Av denna anledning stöter vi ofta på historier som menar att det var Marco Polo i hög person som under 1200-talet presenterade ”glassen” för västvärlden. Denne nämner dock inget som skulle kunna liknas vid ”glass”. Kanske var det ett medvetet trick för att kunna sälja egen Rialto-glass i Venedig - ett projekt som följde Marco i graven.

Hur det nu var med de gamla sidenvägarna, så hittade glassen fram till oss till slut och detta inleder en helt ny historia av kalla fakta. Den första och säkra referensen till glass, i västerländsk historia, är ett franskt recept för smaksatt is från 1674. Svaret på frågan om romarna hade tyckt om glass - vår glass - måste bli ett definitivt ja. Trots tappra strävanden att blanda is med frukt och naturliga sötningsmedel, så nådde man aldrig riktigt fram till våra tiders strutar, bägare och glasstårtor. För allt detta har vi amerikanen Jacob Perkins att tacka, som 1834 byggde världens första och fungerande kylsystem. 

av Richard Holmgren, 2014

...Sorbet kommer från ordet sherbat, som är ett persiskt lånord.

Foto: Richard Holmgren

På 3300 meters höjd, i södra Armenien, möts man av en speciell bergskam som fått namnet Ughtasar. Tusentals ristningar av bergsgetter har pyntat bergets kittelformade platå i tusentals år och snart kommer de hem till dig!

Hällristning

Namnet Ughtasar anspelar på bergets likhet med kamelryggens två pucklar. För att komma till denna avlägset belägna plats, i den sydarmeniska provinsen Syunik, väntar en drygt två timmars färd i eländiga uppförsbackar. Det givna valet av transportmedel blir ryska UAZ-452:or, eller "Bukhanka" som de också kommit att kallas - vilket ungefär betyder "brödlimpa". 

Med ryska brödlimpor på kamelryggen. Foto: Richard Holmgren
Ughtasar - den kittelformade platån med sina karakteristiska "pucklar". Foto: R. Holmgren Ughtasar - den kittelformade platån med sina karakteristiska "pucklar". Foto: R. Holmgren

Under slutet av september månad faller här ett lätt snöblandat regn och under nio av årets månader täcks platsen av snö. Vi kan därför börja med att konstatera att platsens alla hällristningar, eller pietrogryfer om man så vill, ursprungligen bör ha ristats under någon av sommarmånaderna. Ristningarna har kommit att kallas för itsagir, "getskrift", då platsens över 2000 ristade basaltstenar i förstone avbildar vildgetter eller bergsgetter. Dessa var även förfäder till våra dagars tamgetter – det vill säga Capra aegagrus hircus. I Sverige brukar vi ofta använda oss av trivialnamnet "stenbock" för flera olika arter inom släktet getter.

Hällristning

Tillsammans med vildgetterna, vilka gärna avbildas med sina långa och ibland komplicerat böjda horn, förekommer exempelvis även antropomorfa figurer, hundar och oxar samt större kattdjur. Det faktum att Ughtasars oxar även avbildats med plog, gör att vi kan begränsa just dessa pietroglyfer till tiden för det fjärde årtusendet f.Kr. och därefter - då alltså plogen började figurera på avbildningar i regionen. Vissa tidsoptimistiska pietroglyfforskare menar dock att övriga ristningar kan vara flera tusen år äldre, även om vi måste förmoda att intresset för platsen har haft en lång kontinuitet och att man därför även kan finna en kronologi i symboliska uttrycksformer och funktion.  

Notera "julbocken" längst ned till höger - inte så långsökt som du kan tro. Foto: R. Holmgren Notera "julbocken" längst ned till höger - inte så långsökt som du kan tro. Foto: R. Holmgren

Stannar vi till ett slag vid den mest vanligt förekommande uttrycksformen, bocken, så ska vi dock finna några intressanta egenskaper som kan leda oss på vägen i förståelsen av de högt belägna hällristningarna. Om vi för en stund återkommer till antagandet att ristningarna rimligen förevigats under sommarmånaderna, så leder det oss till tidiga kulturers växling mellan sommar- och vinterbete. Detta var en lösning för att undvika sommarmånadernas varma och torra dalgångar samt bergens ogästvänliga vinterklimat. Man alternerade sålunda betet för att effektivt utnyttja bete och klimat alltefter årstider. Detta fenomen brukar kallas för transhumance och förekommer även i modern tid. I Skandinavien brukar vi kalla en variant av detta för fäboddrift. Detta kan vara en av anledningarna till ristningarnas högt placerade läge, men som vi ska se, så kan det finnas andra orsaker till att upprätta en rituell plats på mycket hög höjd. Detta har en direkt koppling till just bergsgeten. 

Hällristning

Den kanske mest spännande aspekten av bergsgetterna är frågan om när människan började domesticera dessa djur. I Ughtasar befinner vi oss i en nordlig utlöpare av Zagrosbergen. Genetiska studier som också stödjer arkeologiska fynd, visar att vildgeten Bezoar ibex, från Zagrosbergen, är stamfader till nästan samtliga av våra domesticerade getter. Getterna tillhör vidare de äldsta av människans domesticerade djur. Den kom inom en relativt kort tidsrymd att uppfylla samtliga av människans basförnödenheter. Från denna fick man mjölk och kött samt bränsle i form av dynga. Getens hår, hud och senor blev kläder, boningar, vätskebehållare, verktyg och vapen. Sedan 10 000 år tillbaka och fram till idag blev geten en ovärderlig resurs att räkna med. Det enda som krävdes var bördiga dalgångar för bete och därför också en vördnad till de gudar som höll detta maskineri i rullning.  

Basaltblock med tusentals hällristningar. Foto: Richard Holmgren

Mot denna bakgrund kan vi nu återgå till ristningarna i Ughtasar. Att bergsgeten kom att få en starkt gudfruktig status är inte svårt att förstå mot dess mångsidiga egenskaper. Bergsgeten utgjorde dessutom en länk mellan den kända världen och de högt belägna bergstopparna - en gudars boning vilka försåg dalgångarna med det livsviktiga vattnet. Sannolikt bidrog detta till att ge bergsgeten en översinnlig prägel. Men bergen utgjorde också avstampet till de höjder som naturligt strävade mot solen – det vill säga det strålande och märkvärdiga gudaväsen som var förutsättningen för allt liv. I många kulturer var det just de djur som hade dessa transcendala egenskaper, ofta fåglar, som kom att manifestera länken mellan människa och gudar. 

Solguden i mänsklig skepnad - kanske är det en shaman? De förstorade händerna kan möjligen spegla solens livgivande strålar. Foto: R. Holmgren Solguden i mänsklig skepnad - kanske är det en shaman? De förstorade händerna kan möjligen spegla solens livgivande strålar. Foto: R. Holmgren

Bockhornen hade mäktiga och komplexa former. Att kraften emanerade från dessa horn, har varit en väl etablerad föreställning hos oräkneliga kulturer. Vi finner detta i flera olika uttrycksformer - från Iranska och Mesopotamiska avbildningar i form av ”vildgeten och trädet”. Vi känner vidare till Levantens behornade altare eller den grekiska mytologins Amalthea med sitt ymnighetshorn. Hornet är en av de starkare representationerna för fruktbarhet och ymnighet. Som oätlig biprodukt i offerritualer samt i egenskap av dess praktiska form som dryckes- och offerbägare samt som blåsinstrument, kom hornet att utveckla symboliska kvalitéer utsprungna ur ritual och föreställningsvärld. Inte minst är hornets form i sig en gestaltning av manlig reproduktionsförmåga. Ännu idag vittnar engelskans slanguttryck, ”horny”, alltjämt om hornets konnotation till alstringskraft. 

Julbock

Hornets direkta koppling till fruktbarheten skapar vidare en analogi till solens reproduktiva kraft där ledargestalter och shamaner med behornade hjälmar och huvudbonader kommit att förkroppsliga solguden. Shamanen med sina horn kom att utgöra en länk mellan människan och de krafter man ville bejaka. Det är därför inte ovanligt att man ser hällristningar med bockhövdade individer, vilka således kan ha representerat gudar eller shamaner. En shamans sång och dans kring ett bål kan exempelvis utgöra en ritual där solens livgivande kraft representerades av elden. 

Sigillavtryck med getter och livsträdet. Illustration: R. Holmgren Sigillavtryck med getter och livsträdet. Illustration: R. Holmgren

Vi äger idag ett flertal föremål, såsom sigill och generella avbildningar från det östra Medelhavets bronsålder som porträtterar vildgetter i kombinationen med ett träd eller en planta (ofta tolkat som livsträdet). Vanligen avbildas två getter vända mot varandra, ståendes på bakbenen och med frambenen resta mot trädets stam. Symbolen verkar ha givit eftertryck till ägarens eller familjens makt och produktiva kraft. Den tidigaste uttrycksformen av motivet kan spåras till trakten av dagens Iran. Symbolen kom senare att bli ett vanligt motiv i såväl Mesopotamien och östra Medelhavet som i det faraoniska Egypten.   

Vildgetterna under livsträdet. Illustration: R. Holmgren Vildgetterna under livsträdet. Illustration: R. Holmgren

Tycker du att allt detta låter långsökt och svårt att knyta samman, så är du förmodligen inte ensam. Det är inte heller säkert att den tidiga människan hade full insikt i hur getter, livsträd och gudar bildade logiska kopplingar mellan henne och de krafter som upprätthöll liv och ordning i tillvaron. Psykoanalytikern Carl Gustav Jung kallade dessa olika komponenter för arketyper. Dessa är viktiga för oss ännu idag och chansen är stor att även du som läsare snart kommer att delta i en av dessa livsbejakande ritualer. Livsträdet, det vill säga julgranen med den intill placerade julbocken är ett sådant exempel. 

av Richard Holmgren, 2014

Starka ord? Ja kanske det - men det kändes nästan som ett slags kulturens elfte september när vår regering presenterade höstens budgetproposition. I en flyktig mening på sidan 308 planerar man nu att lägga ned tre av våra svenska stoltheter kring Medelhavet - forskningsinstituten i Rom, i Athén och det i Istanbul. Med detta beslut drämmer utbildningsminister Helene Hellmark Knutssons en slägga i kulturens stöttepelare och sätter flera forskningsgenerationers uppbyggnad i rungning.

Medelhavsinstituten har varit basen för internationellt utbyte för både arkeologer, språkforskare, konstnärer, formgivare och musiker. You name it - och inte minst en given omständighet för alla som älskar att konsumera produkten därav. Institutet i Aten har rötter från mitten av förra seklet och det svenska institutet i Rom grundades 1925 på initiativ av Gustav VI Adolf. Institutet i Istanbul är inte bara en bas för studier och forskning i Turkiet, men utgör även en brygga till hela Östra Medelhavsområdet och Iran. Institutens omfattande fastigheter huserar outtömliga bibliotek, kursverksamheter, samlingar och katalogiseringar samt förutsättningen för många svenska projekt i respektive land. Instituten har varit och är mötesplatser och forum för allsköns humanistiska läroämnen samt inte minst basen för de utgrävningsplatser som sett arkeologins pionjärer formas till dagsaktuella och spännande projekt. Axel Munthes villa, San Michele på Capri, kan även detta snart vara ett minne blott.

På tal om Capri så lät Axel Munthes testamente klargöra att San Michele efter hans död skulle övegå i (den trygga) svenska statens ägo för att användas av Svenska institutet i Rom. Enligt testamentet skulle egendomen användas av svenska studenter och forskare, konstnärer och journalister eller människor som förstår Munthes "känslor för Italien och den klassiska kulturen samt den humanistiska forskningen överhuvud". Ord och ansvarsuppgifter som dessa, lobbar nuvarande regering i papperskorgen.

För den som satt sin fot på något av dessa institut är innebörden av det som nu håller på att hända fullständigt hårresande - eller jaw-dropping som det heter overseas. Det är uppenbart att ingen av de som ligger bakom detta beslut ens skymtat silhuetten av dessa kulturcentra eller förstått deras internationella anseende och samverkan. Detta är en milsten i kulturhistorisk idioti och ett bildningsförakt i paritet med Kinas förste kejsare som lika abrupt gjorde sig kvitt det egna rikets kulturarv. Regeringen tar bort institutens stöd på 12 miljoner från 2016. Nästkommande år reduceras stödet ytterligare med 10 miljoner kronor. Detta är en struntsumma i sammanhanget som inte står i relation till effekterna av en dylik besparing. För en redan ansträngd ekonomi inom humaniora så betyder detta spiken i kistan för Medelhavsinstituten.

Medlen för instituten försvinner förvisso inte. Dessa ska istället prioritera ESS - ett stort naturvetenskapligt forskningscentra utanför Lund som nu är under uppbyggnad. Här kommer en partikelaccelerator (något som för tankarna till den boost som regeringens slumrande tankeorgan skulle behöva) en dag att påminna om tröga tankegångar och förhastade beslut. Men då gott folk, då kan allt detta redan vara ett mörkt kapitel i svensk kulturhistoria. Paradoxalt nog är frågan vi istället bör ställa oss - hur vi på ett klokt sätt kan satsa mer på de svenska medelhavsinstituten.

Kära vänner av humaniora och med allt vad detta innebär, sprid detta!

/Richard Holmgren


 

Länk till namninsamlingen Rädda Medelhavsinstituten.

Ett av flera utmärkta blogginlägg om nedläggningen av instituten finner du även på HUMTANK - "I ljusets hastighet mot framtiden". Här ser du även de planerade kostnaderna för ESS utanför Lund.

 
En av skulptören Carl Milles egna favoriter och skapelse, "Solglitter". Den står idag på Svenska Institutet i Roms innergård. Snart på en auktion nära dig?

Days of wonder! I found a lost desert city some months ago - while sitting in my home. If you look at the two pictures above, you can see the original desert photo at the top. Look closely and you will see something hidden beneath the sand. What you see is a hidden city. Underneath the photo I have tried to make sense of the covered structures and created a simple city plan.

I will not tell you where to find the city – you have to find one on your own. Here are some simple guidelines to eventually become a full-fledged armchair archaeologist. 

Lost desert city, försvunna städer

It’s not always easy to take a vacation from field archaeology just because you happen to be at home. And it’s not really necessary. In fact, you don’t even have to be an archaeologist – at least not when it comes to find interesting stuff from the air. Sometimes, when relaxing at home, I use to open Google Earth and establish a search path – just for fun – nothing complicated here. I have found many potential archaeological sites over the years, not only when working in the field, but sitting in my home with a sleeping dog by my side. If you are interested, I can give you some hints on how to find the lost cities, but also how to interpret them.

First let me mention that you can trace city walls everywhere – beneath agricultural areas, forests, under shorelines and so forth. The problem is that you usually get stuck with only one satellite photo in Google Earth and you need to have some luck that the green areas are photographed during the right time of the year or that the water visibility is clear. Usually you need several different angles and use additional infrared photos or thermography to solve this matter. However, the sand in the desert usually stays the same all year around and as the word implies, these areas are vast and deserted. This means that the chances are bigger that you can be the first one to find a specific place of interest. 

Lost city, Google Earth Lost city, Google Earth

In short, download Google Earth to your computer and start "flying" by searching any area of interest. The best way to find hidden cities or village structures is to search from an altitude of about 400-1000 meters. In the program, you can see your current altitude in the lower right corner. If you want you can follow a grid, so that you don’t cover any area more than once – but to make things easy – try to begin by searching randomly at places where you can expect to find a city. You can for example carefully study and then follow old trade routes, but never forget that a city needs building material. If the city is made of sundried bricks you need water and clay and if houses are built by stone you need a quarry or nearby boulder stones. In any case, a city always needs water – look for areas with natural springs, rivers, river deltas and even dried up riverbeds. Also check for protecting hilltops, both for surrounding protection and hilltops that could securely elevate a city. If you consider facts such as these, it will help you to narrow downd your search area.

Last but not least – do not give away the position of your newly discovered city. Particularly not over the Internet. The problem with looted archaeological sites cannot be underestimated. Try instead to contact any archaeological institution, so that it can be professionally investigated when time and funding allows. However, sooner or later nobody can protect a site from illicit excavations and looting. Once any excavtions starts, you blow the position. Areas of habitation don’t usually contain easily recovered artefacts, but nearby tombs sometimes do.         

What can we learn from the city plan above? If you click HERE, you will be opening a new page where we can try to understand what's hidden under the dunes.



Richard Holmgren, 2014

Ishak Pashas palats. Foto: Richard Holmgren

Ishak Pashas palats är som taget ur en scen i sagosamlingen "Tusen och en natt”. Under varje steg genom byggnaden, skriker väggar, tak och golv av de mest utsökta stenarbeten i barock och rokoko. Palatset ligger längs med Sidenvägen i Östra Turkiet - ett stenkast från gränsen mot Iran. Hela härligheten färdigställdes år 1784 av den kurdiske storvisiren, Ishak Pasha, som för övrigt önskade dricka mjölk direkt från kranen. 

mjölk

Här flödade ingen honung, men nog flödade det mjölk alltid. På en beryktad fontän vid palatsets ingång - eller utgång - beroende på var man är på väg, finns två kranar som emanerar från en nisch i väggen.

Fontänen med mjölk. Foto: Richard Homgren Fontänen med mjölk. Foto: Richard Homgren

Kranarna hämtade en gång i tiden sitt innehåll från palatsets nära och avlägsna omgivningar. Den ena kranen flödade av iskallt vatten från det svala höglandet och den andra flöt ymnigt av färsk mjölk. Om det var får-, get- eller komjölk framgår inte, men det är ingen orimlig sak i sig att herdar i trakten hade som uppgift att varje dag fylla en cistern med mjölk för att behaga boende i palatset eller överväldigade besökare. Jag menar, i palatsets kök fanns även jättelika bassänger som varje dag fylldes med is från omkringliggande glaciärer - sannolikt genom några ottomanska sherpas som sprang skallgång upp och ned för berget Ağrı Dağı. Bassängerna med is var följaktligen palatsets lösning på våra tiders ”kyl & frys”.

Enligt en annan tradition så kunde kvinnor med sinande bröstmjölk få sig en extra boost om de drack av vattnet i fontänen. Kanske en överentusiastisk besökare någon gång missförstod just vattnets stimulerande potential - någon som med halvslutna ögonlock, öronproppar och stora framtänder lyckats föra vidare en för Pasha vansinnig idé om att mjölk skulle ha runnit direkt ur hans kranar? Jag vet inte, men själv föredrar jag faktiskt denna senare version, den med kranar av mjölk - inte rinnande bröstmjölk alltså, men en alternativ animalisk laktosboost som kunde berika livet. Båda varianter levererar ju i slutändan ändå samma resultat - inte sant? Vidare hade nog Ishak Pasha blivit ganska besviken över frågan om vad som kom ur hans vattenkranar på gården - speciellt efter det att "han" huggit fram, mejslat in och pyntat ut, 7600 kvdratmeter sterilt berg.

Ishak Pashas palats i Östra Turkiet, interiör. Foto: Richard Holmgren
PopArk-gruppens besök vid utgrävningarna i Arenigrottan / Foto: Magnus Melin
Klicka på Populär Arkeologi för att komma till hemsidan

Hemkommen från guidningen av en sanslöst trevlig resa med en fantastiskt rolig och vetgirig grupp - kan man konstatera att stora delar av resan kom att tala till oss från hålrum och gropar. Självklart kom också årets gruppbild att förmedlas från en av de mest spännande arkeologiska platserna i Armenien - eller varför inte - i världen! 
I Areni-1 grottan har världens äldsta vinframställning grävts fram. Relativt ytligt begravda aktiviteter visar lämningar av gravar och vinkrus som förmedlar liv och föreställningsvärld från drygt 6000 år tillbaka.

Fängelsehålan som kom att förändra Armenien  / Foto: Magnus Melin Fängelsehålan som kom att förändra Armenien / Foto: Magnus Melin

Mer än 4000 år senare kom en annan viktig plats att förändra vardagen för folket i Armenien - då från en djup och under marken placerad fängelsehåla. Låt oss dock ta det från början. Två av Jesus apostlar, Bartolomeus och Judas Thaddeus, sades vara de första att influera Armenien med kristendomen som religion och filosofi. Det var dock först år 301 e.Kr. som kristendomen blev att betrakta som statsreligion i Armenien. Just denna händelse kan härledas till en speciell fängelsehåla som också lägger grunden till Armenien som världens första kristna stat. 

Under tretton år, sägs det, satt den kristne Gregorius Upplysaren fängslad i kung Tiridates den tredjes stad vid Ararats sluttningar. Den hedniske konungen hade på olika sätt arbetat hårt för att stävja kristendomenens etablering och genom ett gudomligt straff kom hans livsstil därför att bli alltmer grislik. Grymtandes i skogen och med frisläppandet av Gregorius som enda lösning på hans begynnande magsår, för att inte säga hängbuk, kom kristendomen till slut att segra. Historien är fängslande i dubbel bemärkelse, men sanningen är ofta mindre romantisk. Faktum är att vid 300-talets början så krävdes full uppslutning av samtliga Armenier - kristna som hedningar - för att stå emot det partiska rikets expansion. Att negligera de påtagligt kristna strömningarna, hade sannolikt fått ödesdigra konsekvenser för Tiridates styre och inte minst för Armeniens framtid som land.

Tack till Magnus Melin för ovan tagna foton under Populär Arkeologis resa.


/Richard, maj 2014
 


Vill du veta mer om Arenigrottan och mina utgrävningar på platsen under hösten 2013 - klicka här
Judas Iskariot hänger sig vid Akeldama
Judas Iskariot hänger sig vid Akeldama

Akeldama var Jerusalems avfallsupplag och enligt det Nya Testamentet den plats där Judas hängde sig. Det var krukmakarnas åker och apostlarnas gömställe, tidigare även känd för sina barnoffer. Hit kom pilgrimer, en begravningsplats för fattiga och fredlösa men även för burgna och respekterade. I dess mark ruttnar aldrig kroppar och här finns helvetet på jorden. Detta är Blodsåkern i Jerusalem, en arkeologens och exegetikerns nöt att knäcka.

Jerusalem
Det döda fåret på Akeldama i Jerusalem. Foto: Richard Holmgren Det döda fåret på Akeldama i Jerusalem. Foto: Richard Holmgren

En åker i dödsskuggans dal
I mitten av nittiotalet inventerade jag en arkeologiskt märklig plats i Jerusalem. Den brukar kallas för Blodsåkern eller Akeldama. När jag mätte upp platsens korsriddarvalv nödgades jag arbeta intill ett får som hade dödsstörtat genom ett av platsens djupa schakt. Djuret hade svällt upp i värmen, men inga insekter eller stank omgav kadavret under förruttnelseprocessen. Det skulle visa sig att detta var något som givit Akeldama en övernaturlig prägel sedan urminnes tider. 

Akeldama ligger sjuhundra meter söder om den Gamla Staden i Jerusalem - där Hinnomdalens sydöstra ände möter Kidrondalen. Platsen är en av de mest imponerande, viktigaste och samtidigt, i relation till detta, den mest outforskade arkeologiska platsen i det heliga landet. Platsen saknas ofta i ämnesencyklopedier och förekommer undantagsvis i beskrivningar om Jerusalem. Trots detta finns på denna obebodda plats 80 gravkammare av vilka de flesta kan dateras till tiden kring Kristi födelse. Till detta kan även läggas en mångfald av kulturhistoriska traditioner och legender. Platsen omnämns i Matteusevangeliet och Apostlagärningarna som Akeldama eller Blodsåkern, med samma betydelse.

Jerusalem

De trettio silverpenningarna
I evangelierna kan vi läsa om hur Judas Iskariot går till översteprästen och frågar vad han får i gengäld för att ange Jesus. Man ersätter honom med de berömda trettio silverpenningarna varpå han kort därefter identifierar Jesus i Getsemane med en kyss. Enligt en episod i Matteusevangeliet, där Jesus utlämnas till Pilatus, blir Judas ångerfull och återlämnar pengarna till templet. Judas kastar den förvägrade återbetalningen i templet, avlägsnar sig och hänger sig vid Akeldama. Eftersom betalningen betraktades som blodspengar så placerades den inte i tempelkassan, utan användes för att inköpa en bit mark som begravningsplats för ”främlingar”. Platsen var känd som Krukmakaråkern, men kom efter detta att kallas Blodsåkern, ett namn som enligt bibeltexten har överlevt ”fram till denna dag”.

Jerusalem
Skiss över Akeldamas underjordiska valv Skiss över Akeldamas underjordiska valv

Där kroppar aldrig ruttnar
Platsen blev identifierad som Akeldama redan på två- och trehundratalet genom krönikören Eusebios. Akeldama finns också utsatt på Madabakartan, en mosaik i Jordanien vilken markerar flera heliga platsers läge under 500-talet. Arculf, den helige biskopen av Gallien, som besökte Jerusalem vid slutet av 600-talet, berättar om det lilla fältet Akeldama som var täckt av stenhögar med varsamt begravda pilgrimer, detta vid sidan om andra som lämnats att ruttna ovan jord. Även korsriddarna beskriver platsen och de byggde här en stor underjordisk välvd struktur vilken nyttjades som benhus för riddare och pilgrimer som dog på Johanniterriddarnas hospital. Jord från Akeldama togs vidare ofta som fartygslaster för att viga kyrkogårdar i Europa och platsen har således även kommit att kallas för den kristna världens första campo santo. 

En legend från korsriddartiden säger att de kroppar som sänktes ned i benhuset bröts ned utan att ruttna - detta under loppet av ett dygn. Professor W. Krafft som under mitten av 1800-talet skildrade Jerusalems topografi, tilllägger i sin beskrivning av valvet på Akeldama, en notering om ryktet att döda kroppar skulle upplösas snabbt utan att utveckla stank av förruttnelse. Detta är korrekt, säger han, det bevisades med en död hund under hans vistelse i den Heliga Staden. 

               
När jag själv inventerade platsen i mitten av 1990-talet och gjorde uppmätningar i den underjordiska grotta som står i förbindelse med korsriddarvalvet, så hade jag som omnämnt, själv möjligheten att uppleva samma egendomliga fenomen. Bredvid uttjänt bråte låg ett får som hade dödstörtat genom ett av schakten. Det hade svällt upp i värmen och inga insekter eller stank omgav kadavret under hela förruttnelseprocessen - även om det tog mycket längre tid än ett dygn. Det är säkert bland annat denna naturföreteelse som under seklers lopp givit Akeldama en av dess översinnliga präglar. Således kan ni förstå min exalterade förvåning när jag läste Kraffts redogörelse på Rockefellers bibliotek i Jerusalem, efter att själv ha bevittnat det döda fåret! 

Jerusalem
Hart Island, New York Hart Island, New York

Fattigkyrkogård likt New York
År 1143 byggde korsriddarna den Heliga Marias kyrka inuti en av platsens gamla gravgrottor. Gården till kyrkan kom också att inbegripa några av de andra grottorna, av vilka en var känd som den tillflyktsort till vilken apostlarna flydde efter Jesus arrestering. Det grekiskortodoxa klostret som idag dominerar Akeldama, byggdes över denna kyrka år 1874 och det är tillägnat den helige Onuphrius, den egyptiske eremit som endast skylde sig med sitt långa skägg och hår. Vid en tillfällig vistelse i kyrkan, förevisade en klostersyster mig ett nyupptäckt läckage i kyrkgrottans tak. Puts hade luckrats upp och exponerat en underliggande målning. Under denna anades ytterligare en avbildning - en fresk föreställande en skäggig man hängande i en snara. 
               
Eftersom Matteus likställer platsen med Krukmakaråkern, samt det faktum att fältet kom att brukas som gravplats för främlingar, så har namnet vanligen kommit att definiera kyrkogårdar för fattiga, okända och kriminella. Vi känner till exempel till ”The Potter´s field” på Hart Island i New York där man idag ceremonilöst begraver över hundra människor i veckan. Att Akeldama, förutom de mer nobla och eleganta gravarna från Herodiansk tid, intensivt kommit att nyttjats som gravplats framgår av innehållet i de bitvis djupa jordlagren. I vissa tvärsnitt, sedda inifrån gravöppningarna och där de utanförliggande jordlagren nästan når ända upp till gravportarnas överstycken, syns nästan mer mänskliga kvarlevor än mylla. Den senaste begravningen på Akeldama ägde rum i slutet av 1800-talet och bland många av de muslimer som idag bor i platsens omnejd kallas platsen vanligen för ”galgbacken”.  

Jerusalem med Blodsåkern i förgrunden

Helvetets eldar
Geihinnom motsvarade Gehenna – självaste helvetet. Namnet kommer ursprungligen från Hinnoms dal. Det eskatologiska Geihinnom har varit stoff för åsiktsutbyten, men dess geografiska position känner vi rätt så väl. Gamla Testamentet refererar både till Ben Hinnoms dal (Hinnoms sons dal) samt Hinnoms dal. Den bildar vidare gränsen mellan Benjamins och Judas territorium där namnet Hinnom ursprungligen kan ha syftat på en landägare, en hednisk gudom eller ett lokalt geografisk särdrag. Hinnomdalen var illa beryktad redan under Jerusalems första tempelperiod, då som den plats där barn brännoffrades till den hedniske guden Molok. Profeten Jeremias förespådde att dalen vid tidens ände skulle komma att bli en bestraffningens plats - en uppfattning som också förts vidare till det Nya Testamentet. Det är möjligt att denna del av Hinnomdalen blev identifierad som Akeldama, Blodsåkern, på grund av dess illavarslande sammanhang.

En annan förklaring till att Akeldama kom att associeras till de osaligas straffort är Blodsåkerns tidigare koppling till krukmakarnas område, där keramiktillverkningen låg. I Gamla Testamentet omnämns platsen vid östra Hinnomdalen ofta i dessa sammanhang och det är just beskrivningen av Akeldama som Krukmakaråkern som hjälpt till med att identifiera dess geografiska läge. I gamla tider placerades ofta keramikverkstäder i givna områden utanför staden vilket berodde på den intensiva rök som ugnarna genererade. Detta är något som vi även i vår tid kan uppleva intill avfallsupplagen i städer som till exempel dagens Kairo. Vid Akeldama brann den outsläckliga elden. Lågorna och röken steg från keramikugnarna samt vid de eldar som brann för att förhindra farsoter från döda kroppar - i judisk apokalyptisk litteratur, den eld som förtärde de otrognas kropp och själ. Gehenna.


När en arkeologkollega testade solbelysningen av Akeldamas branta klippsida i en datoriserad modell, så visade det sig att platsen var en av få i Jerusalem som ständigt befann sig i skugga. Akeldamas avgrund uppfattades säkert som en stark antites till templet strax norr därom. En höjd där Gud, ljus och renhet regerade eller som genom orden; "Gehenna - en smältugn inom synhåll från paradiset".

Östra Grottan under Akeldamas valv

Dunkel och motsägelsefull
Ett egendomligt faktum som ofta påpekats när det gäller Akeldamas geografiska position är platsens gravar vilka är några av de mest utsökta från sin tid. Vissa sakkunniga menar att de pompösa gravarna lite motsäger Blodsåkerns nerklassande särdrag. Gravarna är elegant dekorerade kammare av vilka en sannolikt tillhörde översteprästen Annas, som hade sitt ämbete från åren 6-15 e.Kr. Men, de förnäma gravarna behöver egentligen inte innebära en motsättning till den slöja av orenhet som associerades med åkern. Gravarna skapar en egen sfär på en tilltalande sluttning som mycket väl kan ha avgränsats effektivt både materiellt och begreppsmässigt. Detta, precis på samma sätt som dagens klosterområde avskärmar sig från dess kringgärdande fysiska och andliga tillvaro.
               
Att bemöta nedtecknade berättelser såsom den om Judas, Gehenna eller att förankra dem till givna tidsskeden, bör givetvis tas med försiktighet. Detta är något som stundom missbrukas inom den bibliska arkeologin. Olika föreställningar kan vid olika tillfällen ha inkorporerats med Akeldamas mer gripbara lämningar. Den bibliska arkeologin kan ofta tillföra lika mycket av traditionsbildning som faktisk arkeologi. Att med förnuftet bepröva historier som dessa kan också tvinga oss till att ta ställning till religiöst explosiva frågor. Jag skulle vilja hävda att det kan ha varit till en plats såsom Blodsåkern, till vilken Jesus själv fördes efter sin död – inte mot en stilfull hädanfärd men till en grav utan namn. Hur många troende är idag redo att möta sådana frågor?

               
Akeldama döljer flera raffinerade berättelser som på olika sätt kan och kommer att berika oss med mer kunskap om platsens kyrko- och tidiga historia. Vad som vidare döljer sig i åkern får framtiden utvisa och fortfarande råder en viss osäkerhet om Akeldamas exakta omfång och läge. Ännu står platsen relativt orörd och utanför den helige Onuphrius murar finns fortfaranda ett avfallsupplag. Här ruvar fortfarande en förborgad gåta.

På återseende, Akeldama  


Sedan 1500-talet är Akeldama en egendom av det armeniska Jerusalemspatriarkatet i Jerusalem, vilket lyder under armeniska apostoliska kyrkan.


av Richard Holmgren,
maj 2014




Tips: Missa inte Richard Holmgrens föreläsningsserie om biblisk arkeologi på Medelhavsmuseet i Stockholm, hösten 2017. Där får du bland annat veta mer om Akeldama och dess många arkeologiska gåtor. 

Klostret Tatev i Armenien. Foto: Richard Holmgren

Det vackert belägna klostret Tatev, i sydöstra Armenien, har numera reparerats från sina omfattande skador efter jordbävningen 1931. På klostergården står dock fortfarande en besynnerlig konstruktion som brukar kallas för den svajande kolonnen - eller i Armenien för "Gavazan".

Armenien kors
Den 1100 år gamla seismografen - Gavazan Den 1100 år gamla seismografen - Gavazan

Gavazan är ett unikt exempel på medeltida ingenjörskonst. Den åtta meter höga och oktagonala kolonnen restes mellan åren 904-905. På dess krön placerades en symbolisk kors-sten, tillägnad den heliga treenigheten. Tillsammans med denna skara samt en finurligt konstruerad och svängande kolonnbas, så kunde den indikera tektoniska rörelser i jordskorpan. Med endast en handrörelse, kunde man sätta hela kolonnen i svajning, vartefter den snabbt tippade tillbaka till sitt ursprungsläge. Man kan undra varför man inte istället valde att placera en bjällra i kolonntoppen? I alla händelser verkade treenighetens kors vara en bättre lösning för fromma munkars uppmärksamhet. Kolonnen varnade inte bara klosterkyrkans inneboende för jordbävningar - det sägs att den även kunde registrera de dundrande hovarna från invaderande arméer. 

Gavazan var även en central och ceremoniell samlingsplats för kyrkans elever. Det var runt kolonnens bas som dessa blev tilldelade sina studiediplom och betyg. Som på många andra platser i Armenien, så kom det hedniska arvet från brons- och järnålder även att lämna sina spår i den kristna tiden. I egenskap av Gavazans tidlösa reslighet, så ägde kolonnen även fertila egenskaper. Således sägs det att barnlösa kvinnor vallfärdade till platsen för att beröra kolonnen i hopp om att bli befruktade.

Men som sagt, för 83 år sedan så svajade det till ordentligt. Det fanns gränser för vad exemplarisk och medeltida ingenjörskonst kunde klara av. Efter den stora jordbävningen 1931 var det färdigskakat och diplomsökande samt barnlösa gjorde sig icke mer besväret att samlas kring den numera stelopererade och märkliga kolonnen i Tatev.


 

Första etappen av vårens resa till Noas land & Ararat är inledd.
Häng med i höst - klicka här

Etiketter: flyg, turkiet, ararat, noa, noah
Klippformationen över drottning Hatshepsuts dödstempel vid Deir el-Bahri i Egypten
ARCDOC

Ja, jag vet att man kan hitta ansikten lite varstans. Vän av ordning kallar fenomenet för pareidoli. Men var gång jag ser drottning Hatshepsuts dödstempel i Egypten, så kan jag inte släppa blicken från den klippa som tornar upp sig bakom hennes monument. Likheten mellan den lilla klippformationen och drottningens egna anletsdrag är slående. Vidare är den centrala placeringen över Deir el-Bahri svår att negligera.

Mount Rushmore National Memorial Mount Rushmore National Memorial

De gamla egyptierna led av en konstant pareidoli. De kickade igång på diverse slumpmässiga och vaga stimuli som framanade gudar och andra karaktärer i klippformationer - en tvångstanke som även gäller mig och diverse besökare som passerat Mount Rushmore National Memorial. Jag undrar om Hatshepsut undgick att se hennes anlete i berget, eller om hon mycket väl noterade klippformationen över Deir el-Bahri och tänkte att platsen var förutbestämd att manifestera hennes gärning. En slags gudomlig ingivelse. 

En byst av Hatshepsut i jämförelse med klippan över hennes tempel En byst av Hatshepsut i jämförelse med klippan över hennes tempel

Man kan bläddra och googla på fenomenet utan resultat. Det verkar som om jag är den olyckligt utvalde att se henne återuppstå på det här viset. Det hela kan också bero på att jag har arbetat en hel del hemmavid på sistone - i "splendid isolation". Risken är då överhängande att man skapar en skev världsbild - en värld av galenskap. Bespara mig sanningen.

Eller är det kanske Hathor som tittar fram ur klippan? Himmels- och modergudinnan Hathor var beskyddare av Deir el-Bahris område. Vi finner även en helgedom som tillägnats just henne inuti Hatshepsuts dödstempel. Kolonnerna som dominerar själva helgedomen, har sina kapitäler utformade som Hathors ansikte. Således bär dessa även hennes karakteristiska ko-öron (se bilden nedan). Klippformationen bär flera slående likheter med Hathor - titta på kalkstensversionen av de utstående öronen, det platta ansiktet med markerade kinder och läppar. Eller, klippans svaga antydan till ögon, koöronen samt den låga pannan med platt hjässa som skriker efter att någon klättrar upp och sätter Hathors krona på verket. Som ammad av Hathor är det inte heller konstigt om Hatshepsut önskade placera sitt eviga tempel under gudinnan som gav henne di.


Vad tror du? Är det Hathor eller Hatshepsut, ett verk av Amon Ra eller en besynnerlig slump. Är det sanningens skepnad under en pareidolisk bronsålder eller psykosläkarens efterlängtade utmaning?  

Gudinnan Hathor i Hatshepsuts dödstempel
Gudinnan Hathor i Hatshepsuts dödstempel


Romersk toalett från staden Dougga i Tunisien. Foto: Richard Holmgren

Bilden ovanför visar en 2000 år gammal romersk toalett. Den ligger intill ett badhus i den gamla staden Dougga i dagens Tunisien. Typisk för många publika toaletter från tiden är att holkarna var arrangerade på rad likt de du ser på fotot. Du ser också att framsidan av varje holk har en karakteristisk fåra - vilken hade ett alldeles speciellt huvudsyfte. Vänta ska du få höra - den ska förfärligt nog leda oss ända till Jesu lidande och död på korset!

Toalettrulle
Romersk soldat med svamp på Golgata. Teckning: Fabrizio Luciani Romersk soldat med svamp på Golgata. Teckning: Fabrizio Luciani

På många av de publika romerska toaletterna satt man bredvid varandra på en bänk. Detta har att göra med att under själva holken fanns en inbyggd ränna där avföringen periodvis spolades bort.
Men, man hade ofta även en ränna med rinnande vatten framför själva toalettbänken.
I denna sköljde man av den pinne på vilken en tvättsvamp var fäst i ena änden - en så kallad tersorium. Denna fördes sedan in genom den fåra du ser på framsidan av holken och fungerade som dåtidens svar på vår tids toalettpapper. Ibland doppade man även svampen i vinäger vilket hade en rengörande och desinficerande effekt.


Om en romare hade besökt en av våra moderna toaletter, så kan du med andra ord räkna med att denne inte hade sträckt sig efter toalettpappret - men istället efter själva toalettborsten på golvet.

Med utgångspunkt från Matteusevangeliet 27:48 samt Markusevangeliet 15:35-37 så kan man befara att det sura vin (vinäger), vilket erbjöds för att fukta Jesus läppar under hans lidande på korset, egentligen hade en helt annan symbolik. Som ett led i den förnedrande behandling som Jesus genomled före och under korsfästelsen, är det möjligt att den i vinäger indränkta svamp som var fäst på en pinne, symboliserade det i sammanhanget förfärliga redskap som vi lärt känna från romersk toalettkultur. Detta ger oss en helt annan bild av den förödmjukelse som närvarade under en tillsynes barmhärtig handling.

/Richard Holmgren

Fabrizio Luciani Fabrizio Luciani

Fabrizio Luciani har gjort illustrationen av den romerska soldaten. Han är en exceptionellt skicklig illustratör från Rom som nu verkar i Sverige. Han illustrerar böcker, gör reklamteckningar, posters och logotyper. Besök hans websida för att se hans alster och tjänster. 

www.fabrodesign.se


Guden i stenen, fyra exempel på betyler i Petra

Klippstaden Petra i Jordanien är kanske mest känd för sin spektakulärt uthuggna stenarkitektur. Men historien slutar inte bara på ytan - tittar vi närmare på vad som exakt är format ur klipporna så öppnar sig en kanske mer spännande historia - dess betyler. Det vill säga guden i stenarna.

En betyl är en uthuggen eller rest sten som representerar den lokale gudens närvaro. När det arabiska folket, nabatéerna, började befolka Petra för runt 2300 år sedan så tog de med sig en speciell tradition - den att resa en sten istället för att resa en avgudabild i mänsklig skepnad. Sannolikt hänger detta samman med att detta ökenfolk ofta befann sig i rörelse och därmed inte kunde bära med sig den rekvisita som behövdes för att manifestera deras gudar. Man reste helt enkelt den sten som fanns till hands - man brukar kalla den för en betyl. Traditionen finner vi även bland lokala folk före den nabatéeiska invandringen. Ursprunget till ordet betyl kan härledas ur betydelsen bethel, eller beth-el, vilket är en kombination av orden hus och gud. Med andra ord, en plats där guden residerade.   
 

Guden i Petra får ett ansikte Guden i Petra får ett ansikte

Den översta bilden visar exempel på hur sådana betyler kunde se ut. Ibland utformades de som uthuggna stenar i nischer eller som fristående block, ofta som ståendes på ett altare. I vissa fall kunde de till utseendet likna de obelisker (överst i mitten) som vi kanske mest kommit att associera med forna Egypten. Även den egyptiska obelisken bar ursprungligen en liknande tanke om ett inneboende väsen - innan den på olika sätt kom att figurera mer monumentalt under faraonisk tid. Den gemensamma tanken är dock att guden inte fick avbildas i antropomorfa drag - i mänsklig skepnad. Betylen löste detta men innebar också ett problem när nabatéerna alltmer kom att konfronteras med den grekiska och senare den romerska kulturen.

När nabatéerna ställdes under det romerska rikets inflytande så hade betylen sakta men säkert fått ett ansikte. Petras gudar har identifierats som huvudguden Dushara och hans gemål Al Uzza. Dushara som tidigt manifesterats som en rest sten, kom av grekisk och romersk kultur att identifieras och avbildas som Jupiter eller vinguden Dionysos. Titta därför med fascination på klippreliefen ovan. Underst ser du en traditionell nabatéeisk betyl, sannolikt föreställande Dushara. Ovanför denna och tillika uthuggen i samma klippformation syns ett ansikte av Dushara - nu som Dionysos. De tillsynes helt olika framställningarna är förmodligen en och samma gud i olika skepnad!

Betyl i Petra

Som invandrande från öknen och utan någon mer elaborerad arkitektonisk tradition, kom nabatéerna att uppföra monument med inspiration från både grekisk, romersk och egyptisk stil. Den egyptiska stilen tog man bland annat upp från det relativt närbelägna Alexandria i Egypten. Det är därför intressant att med nya ögon studera några av Petras mest ikoniska tempel och gravar. Om vi exempelvis tittar närmare på den så kallade Obeliskgraven i Petra, så kan vi faktiskt se tydlig inspiration från Egyptens tidiga historia. Graven har fått sitt namn efter de fyra obeliskliknande reliefer som reser sig över en portal som leder in i berget. Med vår kännedom av betylernas funktion och andemening förstår vi nu också att detta inte bara är ett arkitektoniskt lån från den egyptiska kultursfären - obeliskerna kan mycket väl representera just gudar. Det är därför inte orimligt att tänka sig att det faktiskt är gudomligheterna såsom Dushara och Al Uzza som huserar med sin närvaro i de fyra obeliskerna.

En spännande tanke är att Obeliskgraven kanske inspirerats av egyptiska tempel och inte minst det av Ramses den andre i Abu Simbel (bilden under Obeliskgraven). Notera i detta sammanhang att den centralt placerade nischen över portalen, som i Abu Simbel representerar Ra-Horakhty, finner en stilmässig analogi till Obeliskgraven i Petra.
 

Obeliskgraven i Petra (överst) och Ramses tempel vid Abu Simbel (underst). Ser du likheten?
Petras största offeraltare med Arons heliga berg (svart) i bakgrunden Petras största offeraltare med Arons heliga berg (svart) i bakgrunden

Det var inte bara stenarna som representerade gudens närvaro. Även bergstoppar kunde husera den störste guden i Petra. Det är därför inte otänkbart att en betyl många gånger just var en miniatyr av ett specifikt berg.

Petra ligger vackert inbäddat i en bergskedja som kallas för Shera-bergen. Faktum är att även guden Dusharas namn visar en koppling till dessa berg. Du-shara skulle kunna översättas "Han av Shera".
Det heligaste berget i Petra, under historisk tid, är just Arons berg. Som en av de högsta topparna i Sherabergen syns det tydligt mot horisonten. Du kan identifiera berget som en nästan svart kontur längst bort i den svartvita bilden intill. Sänker man blicken framför nabatéernas viktigaste offerblodsaltare, så ser det nästan ut som om Arons berg står likt en betyl på altaret. I alla händelser är altarets riktning mot berget en spännande sak i sig. Är det en slump? Jag tror inte det.



av Richard Holmgren, april 2014  


sveriges radio P1

Richard Holmgren och programledare Tobias Svanelid pratar om Noa och hans ark Richard Holmgren och programledare Tobias Svanelid pratar om Noa och hans ark

Noa seglar igen!

Med anledning av storfilmen om Noa, som har premiär nu i veckan, kan du lyssna till några spekulationer kring hur arkeologin faktiskt kan möta frågor som den om Noa och hans ark.

Lämningar från brons- och järnålder, samt exempelvis kristna kyrkoruiner, kan kanske hjälpa oss att förstå en kulturhistoria som under århundraden bidragit till arkhistoriens nuvarande form och syfte.  

Programmet sänds i Vetenskapsradion Historia P1, med början torsdagen den 3:e april, 13.35.

  • "Noa seglar igen" på Vetenskapsradion Historia, hittar du här
  • "Rapport från en unik utgrävning". Världens äldsta vinframställning öster om Ararat, läs mer här
  • "Noas Land & Ararat", följ med på en unik resa. Läs mer här
Tankar kring Bibeln, Noa och arken i Ararats berg
Kyrkpressen, Nr. 6 sid. 8-9 Kyrkpressen, Nr. 6 sid. 8-9

Den svenskspråkiga och kyrkliga tidningen, Kyrkpressen, som utkommer i Finland, kontaktade mig. De intervjuade mig under temat biblisk arkeologi och frågan om hur arkeologin som vetenskap eventuellt kan belysa bibelns innehåll – och vice versa.

För mig som icke troende kristen, men engagerad i bokfolkens religion som historiska dokument, så har arbetet i Mellanöstern inte alltid varit en lätt uppgift. Kort sagt - det är både oklokt och destruktivt för alla parter, att gräva med bibeln i ena handen och spaden i den andra. Men vi bör inte negligera de heliga skrifternas gamla berättelser och hur de inverkat och format folk och traditioner under årtusenden. Även detta finns begravt i jorden. Om du är intresserad av frågor som berör mina utgrävningar och efterforskningar vid bibliskt viktiga platser, läs då gärna artikeln från februari 2014, via länken nedan.

Länk till Kyrkpressens pdf-tidning, sidan 8-9, hittar du HÄR.

Upptäckt av gravar

Man brukar säga att flygande tefat varken landar mitt ute i skogen eller mitt ute på åkern. De landar i skogsbrynet - i mellanlandet. Således lär du endast skymta UFO:n i det psykologiska gränslandet mellan det kända och det okända...

Är det kanske därför det är extra spännande när förlorade gravar dyker upp mitt bland det som vi ser dagligen? Gravar som inte bara är dolda, men som även är öppningar till en för oss okänd värld. Vi ska stiga ned i två gravrum som ligger likt tysta fristäder mitt inne i centrala Yerevan i Armenien.

Den första graven är ett mausoleum för sju individer, sannolikt uppförd för en mongolisk ilkhan från Persien. Vi hamnar då i början av 1300-talet. Graven upptäcktes när man uppförde en modern byggnad på platsen. Idag ligger den delvis under trottaren och delvis under golvet till ett nedlagt diskotek. Få har gått ned sedan graven i tysthet kom att byggas ihop med en hemlig dörr i trapphuset.

Den andra graven upptäcktes för ett par år sedan och är en gammal urartisk grav från 700-talet f.Kr. Den ligger numera under den nivå där man byggt ett större köpcentrum.

...häng med mig ned till det som få ännu tagit del av. Två världar mellan den vi känner och den vi sedan länge förlorat...

Ett storkpar i Taronik, mars 2014. Foto: R. Holmgren

Det är som att hamna i gränslandet mellan saga och verklighet. Känns det inte lite så när man träffar på storkar mitt i bebyggelsen? På väg till den armeniska utgrävningsplatsen Metsamor, passerade jag byn Taronik. Det kanske mest dominerande inslaget för förbipasserande är platsens alla storkar – aragil på armeniska.

I ett flertal bon häckade de i par och i ett mytologiskt perspektiv symboliserar de då solen. I egenskap av två kan de likt solen skapa liv. Av denna anledning, kan man gissa, är det också en förklaring till varför storken även anses vara beskyddare av de odlade fälten. Ett slags gudomligt sändebud av ett fruktbarhetens maskineri – precis som storken i Europa fortfarande levererar de nyfödda. I ordet argil, finner vi ”ar” som betyder sol eller ljus på armeniska - en stavelse som genomsyrar den armeniska föreställningsvärlden sedan urminnes tider.

Men för att liv ska uppstå så måste något av nödvändighet också dö. Solen måste gå ned för att åter komma upp och gröda måste vissna för att nära nya fält. Således är storken även budbärare till ”Ara den Vackre”. Men vem var då denne "Ara" och finner vi här ytterligare en koppling till återuppståndelse?

Ara den Vackre under sin liksvepning. Foto: R. Holmgren

På min väg passerar jag ett säreget berg - på långt håll liknar det siluetten av en jätte liggandes på rygg. Enligt legenden är detta den vilande Ara den Vackre och berget bär hans namn. Vid dess fot inträffade ett fältslag för nära 3000 år sedan.

Ara den Vackre är en populär och legendarisk armenisk hjälte. Han sammankopplas ibland med den historiske kungen av Ararat, vars namn var Arame – en härskare under 800-talet före vår tideräkning. Han var så vacker att den assyriska drottningen av Nineve, Semiramis, startade ett krig med Armenien för att fånga honom till sin älskare. Ja, hon hade tidigare försökt fria till honom men Ara hade då förkastat inviten eftersom han redan var gift. Slaget inleddes när Semiramis kom till regionen Ararat och hon beordrade då sina krigsherrar att tillfångata Ara levande. I tumultet blev Ara besegrad av en son till Semiramis och Aras kropp återfanns trist nog död bland andra stupade på fältet.

Semiramis betraktar "sin" döde Ara Semiramis betraktar "sin" döde Ara

Semiramis lämnade bestört Aras kropp i en av bergets grottor så att Aralez skulle kunna återuppliva honom. Aralez var en hundliknande varelse som slickade såren på döda krigare så att de kunde återuppstå. Sannolikt var legenden om Ara den Vackre ursprungligen en fruktbarhetsmyt som förklarade livets skapande krafter och dödens nödvändighet - senare inkorporerad i historiska händelser för att ge sedelärande verkan, kraft och identitet till ett folk. Även i modern tid är Aras kropp och öde en symbol för det armeniska folkets okuvliga styrka gentemot invaderande folk.

Arons berg i klippstaden Petra, där jag gjort utgrävningar i många år, bär kanske på samma tanke. Berget är heligt och med dess en gång bördiga odlingsterrasser var det sannolikt en sinnebild för solguden med sin livgivande kraft- en solgud som tvingades dö för att kunna återuppstå. Senare inkorporerades denna förklaringsmyt i den bibliska berättelsen om Moses och Aron där den senare också begravdes i en av bergets grottor. Likt Ara var Aron, innan den bibliska berättelsens nedtecknande, den livgivande och gudomliga kraft som fick grödor att växa, nytt liv att födas och som gav människor styrka och hopp.

Detta berättade i alla fall storkarna i Taronik.



Richard Holmgren, mars 2014

Det droppar från taket vid det gamla härbärget i Selimpasset. Den inre synen av karavaner som tog sig fram genom en åttahundra år gammal snöstorm är svårare att smälta. Här stannade man till över natten och värmde sig själva och sina djur. Idag är det 2500 meter högt belägna härbärget tomt och övergivet. Ingen kommer längre för en rast längs den gamla sidenvägsleden. Det enda som kommer nu, är ännu en vår i Armenien...

/ Richard, mars 5, 2014

Istäckt vulkan
Fluorid i vattnet

"Sanningens mun" - förmodligen munstycket till en 2000 år gammal romersk fontän. Kanske föreställer den Tiberns flodgud?  

De gamla romarna använde sig alltmer frekvent av vattenledningar i bly. Med anledning av detta har en udda men beryktad myt spridits angående romarrikets fall - den att befolkningen kunde ha blivit blyförgiftade av sina egna vattenledningar. Betydande delar av rikets städer skulle därmed successivt ha blivit mer och mer hålögda tills kollapsen blev ett faktum. Är detta verkligen rimligt? Högst tvivelaktigt. De ringa spår av bly som har upptäckts i enstaka skelettmaterial från tiden, härrör snarare från förvaringskärl, smink och sötningsmedel i viner.

I denna historia finner vi dock en stor ironi. Det vill säga, om ett framtida rike skulle ställa en snarlik fråga om vår egen tids undergång, skulle det då finnas fog för påståendet att det berodde på förgiftade vattenledningar? Förmodligen inte - men det är lite märkligt att vi i samtalet om Roms blyproblematik sällan ägnar någon diskussion om vad som tappas ur våra egna vattenkranar. Människokroppen består av upp till 65 procent vatten, så frågan är inte helt ointressant. Låt oss därför ägna några tankar kring negativt laddade joner av fluor - nämligen fluorid.

blyförgiftning

Fluorid är en starkt giftig substans. Den är giftigare än bly och bara något mindre giftig än arsenik. Flera länder i vår samtid häller den i dricksvattnet av anledningar som vi verkligen borde höja på ögonbrynen inför - nämligen för att vi ska ha friska tänder. I andra fall används fluorid i bekämpningsmedel för att förinta insekter och råttor. I USA tillsattes Fluorid i dricksvattnet för första gången på 1940-talet, detta för att förbättra befolkningens tandstatus - och man gör det fortfarande idag. Detta är både farligt och onödigt eftersom man numera även får i sig den giftiga substansen från annat håll - exempelvis genom alla produkter som redan innehåller kranvatten samt tandkräm och olika tandvårdsprodukter.

Enligt Fluoride Action Network, 2012, så är det endast en liten del av Västeuropa som tillför fluorid i dricksvattnet. I de 25 länder som utvecklat program för att tillföra fluorid, så är det i elva av dessa länder mindre än 20 % av befolkningen som dricker vatten med den giftiga tillsatsen - i Argentina 19% och i Storbritannien 11%.
I elva av världens länder är det mer än 50% av befolkning som dricker kranvatten med tillförd fluorid - i Hong Kong och Singapore 100%, i Israel 70 % samt i USA 64%. I det senare fallet dricker fler människor vatten med fluorid, 194 miljoner, än resten av världen sammanräknat. I Sverige förekommer fluorid endast naturligt i grundvattnet och 2004 infördes ett högsta tillåtna gränsvärde på 1,5 mg per liter.

fluorförgiftning

Känner du överdriven törst eller får eksemliknande utslag? Kanske har du mag- eller muskelsmärtor, nässelutslag på kroppen, huvudvärk och sviktande syn eller som artikeln inledningsvis låter antyda - känner du dig knäsvag? Då kan det möjligen bero på fluorförgiftning. Zoofysiologen Jan Sällström som ägnat hyllmetrar i ämnet, menar att det även kan finnas ett samband mellan befolkningens kraftiga ökning av allergier och ett för stort intag av just fluorid. Om romarrikets fall verkligen berodde på blyförgiftning genom tidens vattenledningar eller ej, känns lite som överkurs just nu, eller hur? Om något, så är det kanske just detta som sanningens flodgud i Rom vill förmedla till vår egen tids politiker?

Richard Holmgren, 2014

Fluorid

"Sanningens mun" - La bocca della verità 
i omodifierad version.

Angelo Bartoli Angelo Bartoli

When the time comes to sum up ​​my own archaeological career, there are a few people that I will always be grateful to - persons that shaped my way to approach archaeology. You were one of these important persons Angelo. You made archaeology meaningful, educational and fun. You were not only an inspiration to the archaeologists themselves, but you gave all people a key to the world of the past.

You were always able to combine innovative science with the abilty to make archaeology alive and perhaps most important - you let everyone take part and made all feel like scientists. This strength of yours belongs to a very few.
Through the world of Antiquitates you did not only inspire the most experienced, but also the travellers that accompanied me to your sanctuary where archaeology was for real.

Angelo, thank you for all the persons that I had the pleasure to meet in and around your life. But most important your fantastic employees that worked along your side at Antiquitates. There you layed a base for one of the best oases of historical learning, inspiration and sheer enjoyment.

It is not just family, friends and enthusiasts of archaeology that lost a voice and an innovative man, but also the past cultures that reached us through you. Thank you so very much Angelo.
I always felt welcome and important in your company.


Richard


ANTIQUITATES

Angelo making Bronze Age perfume in 2007

Etiketter: angelo bartoli

Scandlines träder in på oförutsägbara vatten. Illustration: R. Holmgren

I USA har den amerikanska armén under den senaste tiden hårdtestat den perfekte krigaren - en så kallad supersoldat. Med inspiration från tidlösa och perfekta krigare såsom den moderna actionhjälten Iron Man eller det antika Greklands bronsjätte, Talos, så inträder snart en ny krigsbeklädnad på världsarenan. Således har även den senare fått namnet TALOS - men har den en akilleshäl?

Talos var en mytologisk bronsjätte som sades skydda det minoiska Kreta från illvilliga grannar. Precis som de moderna krigsmaskinerna var Talos varken en gud, en halvgud eller på något sätt framfödd av någon gudomlig förälder. Enligt en version var Talos tillverkad av Zeus i hög ”person”. Talos var en gudomlig gåva som hade till uppgift att försvara vattnen kring ön Kreta – en plats som han cirkulerade vaksamt tre gånger om dagen. Likt den moderne actionhjälten Iron Man, symboliserade Talosmyten en teknologisk utveckling, ett framsteg i metallhantering och ett krigshistoriskt underverk. I egenskap av brons var han en antik superhjälte som skulle skydda sina likar. Som en slags gamla tiders robot var Talos också osårbar inför antikens vapenarsenal och list. Eller?

Talos

Den moderna TALOS är det senaste i amerikansk krigsmundering. Det är ett slags högteknologiskt kroppsskydd som ger soldaten övermänskliga egenskaper. Dräkten skyddar mot kulor och har kameror som ständigt bevakar soldatens omgivningar, i mörker som i dagsljus. Inbyggda sensorer övervakar kroppen och ser till att underhålla sår och skador med ett slags skum. Så småningom kommer hela härligheten dessutom att förstärkas med ett exoskelett, vilket hade fått antikens greker att hoppa högt av upprymdhet – därav namnet ”hopplit”.
               Idag går tusentals amerikanska soldater ut i fält med receptbelagda läkemedel i form av amfetaminer, antidepressiva samt lugnande preparat. Hög konsumtion av dessa kan leda till avvikande beteende och psykiska störningar. Under 2011 tog 110 000 amerikanska soldater och servicepersonal i fält, någon form av receptbelagda läkemedel. Samma år förklarade Bart Billings, en tidigare militärpsykolog, för The Los Angeles Times att kopplingen mellan de kraftigt ökande självmorden och det tilltagande intaget av läkemedel bland amerikanska soldater, inte är en slump. Mellan åren 2004 och 2008 ökade självmorden bland markpersonal i fält med nästan 80 procent.  

amfetamin

Den antika bronsjätten Talos hade en central ven som gick från hans nacke ned till hans fot. Enligt ett gammalt grekiskt kompendium över olika myter, också kallat Apollodorus bibliotek, så besegrades Talos till slut av den trolldomskunniga Medea som drev Talos till vansinne genom ett rus. Hon lurade honom att tro att han kunde bli odödlig genom att avlägsna den spik som höll hans livs-ven på plats. Medea hypnotiserade Talos från skeppet Argo genom så kallade keres – kvinnliga dödsandar, vilka fick Talos att själv rycka ut den spik som gjorde att hans livskraft rann ur honom likt smält bly.
               Talos kom således att besegras med en dos av vansinne. Om Medeas amfetaminer förstärkte Talos minne av blodbaden runt Kreta eller kanske barndomen med Zeus, det vet vi ej. Vi vet heller inte hur många som blev ihjältrampade genom collateral damage under Talos sista och okontrollerade beteendetrip. Men efter tre årtusenden är en välfungerande supersoldat fortfarande beroende av sin ven och det den fylls med. Exoskelett med eller utan skum och kameror göra sig icke besväret.


Richard Holmgren

Vlad Dracul, eller Dracula, gråter blod för fattiga och tiggare

Rumänien ska ha skickat två poliser till Sverige för att lösa tiggarproblemet.

Två FP-toppar lanserade en idé att Rumänien skulle slanta upp för de socialtjänstkostnader som uppstår i kölvattnet av landets migranter i Sverige. Många protesterade men redan i december ska alltså Rumänien ha försökt att hjälpa till genom att skicka två poliser till Stockholm. Det visar sig även att Rumänien har en viss 600-årig erfarenhet av att lösa problem av liknande natur. Jag tänker då på Dracula.
         Det finns ett dussintal olika anekdoter som har kommit att bli universella när det gäller Vlad Dracul eller ”Vlad pålspetsaren”. Alltså, den furste som inspirerade författaren Bram Stoker att bringa till existens den bloddrickande greven. Ej att förväxla med Vladimir Putin.

Vlad Dracul var mycket engagerad i att alla i hans land, dagens Valakiet i Rumänien, bidrog till den gemensamma välfärden. När fattiga och tiggare tycktes ha blivit för många så anordnade Vlad en inbjudan till alla nödställda och sjuka. Det visade sig att Vlad Dracul faktiskt hade en mer human sida än kanske väntat. De fattiga uppmanades att komma till staden Tirgoviste för att delta i en större festlighet. Vlad menade att ingen skulle behöva gå hungrig i hans land. Väl framme i Tirgoviste så fördes samtliga in i en stor hallbyggnad där ett överdåd av festligheter och mat väntade på de hungrande. Festen drog igång och alla åt och drack förnöjt under hela kvällen.
         Vlad lär under småtimmarna ha gjort entré för att fråga om det var något mer de inbjudna önskade. Han fortsatte vidare med att ställa frågan om de kunde tänka sig ett liv utan bekymmer – en tillvaro där ingenting någonsin skulle saknas dem. Folk hurrade och bejakade hans fråga varefter Vlad beordrade sina närmsta män att bomma igen byggnaden och sätta eld på hela spektaklet. Ingen överlevde flammorna och Vlad förklarade för sitt folk att det inte längre fanns någon börda och att ingen längre skulle behöva gå fattig under hans överhöghet.


av Richard Holmgren
Feb. 2014

Vill du fortfarande följa med mig till Transylvanien? Klicka här!

Bran i Transylvanien - en av de borgar som figurerar i berättelserna kring Dracula
Påvarna möte döden likt gladiatorer

Jag såg filmerna "The Hunger Games" i dagarna. De handlar om en utopisk framtid där staten arrangerar årliga och påtvingade gladiatorspel med utvalda "medborgare". 
I samband med filmerna spikade jag upp en tavla och med hammaren i hand och gladiatorspel i tankarna så kunde allt ha slutat illa. Men centrat för högre psykiska funktioner skickade synapser genom reptilhjärnan och påminde mig istället om en koppling mellan hammaren, en gladiator och vidare påven. Alla dessa komponenter faller vidare under ett och samma tak - döden.

Freskmålning av Charun i en etruskisk grav Freskmålning av Charun i en etruskisk grav

Om du befinner dig på den gamla etruskiska gravplatsen, Monterozzi, vid den italienska staden Tarquinia, ta då tillfället i akt att gå ned i någon av platsens välbevarade och bemålade gravar. Inuti en av gravarna, från 200-talet f.Kr., finns en freskmålning av en gestalt ståendes intill en målad falskt port. Du kan se denna individ på bilden till höger. Titta närmare på gestaltens ben! Titta och förundras – för detta blogginlägg hade lika gärna kunnat rubriceras; ”världens äldsta serieteckning”. För visst ser väl både pennföring och färger ut som en modernt tecknad actionhjälte!
       Gestalten i graven kan vi identifiera som den etruskiska Karon (Charun) - den beryktade färjkarl som lotsade själar över floden Styx till dödsriket. I jämförelse med grekerna var dock etruskernas dödsrike lite mer pessimistiskt och mindre associerat med en flod. Etruskerna såg Karon mer som en kroknäst och demonliknande varelse, ibland blåhyad och ofta avbildad med en hammare eller en dubbelyxa i hand.

Så, på vilket sätt har då detta med gladiatorer och påvar att göra?
På en sarkofag i staden Tarquinia kan vi se hur två individer identifierade som Karon svingar sina hammare mot en persons huvud. Den senare har tolkats som den nobelman som låg i själva sarkofagen. Det finns flera avbildningar av Karon som talar i riktning för att det hammarliknande verktyget användes för att frigöra själen ur kroppen. Men, även för att slå upp porten till dödsriket samt försvara den döde mot faror i underjorden. Vissa menar att gesten att slå mot huvudet även var en gängse metod för att avgöra om personen verkligen var död - något som kanske kom att utvecklas till en symbolisk handling.
        Senare, under romersk tid och på Colosseums arena, så figurerade en person som i egenskap av underjordsguden, Dispater, hade som uppgift att slå den besegrade gladiatorn i huvudet för att bekräfta dennes död. I linje med den etruskiska Karon, har slaget i huvudet också kommit att tolkats som en skyddande gest då hammaren även finns avbildad i syftet att avstyra illasinnade ormar och demoner.

I religiöst nobla sammanhang tycks traditionen ha levt vidare på den italiska halvön. När en påve antogs vara död, så fanns det åtminstone fram till tiden för det andra Vatikankonciliet 1962, en tradition att den ledande kardinalen skulle bekräfta påvens död genom att slå lätt med en silverhammare på påvens huvud. Kardinalen slog tre gånger i följd och upprepade samtidigt påvens födelsenamn. Kanske just EKG har tagit över den biten under de senaste decennierna, men huruvida detta även skyddat påvarna mot demoner, det är något vi aldrig får veta. Förra året slogs en präst ned med hammare på Södermalm. Detta är tyvärr det närmaste vi kommer något liknande i modern tid.

...tock, tock, tock



av Richard Holmgren
Feb. 2014

Markuskyrkan i Venedig. Målning av Walter Sickert
Markuskyrkan i Venedig. Målning av Walter Sickert

”Var? Säg mig, var är
Alexander den Stores grav?
Visa den för mig och säg mig
vilken dag han dog”.

Orden framfördes av den tidiga kyrkofadern Sankt John Chrysostum. Med dessa ord ville han demonstrera Kristus storhet som vida större än Alexanders -­ att även hans tjänare fått större heder än denne krigsherre. Men, Alexanders grav var glömd och sökandet efter hans grav har fortsatt fram till denna dag. I sökandet efter graven kommer vi finna en bisarr koppling mellan denne krigsherre, Jack the Ripper och ovanstående målning av Markuskyrkan i Venedig.

Alexanders döda kropp hann resa mer än vad en samtida grek någonsin fick göra under hela sin livstid. Han gick ur tiden i Babylon, långt hemifrån och endast 32 år gammal. Mycket har också spekulerats i vad det var som tog Alexanders liv vid så ung ålder ­ för mycket drickande, förgiftning eller kanske en malariaattack? Vi vet inte heller om hans död blev utdragen eller inträffade på stört. Det senare är en väsentlig fråga med tanke på hur mycket inflytande Alexander egentligen hade över det som skulle komma efter hans död.
         Olika gåtor och raffinerade historier kring hans kvarlevor har sedan fortsätt att kanta vägen ända fram till modern tid. I Babylon lär hans kropp ha blivit balsamerad av kaldeiska och egyptiska specialister.

Gaius Octavianus beser Alexanders mumie. Gravyr från 1800-talet av Showmer Gaius Octavianus beser Alexanders mumie. Gravyr från 1800-talet av Showmer

Under två år arbetade man med att iordningställa det begravningsfölje vars destination det fortfarande spekuleras om. Samtidigt med preparationerna måste Alexanders balsamerade kropp ha legat på någon plats och väntat på hela spektaklet. Enligt historikern Diodorus (90-30 f.Kr.), vars historia sannolikt bygger på en ögonvittnesskidring, så fördes Alexander sedan till sin viloplats i en dyrt utsmyckad vagn. Själva processionen måste ha orsakat stor uppståndelse där den gulddekorerade vagnen drogs fram av 64 mulåsnor. Ekipagets sidor var utsmyckade med olika krigsscener ur Alexanders liv och joniska kolonner kantade vagnens sidor. Det hela måste ha sett ut som ett mindre tempel på hjul.
           Många ämnesexperter menar att hans kropp var avsedd att sändas hem till de kungliga begravningsplatserna i Makedonien, men hur det nu var så hamnade den i Alexandria där den balsamerades och under århundraden blev exponerad för allmän beskådan. Något av en turistattraktion.

Kroppen fick en magnifik gravplats som iordningställts av hans efterträdare i Egypten. Detta begravningskomplex beskrivs av historieskrivaren Strabon under namnet soma. Möjligen är detta en omskrivning av sema, ett namn som kan härledas till gravbyggnader av krigsheroisk natur. Men vad gjorde egentligen Alexanders kropp på denna plats? Makedonsk tradition fordrade väl gravläggning vid de nobla gravarna vid Aegae i Makedonien. Förvisso stred detta mot Alexanders önskan eftersom han lär ha uttryckt en vilja om att bli begraven ute i den egyptiska Siwa-oasen, där han i orakeltemplet förklarats son av guden Zeus-Ammon. Detta är dock en historia som av olika anledningar inte vunnit mycket medhåll i teorierna om Alexanders slutliga vila.

Enligt en passage så skulle Aristander, Alexanders mycket omtyckte siare, förklarat att det territorium som Alexander skulle vila på skulle bli det mest välmående av dem alla. För en av Alexanders efterträdare, Ptolemaios Lagos, lät detta som något man inte riktigt kunde nonchalera. Redan i kontroll av Egypten och som grundare av dess grekiska period, så verkar det som om Ptolemaios på något sätt fick begravningsföljet att vända mot Egypten. Processionen skulle då ha gått mot Memphis där kroppen skulle ha bränts enligt grekisk praxis. Detta är något som beskrivs av alla de antika historieskrivarna och Diodorus redogör faktiskt för denna grav tämligen detaljerat ­och att den byggdes i en traditionell egyptisk stil.

Positionen för soma och Alexanders den Stores grav i Alexandria?

Strabon skriver vidare att relikterna vid ett senare tillfälle skulle ha flyttats från graven i Memphis upp till Alexandria och att den efter en ceremoni då skulle ha hamnat i det tidigare omnämnda Soma. I sådana fall betyder det att den "kropp" av Alexander som skulle ha exponerats där, skulle kunna ha utgjort en fabricerad sådan som mer eller mindre uppfyllde funktionen av en minnesvård. Av denna anledning finns det vissa forskare som tror att Alexander vid tillfälle ändå hamnade vid de kungliga gravarna i Makedonien. Alexanders brända ben skulle då kunna återfinnas bland de olika kvarlevor som hittats i anslutning till hans far Philip II, vars grav man redan tror sig ha identifierat.
       Fortsätter vi dock att följa de mer ansedda teorierna om att kroppen skulle finnas i Alexandria, så nämner historikern Achilles Tatius att graven kunde lokaliseras till hjärtat av den gamla staden. Ett flertal andra tidiga författare omnämner ett visst distrikt kallat för Sema mitt i Alexandria. På denna plats stod den monumentala byggnad som omslöt Alexanders grandiosa guldsarkofag vid sidan om andra ädla regenter.

Med anledning av skildringar som dessa, är de förhärskade teorierna sålunda att det var denna plats som också blev Alexanders slutliga vila. Att staden senare blivit föremål för plundring vid ett flertal tillfällen skulle kunna förklara varför spåren efter graven är borta, kroppen förväxlad eller begravd under ruiner.
              När kejsar Caracalla plundrade Alexandria år 215 så respekterades Alexanders mausoleum och så gjorde även kejsar Diocletianus år 296. Det finns också rapporter om en omfattande förstöring av staden under kejsar Theodosius (379-395) efter det att kristendomen hade blivit stadsreligion. En ansenlig jordbävning skakade även metropolen under 300-talet och när kyrkofadern John Chrysostum gjorde sitt uttalande om Alexander den Store, så har vi nått slutet av samma århundrade.  Under senare perioder finns det ett flertal teorier om Alexanders viloplats men inga som med slagkraft låtit sig övertyga.

En fascinerande tes som figurerade för några år sedan, är den som framlagts av historikern och författaren Andrew Chugg. Han hävdar att Alexander faktiskt skulle kunna ligga begravd i evangelisten Markus basilika i Venedig och att kroppen skulle ha förväxlats med Markus själv. Detta hänger samman med att Alexander, inlindad i linnebindor, skulle ha förklätts till Markus för att undsättas från uppretade kristna. När venetianska köpmän under 800-talet sedan knyckte de relikter som de trodde var evangelistens, så skulle de istället ha fått med sig Alexanders kropp till Venedig.
             Även om det nu skulle förhålla sig på detta sätt, så kan det dock betyda att det inte är en riktig kropp som står att finna i Venedig. Men en i alla händelser nog så stor kulturskatt och fruktansvärt nedslående för Markus som då istället kan ha bränts under tumultartade omständigheter i Alexandria.

Walter Sickerts målning av Markuskyrkans interiör. Walter Sickerts målning av Markuskyrkans interiör.

Konstnären Walter Sickert (1860-1942) avbildade gärna arkitektur såsom ståtliga byggnader och gränder i Venedig - däribland evangelisten Markus kyrka vid Markusplatsen. Spekulationer säger att bakom denne impressionist, doldes en ökänd seriemördare – nämligen den legendariske Jack the Ripper. Titta på Sickerts målningar och betänk vilken hemlighet av största ironi -  istället för Sickerts målning av Markuskyrkan i Venedig, så kan det i själva verket handla om Jack Uppskärarens avbildning av Alexander den Stores grav!

av Richard Holmgren



UPPDATERING: sedan september 2014 har Jack the Ripper även identiferats med den polske immigranten Aaron Kosminski.    

Läs mer om Walter Sickert här

Läs också "Krigsherre i fel grav" (Populär Historia, 10/2004) här

Texten om Alexanders grav är ett utdrag av Richard Holmgrens artikel i
Populär Arkeologi, nr 4, 2004.

Kung Davids förlorade i grav i Jerusalem. Var?

”David gick till vila hos sina fäder och blev begraven i Davids stad”

(Första Konungaboken 2:10)

Han är en av de viktigaste individerna i Israels historia. Han var Israels kung och har till och med ansetts som en föregångare till Messias. Denne sägenomspunne man var kung av Israel och Juda och tidsmässigt återfinner vi honom någonstans vid mitten av 900-talet f.Kr. Historieforskningen tvistar fortfarande om tillförlitligheten kring Kung Davids livshistoria och därtill de berättelser som cirkulerar kring denna konungalegend. Kung David omnämns vid flera passager i det Gamla Testamentet, vanligtvis i Samuels-, Konunga- och Krönikeböckerna men han figurerar också i utomstående historiska verk, främst då genom den långt senare historieskrivaren Flavius Josefus.
     David kröntes till kung strax efter år 1000 f. Kr. och därefter känner vi hans tappra och framstående ledarskap i triumferade slag mot omkringliggande stamfolk - något som kom att etablera Israel som en oberoende nationalstat. En av Kung Davids kanske främsta erövringar var den av jebuséernas högborg, det så kallade Sion. Här skulle han komma att bygga sitt palats och i tabernaklet lät han placera den tillika legendariska Förbundsarken. Platsen känner vi idag som staden Jerusalem. Davids sista regeringsår blev märkta av familjeproblem och vi kan läsa om konflikten med hans äldsta son Adonia till följd av att David valt sonen Salomon till sin tronarvinge.

Om vi får tro Josefus skildringar från det första århundradet, så var Israels kung en av historiens rikaste regenter. Han lämnade efter sig en rikedom som var vida större än någon annan härskares. Josefus upplyser oss också om att Davids tillgångar till och med var större än själva Alexander den Stores och att återstoden av all denna prakt kan återfinnas i självaste Davids grav.
     Idag kan man beskåda en senare version av Kung Davids gravvård på Jerusalems sydvästra kulle. Den lär ursprungligen ha flyttats hit från Sions berg i sydöst, där själva minnesvården är ett arbete från korsriddartiden. Den senare är mer en symbolisk markör, en så kallad kenotaf, vilken numera hedras som Davids traditionella gravplats. Trots att det i forskarvärlden råder tvivelaktigheter om denne forne regents existens och hans exakta viloplats, så finns det ändå en möjligheten att finna en ännu äldre minnesvård. Även om en sådan upptäckt är nog så stor i sig, så är det möjligt att man i sökandet efter denna kanske får en större utdelning än väntat. Möjligen väntar där andra rariteter som kan kopplas till den första tempelperioden, det vill säga tiden för det tempel som Kung Salomo lät uppföra.

Om en gravgömma kan ha överlevt fram till modern tid - genomlevande exempelvis Jerusalems fall år 70 och den romerska ockupationen - är en fråga som kanske mer bör beaktas. De förhärskande teorierna om förekomsten av en tänkbar grav (alternativt en symbolisk sådan) är att denna i sådana fall legat djupt belägen under just Davids stad. Om detta är fallet så skulle den rent teoretiskt ha undkommit flera av de belägringar som drabbat Jerusalem. Monumental förstörelse och omlokalisering kan ha lämnat den verkliga gravgömman änmer intakt i sin bortglömdhet. Historieskrivningen låter oss på olika sätt veta att Davids grav lär ha funnits närvarande genom den äldre tiden. Från Nya Testamentet, i en passage i Apostlagärningarna (2:29), kan vi faktiskt läsa hur Petrus omnämner graven;

”…Mina bröder, jag kan väl fritt säga till eder om vår stamfader David att han är både död och begraven; hans grav finnes ju ibland oss ännu idag”.

Om detta enbart är ett symbolspråk eller om texten syftar på en fysisk minnesvård, det kan vi naturligtvis inte veta. 

Josefus skriver att israeliterna begravde sin kung med stora rikedomar. Även om vi känner till att stora materiella rikedomar följde exempelvis de egyptiska faraonerna i sina gravar, så kan man fråga sig om detta verkligen var en sedvänja som fann paralleller i det tidiga israelitiska kungahuset. Vissa menar att de rikedomar som följde den döde David var ett slags nationalarkiv som fanns i anslutning till härskarättens gravar. Josefus skriver att man vid ett par tillfällen tog sig in i denna skattgömma för att begagna sig av de förborgade rikedomarna. Översteprästen Hyrcanus lär ha köpt Antiokus lojalitet för att få denne att upphäva sin belägring och dra tillbaka sin armé. Tillika lär Kung Herodes ha öppnat ett underjordiskt rum i anslutning till graven för att förskansa sig en större penningsumma. I detta sammanhang skriver Josefus att kungaättens kistor inte kunde ses i gravmonumentet eftersom de var finurligt förseglade i underjorden. Det finns dock inga berättelser om att någon skulle ha tagit sig in i Davids gravgömma efter Herodes den Stores tid.

I dag finns det ingen som aktivt letar efter Israels nationalklenoder, åtminstone inte utan omsvep. Tidigare utgrävningar vid den plats som vetenskapligt vunnit medhåll som området för Davids stad, har visat sig mycket svåra att undersöka av olika anledningar. I detta område har två platser för gravens position figurerat som de mest trovärdiga. Den första teorin bygger på den allmänna uppfattningen att graven kan återfinnas på den sydöstra och bergsliknande strukturen av Davids Stad. Den skulle då kunna återfinnas i närheten av de uthuggna gravarna (T1) som upptäcktes och grävdes ut av Raymond Weill mellan åren 1913-14. Graven skulle rimligen vara dold aningen söderut, nära de trappor som hittats på platsen - alternativt under den anhopning av hus som också grävts fram vid samma lokalitet.
    Ett annat och kanske mer sannolikt läge för graven, är att den ligger lite längre norrut, längs med klippcitadellet och nära Gihonkällan. Man måste då ta i beaktande att templet från den första tempelperioden låg längre söderut än Herodes tempel. Området kring Gihonkällan är ett resultat av den karstbildning som delvis döljer vattenfyllda sprickbildningar och hålrum som tidigt begagnades av den forna stadsbefolkningen. Rabbi Akiba (15-135) hävdar att Kung Davids grav förblev oskadd flera år efter det att aposteln Petrus hade talat. Akiba talar vidare om en särskild luftkanal som utgjorde en del av Gihonkällans karstsystem där kanalen skulle ha länkat samman olika underjordiska hålrum och grottor. Med hjälp av denna, förklarade han, skulle man kunna lokalisera de hålrum som utgjorde själva Davids grav. Efter Jerusalems förstöring år 70, vid sidan om diverse jordbävningar som drabbat området, har källflödet kommit att ändras under seklers gång. Det är idag därför mycket svårt att skapa sig en uppfattning om det forna och underjordiska kanalsystemet runt källan. Tidigare hålrum kan numera vara både slam- och vattenfyllda.  

Med hjälp av modern teknologi, såsom markradar, så skulle man kunna tänka sig att vi står närmare en upptäckt än någonsin. Men en övertro till modern teknik i kombination med berggrundens densitet, territoriella anspråk samt religiösa intressen, så uppstår hinder för den bäste av entusiaster. Inte minst gäller detta i regionen av Davids Stad. En upptäckt av graven eller lämningar som har anknytning till denna skulle sannolikt skapa dispyter där icke judiska intressen skulle kunna undermineras. Tills vidare får vi nöja oss med att enbart spekulera kring Kung Davids grav eller förundras av dunkla historier såsom den av Benjamin från Tudela.
     I en reseberättelse från 1163 återberättar denne spanjor en historia han hört från en judisk man vid namn Abraham. Enligt skildringen så hade två byggnadsarbetare infunnit sig i ruinen av en synagoga från tiden för Herodes den Store. Männen var anställda av den kristna patriarken i Jerusalem för att återuppbygga ett skadat monument på berget Sion. De råkade vid detta tillfälle stöta på en hemlig passage som ledde till ett underjordiskt marmorpalats. De hade hittat fram till Kung Davids grav där han sades vila jämte andra kungar. En gyllene krona låg placerad på ett bord och där fanns rikedomar staplade i överdåd. Plötsligt slogs de till golvet av en virvelvind samtidigt som hotande röster sade till dem att ta till flykten. Skrämda kröp de tillbaka genom de hemliga gångarna och efter att ha omtalat detta för patriarken så skrev denne, med hjälp av Abraham, en rapport till Konstantinopel. Efter några dagar hittades de två männen sjuka och sängliggande. De sade att de aldrig skulle återvända till platsen eftersom Gud inte vill att graven ska ses av någon människa.  


Lycka till med din skattjakt!



av Richard Holmgren, januari 2014

Etruskisk vas med ugglemotiv. Foto: R. Holmgren
Etruskisk vas med ugglemotiv. Foto: R. Holmgren

Det har figurerat en del ugglor i sammanhanget på sistone. Under min vistelse på Svenska Institutet i Rom, arbetade jag med att dokumentera en etruskisk liten vas. Den bar ett dekorativt motiv föreställande en liten uggla. Senare, vid ett besök på zoologiska muséet, satt åter igen en uggla och stirrade tillbaka bakom glas. Ugglor observerar sin omgivning från dunkla vrår, väntandes på det perfekta tillfället att under total tystnad slå till mot sitt byte. Nojig? Nej - men ett ypperligt tillfälle att berätta en spännande historia om ugglor.

Minervaugglan (Athene noctua). Foto: Richard Holmgren Minervaugglan (Athene noctua). Foto: Richard Holmgren

I egenskap av att kunna se i mörker har ugglan alltid varit en symbol för visdom och kunskap. Man brukar även säga att återkommande ugglor i vardagen betyder att man ska vara uppmärksam på ett viktigt budskap - en uppmaning och varning om att man ska lyssna till intuition och dold kunskap för vägledning. Gör du detta, så kommer du att ha ett stort försprång och vara redo för det oväntade.

De gamla eruskerna som levde på den italiska halvön, var stora importörer av grekiska vaser. Tillsammans med sådana attiska vaser följde också en drös populära och dekorativa motiv. Lokalt kom man sedan att utveckla egna skolor som även kom att exporteras vida. Ett exempel på en sådan lokal variant är just den etruskiska ugglevas, från 300-talet f.Kr., som syns på bilden överst. Motivet strävade efter att imitera de mästerliga originalen i öst. I Aten avbildades ugglan på vishetsgudinnan Athenas hjälm. Motivet var så populärt att det inte fanns en vas, en skulptur, en vägg som inte hade plats för minst en uggla. Detta drevs så till den spets att det gav upphov till talesättet ”att sända ugglor till Aten”, vilket skulle kunna jämföras med devisen ”att bjuda bagarbarn på bröd”. Den uggla som figurerar i samtliga dessa sammanhang var den fågel vi idag givit namnet Minervaugglan - även känd som Athene noctua. Du kan se en sådan på bilden intill och det var just denna typ av uggla som dök upp på både vasen och på zoologiska muséet.  

Så vad var då meningen med det antika Aten och dess många ugglor? Platsen har även kommit att kallas för den västerländska civilisationens vagga - en demokratins födelseort där ugglor kom att manifesteras en masse. Var kanske associationen till dessa nattfåglar aristokratins sätt att demonstrera sin makt genom invigd kunskap? Ville kanske några anspela på en slags vakande beredskap över den som utmanade de som hade makten och ville behålla den - lokalt och vida?
I Rom var det gudinnan Minerva som kom att bära den mytologiska traditionen från Grekland vidare – därav namnet Minervauggla - vilket dock syftar till en och samma fågel. Enligt en gammal romersk tradition bringade ugglor död där de hoade från husens tak och att placera en ugglefjäder nära en sovande person, sades få vederbörande att tala högt om sina förborgade hemligheter.
 

Ugglorna på dollarsedeln Ugglorna på dollarsedeln

Hur mycket det än har spekulerats om varför ugglan kom att manifesteras i det antika Grekland, så har dess moderna variant sannolikt kommit att associeras med den makt och politik som vi känner från antikens Grekland och det romerska imperiet. Den moderna stat som åter igen tycks ha halkat in på detta ugglespår finner vi i en av västvärldens senare skapelser - i Amerikas förenta stater. Uppenbarligen ville några notabiliteter även där ge uttryck för fågels totem och dess evangelium. Tydligt är att ugglan fortfarande associeras med dolda budskap för redan invigda eftersom den just kommit att manifesterats lite i det dolda.
 

uggla
Kapitolium sett från ovan. Foto: Google Maps Kapitolium sett från ovan. Foto: Google Maps

Tittar vi noga, så hittar vi ugglor både på de amerikanska dollarsedlarna som vid maktens korridorer kring USA:s regeringsbyggnader. Till vänster kan du se hur hela Kapitolium, med sina kringliggande vägsystem och parker, faktiskt bildar en jättelik uggla. Att fågeln är viktig i både ett ekonomiskt och politiskt sammanhang understryks inte minst i den privata Bohemian-klubben eller "Bohemian Grove" som den kallas overseas. Klubbens medlemmar har utgjorts av både mediamagnater, prominenta militär- och affärsledare samt regeringstjänstemän och presidenter. Sedan sent 1800-tal har man med jämna mellanrum förenats för att delta i olika högtidliga aktiviteter och sedan klubbens grundande har dess maskot utgjorts av just en stor uggla (se bilden nedan). Denna tolv meter höga bildstod, vilken tillverkades på 1920-talet, är gjord av cement som gjutits över en stålkonstruktion. Sedan den invigdes har den fungerat som rekvisita i en av deltagarnas speciella ceremonier - i den så kallade Cremation of Care - där en docka offras genom bränning framför ugglan i en årlig fruktbarhetsrit. Jätteugglan påminner faktiskt väldigt mycket om de pyttesmå ugglor som gömmer sig på dollarsedelns nederkant. Är det kanske samma uggla och är fruktbarhetsriten med sitt offer en ritual för en ekonomisk god avkastning? Vi kan bara tillåta oss att spekulera. Och - vad hade grekerna och romarna sagt om de sett detta? Förmodligen att allt fortfarande var i sin ordning.
 

Cremation of Care-ugglan (Fair use as per the Copyright Act of 1976’s provisions of sections 17 U.S.C. § 106 and 17 U.S.C. § 106A) Cremation of Care-ugglan (Fair use as per the Copyright Act of 1976’s provisions of sections 17 U.S.C. § 106 and 17 U.S.C. § 106A)

Filosofen Friedrich Hegel skrev att Minervaugglan endast breder ut sina vingar under skymning - vilket betyder att filosofin inte kan förstå ett historiskt tillstånd förrän det är i sitt flyende skede. Filosofin kan inte vara normativ eftersom den endast förstår i efterhand. Å andra sidan har vi nu också lärt att ugglan ger oss en hint om att lyssna till intuition för att kunna handla i tid. Detta ger oss trots allt ett försprång för det oväntade. Kanske det är dags att strö lite ugglefjädrar i Vita husets sängkammare?

Richard Holmgren 2014

...och när vi ändå botaniserar i ugglehistorier

Uggla symbolik

...så slog det mig att invånarna i antikens Aten kanske inte hade sämre fantasi än amerikanarna med deras Kapitolium. Med lite fantasi ser Athenas akropolisklippa faktisk ut som en jättelik uggla.

Klicka på bilden för att läsa "Arkeologi som äventyr" av Richard Holmgren i tidskriften Populär Historia

Många har kallat Burrata för världens godaste färskost. Ordbehandlarens stavningskontrollen föreslog dock namnet butt rat – stjärtråtta! Det senare saknar då den kulinariska finess som kan lyfta osten ur det skandalösa mozzarellaträsket. För en tid sedan uppdagades att en viss Giuseppe Mandara, även kallad, ”Mozzarellans Armani”, kontrollerades av camorramaffian i Neapel. Bland annat lär dyr buffelost ha blandats ut med billig komjölk och inte minst innehöll mozzarellan giftiga substanser som hängde samman med dioxinutsläpp vid djurens grönbete. Men, som rubriken antyder, så tycker jag gott att man kan låna Giuseppes smeknamn just till Burrata-osten i sig - Mozzarellans Armani - eftersom den i mitt tycke verkligen är den lyxigaste mozzarellavarianten.   

Burrata är ett skal av mozzarella som fyllts med bitar av mozzarella och grädde. Det är just detta krämiga eller smöriga innehåll som givit osten dess namn då ju ”burro” betyder smör på italienska eller "åsna" på spanska - men glöm det senare - det är buffel som gäller. Burrata är en extrem färskvara och det är därför vi normalt inte hittar den på våra hyllor i Sverige - åtminstone inte kvalitativ sådan. Osten säljs inlindad i skyddande färska blad från liljeväxten asphodelus - detta för att garantera ostens färskhet. En slokande asphodelus är således ett dåligt omen. Kanske var det Giuseppe Mandara själv som kom på idén att numera använda asphodelusblad i plast?
I alla händelser - när allt stämmer så är en munsbit av Burrata sagolikt gott. Tänk er ett lagom bitmotstånd följt av utsipprande krämig grädde och smaker av sött och syrligt i en enda ”perfect bite”.

I dag upptäckte jag denna i Roms storstadsdjungel. I Sverige brukar vi kalla detta fruktträd för Buddhas hand eller fingercitron. Dess riktiga ursprung är nordöstra Indien och Kina och är Brämhults största mardröm eftersom den har ett tjockt skal och saknar juice. Den används främst i Japan och Kina för att parfymera rum och kläder. Men i egenskap av frukt kan den också användas som offergåva i buddhistiska tempel. Enligt traditionen föredrar Buddha frukter som har fingrarna i en stängd position, eftersom detta symboliserar en gest av tillbedjan. Med eller utan Buddha vid bordet så kan du också strimla den i långa skivor och lägga på kokt fisk eller i sallad.

Vesuvius utbrott över staden Pompeji liknades vid ett träd - en paraplypinje
Vesuvius utbrott över staden Pompeji liknades vid ett träd - en paraplypinje


För ettusenniohundratrettiofem år sedan, den 24:e augusti, så brakade det loss ordentligt i den numera tillfälligt lugna Neapelbukten. Vulkanen Vesuvius vaknade på fel sida och i ett sällan skådat inferno kom den att etsa fast den romerska staden Pompeji i både mannaminne och aska.
En person som såg allt med egna ögon, var den då artonårige Plinius den yngre, som för tillfället vistades i naturfilosofen och farbrodern Plinius den äldres villa. Några år efter utbrottet skrev Plinius till sin vän, Cornelius Tacitus, om händelsen - en traumatisk upplevelse som förvandlade flervåningshus till rykande enplansvillor och som även dödade hans korpulente farbror.  


Plinius skriver att hans farbror var stationerad vid Misenum som chef för en flotteskader. Under den ödesdigra dagen, då flottbasens män vankade omkring med halvöppna ögonlock under tidig eftermiddag, så gjorde hans mor alla uppmärksamma på ett moln av ovanlig form och storlek. Plinius den äldre hade då klättrat upp till en höjd för att få bättre utsikt över fenomenet. Från rådande avstånd var det dock inte tydligt vilket berg som hade producerat det märkliga molnet. Det var först senare som man förstod att det var det där enorma berget - det där med det stora hålet i mitten. Det som pyrde och bubblade titt som tätt.

Molnets utseende liknades vid ett speciellt barrträd - en paraplypinje. Det hade stigit till en ansenlig höjd och såg ut som en trädstam som på toppen hade spridit ut sig likt ett täckande grenverk. Resten är historia.


Richard Holmgren, 2014

Vill du veta mer om det Svenska Pompejiprojektet och våra arbeten där, titta då in på The Swedish Pomepii Project's hemsida - HÄR.

... en minst sagt spännande historia!

När de gamla romarna grundlade en stad, så föregicks detta av en alldeles speciell ceremoni. En jordfåra skulle plogas för att fastställa stadens yttre gräns - den så kallade sulcus primigenius.

Fåran skulle plogas av stadens grundläggare och denne skulle använda en plog av brons. En vit oxe och en ko spändes för plogen så att oxen befann sig på plogfårans utsida och kon på dess insida. Själva arrangemanget gick sedan motsols och man plöjde sedan ett varv runt den planerade stadens omfång. Jord som hamnade på fårans utsida, kastades in så att den hamnade innanför gränsfåran.

Så fort plogen nådde den plats där stadens portar skulle ligga - vilka skulle vara tre enligt gammal etruskisk sed - så lyftes plogen och bars över den tänkta portens bredd. Enligt antikens författare så är det just bärandet (portare) av plogen som bildar roten till ordet porta. Av denna anledning så kallar du fortfarande dörren till ditt trapphus för just en ”port”.


Richard Holmgren

...Globen på Gizaplatån (med hänvisning till mitt förra blogginlägg)

...då hade det sett ut ungefär så här.

Erich von Däniken och forntida besök av UFO

Erich von Däniken - eller ”von Dönicken” som man sa när man var elva och garvande så man föll av stolen. Nej det var kanske inte så roligt, men under sjuttiotalet uppfattades nämligen sådana saker som lite roligare. Det berodde på att man hade kalibrerats till repriser av Charlie Chaplin som snubblade sig igenom söndagsmatinén. Chaplin var dåtidens variant av lågbudgetkörare som Göta Kanal, Jönssonligan och Sällskapsresan - men med den positiva skillnaden att Chaplin var mindre förutsägbar. Minst förutsägbara var Bröderna Marx och sedan Osama bin Laden.

Nåväl, von Däniken - det var han som tidigt drev teser om att flygande tefat hade besökt vår planet redan under forntiden och att de hade roat sig med diverse snyggt staplade stenhögar. Inte minst hade de satt rymdhjälmar på stackars stenåldersjägare. Jag minns min barndom när jag med spänning flydde vardagen med von Däniken. På insidan av bokens skyddsomslag syntes en man som puffade på en pipa och blickade tillbaka med allvarlig blick - vänta, kanske blandar jag ihop det med Carl Jung. I alla händelser hade von Däniken något insiktsfullt att berätta. Det var ingen tvekan om att denna professors-look hade tänkt till innan han hade levererat boken du höll i din hand. Däniken hade förstått att saker och ting blev mer trovärdiga om det bara gjordes med en allvarlig min.

Dänikens fascinerande värld skvallrade om hur arkeologiska lämningar var levande bevis på att våra förfäder hade fått påhälsningar av varelser med ögon stora som grapefruktklyftor. Ironiskt nog skulle de ha lärt oss att hugga stenblock stora som sommarstugor istället för att visa oss järnet. De hade lärt oss att rista i vax istället för att visa oss pappersark och de hade lärt oss hur man skjuter kvistar med bågar av senor. Endast Gud vet hur de tog sig hit överhuvudtaget - ett maskhål krökt genom tid och rum kanske - vilket skulle kunna förklara bronslurarnas speciella form. Att vara forntidsmänniska på sextio- och sjuttiotalet var livsfarligt, speciellt om man råkade rista ett huvud som var på tok för stort för sin kropp eller om du lyckades bygga något stort som inte hade någon funktion i framtiden. Risken var då att von Däniken skulle få fatt på ditt alster och ogiltigförklara det som för bra eller för orealistiskt för att komma från en stenöken.

Von Däniken erbjöd en värld med pyramidbyggare, faraoniska glödlampor och flygande indiska vimanor samtidigt som fröken nämnde något om franska revolutionen. Det handlade inte så mycket vad som var rätt eller fel med von Dänikens böcker. Men, det var första gången som jag kände mig som en riktig upptäckare - som en ung forskare utan pipa och det var min första ”think outside the box-upplevelse” där jag uppdagat en historisk konspiration som skolfröken uppenbarligen måste ha missat.
Jag minns fortfarande hur jag predikade för mina skolkamrater hur utomjordingar hade befolkat vår jord och lämnat sina vittnesbörd till våra släktingar i forntiden. Efter många års egna erfarenheter kan jag nu besviket konstatera att rymdskepp eller jättar inte alls tycks förekomma i bronsåldersmyllan. Men bara för att jag inte har hittat startmotorn till en flygande vimana, så betyder det inte att Däniken hade hopplöst fel. Det är nämligen lätt att råka sova sig igenom en utgrävning innehållande tiotusentals trasiga blomkrukor.
Under mina universitetsstudier, vid grundkursen i arkeologi, instruerades jag i källkritikens domäner samt konsten att skriva vetenskapligt. Som övningsuppgift blev jag tilldelad en gammal god vän - javisst, en bok av Erich von Däniken. Universitetet hade lika gärna kunnat stoppa en Bibel i mina händer och bett mig förklara för Jesaja hur man skriver en riktig notapparat eller hur man upprättar en komplett källförteckning över profetior i bokstavsoning. Därför att - Dänikens alster var nämligen inte tänkta att vara vetenskapliga!


Von Däniken sade själv en gång att han mest irriterade sig på att forskare, generellt ”inte tillåter sig att acceptera en viss konstnärlig fantasi, när den ändå är teoretiskt möjlig”. Det är ju faktiskt vidare så att accepterar vi utgångspunkten för att någon från Andromedagalaxen aldrig rimligen kan ha satt sitt avtryck här, så är det som att ge upp tanken på att vi själva någonsin kommer att nå intelligent liv i universum. Med andra ord - om ingen högteknologisk livsform kan nå oss, så kommer vi inte heller att nå någon annan. Och när vi ändå uppdagat detta så möter vi åter ett ganska skrämmande svar - det att vi ännu inte hört något utifrån. Vänta ett slag säger då vän av ordning och hänvisar till Gamla Testamentet 1:4–28 och profeten Hesekiels möte med en flygande farkost. Javisst okej, det ska vara där då. Men tanken är ofrånkomlig - är avstånden kanske för stora även för livsformer som teknologiskt ligger tusentals år före oss själva? Eller är konceptet med intelligent liv dömt att misslyckas efter tag? De går under. Kanske är det också så att "de andra" har kommit så långt att de utvecklat en slags K-märkning för vissa solsystem - detta så att ingen interaktion ska kunna påverka en livs- och kulturutveckling negativt... eller rentutav postivt? Det senare passar ju utmärkt in på rådande situation och vore ju en naturlig handling för grapefruktklyftor som har makten och vill behålla den. Kanske är vi kort och gott - just ensamma? Ja, jag vet att detta har stötts och blötts tidigare. Fermis paradox.

Frågan är om inte Däniken låg några steg före trots allt. Kanske inte hans notapparat men att han likt Steve Jobs visste att vi behövde något innan vi visste det själva - något som läkte en längtan hos människor - ett sökande, en fundering och ett mytbehov som är alltmer skriande i vår tid. Kanske är det så att några av de som verkligen tog sig hit genom det där maskhålet inte nödvändigtvis var astronauter, men andra karaktärer som var före sin tid. I sådana fall är vi tillbaka på ruta ett och till Bröderna Marx.

Richard Holmgren

Karl Gustav Holmgren alias Anemonkalle

Är du ägare av en anemontavla, signerad Kåge?

Tiotusentals tavlor med detta motiv, signerade mellan 1949 och 1959, har gäckat både tavlornas ägare som konstfora och olika förståsigpåare. Konstnären har lite lustigt kommit att kallas för Anemonkalle men ingen tycks känna till ursprunget till dessa massproducerade och krampanfallsframkallande vegetationsknippen. Varje tavla är unik i sitt slag men maniskt upprepande samma motiv - en vas, skirt grönt, hittepå-blommor och sist men inte minst – just det, anemoner. Konstnären hette egentligen Karl Gustav Holmgren och har till konstnären Algot Wilhelm Kåges stora förskräckelse kommit att sammanblandas med just honom. Anemonkalle var också min morfar.
 


Som barnbarn till Kalle vet jag att han aldrig kallade sig för konstnär – han var ingen idiot. Men han var åtminstone en tusenkonstnär. Kalle var en extremt händig och skojfrisk fixare som framförallt var en exceptionellt duktig försäljare - en helt otroligt duktig försäljare. Beviset för detta faktum är att han lyckades måla och sedan sälja 15 000 tavlor av dessa snällt sagt ganska mediokra motiv. Kalle hade också sina lärjungar. En av hans adepter, en viss herr Mullivitti, klarade gesällprovet genom att sälja ett förkläde till en storväxt dam - detta så pyttigt att det liknade en grytlapp. I femtiotalets bekantskapskrets fanns även en monsieur Schelin som dyrkade idén bakom Kalles blomstermotiv och snabba cash. Sagt och gjort kom Schelin snart själv att inleda en mycket kort blommor-i-vas-karriär. Hans anemoner var dock så förfärliga att man som betraktare hade svårt att hålla sig för skratt. Visst - Anemonkalle hade kunnat sälja sådant, men då monsieur själv knackade på dörren så låg smockan i luften.   

Morfar föddes 1923 och växte upp på Vikbolandet. Som 25-åring arbetade han tillfälligt som nattportier i Linköping. Där stötte han på en man som satt och målade tavlor föreställande anemoner. Kalle tyckte det såg lätt ut och anade en framtid med vida ekonomiska utsikter. 1949 placerade han de första masonitskivorna på rad, tillverkade mallar och började en massatillverkning om 1500 tavlor om året. Under tio års tid försörjde han familjen genom att måla och periodvis ge sig ut över hela Sverige för att knacka dörr. Ramarna köpte han i Uppsala för att senare effektivisera, köpa list och snickra ihop dem själv. Snart kunde han packa sin nya bil - en Isabella - full med tavlor och ge sig ut på säljäventyr om vilka jag som barnbarn lyssnat till med stor fascination.
 

Karl Gustav Holmgren "Anemonkalle" till vänster i bild.


Många är historierna om tavlor som knappt hunnit torka och där halva motivet hamnade i armvecket på upprivna kunder. Här fanns berättelser om skeptiska vakthundar som slutat med ramar som halssmycken eller då Kalle nödtvunget behövde byta skepnad och simulerade en tidig version av Monty Pythons "silly walk" - detta samtidigt som han bar en peruk lite på sniskan. Sådant gick inte obemärkt förbi i småstädernas skvallerspeglar. Det fanns också mindre lustiga historier som när familjen rastlös fick vänta i semesterbilen när tillfälle gavs att kränga en tavla. Vissa dagar när tavlorna var svårsålda kunde Kalle bjuda på kundernas egna tavlor i hemmen, för att minuterna senare sälja den nyförvärvade tavlan till grannen. Detta bra mycket dyrare såklart! Precis som under Hannibals fälttåg mot Rom så kunde detta lämna byar i fullständigt kaos. I kölvattnet av Kalles försäljningståg blev Andersson utan tavlor medan hans bäste granne stod barskrapad och olycklig ägare till Anderssons äkta reproduktion av Grindslanten. Och så vidare. 

I slutet av sextiotalet gick Kalle över till flygfotografering och började istället sälja foton över villor och gårdar. Blomstermotiven behövde han dock inte ge upp, för närhelst ett hus hade persiennerna neddragna så retuscherade han in ett färgglatt blomstermotiv - alternativt retuscherade bort grannens hus. Eftersom foton till skillnad mot målning har en tendens att blekna med tiden, så kan man fortfarande i många hem se urblekta flygfoton med betydligt muntrare fönstergluggar eller "realistiskt" färgsprakande omgivningar. På sjuttiotalet sågade han ett hål i taket på sin Volvokombi och valde ett lägre perspektiv. Med Sigge vid ratten kunde han då fota villor på löpande band för att senare retuschera, rama och sälja till stolta husägare. Hålet i taket var försett med en lucka i trä och nedanför öppningen fanns en ihopsnickrad liten pall av spånskivor som var klädd i en 70-tals-orange heltäckningsmatta. När Kalle stod på plats rullade ekipaget sakta fram genom villakvarteren likt en påvlig paradbil. Som liten trodde jag att detta var normalt.
 

Anemonkalle gör affärer 1971 - detta framför tv:n som två år tidigare hade visat månlandningen, vilken morfar ställde sig skeptisk till redan då. Som en extremt duktig försäljare var en sådan tanke inte helt främmande för honom.


Det där med att modifiera taket på sina bilar var en yrkesvana. När Kalle för en tid gav sig in på att sälja kyl och frys, så plattade han till bilens konvexa tak med en slägga och vitvaran blev transportsäkrad i en "skål". Allt detta utspelade sig när planeten var betydligt mindre befolkad och alla hade minst en vän vid trafikpolisen eller svensk bilbesiktning. I Kalles firmakoncept med kyl och frys, ingick både installation och reparation. Detta var genialt eftersom varhelst Anemonkalle stod för installationen så krävdes nämligen snart en reparation. Stundom när mormor Sara kopplade in våffeljärnet, hände det att diskbänken kunde producera hela 220 volt. Kalle sålde förresten även TV-apparater och installerade nya bildrör. Under sina äventyr kom han även att äga ett hundratal bilar. Inte för att han hade obegränsade resurser men för att han inte kunde äga en bil utan att snart råka sälja den. Under mitten av nittiotalet fick Kalle ett sista ryck och började massproducera specialdesignade fågelholkar för att senare ge sig ut och sälja i vanligt manér.

I skrivande stund hittar man fortfarande tavlor av Anemonkalle på internets många auktionsfirmor - även på de mer förnäma auktionsverken. I det senare fallet är man inte sena med att identifiera en äkta Kåge som en äkta Algot Wilhelm Kåge. Detta är en travesti för stackars Algot, men kanske mest för morfar och köparen eftersom bakgrunden till anemonmotiven är så mycket mer värt än själva penseldragen. 

Morfar var en inspiration och en tusenkonstnär som före sin begravning år 2005, önskade sig vilka blommor som helst utom just anemoner. 


Richard Holmgren, 2013

Efterskrift
 

En eloge går till min uthålliga och tålmodiga mormor, Sara Holmgren. Hon gick bort den 15 april 2020 och blev nära 97 år gammal. Hennes åsikt om Kalles försäljningskavalkad var kluven och själv var hon långt ifrån den oblyga karaktär som Kalle manifesterade. Om det är motsatsen i ett förhållande som attraherar, så har ni här ett paradexempel. Med förbehåll för en och annan skojig berättelse så tyckte Sara mest att anemonhistorierna var pinsamma och föredrog att ligga lågt med saken. Hon var därför inte sen med att lägga locket på när rykten hade lett ett och annat pennskaft till att knacka på dörren. Således är det henne som allehanda konstfora har att tacka för att anemontavlorna uppnådde mysteriestatus.

Inte minst var det Sara som på ett mycket elegant sätt kom att sätta stopp för Anemonkalles lite genanta fotosessioner i den uppsågade Volvokombin. Under mitten av sjuttiotalet svängde hon höger i en vänsterkurva, tog sig över vägkanten i Finspång – rullade bilen till skrot ned till en fridfull trädgård och lyckades samtidigt kurera sin icke fastspände släkting från sin sjukdom. Genom att gång på gång låta denne dunka huvudet i taket så kunde han strax därefter kliva ut ur bilen - för evigt botad från sin epilepsi.   
   
I väntan på sin Sara bör nu Kalle rimligen ha hunnit producera en drös himmelska anemonmotiv samt inte minst en otalig mängd flygbilder. 
Kära morföräldrar – ha nu en spännande fortsättning på eskapaderna. Var försiktiga med släggor, vänsterkurvor och diskbänkar. Och, tack för devisen – "bättre ett kantigt något än ett runt ingenting".

 

Grottan som krävde vin

- världens äldsta vintillverkning hittad i Armenien

Den brukar kallas för Fågelgrottan, eller Areni-1, och utgör en bland flera grottor i ett större grottkomplex kring byn Areni i Armenien. Sedan 2007 har denna utgrävningsplats sett det ena efter det andra av både spektakulära bevaringsförhållanden, unika föremål och forna aktiviteter. Grottan tar oss över 6000 år tillbaka i tiden och har bidragit med flera kategorier av ”världens äldsta”, inte minst världens idag äldsta vintillverkning.   
 

Skörd från den bördiga Arpadalen Skörd från den bördiga Arpadalen

Efter att ha färdats i sydlig riktning, längs med den storslagna vyn av berget Ararat, så nådde jag snart den armeniska provinsen Vayots Dzor. Genom att vidare följa en av Sidenvägens gamla transportleder, genom Arpaflodens bördiga dalgång, så kantades snart vägen av lummiga trädgårdar och druvor på stock. Endast ett stenkast från platsen lär den bibliske Noa ha planterat den första vingården efter det att arken strandat på Ararats sluttningar. Hur allt detta gått till kan göra den bästa av arkeologer gråhårig, men Gamla Testamentets författare var tydligen väl förtrogna med de traditioner som legat begravda i trakten fram till år 2007. Längs med floddalens branta klippsluttningar, i en grotta, har nämligen världens idag äldsta vinframställning kommit i dagen. Här återfinns druvkärnor och andra organiska rester samt kärl som vittnar om både beredning och jäsning av vin - det vill säga att pressa druvor och låta saften rinna ned i ett jäskar. Grottans jämna medeltemperatur har vidare varit bra för att lagra vin, men även utmärkt för att konservera vardagssysslor från mitten av femte årtusendet f.Kr. den så kallade kopparstenåldern. Här skulle jag under några veckor göra utgrävningar tillsammans med ett armeniskt team från universitetet i Yerevan. 
 

Världens äldsta vintillverkning. Foto: Richard Holmgren Världens äldsta vintillverkning. Foto: Richard Holmgren

Utgrävningsplatsen är en unik arkeologisk upplevelse. Första gången jag kom i kontakt med grottan och dess fynd, så hade jag häpnat – inte minst berodde detta på den gåtfulla atmosfär som grottans innersta förmedlade. Som utgrävningsplats var den minst sagt annorlunda. Grottans dunkla gångar och salar var säkerligen även en viktig faktor för de forna religiösa aktiviteter som ägt rum på platsen. En dags arbete i grottan är mycket påtaglig, då det kan vara besvärande för både luftvägar och den generella hälsan i ett ofta kylig klimat. För fermentering av kolhydrater till etanol var dock situationen ypperlig. I dagligt språkbruk menas då t.ex. jäsning av druvsaft till en alkoholhaltig dryck – alltså vin. Detta var en innovation som uppstod under övergången från den äldre- till den yngre stenåldern. Det fanns flera födoämnen som kunde jäsas till alkohol, även om man oftast talar om jäsning av spannmål till öl och druvsaft till vin. Vi tänker då på druvan Vitis vinifera, vilken fortfarande används vid vinframställning. Att finna en så tidig tillverkningsplats för denna process och inte minst användandet av odlade druvor, istället för vilda, är däremot minst sagt unikt. Att vintillverkningen var så pass utvecklad redan vid denna tid, ger vid handen att denna teknologi sannolikt är mycket äldre än så.
 

Osteologen Levon Aghekyan och arkeologen Lusine Margaryan. Foto: Richard Holmgren Osteologen Levon Aghekyan och arkeologen Lusine Margaryan. Foto: Richard Holmgren

Utgrävningsledaren Boris Gasparyan kände sedan gammalt till grottan men det var först under 2007 som man på allvar insåg platsens speciella tillgångar. Detta lade grunden till en armenisk-irländsk expedition som inledningsvis tog upp schakt framför grottan. Det var där som en av arkeologerna, Diana Zardaryan, även fann världens äldsta bevarade lädersko, från 3500 f.Kr. Det kan vara frestande att tänka sig att någon tagit av sig skorna inför uppgiften att trampa vin inuti grottan. Men i detta fall var det 600 år för sent och bronsåldern var redan på ingång, men sannolikt inte med en mindre vinproduktion. Att organiskt material såsom läder, tyger och korgar finns kvar utanför grottan, beror på flera lager av ansamlade get-exkrementer. Dessa har nämligen avvärjt svampangrepp på det organiska materialet och utgrävningens paleobotaniker, Tamara Bagoyan, har således kunnat identifiera fröer och kärnor från mer än ett trettiotal olika frukter samt ett flertal olika spannmålssorter.
 

Richard Holmgren vid vinframställningskaret. Foto: Lusine Margaryan Richard Holmgren vid vinframställningskaret. Foto: Lusine Margaryan

Sedan 6000 år tillbaka verkar grottan ha fungerat både som boplats, hägn för boskap och som livsmedelsförvaring, men även som plats för påtagliga rituella aktiviteter. Några meter från vinframställningen finns nämligen ett flertal större lerkärl innehållande skallarna från tre yngre individer. I sammanhanget återfanns även ett mindre kärl tillverkat av horn samt bevarad mänsklig hjärnvävnad vilket gör den till den äldst bevarade i sin kategori. Nya kol-14-dateringar visar även att de flätverk som omgav kranierna hade långt senare dateringar än skallarna i sig. Detta talar för att man haft tillgång till benmaterialet vid upprepade tillfällen. Från årets utgrävning var det dessutom uppenbart att ett flertal andra kärl, med matrester från kopparstenåldern, medvetet verkar ha krossats - möjligen av de i jordlagren frekvent förekommande och diskformade malstenarna. Detta under ceremoniella omständigheter. Fenomenet att krossa kärl i rituellt syfte är inte ovanligt under senare perioder men spridda benrester av vuxna individer i samma lager, ger spännande tolkningsaspekter på tidig föreställningsvärld och praxis. Det är ännu för tidigt att säga om vinet som framställdes inne i grottan, uteslutande användes i rituella sammanhang. Men om man tillfälligt tillåter sig att göra ett avhopp från devisen i Uppsala Universitetshus, det att tänka fritt och nödvändigtvis inte rätt, så kan grottan mycket väl ha representerat fruktbarhetsgudinnans underjordiska domäner. En plats som krävde ständiga offer för att det gudomligt livsbejakande och ömsesidiga maskineriet av givande och tagande aldrig skulle sättas ur spel.     

Richard Holmgren 

   
 

Arpadalen med grottöppningen till vänster i bild. Foto: Richard Holmgren

Bomull har skördats i över 7000 år. Innan den blev vida känd i Europa, så trodde många att det i ”Tartarernas Öst”, fanns ett underbart träd som ägde än mer fantastiska knoppar - eller kartliknande utväxter. Genom John Mandevilles resor under 1300-talet får vi veta att när frukterna var mogna, så exploderade de ut i blom för att blotta små lamm vars ”päls” gav en rent vit ull. Av denna gjorde sedan de infödda olika klädesplagg.

Naturvetaren Henry Lee förklarar i sitt verk från 1887, ”The Vegetable Lamb of Tartary”, att det florerade ytterligare föreställningar om bomullens härkomst. Många var övertygade om att det fanns ett levande lamm som satt fast på toppen av en speciell planta. Själva stjälken som lammet satt fast på, var så flexibel att den gjorde det möjligt för djuret att nå ned till marken så att den kunde beta av dess nära omgivningar. När allt gräs inom räckhåll var förbrukat, så vissnade tingesten och dog. Detta så kallade plant-lamm sades vara av kött och blod. Dess delikata kött var vargars favoritföda och inga andra köttätare sades vilja attackera plantan.  

av Richard Holmgren

Tidsresenären

Myterna och traditionerna kring Noas Ark upphör aldrig att inspirera. Med både vetenskap och populärkultur som redskap, reser vi genom Noas länder.


Vet du var berget Ararat ligger? Och, hur var det nu med den ark som siktades på bergets sluttningar? Vi far dit - färden är spännande och mycket intryck och kunskap väntar under vägen!

Klicka här för resan till Noas Land och Ararat

Du vet väl att Noa har premiär som storfilm i mars 2014? Russell Crowe spelar huvudrollen i ett tidlöst epos som är regisserat av den spännande regissören Darren Aronofsky.

Perikles framför Parthenontemplet


Skvaller om stadskonst
- ett kåseri av Richard Holmgren


Nästa gång du ser pärlan på toppen av Atens påkostade tempelklippa, kanske som ståendes inför en guide som vidlyftigt pladdrar om balans och proportion, betänk då att templet kan granskas utifrån ett helt annat perspektiv. Det finns nämligen en mer plump sida av Parthenontemplet. Det har sagts att ”lyckligt det folk vars historia är tråkig” och ur detta faktum tar vi steget över tröskeln och in till de mycket olyckliga grekerna.

Perikles var det antika Greklands störste statsman. I över trettio år, från 461 till 429 f.Kr., styrde han Aten. I ett berömt minnestal hyllade han demokratin som samhällsmodell eftersom Atens invånare tycktes göra allt han sa till dem. Detta för oss fram till det kanske mest beaktansvärda i Perikles karriär - hans sätt att handha det deliska förbundet.

Förbundet var en sammanslutning som hade arrangerats redan 16 år innan Perikles blev statsman. Det hade organiserats för att ge ett gemensamt skydd till de grekiska städerna i Egeiska havet och Mindre Asien mot de nyckfulla perserna. Man visste aldrig vad de hade i kikaren. Själva medlemsavgiften förvarades i Apollons tempel på den invigda ön Delos. Någon lät dock påpeka att det var en oklok sak i sig att låta placera en medlemsavgift mitt ute på en ö och sagt som gjort så lät Perikles flytta skatten hem till Aten. På detta vis kunde han nu ha bättre uppsikt över alla medlemsavgifter och kort därefter kunde han, ett tu tre, bekosta ett skrytbygge uppe på Akropolis. Det är detta bygge vi känner som det sköna Atena Parthenos tempel och endast Apollon vet var Perikles hittade sin finansiering. Eller hur?

Templet var det mest magnifika exempel av arkitektur som världen dittills hade skådat - åtminstone genomsnittsatenaren och diverse affärsmän som inte hittat vägen tvärs över Medelhavet till Gizaplatån. Vissa menar dock att pyramider inte riktigt faller inom intervallet för arkitektur och snarare bör placeras inom kategorin underverk. Att stapla stenar ovanpå varandra tills de förhoppningsvis möts faller inte inom ramen för den kulturella förfining som hyllas i motståndspartiet – jag förmodar att de aldrig prövat staplandets konststycke. I alla händelser stod nu Perikles och atenarna där med ett bygge av gudars nåde - ja, det var på den tiden de var oräkneliga.

Idag vet vi att man inte bygger obemannade stridsflygplan eller äventyrsbad hur som helst utan att först lyssna till folkets röst - innan man likväl griper sig verket an. Mot denna bakgrund kan man ställa sig frågan vad samtidens atenare tyckte om denna nödvändighet av arkitektonisk perfektion. Sakkunniga inom ämnet Antikens Kultur och Samhällsliv vill göra oss uppmärksamma på att det inte alls behöver vara som det ser ut att vara - hur det nu ser ut att vara? Och, förövrigt bör begreppet kultur tas med försiktighet i sammanhanget samhällsliv, eftersom vissa barbariska samhällen inte hade någon kultur - något som de gamla grekerna inte var sena att påpeka. Nåväl, sakkunniga menar att man faktiskt kan ana ett visst missnöje genom att läsa den senare antika författaren Plutarchos. Här kan man skönja en skildring av Aten och det grälla Parthenon som ett bedrägeri av största dignitet. Med ett insiktsfullt öga kan man frammana att Plutarchos liknade templet vid en påspacklad och lömsk sköka, någon som hade ett och annat att dölja. Ja, denna jämförelse föll sig helt naturlig, på snudd till fantasilös, eftersom grekerna var väl bevandrade i att blaska röd och blå färg över sina utsökta marmoralster.

Vidare fanns en annan man vid pennan som hette Thukydides. Den senare brann av skrivlust  men eftersom han levde långt tidigare än Plutarchos och bodde granne med Perikles, så utvecklade han en taktkänsla som uppmanade honom att hantera ordet Parthenon med försiktighet. Med taktkänsla menas hur långt man kan gå när man redan har gått för långt. Thukydides föredrog istället att uttala sig om Atens andliga fastigheter i bästa Nostradamusmanér. Genom att skjuta beskheter på framtiden så slapp han att ha med saken att göra. Han menade att om Aten en dag skulle överges så skulle dess byggnader (läs Parthenontemplet) erinra om en makt med dubbelt så stort krigsmaskineri än den i själva verket hade. Perser och spartaner lät sig dock vilseledas och i all tysthet även flertalet atenare. Ja, få var de som begrep en raljerande yrkesskribent eftersom de som bar det tyngsta lasset tyckte att de där krumelurerna som dök upp i tid och otid var rena rama grekiskan. Inga själar oroades nämnvärt utom Perikles själv som just avlönat Feidias för att ha pyntat omkring i templet - ni minns den där 33 fot höga statyn av Atena i guld och elfenben. Den var dyr. Inte minst berodde detta på att Feidias själv lär ha stoppat guldklimpar i egen ficka och för att elefanter med betar inte har en benägenhet att hänga omkring bakom karamellfärgade husknutar. Låt oss heller inte glömma utläggen för att knacka ut all krigspropaganda i form av Parthenons metopfris. Med lite uppfinningsförmåga sägs den avbilda de 192 ärade och stupade atenarna i segern över perserna vid Marathon. Feidias stenhuggargille var inte bara tacksamma för segern. Med svett i pannan och blåsor i hand så lovprisade de perserna för att de lyckades hålla dräpandet nere under två hundra. Perikles och finansintendenten lyckades dock hålla god min om utgifterna, åtminstone till en dag år 430 f. Kr., då solen gick upp och Perikles befanns straffskyldig till att ha försnillat statliga medel.

Och, en sak till. Nästa gång ni vill närma er ett klassiskt bedrägeri, minns då den romerske satirikern Horatius tidlösa ord om att ”skämtandet ofta avgör den svåraste sak framför allvar och skarpsinne”. Det tackar vi för.


ur Populär Arkeologi, nr.3 2006


Krönika - Arkeologi under sekelskiftet

Riksantikvarieämbetet ringde till slut. Jag skulle få mitt första arkeologijobb under den mindre högfärdiga titeln ”grovis”. Året var 1990 och vi fann endast en rad skodda stolphål. Efter ett tag skiftade de riktning och bildade en ellips. Vi hade funnit en skeppssättning - den tredje största i Sverige. En sensation för den bevandrade och en skev arkeologvardag för en grovis. Mina år i arkeologins regi är en obetydlig episod sedan spadarna sattes i Pompeji på 1700-talet, men några förändringar har jag sett under mina år i branschen. Andra saker är som de alltid varit.

Totalstationen har fått total makt och mobiltelefoner stora som granatkastare har ersatts av arkeologer som går och pratar med sig själva – det senare är ingen förändring med andra ord. På icke arkivbeständigt material fortsätter man att avbilda kärl till förbannelse och vad alla dessa bunkar innehållit är ett pågående mysterium. Förhalade utgrävningsrapporter är nu nästan up to date och vattentäta skott mellan olika kunskapsområden är en oumbärlig hjälp för att romersk kultur ska väcka förvånad uppmärksamhet i skandinaven eller för att alldaglig kulturantropologisk teori ska innebära nytänkande för arkeologen. Arkeologi med skandinavisk specialisering har kommit att involvera hela världen därför att de fått så dyra leksaker. Således kan skandinaviska arkeologer gräva i Ulaanbaatar, men en mongolisk expedition till Birka, göra sig icke besväret. Museibesökare dyrkar fortfarande vackra fynd och gravplundrare och arkeologer fortsätter således att göra undantag i etiken för att dyrka upp gravfriden. Förståsigpåare gömmer dock museiföremålen och visar istället upp belysta pappfigurer och lakan, men museibesökare envisas med att ställa sig framför mumier och andra saker som de kan förstå. Intill E4:an jobbar svenska arkeologer under ökenhetta och i den syriska öknen jobbar man i hällregn. Postmodern arkeologisk teori når samma resultat som att dra ikonen ”min dator” till ikonen ”papperskorgen” och det papperslösa samhället har lämnat efter sig ett och annat kalhygge genom drakoniska ansökningsluntor till Vetenskapsrådet och Riksbankens Jubileumsfond. Där finner vi populära nyckelord som ”genus” och ”marginaliserade grupper…” och mindre populära nyckelord som Sodom och Gomorra.

Att skriva populärt har fått mer aktning men gör den stränga vetenskapen svag i benen, eftersom ingen trollkarl gynnas av att avslöja sina knep och förenkla det svårförståeliga. Filmen Gladiator knäppte gamla Ben-Hur på näsan och de klassiska arkeologerna satt som fängslade - i smyg. En gladiator skriker förövrigt inte, ”mer pengar till humaniora”, han säger ”vinn publiken och du ska vinna din frihet” men det vet i tjyven om det inte är samma sak.

av Richard Holmgren

ur Populär Arkeologi, nr.1 2004

 

Krönika om arkeologi av Richard Holmgren
Första hela fyndet - vinkanna från 700 f.Kr. Första hela fyndet - vinkanna från 700 f.Kr.

Sommarvärd i P1 på temat "Upptäckarglädje"

denna sida kan du nu ta del av mitt gamla sommarprogram i P1 från 2001. Nedan har du ett uttrag ur programmet.

"...När människor får reda på att man pysslar med arkeologi så brukar de säga; "aha en riktig Indiana Jones”. Det är naturligtvis smickrande om folk tror att man talar ett tjugotal olika språk och att man med ett överlägset lugn vet var de mest banbrytande upptäckterna står att finna... ...men, det närmaste jag brukar komma Indiana Jones är när jag går till min revisor Per Åke, för att deklarera. Han brukar säga: ”Aaaa, här kommer ju Indiana Holmgren och Jakten på den försvunna skatten” – och jag tror ni vet vilken skatt han syftar på..."

Illustrationer

Resor

Populärt

Senaste inlägg

ARKIV

Länkar

Senaste kommentarer