Arkeologi & Historiebloggen

Illustration: Richard Holmgren

Vi känner dem både från böcker och film – skrämmande doktorer med fågelliknande skyddsmasker som knackade dörr i medeltida gränder. De har blivit en sinnebild för förlegade medicinska metoder där de gjorde hembesök under pandemier såsom digerdöden. Oförmögen att spegla empati har masken med skräckblandad fascination lyckats hålla myten vid liv. Inte minst blev denne karaktär, "il Medico della Peste", en allt vanligare rollfigur i commedia dell’arte som utformades redan under mitten av 1500-talet. Vid dessa lustspel bar man ofta masken och den lever kvar fram till våra dagars karnevaler i Venedig.  
 

Läkarens näbbformade mask hade infällda skyddsglas av kristall och den bars tillsammans med en dräkt av impregnerat marockanskt getläder. Denna bestod av stövlar, kappa och en hatt med brett brätte samt handskar och käpp. Maskens ca 15 cm långa strut hade hål där smittsam inandningsluft filtrerades genom aromatiska essenser, exempelvis från lavendel, timjan och mynta som späddes ut med olika basoljor. Mestadels handlade det dock om en svamp som dränkts i vinäger. Den senare eller de eteriska oljorna ägde även antibakteriella egenskaper som skulle motverka överföring av luftburen smitta från patienten.   

Vän av ordning bör emellertid observera att utstyrseln inte alls är medeltida, utan omnämns först under mitten av 1600-talet. Det var under ett av pestutbrotten i Paris som hovläkaren till Ludvig XIII av Frankrike, Charles de Lorme, kom att utveckla den legendariska dräkten. Även gravyrer av kostymen finns att betrakta. De härstammar från samma århundrade och förekom vid de pestutbrott som brutit ut i städer på den italienska halvön. Illustrationerna bär dock mer satiriska drag och det är svårt att veta om dräkten övergår från något mer praktiskt till en eventuell nidbild. Några medicinskhistoriker menar till och med att dräktens verkliga existens bör ifrågasättas. Olika metoder för att hämma smitta eller beröring av patienter ägde dock snarlika lösningar som påminde om de Lormes utstyrsel. 
 

Pulcinella

Varför hade då masken ett utpräglat fågelutseende? Många hävdar att detta var en humoristisk flört som avancerade med maskens inträde i scenkomedin. Vissa italienska folkminnesforskare stödjer sig dock på mer nyanserade förklaringar - dock inte utan kopplingar till skådespelet. Sedan romartiden existerade en tidlös fabelkaraktär, en trixare, som både i folkmun och på scen gestaltades med kycklinglika ben och stor fågellik näsa. Från 1600-talet känner vi honom som Pulcinella. Denne napolitanske figur delade tidigt i historien särdrag med den grekiska guden Hermes som tillika kunde överlista människor och gudar med sin kvickhet. Hermes som även assimilerades med den egyptiska och ibishövdade guden Thoth, kan vidare ha skapat grunden för den fågellika karaktär som grekerna även förknippade med discipliner inom medicin och botanik. Inte minst kom intresset för egyptiska gestalter att friskas upp genom de många föremål som nådde italienska hamnar under renässansen. 

av Richard Holmgren