Arkeologi & Historiebloggen

På en modern karta hittar du Ruinstaden Jiaohe i den kinesiska och nordvästra Xinjiang-provinsen. Under en tid var staden också huvudstad i det tokhariska kungariket Jushi. Belägen på flanken till Taklamakanöknen utgjorde Jiaohe, vid sidan om andra handelsplatser, en mycket viktig hub längs Sidenvägens handelsrutter mellan öst och väst. Utanför dessa befästa metropoler var vidderna gränslösa och för många stod de på tröskeln till det okända. Namnet Taklamakan eller Takla Makan, har tillskrivits flera betydelser varav en är just "platsen utan återvändo". Frågan är bara, var är ut, var är in och för vem? Allt beror på var man kommer ifrån. 

Sidenvägens guldålder i all ära, men handelskontakterna mellan de områden som idag omfattas av norra Kina och Centralasien, började långt mycket tidigare. Redan tvåtusen år dessförinnan vittnar mumier med kaukasiskt utseende om deras närvaro i Kina för mer än 4000 år sedan. Just kaukasier är något som vi i detta sammanhang lite luddigt brukar likställa med "västerlänningar". Ja, eller att de åtminstone hade en apparans som skiljde dem från världens idag största etniska folkgrupp, hankineserna. I det så kallade Tarimbäckenet förefaller dessa "västerlänningar" ha fungerat som en mellanhand för både tankestoff och andra innovationer som kom att spridas från endera sidan. Från väst talar vi exempelvis om vävteknik, bronshantering, får, vagnar, hästar och olika spannmål. Exakt var dessa tidiga invånare hade sitt ursprung har dryftats i många akademiska kammare men där idén om ett migrerande folk från väst har förhärskat. Det vill säga att de skulle kunna ha vandrat in genom bergskorridoren vid Hindukush. 

En över 3000 år gammal mumie från Tarimbäckenet.
Vid tinningarna  bär han bemålade vädurshorn.
Foto: R. Holmgren

Efter nyligen genomförda DNA-studier så vet vi nu emellertid mycket mer om dessa tidiga människor. Det vill säga att de fyra till tretusen år gamla invånarna, allt till trots, ”alltid” verkar ha funnits vid den plats där de begravdes. Deras genpool är inte uppblandad med de närmast angränsande kulturerna och således härrör de inte från den tusen år äldre och indoeuropeiska Afanasievokulturen. Den senare som finns representerad längre norrut, i Dzungarianbäckenet.

Den enda DNA-refrens man hittar i Tarim-individerna är den som brukar gå under samlingsnamnet ANE (Ancient North Eurasian). Denna genetiska matchning kan spåras till Europa och Asien för över tjugo till tiotusen år sedan. Genom den nya studien kan vi även utgå ifrån att spridningen av det indoeuropeiska språket till det östra Taklamakanområdet kan ha skett långt senare. Att dessa tidiga blandjordbrukare skulle ha talat en form av proto-tokhariska, är således inte längre en helt oproblematisk fråga.  
 

/Richard Holmgren 

Se mer på SVT Vetenskap. Där finner du min kommentar och en länk till den nya studien, publicerad i tidskriften Nature. 

Läs också min bloggartikel
En vit fläck på kartan - Taklamakanöknens bronsåldersfolk

avsnitt
Richard Holmgren - Jakten på Historien
Hjärntillskott med Lydia Capolicchio

An almost forgotten and currently overgrown grave. Under the tombstone lies a man without his head. His name was Tecktor and he rests below the tower of Stenkumla church on the island of Gotland in Sweden. After a failed attempt to rob the postal stagecoach between Sparreholm and Eskilstuna, which resulted in two murders, it made Tecktor Sweden's last publicly executed person. A few hundred were gathered to see his appalling execution on May 18, 1876. Many fainted. We read: 

“…The executioner Steineck then grabbed the broadax, and after Tecktor's position had changed somewhat, he raised the ax... It fell and death seemed to have followed, but the blow was misaligned. Therefore, yet another blow had to be prepared; this one hit better, but the ax had to be raised and lowered a third time, this before the head was completely separated from the torso...".

Let Tecktor be a deterrent for a disgusting form of punishment to which we shall never return.

Ingmar Bergman released his now iconic movie "The Seventh Seal" in 1957. Sixty-four years later it is still possible to locate the specific boulders on the beach at Hovs Hallar, southwestern Sweden. What a more telling place to walk on the eve of yet another dystopian period in history - this time with a trusty death buddy instead of Death himself.

There will always be rocks in the road ahead of us.
They will be stumbling blocks or stepping stones;
it all depends on how you use them.
(Friedrich Wilhelm Nietzsche) 

See the new theories on the 1959 Dyatlov Pass accident.

Vox Media presents the two recent and different weather/orographic explanations to the mysterious Dyatlov Pass accident. The two scenarios are based on the 2021 theory by Johan Gaume and Alexander Puzrin and the 2019 theory by Richard Holmgren.

Here you'll find all the details on our katabatic theory of 2019.

Författaren smakar av ett glas rödvin inuti Arenigrottan i Armenien. Platsen utgör världens idag äldsta och dokumenterade vinframställning. Mellan vinglaset och grottans vinpress har det passerat 6100 år. En fråga man ställer sig - hur smakade egentligen ett vin från kopparåldern?   

Låt oss börja i antikens Rom. Från säkra källor vet vi att romarna både odlade och skördade vindruvor som ofta trampades i pressar av sten. Just odlade är viktigt, eftersom den italiska halvön tidigare endast skördade druvor från vildvin. Den romerska druvjuicen lagrades i stora keramikkärl som ofta var preparerade med bivax på insidan. För att hålla vinet svalt så hölls kärlen halvt nedgrävda och förvarades öppna under en stor del av jäsningsprocessen. I jämförelse med dagens viner var smakintrycket relativt robust och i våra ögon förmodligen ganska osmakligt.

Precis som de gamla grekerna så bättrade romarna dock på vinsmaken genom att blanda druvjuicen med cirka tre fjärdedelar vatten. Detta gjorde naturligtvis vinet blaskigt och mildare, men fortfarande idag är detta en inte alltför ovanlig mixtur till lunchen i italienska hem. Som smakförstärkare använde romarna även honung, ost samt olika örter. Vanligt var också att vinerna tog smak av den söta kåda som användes för att försluta lagringskärlen – detta för att förhindra kontakt med syre. Denna fördelaktiga bismak ledde även till att kådan kom att bli en naturligt tillsatt smakingrediens vars tradition har levt kvar ända fram till våra dagar. Vi kallar numera ett sådant vin för retsina. Att vidare smaksätta vinet med honung är något som vi känner till från långt tidigare traditioner. I dagens Israel har man på Tel Kabri exempelvis funnit 4000 år gamla vinkärl. I dessa hade organiskt material fastnat i keramikens porer, vilket visade att vinet spetsats med olika ingredienser - framförallt mynta och honung. 

Vidare läsning:

Världens äldsta vintillverkning
- Rapport från en unik utgrävning

Våra undersökningar av etruskiskt vin i San Giovenale 
- a 2500-year old wine tradition