Arkeologi & Historiebloggen

Arkeologi & Historiebloggen handlar om arkeologi, pågående expeditioner och egna utgrävningar, nya upptäckter, kultur- och religionshistoria, antiken, myter, resor och kuriosa samt tidlös politik. Slutledningar och åsikter i inläggen är författarens egna.

Richard Holmgren är arkeolog med fokus på Mellanöstern, författare, föreläsare, illustratör och guide, är religiöst liberal och partipolitisk agnostiker som driver företaget ARCDOC Arkeologisk Dokumentation. Han är också stolt sambo med Virginia och husse till Milou.

2023 > 01

Richard Holmgren & Tobias Svanelid

Följ med Vetenskapsradion Historia till Etrurien. I två olika program tar Richard Holmgren och Tobias Svanelid dig med till de gåtfulla etruskerna i Italien. Vi besöker gravar, tempel och boplatser, men inte minst tittar vi närmare på en ny teori om varför etruskerna kom att blomma just där de gjorde. Du kan även läsa mer om denna teori i bloggen - här

Charles Scott visar Mary Ann Nichols döda kropp för Robert Paul.

Illustration: Richard Holmgren, ARCDOC

Frågan om vem som dolt sig bakom den ökände seriemördaren Jack the Ripper har nu stötts och blötts i nära 135 år. Men gärningsmannen kan hela tiden ha gömt sig framför våra ögon - det brukar ju vara så, eller hur? Den svenske journalisten Christer Holmgren är övertyg om att han har identifierat den skyldige och vi är många som är benägna att hålla med honom. 

Jack the Ripper

Klockan kvart i fyra på morgonen den 31 augusti 1888, vandrar Robert Paul in på det dunkla och smala stråket Buck’s Row. Han befinner sig i Whitechapel i Londons östra delar och har i någorlunda raskt tempo promenerat från sin bostad på Forster Street. 

Ett fyrtiotal meter framför sig anar Paul konturen av en individ med ett egendomligt rörelsemönster. Han skönjer ryggtavlan av en man som på huk och med ryckiga rörelser rör sig över ett livlöst bylte. Paul saktar in och med lätta steg, bitvis skymd av en slarvigt kvarlämnad kärra, försöker han närma sig den besynnerliga scenen. På vägen till sitt arbete som körkarl på Corbett´s Cort passerade han alltid vaksamt genom Buck’s Row. Gängrelaterade överfall var inte helt ovanliga i denna del av staden och hemma väntade hans fru Julia med deras åtta barn. Ett tjugotal meter från mannen får han en obehaglig överraskning. I mörkret ser han något blankt – förmodligen ett knivblad – som upprepade gånger forcerade halsregionen på en livlös kvinna. Hon ligger på rygg i rännstenen precis framför porten till Browns stallgård. Hennes stickade klänning och underkjol är vårdslöst och vanärat uppdragna... 

…utan att reflektera störtar Paul fram de sista metrarna mot mannen som fokuserat på kvinnan och på den andra änden av Buck’s Row. Mannen rycks plötsligt ur sin extas - vänder sig hastigt mot Paul - men det var för sent. Pauls kraftiga känga hade redan krossat mannens vänstra käke och sekunderna senare ligger en man vid namn Charles Scott mot trottoarkanten med bruten nacke. Ett abrupt och oväntat slut på en ökänd dråpare. Denna tidiga fredagsmorgon skulle Robert Paul komma att rädda många oskyldiga liv, men Mary Ann Nichols var redan död. Hon hade strypts till döds innan hennes hals hade skurits av hela vägen in mot halskotan. En beryktad mörk höst av ytterligare fyra, ja kanske ännu fler extremt brutala mord, skulle aldrig komma att ske. Jack the Ripper hade hastigt och oväntat gått ur tiden. 

I den bästa av världar skulle detta händelseförlopp mycket väl kunna ha inträffat. Men det gjorde det inte. Robert Paul kom förvisso in på Buck’s Row denna tidiga morgon, men Charles Scott blev aldrig ertappad i sin akt. Han hade istället noterat att Paul var på intågande och hade då avbrutit skändningen av Nichols kropp. Kvicktänkt räddade han situationen genom att backa tillbaka från kroppen och uppmärksammade Paul på att det låg en livlös kvinna på gatan framför stallgårdsporten. Kvinnans dödliga sår, som det verkar, hade hastigt skylts under hennes tillrättalagda kläder. Detta menar åtminstone författaren Christer Holmgren och mycket tyder på att han har rätt. Efter Scotts inrådan att inte vidröra kroppen alltför mycket, beger de sig skyndsamt från platsen för att påkalla en konstapel. Under en senare utfrågning är Charles Scott sparsam med att meddela sin bostadsadress, men framförallt sitt riktiga namn. 

Charles Allen Lechmere 1849-1920. Var han Jack the Ripper?

Under början av 2000-talet har efterforskningar visat att Charles Scott egentligen hette Charles Lechmere. Här uppdagas vidare en serie besynnerliga omständigheter som just talar för att Robert Paul ovetandes hade vandrat in på en brottsplats där Lechmere var mördaren. När en poliskonstapel, endast några minuter senare kom till platsen, så hade blodet från Mary Ann Nichols börjat att forma en liten pöl utan att levra sig. Detta lämnar väldigt lite tidsrymd för Lechmere att vara oskyldig. Det ska även visa sig att Lechmeres dagliga promenader till sitt arbete vid transportföretaget Pickfords, sammanfaller väldigt väl i både tid och rum med Jack the Rippers olika brottsplatser. De som inte ligger i direkt anslutning till rutten, ska det visa sig, har andra relevanta kopplingar till Charles Allen Lechmere. Allt detta utreds minutiöst av Christer Holmgren i hans bok från 2021, Cutting Point - solving the Jack the Ripper and Thames Torso Murders.

Jack the Rippers olika mordplatser i Londons Whitechapel i relation till den möjlige förövarens bostad (A) och arbetsplats (B).

Faktum är att på en av de mer ansedda webbplatserna för Ripperfantaster så har Charles Lechmere på senare tid seglat upp i toppsegmentet av fyrtiotusen röster som den mest sannolika mördaren.
Efter decennier av ett oräknerligt antal misstänkta gärningsmän och med tusentals teorier som skenat i alla tänkbara riktningar, är det lätt att tappa fokus för fenomenet Jack the Ripper. Men likt Palmemordet är det då viktigt att stanna upp ett slag och gå tillbaka till början och inte minst till själva mordplatsen. Och det är just det som författaren av Cutting Point har gjort och hans resonemang övertygar. Bravo!

 
av Richard Holmgren 

Jack the Ripper - Cutting Point

En serie kontroversiella frimärken som gavs ut av Marshallöarna 1987, illustrerar den omstridda teorin att Amelia Earhart togs tillfånga av japansk militär femtio år tidigare.

Foto: Richard Holmgren

Amelia Earhart

Fem år efter Charles Lindberghs oavbrutna ensamflygning över Atlanten 1927, var det Amelia Earharts tur. Hon skulle bli den första kvinnliga piloten att upprepa bedriften. Amelia sökte emellertid större utmaningar och 1937 inledde hon och hennes team en västlig världsomflygning i sin modifierade Lockheed Electra L-10E. Efter en mindre krasch på Hawaii kom planerna att förändras och rutten kom istället att ske österut. Tillsammans med navigatören Fred Noonan lyfte hon från Miami i juni samma år och efter tre veckor nådde de Nya Guinea.

Mellanlandningen i Lae skulle bli deras sista. Efter radiokontakt på sin rutt mot Howland Island den 2 juli, försvann Earharts Electra spårlöst över Stilla havet. Det finns olika teorier om var Amelia Earharts flygplan, kvarlevor eller andra spår kan sökas - i havet, på Marshallöarna eller till och med Saipan. Vissa hypoteser kan ofta uppfattas som smått fantastiska där trovärdigheten är svår att värdera utan att vara väl bevandrad i fallet. I skrivande stund har dock inga säkra spår eller lämningar hittats efter Amelia Earhart.

Amelia Earhart och Fred Noonans rutt från Miami den 1 juni till Lae den 2 juli, 1937. 

Den gängse och minst spekulativa teorin - en konspiratorisk mardröm - är att Amelias plan fick bränslebrist, kraschade i öppna havet och sjönk på okänt djup nära sitt färdmål. Earhart och Noonan kan dock ha nöd- eller kraschlandat på en folktom ö. I sådana fall kan spåren efter både besättning och flygplansdelardelar återfinnas på land – något som sysselsatt ett flertal lyckosökare genom åren. Andra och mer kontroversiella teorier menar att Amelias världsomflygningen inrymde ett militärt rekognosceringsuppdrag över Marshallöarna och att besättningen därför fängslades av den japanska krigsmakten. Sådana spekulationer kräver dock mer faktiska stöd än de som nu finns tillgängliga. Brist på bevis kan bero på att de saknar grund, men också på att känsliga militära handligar fortfarande är sekretessbelagda.

Den senare hypotesen har även porträtterats på en frimärkssamling som gavs ut av Republiken Marshallöarna till 50-årsminnet av Earharts försvinnande. Samlingen kan ses som en flört med en rafflande historia - men ska förvisso bygga på både militära och lokala individers ögonvittnesskildringar. Vi ser här avfärden från Nya Guinea (överst vänster) och det väntande fartyget USCG Itasca som försåg Earhart med signalbäring och rökpelare på Howland Island (överst höger). Även kraschlandningen på Mili-atollen i Marshallöarna finns avbildad samt den gula och uppblåsbara räddningsflotte som ska ha väckt två öbors intresse (nederst vänster). Sist återges också det japanska fartyget Koshu med Amelias bärgade Electra (nederst höger). 

Amelia Earhart
Amelia Earhart

Undersökningar med djuphavs-sonar har genomförts kring Howland Island och från 2002 sökte företaget Nauticos igenom ett omfattande bottenområde, dock utan resultat. Även Waitt Institute for Discovery som för dryga tio år sedan sonderade med undervattensrobotar, fick åka hem tomhänta. En annan hypotes bygger på att flygarna misslyckades att fastställa positionen för sin destination och kraschlandade på Gardner Island (dagens Nikumaroro). De kan då ha blivit ”skeppsbrutna” 350 sjömil sydväst om Howland. TIGHAR-gruppen som arbetar med lokalisering av farkoster har inriktat sökandet kring denna ö. Man har utgått från brittiska foton och rapporter som från åren 1937-1940 möjligen visar en övernattningslokal, matchande flygplansfragment, spridda benrester och skor från en man och en kvinna. Arkeologiska undersökningar vid ett flertal expeditioner har kunnat bekräfta snarlika fynd men ännu saknas övertygande bevis.

Författaren Mike Campbell tar istället ut svängarna och bygger vidare på Frederick Goerners bok The Search for Amelia Earhart, vilken blev en New York Times bestseller 1966. I stora drag följer teorin de händelser som illustreras på frimärkena härintill. De påståenden som lyfts fram är långt från okontroversiella eftersom de inte utesluter att Earharts kvarlevor då kan finnas begravda på Saipan efter det att hon och Noonan tagits till det japanska militärhögkvarteret på ön. Det fortsatta sökandet efter Amelia Earhart kommer säkerligen inte att upphöra förrän hennes Electra eller stoft bevisligen är återfunna.  

 
av Richard Holmgren

Medelhavsmuseet Arkeologi

Föreläsning på Medelhavsmuseet

14 Mars 2023, Kl. 18:00 - 19:00

Efter flera års utgrävningar på plats i klippstaden Petra, i Jordanien, presenterar arkeologen Richard Holmgren en förtrolig exposé om vad som döljer sig bakom stenfasaderna längs med karavanvägen.

Under kvällen går vi på upptäcktsfärd genom en av världens äldsta boplatser, outgrävda palats samt Petras svårtillgängliga korsriddarborgar. Vi undersöker vad som fortfarande gömmer sig under sanden, nya teorier och tidlösa arkeologiska utmaningar.

Populärt

Resor

Senaste inlägg

ARKIV

Länkar

Senaste kommentarer