Arkeologi & Historiebloggen

Arkeologi & Historiebloggen handlar om arkeologi, pågående expeditioner och egna utgrävningar, nya upptäckter, kultur- och religionshistoria, antiken, myter, resor och kuriosa samt tidlös politik. Slutledningar och åsikter i inläggen är författarens egna.

Richard Holmgren är arkeolog med fokus på Mellanöstern, författare, föreläsare, illustratör och guide, är religiöst liberal och partipolitisk agnostiker som driver företaget ARCDOC Arkeologisk Dokumentation. Han är också stolt sambo med Virginia och husse till Milou.

2020

Illustration: Richard Holmgren

Kommande artikel...

I vårt moderna samhälle har begreppet pengar främst kommit att sammankopplas med mynt, sedlar och kreditkort samt numera även digitala transaktioner. De förra har sedan länge utgjort den gängse formen av betalningsmedel, men pengar är ett gemensamt begrepp för flera olika typer av värdemätare som historiskt och geografiskt haft mycket olika utseende och egenskaper.
Från arkeologiska utgrävningar saknas i regel den äldsta varianten av dessa så kallade pengar - kanske eftersom vi arkeologer inte har tillåtit oss leta i någon större utsträckning? Vilka var då ”pengarna före pengarna” och hur kan de tänkas se ut om de nu ligger där i jordlagren?

 

Läs mer här… 

Förhistoriska pengar

Efter år av konflikter och inte minst efter den förödande explosion som nyligen drabbade Beirut, är det kanske svårt att ana den glamour som förknippats med staden - Mellanösterns Paris. När jag under början av 90-talet gjorde arkeologiska utgrävningar i området så upplevde jag själv en reminiscens av flydda tider – en känsla som inte sällan tog mig ett halvt sekel tillbaka i tiden. I städer som Damaskus, Aleppo och Beirut, kunde man efter utgrävningarna koppla av på stämningsfulla restauranger med musiker av hög standard, pianobarer med lågt roterande takfläktar, skira palmer och silverbestick på vita dukar. Inte sällan serverades man av lyhörda kypare som med handduk runt armen elegant svepte vinkylare mellan borden. Redan under stadens guldålder på femtio- och sextiotalet fanns här fashionabla inneställen där jetsetare, välbeställda och sångartister hängde runt pooler och strålade samman i ångande nattklubbar. Man flanerade på boulevarder eller susade fram i öppna bilar iklädda scarfar och uppknäppta skjortor. 

Ett särskilt kapitel berör just nattlivet i stadens numera övergivna Hôtel Excelsior. Från mitten av femtiotalet och fram till tidigt åttiotal - då kriget stängde portarna för gott - var detta ett av Libanons mest omtalade hotell. Speciellt tänker jag på hotellets nattklubb Les Caves Du Roy som var en av Beiruts hetaste träffpunkter. Under några svala sommarkvällar 1967 uppträdde här en alldeles speciell sångare på podiet. På dansgolvet nedanför trampade folk varandra på tårna i guppande håruppsättningar och Twiggyfrisyrer. Den italienska artist som fyllde lokalen med sin mörka stämma hette Giancarlo Panico. Han bar vit smoking, knytfluga, sideburns och solglasögon med kraftiga bågar. Efter ett antal scenframträdanden och åtta år senare, träffade samme man den tjusigaste av kvinnor. Detta gjorde han på Frimurarhotellet i Linköping och hon hette Lisbeth Holmgren. Hon är också min mor. Under hela fyrtiofem har jag nu haft nöjet att förundras över denne sympatiske och minst sagt originelle man som varmhjärtat alltid nöp mig i kinden när vi träffades. 

Här finns minsann material till en enastående levnadsteckning med flera kapitel av särpräglade händelser, känslosvall och gastkramande skratt. Trots öron för ljuva toner så hatade Giancarlo fågelkvitter under svenska sommarmorgnar. Som nattligt aktiv och med känslig morgonsömn så representerade dessa fjäderfän endast ett "...jäkla kvi-kvi-kvi". Hans förmåga att tolka vardagen på sitt sponatana och ogenerade vis gjorde de mest ordinära skeenden till oförglömliga citat. I hans hemstad Civitavecchia på den italienska västkusten norr om Rom, kände alla "il Panichetto", mannen med glimten i ögat. Att spatsera på stadens gator tog en evighet för alla uppehåll med vänner och pratglada. Råkade man missa Giancarlo, så hörde man hans röst eller Panicos karakteristiska lockrop - en unik familjevissling, "phwhuuuuuu...". Valde han istället bilen, så hoppade man högt av frekvensen från hans högaktiva biltuta. Ingen kunde hantera signalhornet eller forcera en väg med en sådan häftighet som il Panichetto. Inte sällan riktades italienska förbannelser mot bilen framför som enligt Giancarlo hade fått honom att växla ned till ettan. Alltsomoftast slutade sådana intermezzon med en pinsam och försonlig gest genom vindrutan. Detta eftersom Giancarlo ideligen glömde bort att han kände alla i stan. Det var förresten på samma kaotiska vägar där han som femåring hade charmerat amerikanska trupper för en näve karameller. Då jag själv grävde etruskiska gravar så väntade Giancarlo gärna i sin Renault där han rattade in Juventus på sportradion. Här gick vi tyvärr förbi varandra, dock under en och samma lidelse. Bil-tutans förbannelse eller Tutan-chamuns förbannelse.

Giancarlo Panico, marzo 2020 Giancarlo Panico, marzo 2020

När man för en kort tid sedan forcerade hänglåsen till Hôtel Excelsior och Les Caves Du Roy, så öppnades en tidsbubbla från tiden före kriget. Dammhöljda spillror från en gyllene tidsålder dränktes åter i solljus. Hotellpoolen var igenväxt och exponerade grenverk i sällsamma konstellationer. På fläckiga röda mattor återfanns allsköns föremål och under sargade möbler låg dokument, register, stearinljus, galamenyer och tänka sig – även en flaska champagne från 1975. Här fanns också tusentals utspridda filmnegativ från flydda tider. Kanske finns du på några av dessa Giancarlo?

I de gamla festlokalerna kunde man ana Hôtel Excelsiors forna glans och ofrånkomligen återkallas den kända scenen ur filmen Titanic - där ett spöklikt vrak åter vaknar till liv med uppklädda gäster, musik och glasklirr. På ett liknande sätt blir Excelsior ånyo färgsprakande och bryter sig tvärsigenom ett vakuum av sedan länge släckta ljus. För den som kan se detta, råder nu samma feststämning som på sextiotalet och det är på platser som dessa som du är i ditt esse Giancarlo. Du pratade ofta om Les Caves Du Roy och en dag anländer vi alla dit - uppklädda och salongsberusade när du möter oss i hotellets portar. Då ska vi åter höja glasen som vi gjorde efter dina uppträdanden vid Playa de las Américas på Teneriffa, då till fartfyllda klanger av Proud Mary. Tack för decennier av dramatik, garv och sund galenskap bäste maestro. När vi återses korkar vi upp den där champagneflaskan som någon lämnade på Excelsiors parkett. Den har väntat där sedan 1975 – samma år som vi träffades för första gången. Jag tror inte att det är en slump. Addio! 

/Richard 

 

Giancarlo Panico, september 1940 - november 2020 

Casino gambling

Illustration: Richard Holmgren

Spelpassionen och tävlingslustan är djupt rotad i det mänskliga psyket. Vi finner den på ett eller annat sätt i alla kulturer, nu som då. Mängder av artefakter från brons- och järnålder vittnar om spelets vida betydelse världen över. Men, finns det möjligen indikationer på att spelet som ursprunget ur kult- och religionsutövning redan tidigt utvecklade spel med insatser – det vill säga hasardspel eller så kallad gambling?  

gambling
hasardspel

Spel och föreställningsvärld
Spelpjäser är vanliga som arkeologiska fynd och kanske är de lättast att tolka bland det Östra Medelhavsområdets ofta välbevarade lämningar. Det är dock sällan man ägnar forntida spel en vidare tanke, om hur och i vilka sammanhang spelen tillämpades. Det kan vidare vara svårt att dra en linje mellan kult och de spel som bör ses som ren förströelse eller de spel som baseras på insatser. Med analytiska verktyg skulle man säkert också finna att de till synes pragmatiska aspekterna av spelet, såsom vi finner dem idag, äger en liknande problematik. Forntidens lottdragning som manipulerades av gudarna har fortfarande mycket gemensamt med de inslag som i dag mer karakteriseras av ödet. För andra är gudarna fortfarande närvarande - om det så berör spel på hästar, lottdragning eller tärningsspel. 
Det finns dock en betydelsefull aspekt på spelet som innebär en utveckling som sker både parallellt och bort från religionen. Detta gäller hasardspelen. Dessa, kan man säga, kombinerar människans spelinstinkt med önskad vetskap om hennes framtida öde. Det är därför till exempel tärningsspelet äger en naturlig länk till föreställningsvärlden. Spelet är inte bara en interaktion mellan spelare, utan hänger sig även till de krafter som vi har oförmåga att förstå, det andliga och övernaturliga eller ordalag som att "slumpen är omutbar”. Men - hasardspelets mest inskränkta bemärkelse är dess egenskap av kontrakt mellan två eller flera människor. Detta inbegriper utbyte av pengar eller andra värdesaker mellan deltagarna vid utgången av en speciell tilldragelse. Det råder viss osäkerhet om ursprungsbetydelsen av ordet "hasard", men arabiskans zahr, det vill säga tärning (alternativt spelmark) är en av de främsta kandidaterna. Ursprunget till engelskans ord hazard vilket syftar på risk eller fara, hämtar sina rötter ur forna tärningsspel med osäker utgång. Hasardspelen kan mycket väl vara mänsklighetens äldsta och mest utbredda form av spel och den äldsta kända tärningen är astragalen. 

gambling

Talusbenet, även kallat astragal (eng. knuckle bone, lat. astragalus), var föregångare till den mer bekanta och kubiskt sexsidiga tärningen. Väl kastad kunde astragalen hamna på fyra olika sidor. Man kunde även använda den i spel och lekar som påminner om den moderna tidens "spela kula" (eng. marbles). Foto: Richard Holmgren

Tärningen är kastad
Det vanligaste svaret på vad en astragal är, är följaktligen att den anses vara föregångaren till dagens numrerade och sexsidiga tärning. Ordet astragal är en försvenskning av grekiskans, astragalos, vilket är en bland flera benämningar på den ledknota som sitter i hälen på många däggdjur. Men det är hos just får, getter och grisar samt kor som benet äger en mera tilltalande rektangulär men rundad form - vilket lämpar den som tärningsobjekt. Vi känner vanligen till uttrycket "att spela ledknotor", men när benet istället används inom mantiken för att tolka framtiden, så brukar det benämnas spåben. Den vanligaste benämningen i västvärlden är dock idag knucklebone - då ofta i sammanhanget som speltärning.
Astragalen kan landa på fyra olika sätt när man kastar den och varje sida har ett numeriskt eller annat signifikativt värde. Ända sedan den sexsidiga tärningen trädde in på scenen har de två föremålen existerat parallellt och astragalen följer fortfarande med i enstaka kultursfärer världen över. Det är svårt att säga när tärningen, såsom vi känner den i dag, blir vanligt förekommande och i vilken kultursfär som den uppstår. Relativt tidigt i historien, i antikens Grekland, ser vi att astragalerna kunde förses med nummer som arrangerats på ett sådant sätt att dess motsatta sidor blev sju – likt dagens tärningar. Herodotos skriver att det var Lydierna som uppfann det tärningsspel som senare begagnades av grekerna. Om han avsåg tärningsspelet generellt eller spel med den sexsidiga tärningen är svårt att avgöra. Vi kan bara förmoda att det var omkring mitten av det första årtusendet f. Kr. som den sexsidiga tärningen började bli vanlig. Förmodligen var den en specialiserad utveckling av astragalen som uteslutande kom att användas i just spelsammanhang. 

gambling

Ritning av en blyfylld astragal, framgrävd från palatset i Ugarit. Illustration: efter C. F. A. Schaeffer 1962 ("Fouilles et découvertes des XVIIIe et XIXe Campagnes”, 1954‑1955 Ugaritic IV, Paris, 1‑150). Kolorering av R. Holmgren.

Gräl om pengar 
Hasardspelen har med största sannolikhet uppstått ur ritualer där gudarnas vilja tolkades genom att olika föremål kastades på marken - ofta astragaler. Men. Om man nu har spelat med någon form av insatser, kan vi då förstå detta utifrån det arkeologiska materialet? I den historiska etnografin finns beskrivningar på olika typer av spel. På flera platser i Mellanöstern kastar man fortfarande astragaler på ett sätt som just liknar dagens sätt att spela kula. Det gäller att kasta en astragal på andra utplacerade astragaler och sedan försöka vända dem från deras position. Själva kastverktyget är större än de övriga astragalerna och ofta försedd med bly för att öka dess stötkraft. Detta för onekligen tankarna till den astragal som återfanns i ett bronsålderpalats i den gamla staden i Ugarit - samt inte minst tiotusentals andra metallfyllda eller perforerade astragaler från järn- och bronsålder som grävts fram kring östra Medelhavsområdet. Inte minst viktiga för tolkningen är hundratals, på olika platser, återfunna större ackumulationer av dessa ben. 
I en redogörelse för förislamisk gambling, skriver F. Rosenthal i boken, Gambling in Islam, om hur väletablerat denna institution var och att ordet gambling jämställdes med definitionen "utbyte". Inte minst återspeglas detta i Koranen där det inom drömtolkningen sägs att drömmandet om tärningsspel betydde gräl om pengar. Definitionen qimar avser de spel där vinnaren mellan två motspelare får något av förloraren. Ordet är vidare speciellt kopplat just till tärningsspel med astragaler. Med stor sannolikhet utgjorde benet, även under förhistorisk tid själva insatsen - detta om man beaktar både moderna speltraditioner och ordet zahr med dess konnotation till spelmark eller pollett. Kanske astragalen från Ugarit utgör en av de äldre indikationerna för denna institution, även om vi med säkerhet inte kan säga något om insatserna. Ur Ibn Fadlans reseberättelse från 900-talet, finns en intressant passage som beskriver penningväxlarna i Chwarism öster om Kaspiska Havet. De sålde speltärningar vid sidan om myntenheten dirhem. Det verkar alltså vara rimligt att man i Chwarism kunde växla till sig spelmarker som hade ett definierat kommersiellt värde. Kanske var det i liknande sammanhang som astragalen kunde inköpas för att användas som insats i spel? Att astragalen till skillnad mot tärningen inte går att förfalska, torde kanske vara det viktigaste kriteriet på att det i detta fall handlar om just benknotor. Inte minst var benet säkrat mot inflation eftersom det endast fanns två ben per djur. Detta ger också en intressant tolkning av astragalen som värdeenhet under förhistorisk tid (läs min bloggartikel: Betalat har vi alltid gjort men vår förhistoria saknar pengar). 

gambling

Mongoler spelandes med astragaler. Illustration: efter I. Kabzinska-Stawarz 1991 (Games of Mongolian Shepherds, Warsaw). Kolorering av R. Holmgren.

Förändrade insatser 
Även den romerska sfären antyder astragalernas starka bytesvärde, men för tiden ofta reducerade till barns spel och lekar. Horatius skriver om hur en rik man delar sina gods mellan sina söner. På sin dödsbädd jämför fadern sin son Aulus sätt att bära sina astragaler löst i sin toga, redo att ge bort dem eller spela med dem. Medan Tiberius var den som alltid räknade sina astragaler och högtidligt gömde undan dem i hål. 
I mongoliska speltraditioner från förra seklets början, vet vi att spel med astragaler var en sorts magisk utövning med vars hjälp herdarna försökte säkra en lyckosam framtid. Tron på magiska krafter genom dessa spel hade sitt ursprung i astragalens symboliska och magiska krafter, även om många spelare inte längre var medvetna om dessa associationer. Om detta förhållandevis slutna och självförsörjande folk hade haft samma förutsättningar som mer kommersiellt inriktade samhällen, där det var möjligt att avyttra eventuella vinster, så hade speltraditionen kanske fått en helt annan prägel. I de mongoliska speltraditionerna finns idag ett antal spel som bygger på att vinna motspelarens astragaler, men vinsten bygger endast på samlandet av poäng. Den som samlat mest poäng (astragaler) vinner och i det mongoliska herdesamhället gör det generellt anspråk på lycka. Men i vissa spel, de som mycket liknar vårt sätt att "kasta gris", kan poängen ibland uttryckas i pengar. Detta senare faktum bör tolkas som ett naturligt led i mongolernas urbanisering. 
Med utgångspunkt från de stora mängder astragaler som återfunnits vid olika förhistoriska tempelområden och divinationsplatser kring Medelhavsområdet, så är det inte är orimligt att man ”spelat” vid olika orter och att detta också illustrerar spelets naturliga del av kult och religionsutövning. Det är rimligt att det var i liknande sammanhang som spelandet framodlade mer vinstinriktade aspekter och att det mycket tidigt uppstod en negativ ambivalens mellan övrig spelfilosofi och det vi idag kallar för gambling - något som också genomgående präglade utvecklingen av tärningsspelet inom islam. 


Richard Holmgren

Arkeologer hittar järnåldersfort på Golanhöjderna

Estonia - nytt hål, teori, utredning

Den nya upptäckten av ett stort hål i passagerarfartyget M/S Estonia har stötts och blötts i media de senaste veckorna. Vissa menar att hålet kan vara orsaken till färjans snabba sjunkförlopp – andra att det kan ha uppstått på havsbotten. Den som följt fallet Estonia genom åren förstår dock att skadorna i skrovet inte nödvändigtvis är de mest problematiska idag. Hela utredningens tillförlitlighet läcker som ett såll. 
 

Estonia hålet

Natten då Estonia sjönk satt jag på en buss från Damaskus till Amman. Jag hade precis avslutat arkeologiska utgrävningar i norra Syrien där ett område av floden Eufrat skulle dokumenteras innan en dammanläggning skulle dränka både tempel och gravar. När jag på förmiddagen steg av bussen i Amman så möttes jag av upprörda Jordanier. Alla resonerade de om hur något så stort och fruktansvärt kunde hända i en sådan trygg del av världen. Rykten hade gjort gällande att någon hade råkat öppna ”frontluckan” på en passagerarfärja och att dödssiffran var alarmerande. Som ett ökenland och kanske lite förvånande, var detta något som jordanierna kunde relatera till och något man ville förstå. De nyttjade själva gamla färjor från Norden som trafikerade rutten mellan Aqaba och Sinaihalvön. Men snart skulle vi alla få veta vad som hade hänt, sjösäkerhetsaspekten skulle tas på allvar och något så fruktansvärt skulle aldrig tillåtas hända igen. Men tjugosex år senare vet vi fortfarande inte varför Estonia kunde sjunka så snabbt och därför utgör samma kategori passagerarfartyg alltjämt en potentiell riskgrupp.

Nu har Henrik Evertssons nya dokumentärserie om Estonias haveri - Fyndet som ändrar allt - vunnit Stora Journalistpriset. Vi kan nu bara hoppas att ett pris-hullaballou inte dränker dokumentärens ursprungssyfte - det att vidare förstå orsaken till det hål som uppdagades i skrovet under filmningar på haveriplatsen. Svenska folket är nu på olika sätt bekymrade och inte minst gäller detta flera av offrens anhöriga som tvingats somna till grubblerier i över tjugofem år. Vår fattningsförmåga kräver omedelbara svar på frågor. Om svaren inte är felfria men ändå låter vettiga, så känner vi oss lugna och kan gå vidare. Först då kan vi inleda en process för acceptans som gör att vi kan släppa taget. Men förklaringarna till Estoniakatastrofen äger för många brister där svaren alltför ofta inte låter välbetänkta och där en process för acceptans legat i händerna på nyckfulla makthavare. Tidigare riksdagsman och initiativtagare till Estoniagruppen, Henrik Järrel, uttryckte det så här; ”…när man följer den här katastrofen genom åren, så är det svårt att frigöra sig från tanken att det finns någonting att dölja. Frågan är vad?”

Trots det nya fyndet så får man nu uppfattningen att endast vaga åtaganden ligger på bordet – att diverse djupdykningar i allt utom havet först ska avgöra hur man ska gå vidare med det ”nya” hålet. Och förhoppningsvis även andra hål och deformationer som påstås vara lokaliserade under bogvisiret samt vid fartygets förskepp, såsom det med utåtriktade flikar vid visirets lyftcylindrar. Till skillnad från hål-Evertsson kan sådana strukturer tyda på detonationer antingen före eller efter själva sjunkförloppet - två lika illavarslande alternativ. 
Fokus ligger inledningsvis på bottenanalyser även om man enligt Stefan Löfven nu "inte utesluter någonting". Men med facit på hand så finns det som sagt redan oroande hål i själva utredningen, sådant som man redan har och fortsättningsvis sannolikt kommer att just utesluta. Den kanske mest brännande frågan handlar om Estonias transporter av militär utrustning från forna Sovjetunionen. Frågan om en möjlig mörkläggning av ett sabotage är därför högst relevant att klarlägga. Det har spridits flera konspirationsteorier kring orsaken till haveriet, men Estonias transporter av militärt material är en reell omständighet som bör utredas omsorgsfullt. Detta faktum kommer vi aldrig ifrån, hur konspirationsresistenta vi än vill vara.    

Estonia hålet

Estonia är havets Olof Palme. Så formulerade man det i Hufvudstadsbladet för tjugo år sedan. Detta tenderar onekligen vara fallet - inte enbart som ett nationellt trauma, men där Estonia tog över stafettpinnen från en ofta mörkläggningsanklagad utredning till en annan. Dessutom har både mordet på Olof Palme och Estoniakatastrofen avhandlats inom ramen för hemliga militära organisationer med anknytningar till NATO. När det gäller Estonia verkar myndigheter ha slagit dövörat till de bevis som stödjer att passagerarfartyget upprepade gånger användes för smuggling av militärt material – enligt vittnesuppgifter även under själva haverinatten.

Varför har man då inte på allvar försökt peka ut de som är skyldiga till att bruka mänskliga sköldar för militära transporter? När hovrättspresident Johan Hirschfeldt under en hearing i Sveriges Riksdag fick frågan om vilka som beordrat tullen att släppa igenom militärt material från Estonia, så svarade han att han inte kommer ihåg detta. Han hade dessutom låtit använda uppgiftsunderlaget som braständare. Man häpnar - prova detta trick med Skatteverket nästa gång. Dessvärre var detta inte första gången som någon skyndat till pappersstrimlaren. Jag tänker på Ingvar Carlssons inrättande av det ”etiska rådet”, den grupp som borde ha samlat in åsikter från anhöriga om upptagningen av döda - något som rådet varken hade erfarenhet av eller kom att syssla med. Rådets protokoll förstördes senare av ordföranden Karin Söder. Det som däremot var för stort och tungt för dokumentförstöraren kom att vräkas ned i havsdjupet. I detta sammanhang talar vi om låsbulten till själva bogvisiret - det så kallade atlantlåset. Den svenska haverikommissionens sjötekniska utredningschef Börje Stenström slängde tillbaka låset i havet efter mången vedermöda att få upp det. Hur det vidare förhåller sig med Estonias avstängda nödbojar är en annan historia. I slutrapporten menar man att dessa plockades upp på estniska nordkusten, detta två månader innan dykbolaget Rockwater ska ha rotat runt efter dessa vid Estonias kommandobrygga. Om detta stämmer så är det fler än heliumröstade dykare som pratar Kalanka. Var bojarna finns idag är en gåta, men chansen är stor att de gömmer sig i Bermudatriangeln tillsammans med alla mina utlånade böcker. 

Det etiska rådet hävdade vidare att en bärgning av kroppar från Estonia skulle bli alltför smärtsam då dessa skulle vara för otäcka att titta på. Man menade att tillvaratagandet av så många själar skulle drabba de inblandade med psykisk ohälsa för all framtid - påståenden som fullständigt underminerar syftet med de yrkeskårer som ditintills hade verkat med sådana uppgifter. Att obducenter skulle hålla för ögonen, att massgravar efter krigsförbrytelser inte skulle undersökas eller att oredan efter flygolyckor samt orsaken till dessa skulle lämnas vind för våg, är en orimlig tanke.
De omkomna på Estonia verkar förövrigt inte alls ha varit i så dåligt skick som då gjordes gällande. Att dykare endast några veckor efter haveriet kunde se läppstift på omkomna är både gripande och något som talar i annan riktning än rådets utsago. Utanför fartyget på sjuttio meters djup och hela sex år efter Estonias förlisning, fanns fortfarande ett tiotal högst välbevarade kroppar synliga. Att dessa låg där utan att tas omhand är under all kritik och helt oacceptabelt. Varför fick inte sådana lättåtkomliga kroppar tas upp av dykare? Mot bakgrund av allt detta kan Mona Sahlins omskrivna Tobleroneaffär slänga sig i väggen – och på tal om detta så kallade ”förskott på lönen” så leder det oss vidare till riksdagens anmälan till Konstitutionsutskottet av en och samma Sahlin. Dokumentet berör mörkläggning av Försvarsmaktens kunskap om/eller delaktighet i aktiviteter i samband med Estonias förlisning. Det låter det.

Det har även framkommit att Ryssland erbjöd sig att söka efter och bärga eventuella överlevande som fångats i luftfickor på den sjunkna färjan. Fenomenet är inte alltför vanligt på det djup som Estonia vilar på, men teoretiskt är det möjligt att överleva liknande förhållanden både under ett och två dygn vid 50 meters djup. UD och Statens haverikommission negligerade Rysslands erbjudande - både på förmiddagen direkt efter förlisningsnatten samt dagen därpå

Estonia hålet

Varför har Sverige vidare inte försökt fastställa något ansvar för de 501 svenska medborgare som följde Estonia i djupet? Detta är unikt för en demokratisk rättsstat. Och åter igen, hur kunde själva sjunkförloppet gå så fort och varför är detta inte helt klarlagt? Från den första rapporterade smällen och fram till det att färjan försvann under ytan, förflöt inte längre tid än en fotbollshalvlek - detta med lite gastkramande förlängning. Än mer alarmerande är att Estonia var borta från ytan endast en halvtimma efter hennes första (rapporterade) mayday-anrop. Och varför har viktiga vittnesuppgifter förändrats, anonymiserats eller till och med eftersatts i Estoniaolyckans slutrapport? I ovan nämnda tv-dokumentär får vi veta att statens haverikommission aldrig tog med individuellt sammanhängande uppgifter från passagerare. Från dessa framgår bland annat att stora vattenmängder hade forsat fram under bildäck långt tidigare än etablerat. Enligt överlevande Kent Härstedt, som dock inte medverkar i filmen, så fick man överhuvudtaget inte lämna vittnesmål till kommissionen - man vädjade men inte heller regeringen svarade på otåligt väntande utsagor. Detta är förvisso en sanning med modifikation eftersom överlevande nu ska ha kallats till vittnesförhör i december 2020. Nära tjugosex år efter olyckan. Jo, det är sant.

Ett drygt trettiotal av de överlevande är alla överens om att färjan började kränga kraftigt en hel kvart innan kommissionen hävdade att den gjorde så. Detta ger obönhörligen en bild av en märklig form av censur som söker fördröja en alldeles för snabb händelseutveckling - detta oavsett om Estonia kryssade med trim mot styrbord, inte var sjöduglig eller fellastad. Som om detta inte var nog så har merparten av världens fartygexpertis sedan länge menat att Estonia borde ha kapsejsat och tagit minst ett dygn på sig att sjunka. Så länge det finns luft under bildäck så flyter hon uppochned - dock inte om skrovet vattenfyllts och därav betydelsen av det nyupptäckta hålet (hålen?). Just det faktum att Estonia inte kapsejsade direkt, men istället låg stadigt i position emedan hon sakta vände sig och gick ned likt en "långsam hiss", talar just för att skrovet penetrerats under vattenlinjen. 

Det finns inga bevis för att man från myndighetshåll medvetet har försökt undanhålla existensen av ett eller flera hål, men indirekt så finns det mycket som talar i denna konspiratoriska riktning. Nej – devisen att sanningar alltid segrar till slut, den räcker inte. Ansvariga kan idag gömma sig som emeriti i mörkläggningskonst - numera även bakom ansiktsmask. Andra kan avböja kommentar eller rikoschettera frågor i alla hopplösa riktningar. För allas vår säkerhet har vi inte råd att vänta på preskriptionstider för att sanningen ska komma fram. Vad ger det för budskap till framtida intrigmakare?

Regeringar ogillar konspirationsteorier eftersom dessa i regel är riktade mot dem själva. Därför borde man åtminstone nu försöka skingra sådana spekulationer. Men det verkar inte finnas någon brådska. Det ”bästa” man initialt kunde göra för att undvika att fartygets gravfrid stördes (och länsades på spritflaskor enligt det etiska rådet) var att ösa ned stora mängder stenmassor med ambitionen att tillsluta både båt och omkomna i betong. Detta låter som rena maffiafasonerna och förmodligen en av anledningarna till att Jimmy Hoffa fortfarande är spårlöst försvunnen. I sammanhanget Estonia använde regeringen gärna benämningen ”sarkofag” - en terminologi som klingade onaturligt för alla utom för egyptologer. Snarare väckte man den mörka våren 1986 till liv då Tjernobyls radioaktiva brand förseglades i just en betongsarkofag. Det hela lät både farligt och omänskligt. 

När allt kommer omkring så tror jag nog att de flesta som ägnat fyllning och betongmattor en närmare eftertanke nog inser hopplösheten med att skyla ett passagerarfartyg på 15 567 bruttoton med plats för 605 hytter som däremellan innehåller 83... ursäkta 76, jag menar 75 fordon. Det beror nämligen på vem man frågar, den estniska statliga säkerhetspolisen, JAIC eller Estline. Alltsammans vilande på en sluttning av lös och flyktig sjölera. Följdaktligen kom sten- och grusösandet också att utlösa ett gigantiskt lerskred mot söder, vilket hade kunnat få fartyget att tumla okontrollerat mot djupet och rört om i den gravfrid man var så mån att slå vakt om. Dessutom torde en betongsarkofag med ett gravrostande inre förr eller senare ha imploderat. Förvisso håller en övertäckning tillräckligt länge för att ansvariga skulle få äta i lugn och ro under resten av sin livstid. Sjuttiofem fordon, inget annat.

Efter en tids ösande kom man sedan att avbryta - för var det inte över bland annat det nyupptäckta hålet som mycket av stenmaterialet hamnade? Några betongmattor behövdes egentligen inte längre - uppdraget slutfört. Vad som dock inte ingick i planen var att Estonia så småningom skulle kana sydvart, tippa tolv grader över fast lermorän, blotta styrbords buk och att team-Evertsson skulle trotsa den ifrågasatta gravfriden. Ett hål blev exponerat och även om just detta inte hade med förlisningen att göra, så kunde kanske andra besvärliga saker tvingas till ytan? Det vill säga, rota runt - ställa obekväma frågor - hitta flera hål - röja hemliga förbindelseer med främmande makt - skaka Sverige i dess grundvalar. Det senare har vi ju bekantats med förr.

 

Estonia ubåt

Det nyfunna hålet då - kan ett sådant ha uppstått vid kollisionen med en ubåt? Några vill bestämt mena det, men är inte detta långsökt? Ja, vem har egentligen en aning efter alla märkligheter? Frågan kan dock väcka andra spörsmål till liv - det vill säga om det fanns anledning för andra farkoster att röra sig i Estonias närhet. 

För det första så måste man medge problematiken med att länka en sidostöt med lösgörandet av bogvisiret. Detta gäller å andra sidan även de som propagerar för att det var bogvisiret som orsakade hålet och bucklan på styrbords sida. Ett kaotiskt hav kan möjligen förklara endera alternativet. Det kan naturligtvis inte heller uteslutas att ett vattenintag, på ett eller annat sätt kan ha bidragit med en onaturlig skrovfriktion - det vill säga en snedbelastning av bogvisiret när Estonia kryssade med tilltagande trim mot förskeppet och lutning mot styrbord. Vissa menar till och med att bogvisiret aldrig lossnade helt - och ja, då har vi ytterligare ett scenario att ta ställning till. Den som gör en omsorgsfull djupdykning i studiet av förskeppets hydralrör, cylindrar och frågan om avslita högtrycksledningar, kommer ovillkorligen upptäcka att bogvisiret kan ha funnits vid Estonias förskepp vid själva sjunkscenariot - åtminstone halvt hängande. Vi ska återkomma till denna fråga längre ned. Det överlevande vittnet, Mikael Öun, som alltid givit ett mycket skärp intryck, menar dock att visiret inte syntes när Estonia lämnade ytan. Nio minuter in i en mycket expressiv intervju med Svenska Yle, så beskriver han silhuetten av Estonias bulb som den längst utstickande delen av fartyget. Han ser även strukturen på en stängd ombordkörningsramp. Att denna var stängd behöver inte betyda att den aldrig varit öppen, detta eftersom Estonia vid det här laget ligger vänd uppochned med rampen "hängandes" i sina fästen. 

Att hålet med sin jättebuckla kan ha uppstått i djupet när färjan lade sig till rätta på ett 5–30 meter tjockt lager av svallad lermorän, kan förvisso göra den senaste hålhistorien kort. Detta låter dock som historiens största mjuklandning. Ja, även om en framtida utredning kan konstatera att bottnen delvis blottar berggrund, så kommer vi aldrig ifrån frågan om vapensmuggling eller utredningens överlag ljusskygga beteende. Om någon frågar mig som professionellt påtat i jord och lera i över trettio år, både över och under vattenytan, så ser jag inget runt Estonia som ser ut att vara något annat än just lera - ibland i skenet av berggrund. Men låt oss för en stund återgå till tanken om en maritim kollision av något slag, samtidigt som vi smusslar ned några av Ockhams rakknivar i byrålådan. Vilka nu dessa skulle vara?

Om vi förutsätter att Estonia eskorterades genom vattnen under förlisningsnatten, så behöver en sammanstötning inte vara så hopplöst märklig. Att två farkoster rört sig i samma riktning, kan kanske förklara hur en sammanstötning blev mindre dramatisk men tillräckligt förödande för skrovets strukturella integritet. Men varför skulle Estonia ha skyddats och av vem? Svaret är att om Estonia upprepade gånger smugglade militärt material så kunde det ha gjort henne till ett potentiellt mål som krävde beskydd - ett fraktförfarande som förövrigt är både vådligt och regelvidrigt för ett civilt fartyg i fredstid. Var det kanske till och med så att det ofta fanns eskorterande farkoster i Estonias närhet och att detta snarare var en regel än ett undantag då hon kryssade med känslig last? Risken för en kollision är ju större under dåligt väder och om så skedde, blev då kanske smugglingen obekvämt exponerad - det vill säga som när en seriemördare sladdar av vägen med ett lik i bagaget? Men skulle en ubåt verkligen ha befunnit sig i eller gått upp till ytläge under rådande väderförhållande? Vet ej. Och, borde inte vittnet Carl Eric Reintamm som var först upp på däck ha sett en farkost vobbla bort i vågdalarna? Nu såg han förvisso något stort och vitt försvinna under ytan. Om detta istället var bogvisiret eller ett dussintal badlakan från hål-Evertsson, likt den handduk som fortfarande sitter kvar i hålet, kan vi bara spekulera kring. Carl Erik befann sig dock inte på hålsidan, men föremål som passerar under kölen är i regel inte så knussliga med kurs och orientering. Och till sist - om bogvisiret helt enkelt lossnade på grund av bristfälligt underhåll, så kvarstod kanske problemet med att hemlighålla spåren efter eventuella smugglingsaktiviteter? 

Svaren på liknande komplexa frågor kan vi inte veta någonting om i avsaknad av en utförlig analys av hela fartygsskrovet. Inte heller utan full insyn i tjugosju kartonger av sekretessbelagt material. Under tiden som avdankade företrädare för ÖB, Must och gamla KSI är tysta, så kan vi fortsättningsvis bara spekulera vidare och odla nya konspirationsteorier. För är det inte det som blir den nyttiga konsekvensen? Det vill säga att vi gör precis så som jag gör här, gissar sönder den sista gnutta kredibilitet vi har eller försöker finna? En slug plan för självgenererande och splittrande åsikter där den ena teorin är mer invecklad än den andra och där lagvidrig verksamhet fördunklas bakom oändliga gissningslekar. Ja, även att misstänka en sådan subversiv metod blir en konspirationsteori. 

När jag ändå är uppe i varv, tillåt mig då fortsätta denna olyckliga gissningslek för en stund. Från radarstationen på Utö kunde man plotta ut minst ett oidentifierat fartyg som man bitvis lyckades spåra. Detta påstods vara Estonia, men rutten kan omöjligen ha varit hennes eftersom den är längre än den som färjan kunnat göra mellan avgång och förlisning. Det kan med andra ord ha rört sig om vilket fartyg som helst, civilt eller militärt. Här kanske man kan fråga sig om det möjligen var en farkost tillhörande NATO som i sådana fall eskorterade eller av annan anledning rörde sig i Estonias närhet? I haverikommissionens slutrapport på sidan 206 nämns till och med två okända fartyg - nummer 0251 och 0303. Var det kanske uppdragsgivarna själva som beledsagade en extra känslig last samtidigt med den NATO-övning som inleddes i närområdet samma natt som Estonia sjönk? Oavsett vad delar av denna övning, Exercise Cooperative Venture 94 pysslade med från förlisningsnatten och fram till den 7 oktober, så bör man åtminstone fråga sig varför både satellitspaning, fartyg, militärflyg och ubåtar från fjorton olika nationer inte deltog vid den efterföljande räddningsoperationen av Estonia - eller gjorde någon det? En bärgning av allt annat än de olycksdrabbade kanske?
Kan yrkesmässiga dykare ha lämnat spår i form av bortsågade räcken från Estonias ombordkörningsramp? Betyder detta att någon försökte ta sig in på bildäck mellan tiden för förlisningen och fyra dagar senare då detta kunde dokumenteras? Trots tydliga undervattensfilmingar av uppställda räcken så finns det vissa som ändå menar att dessa inte alls var avsiktligt borttagna och den internationella haverikommissionen (JAIC) berör inte räckena överhuvudtaget. Varför? Om inte annat utgör räckena essentiell information om Estonias skadade förskepp och därmed vital information om sjunkförloppet? Märkligheter igen.

Ett annat bekymmer med vad som utspelade sig på havsbotten angår Estonias legendariska bogvisir. Enligt den svenska haverikommissionen hittades detta den 18 oktober 1994, men i ett fax från T. Karppinen som ingick i den internationella kommissionen från Finlands sida, framgår det att visiret hade dokumenterats mer än en vecka dessförinnan. Bogvisiret som ska ha separerat från fartygskroppen innan färjan förliste ska således ha hittats på 76 meters djup, drygt 1,5 km väster om vraket. Här finns dock ytterligare en märklig detalj. Utifrån en upparbetad sonarbild som ska ha tagits av det finska fartyget Halli den 2 oktober 1994, så menar ett flertal uttolkare att bogvisiret faktiskt fanns på plats vid Estonias förskepp. Ja, man behöver inte ha någon större kreativitet för att se hur ett visir ligger på sniskan vid förskeppet. Det är till och med inbucklat på samma sida som det uppfiskade visiret. Notera dock att bilden i fråga visar detaljerade höjdkurvor som ritats in utifrån en originalbild. Den senare tycks idag vara otillgänglig och vad detta beror på är naturligtvis svårt att säga - men som vanligt lämnar hanteringen av bevismaterial kring Estonia en del i övrigt att önska. Problemet togs redan upp i en interpellation i riksdagen 2005 (2005/06:455). Då var förklaringen att sonarbilden togs först 1996 i samband med övertäckningen. Detta klargör knappast problemet eftersom bogvisiret ju bärgades två år tidigare. Huruvida de inritade höjdkurvorna skulle vara ett "misstag" är svårt att säga utan vidare kunskap om bilden. Om den är ett montage, så bör man i alla händelser utreda vem som kan ha genererat en sådan bild och i vilket syfte. Sådant kan medföra att trovärdigheten urholkas hos de som söker angelägna och ärliga svar. 

Estonia hålet

Vid sidan om några svepande spekulationer så är poängen med detta inlägg att beröra några av de omständigheter som är minst sagt problematiska kring fallet Estonia. Oavsett hålets betydelse för färjans sjunkförlopp - eller att hon gick under överhuvudtaget - så kantas Estoniautredningen likväl av en mängd förseelser som bör klargöras. Även om vi accepterar att bogvisiret lossnade på grund av bristfällig tillsyn och att allsköns hål penetrerats av sjölera på steroider samt att tillräckligt med vatten på endera sätt nådde kritiska utrymmen på Estonia, så kommer vi aldrig ifrån att färjan upprepade gånger användes för smuggling av militärteknologi. Direkta eller indirekta spår av sådana bevis kan fortfarande finnas ombord - det vill säga, om man nu inte forserar ombordstigningsrampen och länsar bildäck innan nästa officiella undersökning. Kan kanske en sådan granskning ställa ansvariga mot väggen? Detta i frågor om hur ett undermåligt fartyg tillåtits kryssa gång efter annan utan att denna, för vissa, viktiga rutt kom att strypas? Eller skulle en grundlig inspektion av bildäck och förskepp kunna uppdaga en ännu mörkare historia - där lastutrymmet inte bara ruvar på lastbilar med opassande tillhörighet, men även är befläckat med sotiga titthål ut i sjöleran? 

Inte minst är efterföljande hysch-hysch och andra märkliga sakförhållanden beklämmande. Åttahundrafemtiotvå människor miste livet och trots att man tidigt utlovade att ta upp drunknade, så gjorde man snart en helomvändning. Vissa anhöriga var tillfreds med detta, men en överväldigande majoritet var inte av den åsikten. Är man cynisk om man befarar att förolyckade lämnades kvar i fartyget för att kunna tillämpa en gravfrid? Endast då kunde man säkra fartyget från obehörig inspektion. Eller som överlevande Sara Hedrenius så klokt uttryckte det - vi kan inte låta de omkomna hindra en utredning för hur de dog. En galenskapens moment 22 där myndigheterna sjäva faktiskt inte visade någon större vördnad för viloplatsen. Istället för att ordentligt undersöka bildäck, det utrymme som man själva menade ruvade på orsaken till haveriet, så fokuserade man på hytt efter annan. Ofta innehöll dessa både omkomna passagerare och personal samt en intressant portfölj tillhörande Alexander Voronin. Nej, någon gravfrid för de döda uppvisades varken i Estonias eller departementens mörka korridorer. Inte heller utanför vraket, där många kvarlämnande kroppar krossades under ton av grus. Otroligt.

Allting är oerhört frustrerande och man kan bli "skogstokig" - som en av Estoniakatastrofens överlevande, Anders Eriksson, uttryckte sig i en tv-intervju. Då ska man komma ihåg att Eriksson är en mycket samlad individ där varken haveriet, ett iskallt och bräckt hav eller tiden därefter lämnade honom med märkbara stressyndrom. Snarare är det utredningen i sig som gjort honom omskakad.
För över 1700 år sedan blev även Tiridates den Store av Armenien skogstokig. Den historien slutade dock lyckligt genom ingripandet en viss Gregorius Upplysaren - så ännu finns hopp om nytt ljus över dunkla omständigheter. Haverikommission 2.0 står för dörren och tids nog får vi som sagt veta om man "inte utesluter någonting" eller om man i tysto svetsar upp och bärgar de sista ledtrådarna. Är det inte lite ironiskt att en stor del av ansvaret nu ligger i händerna på en svetsare?
Nåväl. Jag vet inte vad som är värst i denna Estonia-oreda, men det är inte svårt att finna sympati med nio av tio anhöriga som ville få hem sina kära till en värdig ceremoni och en mindre dystopisk viloplats. I detta sammanhang minns jag Mona Sahlins ord med både vanmakt och vredesmod. Hon bad nämligen sedermera om ursäkt och erkände att man omdelbart borde ha omhändertagit de omkomna. Regeringen framförde därför ett djupt och uppriktigt beklagande. Förutom olyckan i sig så är nog detta uttalande det mest svåruthärdliga.

Några som däremot inte har problem med de officiella utredningsresultaten kring Estonia är magasinet Filter. Långt därifrån. Exakt vems åsikter de vill filtrera är osäkert, men i nummer 77 av tidskriften står detta klart. Där går man hårt åt Evertsson och hans, som man menar det, dubiösa hålhistoria. Filter kritiserar då indirekt även många som besvärats av Estonias undermåliga utredning - sådana som idag består av både överlevande, anhöriga, fartygsexperter samt förtroendevalda politiker. Filter menar att sådana människor stöder sina resonemang på företrädare som - hör och häpna; ”...intresserar sig för frågor som tankekontroll, UFO:n, huruvida Förintelsen ägt rum, etcetera”. Att trivialisera ett folkmord genom att bunta ihop det med UFO-sammanhang är inte helt oproblematiskt. Rentav osmakligt. Om Filter med dessa ord vill skambelägga utsatta människor och samtidigt släta ut mattan för lagvidrig verksamhet, ja då finns här möjligen en ändamålsenlig förklaring. Där tappade de åtminstone min uppmärksamhet, även om jag måste medge att deras artikel gör några relevanta nedslag. Man får känslan av att Filters metod lider av så kallad körsbärsplockning, det vill säga att de endast fokuserar på världen som god och empatisk men där hänsynslösa och makthungriga komplotter lämnas utanför kalkylerna. Det är svårt att ha förtroende för journalism som driver en endaste vinkel med tvärsäkerhet, detta i en sakfråga som har mycket komplexa orsakssammanhang.

I mångas mening har Filter tidigare varit ute på hal is, inte minst för att i sällskap med en pressad Palmeutredning ha drivit tesen om Skandiamannen som Olof Palmes baneman. Detta blev en riktig västgötaklimax där ett avlidet vittne kom att pekas ut utan försvarare. Det känns nästan som att Filter agerar städpatrull till allsköns statshemligheter och utrikespolitiskt fördärv. I alla händelser så har Estonia tveklöst blivit havets Olof Palme, eller om man så vill, Palmemordet var Sveavägens Estonia. 

Estonia hålet

Nobelpristagaren i fysik Wolfgang Pauli sade en gång lite vitsigt;
 

”När jag dör så kommer min första fråga till Djävulen att bli;
vad är egentligen meningen med själva finstrukturkonstanten?”


Det vill säga, vad är innebörden av det besynnerliga talet 137? Jag är benägen att hålla med - för kanske är det just Djävulen i egen person som hånfullt sytt ihop en fingervisning som förenar både submarina Östersjöaktiviteter, militärt smuggelgods och antalet överlevande i den största europeiska fartygskatastrofen sedan Titanic i fredstid. Jag tänker på U-137, på Cesium-137 och på Estonias 137 räddade själar. Man brukar säga att Djävulen sitter i detaljerna. För oavsett finstrukturkonstanten så kan vi åtminstone vara överens om en sak - själva talesättets egentliga andemening. Det vill säga att allt som verkar enkelt i första anblick, såsom grundstötningar och glappa bogvisir, egentligen är långt mer komplicerade än förväntat. Eller vad säger du Carl Bildt?
 

Richard Holmgren 

Post scriptum. Nu väntar vi med spänning på utgången i åtalet mot Henrik Evertsson för brott mot mörkläggningsfriden. Därefter på hur hålskapande bottensedimenten kan förklara hemliga militära transporter. 

Uppdatering 2021 - läs mer här
Modern analysis methods
for Estonia investigations
 

Bagdadbatteriet

Visste du att det fanns batterier för redan tvåtusen år sedan? Hur kan detta egentligen vara möjligt och i sådana fall - vad använde man dem till? Finns det kanske en förklaring till detta snart åttio år gamla mysterium?

gammalt batteri

Under stora delar av föregående sekel var elektricitet något som vi kanske främst förknippade med glödlampor och belysning. Komplexa samhällen kom därefter att utveckla alltmer effektiva metoder för att alstra den elkraft som formade vardagen på såväl fabriksgolv som i våra hem. Likström blev växelström och vi såg enklare maskiner förvandlas till allt från kylskåp och hjälpmedel inom sjukvården till framsteg såsom de inom dagens elbilsindustri. Av erfarenhet är denna linjära utveckling helt i sin ordning. Det är därför inte utan anledning som vi höjer på ögonbrynen när vi står framför en tvåtusen år gammal galvanisk cell som är kapabel att producera en spänning på upp till 1 volt. Ja, ännu mer om manicken hade seriekopplats - man har nämligen hittat flera batterier.
Låt oss därför titta närmare på det så kallade Bagdadbatteriet. 

Batteriet hittades 1938 av den tyske arkeologen Wilhelm König – antingen på en utgrävning strax utanför staden Bagdad i Irak eller möjligen i stadsmuseets egen källare. Om detta råder fortfarande oenighet även om cellen utan tvekan är långt över tusen år gammal. Batteriet daterades inledningsvis till parthisk tid och således till de närmaste två århundradena kring Kristi födelse. Redan tidigt spekulerades det i att batteriet möjligen hade använts för elektrolys – det vill säga för att belägga exempelvis silver med en patina av guld. Att elektropläterade silversmycken aldrig hade påträffats från denna tid och att parthiska bågskyttar var mindre bevandrade i diverse teknikaliteter, ansågs dock mindre problematiskt. 

Bagdadbatteriets olika delar. Illustration: Richard Holmgren Bagdadbatteriets olika delar. Illustration: Richard Holmgren

Under tidigt åttiotal stod undertecknad med sin morfar och experimenterade i familjens garage. Bagdadbatteriet kapacitet skulle undersökas närmare och alla stora ting börjar i ett garage. I linje med de gamla fynden så bestod Bagdadbatteriet av en drygt 13 cm hög keramikurna som fungerade som behållare för själva batteridelen. Den senare var en tunt uthamrad kopparcylinder som var pluggad i botten av en bit naturlig asfalt – så kallad bitumen. Krukans karaktär har dock föreslagits vara typisk för sassanidisk tid och skjuter i sådana fall fram batteriets ålder till mitten av det första årtusendet. Inuti cylindern satt en järnstav som hölls på plats genom ytterligare en asfaltsplugg i toppen. Anordningen skulle sedan kunna fyllas med exempelvis druvsyra eller vinäger, vilket fungerade som elektrolyt. Rent teoretiskt så skulle denna förening av komponenter kunna generera ström - och glödtråden i en modern liten lampa skulle då sprida ljus över en dunkel forntid. Mycket riktigt - så var också fallet och morfar och jag gjorde high-five. Bagdadbatteriet fungerade!

Heron av Alexandrias tvåtusen år gamla ångkula (aeolipile). Mekanismen bestod av en roterande metallsfär där ånga pressades ut ur två vinklade utströmningsrör.  Illustration: Richard Holmgren Heron av Alexandrias tvåtusen år gamla ångkula (aeolipile). Mekanismen bestod av en roterande metallsfär där ånga pressades ut ur två vinklade utströmningsrör. Illustration: Richard Holmgren

Idag menar vissa att antikens präster kunde ha nyttjat elektriciteten för ”hokuspokus” i rituella syften. Om det skulle ha sprakat eller vibrerat framgår inte tydligt. I häpna betraktares ögon skulle resultatet ha varit lika mystiskt som de för tiden ryktbara och ”automatiska” dörröppnarna som drevs av ånga. Förvisso har ingen hittat spår av sådana ångkonstruktioner, men från Bagdadbatteriets samtid vet vi att den grekiska uppfinnaren Heron från Alexandria konstruerade en roterande ångkula. Med andra ord var denna epok inte helt främmande för diverse raffinerade påfund. Det har även föreslagits att batteriets likström kan ha använts i rent medicinskt syfte för att stilla smärta. Vi måste då helt enkelt fråga oss om 0,5 volt genom örsnibben var överlägset dåtidens dunderkurer i form av bordsvin, cannabis eller opium? Förmodligen inte. Hypoteserna är många.

Till sist kommer vi då fram till själva fest-sabotören. Det är dags att med arkeologiska ögon försöka förstå Bagdadbatteriets egentliga funktion. Vi vet alla att tonårens garageexperiment inte räcker långt i akademiska kammare - så låt oss därför beakta följande. Det är faktiskt möjligt att ”batteriets” kopparcylindrar ursprungligen innehöll nedskrivna skyddsformler eller välsignelser. Det finns idag ett flertal arkeologiska fynd som stödjer denna hypotes och ett av dessa kommer från Bagdadbatteriets närområde. Från utgrävningen av ett hus i den antika staden Ctesiphon, tre mil söder om Bagdad, har man nämligen funnit en unik kruka från sassanidisk tid. Denna innehöll flera batteriliknande kopparcylindrar som också var igenpluggade med bitumen i bägge ändar. Känns det igen?
Inuti en av kapslarna återfanns även fragment av papyrus. Några rester efter järnstavar återfanns dock inte, men det är inte omöjligt att det var runt sådana som de magiska papyrustexterna var upprullade. En konstruktionsmässig likhet från vår egen samtid skulle då kunna vara en så kallad buddhistisk manicylinder (bönekvarn) vilken innehåller en uppvirad pappersremsa med mantran eller böner.
Bagdadbatteriets behållare, själva urnan, behöver vidare inte vara märkligare än de större varianter i vilka ett annat känt textmaterial förvarades - de så kallde Dödahavsrullarna. Dessa rullar är dock en annan historia och ska inte sammanblandas med kopparcylindrarnas eventuella textinnehåll.

 

En sentida bönekvarn (manicylinder) från Tibet. Inuti behållaren förvarades en rulle med bönetexter. Foto: Richard Holmgren

Den arkeologiska tolkningen motsäger dock inte att man verkligen uppfann förutsättningarna för ett fungerande batteri för nära tvåtusen år sedan. Problemet är bara att Tigrisdalens gamla invånare sannolikt inte visste om det. Det kan också vara så att Bagdadbatteriet verkligen var ämnat till att producera en elektrisk laddning - märkligare saker har hänt. Men frånsett batteriet i sig så finns det ännu inga kompletterande fynd som indikerar att detta skulle vara fallet. Tanken är ändå svindlande, för tänk så mycket saker det finns i vår egen omgivning - ting som äger en fantastisk potential men som vi ännu inte har en aning om. 

 
av Richard Holmgren

Mysteriet vid Djatlovpasset, dokumentär i SVT (Foto: Dyatlov Foundation).

Mysteriet vid Djatlovpasset
- se vår nya svenska dokumentär i Sveriges Television

Fram till idag tillhör händelserna vid Djatlovpasset ett av världens största mysterier.1959 försvinner nio ryska skidåkare i den sibiriska vildmarken. De kommer senare att återfinnas i en kuslig oreda där de flytt sitt tält underklädda i extrem kyla. Vissa skador liknas vid en bilolycka, ögon saknas och till och med en tunga. Några kläder bär spår av radioaktivitet. 
Nu tror sig en svensk arkeolog ha lösningen på gåtan. Han misstänker att svaret kan finnas i en katastrof som skedde i den svenska fjällvärlden. Vad orsakade egentligen Djatlovexpeditionens undergång?

 

 Premiär på SVT-Play den 28 januari 2021

Djatlovpasset SVT

Documentary premiere
The Dyatlov pass mystery
Swedish Television (SVT), from January 28, 2021

SVT - Mysteriet vid Djatlovpasset, Richard Holmgren
Bondskurk

Jodå det stämmer - den nya James Bond-filmen har senarelagts på nytt. Premiären av - No Time to Die - hade redan flyttats fram från april till november på grund av det världsomfattande viruset. Men nu har alltså filmen skjutits fram ytterligare till den 2 april nästa år - allt för att kunna möta en global och förväntansfull biopublik. Det vore emellertid naivt att tro att världens biografer skulle ha återgått till det normala redan under april nästa år. Oförutsägbara och ologiska regelverk är här för att stanna. Om världen återigen liknar det normala, så har Daniel Craigs sista rulle sannolikt hunnit bli vintage.   
 

Men misströsta inte. Luta er tillbaka - för verkligheten är betydligt mer teatral än någon annan nu existerande Bond-plot. Har kanske högst verkliga auktoriteter en dystopisk plan för både din och min framtid? Hur ligger det egentligen till med opinionsbildaren och den verkställande direktören för World Economic Forum - den herre som ser utrullade nedstängningar som det optimala tillfället att nollställa världsekonomin? 
Det här låter minst sagt oroväckande eftersom jag själv inte har den minsta lust att ge upp mitt arbete, att sluta resa och nolla mina besparingar. Uppenbarligen projekteras nu vida ekonomiska utsikter för vissa - och med facit på hand - fattigdom för resten. Om du tror att detta är något som inte berör just dig, ta då och dra upp rullgardinen. Och nej - det är inte en konspirationsteori - enbart en konspiration. Det ekonomiska forumets hemsidor ligger bara några klick bort och där kan du själv förkovra dig i prospekten. 


Detta är mannen som inte bara eftersträvar större världspåverkan än självaste Ernst Stavro Blofeld. Med några av världens mäktigaste har han dessutom kommit en bra bit på vägen. I detta drama finns dock en avgörande skillnad - du kan inte trycka på paus-knappen när det börjar bli obehagligt och räddaren i nöden är hopplöst skjuten på framtiden. 
Genom den briljante samhällsanalytikern James Corbett kan du själv lyssna till världsforumets grundare som euforiskt talar om rådande världskris som ett ypperligt tillfälle för the great reset och en fjärde industriell revolution. Men - nota bene - någon reset verkar det inte vara frågan om. Det handlar istället om en transformering och en "justering av vårt tänkande". 
 

"History isn't kind to men who play God"
(James Bond)

...vilket tyvärr sällan är fallet.

No time to die
Etiketter: james bond, försenad
Pionjärer, polarexpeditioner & pyramider
 Historiebussen med Richard Holmgren

En kuriositeternas kunskapsväv och din ciceron Richard Holmgren följer dig under tre dagar i höstfagra Östergötland och norra Småland. Vi njuter av lugnet i en historisk bygd befolkad sedan förhistorisk tid.
Vid vida Vättern ligger naturparken Omberg-Tåkern och här packar vi upp väskan för två nätter på omtyckta Ombergs Turisthotell känt för sin fina gastronomi nära Ellen Keys vackra Strand. Det blir en kavalkad av berättelser och utfärder där du möter både pionjärer, extrema expeditioner, galenskap - och en pyramid såklart. 


Richard kommer att berätta om skrönor, myter och kuriositeter kring både egna och andras spännande expeditioner samt forna civilisationer – såväl under bussfärden som under gemytliga kvällsföredrag på hotellet. Du stiftar även bekantskap med lokala experter på sin bygd vid Omberg och Aneby. 

Följ med Historiebussen och lär dig mer om det lilla i det stora... eller det stora i det lilla. Njut av fina luncher och middagar, storslagna idéer och vyer av Sverige. Trivs i ett litet sällskap om maximalt 20 likasinnade personer - nyfikna på vad som gömmer sig bak Ombergets urtidssten, i pyramider, bland tidigkristna ruiner och utmaningar över isiga vidder.  
 

3 maj 2021 • 3 dagar
 
Läs mer om resan här

Ellen Key
Polarbröd - fabrik i brand

Polarbröds fabrik i Älvsbyn har brunnit ned. Det är något dystert och undergångsmättat med matbröd som fördärvas. Jag minns mannen i Damaskus som böjde sig ned för att avlägsna en bit bröd ur rännstenen – det var bara ett smutsigt litet stycke, men bröd ska inte ligga på gatan. Starka var inte minst scenerna från månadens dödliga explosion i Beirut där landets kornbod förintades under loppet av någon sekund.
Kanske finner vi sakens raka motsats i Första Mosebokens berättelse om den syndfulla staden Sodom - där folket ansågs ha ätit sig mätta på sitt eget bröd. Lärosatsen låter oss förstå att ett liv i överflöd kan leda till liknöjdhet - ja, till och med fördärv och korruption.   
     

Det är sällan rätt tidpunkt att ringa sina vänner för att diskutera politik efter middagen. Mätta och belåtna varvar många ned framför sina teveapparater efter en lång arbetsdag. Med andra ord puttrar åsikter och glöd på tomgång i händelse av att makten och finansinstitutens mörka korridorer vill ägna sig åt onyttig statskonst. Detta är inget nytt och det leder oss till ett av historiens kanske mest ryktbara citat.

Ni har hört det förut, diktaren Decimus Junius Juvenalis ord om romartidens bröd och skådespel – panem et circenses. Uttrycket syftar på imperiets sätt att erbjuda folket underhållning och tilltugg med avsikten att hålla dem lugna och inte yttra missnöje. Juvenalis alster anspelar på civilisationens undergång där medborgarna hade tillåtit sig bli svaga under en romersk överklass. Antikens härskare som ofta genomlevde tider av oro hade utvecklat en paranoid rädsla för revolt. Bröd och skådespel kunde på så vis distrahera från de skriande samhällsproblem som de själva orsakat. Var skulle all muskelmassa riktas om den inte göddes och sysselsattes med annat? 

Polarbrödfabriken har brunnit till grunden och skådespelen lyser med sin frånvaro genom årets allehanda restriktioner. Branden känns lite som en besk förkänning av dystra dagar – ett järtecken om en omfattande kris där brödbrist och ett förbleknat Netflix inte längre mäktar distrahera. Många utrycker alltmer ett missnöje om rådande krishantering och inkonsekventa regelverk. Finns här en slumrande hjärn- och muskelmassa som väl körd i botten och till skillnad från romartiden, äger obegränsade möjligheter och tid att organisera sig? Någon glömde bröd och skådespel åt folket.

Frukta dem som inte har något att förlora. 
 
 
/Richard, på tröskeln till hösten 2020

bröd och skådespel


in memoriam

Archaeologist Gregory Areshian has sadly left us
on August 2nd 2020, at the age of 71.

 

Dr. Areshian, you leave behind volumes of knowledge through your many engagements in archaeology and history. Recreating the past also requires a great deal of insight into cultural history and ethnology - a mastery that you likewise possessed. 

Your great authorship will gain generations to come - but you also knew how to captivate the listener, stimulate interest and convey complexity so that everyone could follow. You were a pedagogue in its truest sense where your teaching and wisdom did not only remain on the bookshelf, but was carried on with joy. Thus, it is really an understatement to express how greatly we will miss your unique ability of storytelling. In other words, we have not only lost one of the leading archaeologists in the field of the ancient Near East and the Caucasus region, but also a link to the past from where the ancient cultures spoke through a very reflective personality. 
 

Gregory, thank you so very much for giving and for listening. The time in the field at Zorats Karer with you and Dr. Ashot Philiposyan was a warm and rewarding experience in every sense possible.

/Richard, August 2020

Gregory Areshian, Ashot Philiposyan and Richard Holmgren during excavation at Zorats Karer in Armenia - summer of 2018.
Sweden's oldest oak. Photo: Richard Holmgren
old oak tree

Summers and winters came and went. The couple that kissed under the oak are since long gone but her earring might still be hidden under a maze of roots. Others carved runes in the smooth surface of the young tree and one man hung up a snare. Eventually people started to dress and talk differently and for reasons unknown some disappeared for a while. Someone needed timber but died before he had time to begin his work and numerous wildfires never reached their way to its trunk. The tree remained.

Chirps turned into distant rumbles. Men with crosses and swords rode east and even farther away the foundation stones were laid for giant temples. When the tree crown could gaze far above the surrounding forests and cultivated landscapes, Genghis Khan conquered the steppes. Soon Marco Polo completed his travels and the Renaissance fashioned Italy. After half its life as a tree, rumors spread about an undiscovered continent in the west. Ships made of oak crossed overseas, whereas such timber was safe inland, so the tree remained. Shakespeare scribbled under a star-sprinkled darkness that never became the same after Copernicus had his say and seven million released acorns were suddenly explained by a newly published work by a certain gentleman named Newton. During meager harvests and poverty the oak saw emigrants leave by horse and cart, but the oak endured against all odds and saw a new world emerge. Soon the dark cloudy nights came to reflect an ever dim light of tungsten.

For over a thousand years the tree looked down on those who passed by. Today man can look down on the tree - sometimes without even being there. The oak in Rumskulla parish is today one of Sweden's oldest trees. Still alive in the summer of 2020, the oak received many visits from people required to stay domestic. Another historical chapter has etched itself in the bark - what else will it see before its leaves cease to sprout?

/Richard, July 2020
 

Fossil åkermark runt Kvilleeken. Foto Richard Holmgren

If you want to look down on the oak, you will fint it here

Foto: Richard Holmgren

På jakt efter det förgångna
– hur hittar arkeologer det de söker?

zoom

Välkomna till Historiska Resors första webbföreläsning i Zoom!
- en föreläsning med arkeologen Richard Holmgren
Onsdagen den 24 juni kl.16.30, 2020

Lyssna till spännande arkeologiska upptäckter av svunna kulturer - var man söker samt de krafter som leder fram till nästa flodkrök. Under två olika föreläsningar presenterar Historiska Resors ciceron, arkeologen Richard Holmgren, hans olika utgrävningar och expeditioner. 

Hur är det att som yngling vara med och öppna en grav från faraonisk tid - att stå öga mot öga med en mumie och nästa dag finna en krukskärva i en leråker? Du möter biblisk arkeologi, försvunna städer, helgedomar och grottor samt möten med förlorade skepp. Hur kan myter och legender bemötas vetenskapligt? 

Den första föreläsningen sänds live och då har du möjlighet att ställa frågor till Richard. Vill du följa med på fler arkeologiska äventyr så kan du även lyssna till den andra delen där föreläsaren fortsätter sin fängslande exposé. 
 

Richard planerar resor till bland annat Armenien, Jordanien, Transsylvanien, Sydamerika och Kambodja under 2021.

Föreläsning nr. 2

Illustration: Richard Holmgren

En Boeing 747 har precis inlett sin nattkryssning som ska ta den overseas mot New York. Vädret är stilla och på andra sidan väntar julfirande med släkt och vänner. Passagerarna har just fått sina menyer och drinkarna är serverade - någon har redan slumrat in. Ett ögonblick senare kommer det oerhörda. 

Det har snart passerat trettiotre år sedan 270 människoliv utraderades i bombattentatet på Pan Am:s Flight 103, Clipper Maid of the Seas. När delar av flygplanet slog ned på kvällen den 21 december 1988, omkom även elva personer i den skotska staden Lockerbie. Ombord fanns också ett i sammanhanget viktigt namn. Passageraren hette Bernt Wilmar Carlsson - socialdemokratisk politiker och en mycket viktig spelare på den geopolitiska arenan. Var kanske attentatet riktat mot honom? 

Flight 103 kom att inleda sin färd från Frankfurt till New York med ett stopp för byte till ett transatlantiskt flyg på Heathrow i London. Ofta och lite slarvigt brukar man tala om Flight 103 som om det var ett och samma plan som flög från Frankfurt till New York - detta med mellanlandning i London. Så var alltså inte fallet. Som vi ska se så är detta flygplansbyte viktigt i sammanhanget, även om planet kom att bibehålla samma flightnummer. Flight 103 kom att explodera i luften trettioåtta minuter efter att det lastat om sitt bagage från en Boeing 727 och lyft från Heathrow klockan 18.25. Förödelsen blev total.

Bernt Carlsson

Kanske känns ett enda personnamn oansenligt i denna väldiga oreda, men Bernt Carlssons namn på listan över dödade var ett namn som redan tidigt borde ha varit av stort intresse för en haveri- och mordutredning. Idag är det inte många som känner till denne person – något som är ytterst märkligt med tanke på hans yrkesroll och anseende. Inte minst är detta uppenbart genom att mitt ganska kontroversiella inlägg hamnar oroande högt upp i Googles svenska sökparameter.  Så borde det inte vara med en politiker av rang. Varför myndigheter och media inledningsvis lade locket på och knappt berörde Carlsson i fråga, är något som borde ha synats i sömmarna redan för trettio år sedan.

Bernt Carlsson var biträdande generalsekreterare i FN samt en nära vän och gunstling till Olof Palme. Inom en knapp treårsperiod kom Carlsson att bli det andra toppnamnet inom svensk socialdemokrati att mördas under skoningslösa omständigheter. Bernt Carlsson var också kommisionär för Namibia när han sittandes på styrbords sida - på främre däcks Clipper Class - mötte den mest skrämmande död en människa kan erfara. Bomben var placerad i en brun Samsonite-väska precis intill Carlsson bagage i babords främre lastutrymme.

Explosionen kom att riva upp planet strax bakom cockpit - nästan direkt framför Carlssons passagerarsäte. Det sista som resenärerna på främre däck kom att uppfatta var hur planets enorma frontsektion vred sig mot styrbord för att sekunderna senare slå in i jetmotor nummer tre. Under bråkdelen av en sekund öppnades en overklig svart avgrund bakom en skur av kablage och spillror i en vindström på dryga 800 kilometer i timmen. En svag men snart upphörande puls indikerade att ett par av planets bakre passagerare kan ha överlevt fallet ända ned mot marken. Som genom ett under hann kanske även Bernt uppfatta det monstruösa vridmoment som fick metalljätten att stjälpa framåt och vidare tippa över krönet mot en sista helvetesfärd? 
 

Bernt Carlsson

Fälten runt den skotska staden Lockerbie skulle bli översållade med sönderrivna julklappar. Ett mycket gripande inslag i sammanhanget är hur hela stadens invånare deltog i arbetet med att samla in passagerarnas tillhörigheter. De klappar som fläkts upp kom åter att slås in och där möjligt även levereras till sina respektive mottagare. Kläder kom att tvättas och omsorgsfullt vikas för att överlämnas till nära och kära. Det besvärligaste var att tvätta bort all tandkräm, vars tuber kommit att explodera under enorma tryckförändringar. 

Att porträttera ohyggliga och rörande detaljer som dessa känns kanske överdramatiserat, men jag tror det är angeläget eftersom det i motsats till både offren och de godhjärtade Lockerbieborna även visar dess motsats – det vill säga förövarnas likgiltiga och iskalla väsen - dessa satans mördare. Nu är det ju så att de flesta redan har vaggats in i tanken om en libysk inblandning, må så vara. Men vilka var egentligen de stora vinnarna på Pan Am-kraschen och fanns det krafter som verkligen oroade sig över Bernts ankomst till New York påföljande dag? Om det i detta fall föreligger någon form av västorienterad och statssponsrad våldspolitik, så kan man misstänka att motivationen bakom dådet ägde syftet att effektivt lösa flera problem med en enda åtgärd. En i min mening parallell till Palmemordet. Lockerbiekraschen blev det första attentat som på allvar kom att elda på närvaron i Mellanöstern och Nordafrika under förevändningen ”the war on terror”. Oavsett vad man tycker om karaktären Gaddafi, så slätade attentatet ut mattan för en misstro till Libyen och vidare ett grepp om landet – något som kom att lägga beslag på landets oljetillgångar, dess gulddepåer, inkasserandet av enorma kompensationer och sätta ett stopp för Gaddafis uttalade hot mot petrodollarn. Men dessa var långtifrån de enda ”nyttorna” med ett sabotage av Flight 103.

Bernt Carlsson

I hennes bok från 2014 - Adequately Explained by Stupidity? Lockerbie, luggage and lies - redogör Morag G. Kerr i detalj för Flight 103:s bagage samt dess rutt och placering i planet. Kerr är ett proffs och lutar sig enbart mot verifierbara fakta - det faller sedan på oss andra att stå på hennes axlar och fumla mot högre insikt. Utan minsta tvekan visar hennes minutiösa studie på inkonsekvenser i rapporten om själva bombväskan - att denna, hör och häpna, lastades på i London och alltså inte kom med via Frankfurt, än mindre från Malta. Det senare är något som alltid vidmakthållits i själva utredningen och kommit att lägga skulden på Abdelbaset Ali Mohmed al-Megrahi och en koppling till Libyen. Enligt utredningen var det al-Megrahi som hade "teleporterat" ombord bomväskan på Maltas flygplats i Gudja - med rutten Malta - Frankfurt - London och med slutdestination New York. Vidare visar Kerr bevis för att bombväskan redan fanns på plats i sin bagagecontainer på Heathrow, detta minst en timma innan Flight 103 från Frankfurt hunnit landa i London. Robert Black, advokat och tongivande kring rättegånsprocesserna av Lockerbieattentatet, är en av flera som hyllar Kerrs verk. Bokens uppgifter innebär oerhört viktiga nycklar till förståelsen av attentatet, detta vid sidan om flertalet andra motsägelser i en inte sällan kritiserad utredning som under årtionden förmedlat en annan bild än den som nu finns tillgänglig. Min ambition är inte att redogöra för specifika detaljer just här – för kritiska ögon finns mycket att tillgå över nätet och i bokform, men jag önskar uppmärksamma en fråga som jag anser vara ytterst bekymmersam.

Morag Kerr, vid sidan om andra viktiga studier, öppnar dörren till ett geopolitiskt spel med centrala aktörer och stora finansiella krafter. Det första som möter den som nagelfar Kerrs redogörelse, är att den väska till vilken explosionen kan spåras, stod närmast intill Bernts eget bagage i container AVE4041. Själva stålramen på Bernts väska visar tydliga spår av en explosionen från den bagageomgång som lades till på Heathrow. Det var också där som Bernt klev ombord trots andra planer en kort tid dessförinnan. Om Bernt innan sin död hade uttryckt oro för sitt liv så vore det dessutom en stark grund till att misstänka att bomben kunde ha varit riktad mot just honom. Var det så? Fruktade han något och i sådana fall vem eller vilka? Åtminstone borde detta ha utretts, men det gjorde det alltså inte. Enkom i detta sammanhang höjs ett varningens finger – eller för att åberopa en välkänd devis - ”it's not the crime, it's the cover-up". 

Några dagar efter kraschen går man igenom Bernt Carlssons tillhörigheter på hans förseglade FN-kontor. Där visade det sig att hans kassaskåp var oförklarligt länsat och tomt. Tiden före bombdådet ska Bernt även ha rapporterat att han kände sig hotad. Hans sambo som bodde i USA hade vidare varnats av Bernt att inte öppna några paket som hon inte kände avsändaren till. Bernt skulle egentligen ha tagit flyget från Bryssel och direkt till New York – detta för det historiska undertecknandet av Namibiaavtalet, vilket vi snart ska återkomma till. Ett hastigt möte hade dock dykt upp samma dag som attentatet och Bernt kom därför att ta vägen över London.

Patrick Haseldine är en tidigare brittisk diplomat som träffande kommit att kallas "emeritusprofessor i Lockerbie studies". Efter 30 års studier i ämnet har Haseldine avslöjat ytterst anstötliga fakta kring Lockerbieattentatet. Sedan en tid har termen konspirationsteoretiker alltmer kommit att rullas ut för att avväpna den opposition som kritiserat de med makt och som önskat behålla den. Haseldine är inget undantag i en sådan häxjakt, men här handlar det inte om vajande flaggor på månen. Han menar att det fanns en koppling mellan Carlsson och gruvdriften av Yellowcake som olagligt extraherades från Namibia mellan åren 1976-1989. Vi talar alltså här om uranmalm och inte om gul sockerkaka med chokladkandering. Ett kontrakt mellan britterna och Rössing Uran Mine i Namibia skulle ha möjliggjort importen av uran till Storbritannien. Haseldine understryker hur Premiärminister Margret Thatcher strax efter Lockerbieattentatet satte press på FN att låta den sydafrikanska försvarsmakten vidta åtgärder för att illegalt säkra handeln med uran och stävja ett motstånd i regionen.

Redan 1974 hade FN:s råd för Namibia (UNCN) utfärdat dekret Nr. 1, vilket förbjöd extrahering och distribution av naturresurser från namibisk territorium - detta utan uttryckligt tillstånd från UNCN. Det här innebar att olagligt exporterade råmaterial samt involverade aktörer, skulle kunna hållas ansvariga för skadestånd. Rössing som var Namibias största gruvindustri blev således det primära målet för detta dekret. Om Thatcher hade kunnat övertala FN:s kommissionsledamot för Namibia, Bernt Carlsson, att se mellan fingrarna angående den olagliga gruvdriften, kommer vi kanske aldrig att få veta. Flertalet västerländska regeringar vägrade att acceptera dekret Nr. 1 som bindande - inte minst eftersom Rössing förmådde leverera 10% av den globala uranexporten – eller om man så vill en tredjedel av Storbritanniens egna behov. Före mitten av åttiotalet fanns endast ett land som lovade att bojkotta Rössings produkter och att respektera dekretet - det var Sverige.   

Bernt Carlsson

I en dokumentär från 1987 - The case of the disappearing diamonds - kan vi höra hur Bernt Carlsson i egen person förklarar att man samma år hade sett över rättsliga åtgärder mot det angloamerikanska diamantgruvekonglomeratet De Beers, den sydafrikanska apartheidregimen samt det nederländska uranberikningsbolaget URENCO som importerade uranmalm från Namibia. Rössing lyckades fördröja implementeringen av restriktionerna i fråga och andra förhandlingsparter kom att teckna avtal om oberoende den 22 december 1988. Det var på väg till undertecknandet av avtalet vid FN:s högkvarter i New York som Bernt Carlsson blev bragd om livet den 21 december och Haseldine menar att efter Carlssons död så upphörde oförklarligt även fallet mot URENCO. Inga fler åtal kom att väckas mot de företag och länder som bröt mot dekretet. Långt senare i april 2013, utlyste David Camerons koalitionsregering planerna på att sälja sin andel i URENCO, vilken ägdes av Storbritannien, Tyskland och Nederländerna. Genom en privatisering av bolaget kom den brittiska regeringen att distansera sig från Lockerbie-affären samt Thatcher-administrationens olagliga handlingar i Namibia. Idag ligger vraket från Clipper Maid of the Seas respektlöst slängt på ett skrotupplag utanför Tattershall i England - en plats som förmodligen, i mångas tycke, är mer skickad för själva Lockerbieutredningen.

Slutligen ska nämnas att det finns obehagliga likheter mellan Bernt Carlsson och Dag Hammarskjölds död (FN:s generalsekreterare mellan åren 1953-1961). Under ett FN-uppdrag i september 1961 kom Hammarskjölds plan att krascha ett stenkast från Ndolas flygplats i det brittiska protektoratet Rhodesia. Sedan ett tiotal år tillbaka finns väl underbyggda efterforskningar om att hans plan kan ha utsatts för sabotage, möjligen med syfte att skydda västerländska gruvintressen i den enormt mineralrika Katangaprovinsen i belgiska Kongo – som sedan ett år före Hammarskjölds död hade blivit självständigt. Exempelvis har den numera framlidne RAF-piloten Jan Van Risseghem diskuterats vara ansvarig för uppgiften att skjuta ned planet. Hammarskjöld var drivande i frågor om afrikanska länders rätt till att sköta sina egna kommerser - detta utan koloniala makters inblandning. Självklart innebar detta ett hot mot mäktiga länders gruvintressen och inte minst för säkerhetsrådets ständiga medlemmar USA och Storbritannien. I Katangaprovinsen finns stora diamantförekomster, radium samt uranmalm och regionen är idag aktuell för sina rika tillgångar på kobolt.   

I Staffan Lindbergs bok, Mordet på Zaida Catalán, kan vi exempelvis läsa om Cataláns fasansfulla öde i ett land där man inte skyr några medel för att bevaka lokala intressen och stora förmögenheter. Under tiden som hänsynslösa affärsmän gör enorma vinster på bland annat kobolt, dör folk i massakrer eller tvingas på flykt. För fyra år sedan stod Demokratiska republiken Kongo för nära 60 procent av världens totala koboltbrytning. Eftersom detta grundämne utgör en vital komponent i den senaste världstrenden - uppladdningsbara batterier - så har vi med säkerhet inte sett slutet på denna minst sagt gruvliga historia.     
 

/Richard Holmgren

En av flera överkäkar från papegojfisk - framgrävda av Svenska Dödahavsexpeditionens bysantinska klostergrävning. Foto: Richard Holmgren

Fråga Jag har hört talas om märkliga arkeologiska fiskfynd i Medelhavsområdet, som antyder att man använt gifter 
i religiösa sammanhang förr. Vet ni mer?

Titta in på Populär Historias hemsida för spännande läsning om ytterst märkliga fynd av papegojfiskar under antiken. Här försöker jag elaborera kring en läsarfråga som berör förekomsten av speciella fiskar och deras möjliga användningsområde. Utifrån upptäckter vid våra utgrävningar vid både Döda havet och klippstaden Petra i Jordanien, kan vi kanske närma oss ett svar på gåtan?

/Richard Holmgren

Utgrävningar på Arons berg i Petra år 2003. Likt många andra klosterlämningar från bysantinsk tid återfanns här mängder av lämningar efter papegojfisk. Foto: Richard Holmgren
Utgrävningar på Arons berg i Petra år 2003. Likt många andra klosterlämningar från bysantinsk tid återfanns här mängder av lämningar efter papegojfisk. Foto: Richard Holmgren
Stora Historiekryssningen med bland andra Richard Holmgren, Ulrika Knutson och Dick Harrison. Foto: Populär Historia

När startade egentligen den svenska medeltiden? Kunde man ta ut skilsmässa på 1700-talet och vilken sanning kan ligga bakom några av Bibelns legender - finns arkeologiska spår efter Moses ökenvandring eller Noaks ark? 
 

Svaren får du på Stora Historiekryssningen
14–15 november 2021!

Angkors gåtor med arkeologen Richard Holmgren
- kunskapsexpedition till Kambodjas kulturskatter

resa Angkor Wat

 
”Romarna måste ha byggt det!” - så sa den spanske upptäcktsresanden Marcelo de Ribadeneyra när han på 1600-talet råkade
nå fram till djungelruinerna.

17-28 november 2020, då kör vi igen
– äventyren måste av nödvändighet fortsätta



Läs mer om resan här

Demonen i filmen Exorcisten

Illustration: Richard Holmgren

Skräckfilmen Exorcisten hade premiär 1973 och har med tiden blivit en av filmvärldens stora klassiker. En av huvudkaraktärerna i dramat var skådespelaren Max von Sydow som beklagligt nog gick bort i dagarna. Med anledning av hans frånfälle vill jag här passa på att uppmärksamma filmens arkeologiska stoff. Som vi ska se så kan detta ge oss en helt annan bild av Exorcistens tidlösa demoner. 
 

Exorcisten

Filmens handling kretsar kring hur en tolvårig flicka i Georgetown, USA - Regan - blir besatt av den forna demonen Pazuzu. Det faller vidare på fader Karras och fader Merrin, den senare spelad av Max von Sydow, att frigöra Regan från sitt helvete genom en exorcism. I filmens handling figurerar tvenne arkeologiska föremål - eller gestaltningar om man så vill. Dels handlar det om ett speciellt litet hängsmycke samt olika uppenbarelser av den skrämmande demonen Pazuzu. Hängsmycket upphittas vid en utgrävning under filmens inledningsskede. Denna filmsekvens är inspelad i den forna staden Hatra - en ruinstad som ligger ungefär tio mil sydväst om Mosul i Irak. I filmen introduceras utgrävningsplatsen kort och gott som ”Norra Irak”, men känns direkt igen på sina karakteristiska kolonnförsedda valv - en så kallad iwan. Dessa imposanta konstruktioner uppfördes av parterna, vilka ursprungligen var ett nomadiskt folk från dagens Iran. De dominerade stora delar av Främre Orienten under de närmaste två århundradena före och efter Kristi födelse.

I modern tid har staden Hatra kommit att påverkas negativt av IS framfart och är därför i högsta grad även den dagsaktuell. För den som inte har arbetat med utgrävningar i dessa områden, vill jag påpeka att dessa filmscener är väldigt realistiska. Den soltyngda stenöknen, de klingande ljuden från hackor och spadar, dammet och den motsägelsefullt kaotiska ordning som råder - en inte helt främmande sinnesstämning vid liknande utgrävningar. Många hävdar att utgrävningsscenerna snarare för tankarna till den hejdlöst förstörande form av arkeologi som vi känner från första hälften av förra seklet - där ett hundratal grävare var engagerade samtidigt. Tvärtom så är detta fortfarande en inte helt ovanlig syn när man emellanåt tvingas forcera djupa förstörelselager som inte alltid kräver den uppmärksamhet som normalt associeras med minutiös fältarkeologi. 

 

Satellitbild av den antika staden Hatra i Norra Irak. Foto: Apple Maps


Studerar man filmens hängsmycke i detalj (nedan), så syns där Josef med Jesusbarnet. Denna Sankt Josef-medalj ska inte förväxlas med den mer vanliga medaljen av Sankt Kristoffer. På den förra ser vi en latinsk text med orden Sancte Joseph ora pro nobis, vilket i översättning betyder ”Sankt Josef bed för oss”. William Peter Blatty som var romanförfattare till Exorcisten har påpekat att medaljen mycket riktigt inte hör hemma i staden Hatra. Han menar att betraktaren bör fråga sig hur ett kristet föremål kunde hamna i utgrävningslagren på en förkristen boplats. När fader Merrin hittar föremålet så säger han också mycket riktigt på arabiska ”…vad gör den här?”.

Fyndet av medaljen i Hatra vill sannolikt förmedla den kamp mellan ont och gott som senare kommer att utspela sig i filmen. När Merrin hittar medaljen så lokaliserar han samtidigt en liten amulett av demonen Pazuzu, vilket implicerar att han som själasörjare snart kommer att stå inför en vendetta med mörka krafter. Eftersom byggnaderna i Hatra främst faller tillbaka på den seleukidiska tiden så hade den mycket äldre Pazuzu-amuletten, rimligen från 700-talet f.Kr., redan hunnit bli en antikvitet under antiken. Detta stämmer väl med att amuletten grävs fram under djupa rasmassor. Men att Pazuzu skulle ha avbildats som en fullstor staty i staden, likt den som stridslystet poserar mittemot fader Merrin, är i högsta grad osannolikt. Snarare bör detta ses som en dramaturgisk effekt - men ändock en av historiens mest ikoniska filmscener.   

 

Medaljongen av Sankt Josef med Jesusbarnet. Foto: Efterbearbetad stillbild från filmen Exorcisten.


I förstone kan filmens handling om en demon som besitter en ung flickas kropp tyckas banal. Jag vill i detta sammanhang emellertid lyfta fram den mycket kapable filmanalytikern Rob Ager som synnerligen övertygande visar hur filmens demon kan vara ett bildligt uttryckt för de sexuella övergrepp som flickan kan ha utsatts för. Detta illustreras i Regans destruktiva beteende som är extremt sexualiserat – inte minst antyds detta i scener som när Regan uppmanar en manlig läkare att hålla sina fingrar borta. Det finns inga direkta bevis i filmen för att detta skulle vara orsaken till Regans plågor och därför har ämnet många gånger förbisetts. Kanske beror det på en slags förnekelse av spörsmål som annars kan verka både stötande och ömmande? Det kan också bero på att filmens påtagligt fysiska monstruositet med sina starka kopplingar till forna demoner gör att sådana problemställningar tenderar att hamna skymundan.

När man väl är överens med denna tolkning så förefaller det anmärkningsvärt att man som tittare inte tidigare insett denna eventualitet. Stoffet är uppenbart på flera plan och i filmen talar flera detaljer för att förövaren tar form som moderns kollega, regissören Burke Dennings, som spelas av Jack MacGowran. Som en egenkär och känslokall suput visar han lite empati för sin omvärld och när han senare blev bragd om livet så befann han sig faktiskt i Regans sovrum. Under mordet var han dessutom ensam i huset med flickan. I sammanhanget är det även intressant att beakta den demoniska röst som senare manifesteras genom Regan - bitvis i egenskap av Dennings själv. Här får man nästan känslan av att Pazuzu enbart är en inbillad manifestation av den ondska som drabbat familjen. När allt kommer omkring så låter också demonen meddela att; ”…jag är ingen, jag är ingen…”. Erfar vi här måhända Regans situation genom ögonen på en kyrka som söker övernaturliga förklaringar till en situation som istället orsakats av högst verkliga omständigheter?

 

En ikonisk filmscen. Fader Merrin konfronterar Pazuzu i staden Hatra. Illustration: Efterbearbetad stillbild från filmen Exorcisten.


Vem är då demon-guden Pazuzu? Som ursprungen ur assyrisk och babylonisk mytologi kan vi på en 3000 år gammal inskription från Mesopotamien läsa; 
 

”…jag är Pazuzu, son av Hanpa, kung över luftens onda krafter som våldsamt emanerar från bergen…”.


Som huvuddemon var han härskare över vinden där han representerade den sydvästligt starka blåst som periodvis bringade torka och vidare hungersnöd. Under regnperioden kunde han även bringa gräshoppssvärmar. Pazuzu bär en mänsklig form med en ibland fjälltäckt kropp som har inslag av specifika egenskaper från djurvärlden. Huvudet bär drag av ett katt- eller ett hundliknande rovdjur och han håller sig upprätt på örnliknande fötter. Från ryggen utbreder sig två vingpar, inte sällan påminnande om just gräshoppsvingar och från hans baksida kan man ana en skorpionstjärt. Ibland avbildas även Pazuzu med en slingrande och ormliknande penis - symbolen för alstringskraft och en antites till de förstörande krafter som förhindrar skapande av nytt liv. Just den senare aspekten är viktig för att vidare förstå demonens egentliga natur.

En amulett av Pazuzu hade en avvärjande och skyddande kraft som bland annat kunde driva hans gemål Lamashtu tillbaka till den undre världen. Hon hade en benägenhet att kunna skada mödrar och nyfödda barn under förlossningar eller till och med röva bort barn under amning. Eftersom det finns grader i helvetet så hade Pazuzu i egenskap av att själv vara en demon, kraften att injaga fruktan i andra demoner. I detta sammanhang var hans fru inget undantag - där Pazuzus kraft skyddade människan mot plågor och nödår. I modern tid hade Pazuzu kunnat vara oss behjälplig mot allehanda hot såsom exempelvis klimatproblem, smittsamma sjukdomar och möjligen BB-krisen. En dagsaktuell demon således – eller kanske mer sannolikt ett utryck för sådana bekymmer som vi alltid har tampats med som människor.     

 

Exorcisten

När vi nu etablerat både filmens och historiens Pazuzu samt även vägt in en rimlig hypotes om sexuella övergrepp - var hamnar vi då?
En intressant tanke som möjligen kan ha funnits i bakhuvudet på både romanförfattaren samt regissören William Friedkin, är att Pazuzu hade en helt annan roll än den vi i förstone kunnat föreställa oss. Om nu dessa herrar verkligen hade läst på sin historia så hade de upptäckt att det inte fanns några historiska uppgifter om att Pazuzu varken skulle ha varit ondskefull eller hade anledning att ta en försvarslös flicka i besittning.

Var det inte snarare så att det var Pazuzu i egenskap som beskyddare av de sårbara, som istället drev ondskan bort från Regan? Detta genom att besegra både hennes förgripare och den kyrkliga vidskepelse som agerade tvivelaktigt mot bakgrund av Regans möjliga övergrepp? När allt kommer omkring så blev hon ju faktiskt till sist av med sina demoner - men först efter det att både Burke Dennings och prästmännen gick hädan och inte längre kunde inverka på hennes liv. 


/Richard Holmgren

Illustration: Richard Holmgren

...En nation kan överleva sina dårar, men
den kan inte överleva förräderi inifrån...

(Cicero 106-42 f.Kr.)

I samband med 34-årsdagen av Palmemordet, är det då åter dags att ta sig tillbaka till hörnet av Sveavägen-Tunnelgatan. Det gör även författaren och journalisten Lars Borgnäs i sin nya bok Olof Palmes sista steg - i sällskap med en mördare. De uppgifter som presenteras för läsaren är minst sagt anmärkningsvärda. Låt mig därför dryfta lite tankar kring mordet med avstamp ur Borgnäs bok.

Lars Borgnäs bok redogör ingående för allehanda motsägelser och osanningar i mordutredningen. Inte minst finns här undanhållande av uppenbara detaljer i händelseförloppet - både under och efter mordet på Olof Palme. Borgnäs är en mycket rutinerad journalist. Redan under utredningens tidiga år fick han åklagare och poliser med övermäktiga uppgifter att tappa ansiktet i tv-rutan. Bakom skämskuddar satt Sverige och bevittnade hur Borgnäs konfronterade polisutredningens resultat med - "skit in skit ut" eller hur han skoningslöst granskade granskningskommissionen. Det var på den tiden journalister vågade göra sitt jobb.

Viktigt i Borgnäs bok är det så kallade mötesscenariot – att Palme skulle ha samtalat med gärningsmannen strax före mordet och att mordplatsen således var mer eller mindre förutbestämd. Privatspanaren Ingvar Heimer var den som först kom att måla upp ett dylikt scenario. I februari år 2000 hittades han med en svår skallskada på Vårbergs tunnelbanestation - något som också blev hans död. Utanför polisutredningen är mötesscenariot numera så inarbetat i Palmemordskretsar att det är lugna gatan att beröra ämnet. Det skulle därför krävas en veritabel armé för att gå skallgång i Stockholms tunnelbana. 

 

Palmemordet

Två svenska författare drar blickarna till sig när det gäller saklig argumentation och förmedlandet av genomarbetade detaljer kring Palmemordet. Dessa är Lars Borgnäs och Gunnar Wall. Det är därför inte utan anledning som man hastar mot bokhandeln när vederbörande släpper det senaste av deras alster. Dessa för Sverige välsignade författare närmar sig inte bara skeenden, aktörer och dokumentsamlingar – de har som journalister och författare med sina långa engagemang även träffat och samtalat med de personer som på olika sätt varit centrala i händelserna kring mordet på Olof Palme. Om tvåtusen år kommer de att bära samma kredibilitet som den antika författaren Polybios som beskrev Hannibals elefantmarsch över Alperna. Polybios var nämligen inte enbart en av den antika världens tyngre författare – likt Wall och Borgnäs hade han möjlighet att själv intervjua de veteraner som varit med i händelsernas centrum.
Och på tal om elefanter (i rummet) - låt oss återvända till innehållet i Borgnäs nya bok. Författarens genomgående röda tråd är att ta sig tillbaka till vad som egentligen hände vid Sveavägen runt klockan 23.21 den 28 februari 1986. Sådant som gått många förbi - medvetet eller omedvetet. Utifrån bokens analys öppnar sig ett flertal obekväma spörsmål som ifrågasätter sådant vi serverats under de senaste trettiofyra åren.

Lars Borgnäs menar inte minst att mördaren måste ha skjutit Lisbeth Palme först och därefter Olof. Alltså, om vi backar lite - enligt den officiella teorin ska det första av de två skotten ha kapat Olof Palmes ryggmärg och av orsak måste han ha kollapsat ögonaböj. Verkligheten är iskall och inte ett dugg teatraliskt - fysiologiskt är det som att klippa trådarna till en marionettdocka. Flera ögonvittnesskildringar indikerar dock att Olof säckar ihop i samband med det andra skottet, det vill säga något som gatuflanörerna först kan ha uppfattat när de blickade mot mordplatsen efter att ha hört den första smällen. Att ha Olof ståendes genom det första skottet och att på samma gång hävda att samma skott penetrerade hans ryggrad är att samtidigt acceptera två motstridiga sanningar. I George Orwells dystopiska värld kallas det för doublethink

Problematiken kring denna omständighet är emellertid inte ny och har diskuterats sedan många år. Däremot tar Borgnäs saken till nya nivåer genom att fullfölja vilka implikationer det får för händelseförloppet. Låt dig dock inte luras av dagspressens många gånger insinuanta rubriker i samband med Borgnäs tes. Inte sällan antyder sådana att Lisbeth av orsak skulle ha varit det primära målet. Detta är sannolikt långt från sanningen och det är inte det Borgnäs syftar på. Det kan ha funnits flera anledningar till att mördaren agerade som han gjorde - men inte minst berättar det för oss att polisutredningen och Lisbeth Palme kan ha undanhållit viktiga fakta runt själva mordscenariot. Det kan vara på sin plats att här även tillägga en detalj som ibland tas upp i diskussioner kring Palmemordet - det att om Lisbeth av olika anledningar blev beskjuten, så gjorde det henne till ett brottsoffer. I juridiska termer innebär det att hon då tillskrivs som målsägande istället för vittne. Detta påverkar hennes roll i rättsliga kammare och istället för att i förstone vara ett vittne så blev hon nu ett traumatiserat offer. Gör med det vad ni vill, för det gjorde polisutredningen. Hur som helst, om Lisbeth av endera anledning skulle bli beskjuten men inte dödad, så var det svåraste skottet - rent precisionsmässigt - det som avfyrades mot henne. I stundens hetta så behöver därför den skottordning som förordas av Lars Borgnäs inte nödvändigtvis vara så märkligt. 

 

Palmemordet

Bokens fokus, kan man säga, ligger på Lisbeth Palmes motsägelsefulla vittnesmål samt Säkerhetspolisens, Gud förbjude, möjliga koppling till mordet. Tvenne känsliga ämnen. Att detta är prekära frågor inom etablissemanget speglas inte minst genom det faktum att SVT:s program Veckans Brott plötsligt kom att rulla ut mattan för nuvarande chefsåklagare Krister Petersson. Nej - inte den Christer Pettersson, men han med lång första vokal i efternamnet - ett betoningens minfält och en grotesk tillfällighet. Nåväl, istället för att sända den aktuella och redan inspelade intervjun med Lars Borgnäs om hans nya bok, så visade man ett plötsligt utspel från Petersson att en lösning på mordet kan vara nära förestående. Detta stal hela showen - Petersson kunde tillfälligt pusta ut från besvärliga ställningstaganden och Borgnäs laddade material fick snällt stanna kvar i hemmen - åtminstone för en stund – tills bland annat värdarna för Sveriges Radios program Nordegren & Epstein hade lagt vantarna på boken. Där passade Borgnäs gamla radiokollega Thomas Nordegren på att kommentera Arne Irvell, tidigare legendarisk chef vid Stockholms mordkommission och en viktig figur i Borgnäs bok. Vid sin död 2008 hade Irvell nämligen anförtrott sin anteckningsbok till Borgnäs via sin son. I denna menar en av Sveriges mest respekterade mordutredare att svaret på Palmemordet står att finna hos SÄPO och vidare vilka personer som borde synas i sömmarna. Så långt allting gott, tills Louise Epstein ställer sig frågan varför Borgnäs då inte lämnat in anteckningarna till mordutredarna? Vad menar hon egentligen - detta så att de nya rönen kan skickas vidare till pappersstrimlaren i Ingenting på Bolstomtavägen? Givet omständigheterna så låter detta som en av århundradets minst begåvade idéer. Minst begåvat under 1900-talet var Hans Holmérs flygspaningar efter mordvapnet med ett Viggenplan. Under sent åttiotal arbetade jag själv för Försvarsmakten med att ta fram spaningsbilder från denna typ av kärra. Jag tror mig därför ha en god bild av hopplösheten med att hitta en iskall 32 centimeter lång Smith & Wesson kaliber .357 Magnum i raketfart - med eller utan värmekamera sjuhundratvå. Om det ens är ett sådant vapen vi letar efter?

Situationen kring Borgnäs bok blev sedan inte bättre av att kriminologen och deckarförfattaren Leif G.W. Persson tog sig möjligheten att dissa Borgnäs bok i rutan genom att förklara; 

 

…Borgnäs är en utmärkt person i så måtto att om han hävdar något med bestämdhet, så vet du att det är precis tvärtom”.


Nu kanske jag missförstår Persson och att han egentligen trevar efter lärosatsen; "innan man är säker, så är man gärna tvärsäker"? Detta är i sådana fall lika illa eftersom Borgnäs aldrig skulle hävda något med bestämdhet utan väl underbyggda underlag. Ja, inte ens då eftersom Borgnäs alltid har varit noga med att understryka sin funktion som journalist - den som synar, inte utreder. Han är dock inte rädd för att bereda ett rimligt och provisoriskt ramverk för pusselbitar - en nödvändig ram som ständigt kan justeras om så behövs. Hur ska man annars kunna ifrågasätta en mordutredning? Nej, det är inte enbart vetenskaplig diskurs som är förbehållen att testa hypoteser på sin väg mot klarhet och "sanningar".
Perssons manöver var dock inte helt oväntad. Borgnäs har tidigare trampat den förre på tårna angående styckmordet på Catrine da Costa och sådana saker da'costar. Med all respekt för G. W. Perssons erfarenhet och astronomiska kunskaper inom kriminologi och statistik - what not - så är hans uttalande allt annat än välbalanserat.

Persson menar vidare att Borgnäs bok ämnar till förtal av avliden genom att den granskar den nu framlidne Lisbeth Palmes agerande efter mordet. Tvärtom - vilket bör understrykas - så öppnar Borgnäs bok istället upp för förklaringar till varför Lisbeths motarbetande av polisutredningen kan ha sett ut som de gjort. Det skulle till och med kunna förklara att hon kan ha agerat gensträvig för att tillmötesgå mörka krafter inom SÄPO. Inte minst kan det ha varit för att inte avslöja varför Palme hade ett konfidentiellt möte under mordnatten. Kanske gällde det information om de för Palme känsliga juridiska handlingar rörande Harvardaffären, vilka hade stulits från länsrätten några timmar före mordet? Det var förresten deckarförfattaren Jan Guillou som offentligt hade ställt Palme mot väggen i denna fråga. Densamme har även sagt att G. W. Persson sällan talar sanning. Det vill säga - om Persson menar att allt som Borgnäs hävdar med bestämdhet är precis tvärtom, så bådar det i slutändan ändå gott för innehållet i Olof Palmes sista steg. Och, jodå det finns faktiskt ännu fler deckarförfattare i denna oreda och snart ska vi snubbla över två till.

I alla händelser och för att avsluta denna första session, så kan Borgnäs bok vara Lisbeths möjlighet till upprättelse för hennes märkliga beteende - något som i extrema fall lett till onödiga konspirationsteorier om att hon varit medskyldig till mordet. Den driftige journalisten och privatspanaren Sven Anér trampade tyvärr i detta klaver. Efter år av nobel research så råkade han efter ett giftigt tips blanda ihop två mockakappor och därefter kom ett helt barnhem att tömmas ut med badvattnet. 

 

Olof Palmes sista steg av Lars Borgnäs

Vad gäller chefsåklagare Peterssons uttalande om att man nu skulle vara nära en lösning på Palmemordet så finns det anledning att vara skeptisk. Det vill säga - med stor sannolikhet ska snart ännu en ensam Skandiaman, Grandman, Tuffa Victorsson eller något pensionerat och begravt element i Sydafrika kliva upp på scenen som Palmes baneman. Sedan kan man hänga ut skylten, tacka för sig och introducera ordet efterundersökningssekretess i Svenska Akademiens ordbok. Med det senare menas att utredningen görs tillgänglig för allt utom sådant som dödade vår statsminister. Och ett tips - varför inte samtidigt öppna dörrarna för något som kan förhåna allt vad seriöst privatspaneri heter? Typ - en mördad statsminister, ett oläkt sår och en attack mot demokratin - följt av Musarras knaskomedi. Det kan vara kul.

Att Skandiamannen ånyo borde granskas kan förvisso vara skäligt - men knappast som mördare och ensam gärningsman. Om denne 52-åring ingick som del av en polisiär och militär övningsoperation inom Stay Behind och/eller som ett distraherande element - en runner som det ibland kallas på fackspråk - så kommer hans bredare samröre snabbt att amputeras. Möjligen var Skandiamannen ovetandes om vad han exakt tagit del av. Kanske var han bara på plats som han fått i uppdrag att vara - något som tog fokus från vad som pågick inne i Skandiahuset, Stay Behinds gamla högkvarter. Byggnadens larmade bakdörr, vilken slås på någon minut efter mordet, är en obekväm detalj som man aldrig blir klok på. Skandiahuset var en utmärk hub genom dess många ingångar och underjordiska kulvertar till närliggande fastigheter. Detta gjorde huset svårt att bevaka. En eller flera aktörer kring huset och mordplatsen kan mycket väl ha varit kompartmentaliserade, där mindre celler saknade kunskaper om Stay Behinds övergripande struktur. Spaningsledare Hans Holmér kallade förresten Skandiamannen för "elefanten i porslinsbutiken". Locket lades sedan på för dryga trettio år tills han likt ett statligt beställningjobb åter igen dök upp som den skyldige under pseudonymen "Den osannolika mördaren".

Oavsett vad som utvecklas eller avvecklas ur Krister Peterssons hemlighetsmakeri så kommer Borgnäs nya uppgifter ofrånkomligen nödgas att vägas in. Åtminstone av tusentals rynkade pannor i svenska hem. Vare sig någon vill det eller inte så hamnar vi snart i den dunklaste av gränder - mörkare än den ökanda Tunnelgatan genom kvarteret Träsket. Dunklare än Andrej Tarkovskij. Eljest blir polisutredningen lika löjeväckande som Claes Hedberg oväntade vändningar eller Palmeutredningens fantombilder och fingerdinglande skjutjärn strax efter mordet. Petersson är dock väl medveten om detta dilemma och har därför i Aftonbladet garderat sig med orden; 

 

”…människor har sina egna teorier, vilket jag märker i mitt arbete då vi fortfarande får in tips från allmänheten. De teorierna fortsätter därmed att leva vidare”.


Men om stora delar av svenska folket inte köper ännu ett justitiemord eller åtminstone ett rättshaveri, kan Sverige då verkligen hantera konsekvenserna av de spår som antyds i Borgnäs bok? I detta sammanhang är det kanske på sin plats att åter igen åberopa deckarförfattaren och den självutnämnde mordutredaren Hans Holmérs påstådda uttalande;
 

”…när sanningen om det här kommer fram, så kommer det svenska samhället att förändras i grunden”.


Holmér ska ha yttrat dessa ikoniska ord under en bortblåst presskonferens, men mer sakligt blev det vid ett KU-förhör i mars 1989 då Ylva Annerstedt tar upp citatet med Holmér och söker en förklaring till hans uttalande. Av den senares reaktion att döma så invänder han inte mot ordens riktighet, men tittar istället ned i bordet och vägrar att svara på vad han menade. Om allt detta är precis vad det låter som, så måste det onekligen vara en hejdlöst vansinnig galning som skulle kunna stjälpa hela Sveriges postament. Eller hur? Godzilla?
Det är därför uppenbart att Holmér syftade på något helt annat. När allt kommer omkring så tror jag personligen inte att Sverige längre kan skakas i sina grundvalar. Folk är idag betydligt mer hårdhudade än för dryga trettio år sedan - Estoniakatastrofen, pulveriserade tvillingtorn med världsomfattande konsekvenser, morakniven på Filippa K, terrorism på steroider, Trump och David Copperfield och nu en global farsot som snart kryddas med militärlika undantagstillstånd och spårninsappar som splittrar både familjer och kapitalplaceringar. Snarare är det polisutredningen i sig som skakat Sverige i sina grundvalar och numera är detta mer eller mindre en sanning. Detta har förändrat rättssamhället i grunden - så oavsett vad Holmér egentligen syftade på, så hade han rätt.
 

Palmemordet

När jag för några år sedan gjorde arkeologiska inventeringar i Östra Turkiets bergsområden, så råkade jag hamna runt lägerelden med några anhängare till PKK. Jag tänkte då lätta upp stämningen lite och nämnde att nyssnämnda under flera år misstänkts för mordet på vår statsminister. De förstod inte vad jag pratade om. Får det lov att vara mer kaffe? Och väl inne på det bisarra PKK-spåret så kanske vi närmare bör beakta ett uttalande av deckarförfattaren Ebbe Carlsson – ni vet han - det sociala monster som hade universalnycklar till både regeringskansliet och diverse kommissarier. Han hjälpte bland annat polisen att utreda både Iran- och PKK-spåren. Med anledning av det senare lär Ebbe ha insinuerat följande;
 

”…man måste gå till botten med kurdspåret för att lösa Palmemordet”.


Ebbe var underfundig. Vissa hävdar att han med detta uttalande menade att de som lagt ut detta villospår med stor sannolikhet också var de skyldiga. Eftersom SÄPO-Alf hade planterat ett frö till PKK-hotet mot Olof Palme redan ett halvår innan mordet, i Expressen bland annat, så är det ju alltid en god idé att börja rota just där. Kanske ville även Ebbes nära vän Hans Holmér vara lite slug när han skrev sin självbiografi - Olof Palme Är Skjuten. Av en händelse bildar versalerna i hans boktitel just ordet SÄPO - självklart endast om det läses baklänges. Hade det lästs framlänges så hade vi sannolikt fått bära ut Holmér från Vårbergs tunnelbanestation. 

Innan vi går vidare så skulle jag om än kort vilja uppdatera Ebbe Carlssons finurliga antydan med en Ebbe 2.0 - vilken skulle kunna låta så här: "...man måste gå till botten med Skandiamannen för att lösa Palmemordet". Och ni förstår säkert vad jag menar - det vill säga, utrön vilka som slätat ut mattan för denna distraktion.
Oavsett ordlekar och svävande klurigheter så leder vägarna likväl alltför ofta till Säkerhetspolisens vargkula. Både i Lars Borgnäs initierade bok och i mången seriös litteratur. Ja, till och med i oseriös litteratur. Borgnäs gör halt vid SÄPO-spåret och ger sig vidare inte ut på alltför djupa vatten - Estoniakatastrofen undantaget. Han är ett proffs och har taktkänsla, det har inte jag. Taktkänsla är att veta hur långt man kan gå när man redan har gått för långt. Låt mig därför sväva ut lite ytterligare för att kort beröra några möjliga orsaker till varför Palmemordet fortfarande inte har klarats upp.

Sannolikt utgjorde Säkerhetspolisen blott en hörnsten av en internationell sammansvärjning som önskade röja problemet Palme ur vägen. Av denna anledning är Sydafrikaspåret säkert lika aktuellt som det alltid har varit. Men, alla som har skalat en lök förstår att detta spår även kan ha fungerat som en front för CIA - precis som det löjligt evidenta polisspåret, dit den flyende "gärningsmannen" visade vägen, i sin tur kan ha utgjort en sinkande front och mellanvägg. Underrättelseorgan använder i regel proxy. Ett storpolitiskt mord av denna kaliber var rimligen genomfört på uppdrag av och i samarbete med främmande makt där allehanda geopolitiska och ekonomiska bekymmer kunde lösas med ett enda välplacerat skott. Flera så kallade affärer var för tiden aktuella och jag tänker då inte på snabbköpet nere på hörnet. Jag syftar exempelvis på Iran-Contras-affären som innefattade olja till Sydafrika, vapen till Iran och kosing till den av USA uppbackade terroristarmén i Nicaragua. I samtliga dessa fall var Palme ett besvär. Låt oss heller inte glömma Palmes nära kontakt med Yassir Arafat - något som inte föll i god jord i den ändlösa Israel-Palestina-konflikten. Ytterligare att beakta, och sannolikt det mest berikande spåret, är att Palme ansågs sabotera etableringen och expansionen av NATOs norra flank genom att tona ned spänningen mellan öst och väst. Om detta var den största stötestenen så är motivet till Palmemordet i högsta grad dagsaktuellt. Det kan i sådana fall inte uteslutas att en polisutredning under en vakande havsörn inte har det minsta intresse av att skala lök. Det enda konspirationsspår vi då skulle få se på löpsedlarna är att rysk underrättelsetjänst varit på plats under mordnatten eller att de infiltrerat och försvårat Palmeutredningen [sic!]. 

 

Palmemordet

Om vi bara slår dövörat till den numera pensionerade spaningsledaren Hans Ölvebro, ni minns "skit in skit ut", så har vi idag faktiskt goda möjligheter att nå insikt i Palmemordet. Någon exakt gärningsman blir det sannolikt aldrig tal om - men just insikt. På sin ålders höst kan kanske centrala individer kosta på sig att säga vad de vet eller har grubblat på i all tysthet. Vissa kanske även vill berätta vad de vet om en viss kuppförsvarsövning som plötsligt gick över till skarpt läge under mordnatten. Många övningar som skett parallellt med omvälvande händelser har tidigare väckt bekymmersamma frågor. Inte minst lever vi nu i en tid som ”de ensamma gärningsmännen” sannolikt inte kunnat förutse – nämligen Internets enorma genomslagskraft. Ute i etern frodas en gedigen kunskap som likt hjärnans synapser plötsligt kan sammankopplas till en enhetlig och logisk förståelse av ett annars hopplöst mordscenario. Att exakt veta vem som höll i själva mordvapnet känns kanske inte längre så brännande, men tyvärr är det just där som mordutredare, flertalet privatspanare och Internet-troll fortfarande står och trampar. De kommer alla att bli besvikna. Om en konspiration mördat Olof Palme så blir skulden på en individ på gatunivå, utan bredare samröre, trivial. Talar vi om en ensam galning så är även denne ointressant - sådana dyker upp i tid och otid. Det vet vi redan och där finns inget mer att hämta. Precis som i science fiction-filmens värld, kan vi inte bara skjuta ned individuella tefat - det kommer bara att dyka upp nya. Vi måste köra rakt upp i moderskeppets reaktorkärna. 

Att vidare finna ett mordvapen för säkerställande av bevis ser tämligen utsiktslöst ut. Lägg därtill frågan om vem eller vad man kan lita på efter decennier av villospår? Jag tänker på frågor som alltjämt anonyma walkie-talkie-män samt sådant som skrubbade och odeformerade revolverkulor från redan genomsopade snöhögar. För att bara nämna några egendomligheter. Kulorna ska förresten även vara skadade av borrningar för blyisotop-tester.
Det måste nog anses som lite förbryllande att de flesta som inte har tilltro till polisutredningen ändå litar blint på diverse ballistik-, obduktions- och labbresultat. Om fiffel och konstgrepp ligger på bordet, vilket inte är orimligt om mordet är av storpolitisk karaktär, så har risken redan från början varit stor för korruption och manipulation av bevismaterial. Detta gör att vi kan hamna precis varsomhelst om vi inledningsvis valt fel spår. Som arkeolog vet jag att man kan lita på kol-fjorton-metoden, men där den svaga länken snarare ligger i insamlandet av själva råmaterialet - det vill säga hur, varifrån samt eventuell oaktsamhet - ja, även enskilda fall av hokuspokus där arkeologiska resultat används som politiska slagträn. Ja, det existerar.

Ett mordvapen av denna politiska kaliber fick säkerligen en exklusiv särbehandling långt innan Holmérs första Viggenplan hunnit lyfta och stål är det mest återvunna materialet på vår planet. Den dag ett mordvapen dras upp ur hatten eller det börjar viftas med DNA-strängar, samtidigt som vitala delar av utredningen ändå förblir hemligstämplade, så finns det anledning att vara försiktig. Under decennier har vi vaggats in i att hemlighetsmakeri är nödvändigt för rikets säkerhet - men alltför ofta är det i själva verket precis tvärtom. Denna på oss påprackade motsägelse är lika ologisk som begreppet "självservice". 
I min mening bör vi skäligen tänka på Palmemordet i just storpolitiska termer framför djupdykningar i lång mörk rock och Nicholsonmössa. Att Lars Borgnäs i förstone försöker besvara frågan på hur istället för exakt vem som höll i mordvapnet är fundamentalt för att närma sig de större sammanhangen - inte minst för att genomskåda förborgande och osanningar. På så sätt kan vi till att börja med ställa en dysfunktionell och skadlig rättsapparat mot väggen och därmed skydda oss mot förräderi. Erfarna och oberoende journalister som Lars Borgnäs kan på så sätt vara förstklassiga i genomlysningen av mordet på Olof Palme - men efter trettiofyra år har vi förmodligen bara naggat i kanten. Om ens det.


av Richard Holmgren, feb. 2020
 

Palmemordet

En nation kan överleva sina dårar, till och med sina skrupelfria karriärister. Den kan emellertid inte överleva förräderi inifrån. En fiende vid stadsporten är inte så farlig då han är omtalad och leder sin flagga synlig för alla.

Men, förrädaren rör sig fritt innanför stadsmuren, hans diskreta viskning smyger igenom alla gränder och kan till och med kännas i regeringsbyggnaderna. Förrädaren visar sig inte som sådan. Han talar i förtroende, har ett trovärdigt ansikte, använder välkända argument och vädjar till avund som ligger djupt i varje människas hjärta.

Förrädaren försvagar landets själ; Han arbetar i hemlighet och anonymt om natten för att underminera stadens fundament. Han infekterar landets politiska organ tills de förlorar sin handlingskraft. Var inte rädd för en mördare. Förrädaren är den verkliga pesten! 

 

Marcus Tullius Cicero  (106-43 f. Kr.)

"En gruvlig historia – Lockerbie, Bernt Carlsson
och Dag Hammarskjöld"


Läs mer här

Estoniakatastrofen

"Estonia är havets Olof Palme"

Läs mer här

TIPS!
Läs eFOLKETS initierade artikel om hur en glasfigur
från Orrefors kan leda oss ända in i
Palmemordets mörkaste vrår.

Andreas Liljegren och Richard Holmgren under deras expedition i januari 2019 samt Dyatlovgruppen vid Auspiya-floden sextio år tidigare.
Foton: Ekaterina Zimina & Dyatlov Foundation

Dyatlov pass 2020

I Vetenskapsradion Historia får du en rapport från arkeologen Richard Holmgren om den svensk-ryska expedition där han och Andreas Liljegren var de första att skida i den olycksdrabbade gruppens spår sedan händelserna 1959.

Den oförklarliga Dyatlovincidenten i februari 1959, har nu återigen börjat utredas av ryska myndigheter, men Holmgren har en egen teori som på flera sätt kanske kan förklarara ett av 1900-talets största mysterier - där nio skidåkare omkom under mystiska omständigheter vid
Kholat Syakhl - "det döda berget" i Norra Uralbergen.

 

I samma program kan du först lyssna till
"Jaltakonferensen 1945 beseglade världens öde".

Tisdagen den 4 februari, 14.04, Vetenskapsradion Historia, SR P1
(25.40 minuter in i programmet)
Lyssna här 

Biografdöden

Klippstaden Petras gamla teater ligger övergiven i ruiner. Med sina projektorliknande hål över bänkrader i sandsten, påminner den lite om en gammal biograf. Dessa håligheter är i själva verket gamla gravar som kommit att exponera sina innanmäten när bänkraderna mejslades fram. Nu övergavs förvisso aldrig denna nöjeslokal på grund av svikande tittarsiffror. Staden dog först. Värre kan det bli med vår egen tids biografer.
 

Biografens död

Det var från sent 70-tal och under min uppväxt i Italien som jag genomgick mina starkaste upplevelser av biografen som fenomen - ni vet, Fellini, spaghettivästern och ljuva toner av Ennio Morricone. Om det inte var livliga besök på utomhusbiografer där filmen projicerades mot en husfasad, så var det äventyret av ständigt öppna lokaler som löpande visade samma film om och om igen. Man visste aldrig riktigt när en film började och inte sällan såg man eftertexten, ja till och med slutet av filmen, innan rullen kickade igång på nytt. Mot lite övertalning kunde man ibland även släppas in för att endast åtnjuta Bud Spencers slagsmålsscener. Väl i Sverige och i sällskap med vänner från Italien har jag flera gånger fått frågan om hur vi kan gå på bio i Sverige? Det är ju så dyrt!
 

Tittar vi tillbaka på 1900-talet så har biografen varit både en viktig social företeelse och en asyl för vardagsflykt. Fram till åttiotalet var upplevelsen ”one-time-only” vilket gav biobesöket en legitimitet och en exklusiv kvalitet. Väl ute från biografen fanns filmen endast kvar på näthinnan – inget spolande, upprepande, detaljstuderande eller annat avslöjande. Det var magiskt och storslaget. Folk kommenterade, bolmade och svimmade. Man kunde prata om filmen i dagar.
 

Foto: R. Holmgren


När hyrfilmen sedan kom in i allas hem så innebar detta glada dagar för alla tonåringar som mig själv. Inte minst kunde man ta igen alla missade filmer och man hade även möjlighet att se sådant som man i egenskap av minderårig inte tidigare fått se. Ni vet Exorcisten, The Shining och Steamy Windows. Gökboet hade jag förvisso redan sett som tioåring på Cinema i Stockholm, där den visades under tio år - ett svenskt rekord förresten och det var på den tiden biovakterna inte var så knussliga. Med åttiotalets videobandspelare och hyrfilmer rådde glada dagar. Jag minns hur jag med min vän satt med en hel säck full av filmer - vissa så otäcka att man var tvungna att pausa för att hämta styrka. Med videon kom också möjligheten att som genom en hädelse spela in Kalle Anka på julafton. Man ruckade på något heligt – inte för att man behövde, men för att man kunde. Kanske var det här någonstans som biografens "one-time-only’s" magiska attribut kom att få sig en första törn. 
 

Med flera upp- och nedgångar har biografen under de senaste tjugo åren sakta men säkert inlett resan mot sin död. Ja, jag håller det inte för osannolikt. Kanske hittar vi svaret i konkurrensen med alternativa skärmnöjen i hemmen, trängre stadsmiljö, höga priser och folks allt kortare ”attention span”. Inte minst har TV-serier till mångt och mycket utkonkurrerat långfilmer genom filmleverantörer som Netflix - där man inte minst kan planera sitt tittande efter eget ur. Vidare har filmäventyrets storslagenhet gradvis dämpats eftersom det idag krävs ganska mycket för att imponera en kräsen publik och dessutom har tröttsamt snabba klipp och digital teknik tagit över mycket av berättandets konstform. Det räcker därför bra med en TV-serie där biobesöket både blir komplicerat och kostsamt för en potentiell kalkonupplevelse som inte snabbt kan klickas bort. Genom uppräknade krux som dessa har filmmakeriets kvalitet störtdykt sedan dryga tio år tillbaka. Det finns till och med ett begrepp bland filmkritiker där man lyfter frågan om varför ”post-millennial movies sucks”?   

Biografdöden

En viktig aspekt kvarstår dock. De som tidigare valde biografen som nöje - attraherades av den kollektiva upplevelsen. Detta är något som fortfarande är en viktig ingediens i biotittandet och något som markant förstärker interaktionen med filmen. Förmodligen är det av samma orsak som vi gärna ser en film på TV även om vi redan har filmen på en hylla i hemmet. Vi vet att andra hem ser filmen samtidigt och man delar en gemensam upplevelse. Detta går att likna med de gånger man gärna ser en film flera gånger tillsammans med en vän just för att dela en reaktion. Av denna anledning är kanske en betallösning för att se biopremiärer i hemmet nästa stora trend? Några som exempelvis propagerat för detta är Steven Spielberg, Peter Jackson och sjävklart Apple, som måste kompensera utebliven försäljning av allt dyrare telefoner. 

Så, vad är då summan av kardemumman? Ja - likt den forna upplevelsen på den antika teatern i klippstaden Petra så är den kollektiva upplevelsen i realtid inte död, men avstånden mellan sittplatserna har och kommer att öka avsevärt.  

Richard, 2020

Resor

Populärt

Senaste inlägg

ARKIV

Länkar

Senaste kommentarer