Arkeologi & Historiebloggen

När man för en kort tid sedan forcerade hänglåsen till Hôtel Excelsior och Les Caves Du Roy, så öppnades en tidsbubbla från tiden före kriget. Dammhöljda spillror från en gyllene tidsålder dränktes åter i solljus. Hotellpoolen var igenväxt och exponerade grenverk i sällsamma konstellationer. På fläckiga röda mattor återfanns allsköns föremål och under sargade möbler låg dokument, register, stearinljus, galamenyer och tänka sig – även en flaska champagne från 1975. Här fanns också tusentals utspridda filmnegativ från flydda tider. Kanske finns du på några av dessa Giancarlo?

I de gamla festlokalerna kunde man ana Hôtel Excelsiors forna glans och ofrånkomligen återkallas den kända scenen ur filmen Titanic - där ett spöklikt vrak åter vaknar till liv med uppklädda gäster, musik och glasklirr. På ett liknande sätt blir Excelsior ånyo färgsprakande och bryter sig tvärsigenom ett vakuum av sedan länge släckta ljus. För den som kan se detta, råder nu samma feststämning som på sextiotalet och det är på platser som dessa som du är i ditt esse Giancarlo. Du pratade ofta om Les Caves Du Roy och en dag anländer vi alla dit - uppklädda och salongsberusade när du möter oss i hotellets portar. Då ska vi åter höja glasen som vi gjorde efter dina uppträdanden vid Playa de las Américas på Teneriffa, då till fartfyllda klanger av Proud Mary. Tack för decennier av dramatik, garv och sund galenskap bäste maestro. När vi återses korkar vi upp den där champagneflaskan som någon lämnade på Excelsiors parkett. Den har väntat där sedan 1975 – samma år som vi träffades för första gången. Jag tror inte att det är en slump. Addio! 

/Richard 
 

Giancarlo Panico, september 1940 - november 2020 

Spel och föreställningsvärld
Spelpjäser är vanliga som arkeologiska fynd och kanske är de lättast att tolka bland det Östra Medelhavsområdets ofta välbevarade lämningar. Det är dock sällan man ägnar forntida spel en vidare tanke, om hur och i vilka sammanhang spelen tillämpades. Det kan vidare vara svårt att dra en linje mellan kult och de spel som bör ses som ren förströelse eller de spel som baseras på insatser. Med analytiska verktyg skulle man säkert också finna att de till synes pragmatiska aspekterna av spelet, såsom vi finner dem idag, äger en liknande problematik. Forntidens lottdragning som manipulerades av gudarna har fortfarande mycket gemensamt med de inslag som i dag mer karakteriseras av ödet. För andra är gudarna fortfarande närvarande - om det så berör spel på hästar, lottdragning eller tärningsspel. 
Det finns dock en betydelsefull aspekt på spelet som innebär en utveckling som sker både parallellt och bort från religionen. Detta gäller hasardspelen. Dessa, kan man säga, kombinerar människans spelinstinkt med önskad vetskap om hennes framtida öde. Det är därför till exempel tärningsspelet äger en naturlig länk till föreställningsvärlden. Spelet är inte bara en interaktion mellan spelare, utan hänger sig även till de krafter som vi har oförmåga att förstå, det andliga och övernaturliga eller ordalag som att "slumpen är omutbar”. Men - hasardspelets mest inskränkta bemärkelse är dess egenskap av kontrakt mellan två eller flera människor. Detta inbegriper utbyte av pengar eller andra värdesaker mellan deltagarna vid utgången av en speciell tilldragelse. Det råder viss osäkerhet om ursprungsbetydelsen av ordet "hasard", men arabiskans zahr, det vill säga tärning (alternativt spelmark) är en av de främsta kandidaterna. Ursprunget till engelskans ord hazard vilket syftar på risk eller fara, hämtar sina rötter ur forna tärningsspel med osäker utgång. Hasardspelen kan mycket väl vara mänsklighetens äldsta och mest utbredda form av spel och den äldsta kända tärningen är astragalen. 

Gräl om pengar 
Hasardspelen har med största sannolikhet uppstått ur ritualer där gudarnas vilja tolkades genom att olika föremål kastades på marken - ofta astragaler. Men. Om man nu har spelat med någon form av insatser, kan vi då förstå detta utifrån det arkeologiska materialet? I den historiska etnografin finns beskrivningar på olika typer av spel. På flera platser i Mellanöstern kastar man fortfarande astragaler på ett sätt som just liknar dagens sätt att spela kula. Det gäller att kasta en astragal på andra utplacerade astragaler och sedan försöka vända dem från deras position. Själva kastverktyget är större än de övriga astragalerna och ofta försedd med bly för att öka dess stötkraft. Detta för onekligen tankarna till den astragal som återfanns i ett bronsålderpalats i den gamla staden i Ugarit - samt inte minst tiotusentals andra metallfyllda eller perforerade astragaler från järn- och bronsålder som grävts fram kring östra Medelhavsområdet. Inte minst viktiga för tolkningen är hundratals, på olika platser, återfunna större ackumulationer av dessa ben. 
I en redogörelse för förislamisk gambling, skriver F. Rosenthal i boken, Gambling in Islam, om hur väletablerat denna institution var och att ordet gambling jämställdes med definitionen "utbyte". Inte minst återspeglas detta i Koranen där det inom drömtolkningen sägs att drömmandet om tärningsspel betydde gräl om pengar. Definitionen qimar avser de spel där vinnaren mellan två motspelare får något av förloraren. Ordet är vidare speciellt kopplat just till tärningsspel med astragaler. Med stor sannolikhet utgjorde benet, även under förhistorisk tid själva insatsen - detta om man beaktar både moderna speltraditioner och ordet zahr med dess konnotation till spelmark eller pollett. Kanske astragalen från Ugarit utgör en av de äldre indikationerna för denna institution, även om vi med säkerhet inte kan säga något om insatserna. Ur Ibn Fadlans reseberättelse från 900-talet, finns en intressant passage som beskriver penningväxlarna i Chwarism öster om Kaspiska Havet. De sålde speltärningar vid sidan om myntenheten dirhem. Det verkar alltså vara rimligt att man i Chwarism kunde växla till sig spelmarker som hade ett definierat kommersiellt värde. Kanske var det i liknande sammanhang som astragalen kunde inköpas för att användas som insats i spel? Att astragalen till skillnad mot tärningen inte går att förfalska, torde kanske vara det viktigaste kriteriet på att det i detta fall handlar om just benknotor. Inte minst var benet säkrat mot inflation eftersom det endast fanns två ben per djur. Detta ger också en intressant tolkning av astragalen som värdeenhet under förhistorisk tid (läs min bloggartikel: Betalat har vi alltid gjort men vår förhistoria saknar pengar). 

Förändrade insatser 
Även den romerska sfären antyder astragalernas starka bytesvärde, men för tiden ofta reducerade till barns spel och lekar. Horatius skriver om hur en rik man delar sina gods mellan sina söner. På sin dödsbädd jämför fadern sin son Aulus sätt att bära sina astragaler löst i sin toga, redo att ge bort dem eller spela med dem. Medan Tiberius var den som alltid räknade sina astragaler och högtidligt gömde undan dem i hål. 
I mongoliska speltraditioner från förra seklets början, vet vi att spel med astragaler var en sorts magisk utövning med vars hjälp herdarna försökte säkra en lyckosam framtid. Tron på magiska krafter genom dessa spel hade sitt ursprung i astragalens symboliska och magiska krafter, även om många spelare inte längre var medvetna om dessa associationer. Om detta förhållandevis slutna och självförsörjande folk hade haft samma förutsättningar som mer kommersiellt inriktade samhällen, där det var möjligt att avyttra eventuella vinster, så hade speltraditionen kanske fått en helt annan prägel. I de mongoliska speltraditionerna finns idag ett antal spel som bygger på att vinna motspelarens astragaler, men vinsten bygger endast på samlandet av poäng. Den som samlat mest poäng (astragaler) vinner och i det mongoliska herdesamhället gör det generellt anspråk på lycka. Men i vissa spel, de som mycket liknar vårt sätt att "kasta gris", kan poängen ibland uttryckas i pengar. Detta senare faktum bör tolkas som ett naturligt led i mongolernas urbanisering. 
Med utgångspunkt från de stora mängder astragaler som återfunnits vid olika förhistoriska tempelområden och divinationsplatser kring Medelhavsområdet, så är det inte är orimligt att man ”spelat” vid olika orter och att detta också illustrerar spelets naturliga del av kult och religionsutövning. Det är rimligt att det var i liknande sammanhang som spelandet framodlade mer vinstinriktade aspekter och att det mycket tidigt uppstod en negativ ambivalens mellan övrig spelfilosofi och det vi idag kallar för gambling - något som också genomgående präglade utvecklingen av tärningsspelet inom islam. 

Richard Holmgren