Arkeologi & Historiebloggen

Missa inte Vetenskapsradion Historia som handlar om Hannibals elefanter över Alperna. I programmet befinner sig programledare Tobias Svanelid och arkeologen Richard Holmgren hos elefanterna på Kolmårdens djurpark. Programmet sänds från Tisdag 28 februari, klockan 14.03.

Vill du veta mer om det historiska dramat och vilka elefanter som följde med Hannibal över Alperna - scrolla nedåt i bloggen eller klicka här

 

Klicka på bilden för att komma till programmet

Hannibals rutt med moderna verktyg
- något för TV-soffan?

För några år sedan befann jag mig med producenten Mats Borg i de fransk-italienska Alperna. Planen var att rekognosera, att visa potentialen för arkeologisk underhållning på TV. Livet lekte och fåraherdar, pubbesökare samt gamla damer nickade i samförstånd. Man erbjöd till och med grönbete. Alla ville de se det som utspelat sig på deras sluttningar för nära 2200 år sedan. Ja, det var då som den kartagiske härföraren Hannibal tågade mot Rom över Alperna. Med sig hade han en enorm armé och inte minst, afrikanska krigselefanter. Nu var även Svensk Television redo för en icke kannibalistisk Hannibal. Trodde vi.
 

Några år senare undrar jag vad som gick fel. Jag har nu lärt att folk fortfarande är nyfikna på kombinationen kunskap, äventyr och nöje. TV föredrar dock fortfarande bantningskurer och matlagning - en tillsynes utsiktslös kombination. Ännu är det inte för sent med elefanter. Skam den som ger sig. Jag misstänker att svenska TV-chefer gjorde en förhastad och felaktig tolkning av elefantäventyret. Kanske något i denna stil?

Konklusion: Det var lättare att hitta elefanter till Alperna än att få fyr på svenska TV-chefer. Förmodligen ligger svaret kort och gott i att TV tar för lång tid på sig att driva igenom idéer och att skapa utveckling. Tiderna förändras dock och mediala framställningar har hittat nya intressanta vägar. För den som vill ta del av en väl förberedd elefantproduktion och kan realisera medel till ett modernt arkeologiskt äventyr, står dörren öppen. Bra publicitet är garanterad. Tillsvidare kan man hålla till godo med den underhållande men mer modesta film som förevigades under vår lilla Alp-session. Elefant saknas dock - åtminstone på högre höjder.

Richard Holmgren, 2017
 

Se rekognoseringsfilmen av vår elefanttripp i Alperna - "Hannibal Road" av Mats Borg.

I flera böcker om Afrikas däggdjur kan vi läsa följande; ”Omisskännlig; världens största landdjur med stort huvud och väldiga segelliknande öron”. Men varför tillskrev då de gamla grekerna den indiska elefanten som störst? Detta är ett spännande faktum som ger oss en ny bild av den legendariske härföraren Hannibal och dennes afrikanska stridselefanter.   

Kanske gör man elefanter av mygg genom att belysa ett smalt ämne som detta? Men betänker man att elfenbenet var en av de mest eftertraktade råvarorna under både förhistorisk och historisk tid, så får elefanten trots allt en relativt central plats. I detta sammanhang kan det därför vara relevant att förstå elefantens tidiga utbredning kring Medelhavsområdet. En del av detta svar får vi just genom att ställa frågan om vilka kartagern Hannibals elefanter var.
 

Hopplösa i fält
Från det första puniska kriget, under mitten av 200-talet f.Kr, äger vi talrika beskrivningar om hur romarna fick möta dessa djur på Sicilien och i Nordafrika. Romarna som ett par decennier tidigare hade mött greken Pyrrhus stridselefanter, använde då sina erfarenheter och fick ofta djuren på fall. Vidare kan vi förmoda att det var kartagernas mycket effektiva kavalleri som gjorde dem starka - för med elefanterna var det si och så. Om historien hade lärt något fram till denna tid, så var det att just inte nyttja elefanter i strid. De kartagiska elefanterna var dresserade att rusa framåt och trampa ned romarna, men alltför ofta rusade de istället bakåt och trampade ned kartagerna. Trots detta marscherade Hannibal, likt ett hjälteepos, med sin armé och 37 elefanter från den iberiska halvön och vidare över Alperna mot den italiska halvön, Året var 218 f.Kr. och det blev startskottet till det andra puniska kriget.
 

Kan elefanter simma?  
Spekulationer har gjort gällande att stallen i Kartago vittnar om platser för 300 elefanter - om de överhuvudtaget var reserverade för detta djur. Om så var fallet, så kan vi förmoda att dessa tjänstgjorde som tillfälliga förvaringsplatser för infångade elefanter innan rekrytering. Som permanenta bostäder under fredstid, skulle ett fullsatt stall annars behöva producera uppemot 10 ton foder samt leverera 20 tusen liter färskvatten per dag. Det är omständigheter som dessa som generellt avhållit människan från att domesticera elefanter som husdjur.   
      
Med ca 50 000 man och 9000 kavallerister gav sig i alla händelser Hannibal och hans män iväg. Det första stora hindret blev floden Rhones vatten och enligt historikern Polybios fick man då flotta över djuren. Under två dagar samlade man timmer för flott- och kanottillverkning. Flottarna täckte man med jord för att lugna elefanterna, vilket skulle få dem att tro att de stod på en slags gungande mark. Då ledardjuren i en elefantflock utgörs av en hona så ledde man ut elefanterna, några i taget, med ett par av dessa djur i spetsen. Elefanterna var dock inte så lättlurade och det hela slutade i panik där många elefantförare fick sätta livet till i Rhones strida vatten. Åtminstone var detta ursäkten för att de sjönk som stenar. Sanningen var nog den att många inte var simkunniga eftersom Rhon inte är speciellt strid under september månad. Elefanterna var dock bättre simmare än vad Aristotoles hade hävdat hundra år tidigare. Han sade att de överhuvudtaget inte kunde simma. Idag vet vi att en elefant lätt kan simma i sex timmar utan att vidröra botten.
 

Hannibal red på den största
I västerlandets långa krigshistoria användes elefanten endast en kort tid i krigssammanhang. Under de tre sekler som började med Alexander den store så var djuret inblandat i lång rad av slag. I till exempel slaget vid Trebbia mötte Hannibals trupp romerska legionärer som inte hade någon praktisk erfarenhet av stridselefanter – trettio år hade förflutit sedan deras fäder slagits mot dem. Ofta ser vi idag rekonstruktioner av stora och felaktigt överdimensionerade afrikanska djur som utrustats med torn från vilka kartagerna strör pilar och spjut. Eftersom övergången vid Rhone antydde att man måste haft tillgång till hondjur, så kan vi förmoda att många av Hannibals elefanter endast var ett par meter höga. Att utrusta stridselefanter med torn lär ha varit en uppfinning av Pyrrhus. Det finns dock inga belägg för att man har använt sådana i någon större utsträckning, varken förr eller senare. Elefanten med sin indiske tränare och förare, en så kallad mahout, var ett nog så slagkraftigt vapen i sig - detta för att skapa oreda i organiserade fiendeled. Stridstekniken användes förmodligen under slagets inledningsskede - tänk bowlingklot och käglor. Ett torn hade varit en omöjlighet för de afrikanska stridselefanterna.

Historien förtäljer att Hannibal red på en större och starkare elefant vid namn Surus – sannolikt var detta en indisk elefant från den asiatiska kontinenten. Givetvis var de senare att föredra och det är möjligt att denna elefant förvärvats från ptoleméerna i Egypten. Redan under det första puniska kriget kom man i kontakt med indiska elefanter. Man importerade mahouts som hjälpte till vid dresserandet av afrikanska elefanter och troligen nyttjade man då indiska elefanter som hjälpundervisare. Tämjandet av de mer vilda afrikanska djuren krävde expertis och denna tradition följde säkerligen med till tiden för Hannibal.
 

På 700-talet fick Karl den store en elefant av kalifen i Bagdad. Elefanten hette Abul-Abbas och fick lunginflammation efter att ha simmat över floden Rhen.

Foto: Richard Holmgren 1986

Fotot på morbror som fångar en gädda, en oktoberdag i mitten av åttiotalet, är idag mer än trettio år gammalt. Under ett par år hade jag arbetat dag och natt med att vika pizzakartonger, sortera brev och dela ut reklamblad för Villaägareföreningen. Till slut kunde jag äntligen investera i en Nikon F3 - en drömkamera för tiden. Det som gjorde fotot ovanför så speciellt var ögonblicksbilden och inte minst perspektivet från fisken mot land och inte tvärtom. Detta var något som jag stolt kunde visa upp för häpna entusiaster i Linköpings fotoklubb. På denna tid var detta foto nämligen en bild som inte kunde manipuleras - speciellt inte då den var tagen med filmen Kodachrome, en diafärgfilm som likt de som togs på månen visade just vad som fångats på plats. Inget annat. Inget fusk. Eller?

Det hela började en eftermiddag framför disken i Nya Tannefors fiskaffär. En medelstor gädda inhandlades och lades i frysen i önskad krökt position - ett läge som försökte förmedla kamp och livfullhet. Sedan preparerades ett kvastskaft med en spik i ena änden och mormors gula saft-tratt försågs med en genomskinlig slang runt tappen. Morbror Kjell och jag ägde vidare en rik fiskeutrustning, trots att våra fiskespön ofta lämnats dinglande och övergivna över Motala ström. När fiskedragen olyckligt fastnat i träden, kunde man åter fånga in dem genom att kasta ett nytt drag mot det gamla - rycka till och se det ena spöt efter det andra ryckas ur händerna. 

Efter själva fotosessionen var det bara att skicka in filmen för framkallning, vänta någon vecka och sedan utvärdera resultatet. Det blev bra. Det var en tid av inspiration och kreativa fotograferingslösningar. Att det inte fanns någon möjlighet att i efterhand korrigera denna typ av bilder, var extremt utmanande och något som engagerade till olika tilltag under vägen. Något man kunde ta på.
Med detta vill jag inte säga att det idag inte skulle vara prövande och stimulerande att arbeta med digital redigering - men tidigare kunde motivet generera en wow-effekt som jag saknar idag. Det som allt till trots ger fiskebilden ett värde idag, är snarare dess ganska festliga tillkomst. 

/Richard