När gudarna kunde se sig själva i spegeln

Guden i stenen, fyra exempel på betyler i Petra

Klippstaden Petra i Jordanien är kanske mest känd för sin spektakulärt uthuggna stenarkitektur. Men historien slutar inte bara på ytan - tittar vi närmare på vad som exakt är format ur klipporna så öppnar sig en kanske mer spännande historia - dess betyler. Det vill säga guden i stenarna.

En betyl är en uthuggen eller rest sten som representerar den lokale gudens närvaro. När det arabiska folket, nabatéerna, började befolka Petra för runt 2300 år sedan så tog de med sig en speciell tradition - den att resa en sten istället för att resa en avgudabild i mänsklig skepnad. Sannolikt hänger detta samman med att detta ökenfolk ofta befann sig i rörelse och därmed inte kunde bära med sig den rekvisita som behövdes för att manifestera deras gudar. Man reste helt enkelt den sten som fanns till hands - man brukar kalla den för en betyl. Traditionen finner vi även bland lokala folk före den nabatéeiska invandringen. Ursprunget till ordet betyl kan härledas ur betydelsen bethel, eller beth-el, vilket är en kombination av orden hus och gud. Med andra ord, en plats där guden residerade.   
 

Guden i Petra får ett ansikte Guden i Petra får ett ansikte

Den översta bilden visar exempel på hur sådana betyler kunde se ut. Ibland utformades de som uthuggna stenar i nischer eller som fristående block, ofta som ståendes på ett altare. I vissa fall kunde de till utseendet likna de obelisker (överst i mitten) som vi kanske mest kommit att associera med forna Egypten. Även den egyptiska obelisken bar ursprungligen en liknande tanke om ett inneboende väsen - innan den på olika sätt kom att figurera mer monumentalt under faraonisk tid. Den gemensamma tanken är dock att guden inte fick avbildas i antropomorfa drag - i mänsklig skepnad. Betylen löste detta men innebar också ett problem när nabatéerna alltmer kom att konfronteras med den grekiska och senare den romerska kulturen.

När nabatéerna ställdes under det romerska rikets inflytande så hade betylen sakta men säkert fått ett ansikte. Petras gudar har identifierats som huvudguden Dushara och hans gemål Al Uzza. Dushara som tidigt manifesterats som en rest sten, kom av grekisk och romersk kultur att identifieras och avbildas som Jupiter eller vinguden Dionysos. Titta därför med fascination på klippreliefen ovan. Underst ser du en traditionell nabatéeisk betyl, sannolikt föreställande Dushara. Ovanför denna och tillika uthuggen i samma klippformation syns ett ansikte av Dushara - nu som Dionysos. De tillsynes helt olika framställningarna är förmodligen en och samma gud i olika skepnad!

Betyl i Petra

Som invandrande från öknen och utan någon mer elaborerad arkitektonisk tradition, kom nabatéerna att uppföra monument med inspiration från både grekisk, romersk och egyptisk stil. Den egyptiska stilen tog man bland annat upp från det relativt närbelägna Alexandria i Egypten. Det är därför intressant att med nya ögon studera några av Petras mest ikoniska tempel och gravar. Om vi exempelvis tittar närmare på den så kallade Obeliskgraven i Petra, så kan vi faktiskt se tydlig inspiration från Egyptens tidiga historia. Graven har fått sitt namn efter de fyra obeliskliknande reliefer som reser sig över en portal som leder in i berget. Med vår kännedom av betylernas funktion och andemening förstår vi nu också att detta inte bara är ett arkitektoniskt lån från den egyptiska kultursfären - obeliskerna kan mycket väl representera just gudar. Det är därför inte orimligt att tänka sig att det faktiskt är gudomligheterna såsom Dushara och Al Uzza som huserar med sin närvaro i de fyra obeliskerna.

En spännande tanke är att Obeliskgraven kanske inspirerats av egyptiska tempel och inte minst det av Ramses den andre i Abu Simbel (bilden under Obeliskgraven). Notera i detta sammanhang att den centralt placerade nischen över portalen, som i Abu Simbel representerar Ra-Horakhty, finner en stilmässig analogi till Obeliskgraven i Petra.
 

Obeliskgraven i Petra (överst) och Ramses tempel vid Abu Simbel (underst). Ser du likheten?
Petras största offeraltare med Arons heliga berg (svart) i bakgrunden Petras största offeraltare med Arons heliga berg (svart) i bakgrunden

Det var inte bara stenarna som representerade gudens närvaro. Även bergstoppar kunde husera den störste guden i Petra. Det är därför inte otänkbart att en betyl många gånger just var en miniatyr av ett specifikt berg.

Petra ligger vackert inbäddat i en bergskedja som kallas för Shera-bergen. Faktum är att även guden Dusharas namn visar en koppling till dessa berg. Du-shara skulle kunna översättas "Han av Shera".
Det heligaste berget i Petra, under historisk tid, är just Arons berg. Som en av de högsta topparna i Sherabergen syns det tydligt mot horisonten. Du kan identifiera berget som en nästan svart kontur längst bort i den svartvita bilden intill. Sänker man blicken framför nabatéernas viktigaste offerblodsaltare, så ser det nästan ut som om Arons berg står likt en betyl på altaret. I alla händelser är altarets riktning mot berget en spännande sak i sig. Är det en slump? Jag tror inte det.



av Richard Holmgren, april 2014  


Något att tillägga?

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln