Mumier och saker man förstår...


Krönika - Arkeologi under sekelskiftet

Riksantikvarieämbetet ringde till slut. Jag skulle få mitt första arkeologijobb under den mindre högfärdiga titeln ”grovis”. Året var 1990 och vi fann endast en rad skodda stolphål. Efter ett tag skiftade de riktning och bildade en ellips. Vi hade funnit en skeppssättning - den tredje största i Sverige. En sensation för den bevandrade och en skev arkeologvardag för en grovis. Mina år i arkeologins regi är en obetydlig episod sedan spadarna sattes i Pompeji på 1700-talet, men några förändringar har jag sett under mina år i branschen. Andra saker är som de alltid varit.

Totalstationen har fått total makt och mobiltelefoner stora som granatkastare har ersatts av arkeologer som går och pratar med sig själva – det senare är ingen förändring med andra ord. På icke arkivbeständigt material fortsätter man att avbilda kärl till förbannelse och vad alla dessa bunkar innehållit är ett pågående mysterium. Förhalade utgrävningsrapporter är nu nästan up to date och vattentäta skott mellan olika kunskapsområden är en oumbärlig hjälp för att romersk kultur ska väcka förvånad uppmärksamhet i skandinaven eller för att alldaglig kulturantropologisk teori ska innebära nytänkande för arkeologen. Arkeologi med skandinavisk specialisering har kommit att involvera hela världen därför att de fått så dyra leksaker. Således kan skandinaviska arkeologer gräva i Ulaanbaatar, men en mongolisk expedition till Birka, göra sig icke besväret. Museibesökare dyrkar fortfarande vackra fynd och gravplundrare och arkeologer fortsätter således att göra undantag i etiken för att dyrka upp gravfriden. Förståsigpåare gömmer dock museiföremålen och visar istället upp belysta pappfigurer och lakan, men museibesökare envisas med att ställa sig framför mumier och andra saker som de kan förstå. Intill E4:an jobbar svenska arkeologer under ökenhetta och i den syriska öknen jobbar man i hällregn. Postmodern arkeologisk teori når samma resultat som att dra ikonen ”min dator” till ikonen ”papperskorgen” och det papperslösa samhället har lämnat efter sig ett och annat kalhygge genom drakoniska ansökningsluntor till Vetenskapsrådet och Riksbankens Jubileumsfond. Där finner vi populära nyckelord som ”genus” och ”marginaliserade grupper…” och mindre populära nyckelord som Sodom och Gomorra.

Att skriva populärt har fått mer aktning men gör den stränga vetenskapen svag i benen, eftersom ingen trollkarl gynnas av att avslöja sina knep och förenkla det svårförståeliga. Filmen Gladiator knäppte gamla Ben-Hur på näsan och de klassiska arkeologerna satt som fängslade - i smyg. En gladiator skriker förövrigt inte, ”mer pengar till humaniora”, han säger ”vinn publiken och du ska vinna din frihet” men det vet i tjyven om det inte är samma sak.

av Richard Holmgren

ur Populär Arkeologi, nr.1 2004

 

Krönika om arkeologi av Richard Holmgren

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar