Arkeologi & Historiebloggen

Arkeologi & Historiebloggen handlar om arkeologi, pågående expeditioner och egna utgrävningar, nya upptäckter, kultur- och religionshistoria, antiken, myter, resor och kuriosa samt tidlös politik.

Richard Holmgren är arkeolog med fokus på Mellanöstern, skribent, föreläsare, illustratör och guide, är religiöst liberal och partipolitisk agnostiker som driver företaget ARCDOC Arkeologisk Dokumentation. Han är också stolt sambo med Virginia och husse till Milou.

2020 > 11

Estonia - nytt hål, teori, utredning

Den nya upptäckten av ett stort hål i passagerarfartyget M/S Estonia har stötts och blötts i media de senaste veckorna. Vissa menar att hålet kan vara orsaken till färjans snabba sjunkförlopp – andra att det kan ha uppstått på havsbotten. Den som följt fallet Estonia genom åren förstår dock att skadan i skrovet inte är det mest problematiska idag - hela utredningens trovärdighet läcker som ett såll. Den officiella redogörelsen bakom Estonias förlisning 1994 kantas av en mängd obekväma hål som våra makthavare ovillkorligen måste gå till botten med och reparera.
 

Estonia hålet

Natten då Estonia sjönk satt jag på en nattbuss från Damaskus till Amman. Jag hade precis avslutat arkeologiska utgrävningar i norra Syrien – ett område som skulle dokumenteras innan en sektion av floden Eufrat kom att fyllas på. En ny dammanläggning skulle dränka både tempel och gravar. När jag på förmiddagen klev av bussen i Amman så möttes jag av upprörda Jordanier. Alla resonerade de om hur något så stort och fruktansvärt kunde hända i en sådan trygg del av världen. Rykten gjorde gällande att någon hade råkat öppna ”frontluckan” på en passagerarfärja och att dödssiffran var alarmerande. Det här var något jordanierna kunde relatera till och något man ville förstå. De nyttjade själva gamla färjor från Norden som trafikerade rutten mellan Aqaba och Sinaihalvön. Men snart skulle vi alla få veta vad som hade hänt, sjösäkerhetsaspekten skulle tas på allvar och något så fruktansvärt skulle aldrig tillåtas hända igen. Men tjugosex år senare vet vi fortfarande inte varför Estonia kunde sjunka så snabbt och därför utgör samma kategori passagerarfartyg alltjämt en potentiell riskgrupp.

Nu har Henrik Evertssons nya dokumentärserie om Estonias haveri - Fyndet som ändrar allt - vunnit Stora Journalistpriset. Vi kan nu bara hoppas att ett pris-hallaballou inte dränker dokumentärens ursprungssyfte - det att vidare förstå orsaken till det hål som uppdagades i skrovet under filmningar på haveriplatsen. Svenska folket är nu på olika sätt bekymrade och inte minst gäller detta offrens anhöriga av vilka flera tvingats somna till grubblerier i över tjugofem år. Vår fattningsförmåga kräver omedelbara svar på frågor. Om svaren inte är felfria men ändå låter vettiga, så känner vi oss lugna och kan gå vidare. Först då kan vi inleda en process för acceptans som gör att vi kan släppa taget. Men förklaringarna till Estoniakatastrofen äger för många fel där svaren alltför ofta inte låter vettiga och där en process av acceptans legat i händerna på en nyckfull regering. Trots det nya fyndet så får man tyvärr uppfattningen att endast vaga åtaganden ligger på bordet – att diverse djupdykningar i allt utom i havet ska avgöra hur man ska gå vidare med det ”nya” hålet. Fokus ligger inledningsvis på långrandiga och metallurgiska analyser, även om man enligt Stefan Löfven nu "inte utesluter någonting". Med facit på hand så finns det dessvärre många oroande hål i utredningen, sådant som man redan har och fortsättningsvis sannolikt också kommer, att just utesluta. Flera av dessa bör vi bringa klarhet i - där kanske den mest brännande frågan handlar om vapensmugglingen av militärt material från forna Sovjetunionen. 

Estonia hålet

Estonia är havets Olof Palme – så formulerade man det i Hufvudstadsbladet för tjugo år sedan. Detta tenderar onekligen vara fallet - inte enbart som ett nationellt trauma, men där Estonia tog över stafettpinnen från en mörkläggningskantad utredning till en annan. Dessutom har både mordet på Olof Palme och Estoniakatastrofen avhandlats inom ramen för hemliga militära organisationer med anknytningar till NATO. När det gäller Estonia verkar myndigheter ha slagit dövörat till de bevis som stödjer att passagerarfartyget upprepade gånger användes för smuggling av militärt material – ja enligt vittnesuppgifter även under själva haverinatten. Varför har man inte på allvar försökt peka ut de som är skyldiga till att bruka mänskliga sköldar för illegala vapentransporter? När hovrättspresident Johan Hirschfeldt under en hearing i Sveriges Riksdag fick frågan om vilka som beordrat tullen att släppa igenom militärt material från Estonia, så svarade han att han inte kommer ihåg detta. Han hade nämligen låtit förstöra det bakgrundsmaterial som innehöll sådana uppgifter. Man häpnar - och dessvärre var detta inte första gången som någon skyndat till pappersstrimlaren. Jag tänker på Ingvar Carlssons inrättande av det ”etiska rådet” – den grupp som borde ha samlat in åsikter från anhöriga om upptagningen av döda - något som rådet varken hade erfarenhet av eller kom att syssla med. Rådets protokoll förstördes senare av ordföranden Karin Söder. Det som däremot var för stort och tungt för dokumentförstöraren kom att vräkas ned i havsdjupet. I detta sammanhang talar vi om låsbulten till själva bogvisiret - det så kallade atlantlåset. Den svenska haverikommissionens sjötekniska utredningschef Börje Stenström slängde tillbaka låset i havet efter mången vedermöda att få upp det. Hur det vidare förhåller sig med Estonias avstängda nödbojar är en annan historia. I slutrapporten menar man att dessa plockades upp på estniska nordkusten, detta två månader innan dykbolaget Rockwater rotade runt efter dessa på Estonias kommandobrygga. Uppenbarligen är det fler än heliumröstade dykare som pratar "Kalanka".

Det etiska rådet hävdade vidare att en bärgning av kropparna från Estonia skulle bli alltför smärtsam eftersom dessa skulle vara för otäcka att titta på. Nu vet jag inte vad det etiska rådet hade för fritidssysselsättning, men sådana uppfattningar underminerar fullständigt den yrkeskår som ditintills hade verkat med sådana uppgifter. Att obducenter skulle knipa ihop ögonen eller att oredan efter flygolyckor samt orsaken till dessa skulle lämnas vind för våg, är en orimlig tanke. Av orsak har nu Boeing 737 Max stått på plattan i över 700 dagar.
De omkomna på Estonia verkar förövrigt inte alls ha varit i så dåligt skick som då gjordes gällande. Att dykare endast några veckor efter haveriet kunde se läppstift på omkomna är både gripande och något som talar i annan riktning än rådets utsago. Utanför fartyget på sjuttio meters djup och hela sex år efter Estonias förlisning, fanns fortfarande ett tiotal högst välbevarade kroppar synliga. Att dessa låg där utan att tas omhand är rent ut sagt förjävligt. Varför togs inte sådana lättåtkomliga kroppar upp av dykare? Tobleroneaffären kan i jämförelse slänga sig i väggen – och på tal om Mona Sahlins ”förskott på lönen” så leder detta oss vidare till riksdagens anmälan till Konstitutionsutskottet av en och samma Sahlin. Dokumentet berör mörkläggning av Försvarsmaktens kunskap om eller delaktighet i aktiviteter i samband med Estonias förlisning. Det låter det.

Estonia hålet

Varför har Sverige vidare inte försökt fastställa något ansvar för de 501 svenska medborgare som följde Estonia i djupet? Det är unikt för en demokratisk rättsstat. Och åter igen, hur kunde själva sjunkförloppet gå så fort och varför är detta inte helt klarlagt? Från den första rapporterade smällen och fram till att färjan försvann under ytan, förflöt inte längre tid än den av en fotbollshalvlek - med lite gastkramande förlängning. Än mer alarmerande är att Estonia var borta från ytan endast en halvtimme efter hennes första mayday-anrop. Och varför har viktiga vittnesuppgifter förändrats, anonymiserats eller till och med eftersatts i Estoniaolyckans slutrapport? I ovan nämnda tv-dokumentär får vi veta att statens haverikommission aldrig tog med individuella och sammanhängande uppgifter från passagerare. Från dessa framgår bland annat att oroande stora vattenmängder redan tidigt hade forsat fram under bildäck. Enligt överlevande Kent Härstedt, som dock inte medverkar i filmen, så fick man överhuvudtaget inte lämna vittnesmål till kommissionen - man vädjade men inte heller regeringen svarade på otåligt väntande utsagor. Detta är förvisso en sanning med modifikation eftersom överlevande nu har kallats till vittnesförhör den 16 december 2020. Nära tjugosex år efter olyckan. Jo, det är sant.

Från andra forum vet vi vidare att ett trettiotal av de överlevande är överens om att färjan började kränga kraftigt en hel kvart innan kommissionen hävdade att den gjorde så. Detta ger obönhörligen en bild av en märklig form av censur som söker förlänga ett alldeles för snabbt förlisningsscenario - detta oavsett om Estonia kryssade med trim mot styrbord, inte var sjöduglig eller fellastad. Som om detta inte var nog så har merparten av världens fartygexpertis sedan länge menat att Estonia borde ha kapsejsat och tagit minst ett dygn på sig att sjunka. Så längde det finns luft under bildäck så flyter hon uppochned - dock inte om skrovet penetrerats och därav betydelsen av det nyupptäckta hålet. Det finns inget bevis för att man från myndighetshåll medvetet har försökt undanhålla existensen av ett eller flera hål, men indirekt så finns det mycket som talar i denna konspiratoriska riktning. Nej – devisen att sanningar alltid segrar till slut, den räcker inte. Ansvariga kan idag gömma sig som emeriti i mörkläggningskonst - numera även bakom ansiktsmask eller helt enkelt avböja kommentar. För allas vår säkerhet har vi inte råd med att vänta på preskriptionstider för att sanningen ska komma fram. Vad ger det för budskap?

Regeringar ogillar konspirationsteorier eftersom dessa i regel är riktade mot dem själva. Därför borde man åtminstone nu försöka skingra sådana spekulationer. Detta kan man endast göra genom att gå till botten med utredningens alla hål. Men det verkar inte finnas någon brådska. Det ”bästa” man initialt kunde göra för att undvika att fartygets gravfrid stördes (och länsades på spritflaskor enligt Ines Uusmann) var att ösa ned stora mängder stenmassor eller att gjuta in både båt och omkomna i betong. I övrigt låter detta som rena maffiafasonerna och förmodligen en av anledningarna till att Jimmy Hoffa fortfarande är spårlöst försvunnen. När allt kommer omkring så tror jag nog att de flesta som ägnat stenfyllningen en närmare eftertanke nog inser hopplösheten med att täcka ett passagerarfartyg på 15 567 bruttoton med plats för 605 hytter, 52 lastbilar och 460 personbilar - detta på en sluttning av flyktiga sediment. Nej, mot bakgrund av allt hokuspokus så finns det istället anledning att misstänka att fyllningen enbart skulle skyla obekväma och halvt synliga hål i skrovet. Efter en tids ösande kom man sedan att avbryta – uppdraget slutfört - för var det inte just över det nyupptäckta hålet som mycket av stenmaterialet hamnade? Vad som dock inte ingick i planen var att fartygsbuken skulle vrida sig uppåt och att team-Evertsson skulle trotsa gravfriden. Ett hål blev exponerat och även om det inte hade med förlisningen att göra, så kunde möjligen andra besvärliga saker tvingas till ytan?

 

Estonia ubåt

Hålet då - kan ett sådant ha uppstått vid en kollision med en ubåt? Några vill bestämt mena det - men är inte detta långsökt? Förvisso, men inte nödvändigtvis - även om jag själv anser det föga troligt. För det första så måste man medge problematiken med att länka en sidostöt med lösgörandet av bogvisiret. Detta gäller å andra sidan även de som propagerar för att det var bogvisiret som orsakade hålet i styrbords sida. Ett kaotiskt hav kan möjligen förklara endera alternativen. Att hålet med dess jättebuckla kan ha uppstått på botten när färjan lade sig på ett 5-30 meter tjockt lerlager, kan förvisso göra en lång hålhistoria kort. Men låt oss ändå återgå till tanken om en ubåtskollision samtidigt som vi smusslar ned Ockhams rakkniv i byrålådan. Frågan kan nämligen väcka andra spörsmål till liv.

Om vi förutsätter att Estonia eskorterades genom vattnen under förlisningsnatten - antingen över eller under ytan, så behöver en sammanstötning inte vara hopplöst märkligt. Men varför skulle hon ha skyddats och av vem? Svaret är att om Estonia upprepade gånger smugglade militärt material så kunde det ha gjort henne till ett potentiellt mål - ett fraktförfarande som förövrigt är både vådligt och olagligt för ett passagerarfartyg i fredstid. Var det till och med så att det ofta fanns eskorterande farkoster i Estonias närhet och att detta snarare var en regel än ett undantag? Risken för en kollision är ju större under dåligt väder och om så skedde - blev då kanske smugglingen obekvämt exponerad? Men skulle verkligen en ubåt ha befunnit sig i ytläge under rådande väderförhållande? Sannolikt inte. Det ska tilläggas att om bogvisret lossnade på grund av bristfälligt underhåll, vilket kanske är det mest troliga samt inte minst den oficiella förklaringen, så kvarstod dock problemet med att hemlighålla eventuella smugglingsaktiviteter. Det kan naturligtvis inte heller uteslutas att uppkomsten av ett hål med påföljande vattenintag kan ha bidragit till en onaturlig skrovfriktion - det vill säga en snedbelastning av bogvisiret när Estonia kryssade med tilltagande trim mot styrbord. 
Svaren på sådana komplexa frågor kan vi inte veta någonting om i avsaknad av en utförlig analys av hela fartygsskrovet - eller för den delen, utan full insyn i klassificerat material. Under tiden som avdankade företrädare för ÖB, Must och gamla KSI leker tysta leken, så kan vi fortsättningsvis bara spekulera och odla nya konspirationsteorier. För är det inte det som blir den nyttiga konsekvensen - att vi gör precis som jag nyss gjorde - gissar sönder den sista gnutta trovärdighet man har? En slug plan för självgenererande och splittrande åsikter mellan journalister och andra aktörer - den ena teorin mer invecklad än den andra med effekten att illegal verksamhet fördunklas in absurdum. Ja - även att påstå något sådant blir en konspirationsteori. Jag kapitulerar.

Låt mig fortsätta att underminare min trovärdighet. Från radarstationen på Utö kunde man plotta ut minst ett oidentifierat fartyg som man bitvis lyckades spåra. Det påstods vara Estonia, men rutten kan omöjligen ha varit hennes eftersom den är längre än den som färjan kunnat göra mellan avgång och förlisning. Det kan med andra ord ha rört sig om vilket fartyg som helst, civilt eller militärt. Här kanske man kan fråga sig om det möjligen var farkoster tillhörande NATO som i sådana fall eskorterade eller rörde sig nära Estonia? I haverikommissionens slutrapport på sidan 206 nämns till och med två okända fartyg - nummer 0251 och 0303. Var det kanske uppdragsgivarna själva som eskortera en extra känslig last samtidigt med den NATO-övning som inleddes samma natt som Estonia sjönk? Oavsett vad delar av övningen Exercise Cooperative Venture 94 pysslade med från förlisningsnatten och fram till den 7 oktober, så bör man åtminstone fråga sig varför både satellitspaning, militärflyg, fartyg och ubåtar från fjorton olika nationer inte deltog vid den efterföljande räddningsoperationen av Estonia - eller gjorde de det?
Vilka var egentligen de yrkesmässiga dykare som lämnade spår i form av bortsågade räcken från Estonias ombordkörningsramp? Betyder detta att någon försökte ta sig in på bildäck mellan tiden för förlisningen och fyra dagar senare då detta kunde dokumenteras? Vissa menar att räckena inte alls var avsiktligt borttagna och den internationella haverikommissionen (JAIC) berör inte dessa överhuvudtaget. Varför? Detta trots att räckena utgör en viktig del av Estonias förskepp och därmed kanske vital information om sjunkförloppet. Märkligheter igen.

Ett annat bekymmer med vad som utspelade sig på havsbotten angår Estonias legendariska bogvisir. Enligt den svenska haverikommissionen hittades detta den 18 oktober 1994, men i ett fax från T. Karppinen som ingick i den internationella kommissionen från Finlands sida, framgår att visiret hade dokumenterats mer än en vecka dessförinnan. Bogvisiret som ska ha separerat från fartygskroppen innan färjan förliste ska således ha hittats på 76 meters djup, drygt 1,5 km väster om vraket. Här finns dock ytterligare en märklig detalj. Utifrån en upparbetad sonarbild som ska ha tagits av det finska fartyget Halli den 2 oktober 1994, så menar ett flertal uttolkare att bogvisiret faktiskt fanns på plats intill Estonias förskepp. Notera dock att bilden i fråga visar detaljerade höjdkurvor som ritats in utifrån en originalbild. Den senare tycks idag vara hopplöst försvunnen och vad detta beror på är naturligtvis svårt att säga - men som vanligt lämnar hanteringen av bevismateriel kring Estonia en del i övrigt att önska. Problemet togs redan upp i en interpellation i riksdagen 2005 (2005/06:455). Då var förklaringen att sonarbilden togs först 1996 i samband med övertäckningen. Detta klargör knappast problemet eftersom bogvisiret ju bärgades två år tidigare. Jag misstänker dock att de inritade höjdkurvorna är ett falsarium. I alla händelser bör man gå till botten med vem som kan ha genererat en falsk bild. Sådant kan medföra att trovärdigheten urholkas hos de som söker angelägna och ärliga svar. Kanske var detta meningen?

Estonia hålet

Vid sidan om några svepande spekulationer så är poängen med denna artikel att beröra några av de omständigheter som är minst sagt problematiska kring fallet Estonia. Oavsett hålets betydelse för färjans sjunkförlopp - eller att hon gick under överhuvudtaget - så kantas Estoniautredningen likväl av en mängd förseelser som bör klargöras. Även om vi accepterar att bogvisiret lossnade på grund av bristfällig tillsyn och att tillräckligt med vatten på endera sätt nådde kritiska utrymmen på Estonia, så kommer vi aldrig ifrån att färjan upprepade gånger användes för smuggling av vapenteknologi och att spår efter sådana bevis fortfarande kan finnas ombord. Inte minst är efterföljande hysch-hysch och andra märkliga sakförhållanden beklämmande. Åttahundrafemtiotvå människor miste livet och trots att man tidigt utlovade att ta upp drunknade, så gjorde man snart en helomvändning. Många anhöriga var tillfreds med detta, andra inte. Är man cynisk om man befarar att förolyckade lämnades kvar i fartyget för att kunna tillämpa en gravfrid? Endast då kunde man säkra fartyget från obehörig inspektion. Hade en sådan granskning kunnat ställa ansvariga mot väggen? Detta i frågor om hur ett undermåligt fartyg tillåtits kryssa gång efter annan utan att denna, för vissa, viktiga rutt kom att strypas? 
Det duger inte att myndigheter ännu en gång kommer undan med halvbakade förklaringar som utelämnar gamla försyndelser. Allting är oerhört frustrerande och man kan bli "skogstokig" - som en av Estoniakatastrofens överlevande, Anders Eriksson, uttryckte det i en tv-intervju. För över 1700 år sedan blev även Tiridates den Store av Armenien skogstokig. Den historien slutade dock lyckligt genom en viss Gregorius Upplysaren - så ännu finns hopp om nytt ljus över dunkla omständigheter. Haverikommission 2.0 står för dörren och tids nog får vi som sagt veta om man "inte utesluter någonting".

Några som dock inte har problem med rådande utredningsresultat kring Estonia är tidningen Filter. Exakt vad de vill filtrera är oklart, men i det senaste numret av tidskriften (nr. 77) så går man hårt åt Evertsson och hans, som man menar det, dubiösa hålhistoria. Filter kritiserar då indirekt även många som besvärats av Estonias undermåliga utredning - sådana som idag består av både överlevande, anhöriga, fartygsexperter samt förtroendevalda politiker. Filter menar att sådana människor stöder sina resonemang på företrädare som - hör och häpna; ”...intresserar sig för frågor som tankekontroll, UFO:n, huruvida Förintelsen ägt rum, etcetera”. Att trivialisera ett folkmord genom att bunta ihop det med UFO-sammanhang, är inte helt oproblematiskt. Om Filters med dessa ord vill förlöjliga utsatta människor och samtidigt fibbla bort lagvidrig verksamhet, så finns här möjligen en ändamålsenlig förklaring. Där tappade de åtminstone min uppmärksamhet - även om jag måste medge att deras artikel gör några relevanta nedslag. I mångas mening har Filter tidigare varit ute på hal is, inte minst för att i sällskap med en pressad Palmeutredning ha drivit tesen om Skandiamannen som Olof Palmes baneman. Detta blev ett riktigt västgötaklimax där ett avlidet vittne kom att pekas ut utan försvarare. Spaningsledare Hans Melander var dock noga med att poängtera att mordet inte är löst och att man "...enbart har presenterat en teori". Som sagt - Estonia har tveklöst blivit havets Olof Palme, eller om man så vill, Palmemordet var Sveavägens Estonia. 

Estonia hålet

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att notera en i sammanhanget ovidkommande men egendomlig tillfällighet. Innan jag släcker sänglampan vill jag inte heller göra tidningen Filters idé om tokerier grundlösa. Nobelpristagaren i fysik Wolfgang Pauli sade en gång lite vitsigt;
 

”När jag dör så kommer min första fråga till djävulen att bli;
vad är egentligen meningen med själva finstrukturkonstanten?”


Det vill säga, vad är innebörden av det besynnerliga talet 137? Jag är benägen att hålla med - för kanske är det Fan i hög person som hånfullt sytt ihop en hint som förenar både ubåtar, militärt smuggelgods och överlevande i den största fartygskatastrofen sedan Titanic i fredstid. Jag tänker på U-137, på Cesium-137 och på Estonias 137 räddade själar. Man brukar säga att Djävulen sitter i detaljerna. För oavsett finstrukturkonstanten så kan vi åtminstone vara överens om en sak - själva talesättets egentliga andemening. Det vill säga att allt som verkar enkelt i första anblick, såsom glappa bogvisir, egentligen är långt krångligare än förväntat. Eller vad säger du Carl Bildt?

Richard Holmgren 

Post scriptum. Nu väntar vi bara med spänning på utgången i åtalet mot Henrik Evertsson för brott mot mörkläggningsfriden.  

Bagdadbatteriet

Visste du att det fanns batterier för redan tvåtusen år sedan? Hur kan detta egentligen vara möjligt och i sådana fall - vad använde man dem till? Finns det kanske en förklaring till detta snart åttio år gamla mysterium?

gammalt batteri

Under stora delar av föregående sekel var elektricitet något som vi kanske främst förknippade med glödlampor och belysning. Komplexa samhällen kom därefter att utveckla alltmer effektiva metoder för att alstra den elkraft som formade vardagen på såväl fabriksgolv som i våra hem. Likström blev växelström och vi såg enklare maskiner förvandlas till allt från kylskåp och hjälpmedel inom sjukvården till framsteg såsom de inom dagens elbilsindustri. Av erfarenhet är denna linjära utveckling helt i sin ordning. Det är därför inte utan anledning som vi höjer på ögonbrynen när vi står framför en tvåtusen år gammal galvanisk cell som är kapabel att producera en spänning på upp till 1 volt. Ja, ännu mer om manicken hade seriekopplats - man har nämligen hittat flera batterier.
Låt oss därför titta närmare på det så kallade Bagdadbatteriet. 

Batteriet hittades 1938 av den tyske arkeologen Wilhelm König – antingen på en utgrävning strax utanför staden Bagdad i Irak eller möjligen i stadsmuseets egen källare. Om detta råder fortfarande oenighet även om cellen utan tvekan är långt över tusen år gammal. Batteriet daterades inledningsvis till parthisk tid och således till de närmaste två århundradena kring Kristi födelse. Redan tidigt spekulerades det i att batteriet möjligen hade använts för elektrolys – det vill säga för att belägga exempelvis silver med en patina av guld. Att elektropläterade silversmycken aldrig hade påträffats från denna tid och att parthiska bågskyttar var mindre bevandrade i diverse teknikaliteter, ansågs dock mindre problematiskt. 

Bagdadbatteriets olika delar. Illustration: Richard Holmgren Bagdadbatteriets olika delar. Illustration: Richard Holmgren

Under tidigt åttiotal stod undertecknad med sin morfar och experimenterade i familjens garage. Bagdadbatteriet kapacitet skulle undersökas närmare och alla stora ting börjar i ett garage. I linje med de gamla fynden så bestod Bagdadbatteriet av en drygt 13 cm hög keramikurna som fungerade som behållare för själva batteridelen. Den senare var en tunt uthamrad kopparcylinder som var pluggad i botten av en bit naturlig asfalt – så kallad bitumen. Krukans karaktär har dock föreslagits vara typisk för sassanidisk tid och skjuter i sådana fall fram batteriets ålder till mitten av det första årtusendet. Inuti cylindern satt en järnstav som hölls på plats genom ytterligare en asfaltsplugg i toppen. Anordningen skulle sedan kunna fyllas med exempelvis druvsyra eller vinäger, vilket fungerade som elektrolyt. Rent teoretiskt så skulle denna förening av komponenter kunna generera ström - och glödtråden i en modern liten lampa skulle då sprida ljus över en dunkel forntid. Mycket riktigt - så var också fallet och morfar och jag gjorde high-five. Bagdadbatteriet fungerade!

Heron av Alexandrias tvåtusen år gamla ångkula (aeolipile). Mekanismen bestod av en roterande metallsfär där ånga pressades ut ur två vinklade utströmningsrör.  Illustration: Richard Holmgren Heron av Alexandrias tvåtusen år gamla ångkula (aeolipile). Mekanismen bestod av en roterande metallsfär där ånga pressades ut ur två vinklade utströmningsrör. Illustration: Richard Holmgren

Idag menar vissa att antikens präster kunde ha nyttjat elektriciteten för ”hokuspokus” i rituella syften. Om det skulle ha sprakat eller vibrerat framgår inte tydligt. I häpna betraktares ögon skulle resultatet ha varit lika mystiskt som de för tiden ryktbara och ”automatiska” dörröppnarna som drevs av ånga. Förvisso har ingen hittat spår av sådana ångkonstruktioner, men från Bagdadbatteriets samtid vet vi att den grekiska uppfinnaren Heron från Alexandria konstruerade en roterande ångkula. Med andra ord var denna epok inte helt främmande för diverse raffinerade påfund. Det har även föreslagits att batteriets likström kan ha använts i rent medicinskt syfte för att stilla smärta. Vi måste då helt enkelt fråga oss om 0,5 volt genom örsnibben var överlägset dåtidens dunderkurer i form av bordsvin, cannabis eller opium? Förmodligen inte. Hypoteserna är många.

Till sist kommer vi då fram till själva fest-sabotören. Det är dags att med arkeologiska ögon försöka förstå Bagdadbatteriets egentliga funktion. Vi vet alla att tonårens garageexperiment inte räcker långt i akademiska kammare - så låt oss därför beakta följande. Det är faktiskt möjligt att ”batteriets” kopparcylindrar ursprungligen innehöll nedskrivna skyddsformler eller välsignelser. Det finns idag ett flertal arkeologiska fynd som stödjer denna hypotes och ett av dessa kommer från Bagdadbatteriets närområde. Från utgrävningen av ett hus i den antika staden Ctesiphon, tre mil söder om Bagdad, har man nämligen funnit en unik kruka från sassanidisk tid. Denna innehöll flera batteriliknande kopparcylindrar som också var igenpluggade med bitumen i bägge ändar. Känns det igen?
Inuti en av kapslarna återfanns även fragment av papyrus. Några rester efter järnstavar återfanns dock inte, men det är inte omöjligt att det var runt sådana som de magiska papyrustexterna var upprullade. En konstruktionsmässig likhet från vår egen samtid skulle då kunna vara en så kallad buddhistisk manicylinder (bönekvarn) vilken innehåller en uppvirad pappersremsa med mantran eller böner.
Bagdadbatteriets behållare, själva urnan, behöver vidare inte vara märkligare än de större varianter i vilka ett annat känt textmaterial förvarades - de så kallde Dödahavsrullarna. Dessa rullar är dock en annan historia och ska inte sammanblandas med kopparcylindrarnas eventuella textinnehåll.

 

En sentida bönekvarn (manicylinder) från Tibet. Inuti behållaren förvarades en rulle med bönetexter. Foto: Richard Holmgren

Den arkeologiska tolkningen motsäger dock inte att man verkligen uppfann förutsättningarna för ett fungerande batteri för nära tvåtusen år sedan. Problemet är bara att Tigrisdalens gamla invånare sannolikt inte visste om det. Det kan också vara så att Bagdadbatteriet verkligen var ämnat till att producera en elektrisk laddning - märkligare saker har hänt. Men frånsett batteriet i sig så finns det ännu inga kompletterande fynd som indikerar att detta skulle vara fallet. Tanken är ändå svindlande, för tänk så mycket saker det finns i vår egen omgivning - ting som äger en fantastisk potential men som vi ännu inte har en aning om. 

 
av Richard Holmgren

Mysteriet vid Djatlovpasset, dokumentär i SVT (Foto: Dyatlov Foundation).

Mysteriet vid Djatlovpasset
- Ny svensk dokumentär i Sveriges Television

Fram till idag tillhör händelserna vid Djatlovpasset ett av världens största mysterier.1959 försvinner nio ryska skidåkare i den sibiriska vildmarken. De kommer senare att återfinnas i en kuslig oreda där de flytt sitt tält underklädda i extrem kyla. Vissa skador liknas vid en bilolycka, ögon saknas och till och med en tunga. Några kläder bär spår av radioaktivitet. 
Nu tror sig en svensk arkeolog ha lösningen på gåtan. Han misstänker att svaret kan finnas i en katastrof som skedde i den svenska fjällvärlden. Vad orsakade egentligen Djatlovexpeditionens undergång?
En film av Melker Becker.

 Premiär på SVT-Play den 28 januari 2021

Djatlovpasset SVT

Documentary premiere
The Dyatlov pass mystery
Swedish Television (SVT), from January 28, 2021

SVT - Mysteriet vid Djatlovpasset, Richard Holmgren

Efterfrågat

Resor just nu

Senaste inlägg

ARKIV

Länkar

Senaste kommentarer