Arkeologi & Historiebloggen

Plundring av fornfynd är ett gissel. Men innan vi ondgör oss över djupa plundringsgropar, så kan det vara en god idé att först gräva djupt in i våra innersta. 
 

Lyssna på Richard Holmgrens kulturessä i OBS, Sveriges Radio P1 
 

Indiana Jones & det sista korståget? Nej, men väl arkeologen Gustaf VI Adolf i klippstaden Petra.

Bildstorm, så kallad ikonoklasm, är ingalunda något nytt fenomen. Genom historien har religiösa symboler eller monument förstörts av religiösa eller politiska skäl. Många har idag bevittnat Islamiska statens (IS) metodiska skadegörelse av kulturarv och arkeologiska lämningar i Syrien och Irak. Men varför är det så svårt att skriva om företeelsen och kanske olämpligt att visa den i bild? Hur bör vi förhålla oss till fenomenet och handeln med antikviteter som även finansierar delar av IS verksamhet? 

Genom satellitbilder har vi kunnat ta del av IS destruktiva framfart i ett flertal antika ruinstäder. Ett ökänt exempel är staden Palmyra som ingår i ett av FN-organet Unescos världskulturarv. Platsen har blivit en sinnebild för både plundring samt ett verktyg för terroristpropaganda med ett flertal raserade monument. Vi har även sett omfattande förstörelse från det forna Nineve, vilket vi idag känner som staden Mosul. Med sina majestätiska portar var detta en gång Assyriens huvudstad - stadsportar som nu är fullständigt utplånade. Listan på förstörelse är lång och den romerska handelsstaden Dura-Europos är sedan några år i princip helt utplundrad.
 
I populärskrift är det betydligt lättare att avfatta historiskt religiösa och politiska skeenden. Vi kan lättare förhålla oss till fälttåg, ödeläggelse, fifflande med antika statskassor samt politiska mord – detta så länge de sker i skuggan av tempeltak och kolonner. Det är historier om slitningar som på något sätt legitimeras genom avstånd i tid. Svårigheten med att konstruktivt närma sig plundring och kulturarvsförstörelse i nutida konfliktområden, är det faktum att vi ofrånkomligen måste bemöta yttringar i vår egen samtid. Men, det är inte lätt att bära ut sanningens fackla utan att sveda någon i skägget. Vi måste även tillåta oss att kritisera aktörer som inte alltid har direkta kopplingar till Islamiska statens ideologi. I det senare fallet tänker jag på världen utanför konfliktzonen och den roll som inbegriper både media, olika former av korruption samt både din och min bild av antika föremål. Det finns idag ett ganska tydligt plundringsmönster där kulturellt värdefulla föremål smugglas ut från Syrien och Irak till konsthandlare i västvärlden. Detta triggar en olycklig spiral av ignorans och illgärningar. 

Publicitet - viktigt för att sprida skräck

Varför kan det då vara olämpligt att rapportera kring IS illdåd? Många menar att terrorister och media har hamnat i en olycklig bindning till varandra. Sedan början av 2000-talet har ett flertal skribenter och forskare även liknat mediernas terrorrapportering med en ”perverterad form av underhållningsindustri”. Vän av ordning noterar att det dessvärre även kan gälla de rader som formuleras här och i detta nu. Låt oss dock för en stund ha överseende med detta, för att åtminstone kunna vara konstruktiva. Olyckligtvis har affärsmässiga skäl inte sällan kommit att dominera över en mer analytisk journalistik. Problemet är också att överpublicitet har en tendens att över tid döva läsaren - där denne vaggas in i bruset av ett upprepande informationsflöde. Detta kräver i sin tur allt fetare rubriker och i värsta fall allt brutalare och mer omfattande dåd.
Vissa hävdar att om media slutade att rapportera om terrordåden, så kommer de snart att upphöra. Andra menar att media kan anklagas för att bedriva en tystnadskonspiration eller att göra saken värre genom att utesluta rapportering. Ett exempel på bristfällig rapportering med katastrofala följder är platsen Julfa... och med handen på hjärtat, hur många minns Julfa? Platsen ligger i Azerbajdzjan och ända in på 2000-talet fanns här världens största medeltida samling av 1500 omsorgsfullt skulpterade armeniska stenkors, så kallade khachkar. Dessa jämnades med marken under en skadegörelsen som var ett brott mot Unescos världsarvskonvention från 1972. Trots EU-parlamentets medling, återstår idag bara grus. Knappt.

Men hur ska media då kunna hantera detta dilemma och hur ska man kunna sprida kunskap om händelser utan att det blir en del av terrorns propagandaapparat? Ett första steg kan vara att undvika fokus på själva förstörelsen. Istället för att media riktar in sig på bävan och skräck, bör man kanske visa bilder på motstånd. Genom att lyfta fram människor och organisationer som engagerar sig mot destruktiva krafter - ja, de är många - så kan man skapa en känsla av samlad kraft, engagemang och möjlighet att påverka. Detta har möjlighet att bli en kontrasts till den negativa nedåtspiral av hopplöshet som tenderar att råda idag. Truismen i att inte ge upp mot terrorismen och att låta den diktera vårt dagliga liv, borde i högsta grad även gälla nyhetsflödet.  

Plundring som finansiering

Islamiska statens ideologi kan alltså gynnas på det sätt som förödelsen porträtteras. I detta finns även ett relaterat problem som berör milisens finansiering. Samtidigt som monumentala kulturarv förstörs i Syrien och Irak, smugglas antikviteter på regelmässig basis ut till köpare i framförallt Europa, i USA och delar av Asien. Genom flera internationella organisationer som arbetar med arkeologi och kulturhistoria i Främre Orienten, har en tydligare bild av handeln med antikviteter växt fram. Några av dessa är American Schools of Oriental Research samt de antikvitetsdepartement som är verksamma i eller nära konfliktområdena. Genom dessa vet vi idag att den väpnade salafistiska terrormilisen ofta rekryterar utsatta invånare för att plundra antikviteter. Föremålen används sedan som mutor till korrupta tjänstemän samt som realkapital mellan brottsliga inrättningar, ofta i byteshandel mot vapen inom och utanför landet. Rariteter nyttjas även för att kunna ta sig över gränsområden, men den kanske mest omfattande handeln berör alltså den internationella och svarta marknaden av antikviteter.

Det är ingen enkel sak att ta fram ett marknadsvärde på antika föremål och därför krävs även nätverk av utomstående experter som kan värdera föremålen innan försäljning. Detta görs i regel av mellanhänder i länder som ligger i direkt anslutning till konfliktzonen och därifrån kan föremålen exporteras vidare under relativt kontrollerade former. Dessa expertnätverk är inte några nyetablerade institutioner. De har funnits där i decennier och skott sig på den plundring som även pågått i fredstid. I samband med konflikten i Syrien och Irak har detta dock blivit en alltmer lukrativ affärsmodell. Under långvariga konflikter är fattigdomen dessutom så utspridd att plundringen av framförallt gravföremål blir en given överlevnadsstrategi i vanliga människors vardag.     

Varför vill vi köpa antika föremål?

En nyckel till att få stopp på plundringen och de krafter som finansieras av denna, är att komma till bukt med ett annat problem. Svaret på detta återfinns inte i djupa kulturlager, men väl djupt inne i det mänskliga kynnet. Precis som idag var antikens människor i behov av attiraljer. Ett slags hyllande av föremål – både som funktionella, religiösa, intressanta eller endast vackra sådana. Det var också av denna anledning som arkeologin inledningsvis blev möjlig som disciplin – det vill säga studiet av människans materiella kultur. I allt detta finner vi ett tidlöst dilemma. Idag får vi lära oss att man inte blir lycklig av att äga en massa föremål och speciellt inte de som grävts fram ur jorden. Det finns flera anledningar till detta. Rovgrävda föremål kan förlora sitt sammanhang om de inte tas fram av expertis, det vill säga arkeologer. Inte minst kan olika kulturer äga levande traditioner till sitt förflutna genom identitetsskapande kulturföremål. Följaktligen efterlämnade kejsar Titus ett Jerusalem i trauma, när han år 70 tog med sig den sjuarmade ljusstaken hem till Rom.
 
Rovgrävningar efter fornfynd föranleds alltid av en köpkraft. Det senare utgörs ofta av ägare till privata samlingar eller kuriositetsjägare. Samlandet är ett allmänmänskligt drag som hängt med oss sedan vi var jägare och just samlare. Frågan är hur vi i detta fall kan fortsätta att ”samla” antikviteter utan att hetsa till lusten att äga? Att skapa ordning för att styra upp vår tillvaro, så kallade taxonomier, är mänskligt universella. Men det är däremot inte ägandet. Många vill dock fortfarande äga en antik kruka och därför måste bland annat muséer bli bättre på att inte lyfta fram vackra föremål - pjäser som eggar till investering och ägande. Fokusera istället på det forna livet med allt vad det innebär och förklara för TV:s värderingsexperter att deras arbete med arkeologiska föremål inte nämnvärt skiljer sig från det som sker i mörka vrår kring konfliktzonernas gränser. Avslutningsvis bör det understrykas att plundring inte endast är resultatet av väpnade konflikter, men ett i allra högsta grad pågående dilemma. Detta bottnar ofta i fattigdom eller bristen på konsekvenstänkande i världens alla länder. Risken att endast fokusera på rovgrävning och kulturarvsförstörelse vid en bestämd konflikt, gör att vi står handfallna inför ett pågående problem som vi faktiskt kan påverka. 

Richard Holmgren

Efterskrift – ett legendariskt möte i Syrien

Numera råder kaos. Stora delar av Syrien och intilliggande länders inkomst har tidigare baserats på nyfikna turister som i sin tur även finansierade underhållet av arkeologiska platser. Hotbilden av terrorism med uteblivna resenärer påverkar ett helt humanistiskt ekosystem. Människor som lever av turistnäring tvingas in i en ekonomiskt ohållbar tillvaro och vetenskapliga institutioner nödgas omorganisera sig i hålrummet av uteblivna projekt. De arkeologer som fortfarande arbetar i fält gör det ibland med livet som insats och akuta arkeologiska undersökningar blir ibland hastverk eftersom det som grävs fram måste färdigställas under en enda säsong. Att pausa arbetet med halvt exponerade lämningar är otänkbart när rovgrävningar är en del av vardagen.
 
Richard Holmgren