Arkeologi & Historiebloggen

Vad hade egentligen antikens romare tyckt om dagens glass? Jag tänker då på vår gräddglass, eller varför inte den utsökt krämiga och sorbetliknande strut man kan inhandla i dagens Rom. 

Invånarna i antikens Rom kunde endast drömma om denna typ av glass. Under de italiska sommarmånaderna hade en välbärgad eller berest romare, på sin höjd, kunnat hoppas på en variant av vår tids ”slurpee” eller en ”slush puppy”. Det vill säga, romarna kände mycket väl till att man kunde blanda is och snö med juice för en kylande effekt. Denna isdrink lär ha varit smaksatt med frukt och honung. 
Man brukar tillskriva Roms egen festfixare, kejsar Nero, historier om att denne skulle ha låtit sända slavar för att transportera is och snö från bergen. Detta går inte att verifiera historiskt och förmodligen är detta en skröna från 1800-talet, vilken började att spridas som ett PR-knep bland Roms glassförsäljare. Tanken om att ”hinka” is är dock inte orimlig eftersom vi stött på fenomenet på andra platser där man ägde alla resurser, utom just is (se: ”Här rann mjölken direkt ur kranen”). 

Kinesisk frusen mjölk finns beskriven från 600-talet, men det är först över sexhundra år senare som ”glassen” möjligen når västvärlden, då genom de handelsvägar som bland annat berestes av Marco Polo. Många historiker är idag ense om att kineserna sannolikt var de första att begagna sig av iskalla mejeriprodukter. Möjligen perserna. Av denna anledning stöter vi ofta på historier som menar att det var Marco Polo i hög person som under 1200-talet presenterade ”glassen” för västvärlden. Denne nämner dock inget som skulle kunna liknas vid ”glass”. Kanske var det ett medvetet trick för att kunna sälja egen Rialto-glass i Venedig - ett projekt som följde Marco i graven.

Hur det nu var med de gamla sidenvägarna, så hittade glassen fram till oss till slut och detta inleder en helt ny historia av kalla fakta. Den första och säkra referensen till glass, i västerländsk historia, är ett franskt recept för smaksatt is från 1674. Svaret på frågan om romarna hade tyckt om glass - vår glass - måste bli ett definitivt ja. Trots tappra strävanden att blanda is med frukt och naturliga sötningsmedel, så nådde man aldrig riktigt fram till våra tiders strutar, bägare och glasstårtor. För allt detta har vi amerikanen Jacob Perkins att tacka, som 1834 byggde världens första och fungerande kylsystem. 

av Richard Holmgren, 2014

På 3300 meters höjd, i södra Armenien, möts man av en speciell bergskam som fått namnet Ughtasar. Tusentals ristningar av bergsgetter har pyntat bergets kittelformade platå i tusentals år och snart kommer de hem till dig!

Namnet Ughtasar anspelar på bergets likhet med kamelryggens två pucklar. För att komma till denna avlägset belägna plats, i den sydarmeniska provinsen Syunik, väntar en drygt två timmars färd i eländiga uppförsbackar. Det givna valet av transportmedel blir ryska UAZ-452:or, eller "Bukhanka" som de också kommit att kallas - vilket ungefär betyder "brödlimpa". 

Tillsammans med vildgetterna, vilka gärna avbildas med sina långa och ibland komplicerat böjda horn, förekommer exempelvis även antropomorfa figurer, hundar och oxar samt större kattdjur. Det faktum att Ughtasars oxar även avbildats med plog, gör att vi kan begränsa just dessa pietroglyfer till tiden för det fjärde årtusendet f.Kr. och därefter - då alltså plogen började figurera på avbildningar i regionen. Vissa tidsoptimistiska pietroglyfforskare menar dock att övriga ristningar kan vara flera tusen år äldre, även om vi måste förmoda att intresset för platsen har haft en lång kontinuitet och att man därför även kan finna en kronologi i symboliska uttrycksformer och funktion.  

Den kanske mest spännande aspekten av bergsgetterna är frågan om när människan började domesticera dessa djur. I Ughtasar befinner vi oss i en nordlig utlöpare av Zagrosbergen. Genetiska studier som också stödjer arkeologiska fynd, visar att vildgeten Bezoar ibex, från Zagrosbergen, är stamfader till nästan samtliga av våra domesticerade getter. Getterna tillhör vidare de äldsta av människans domesticerade djur. Den kom inom en relativt kort tidsrymd att uppfylla samtliga av människans basförnödenheter. Från denna fick man mjölk och kött samt bränsle i form av dynga. Getens hår, hud och senor blev kläder, boningar, vätskebehållare, verktyg och vapen. Sedan 10 000 år tillbaka och fram till idag blev geten en ovärderlig resurs att räkna med. Det enda som krävdes var bördiga dalgångar för bete och därför också en vördnad till de gudar som höll detta maskineri i rullning.  

Mot denna bakgrund kan vi nu återgå till ristningarna i Ughtasar. Att bergsgeten kom att få en starkt gudfruktig status är inte svårt att förstå mot dess mångsidiga egenskaper. Bergsgeten utgjorde dessutom en länk mellan den kända världen och de högt belägna bergstopparna - en gudars boning vilka försåg dalgångarna med det livsviktiga vattnet. Sannolikt bidrog detta till att ge bergsgeten en översinnlig prägel. Men bergen utgjorde också avstampet till de höjder som naturligt strävade mot solen – det vill säga det strålande och märkvärdiga gudaväsen som var förutsättningen för allt liv. I många kulturer var det just de djur som hade dessa transcendala egenskaper, ofta fåglar, som kom att manifestera länken mellan människa och gudar.