Arkeologi & Historiebloggen

Arkeologi & Historiebloggen handlar om arkeologi, pågående expeditioner och egna utgrävningar, nya upptäckter, kultur- och religionshistoria, antiken, myter, resor och kuriosa samt tidlös politik. Slutledningar och åsikter i inläggen är författarens egna.

Richard Holmgren är arkeolog med fokus på Mellanöstern, författare, föreläsare, illustratör och guide, är religiöst liberal och partipolitisk agnostiker som driver företaget ARCDOC Arkeologisk Dokumentation. Han är också stolt sambo med Virginia och husse till Milou.

2014 > 11

Kejsar Hadrianus fick aldrig smaka gräddglass

Vad hade egentligen antikens romare tyckt om dagens glass? Jag tänker då på vår gräddglass, eller varför inte den utsökt krämiga och sorbetliknande strut man kan inhandla i dagens Rom. 

Glass

Invånarna i antikens Rom kunde endast drömma om denna typ av glass. Under de italiska sommarmånaderna hade en välbärgad eller berest romare, på sin höjd, kunnat hoppas på en variant av vår tids ”slurpee” eller en ”slush puppy”. Det vill säga, romarna kände mycket väl till att man kunde blanda is och snö med juice för en kylande effekt. Denna isdrink lär ha varit smaksatt med frukt och honung. 
Man brukar tillskriva Roms egen festfixare, kejsar Nero, historier om att denne skulle ha låtit sända slavar för att transportera is och snö från bergen. Detta går inte att verifiera historiskt och förmodligen är detta en skröna från 1800-talet, vilken började att spridas som ett PR-knep bland Roms glassförsäljare. Tanken om att ”hinka” is är dock inte orimlig eftersom vi stött på fenomenet på andra platser där man ägde alla resurser, utom just is (se: ”Här rann mjölken direkt ur kranen”). 

Kinesisk frusen mjölk finns beskriven från 600-talet, men det är först över sexhundra år senare som ”glassen” möjligen når västvärlden, då genom de handelsvägar som bland annat berestes av Marco Polo. Många historiker är idag ense om att kineserna sannolikt var de första att begagna sig av iskalla mejeriprodukter. Möjligen perserna. Av denna anledning stöter vi ofta på historier som menar att det var Marco Polo i hög person som under 1200-talet presenterade ”glassen” för västvärlden. Denne nämner dock inget som skulle kunna liknas vid ”glass”. Kanske var det ett medvetet trick för att kunna sälja egen Rialto-glass i Venedig - ett projekt som följde Marco i graven.

Hur det nu var med de gamla sidenvägarna, så hittade glassen fram till oss till slut och detta inleder en helt ny historia av kalla fakta. Den första och säkra referensen till glass, i västerländsk historia, är ett franskt recept för smaksatt is från 1674. Svaret på frågan om romarna hade tyckt om glass - vår glass - måste bli ett definitivt ja. Trots tappra strävanden att blanda is med frukt och naturliga sötningsmedel, så nådde man aldrig riktigt fram till våra tiders strutar, bägare och glasstårtor. För allt detta har vi amerikanen Jacob Perkins att tacka, som 1834 byggde världens första och fungerande kylsystem. 

av Richard Holmgren, 2014

...Sorbet kommer från ordet sherbat, som är ett persiskt lånord.

Foto: Richard Holmgren

På 3300 meters höjd, i södra Armenien, möts man av en speciell bergskam som fått namnet Ughtasar. Tusentals ristningar av bergsgetter har pyntat bergets kittelformade platå i tusentals år och snart kommer de hem till dig!

Hällristning

Namnet Ughtasar anspelar på bergets likhet med kamelryggens två pucklar. För att komma till denna avlägset belägna plats, i den sydarmeniska provinsen Syunik, väntar en drygt två timmars färd i eländiga uppförsbackar. Det givna valet av transportmedel blir ryska UAZ-452:or, eller "Bukhanka" som de också kommit att kallas - vilket ungefär betyder "brödlimpa". 

Med ryska brödlimpor på kamelryggen. Foto: Richard Holmgren
Ughtasar - den kittelformade platån med sina karakteristiska "pucklar". Foto: R. Holmgren Ughtasar - den kittelformade platån med sina karakteristiska "pucklar". Foto: R. Holmgren

Under slutet av september månad faller här ett lätt snöblandat regn och under nio av årets månader täcks platsen av snö. Vi kan därför börja med att konstatera att platsens alla hällristningar, eller pietrogryfer om man så vill, ursprungligen bör ha ristats under någon av sommarmånaderna. Ristningarna har kommit att kallas för itsagir, "getskrift", då platsens över 2000 ristade basaltstenar i förstone avbildar vildgetter eller bergsgetter. Dessa var även förfäder till våra dagars tamgetter – det vill säga Capra aegagrus hircus. I Sverige brukar vi ofta använda oss av trivialnamnet "stenbock" för flera olika arter inom släktet getter.

Hällristning

Tillsammans med vildgetterna, vilka gärna avbildas med sina långa och ibland komplicerat böjda horn, förekommer exempelvis även antropomorfa figurer, hundar och oxar samt större kattdjur. Det faktum att Ughtasars oxar även avbildats med plog, gör att vi kan begränsa just dessa pietroglyfer till tiden för det fjärde årtusendet f.Kr. och därefter - då alltså plogen började figurera på avbildningar i regionen. Vissa tidsoptimistiska pietroglyfforskare menar dock att övriga ristningar kan vara flera tusen år äldre, även om vi måste förmoda att intresset för platsen har haft en lång kontinuitet och att man därför även kan finna en kronologi i symboliska uttrycksformer och funktion.  

Notera "julbocken" längst ned till höger - inte så långsökt som du kan tro. Foto: R. Holmgren Notera "julbocken" längst ned till höger - inte så långsökt som du kan tro. Foto: R. Holmgren

Stannar vi till ett slag vid den mest vanligt förekommande uttrycksformen, bocken, så ska vi dock finna några intressanta egenskaper som kan leda oss på vägen i förståelsen av de högt belägna hällristningarna. Om vi för en stund återkommer till antagandet att ristningarna rimligen förevigats under sommarmånaderna, så leder det oss till tidiga kulturers växling mellan sommar- och vinterbete. Detta var en lösning för att undvika sommarmånadernas varma och torra dalgångar samt bergens ogästvänliga vinterklimat. Man alternerade sålunda betet för att effektivt utnyttja bete och klimat alltefter årstider. Detta fenomen brukar kallas för transhumance och förekommer även i modern tid. I Skandinavien brukar vi kalla en variant av detta för fäboddrift. Detta kan vara en av anledningarna till ristningarnas högt placerade läge, men som vi ska se, så kan det finnas andra orsaker till att upprätta en rituell plats på mycket hög höjd. Detta har en direkt koppling till just bergsgeten. 

Hällristning

Den kanske mest spännande aspekten av bergsgetterna är frågan om när människan började domesticera dessa djur. I Ughtasar befinner vi oss i en nordlig utlöpare av Zagrosbergen. Genetiska studier som också stödjer arkeologiska fynd, visar att vildgeten Bezoar ibex, från Zagrosbergen, är stamfader till nästan samtliga av våra domesticerade getter. Getterna tillhör vidare de äldsta av människans domesticerade djur. Den kom inom en relativt kort tidsrymd att uppfylla samtliga av människans basförnödenheter. Från denna fick man mjölk och kött samt bränsle i form av dynga. Getens hår, hud och senor blev kläder, boningar, vätskebehållare, verktyg och vapen. Sedan 10 000 år tillbaka och fram till idag blev geten en ovärderlig resurs att räkna med. Det enda som krävdes var bördiga dalgångar för bete och därför också en vördnad till de gudar som höll detta maskineri i rullning.  

Basaltblock med tusentals hällristningar. Foto: Richard Holmgren

Mot denna bakgrund kan vi nu återgå till ristningarna i Ughtasar. Att bergsgeten kom att få en starkt gudfruktig status är inte svårt att förstå mot dess mångsidiga egenskaper. Bergsgeten utgjorde dessutom en länk mellan den kända världen och de högt belägna bergstopparna - en gudars boning vilka försåg dalgångarna med det livsviktiga vattnet. Sannolikt bidrog detta till att ge bergsgeten en översinnlig prägel. Men bergen utgjorde också avstampet till de höjder som naturligt strävade mot solen – det vill säga det strålande och märkvärdiga gudaväsen som var förutsättningen för allt liv. I många kulturer var det just de djur som hade dessa transcendala egenskaper, ofta fåglar, som kom att manifestera länken mellan människa och gudar. 

Solguden i mänsklig skepnad - kanske är det en shaman? De förstorade händerna kan möjligen spegla solens livgivande strålar. Foto: R. Holmgren Solguden i mänsklig skepnad - kanske är det en shaman? De förstorade händerna kan möjligen spegla solens livgivande strålar. Foto: R. Holmgren

Bockhornen hade mäktiga och komplexa former. Att kraften emanerade från dessa horn, har varit en väl etablerad föreställning hos oräkneliga kulturer. Vi finner detta i flera olika uttrycksformer - från Iranska och Mesopotamiska avbildningar i form av ”vildgeten och trädet”. Vi känner vidare till Levantens behornade altare eller den grekiska mytologins Amalthea med sitt ymnighetshorn. Hornet är en av de starkare representationerna för fruktbarhet och ymnighet. Som oätlig biprodukt i offerritualer samt i egenskap av dess praktiska form som dryckes- och offerbägare samt som blåsinstrument, kom hornet att utveckla symboliska kvalitéer utsprungna ur ritual och föreställningsvärld. Inte minst är hornets form i sig en gestaltning av manlig reproduktionsförmåga. Ännu idag vittnar engelskans slanguttryck, ”horny”, alltjämt om hornets konnotation till alstringskraft. 

Julbock

Hornets direkta koppling till fruktbarheten skapar vidare en analogi till solens reproduktiva kraft där ledargestalter och shamaner med behornade hjälmar och huvudbonader kommit att förkroppsliga solguden. Shamanen med sina horn kom att utgöra en länk mellan människan och de krafter man ville bejaka. Det är därför inte ovanligt att man ser hällristningar med bockhövdade individer, vilka således kan ha representerat gudar eller shamaner. En shamans sång och dans kring ett bål kan exempelvis utgöra en ritual där solens livgivande kraft representerades av elden. 

Sigillavtryck med getter och livsträdet. Illustration: R. Holmgren Sigillavtryck med getter och livsträdet. Illustration: R. Holmgren

Vi äger idag ett flertal föremål, såsom sigill och generella avbildningar från det östra Medelhavets bronsålder som porträtterar vildgetter i kombinationen med ett träd eller en planta (ofta tolkat som livsträdet). Vanligen avbildas två getter vända mot varandra, ståendes på bakbenen och med frambenen resta mot trädets stam. Symbolen verkar ha givit eftertryck till ägarens eller familjens makt och produktiva kraft. Den tidigaste uttrycksformen av motivet kan spåras till trakten av dagens Iran. Symbolen kom senare att bli ett vanligt motiv i såväl Mesopotamien och östra Medelhavet som i det faraoniska Egypten.   

Vildgetterna under livsträdet. Illustration: R. Holmgren Vildgetterna under livsträdet. Illustration: R. Holmgren

Tycker du att allt detta låter långsökt och svårt att knyta samman, så är du förmodligen inte ensam. Det är inte heller säkert att den tidiga människan hade full insikt i hur getter, livsträd och gudar bildade logiska kopplingar mellan henne och de krafter som upprätthöll liv och ordning i tillvaron. Psykoanalytikern Carl Gustav Jung kallade dessa olika komponenter för arketyper. Dessa är viktiga för oss ännu idag och chansen är stor att även du som läsare snart kommer att delta i en av dessa livsbejakande ritualer. Livsträdet, det vill säga julgranen med den intill placerade julbocken är ett sådant exempel. 

av Richard Holmgren, 2014

Illustrationer

Resor

Populärt

Senaste inlägg

ARKIV

Länkar

Senaste kommentarer