Arkeologi & Historiebloggen

HUR TAR MAN ELEFANTER ÖVER ALPERNA LIKT HANNIBAL?

Föreläsning av Richard Holmgren

När: 20 februari 2020, kl. 18:00 - 19:00
Var: Medelhavsmuseet i Stockholm
 

Året var 218 f.Kr. när fältherren Hannibal tog romarna på sängen och marscherade över Alperna mot Rom. Med sig hade han en kolossal armé, men även sina legendariska stridselefanter. Vilka var dessa individer och hur klarade elefanterna kyla och snö? Kvällens föredragshållare, arkeologen Richard Holmgren, berättar om Hannibals stora utmaning utifrån praktiska erfarenheter av elefanter i snö, rekognoseringar i Alperna och genom nedslag i Kartagos historia.

Var är spåren efter Hannibals armé på 50 000 man, vilken rutt tog han och vad händer när smältande glaciärer blottar ny mark?
Richard skildrar även historien om när han själv planerade en elefantexpedition i Alperna - detta utan framgång. Vad hände egentligen och vad kan man lära av detta?
 

Biljett hittar du här

Utifrån några ovanliga arkeologiska fynd kan vi kanske närma oss svaret på den spännande frågan om varifrån idén till våra julljusstakar och julgranar kommer. Det ska visa sig att julgranar och julljusstakar faktiskt är samma sak.

En lampa berättar
Vår berättelse börjar av nödvändighet varken bland julgranar, ljusstakar eller i en juletid med Kristi födelse i fokus. Som allt annat omkring oss börjar denna historia högt över trädkronorna och långt ut i ett stjärnsprakande himlavalv. Den sjuarmade ljusstake som nu pryder fönstren i nästan alla hem har följt med en ansenlig tid. Sedan länge har dock lampornas olja ersatts av vax och vidare numera av elektricitet. De sju ljusen hämtar sin omväga tanke från den bibliska arenan och inte minst från den sjuarmade ljusstake som ursprungligen prydde det första templet i Jerusalem. Enligt den judiska traditionen känner vi denna under namnet menorah. Denna var en vital komponent i israeliternas religionsutövning och vi känner den redan från berättelsen om Moses och hans folks fytioåriga ökenvandringen - en legendarisk händelse som brukar förläggas 3500 år tillbaka i tiden.
 

Världens äldsta "juleljus"?
Vid en utgrävning av ett 2700 år gammalt bostadshus i nuvarande Jordanien, hade jag förmånen att gräva fram en speciell typ av oljelampa. Nästan samtliga lampor från denna tid hade vanligen en modellerad flik som fungerade som hållare för själva veken. Ni kan se en sådan längst till vänster i bilden nedanför. Man skulle kunna beskriva denna typ av lampa som en keramikskål där man tryckt ihop ena halvan för att hålla den brinnande veken på plats. Lampan fylldes sedan med olivolja.
Men, åter till det specifika fyndet - just den framgrävda lampan hade istället sju modellerade flikar. Ni kan se en variant av en sådan lampa i mittenbilden nedanför. Den oundvikliga frågan infinner sig om denna lampa möjligen representerade en vardagsvariant av den sjuarmade ljusstake, menorah, som samtidigt pyntade Jerusalems första tempel?
 

Vad stod i templet?
Frågeställningen kräver lite aktsamhet eftersom spekulationer av denna typ skulle kunna kasta den bibelarkeologiska vetenskapen tillbaka till 1800-talet. Med risk för att göra detta så väljer jag ändå att gå vidare. Den observante är medveten om att beskrivningen av menorah kan ha nedtecknats efter den tid som de den framgrävda och sjuflikade lampan representerar. Vidare råder det en oenighet om det ursprungliga utseendet på den sjuarmade ljusstake som prydde den tidigaste tempelperioden i Jerusalem. Men, sju är åtminstone alltid sju.
Den framgrävda lampan hade just sju flikar och vidare är det en lampvariant som ibland hittas i det syropalestinska området. Vi vet att avbildningar av menorah blir vanliga från det första århundradet. Dess sju armar är alltså inga hållare för vaxljus utan istället tidstypiska piedestaler för oljelampor. Du kan se hur menorah vanligen avbildades på bilden ovanför längst till höger, där den dekorerar en lite modernare oljelampa från det första århundradet.
Med andra ord vet vi inte säkert om framgrävda och sjuflikiga lampor strävade efter att efterlikna den samtida tempelljusstaken. Men sannolikt uttrycker de båda en tradition från vilken även menorah hämtat sitt stoff. Vad är då detta för traditon?
 

Siffermagi och himlakroppar
Det heliga sjutalet är det bäst representerade inom siffermagin. Dess manifestation sjuder genom många religionshistoriska teman och når ett mer väldokumenterat kulmen i den judiska traditionen. Därifrån inspirerade den vidare de kultursfärer som spreds från det östra Medelhavsområdet. I Bibeln till exempel, inramas som bekant hela textsamlingen med sjutalet - allt från skapelseberättelsens sju dagar fram till Uppenbarelsebokens sju sigill. Sjutalets magi var dock ett etablerat faktum redan tidigare - exempelvis i den sumeriska tankevärlden, där vi hittar de sju kända himlakropparna som gav upphov till de sju veckodagarna. Ett bronsföremål från andra årtusendet f.Kr., återfunnet i Lchasen i Armenien (nedan), illustrerar till och med solsystemets sju kända himlakroppar rent objektivt. Längst till vänster syns jorden med sinna sfärer och solen återfinns längst till höger. Däremellan finns fästen för månen, Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus.
 

Guds förlorade hustru
Enligt det Gamla Testamentet gav Gud instruktioner till Moses om utformningen av menorah. En teori är att dess gestaltning är hämtad ur hebreisk kosmologi där de sju utbredda grenarna representerade just de sju ovan nämnda himlakropparna. Upphovet till utseendet kan också återfinnas i moriah-busken vars grenverk inspirerat till lampans grenliknande form. Det är spännande att se hur kopplingen mellan detta grenverk och de sju himlkropparna leder oss till föreställningen om livsträdet, representerat genom gudinnan Asherah. Denna kananitiska gudinna (Athirat) finns vida dokumenterad i de kilskriftstavlor som återfunnits i det forna Ugarit och vi känner henne som gemål till guden El. Denna tidiga gudavärld med flera gudar blev dock bortrensad i de fem moseböckerna, detta för tron på en enda gud - den abrahamitiska gudom som vi idag känner som just, Gud.

Järnålderns julgranar
På ett akkadiskt sigill från 2200 f.Kr. kan man beskåda gudasagan om Eden där det sjugrenade trädet har en central funktion. Mot denna bakgrund är det lättare att förstå hur den sjuarmade ljusstaken likaledes kan ha representerat en kosmologi som inte bara inspirerade den judiska trosläran, men som faktiskt också blev lite motsägelsefull. Detta eftersom menorah växt fram ur traditionen om offerlundens fruktbara träd, det vill säga gudinnan Asherah, som samtidigt kom att stå i den ende gudens hus - templet.
Under samma tidsperiod som det första templet, fast ute i byarna, var det vanligt att folk dekorerade offerlundarnas livsträd med votivgåvor. Genom att skänka något av värde till livets träd så hoppades man därmed få något livsbejakande tillbaka. Det är säkert inte en tillfällighet att de gåvor som vi idag kallar julklappar ska läggas under julgranen och även utdelas från livsträdets domän. I förhistorisk tid hängdes votivgåvor upp i trädet på samma sätt som vi idag dekorerar våra julgranar. Mängder av perforerade fruktbarhetssymboler vittnar om just denna urkund.
 

Kulturkrock blir julpynt
Turerna kring sjutalet, lamporna och trädet är således mer komplicerade än de vill ge sken av. Oljelamporna som flämtar i arkaiskt dunkel kan dock fortfarande sprida ljus över flydda tider. De låter oss åtminstone förstå att kulturkrockar såsom den mellan den ende guden och fruktbarhetsgudinnan (trädet i offerlunden) faktiskt kan leva sida vid sida genom olika perioder och forma ritualer även i detta nu. Vi kan också på lite omvägar säga att våra julljusstakar och dekorerade träd faktiskt har varit beroende av varandra sedan tidernas begynnelse. De representerar trots allt samma sak - livsträdet - där vördnad och givande genererar alstringskraft. Utan vår omsorg kommer trädet aldrig att bära någon frukt - en pånyttfödelsens återvändsgränd och en antites till julfirandets innersta väsen.

av Richard Holmgren


Julbocken då? Ja, den traditionen är minst lika gammal som livsträdet och planeterna. Du kan läsa mer om denna genom att klicka på bilden nedan.

God Jul & Gott Nytt År 2020!

I ett samarbete med Bonnier Expeditions, Populär Historia och Orientresor, har jag under veckan guidat en mycket engagerad och munter grupp genom Jordanien. Självklart blev Petra själva toppnumret, men vi hade även förmånen att resa med den pittoreska Hezaz-järnvägen, studera Madabas mosaiker och den romerska staden Jerash - "österns Pompeji". Resan avslutades med uppträdande och god mat under en för årstiden klar och varm natthimmel, närmare bestämt i den suggestiva dalgången Wadi al-Bered, nära klippstaden Petra. 

Stort tack till Jacob Wiberg, ansvarig redaktör för Populär Historia samt Ahmed Hafez, reseledare för Orientresor, för ett utomordetligt trevligt samarbete!

Skiing in the footsteps of the Dyatlov group - watch a preview of our upcoming documentary which came to form the basis of a new theory.

Our 2019 Expedition to the Dyatlov pass had two main objectives. Firstly, we wanted to come as close as possible to the historical event by experiencing the Northern Urals during the exact same days/month of the year as the Dyatlov group – this on skis with a tent provided with a stove. 

Before getting to the position on the slope of Kholat Syakhl (Dead Mountain), likewise to the group in 1959, we sought to ski through the Auspiya valley in pristine snow with heavy equipment and to set up camps in the estimated positions of 1959. In experiencing the same preconditions and topography, we discovered unknown details along the trail that we think are crucial for the understanding of an enigmatic mystery and the unfolding events of February 1st, 1959.

Secondly - the reason we went to the region in early 2019 and the transition between January and February, was a homage to the events and the 60 year anniversary of the groups passing. The expeditions core members were Richard Holmgren and Andreas Liljegren from Linköping in Sweden and Ekaterina Zimina and Artem Domogirov from Yekaterinburg, Russia. 

We hope you will find the film preview interesting!
Richard & Fabrizio


In the YouTube series “Bedtime Stories”, the episode entitled “Return to Dead Mountain” (The Dyatlov Pass Incident - Part 3), depicts our expedition and new theory of 2019. 

Dyatlov-pass.com is furthermore a gold mine for all interested in the Dyatlov Pass subject.

Fabrizio Luciani (FabroDesign)

26 november 2019, kl. 18:00 - 19:00

Arkeologen Richard Holmgren pratar om sina erfarenheter av fjärran expeditioner och utgrävningar.

Var: Medelhavsmuseet, Stockholm
Pris: 80kr
Boka plats här

Denna föreläsningsafton kan du lyssna till spännande upptäckter av svunna kulturer, fältlägren, var man letar samt de krafter som leder fram till nästa flodkrök. Att hitta det man söker är en skildring i sig, men månader i tält och sterila öknar ger också tid för reflektion. Under kvällen möter du biblisk arkeologi, försvunna städer och helgedomar, heliga berg och möten med förlorade skepp.

Hur är det att som yngling vara med och öppna en grav från faraonisk tid - att stå öga mot öga med en mumie och nästa dag finna en krukskärva i en leråker? Vad är drivkraften bakom sökandet i djungel och ödemark och hur kan myter och legender bemötas vetenskapligt? Är barndomsdrömmar med upptäcktsresande som förebild passé, arkeologiskt kontroversiella eller kanske till och med nödvändiga i vardagslunken? Låt oss rida mot solnedgången!

The team behind the celebrated YouTube series “Bedtime Stories”, have a real passion for the unexplained. Their productions combine stunning illustrations with well researched and spellbinding narration. In their recent episode “Return to Dead Mountain” (The Dyatlov Pass Incident - Part 3), their video and Podcast depicts our expedition and new theory of 2019. Kudos to a great production team for presenting our effort in this thrilling manner - not the least for being cartoonized, which really felt awarding. 
 

See Bedtime Stories and “Return to Dead Mountain”
 

NOTE! In the podcast it is incorrectly stated that the first three to die were Slobodin, Dyatlov and Kolmogorova. This is not in line with our theory. Instead - these individuals were the last to succumb.

Skiing in the footsteps of the Dyatlov group - watch a preview of our upcoming documentary.

Wonderful treasures await in the tomb of China's first emperor. Read the story here

Del 2 av Expedition Noa i Vetenskapsradion Historia. Fortsätt din resa med Tobias Svanelid och arkeologen Richard Holmgren till Arenigrottan i Armenien där världens äldsta vinframställningsplats upptäckts. Hör om Noas vin, om urgamla dryckesoffer och om hur 6000-årigt vin smakar.

Tobias Svanelid och arkeologen Richard Holmgren fortsätter sin resa i Armenien på jakt efter kulturhistoriska spår efter Noa och arken. I Areni besöker de grottan som visat sig innehålla spåren efter världens äldsta vinframställning - en 6000 år gammal vinpress omgiven av gravar, halshuggna människor samt get- och fladdermusavföring. Var det "Noas vin" som framställdes här? Vad betydde vinet i urgamla ritualer och hur kan det ha smakat?

Följ Tobias Svanelid och arkeologen Richard Holmgren till Armenien och deras jakt efter de historiska spåren efter Noa och arken. Expedition Noa söker efter lämningarna bland megaliter och kloster.

Tillsammans reser de till Armenien på jakt efter de historiska spåren efter Noas ark. Uppe på högplatåerna finns rester efter ett märkligt bronsåldersmonument, Zorats Karer, som kan hjälpa oss att förstå myterna om Noa och varför just Ararat traditionellt kommit att associeras med arken. Fruktbarhetsmyter, heliga berg, fårskötsel och översvämmande floder är några av rötterna till myterna om Noa, menar Richard Holmgren – myter som sen fått konkret form vid två berg i Anatolien och Armenien. Och vid ett av bergen har man dessutom hittat vad man menar är resterna av arken, en relik som nu förvaras i Armeniens heliga stad.

Nu kan du lyssna till avsnitt 2 av vår podd, Oupptäckta Skatter. 

"Här väntar arkeologernas största skattgömma"

Med sina över 200 resta stenar har fornlämningen Zorats Karer ofta kommit att kallas för ”Armeniens Stonehenge”. Megaliterna på den karga och klippigt branta platån i sydöstra Armenien, är även kända under namnet Karahunj. De mellan en halv till tre meter höga basaltstenarna är hittransporterade från naturliga förekomster några kilometer från platsen. I huvudsak består monumentet av en central stencirkel med långt utstickande armar av stenrader mot norr och söder. Men här döljer sig även gravar, andra geometriska formationer och ett åttiotal av stenarna bär karakteristiskt cirkulära hål i toppen. 
 

Hålen i stenarna har genom åren kommit att uppmärksammas av bland annat ryska och armeniska forskare inom ramen för studier i arkeoastronomi. Dessa menar att den forna kulturen skulle ha använt hålen som syftlinjer för att markera bestämda himlafenomen. Inom akademin har detta dock blivit en stötesten och många ledande arkeologer motsäger sig dessa teser och anser istället att hålen är av mer praktisk natur – det vill säga för att underlätta forslingen av stenarna till platsen. Inte bättre blev saken när man för knappa femton år sedan, genom en stadga i den armeniska nationalförsamlingen, fastslog att kalla monumentet för ”Karahunj-observatoriet”. Det råder således ingen tvekan om att det outgrundliga och svårdaterade monumentet kräver vidare arkeologiska studier för att utröna stenarnas andemening. Redan år 2000 genomförde Universitet i München en inventering som kom att identifiera stenformationerna med en nära 3800 år gammal nekropol från Mellanbronsåldern. Man trodde sig även kunna urskilja försvarsmurar som intrikat inkorporerats med anläggningarna - detta 1500 år senare.
 

Under sensommaren 2018 återupptogs undersökningarna på platsen och under ledning av Prof. Ashot Piliposyan vid Institutet för Arkeologi och Etnografi i Jerevan, kom jag att sätta spaden i en av södra Kaukasus ouppklarade gåtor. Vi kan nu konstatera att området innehåller ett flertal jättelika kammargravar med ingångar mot väster. Framför gravportarna finns spår av cirkulära inhägnader om ett tjugotal meter i diameter – en slags rituell förgård till de grandiosa grifterna. Utgrävningarna visar också att de norra och södra stenraderna mycket riktigt döljer bastanta och under jorden sammanhängande murar. De resta stenarna bildar här en nästan bröstvärns-liknande fasad mot vidderna i öster. Det hela ser dock ut att ha haft en rituell funktion snarare än en, för de levande, mer funktionell sådan (se rekonstruktionsskissen nedan). 

I egenskap av observatorium ser det måhända mörkt ut då flera av stenarna även har hål under jord samt att de perforerade stenarna även ingår som liggande täckstenar över kammargravarna från bronsåldern. Med spänning återupptas grävningarna under nästa år vid sidan om en nära stundande vetenskaplig rapport.

av Richard Holmgren
 

Välkomna att lyssna på den nya podcasten Oupptäckta Skatter med journalisten Emil Sergel och arkeologen Richard Holmgren!

Lyssna till berättelser om livet bakom arkeologin, om lägerliv och expeditioner i annorlunda miljö. 
Avsnitt 197

“Den där känslan av att öppna upp kistlocket och stirra ned på ett ansikte som inte sett dagens ljus på fem tusen år – det är någonting annat än arkeologi som kickar igång då. Det är både stort och något märkligt över det. Man känner doften av förruttnelse trots att kistan varit stängd i fem tusen år. En luftmängd som varit inkapslad och inte har sipprat ut – man drar ett andetag från forntiden…”

I’m sure you can recall the feeling of a newly cleaned desk. Papers that were previously stacked in special hoards or in certain localities, are now mixed into a few clean stacks. Any valuable and specific material is now gone forever. 

I felt that I wanted to touch upon this shortly, because it is bothering me. The desktop on my computer screen is hopelessly cluttered with various files and documents - well, for me it’s not a disorder but rather convenient. I know exactly in which corner or area on the desktop to retrieve an ongoing document. Finalized works are on the other hand stored in organized files elsewhere. I never understood the idea of a wallpaper on the welcoming screen. It’s not very welcoming for me or for anyone passing by - glancing on my screen. A long time have passed since I had a clear visual of that beautiful wallpaper image. So, why isn´t there a simple button to make a clean interface shift to the clutter when you need it? 

I know that Apple in their last update brought something called “Stacks”. Well, I don’t need stacks and I don’t want it due to the reasons above. So why isn’t there an option in-between where you can have a clean interface and at the same time have a convenient separate working space? This is how the human mind works and obviously a problem – otherwise Apple wouldn’t have invented “Stacks”, right? And no – I don’t want to have any third parties apps to solve this. It slows down the machine and it doesn’t activate automatically. 

Most of us can better remember a certain locality by its geography and localization in reference to the visible area surrounding it. We don’t refer to imaginary stacks when retrieving an address or recognizing a face. In a flash we instead compare a mouth or a tree in relation to surrounding features. This is also relevant for the times when you try to retrieve a certain text in a book. In such case - what do you do? First you estimate where you read it according to depth – that is, how far inside the book. Then you remember the specific text section by its location relative to any nearby illustration or the placement on the page. High, low, in the middle or to the left or right? After a while you usually find what you are looking for. This is how a cluttered desktop works and this is also why it is hopeless to regain something you read on a tablet where no three dimensional option is available.
Just saying.

Richard Holmgren

Problems when structuring chaos in relation to archaeological finds – listen to my essay in “OBS”, Swedish Radio P1 (in Swedish only) 

Richard Holmgren, Andreas Liljegren, Artem Domogirov, Ekaterina Zimina & Konstantin Keller

Read about the results and experiences from our Swedish-Russian Dyatlov Pass Expedition of 2019. The aim was to ski through the valleys and eventually camp in the legendary Dyatlov pass – this in the trails of the devastating ski tour made by the Dyatlov group in 1959.

Our venture was set to experience the same time period and days as Igor Dyatlov's team and to pitch the tent on the slope of Kholat Syakhl, the first of February 2019, 60 years after the incident. 

Click below for a summary of our 2019 expedition and
the new theory to the 1959 case

Skiing in the trail of the Dyatlov group - watch our short film. 

For the interested Swedish audience - click the link below for various media presentations in the wake of our 2019 expedition 

Dyatlov Pass Expedition 2019 Gallery