Två storkar visar vägen till två berg

Ett storkpar i Taronik, mars 2014. Foto: R. Holmgren

Det är som att hamna i gränslandet mellan saga och verklighet. Känns det inte lite så när man träffar på storkar mitt i bebyggelsen? På väg till den armeniska utgrävningsplatsen Metsamor, passerade jag byn Taronik. Det kanske mest dominerande inslaget för förbipasserande är platsens alla storkar – aragil på armeniska.

I ett flertal bon häckade de i par och i ett mytologiskt perspektiv symboliserar de då solen. I egenskap av två kan de likt solen skapa liv. Av denna anledning, kan man gissa, är det också en förklaring till varför storken även anses vara beskyddare av de odlade fälten. Ett slags gudomligt sändebud av ett fruktbarhetens maskineri – precis som storken i Europa fortfarande levererar de nyfödda. I ordet argil, finner vi ”ar” som betyder sol eller ljus på armeniska - en stavelse som genomsyrar den armeniska föreställningsvärlden sedan urminnes tider.

Men för att liv ska uppstå så måste något av nödvändighet också dö. Solen måste gå ned för att åter komma upp och gröda måste vissna för att nära nya fält. Således är storken även budbärare till ”Ara den Vackre”. Men vem var då denne "Ara" och finner vi här ytterligare en koppling till återuppståndelse?

Ara den Vackre under sin liksvepning. Foto: R. Holmgren

På min väg passerar jag ett säreget berg - på långt håll liknar det siluetten av en jätte liggandes på rygg. Enligt legenden är detta den vilande Ara den Vackre och berget bär hans namn. Vid dess fot inträffade ett fältslag för nära 3000 år sedan.

Ara den Vackre är en populär och legendarisk armenisk hjälte. Han sammankopplas ibland med den historiske kungen av Ararat, vars namn var Arame – en härskare under 800-talet före vår tideräkning. Han var så vacker att den assyriska drottningen av Nineve, Semiramis, startade ett krig med Armenien för att fånga honom till sin älskare. Ja, hon hade tidigare försökt fria till honom men Ara hade då förkastat inviten eftersom han redan var gift. Slaget inleddes när Semiramis kom till regionen Ararat och hon beordrade då sina krigsherrar att tillfångata Ara levande. I tumultet blev Ara besegrad av en son till Semiramis och Aras kropp återfanns trist nog död bland andra stupade på fältet.

Semiramis betraktar "sin" döde Ara Semiramis betraktar "sin" döde Ara

Semiramis lämnade bestört Aras kropp i en av bergets grottor så att Aralez skulle kunna återuppliva honom. Aralez var en hundliknande varelse som slickade såren på döda krigare så att de kunde återuppstå. Sannolikt var legenden om Ara den Vackre ursprungligen en fruktbarhetsmyt som förklarade livets skapande krafter och dödens nödvändighet - senare inkorporerad i historiska händelser för att ge sedelärande verkan, kraft och identitet till ett folk. Även i modern tid är Aras kropp och öde en symbol för det armeniska folkets okuvliga styrka gentemot invaderande folk.

Arons berg i klippstaden Petra, där jag gjort utgrävningar i många år, bär kanske på samma tanke. Berget är heligt och med dess en gång bördiga odlingsterrasser var det sannolikt en sinnebild för solguden med sin livgivande kraft- en solgud som tvingades dö för att kunna återuppstå. Senare inkorporerades denna förklaringsmyt i den bibliska berättelsen om Moses och Aron där den senare också begravdes i en av bergets grottor. Likt Ara var Aron, innan den bibliska berättelsens nedtecknande, den livgivande och gudomliga kraft som fick grödor att växa, nytt liv att födas och som gav människor styrka och hopp.

Detta berättade i alla fall storkarna i Taronik.



Richard Holmgren, mars 2014

Något att tillägga?

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln