Arkeologi & Historiebloggen

Plundring av fornfynd är ett gissel. Men innan vi ondgör oss över djupa plundringsgropar, så kan det vara en god idé att först gräva djupt in i våra innersta. 
 

Lyssna på Richard Holmgrens kulturessä i OBS, Sveriges Radio P1 
 

Indiana Jones & det sista korståget? Nej, men väl arkeologen Gustaf VI Adolf i klippstaden Petra.

Bildstorm, så kallad ikonoklasm, är ingalunda något nytt fenomen. Genom historien har religiösa symboler eller monument förstörts av religiösa eller politiska skäl. Många har idag bevittnat Islamiska statens (IS) metodiska skadegörelse av kulturarv och arkeologiska lämningar i Syrien och Irak. Men varför är det så svårt att skriva om företeelsen och kanske olämpligt att visa den i bild? Hur bör vi förhålla oss till fenomenet och handeln med antikviteter som även finansierar delar av IS verksamhet? 

Genom satellitbilder har vi kunnat ta del av IS destruktiva framfart i ett flertal antika ruinstäder. Ett ökänt exempel är staden Palmyra som ingår i ett av FN-organet Unescos världskulturarv. Platsen har blivit en sinnebild för både plundring samt ett verktyg för terroristpropaganda med ett flertal raserade monument. Vi har även sett omfattande förstörelse från det forna Nineve, vilket vi idag känner som staden Mosul. Med sina majestätiska portar var detta en gång Assyriens huvudstad - stadsportar som nu är fullständigt utplånade. Listan på förstörelse är lång och den romerska handelsstaden Dura-Europos är sedan några år i princip helt utplundrad.
 
I populärskrift är det betydligt lättare att avfatta historiskt religiösa och politiska skeenden. Vi kan lättare förhålla oss till fälttåg, ödeläggelse, fifflande med antika statskassor samt politiska mord – detta så länge de sker i skuggan av tempeltak och kolonner. Det är historier om slitningar som på något sätt legitimeras genom avstånd i tid. Svårigheten med att konstruktivt närma sig plundring och kulturarvsförstörelse i nutida konfliktområden, är det faktum att vi ofrånkomligen måste bemöta yttringar i vår egen samtid. Men, det är inte lätt att bära ut sanningens fackla utan att sveda någon i skägget. Vi måste även tillåta oss att kritisera aktörer som inte alltid har direkta kopplingar till Islamiska statens ideologi. I det senare fallet tänker jag på världen utanför konfliktzonen och den roll som inbegriper både media, olika former av korruption samt både din och min bild av antika föremål. Det finns idag ett ganska tydligt plundringsmönster där kulturellt värdefulla föremål smugglas ut från Syrien och Irak till konsthandlare i västvärlden. Detta triggar en olycklig spiral av ignorans och illgärningar. 

Publicitet - viktigt för att sprida skräck

Varför kan det då vara olämpligt att rapportera kring IS illdåd? Många menar att terrorister och media har hamnat i en olycklig bindning till varandra. Sedan början av 2000-talet har ett flertal skribenter och forskare även liknat mediernas terrorrapportering med en ”perverterad form av underhållningsindustri”. Vän av ordning noterar att det dessvärre även kan gälla de rader som formuleras här och i detta nu. Låt oss dock för en stund ha överseende med detta, för att åtminstone kunna vara konstruktiva. Olyckligtvis har affärsmässiga skäl inte sällan kommit att dominera över en mer analytisk journalistik. Problemet är också att överpublicitet har en tendens att över tid döva läsaren - där denne vaggas in i bruset av ett upprepande informationsflöde. Detta kräver i sin tur allt fetare rubriker och i värsta fall allt brutalare och mer omfattande dåd.
Vissa hävdar att om media slutade att rapportera om terrordåden, så kommer de snart att upphöra. Andra menar att media kan anklagas för att bedriva en tystnadskonspiration eller att göra saken värre genom att utesluta rapportering. Ett exempel på bristfällig rapportering med katastrofala följder är platsen Julfa... och med handen på hjärtat, hur många minns Julfa? Platsen ligger i Azerbajdzjan och ända in på 2000-talet fanns här världens största medeltida samling av 1500 omsorgsfullt skulpterade armeniska stenkors, så kallade khachkar. Dessa jämnades med marken under en skadegörelsen som var ett brott mot Unescos världsarvskonvention från 1972. Trots EU-parlamentets medling, återstår idag bara grus. Knappt.

Men hur ska media då kunna hantera detta dilemma och hur ska man kunna sprida kunskap om händelser utan att det blir en del av terrorns propagandaapparat? Ett första steg kan vara att undvika fokus på själva förstörelsen. Istället för att media riktar in sig på bävan och skräck, bör man kanske visa bilder på motstånd. Genom att lyfta fram människor och organisationer som engagerar sig mot destruktiva krafter - ja, de är många - så kan man skapa en känsla av samlad kraft, engagemang och möjlighet att påverka. Detta har möjlighet att bli en kontrasts till den negativa nedåtspiral av hopplöshet som tenderar att råda idag. Truismen i att inte ge upp mot terrorismen och att låta den diktera vårt dagliga liv, borde i högsta grad även gälla nyhetsflödet.  

Plundring som finansiering

Islamiska statens ideologi kan alltså gynnas på det sätt som förödelsen porträtteras. I detta finns även ett relaterat problem som berör milisens finansiering. Samtidigt som monumentala kulturarv förstörs i Syrien och Irak, smugglas antikviteter på regelmässig basis ut till köpare i framförallt Europa, i USA och delar av Asien. Genom flera internationella organisationer som arbetar med arkeologi och kulturhistoria i Främre Orienten, har en tydligare bild av handeln med antikviteter växt fram. Några av dessa är American Schools of Oriental Research samt de antikvitetsdepartement som är verksamma i eller nära konfliktområdena. Genom dessa vet vi idag att den väpnade salafistiska terrormilisen ofta rekryterar utsatta invånare för att plundra antikviteter. Föremålen används sedan som mutor till korrupta tjänstemän samt som realkapital mellan brottsliga inrättningar, ofta i byteshandel mot vapen inom och utanför landet. Rariteter nyttjas även för att kunna ta sig över gränsområden, men den kanske mest omfattande handeln berör alltså den internationella och svarta marknaden av antikviteter.

Det är ingen enkel sak att ta fram ett marknadsvärde på antika föremål och därför krävs även nätverk av utomstående experter som kan värdera föremålen innan försäljning. Detta görs i regel av mellanhänder i länder som ligger i direkt anslutning till konfliktzonen och därifrån kan föremålen exporteras vidare under relativt kontrollerade former. Dessa expertnätverk är inte några nyetablerade institutioner. De har funnits där i decennier och skott sig på den plundring som även pågått i fredstid. I samband med konflikten i Syrien och Irak har detta dock blivit en alltmer lukrativ affärsmodell. Under långvariga konflikter är fattigdomen dessutom så utspridd att plundringen av framförallt gravföremål blir en given överlevnadsstrategi i vanliga människors vardag.     

Varför vill vi köpa antika föremål?

En nyckel till att få stopp på plundringen och de krafter som finansieras av denna, är att komma till bukt med ett annat problem. Svaret på detta återfinns inte i djupa kulturlager, men väl djupt inne i det mänskliga kynnet. Precis som idag var antikens människor i behov av attiraljer. Ett slags hyllande av föremål – både som funktionella, religiösa, intressanta eller endast vackra sådana. Det var också av denna anledning som arkeologin inledningsvis blev möjlig som disciplin – det vill säga studiet av människans materiella kultur. I allt detta finner vi ett tidlöst dilemma. Idag får vi lära oss att man inte blir lycklig av att äga en massa föremål och speciellt inte de som grävts fram ur jorden. Det finns flera anledningar till detta. Rovgrävda föremål kan förlora sitt sammanhang om de inte tas fram av expertis, det vill säga arkeologer. Inte minst kan olika kulturer äga levande traditioner till sitt förflutna genom identitetsskapande kulturföremål. Följaktligen efterlämnade kejsar Titus ett Jerusalem i trauma, när han år 70 tog med sig den sjuarmade ljusstaken hem till Rom.
 
Rovgrävningar efter fornfynd föranleds alltid av en köpkraft. Det senare utgörs ofta av ägare till privata samlingar eller kuriositetsjägare. Samlandet är ett allmänmänskligt drag som hängt med oss sedan vi var jägare och just samlare. Frågan är hur vi i detta fall kan fortsätta att ”samla” antikviteter utan att hetsa till lusten att äga? Att skapa ordning för att styra upp vår tillvaro, så kallade taxonomier, är mänskligt universella. Men det är däremot inte ägandet. Många vill dock fortfarande äga en antik kruka och därför måste bland annat muséer bli bättre på att inte lyfta fram vackra föremål - pjäser som eggar till investering och ägande. Fokusera istället på det forna livet med allt vad det innebär och förklara för TV:s värderingsexperter att deras arbete med arkeologiska föremål inte nämnvärt skiljer sig från det som sker i mörka vrår kring konfliktzonernas gränser. Avslutningsvis bör det understrykas att plundring inte endast är resultatet av väpnade konflikter, men ett i allra högsta grad pågående dilemma. Detta bottnar ofta i fattigdom eller bristen på konsekvenstänkande i världens alla länder. Risken att endast fokusera på rovgrävning och kulturarvsförstörelse vid en bestämd konflikt, gör att vi står handfallna inför ett pågående problem som vi faktiskt kan påverka. 

Richard Holmgren

Efterskrift – ett legendariskt möte i Syrien

Numera råder kaos. Stora delar av Syrien och intilliggande länders inkomst har tidigare baserats på nyfikna turister som i sin tur även finansierade underhållet av arkeologiska platser. Hotbilden av terrorism med uteblivna resenärer påverkar ett helt humanistiskt ekosystem. Människor som lever av turistnäring tvingas in i en ekonomiskt ohållbar tillvaro och vetenskapliga institutioner nödgas omorganisera sig i hålrummet av uteblivna projekt. De arkeologer som fortfarande arbetar i fält gör det ibland med livet som insats och akuta arkeologiska undersökningar blir ibland hastverk eftersom det som grävs fram måste färdigställas under en enda säsong. Att pausa arbetet med halvt exponerade lämningar är otänkbart när rovgrävningar är en del av vardagen.
 
Richard Holmgren

Vad den svarta stenen i Mekka är för islam eller vad det allra heligaste i Salomons tempel är för judendomen – det är vad den så kallade elefantfoten i Tjernobyl är för självaste Beelzebub. Tingesten är ett stelnat flöde av radioaktivt material, corium, som till utseendet liknar just en elefantfot. Fortfarande arbetar den sig långsamt ned under den ökända reaktorbyggnaden i Tjernobyl.
 

I elefantfotens frånvaro - håll istället till godo med mina andra foton från besöket utanför Tjernobyls sarkofag samt den närbelägna och hårt drabbade staden Pripyat. Begrunda en av världens värsta katastrofer och försök visualisera allas vår kryptonit som fortfarande pyser i epicentret för det ohyggliga. 

/Richard Holmgren

Biblisk arkeologi – nya fynd berättar
 
Att förankra gammaltestamentliga berättelser med materiella fynd och platser, bör tas med försiktighet. Detta är något som stundom missbrukats inom arkeologin. Att med förnuftet pröva, ibland symboliska berättelser, kräver mer av arkeologin än den kan klara av.

Men, emellanåt händer det att verkligheten överträffar berättelsen. Följ med oss på några spännande och annorlunda arkeologiska äventyr under tre kvällar i oktober. Arkeologen Richard Holmgren föreläser på Medelhavsmuseet i Stockholm.
 

Kapok (Celiba pentandra) brukar även kallas för bomullsträd. Det närmsta man kommer ett snöfall i tropikerna är när trädets frökapslar springer sönder och vida sprider sina singlande flingor. Trädets frukter innehåller nämligen frön som sitter på silkesliknande hår. Dessa äger förvisso en likhet med bomull, men det är inte från kapokträdet som vi får bomull - då får man leta någon annanstans. Trädet äger dock andra spännande egenskaper. Låt oss botanisera.

Fibrerna i kapokträdets frukter är för sköra för att använda som textilmaterial. Däremot fungerar dessa utmärkt som stoppning i madrasser och kuddar. Fibrerna är dock extremt lättantändliga och därför är kapokstoppade nallebjörnar ett utrotningshotat släkte i Sverige. Som fyllning är materialet bättre lämpat att användas i vatten, där fibrerna i pressat tillstånd, kan bära nästa 40 gånger sin egen vikt. Detta har gjort råämnet utmärkt som fyllning i exempelvis simdynor, inte minst eftersom det är vattenavstötande. Med klorfyllda näsor och i sällskap med ilskna badvakter var vi en gång i tiden fullständigt beroende av dessa tropiska frukter. 
 

Missa inte Vetenskapsradion Historia som handlar om Hannibals elefanter över Alperna. I programmet befinner sig programledare Tobias Svanelid och arkeologen Richard Holmgren hos elefanterna på Kolmårdens djurpark. Programmet sänds från Tisdag 28 februari, klockan 14.03.

Vill du veta mer om det historiska dramat och vilka elefanter som följde med Hannibal över Alperna - scrolla nedåt i bloggen eller klicka här

 

Klicka på bilden för att komma till programmet

Hannibals rutt med moderna verktyg
- något för TV-soffan?

För några år sedan befann jag mig med producenten Mats Borg i de fransk-italienska Alperna. Planen var att rekognosera, att visa potentialen för arkeologisk underhållning på TV. Livet lekte och fåraherdar, pubbesökare samt gamla damer nickade i samförstånd. Man erbjöd till och med grönbete. Alla ville de se det som utspelat sig på deras sluttningar för nära 2200 år sedan. Ja, det var då som den kartagiske härföraren Hannibal tågade mot Rom över Alperna. Med sig hade han en enorm armé och inte minst, afrikanska krigselefanter. Nu var även Svensk Television redo för en icke kannibalistisk Hannibal. Trodde vi.
 

Några år senare undrar jag vad som gick fel. Jag har nu lärt att folk fortfarande är nyfikna på kombinationen kunskap, äventyr och nöje. TV föredrar dock fortfarande bantningskurer och matlagning - en tillsynes utsiktslös kombination. Ännu är det inte för sent med elefanter. Skam den som ger sig. Jag misstänker att svenska TV-chefer gjorde en förhastad och felaktig tolkning av elefantäventyret. Kanske något i denna stil?

Konklusion: Det var lättare att hitta elefanter till Alperna än att få fyr på svenska TV-chefer. Förmodligen ligger svaret kort och gott i att TV tar för lång tid på sig att driva igenom idéer och att skapa utveckling. Tiderna förändras dock och mediala framställningar har hittat nya intressanta vägar. För den som vill ta del av en väl förberedd elefantproduktion och kan realisera medel till ett modernt arkeologiskt äventyr, står dörren öppen. Bra publicitet är garanterad. Tillsvidare kan man hålla till godo med den underhållande men mer modesta film som förevigades under vår lilla Alp-session. Elefant saknas dock - åtminstone på högre höjder.

Richard Holmgren, 2017
 

Se rekognoseringsfilmen av vår elefanttripp i Alperna - "Hannibal Road" av Mats Borg.

I flera böcker om Afrikas däggdjur kan vi läsa följande; ”Omisskännlig; världens största landdjur med stort huvud och väldiga segelliknande öron”. Men varför tillskrev då de gamla grekerna den indiska elefanten som störst? Detta är ett spännande faktum som ger oss en ny bild av den legendariske härföraren Hannibal och dennes afrikanska stridselefanter.   

Kanske gör man elefanter av mygg genom att belysa ett smalt ämne som detta? Men betänker man att elfenbenet var en av de mest eftertraktade råvarorna under både förhistorisk och historisk tid, så får elefanten trots allt en relativt central plats. I detta sammanhang kan det därför vara relevant att förstå elefantens tidiga utbredning kring Medelhavsområdet. En del av detta svar får vi just genom att ställa frågan om vilka kartagern Hannibals elefanter var.
 

Hopplösa i fält
Från det första puniska kriget, under mitten av 200-talet f.Kr, äger vi talrika beskrivningar om hur romarna fick möta dessa djur på Sicilien och i Nordafrika. Romarna som ett par decennier tidigare hade mött greken Pyrrhus stridselefanter, använde då sina erfarenheter och fick ofta djuren på fall. Vidare kan vi förmoda att det var kartagernas mycket effektiva kavalleri som gjorde dem starka - för med elefanterna var det si och så. Om historien hade lärt något fram till denna tid, så var det att just inte nyttja elefanter i strid. De kartagiska elefanterna var dresserade att rusa framåt och trampa ned romarna, men alltför ofta rusade de istället bakåt och trampade ned kartagerna. Trots detta marscherade Hannibal, likt ett hjälteepos, med sin armé och 37 elefanter från den iberiska halvön och vidare över Alperna mot den italiska halvön, Året var 218 f.Kr. och det blev startskottet till det andra puniska kriget.
 

Kan elefanter simma?  
Spekulationer har gjort gällande att stallen i Kartago vittnar om platser för 300 elefanter - om de överhuvudtaget var reserverade för detta djur. Om så var fallet, så kan vi förmoda att dessa tjänstgjorde som tillfälliga förvaringsplatser för infångade elefanter innan rekrytering. Som permanenta bostäder under fredstid, skulle ett fullsatt stall annars behöva producera uppemot 10 ton foder samt leverera 20 tusen liter färskvatten per dag. Det är omständigheter som dessa som generellt avhållit människan från att domesticera elefanter som husdjur.   
      
Med ca 50 000 man och 9000 kavallerister gav sig i alla händelser Hannibal och hans män iväg. Det första stora hindret blev floden Rhones vatten och enligt historikern Polybios fick man då flotta över djuren. Under två dagar samlade man timmer för flott- och kanottillverkning. Flottarna täckte man med jord för att lugna elefanterna, vilket skulle få dem att tro att de stod på en slags gungande mark. Då ledardjuren i en elefantflock utgörs av en hona så ledde man ut elefanterna, några i taget, med ett par av dessa djur i spetsen. Elefanterna var dock inte så lättlurade och det hela slutade i panik där många elefantförare fick sätta livet till i Rhones strida vatten. Åtminstone var detta ursäkten för att de sjönk som stenar. Sanningen var nog den att många inte var simkunniga eftersom Rhon inte är speciellt strid under september månad. Elefanterna var dock bättre simmare än vad Aristotoles hade hävdat hundra år tidigare. Han sade att de överhuvudtaget inte kunde simma. Idag vet vi att en elefant lätt kan simma i sex timmar utan att vidröra botten.
 

Hannibal red på den största
I västerlandets långa krigshistoria användes elefanten endast en kort tid i krigssammanhang. Under de tre sekler som började med Alexander den store så var djuret inblandat i lång rad av slag. I till exempel slaget vid Trebbia mötte Hannibals trupp romerska legionärer som inte hade någon praktisk erfarenhet av stridselefanter – trettio år hade förflutit sedan deras fäder slagits mot dem. Ofta ser vi idag rekonstruktioner av stora och felaktigt överdimensionerade afrikanska djur som utrustats med torn från vilka kartagerna strör pilar och spjut. Eftersom övergången vid Rhone antydde att man måste haft tillgång till hondjur, så kan vi förmoda att många av Hannibals elefanter endast var ett par meter höga. Att utrusta stridselefanter med torn lär ha varit en uppfinning av Pyrrhus. Det finns dock inga belägg för att man har använt sådana i någon större utsträckning, varken förr eller senare. Elefanten med sin indiske tränare och förare, en så kallad mahout, var ett nog så slagkraftigt vapen i sig - detta för att skapa oreda i organiserade fiendeled. Stridstekniken användes förmodligen under slagets inledningsskede - tänk bowlingklot och käglor. Ett torn hade varit en omöjlighet för de afrikanska stridselefanterna.

Historien förtäljer att Hannibal red på en större och starkare elefant vid namn Surus – sannolikt var detta en indisk elefant från den asiatiska kontinenten. Givetvis var de senare att föredra och det är möjligt att denna elefant förvärvats från ptoleméerna i Egypten. Redan under det första puniska kriget kom man i kontakt med indiska elefanter. Man importerade mahouts som hjälpte till vid dresserandet av afrikanska elefanter och troligen nyttjade man då indiska elefanter som hjälpundervisare. Tämjandet av de mer vilda afrikanska djuren krävde expertis och denna tradition följde säkerligen med till tiden för Hannibal.
 

På 700-talet fick Karl den store en elefant av kalifen i Bagdad. Elefanten hette Abul-Abbas och fick lunginflammation efter att ha simmat över floden Rhen.

Foto: Richard Holmgren 1986

Fotot på morbror som fångar en gädda, en oktoberdag i mitten av åttiotalet, är idag mer än trettio år gammalt. Under ett par år hade jag arbetat dag och natt med att vika pizzakartonger, sortera brev och dela ut reklamblad för Villaägareföreningen. Till slut kunde jag äntligen investera i en Nikon F3 - en drömkamera för tiden. Det som gjorde fotot ovanför så speciellt var ögonblicksbilden och inte minst perspektivet från fisken mot land och inte tvärtom. Detta var något som jag stolt kunde visa upp för häpna entusiaster i Linköpings fotoklubb. På denna tid var detta foto nämligen en bild som inte kunde manipuleras - speciellt inte då den var tagen med filmen Kodachrome, en diafärgfilm som likt de som togs på månen visade just vad som fångats på plats. Inget annat. Inget fusk. Eller?

Det hela började en eftermiddag framför disken i Nya Tannefors fiskaffär. En medelstor gädda inhandlades och lades i frysen i önskad krökt position - ett läge som försökte förmedla kamp och livfullhet. Sedan preparerades ett kvastskaft med en spik i ena änden och mormors gula saft-tratt försågs med en genomskinlig slang runt tappen. Morbror Kjell och jag ägde vidare en rik fiskeutrustning, trots att våra fiskespön ofta lämnats dinglande och övergivna över Motala ström. När fiskedragen olyckligt fastnat i träden, kunde man åter fånga in dem genom att kasta ett nytt drag mot det gamla - rycka till och se det ena spöt efter det andra ryckas ur händerna. 

Efter själva fotosessionen var det bara att skicka in filmen för framkallning, vänta någon vecka och sedan utvärdera resultatet. Det blev bra. Det var en tid av inspiration och kreativa fotograferingslösningar. Att det inte fanns någon möjlighet att i efterhand korrigera denna typ av bilder, var extremt utmanande och något som engagerade till olika tilltag under vägen. Något man kunde ta på.
Med detta vill jag inte säga att det idag inte skulle vara prövande och stimulerande att arbeta med digital redigering - men tidigare kunde motivet generera en wow-effekt som jag saknar idag. Det som allt till trots ger fiskebilden ett värde idag, är snarare dess ganska festliga tillkomst. 

/Richard
 

I kulturantropologiska termer kan fenomenet Donald Trump kanske liknas vid en så kallad ”crisis cult”. Vad är då detta? Antropologen och psykoanalytikern Weston La Barre berörde begreppet när han skrev om 1800-talets amerikanska ursprungsbefolkning och företeelsen med så kallade ”ghost dancers”. 

När indianernas liv kom att sönderfalla genom förlorade jaktmarker, militära motgångar samt ohälsa vid konfrontationen med ett nytt folk, blev dansen en skenbar lösning på alla deras problem. Den kom att svepa ett skinn över jorden som man menade kunde övertäcka hotet av de nya bosättarna. På detta vis kom en ny illusoriskt tillvaro åter att härska - dock under en och samma kraft av tidigare ledare. Denna dans har blivit allt vildare och mer desperat på en kontinent som fortgående låter sig vilseledas av en förnyad och "bättre" tillvaro - nu senast framför högsätet av en Sitting Trump.

Stanna till ett slag. Lyssna och beakta. Från dansen tycker jag mig åter höra det dova mullret från krigstrummornas rytmiska slag. Vi vet var allt kommer att leda. I öst ligger ett land som heter Iran. 

/Richard

Om du vill förstå idén bakom Donald Trums politiska strategi - eller snarare personerna bakom honom - klicka här...
 

- Rapport från våra utgrävningar av tidigkristna eremiter vid Döda havet

Den Svenska Dödahavsexpeditionen, ledd av undertecknade, påbörjade sina utgrävningar av en högst anmärkningsvärd klosterkyrka i Jordanien under 1995. Byggnaden påträffades ute på Lisanhalvön i Dödahavet, där kyrkan hade legat täckt av salt och kalkliknande sediment i över 1500 år. Det var en sensationell upptäckt, inte minst för att kyrkan legat slumrande mitt i de antika händelsernas centrum.

Lämningen som bär det lokala namnet Dayr al-Qattar al-Byzanti, skulle inte bara öppna en port till ökända och gammaltestamentliga berättelser men även visa oss ett viktigt kapitel av kristendomens tidiga evolution. 

“Maria, mor till Herre Jesus, beskydda oss! Herre, låt oss få komma in, för vi har begått synd!”
 
"Verkligen, lyssna till oss och skydda oss, o Jesus.
Verkligen, titta! Lyssna i vildmarken!”
 

Det är alltid något speciellt när historien talar direkt till oss. Al-Lisans tysta omgivningar får plötsligt en röst. Här ute i vildmarken bodde några av kristendomens tidiga kommuniteter. Bland de vita sedimenten togs flera stapplande steg av denna judiska sekt som föga anade att de 1700 år senare skulle ha över 2 miljarder anhängare. För bara femton år sedan var detta en vit fläck på kartan - i dubbel bemärkelse - men för varje utgrävningssäsong växer bilden av en plats som talar ett allt tydligare språk.