Arkeologi & Historiebloggen

Det var ett synnerligen omskakande år 1986. I slutet av varje månad under årets inledningsskede, följde den ena katastrofala nyheten efter den andra. Samtliga händelser utgjorde exempel på misslyckanden att tämja explosivt kemiska, fysiska och militära krafter – effekter som påverkar fram till denna dag. Vad var det då som hände?

Rymdfärjan Challengers raketbränslet bröt sig ohämmat loss och bromsade flera år av tyngdlös upptäckarglädje. Månaden efter sköts ytterligare en projektil, om än i mer horisontell riktning. Olof Palme föll omdelbart framstupa utan att ens hinna uppfatta den första av lögner i en av världens största mörkläggningar. Nästa uppskjutning kom två månader efter skotten på Sveavägen. En oplanerad effekthöjning i Tjernobyls kärnkraftverk fick ångtrycket i reaktor 4 att skjuta i höjden. Detta kom att förstöra reaktortanken, sätta eld på den grafit som bromsar snabba neutroner och vidare medföra en radioaktiv brand som skulle kontaminera betydande delar av folks vardag för en lång tid framöver. I mänskliga mått mätt, för evigt. Årets tredje explosiva kedjereaktion blev därmed ett faktum och omsider har vi nu nått fram till elefantfoten.
 

Elefantfoten är världens farligaste avfall. Själva formen utgörs av en stelnad massa - ett resultat av att när reaktorkärnan började smälta, så producerades en slags lavaliknande substans. Smältan som initialt var vansinnigt radioaktiv bestod av upplöst betong och själva reaktorkärnans skydd samt sand. Den utgjorde alltså inte resterna av något kärnbränsle. Således kom man att kalla denna pyrande och svart-bruna klump för corium - detta eftersom reaktorkärnan var dess ursprung.