Arkeologi & Historiebloggen

Arkeologi & Historiebloggen handlar om arkeologi, pågående expeditioner och egna utgrävningar, nya upptäckter, kultur- och religionshistoria, antiken, myter, resor och kuriosa samt tidlös politik. Slutledningar och åsikter i inläggen är författarens egna.

Richard Holmgren är arkeolog med fokus på Mellanöstern, författare, föreläsare, illustratör och guide, är religiöst liberal och partipolitisk agnostiker som driver företaget ARCDOC Arkeologisk Dokumentation. Han är också stolt sambo med Virginia och husse till Milou.

Heron från Alexandrias tvåtusen år gamla ångkula. Illustration: Richard Holmgren, ARCDOC

Rekonstruktion av en Aeolipile – Heron från Alexandrias tvåtusen år gamla ångkula.
Illustration: Richard Holmgren, ARCDOC 

När man som arkeolog möter teknikintresserade så dyker ofta frågan upp om det fanns ångmaskiner under antiken. Om så verkligen var fallet, varför uppfanns då inte ångloket långt tidigare? 
 

Den tidiga kunskapen om ångdrift brukar tillskrivas den grekiska fysikern Heron från Alexandria. Han verkade redan under det första århundradet och likt en antik förlaga av Leonardo da Vinci utvecklade han idéer till flera olika mekanismer - framförallt inom vattenhantering. En för tiden inte lika praktisk uppfinning var den så kallade ”Herons ångkula” eller en aeolipile. Mekanismen bestod av en rörlig metallsfär som roterade när ånga pressades ut från ett par vinklade utströmningsrör. Under själva kulan fanns en vattenfylld balja som genererade ånga genom att upphettas underifrån.  

ångmaskin

Apparaten är inte bara ett fascinerande koncept på tidig ångdrift, den öppnar inte minst upp för frågan om varför James Watts revolutionerande ångmaskin skulle dröja ända till slutet av 1700-talet med Gustaf de Lavals patent på ångturbinen hundra år senare. Av orsak har historiker lekt med tanken - att om den kunskap som utvecklades i Alexandria redan tidigt hade avancerat till fullt fungerande maskiner - ja, då hade Julius Caesar kunnat erövra Gallien på järnväg. Men ingen romersk härskare skulle någonsin stoltsera på ett ångdrivet paradfordon. Varför sådana praktikaliteter eller lustfyllda attraktioner aldrig blev aktuella är något som dryftats i decennier.

Vissa hävdar idag att ångkulan mer var en leksak som krävde långt mer utvecklade maskindelar för att brukas som en effektiv kraftkälla. Dessutom behövdes avancerade svarvar för att tillverka komponenter såsom pistonger och cylindrar samt något som liknar en centrifugalregulator - något som håller maskinens varvtal konstant. Utan en sådan hade Julius Caesar tågat långt förbi Gallien och en kejsarmobil hade blivit direkt livsfarlig. Andra menar att det i Herons Alexandria faktiskt fanns tillräckligt med grundläggande principer för tidens lärde, så kallade mechanikoi, att fullt utveckla flera användbara maskiner. Heron beskrev faktiskt en slags antik ”brandbil” som använde kolvar för att pumpa vatten medelst ett vindhjul. Därifrån var evolutionen till en ångmotordriven vattenpump kanske inte alltför avlägsen och en centrifugalregulator hade istället kunnat ersättas av en ventil för att manuellt släppa ut ånga? Frågeställningar som dessa är inte helt enkla. 

ångmaskin

Det kanske mest gängse svaret till ångans tröga debut är faktiskt något som antyds i James Watts definition av hur många hästars arbete en ångmaskin kunde ersätta - så kallade hästkrafter. Under antiken krävdes exempelvis runt fyrtio oxar för att transportera en kolonntrumma till ett nytt tempelbygge. Med andra ord fanns redan tillräckligt med muskelkraft både i form av dragdjur och slavar. Andra teorier anger mer underliggande motiv till ångdriftens sena inträde, såsom de antika härskarnas paranoida rädsla för revolt. Var skulle all muskelmassa riktas om den inte var sysselsatt med annat? Kanske ett snarlikt huvudbry speglas i den romerske författaren Suetonius verk om Vespasianus liv. Där framträder en ingenjör som förordar en manick för att transportera stenblock. Kejsaren gav honom en belöning men vägrade nyttja skapelsen med förevändningen att han måste föda sina fattiga.  

av Richard Holmgren

Bronsskatten - Rekonstruktion av en kvinna som utsmyckats med några av de unika och nyligen gjorda fynden (Illustration: Richard Holmgren, ARCDOC).

Alingsås bronsålder
I arpril under förra året så hittades ett femtiotal ytterst välbevarade bronsåldersföremål i en skogsglänta i Alingsås. En privatperson, Tomas Karlsson, hade sprungit på föremålen av en tillfällighet när han rörde sig i skogen utanför Hjälmared. Förmodligen hade ett djur rivit fram delar av en gömma som vilat under en stensamling i över 2500 år. Bronsföremålen härstammar således från perioden 750 - 500 f.Kr. och fyndet anses vara ett av de rikaste och mest spektakulära depåfynd som gjorts från denna tid - ja, överhuvudtaget i Sverige. Vi pratar då inte bara om prakten i sig men även om den exceptionella bevaringsgraden av metallföremålen. 

De flesta av bronserna har sannolikt tillhört en eller flera högstatuskvinnor från sen bronsålder, av vilka vi idag kan ta del av ett mischmasch av dekorativa föremål. Det handlar om både arm- och halsringar samt så kallade wulstringar - det vill säga fotringar. Bredvid och under stenarna hiitades även olika varianter av nålar och hyskor som använts för att hålla ihop plagg eller exempelvis hårknutar.    

I illustrationen ovanför har jag försökt att kläda en kvinna från tiden med några av bronsföremålen. En spiralformad hyska håller här samman hennes ullmantel över en tidsenlig blus och långkjol i samma material. Den senare bärs upp av ett vävt skärp med tofsar, vilket jag låtit färga i en exklusiv blå nyans. Det är inte orimligt att man importerade färgade kläden från exempelvis medelhavsområdet, något som står i paritet med den höga standarden på smyckena. Över skuldran bärs en pälskrage som hålls på plats med ett par tillika återfunna dräktnålar som här länkats med en kedja. Funktionen hämtar inspiration från så kallade viktorianska mantelnålar. Kedjan och nålarna hittades dock separat och huruvida kedjor och nålar har kombinerats på detta vis, går inte att säga.

Runt halsen vilar en halsring som var dekorerad med ett triangelformat motiv, vilket även detta återfanns i Alingsåsskatten. Förutom en armring bär hon även på bastanta fotringar av samma typ som hittades på platsen. En lite spännande detalj som man upptäcker först när man visualiserar dessa wulstringar, är att de tillsammans med läderskor nästan uppfattas som dekorativa stövelkragar. Kanske var detta meningen? 
Wulstring från bronsåldersskatten vid Alingsås. Foto: Mats Hellgren
Dräktnål (?) från bronsåldersskatten vid Alingsås. Foto: Mats Hellgren

Vidare läsning!


Vill du veta mer om Alingsåsbronserna så finner du en utmärkt och levandegörande artikel om dessa i senaste numret av Populär Historia (nr. 3, 2022). Tidskriften har även en bra sammanställning på sin hemsida.

Du kan också studera Bronsåldersskatten på Västra Götalandsregionens hemsida under sektionen Natur- och kulturmiljö. På sidan finns även ett pressrum med bild- och filmmaterial.

Och... den 15 juni 2022 öppnar Alingsås museum sin nya utställning ”Bronsskatten”.

Den 2000-år gamla handelsstaden Jiaohe i östra Xinjiang-provinsen, Kina. Foto: Richard Holmgren

På en modern karta hittar du Ruinstaden Jiaohe i den kinesiska och nordvästra Xinjiang-provinsen. Under en tid var staden också huvudstad i det tokhariska kungariket Jushi. Belägen på flanken till Taklamakanöknen utgjorde Jiaohe, vid sidan om andra handelsplatser, en mycket viktig hub längs Sidenvägens handelsrutter mellan öst och väst. Utanför dessa befästa metropoler var vidderna gränslösa och för många stod de på tröskeln till det okända. Namnet Taklamakan eller Takla Makan, har tillskrivits flera betydelser varav en är just "platsen utan återvändo". Frågan är bara, var är ut, var är in och för vem? Allt beror på var man kommer ifrån. 

Sidenvägens guldålder i all ära, men handelskontakterna mellan de områden som idag omfattas av norra Kina och Centralasien, började långt mycket tidigare. Redan tvåtusen år dessförinnan vittnar mumier med kaukasiskt utseende om deras närvaro i Kina för mer än 4000 år sedan. Just kaukasier är något som vi i detta sammanhang lite luddigt brukar likställa med "västerlänningar". Ja, eller att de åtminstone hade en apparans som skiljde dem från världens idag största etniska folkgrupp, hankineserna. I det så kallade Tarimbäckenet förefaller dessa "västerlänningar" ha fungerat som en mellanhand för både tankestoff och andra innovationer som kom att spridas från endera sidan. Från väst talar vi exempelvis om vävteknik, bronshantering, får, vagnar, hästar och olika spannmål. Exakt var dessa tidiga invånare hade sitt ursprung har dryftats i många akademiska kammare men där idén om ett migrerande folk från väst har förhärskat. Det vill säga att de skulle kunna ha vandrat in genom bergskorridoren vid Hindukush. 

Tarim mumier DNA

En över 3000 år gammal mumie från Tarimbäckenet.
Vid tinningarna  bär han bemålade vädurshorn.
Foto: R. Holmgren

Efter nyligen genomförda DNA-studier så vet vi nu emellertid mycket mer om dessa tidiga människor. Det vill säga att de fyra till tretusen år gamla invånarna, allt till trots, ”alltid” verkar ha funnits vid den plats där de begravdes. Deras genpool är inte uppblandad med de närmast angränsande kulturerna och således härrör de inte från den tusen år äldre och indoeuropeiska Afanasievokulturen. Den senare som finns representerad längre norrut, i Dzungarianbäckenet.

Den enda DNA-refrens man hittar i Tarim-individerna är den som brukar gå under samlingsnamnet ANE (Ancient North Eurasian). Denna genetiska matchning kan spåras till Europa och Asien för över tjugo till tiotusen år sedan. Genom den nya studien kan vi även utgå ifrån att spridningen av det indoeuropeiska språket till det östra Taklamakanområdet kan ha skett långt senare. Att dessa tidiga blandjordbrukare skulle ha talat en form av proto-tokhariska, är således inte längre en helt oproblematisk fråga.  

 

/Richard Holmgren 

Se mer på SVT Vetenskap. Där finner du min kommentar och en länk till den nya studien, publicerad i tidskriften Nature. 

Hjärntillskott med Lydia

avsnitt
Richard Holmgren - Jakten på Historien
Hjärntillskott med Lydia Capolicchio

Tectors grav. Foto: R. Holmgren
Tector

An almost forgotten and currently overgrown grave. Under the tombstone lies a man without his head. His name was Tecktor and he rests below the tower of Stenkumla church on the island of Gotland in Sweden. After a failed attempt to rob the postal stagecoach between Sparreholm and Eskilstuna, which resulted in two murders, it made Tecktor Sweden's last publicly executed person. A few hundred were gathered to see his appalling execution on May 18, 1876. Many fainted. We read: 

“…The executioner Steineck then grabbed the broadax, and after Tecktor's position had changed somewhat, he raised the ax... It fell and death seemed to have followed, but the blow was misaligned. Therefore, yet another blow had to be prepared; this one hit better, but the ax had to be raised and lowered a third time, this before the head was completely separated from the torso...".

Let Tecktor be a deterrent for a disgusting form of punishment to which we shall never return.

Tectors gravplats. Foto: R. Holmgren
Ericsbergs slott. Foto: Virginia Wallin
Photo: R. Holmgren / still from the movie "The Seventh Seal" from 1957.

Ingmar Bergman released his now iconic movie "The Seventh Seal" in 1957. Sixty-four years later it is still possible to locate the specific boulders on the beach at Hovs Hallar, southwestern Sweden. What a more telling place to walk on the eve of yet another dystopian period in history - this time with a trusty death buddy instead of Death himself.

Photo by Virginia Wallin with inserted photo of Max von Sydow in the film "Det Sjunde Inseglet".

There will always be rocks in the road ahead of us.
They will be stumbling blocks or stepping stones;
it all depends on how you use them.

(Friedrich Wilhelm Nietzsche) 

The Sevent Seal - Ingmar Bergman
New Dyatlov Pass theories on Vox. Photo: Andreas Liljegren

See the new theories on the 1959 Dyatlov Pass accident.

Vox Media presents the two recent and different weather/orographic explanations to the mysterious Dyatlov Pass accident. The two scenarios are based on the 2021 theory by Johan Gaume and Alexander Puzrin and the 2019 theory by Richard Holmgren.

Here you'll find all the details on our katabatic theory of 2019.

Dyatlov Pass Vox
Hur smakade världens äldsta vin? Foto: Lusine Margaryan.

Författaren smakar av ett glas rödvin inuti Arenigrottan i Armenien. Platsen utgör världens idag äldsta och dokumenterade vinframställning. Mellan vinglaset och grottans vinpress har det passerat 6100 år. En fråga man ställer sig - hur smakade egentligen ett vin från kopparåldern?   

Vin smak

Låt oss börja i antikens Rom. Från säkra källor vet vi att romarna både odlade och skördade vindruvor som ofta trampades i pressar av sten. Just odlade är viktigt, eftersom den italiska halvön tidigare endast skördade druvor från vildvin. Den romerska druvjuicen lagrades i stora keramikkärl som ofta var preparerade med bivax på insidan. För att hålla vinet svalt så hölls kärlen halvt nedgrävda och förvarades öppna under en stor del av jäsningsprocessen. I jämförelse med dagens viner var smakintrycket relativt robust och i våra ögon förmodligen ganska osmakligt.

Precis som de gamla grekerna så bättrade romarna dock på vinsmaken genom att blanda druvjuicen med cirka tre fjärdedelar vatten. Detta gjorde naturligtvis vinet blaskigt och mildare, men fortfarande idag är detta en inte alltför ovanlig mixtur till lunchen i italienska hem. Som smakförstärkare använde romarna även honung, ost samt olika örter. Vanligt var också att vinerna tog smak av den söta kåda som användes för att försluta lagringskärlen – detta för att förhindra kontakt med syre. Denna fördelaktiga bismak ledde även till att kådan kom att bli en naturligt tillsatt smakingrediens vars tradition har levt kvar ända fram till våra dagar. Vi kallar numera ett sådant vin för retsina. Att vidare smaksätta vinet med honung är något som vi känner till från långt tidigare traditioner. I dagens Israel har man på Tel Kabri exempelvis funnit 4000 år gamla vinkärl. I dessa hade organiskt material fastnat i keramikens porer, vilket visade att vinet spetsats med olika ingredienser - framförallt mynta och honung. 

En mer än 6000 år gammal tradition - en armenisk man häller upp lagrat vin från sin källare i staden Areni. Foto: Richard Holmgren En mer än 6000 år gammal tradition - en armenisk man häller upp lagrat vin från sin källare i staden Areni. Foto: Richard Holmgren

Mot denna bakgrund kan vi då ta steget ytterligare dryga tvåtusen år tillbaka och till vinframställningen i Arenigrottan. Genom DNA-studier på parallella druvsorter från södra Kaukasusområdet kan man på goda grunder förmoda att bären från Arenigrottan var odlade till skillnad mot just vildvin. Både Georgien, norra Iran och Armenien tillhör nämligen vinodlingens vagga. Att de förhistoriska druvorna från Areni hade en smak som var ganska snarlik den från det samtida området av dagens Georgien, är därför också ett rimligt antagande. De senare är vidare stamfäder till Pinot Noir-druvan och just det faktum att man i Areni drev fram odlade druvor, ger en bild av en avancerad vinframställning där man redan tidigt säkerligen nyttjade kåda för både konservering och smaksättning. I kontrast till vilda druvor vet vi åtminstone att smaken var mindre sur och mer aptitlig.

Förvänta dig därför att ett vin från kopparåldern var rött och generöst fruktigt med en tydlig ton av multna löv, komplex och oväntad sötma med kryddiga nyanser av endemiska örter - varför inte timjan?

Utgrävningen av gravar och världens äldsta vinframställning i Arenigrottan. Foto: Richard Holmgren Utgrävningen av gravar och världens äldsta vinframställning i Arenigrottan. Foto: Richard Holmgren

Eftersom vinet hade trampats i grottan så kan vi förmoda att det fanns en bakomliggande tanke med detta - den att grottans svala atmosfär var gynnsam för både vinframställning och lagring. Men detta behöver nödvändigtvis inte vara hela sanningen. Det är faktiskt möjligt att vinet framställdes i grottan av helt andra orsaker - det vill säga för användning i rituella sammanhang. Nästan samtliga kärl omkring själva vintrampningsytan innehöll nämligen mänskliga kvarlevor. Detta både i form av offer och gravar. Det är därför inte orimligt att grottans vinframställning var tillägnad de döda eller en fruktbarhetsgudinna som krävde ständiga livsbejakande vinoffer av den röda substans som alltmer kom att ersätta blodsoffer. De mindre ”dryckeskärl” som hittades i sammanhanget kan då istället vittna om uthällande av vinoffer, så kallad libation. Sådant vin behöver därför inte ha intagits som dryck.

Att sitta i grottan och förtära vin som jag gjorde, kan med andra ord ha upplevts som exceptionellt blasfemiskt för 6000 år sedan. Möjligen kan det idag liknas med att ha en vinprovning av nattvardsvin på altaret i en kyrka - eller för att ta det ytterligare en nivå – att samtidigt smaska i sig oblater istället för chips. Det är därför inte orimligt att den 6000 år gamla vinsmaken var fullständigt ovidkommande. Åtminstone den från världens idag äldsta vinproduktion - det vill säga det vin som framställdes inuti grottan.  
 
Richard Holmgren

vin arkeologi

Vidare läsning:

Världens äldsta vintillverkning
- Rapport från en unik utgrävning

Våra undersökningar av etruskiskt vin i San Giovenale 
- a 2500-year old wine tradition

vindruvor

Illustration: Richard Holmgren

Kommande artikel...

Populärt

Resor just nu

Senaste inlägg

ARKIV

Länkar

Senaste kommentarer