Arkeologi & Historiebloggen

Arkeologi & Historiebloggen handlar om arkeologi, pågående expeditioner och egna utgrävningar, nya upptäckter, kultur- och religionshistoria, antiken, myter, resor och kuriosa samt tidlös politik.

Richard Holmgren är arkeolog med fokus på Mellanöstern, skribent, föreläsare, illustratör och guide, är religiöst liberal och partipolitisk agnostiker som driver företaget ARCDOC Arkeologisk Dokumentation. Han är också stolt sambo med Virginia och husse till Milou.

Tectors grav. Foto: R. Holmgren
Tector

An almost forgotten and currently overgrown grave. Under the tombstone lies a man without his head. His name was Tecktor and he rests below the tower of Stenkumla church on the island of Gotland in Sweden. After a failed attempt to rob the postal stagecoach between Sparreholm and Eskilstuna, which resulted in two murders, it made Tecktor Sweden's last publicly executed person. A few hundred were gathered to see his appalling execution on May 18, 1876. Many fainted. We read: 

“…The executioner Steineck then grabbed the broadax, and after Tecktor's position had changed somewhat, he raised the ax... It fell and death seemed to have followed, but the blow was misaligned. Therefore, yet another blow had to be prepared; this one hit better, but the ax had to be raised and lowered a third time, this before the head was completely separated from the torso...".

Let Tecktor be a deterrent for a disgusting form of punishment to which we shall never return.

Tectors gravplats. Foto: R. Holmgren
Ericsbergs slott. Foto: Virginia Wallin
Photo: R. Holmgren / still from the movie "The Seventh Seal" from 1957.

Ingmar Bergman released his now iconic movie "The Seventh Seal" in 1957. Sixty-four years later it is still possible to locate the specific boulders on the beach at Hovs Hallar, southwestern Sweden. What a more telling place to walk on the eve of yet another dystopian period in history - this time with a trusty death buddy instead of Death himself.

Photo by Virginia Wallin with inserted photo of Max von Sydow in the film "Det Sjunde Inseglet".

There will always be rocks in the road ahead of us.
They will be stumbling blocks or stepping stones;
it all depends on how you use them.

(Friedrich Wilhelm Nietzsche) 

The Sevent Seal - Ingmar Bergman
New Dyatlov Pass theories on Vox. Photo: Andreas Liljegren

See the new theories on the 1959 Dyatlov Pass accident.

Vox Media presents the two recent and different weather/orographic explanations to the mysterious Dyatlov Pass accident. The two scenarios are based on the 2021 theory by Johan Gaume and Alexander Puzrin and the 2019 theory by Richard Holmgren.

Here you'll find all the details on our katabatic theory of 2019.

Dyatlov Pass Vox
Hur smakade världens äldsta vin? Foto: Lusine Margaryan.

Författaren smakar av ett glas rödvin inuti Arenigrottan i Armenien. Platsen utgör världens idag äldsta och dokumenterade vinframställning. Mellan vinglaset och grottans vinpress har det passerat 6100 år. En fråga man ställer sig - hur smakade egentligen ett vin från kopparåldern?   

Vin smak

Låt oss börja i antikens Rom. Från säkra källor vet vi att romarna både odlade och skördade vindruvor som ofta trampades i pressar av sten. Just odlade är viktigt, eftersom den italiska halvön tidigare endast skördade druvor från vildvin. Den romerska druvjuicen lagrades i stora keramikkärl som ofta var preparerade med bivax på insidan. För att hålla vinet svalt så hölls kärlen halvt nedgrävda och förvarades öppna under en stor del av jäsningsprocessen. I jämförelse med dagens viner var smakintrycket relativt robust och i våra ögon förmodligen ganska osmakligt.

Precis som de gamla grekerna så bättrade romarna dock på vinsmaken genom att blanda druvjuicen med cirka tre fjärdedelar vatten. Detta gjorde naturligtvis vinet blaskigt och mildare, men fortfarande idag är detta en inte alltför ovanlig mixtur till lunchen i italienska hem. Som smakförstärkare använde romarna även honung, ost samt olika örter. Vanligt var också att vinerna tog smak av den söta kåda som användes för att försluta lagringskärlen – detta för att förhindra kontakt med syre. Denna fördelaktiga bismak ledde även till att kådan kom att bli en naturligt tillsatt smakingrediens vars tradition har levt kvar ända fram till våra dagar. Vi kallar numera ett sådant vin för retsina. Att vidare smaksätta vinet med honung är något som vi känner till från långt tidigare traditioner. I dagens Israel har man på Tel Kabri exempelvis funnit 4000 år gamla vinkärl. I dessa hade organiskt material fastnat i keramikens porer, vilket visade att vinet spetsats med olika ingredienser - framförallt mynta och honung. 

En mer än 6000 år gammal tradition - en armenisk man häller upp lagrat vin från sin källare i staden Areni. Foto: Richard Holmgren En mer än 6000 år gammal tradition - en armenisk man häller upp lagrat vin från sin källare i staden Areni. Foto: Richard Holmgren

Mot denna bakgrund kan vi då ta steget ytterligare dryga tvåtusen år tillbaka och till vinframställningen i Arenigrottan. Genom DNA-studier på parallella druvsorter från södra Kaukasusområdet kan man på goda grunder förmoda att bären från Arenigrottan var odlade till skillnad mot just vildvin. Både Georgien, norra Iran och Armenien tillhör nämligen vinodlingens vagga. Att de förhistoriska druvorna från Areni hade en smak som var ganska snarlik den från det samtida området av dagens Georgien, är därför också ett rimligt antagande. De senare är vidare stamfäder till Pinot Noir-druvan och just det faktum att man i Areni drev fram odlade druvor, ger en bild av en avancerad vinframställning där man redan tidigt säkerligen nyttjade kåda för både konservering och smaksättning. I kontrast till vilda druvor vet vi åtminstone att smaken var mindre sur och mer aptitlig.

Förvänta dig därför att ett vin från kopparåldern var rött och generöst fruktigt med en tydlig ton av multna löv, komplex och oväntad sötma med kryddiga nyanser av endemiska örter - varför inte timjan?

Utgrävningen av gravar och världens äldsta vinframställning i Arenigrottan. Foto: Richard Holmgren Utgrävningen av gravar och världens äldsta vinframställning i Arenigrottan. Foto: Richard Holmgren

Eftersom vinet hade trampats i grottan så kan vi förmoda att det fanns en bakomliggande tanke med detta - den att grottans svala atmosfär var gynnsam för både vinframställning och lagring. Men detta behöver nödvändigtvis inte vara hela sanningen. Det är faktiskt möjligt att vinet framställdes i grottan av helt andra orsaker - det vill säga för användning i rituella sammanhang. Nästan samtliga kärl omkring själva vintrampningsytan innehöll nämligen mänskliga kvarlevor. Detta både i form av offer och gravar. Det är därför inte orimligt att grottans vinframställning var tillägnad de döda eller en fruktbarhetsgudinna som krävde ständiga livsbejakande vinoffer av den röda substans som alltmer kom att ersätta blodsoffer. De mindre ”dryckeskärl” som hittades i sammanhanget kan då istället vittna om uthällande av vinoffer, så kallad libation. Sådant vin behöver därför inte ha intagits som dryck.

Att sitta i grottan och förtära vin som jag gjorde, kan med andra ord ha upplevts som exceptionellt blasfemiskt för 6000 år sedan. Möjligen kan det idag liknas med att ha en vinprovning av nattvardsvin på altaret i en kyrka - eller för att ta det ytterligare en nivå – att samtidigt smaska i sig oblater istället för chips. Det är därför inte orimligt att den 6000 år gamla vinsmaken var fullständigt ovidkommande. Åtminstone den från världens idag äldsta vinproduktion - det vill säga det vin som framställdes inuti grottan.  
 
Richard Holmgren

vin arkeologi

Vidare läsning:

Världens äldsta vintillverkning
- Rapport från en unik utgrävning

Våra undersökningar av etruskiskt vin i San Giovenale 
- a 2500-year old wine tradition

vindruvor

Illustration: Richard Holmgren

Kommande artikel...

I vårt moderna samhälle har begreppet pengar främst kommit att sammankopplas med mynt, sedlar och kreditkort samt numera även digitala transaktioner. De förra har sedan länge utgjort den gängse formen av betalningsmedel, men pengar är ett gemensamt begrepp för flera olika typer av värdemätare som historiskt och geografiskt haft mycket olika utseende och egenskaper.
Från arkeologiska utgrävningar saknas i regel den äldsta varianten av dessa så kallade pengar - kanske eftersom vi arkeologer inte har tillåtit oss leta i någon större utsträckning? Vilka var då ”pengarna före pengarna” och hur kan de tänkas se ut om de nu ligger där i jordlagren?

 

Läs mer här… 

Förhistoriska pengar

Efter år av krig och ett skoningslöst 2020, är det kanske idag svårt att ana den glamour som tidigare omgav staden Beirut. Under 90-talet när jag gjorde arkeologiska utgrävningar i området, så upplevde jag själv en reminiscens av flydda tider – en känsla som inte sällan tog mig ett halvt sekel tillbaka i tiden. I städer som Damaskus och Aleppo samt inte minst Beirut, kunde man ofta koppla av på stämningsfulla restauranger med musiker av klass, pianobarer med lågt roterande takfläktar, skira palmer och silverbestick på vita dukar. Inte sällan serverades man av självsäkra kypare med handduk runt armen som med elegans svepte vinkylare mellan borden. Är man inte bekant med Beiruts historia så är det kanske svårt att föreställa sig stadens nattliv med jetsetare, heta nattklubbar och lyxiga hotell. Redan under femtio- och sextiotalet fanns här fashionabla inneställen där filmstjärnor, välbeställda och sångartister hängde runt pooler eller träffades i rökiga lokaler. Man flanerade på boulevarderna eller susade fram i öppna bilar med scarfar och stärkta vita skjortor. 

Ett särskilt kapitel berör just nattlivet i stadens numera övergivna Hôtel Excelsior. Från 1955 och fram till tidigt åttiotal - under kriget då portarna stängdes för gott - var detta ett av Libanons mest berömda hotell. Speciellt tänker jag på hotellets nattklubb ”Les Caves Du Roy” som under en tid var en av Beiruts hetaste träffpunkter. Under några svala sommarkvällar 1967 uppträdde här en alldeles speciell sångare på podiet. Atmosfären i klubben var tät och på dansgolvet trampade folk varandra på tårna i guppande håruppsättningar eller Twiggyfrisyrer. Den italienska artist som fyllde lokalen med sin mörka stämma hette Giancarlo Panico. Han bar vit smoking, knytfluga, sideburns och solglasögon med glittriga bågar. Efter ett antal scenframträdanden och åtta år senare, träffade samme man den allra tjusigaste av kvinnor. Detta gjorde han på Frimurarhotellet i Linköping och hon hette Lisbeth Holmgren. Denna kvinna är också min mor. Under hela fyrtiofem har jag nu haft nöjet att förundras över denne sympatiske och minst sagt originelle man. Här finns minsann material till en enastående levnadsteckning med kapitel efter kapitel av särpräglade händelser, känslosvall och gastkramande skratt.
Trots öron för ljuva toner så hatade Giancarlo fågelkvitter under svenska sommarmorgnar. För hans känsliga nattsömn representerade dessa ljuva soluppgångar endast "...den jävla kvi-kvi-kvi". Hans förmåga att tolka vardagen på sitt sponatana och ogenerade vis, gjorde de mest ordinära skeenden till oförglömliga citat. I hans hemstad Civitavecchia på den italienska västkusten norr om Rom, kände alla "il Panichetto" mannen med glimten i ögat. Att spatsera på stadens gator tog en evighet för alla uppehåll med vänner och pratglada. Om man råkade missa Giancarlo, så hörde man hans röst eller Panicos karakteristiska lockrop - en unik familjevissling, "phwhuuuuuu...". Det var förresten på samma gator som han som femåring charmerande amerikanska trupper för en näve karameller.

Giancarlo Panico, marzo 2020 Giancarlo Panico, marzo 2020

När man för en kort tid sedan forcerade hänglåsen till Hôtel Excelsior och Les Caves Du Roy, så öppnades en tidsbubbla från tiden före kriget. Dammhöljda spillror från en gyllene tidsålder dränktes åter i solljus. Hotellpoolen var igenväxt av grenverk i sällsamma konstellationer. Utspridda föremål låg på rödfläckiga mattor och under brandhärjade möbler låg dokument, register, stearinljus, galamenyer och tänka sig – även en flaska champagne från 1975. Här återfanns också tusentals utspridda filmnegativ från flydda tider. Kanske finns du på några av dessa, Giancarlo? I de gamla festlokalerna kunde man nu ana Hôtel Excelsiors forna glans och ofrånkomligen återkallas den kända scenen ur filmen Titanic - där ett spöklikt vrak åter vaknar till liv med uppklädda gäster, musik och glasklirr. Allt blir ånyo färgsprakande och bryter sig tvärsigenom ett vakuum av sedan länge släckta ljus.
I ett fjärran Les Caves Du Roy råder nu samma feststämning som på sextiotalet och det är på platser som dessa som du är i ditt esse käre Giancarlo. En dag anländer vi alla dit - uppklädda och lite lagom berusade när du möter oss i hotellets portar. Då ska vi åter höja glasen som vi gjorde efter dina uppträdanden på Playa de las Américas till fartfyllda klanger av Proud Mary. Tack för decennier av dramatik, garv och sund galenskap bäste maestro. När vi återses så öppnar vi den där champagneflaskan som någon lämnade på Excelsiors parkett. Den har väntat där sedan 1975 – samma år som vi träffades för första gången. Jag tror inte att det är en slump. 
 
Addio - vi ses käre vän! 
/Richard 

Giancarlo Panico 1940 - 2020 

Casino gambling

Illustration: Richard Holmgren

Spelpassionen och tävlingslustan är djupt rotad i det mänskliga psyket. Vi finner den på ett eller annat sätt i alla kulturer, nu som då. Mängder av artefakter från brons- och järnålder vittnar om spelets vida betydelse världen över. Men, finns det möjligen indikationer på att spelet som ursprunget ur kult- och religionsutövning redan tidigt utvecklade spel med insatser – det vill säga hasardspel eller så kallad gambling?  

gambling
hasardspel

Spel och föreställningsvärld
Spelpjäser är vanliga som arkeologiska fynd och kanske är de lättast att tolka bland det Östra Medelhavsområdets ofta välbevarade lämningar. Det är dock sällan man ägnar forntida spel en vidare tanke, om hur och i vilka sammanhang spelen tillämpades. Det kan vidare vara svårt att dra en linje mellan kult och de spel som bör ses som ren förströelse eller de spel som baseras på insatser. Med analytiska verktyg skulle man säkert också finna att de till synes pragmatiska aspekterna av spelet, såsom vi finner dem idag, äger en liknande problematik. Forntidens lottdragning som manipulerades av gudarna har fortfarande mycket gemensamt med de inslag som i dag mer karakteriseras av ödet. För andra är gudarna fortfarande närvarande - om det så berör spel på hästar, lottdragning eller tärningsspel. 
Det finns dock en betydelsefull aspekt på spelet som innebär en utveckling som sker både parallellt och bort från religionen. Detta gäller hasardspelen. Dessa, kan man säga, kombinerar människans spelinstinkt med önskad vetskap om hennes framtida öde. Det är därför till exempel tärningsspelet äger en naturlig länk till föreställningsvärlden. Spelet är inte bara en interaktion mellan spelare, utan hänger sig även till de krafter som vi har oförmåga att förstå, det andliga och övernaturliga eller ordalag som att "slumpen är omutbar”. Men - hasardspelets mest inskränkta bemärkelse är dess egenskap av kontrakt mellan två eller flera människor. Detta inbegriper utbyte av pengar eller andra värdesaker mellan deltagarna vid utgången av en speciell tilldragelse. Det råder viss osäkerhet om ursprungsbetydelsen av ordet "hasard", men arabiskans zahr, det vill säga tärning (alternativt spelmark) är en av de främsta kandidaterna. Ursprunget till engelskans ord hazard vilket syftar på risk eller fara, hämtar sina rötter ur forna tärningsspel med osäker utgång. Hasardspelen kan mycket väl vara mänsklighetens äldsta och mest utbredda form av spel och den äldsta kända tärningen är astragalen. 

gambling

Talusbenet, även kallat astragal (eng. knuckle bone, lat. astragalus), var föregångare till den mer bekanta och kubiskt sexsidiga tärningen. Väl kastad kunde astragalen hamna på fyra olika sidor. Man kunde även använda den i spel och lekar som påminner om den moderna tidens "spela kula" (eng. marbles). Foto: Richard Holmgren

Tärningen är kastad
Det vanligaste svaret på vad en astragal är, är följaktligen att den anses vara föregångaren till dagens numrerade och sexsidiga tärning. Ordet astragal är en försvenskning av grekiskans, astragalos, vilket är en bland flera benämningar på den ledknota som sitter i hälen på många däggdjur. Men det är hos just får, getter och grisar samt kor som benet äger en mera tilltalande rektangulär men rundad form - vilket lämpar den som tärningsobjekt. Vi känner vanligen till uttrycket "att spela ledknotor", men när benet istället används inom mantiken för att tolka framtiden, så brukar det benämnas spåben. Den vanligaste benämningen i västvärlden är dock idag knucklebone - då ofta i sammanhanget som speltärning.
Astragalen kan landa på fyra olika sätt när man kastar den och varje sida har ett numeriskt eller annat signifikativt värde. Ända sedan den sexsidiga tärningen trädde in på scenen har de två föremålen existerat parallellt och astragalen följer fortfarande med i enstaka kultursfärer världen över. Det är svårt att säga när tärningen, såsom vi känner den i dag, blir vanligt förekommande och i vilken kultursfär som den uppstår. Relativt tidigt i historien, i antikens Grekland, ser vi att astragalerna kunde förses med nummer som arrangerats på ett sådant sätt att dess motsatta sidor blev sju – likt dagens tärningar. Herodotos skriver att det var Lydierna som uppfann det tärningsspel som senare begagnades av grekerna. Om han avsåg tärningsspelet generellt eller spel med den sexsidiga tärningen är svårt att avgöra. Vi kan bara förmoda att det var omkring mitten av det första årtusendet f. Kr. som den sexsidiga tärningen började bli vanlig. Förmodligen var den en specialiserad utveckling av astragalen som uteslutande kom att användas i just spelsammanhang. 

gambling

Ritning av en blyfylld astragal, framgrävd från palatset i Ugarit. Illustration: efter C. F. A. Schaeffer 1962 ("Fouilles et découvertes des XVIIIe et XIXe Campagnes”, 1954‑1955 Ugaritic IV, Paris, 1‑150). Kolorering av R. Holmgren.

Gräl om pengar 
Hasardspelen har med största sannolikhet uppstått ur ritualer där gudarnas vilja tolkades genom att olika föremål kastades på marken - ofta astragaler. Men. Om man nu har spelat med någon form av insatser, kan vi då förstå detta utifrån det arkeologiska materialet? I den historiska etnografin finns beskrivningar på olika typer av spel. På flera platser i Mellanöstern kastar man fortfarande astragaler på ett sätt som just liknar dagens sätt att spela kula. Det gäller att kasta en astragal på andra utplacerade astragaler och sedan försöka vända dem från deras position. Själva kastverktyget är större än de övriga astragalerna och ofta försedd med bly för att öka dess stötkraft. Detta för onekligen tankarna till den astragal som återfanns i ett bronsålderpalats i den gamla staden i Ugarit - samt inte minst tiotusentals andra metallfyllda eller perforerade astragaler från järn- och bronsålder som grävts fram kring östra Medelhavsområdet. Inte minst viktiga för tolkningen är hundratals, på olika platser, återfunna större ackumulationer av dessa ben. 
I en redogörelse för förislamisk gambling, skriver F. Rosenthal i boken, Gambling in Islam, om hur väletablerat denna institution var och att ordet gambling jämställdes med definitionen "utbyte". Inte minst återspeglas detta i Koranen där det inom drömtolkningen sägs att drömmandet om tärningsspel betydde gräl om pengar. Definitionen qimar avser de spel där vinnaren mellan två motspelare får något av förloraren. Ordet är vidare speciellt kopplat just till tärningsspel med astragaler. Med stor sannolikhet utgjorde benet, även under förhistorisk tid själva insatsen - detta om man beaktar både moderna speltraditioner och ordet zahr med dess konnotation till spelmark eller pollett. Kanske astragalen från Ugarit utgör en av de äldre indikationerna för denna institution, även om vi med säkerhet inte kan säga något om insatserna. Ur Ibn Fadlans reseberättelse från 900-talet, finns en intressant passage som beskriver penningväxlarna i Chwarism öster om Kaspiska Havet. De sålde speltärningar vid sidan om myntenheten dirhem. Det verkar alltså vara rimligt att man i Chwarism kunde växla till sig spelmarker som hade ett definierat kommersiellt värde. Kanske var det i liknande sammanhang som astragalen kunde inköpas för att användas som insats i spel? Att astragalen till skillnad mot tärningen inte går att förfalska, torde kanske vara det viktigaste kriteriet på att det i detta fall handlar om just benknotor. Inte minst var benet säkrat mot inflation eftersom det endast fanns två ben per djur. Detta ger också en intressant tolkning av astragalen som värdeenhet under förhistorisk tid (läs min bloggartikel: Betalat har vi alltid gjort men vår förhistoria saknar pengar). 

gambling

Mongoler spelandes med astragaler. Illustration: efter I. Kabzinska-Stawarz 1991 (Games of Mongolian Shepherds, Warsaw). Kolorering av R. Holmgren.

Förändrade insatser 
Även den romerska sfären antyder astragalernas starka bytesvärde, men för tiden ofta reducerade till barns spel och lekar. Horatius skriver om hur en rik man delar sina gods mellan sina söner. På sin dödsbädd jämför fadern sin son Aulus sätt att bära sina astragaler löst i sin toga, redo att ge bort dem eller spela med dem. Medan Tiberius var den som alltid räknade sina astragaler och högtidligt gömde undan dem i hål. 
I mongoliska speltraditioner från förra seklets början, vet vi att spel med astragaler var en sorts magisk utövning med vars hjälp herdarna försökte säkra en lyckosam framtid. Tron på magiska krafter genom dessa spel hade sitt ursprung i astragalens symboliska och magiska krafter, även om många spelare inte längre var medvetna om dessa associationer. Om detta förhållandevis slutna och självförsörjande folk hade haft samma förutsättningar som mer kommersiellt inriktade samhällen, där det var möjligt att avyttra eventuella vinster, så hade speltraditionen kanske fått en helt annan prägel. I de mongoliska speltraditionerna finns idag ett antal spel som bygger på att vinna motspelarens astragaler, men vinsten bygger endast på samlandet av poäng. Den som samlat mest poäng (astragaler) vinner och i det mongoliska herdesamhället gör det generellt anspråk på lycka. Men i vissa spel, de som mycket liknar vårt sätt att "kasta gris", kan poängen ibland uttryckas i pengar. Detta senare faktum bör tolkas som ett naturligt led i mongolernas urbanisering. 
Med utgångspunkt från de stora mängder astragaler som återfunnits vid olika förhistoriska tempelområden och divinationsplatser kring Medelhavsområdet, så är det inte är orimligt att man ”spelat” vid olika orter och att detta också illustrerar spelets naturliga del av kult och religionsutövning. Det är rimligt att det var i liknande sammanhang som spelandet framodlade mer vinstinriktade aspekter och att det mycket tidigt uppstod en negativ ambivalens mellan övrig spelfilosofi och det vi idag kallar för gambling - något som också genomgående präglade utvecklingen av tärningsspelet inom islam. 


Richard Holmgren

Arkeologer hittar järnåldersfort på Golanhöjderna

Efterfrågat

Resor just nu

Senaste inlägg

ARKIV

Länkar

Senaste kommentarer