Arkeologi & Historiebloggen

Arkeologi Historia blogg

Arkeologi & Historiebloggen handlar om arkeologi, pågående utländska och egna utgrävningar, nya upptäckter, kultur- och religionshistoria, antiken, myter, resor och kuriosa samt humor och tidlös politik.

Richard Holmgren är arkeolog med fokus på Mellanöstern, skribent, föreläsare, illustratör och guide, är religiöst liberal och partipolitisk agnostiker som driver företaget ARCDOC Arkeologisk Dokumentation. Han är också stolt sambo med Virginia och husse till Milou.

Areshian - Zorats Karer


in memoriam

Archaeologist Gregory Areshian has sadly left us
on August 2nd 2020, at the age of 71.

 

Dr. Areshian, you leave behind volumes of knowledge through your many engagements in archaeology and history. Recreating the past also requires a great deal of insight into cultural history and ethnology - a mastery that you likewise possessed. 

Your great authorship will gain generations to come - but you also knew how to captivate the listener, stimulate interest and convey complexity so that everyone could follow. You were a pedagogue in its truest sense where your teaching and wisdom did not only remain on the bookshelf, but was carried on with joy. Thus, it is really an understatement to express how greatly we will miss your unique ability of storytelling. In other words, we have not only lost one of the leading archaeologists in the field of the ancient Near East and the Caucasus region, but also a link to the past from where the ancient cultures spoke through a very reflective personality. 
 

Gregory, thank you so very much for giving and for listening. The time in the field at Zorats Karer with you and Dr. Ashot Philiposyan was a warm experience every sense possible.

/Richard, August 2020

Gregory Areshian, Ashot Philiposyan and Richard Holmgren during excavation at Zorats Karer in Armenia - summer of 2018.
Sweden's oldest oak. Photo: Richard Holmgren

Summers and winters came and went. The couple that kissed under the oak are since long gone but her earring might still be hidden under a maze of roots. Others carved runes in the smooth surface of the young tree and one man hung up a snare. Eventually people started to dress and talk differently and for reasons unknown some disappeared for a while. Someone needed timber but died before he had time to begin his work and numerous wildfires never reached their way to its trunk. The tree remained.

Chirps turned into distant rumbles. Men with crosses and swords rode east and even farther away the foundation stones were laid for giant temples. When the tree crown could gaze far above the surrounding forests and cultivated landscapes, Genghis Khan conquered the steppes. Soon Marco Polo completed his travels and the Renaissance fashioned Italy. After half its life as a tree, rumors spread about an undiscovered continent in the west. Ships made of oak crossed overseas, whereas such timber was safe inland, so the tree remained. Shakespeare scribbled under a star-sprinkled darkness that never became the same after Copernicus had his say and seven million released acorns were suddenly explained by a newly published work by a certain gentleman named Newton. During meager harvests and poverty the oak saw emigrants leave by horse and cart, but the oak endured against all odds and saw a new world emerge. Soon the dark cloudy nights came to reflect an ever dim light of tungsten.

For over a thousand years the tree looked down on those who passed by. Today man can look down on the tree - sometimes without even being there. The oak in Rumskulla parish is today one of Sweden's oldest trees. Still alive in the summer of 2020, the oak received many visits from people required to stay domestic. Another historical chapter has etched itself in the bark - what else will it see before its leaves cease to sprout?

/Richard, July 2020

old oak tree
Fossil åkermark runt Kvilleeken. Foto Richard Holmgren

If you want to look down on the oak, you will fint it here

Foto: Richard Holmgren

På jakt efter det förgångna
– hur hittar arkeologer det de söker?

zoom

Välkomna till Historiska Resors första webbföreläsning i Zoom!
- en föreläsning med arkeologen Richard Holmgren
Onsdagen den 24 juni kl.16.30, 2020

Lyssna till spännande arkeologiska upptäckter av svunna kulturer - var man söker samt de krafter som leder fram till nästa flodkrök. Under två olika föreläsningar presenterar Historiska Resors ciceron, arkeologen Richard Holmgren, hans olika utgrävningar och expeditioner. 

Hur är det att som yngling vara med och öppna en grav från faraonisk tid - att stå öga mot öga med en mumie och nästa dag finna en krukskärva i en leråker? Du möter biblisk arkeologi, försvunna städer, helgedomar och grottor samt möten med förlorade skepp. Hur kan myter och legender bemötas vetenskapligt? 

Den första föreläsningen sänds live och då har du möjlighet att ställa frågor till Richard. Vill du följa med på fler arkeologiska äventyr så kan du även lyssna till den andra delen där föreläsaren fortsätter sin fängslande exposé. Information om var du hittar den andra föreläsningen meddelas senare.

Richard planerar resor till bland annat Armenien, Jordanien, Transsylvanien, Sydamerika och Kambodja under 2021.

Anmälan till föreläsningen gör du via länken nedan - Historiska Resor skickar sedan en bekräftelse via mejl med information om hur det går till. På så sätt kan fler tryggt delta. 

Illustration: Richard Holmgren

En Boeing 747 har precis inlett sin nattkryssning som ska ta den overseas till New York. Vädret är stilla och på andra sidan väntar julfirande med släkt och vänner. Passagerarna har just fått sina menyer och drinkarna är serverade - någon har redan slumrat in. Ett ögonblick senare kommer det oerhörda. 

Det har snart passerat trettiotre år sedan 270 människoliv utraderades i bombattentatet på Pan Am:s Flight 103, med namnet Clipper Maid of the Seas. När delar av flygplanet slog ned på kvällen den 21 december 1988, omkom även elva personer i den skotska staden Lockerbie. Ombord fanns ett i sammanhanget ytterst viktigt namn – ett namn som är angeläget att lyfta fram ur en idag ganska slumrande tillvaro. Passageraren hette Bernt Wilmar Carlsson - socialdemokratisk politiker och en mycket viktig spelare på den geopolitiska arenan. Var kanske attentatet riktat mot honom? 

Flight 103 kom att inleda sin färd från Frankfurt till New York med ett stopp för byte till ett transatlantiskt flyg på Heathrow i London. Ofta och lite slarvigt brukar man tala om Flight 103 som om det var ett och samma plan som flög ända från Frankfurt till New York - detta med en så kallad ”mellanlandning” i London. Så var det alltså inte. Som vi ska se så är detta flygplansbyte viktigt i sammanhanget - även om planet kom att bibehålla samma flightnummer. Flight 103 kom att explodera i luften trettioåtta minuter efter att det lastat om sitt bagage från en Boeing 727 och lyft från Heathrow klockan 18.25. Förödelsen blev total.

Bernt Carlsson

Kanske känns ett enda personnamn oansenligt i denna väldiga oreda, men Bernt Carlssons namn på listan över dödade var ett namn som redan tidigt borde ha varit av stort intresse för en haveri- och mordutredning. Idag är det inte många som känner till denna person – något som är ytterst märkligt med tanke på dennes yrkesroll och anseende. Varför myndigheter och media inledningsvis lade locket på och knappt berörde Carlsson i fråga, är något som borde ha synats i sömmarna för redan trettio år sedan. Bernt Carlsson var biträdande generalsekreterare i FN samt en nära vän och gunstling till Olof Palme - även hans möjliga efterträdare. Inom en knapp treårsperiod kom Carlsson att bli det andra toppnamnet inom svensk socialdemokrati att mördas under skoningslösa omständigheter. Bernt Carlsson var också kommisionär för Namibia - när han sittandes på styrbords sida på främre däcks ”Clipper Class”, mötte den mest skrämmande död en människa kan erfara. Bomben var placerad i en brun Samsonite-väska precis intill Carlsson bagage i babords främre lastutrymme.

Explosionen kom att riva upp planet strax bakom cockpit - nästan direkt framför Carlssons passagerarsäte. Det sista som resenärerna på främre däck kom att uppfatta var hur planets enorma frontsektion vred sig mot styrbord för att sekunderna senare slå in i jetmotor nummer tre. En avgörande vändpunkt i livet är när ditt eget flygplans cockpit seglar förbi fönstret på din högra sida. Under bråkdelen av en sekund öppnades en overklig svart avgrund bakom en skur av kablage och spillror i en vindström på dryga 800 kilometer i timmen. En svag men snart upphörande puls indikerade att ett par av planets bakre passagerare kan ha överlevt fallet ända ned mot marken. Som genom ett under hann kanske även Bernt uppfatta det monstruösa vridmoment som fick metalljätten att stjälpa framåt och vidare tippa över krönet mot en sista helvetesfärd. Om han överlevde det första sönderfallet och senare vaknade upp från den syrebrist som fick honom att förlora medvetandet, så väntade någon halv minut av obeskrivlig terror före själva nedslaget. 
 

Bernt Carlsson

Fälten runt den skotska staden Lockerbie skulle bli översållade med sönderrivna julklappar. Ett mycket gripande inslag i sammanhanget är hur hela stadens invånare deltog i arbetet med att samla in passagerarnas tillhörigheter. De klappar som fläkts upp kom åter att slås in och om möjligt även levereras till sina respektive mottagare. Kläder kom att tvättas och omsorgsfullt vikas för att överlämnas till nära och kära. Det besvärligaste var att tvätta bort all tandkräm, vars tuber kommit att explodera under enorma tryckförändringar. 

Att porträttera ohyggliga och rörande detaljer som dessa känns kanske överdramatiserat, men jag tror det är angeläget eftersom det i motsats till både offren och de godhjärtade Lockerbieborna även visar dess motsats – det vill säga förövarnas likgiltiga och iskalla väsen - dessa satans mördare. Nu är det ju så att de flesta redan har vaggats in i tanken om en libysk inblandning, må så vara. Men vilka var egentligen de stora vinnarna på Pan Am-kraschen och fanns det krafter som verkligen oroade sig över Bernts ankomst till New York påföljande dag? Om det i detta fall föreligger någon form av västorienterad och statssponsrad terrorism, så kan man misstänka att motivationen bakom dådet ägde syftet att effektivt lösa flera problem med en enda åtgärd. En i min mening parallell till Palmemordet. Lockerbiekraschen blev det första attentat som på allvar kom att elda på närvaron i Mellanöstern och Nordafrika under förevändningen ”the war on terror”. Oavsett vad man tycker om karaktären Gaddafi, så slätade attentatet ut mattan för en misstro till Libyen, följt av desinformation och vidare ett grepp om landet – något som kom att lägga beslag på landets oljetillgångar, dess gulddepåer, inkasserandet av enorma kompensationer och sätta ett stopp för Gaddafis uttalade hot mot petrodollarn. Men dessa var långtifrån de enda ”nyttorna” med ett sabotage av Flight 103.

Bernt Carlsson

I hennes bok från 2014 - Adequately Explained by Stupidity? Lockerbie, luggage and lies - av Morag G. Kerr, redogör författarinnan i detalj för Flight 103:s bagage samt dess rutt och placering i planet. Kerr är ett proffs och lutar sig enbart mot verifierbara fakta - det faller sedan på oss andra idioter att stå på hennes axlar och fumla mot högre insikt. Utan minsta tvekan visar hennes minutiösa studie på inkonsekvenser i rapporten om själva bombväskan - att denna, hör och häpna, lastades på i London och alltså inte kom med via Frankfurt, än mindre från Malta. Det senare är något som alltid vidmakthållits i själva utredningen och kommit att lägga skulden på Abdelbaset Ali Mohmed al-Megrahi. Enligt utredningen var det al-Megrahi som hade "teleporterat" ombord bomväskan på Maltas flygplats i Gudja - med rutten Malta - Frankfurt - London och med slutdestination New York. Vidare visar Kerr bevis för att bombväskan redan fanns på plats i sin bagagecontainer på Heathrow, detta minst en timma innan Flight 103 från Frankfurt hunnit landa i London. Robert Black, advokat och tongivande kring rättegånsprocesserna av Lockerbieattentatet, är en av flera som hyllar Kerrs verk. Bokens uppgifter innebär oerhört viktiga nycklar till förståelsen av attentatet, detta vid sidan om flertalet andra motsägelser i en inte sällan kritiserad utredning som under årtionden förmedlat en annan bild än den som nu finns tillgänglig. Internet äger många fallgropar men ofta är det en välsignelse - ett nät som inte fanns tillgängligt när utredningsdetaljerna kokades ihop för trettio år sedan. Min ambition är inte att redogöra för specifika detaljer här – för kritiska ögon finns mycket att tillgå över nätet och i bokform, men jag vill gärna medverka med en knuff i angelägen riktning.

Morag Kerr, vid sidan om andra viktiga studier, öppnar dörren till ett geopolitiskt spel med centrala aktörer och stora finansiella krafter. Det första som slår den som nagelfar Kerrs redogörelse, är att den väska till vilken explosionen kan spåras, stod närmast intill Bernts eget bagage i container AVE4041. Själva stålramen på Bernts väska visar tydliga spår av en explosionen från den bagageomgång som lades till på Heathrow. Det var också där som Bernt klev ombord trots andra planer en kort tid dessförinnan. Om Bernt innan sin död hade uttryckt oro för sitt liv så vore det dessutom en stark grund till att misstänka att bomben kunde ha varit riktad mot just honom. Var det så? Fruktade han något och i sådana fall vem eller vilka? Åtminstone borde detta ha utretts, men det gjorde det alltså inte. Enkom i detta sammanhang höjs ett varningens finger – eller för att åberopa en välkänd devis - ”it's not the crime, it's the cover-up". 

Några dagar efter kraschen går man igenom Bernt Carlssons tillhörigheter på hans förseglade FN-kontor. Där visade det sig att hans kassaskåp var oförklarligt länsat och tomt - en i övrigt olustig analogi till Olof Palmes säkerhetsskåp och dennes försvunna dagbok. Skandiamannen hade fullt upp på mordnatten. Eller hur? Tiden före bombdådet ska Bernt även ha rapporterat att han kände sig hotad. Hans sambo som bodde i USA hade vidare varnats av Bernt att inte öppna några paket som hon inte kände avsändaren till. Bernt skulle egentligen ha tagit flyget från Bryssel och direkt till New York – detta för det historiska undertecknandet av Namibiaavtalet, vilket vi snart ska återkomma till. Ett hastigt möte hade dock dykt upp samma dag som attentatet och Bernt kom därför att ta vägen över London.

Patrick Haseldine är en tidigare brittisk diplomat som träffande kommit att kallas "emeritusprofessor i Lockerbie studies". Efter 30 års studier i ämnet har Haseldine avslöjat ytterst anstötliga fakta kring Lockerbieattentatet. Sedan en tid har termen konspirationsteoretiker alltmer kommit att användas för att avväpna den opposition som kritiserat de med makt och som önskat behålla den. Haseldine är inget undantag i en sådan häxjakt, men här handlar det inte om vajande flaggor på månen. Han menar att det finns en koppling mellan Carlsson och gruvdriften av uranmalm (Yellowcake) som olagligt extraherades från Namibia mellan åren 1976-1989. Ett kontrakt mellan britterna och Rössing Uran Mine i Namibia skulle ha möjliggjort importen av uran till Storbritannien. Haseldine understryker hur Premiärminister Margret Thatcher strax efter Lockerbieattentatet satte press på FN att låta den sydafrikanska försvarsmakten vidta åtgärder för att illegalt säkra handeln med uran och stävja ett motstånd i regionen.

Redan 1974 hade FN:s råd för Namibia (UNCN) utfärdat ett dekret (Nr.1) som förbjöd extrahering och distribution av naturresurser från namibisk territorium - detta utan uttryckligt tillstånd från UNCN. Det här innebar vidare att olagligt exporterade råmaterial och involverade aktörer, skulle kunna hållas ansvariga för skadestånd. Rössing som var Namibias största gruvindustri blev således det primära målet för detta dekret. Om Thatcher hade kunnat övertala FN:s kommissionsledamot för Namibia, Bernt Carlsson, att se mellan fingrarna angående den olagliga gruvdriften, kommer vi kanske aldrig att få veta. Flertalet västerländska regeringar vägrade att acceptera dekret Nr. 1 som bindande - inte minst eftersom Rössing förmådde leverera 10% av den globala uranexporten – eller om man så vill en tredjedel av Storbritanniens egna behov. Före mitten av åttiotalet fanns endast ett land som lovade att bojkotta Rössings produkter och att respektera dekretet - det var Sverige.   

Bernt Carlsson

I en dokumentär från 1987 - The case of the disappearing diamonds - kan vi höra hur Bernt Carlsson i egen person förklarar att man samma år hade sett över rättsliga åtgärder mot det angloamerikanska diamantgruvekonglomeratet De Beers, den sydafrikanska apartheidregimen samt det nederländska uranberikningsbolaget URENCO som importerade uranmalm från Namibia. Rössing lyckades fördröja implementeringen av restriktionerna i fråga och andra förhandlingsparter kom att teckna avtal om oberoende den 22 december 1988. Det var på väg till undertecknandet av avtalet vid FN:s högkvarter i New York som Bernt Carlsson blev bragd om livet den 21 december och Haseldine menar att efter Carlssons död så upphörde oförklarligt även fallet mot URENCO. Inga fler åtal kom att väckas mot de företag och länder som bröt mot dekretet. Långt senare i april 2013, utlyste David Camerons koalitionsregering planerna på att sälja sin andel i URENCO, vilken ägdes av Storbritannien, Tyskland och Nederländerna. Genom en privatisering av bolaget kom den brittiska regeringen att distansera sig från Lockerbie-affären samt Thatcher-administrationens olagliga handlingar i Namibia.

Idag ligger vraket från Clipper Maid of the Seas respektlöst slängt på ett skrotupplag utanför Tattershall i England - en plats som i mitt tycke är mer skickad för själva Lockerbieutredningen.

Slutligen ska nämnas att det finns obehagliga likheter mellan Bernt Carlsson och Dag Hammarskjölds död (FN:s generalsekreterare mellan åren 1953-1961). Under ett FN-uppdrag i september 1961 kom Hammarskjölds plan att krascha ett stenkast från Ndolas flygplats i det brittiska protektoratet Rhodesia. Sedan ett tiotal år tillbaka finns väl underbyggda efterforskningar om att hans plan kan ha utsatts för sabotage, möjligen med syfte att skydda västerländska gruvintressen i den enormt mineralrika Katangaprovinsen i belgiska Kongo – som sedan ett år före Hammarskjölds död hade blivit självständigt. Exempelvis har den numera framlidne RAF-piloten Jan Van Risseghem diskuterats vara ansvarig för uppgiften att skjuta ned planet. Hammarskjöld var drivande i frågor om afrikanska länders rätt till att sköta sina egna kommerser - detta utan koloniala makters inblandning. Självklart innebar detta ett hot mot mäktiga länders gruvintressen och inte minst för säkerhetsrådets ständiga medlemmar USA och Storbritannien. I Katangaprovinsen finns stora diamantförekomster, radium samt uranmalm och regionen är idag inte minst aktuell för sina rika tillgångar på kobolt.   

I Staffan Lindbergs bok, Mordet på Zaida Catalán, kan vi exempelvis läsa om Cataláns fasansfulla öde i ett land där man inte skyr några medel för att bevaka lokala intressen och stora förmögenheter. Under tiden som hänsynslösa affärsmän gör enorma vinster på bland annat kobolt, dör folk i massakrer eller tvingas på flykt. För fyra år sedan stod Demokratiska republiken Kongo för nära 60 procent av världens totala koboltbrytning. Eftersom detta grundämne utgör en vital komponent i den senaste världstrenden - uppladdningsbara batterier - så har vi med säkerhet inte sett slutet på denna minst sagt gruvliga historia.     
 

/Richard Holmgren

En av flera överkäkar från papegojfisk - framgrävda av Svenska Dödahavsexpeditionens bysantinska klostergrävning. Foto: Richard Holmgren

Fråga Jag har hört talas om märkliga arkeologiska fiskfynd i Medelhavsområdet, som antyder att man använt gifter 
i religiösa sammanhang förr. Vet ni mer?

Titta in på Populär Historias hemsida för spännande läsning om ytterst märkliga fynd av papegojfiskar under antiken. Här försöker jag elaborera kring en läsarfråga som berör förekomsten av speciella fiskar och deras möjliga användningsområde. Utifrån upptäckter vid våra utgrävningar vid både Döda havet och klippstaden Petra i Jordanien, kan vi kanske närma oss ett svar på gåtan?

/Richard Holmgren

Utgrävningar på Arons berg i Petra år 2003. Likt många andra klosterlämningar från bysantinsk tid återfanns här mängder av lämningar efter papegojfisk. Foto: Richard Holmgren
Utgrävningar på Arons berg i Petra år 2003. Likt många andra klosterlämningar från bysantinsk tid återfanns här mängder av lämningar efter papegojfisk. Foto: Richard Holmgren
Stora Historiekryssningen med bland andra Richard Holmgren, Ulrika Knutson och Dick Harrison. Foto: Populär Historia

När startade egentligen den svenska medeltiden? Kunde man ta ut skilsmässa på 1700-talet och vilken sanning kan ligga bakom några av Bibelns legender - finns arkeologiska spår efter Moses ökenvandring eller Noaks ark? 

Svaren får du på Stora Historiekryssningen 15–16 november!

Angkors gåtor med arkeologen Richard Holmgren
- kunskapsexpedition till Kambodjas kulturskatter

resa Angkor Wat

 
”Romarna måste ha byggt det!” - så sa den spanske upptäcktsresanden Marcelo de Ribadeneyra när han på 1600-talet råkade
nå fram till djungelruinerna.

17-28 november 2020, då kör vi igen
– äventyren måste av nödvändighet fortsätta



Läs mer om resan här

Demonen i filmen Exorcisten

Illustration: Richard Holmgren

Skräckfilmen Exorcisten hade premiär 1973 och har med tiden blivit en av filmvärldens stora klassiker. En av huvudkaraktärerna i dramat var skådespelaren Max von Sydow som beklagligt nog gick bort i dagarna. Med anledning av hans frånfälle vill jag här passa på att uppmärksamma filmens arkeologiska stoff. Som vi ska se så kan detta ge oss en helt annan bild av Exorcistens tidlösa demoner. 
 

Exorcisten

Filmens handling kretsar kring hur en tolvårig flicka i Georgetown, USA - Regan - blir besatt av den forna demonen Pazuzu. Det faller vidare på fader Karras och fader Merrin, den senare spelad av Max von Sydow, att frigöra Regan från sitt helvete genom en exorcism. I filmens handling figurerar tvenne arkeologiska föremål - eller gestaltningar om man så vill. Dels handlar det om ett speciellt litet hängsmycke samt olika uppenbarelser av den skrämmande demonen Pazuzu. Hängsmycket upphittas vid en utgrävning under filmens inledningsskede. Denna filmsekvens är inspelad i den forna staden Hatra - en ruinstad som ligger ungefär tio mil sydväst om Mosul i Irak. I filmen introduceras utgrävningsplatsen kort och gott som ”Norra Irak”, men känns direkt igen på sina karakteristiska kolonnförsedda valv - en så kallad iwan. Dessa imposanta konstruktioner uppfördes av parterna, vilka ursprungligen var ett nomadiskt folk från dagens Iran. De dominerade stora delar av Främre Orienten under de närmaste två århundradena före och efter Kristi födelse.

I modern tid har staden Hatra kommit att påverkas negativt av IS framfart och är därför i högsta grad även den dagsaktuell. För den som inte har arbetat med utgrävningar i dessa områden, vill jag påpeka att dessa filmscener är väldigt realistiska. Den soltyngda stenöknen, de klingande ljuden från hackor och spadar, dammet och den motsägelsefullt kaotiska ordning som råder - en inte helt främmande sinnesstämning vid liknande utgrävningar. Många hävdar att utgrävningsscenerna snarare för tankarna till den hejdlöst förstörande form av arkeologi som vi känner från första hälften av förra seklet - där ett hundratal grävare var engagerade samtidigt. Tvärtom så är detta fortfarande en inte helt ovanlig syn när man emellanåt tvingas forcera djupa förstörelselager som inte alltid kräver den uppmärksamhet som normalt associeras med minutiös fältarkeologi. 

 

Satellitbild av den antika staden Hatra i Norra Irak. Foto: Apple Maps


Studerar man filmens hängsmycke i detalj (nedan), så syns där Josef med Jesusbarnet. Denna Sankt Josef-medalj ska inte förväxlas med den mer vanliga medaljen av Sankt Kristoffer. På den förra ser vi en latinsk text med orden Sancte Joseph ora pro nobis, vilket i översättning betyder ”Sankt Josef bed för oss”. William Peter Blatty som var romanförfattare till Exorcisten har påpekat att medaljen mycket riktigt inte hör hemma i staden Hatra. Han menar att betraktaren bör fråga sig hur ett kristet föremål kunde hamna i utgrävningslagren på en förkristen boplats. När fader Merrin hittar föremålet så säger han också mycket riktigt på arabiska ”…vad gör den här?”.

Fyndet av medaljen i Hatra vill sannolikt förmedla den kamp mellan ont och gott som senare kommer att utspela sig i filmen. När Merrin hittar medaljen så lokaliserar han samtidigt en liten amulett av demonen Pazuzu, vilket implicerar att han som själasörjare snart kommer att stå inför en vendetta med mörka krafter. Eftersom byggnaderna i Hatra främst faller tillbaka på den seleukidiska tiden så hade den mycket äldre Pazuzu-amuletten, rimligen från 700-talet f.Kr., redan hunnit bli en antikvitet under antiken. Detta stämmer väl med att amuletten grävs fram under djupa rasmassor. Men att Pazuzu skulle ha avbildats som en fullstor staty i staden, likt den som stridslystet poserar mittemot fader Merrin, är i högsta grad osannolikt. Snarare bör detta ses som en dramaturgisk effekt - men ändock en av historiens mest ikoniska filmscener.   

 

Medaljongen av Sankt Josef med Jesusbarnet. Foto: Efterbearbetad stillbild från filmen Exorcisten.


I förstone kan filmens handling om en demon som besitter en ung flickas kropp tyckas banal. Jag vill i detta sammanhang emellertid lyfta fram den mycket kapable filmanalytikern Rob Ager som synnerligen övertygande visar hur filmens demon kan vara ett bildligt uttryckt för de sexuella övergrepp som flickan kan ha utsatts för. Detta illustreras i Regans destruktiva beteende som är extremt sexualiserat – inte minst antyds detta i scener som när Regan uppmanar en manlig läkare att hålla sina fingrar borta. Det finns inga direkta bevis i filmen för att detta skulle vara orsaken till Regans plågor och därför har ämnet många gånger förbisetts. Kanske beror det på en slags förnekelse av spörsmål som annars kan verka både stötande och ömmande? Det kan också bero på att filmens påtagligt fysiska monstruositet med sina starka kopplingar till forna demoner gör att sådana problemställningar tenderar att hamna skymundan.

När man väl är överens med denna tolkning så förefaller det anmärkningsvärt att man som tittare inte tidigare insett denna eventualitet. Stoffet är uppenbart på flera plan och i filmen talar flera detaljer för att förövaren tar form som moderns kollega, regissören Burke Dennings, som spelas av Jack MacGowran. Som en egenkär och känslokall suput visar han lite empati för sin omvärld och när han senare blev bragd om livet så befann han sig faktiskt i Regans sovrum. Under mordet var han dessutom ensam i huset med flickan. I sammanhanget är det även intressant att beakta den demoniska röst som senare manifesteras genom Regan - bitvis i egenskap av Dennings själv. Här får man nästan känslan av att Pazuzu enbart är en inbillad manifestation av den ondska som drabbat familjen. När allt kommer omkring så låter också demonen meddela att; ”…jag är ingen, jag är ingen…”. Erfar vi här måhända Regans situation genom ögonen på en kyrka som söker övernaturliga förklaringar till en situation som istället orsakats av högst verkliga omständigheter?

 

En ikonisk filmscen. Fader Merrin konfronterar Pazuzu i staden Hatra. Illustration: Efterbearbetad stillbild från filmen Exorcisten.


Vem är då demon-guden Pazuzu? Som ursprungen ur assyrisk och babylonisk mytologi kan vi på en 3000 år gammal inskription från Mesopotamien läsa; 
 

”…jag är Pazuzu, son av Hanpa, kung över luftens onda krafter som våldsamt emanerar från bergen…”.


Som huvuddemon var han härskare över vinden där han representerade den sydvästligt starka blåst som periodvis bringade torka och vidare hungersnöd. Under regnperioden kunde han även bringa gräshoppssvärmar. Pazuzu bär en mänsklig form med en ibland fjälltäckt kropp som har inslag av specifika egenskaper från djurvärlden. Huvudet bär drag av ett katt- eller ett hundliknande rovdjur och han håller sig upprätt på örnliknande fötter. Från ryggen utbreder sig två vingpar, inte sällan påminnande om just gräshoppsvingar och från hans baksida kan man ana en skorpionstjärt. Ibland avbildas även Pazuzu med en slingrande och ormliknande penis - symbolen för alstringskraft och en antites till de förstörande krafter som förhindrar skapande av nytt liv. Just den senare aspekten är viktig för att vidare förstå demonens egentliga natur.

En amulett av Pazuzu hade en avvärjande och skyddande kraft som bland annat kunde driva hans gemål Lamashtu tillbaka till den undre världen. Hon hade en benägenhet att kunna skada mödrar och nyfödda barn under förlossningar eller till och med röva bort barn under amning. Eftersom det finns grader i helvetet så hade Pazuzu i egenskap av att själv vara en demon, kraften att injaga fruktan i andra demoner. I detta sammanhang var hans fru inget undantag - där Pazuzus kraft skyddade människan mot plågor och nödår. I modern tid hade Pazuzu kunnat vara oss behjälplig mot allehanda hot såsom exempelvis klimatproblem, smittsamma sjukdomar och möjligen BB-krisen. En dagsaktuell demon således – eller kanske mer sannolikt ett utryck för sådana bekymmer som vi alltid har tampats med som människor.     

 

Exorcisten

När vi nu etablerat både filmens och historiens Pazuzu samt även vägt in en rimlig hypotes om sexuella övergrepp - var hamnar vi då?
En intressant tanke som möjligen kan ha funnits i bakhuvudet på både romanförfattaren samt regissören William Friedkin, är att Pazuzu hade en helt annan roll än den vi i förstone kunnat föreställa oss. Om nu dessa herrar verkligen hade läst på sin historia så hade de upptäckt att det inte fanns några historiska uppgifter om att Pazuzu varken skulle ha varit ondskefull eller hade anledning att ta en försvarslös flicka i besittning.

Var det inte snarare så att det var Pazuzu i egenskap som beskyddare av de sårbara, som istället drev ondskan bort från Regan? Detta genom att besegra både hennes förgripare och den kyrkliga vidskepelse som agerade tvivelaktigt mot bakgrund av Regans möjliga övergrepp? När allt kommer omkring så blev hon ju faktiskt till sist av med sina demoner - men först efter det att både Burke Dennings och prästmännen gick hädan och inte längre kunde inverka på hennes liv. 


/Richard Holmgren

Illustration: Richard Holmgren

...En nation kan överleva sina dårar, men
den kan inte överleva förräderi inifrån...

(Cicero 106-42 f.Kr.)

I samband med 34-årsdagen av Palmemordet är det åter dags att ta oss tillbaka till hörnet av Sveavägen-Tunnelgatan. Det gör även författaren och journalisten Lars Borgnäs i sin nya bok Olof Palmes sista steg - i sällskap med en mördare. De uppgifter som presenteras för läsaren är minst sagt anmärkningsvärda. Låt mig därför dryfta lite tankar kring mordet med avstamp från Borgnäs bok.

Lars Borgnäs bok redogör ingående för allehanda motsägelser och osanningar i mordutredningen. Inte minst finns här undanhållande av uppenbara detaljer i händelseförloppet - detta både under och efter mordet på Olof Palme. Borgnäs är rutinerad. Redan under utredningens tidiga år fick han åklagare och poliser med övermäktiga uppgifter att tappa ansiktet i tv-rutan. Samtidigt satt vi andra och gömde oss bakom skämskuddar när Borgnäs under 1994 decimerade utredningens resultat till - "skit in skit ut".
Viktigt och centralt i Borgnäs bok är det så kallade mötesscenariot – att Palme skulle ha samtalat med gärningsmannen strax före mordet och att mordplatsen således var mer eller mindre förutbestämd. Ingvar Heimer var den privatspanare som först kom att måla upp ett dylikt scenario. I februari år 2000 hittades han med en svår skallskada på Vårbergs tunnelbanestation - något som blev hans död. Utanför polisutredningen är mötesscenariot numera så inarbetat i Palmemordskretsar att det är lugna gatan att beröra ämnet. Det skulle idag krävas en veritabel armé för att gå skallgång i Stockholms tunnelbana. 

 

Palmemordet

Två svenska författare drar blickarna till sig när det gäller saklig argumentation och förmedlandet av genomarbetade detaljer kring Palmemordet. Dessa är Lars Borgnäs och Gunnar Wall. Det är därför inte utan anledning man rusar mot bokhandeln när vederbörande släpper det senaste av deras alster. Dessa för Sverige välsignade författare närmar sig inte bara skeenden, aktörer och dokumentsamlingar – de har som journalister och författare med sina långa engagemang även träffat och samtalat med de personer som på olika sätt varit centrala i händelserna kring mordet på Olof Palme. Om tvåtusen år kommer de att bära samma kredibilitet som den antika författaren Polybios som beskrev Hannibals elefantmarsch över Alperna. Polybios var nämligen inte enbart en av den antika världens tyngre författare – likt Wall och Borgnäs hade han möjlighet att själv intervjua de veteraner som varit med i händelsernas centrum.
Och på tal om elefanter i rummet - låt oss återvända till innehållet i Borgnäs nya bok. Författarens genomgående röda tråd är att ta sig tillbaka till vad som egentligen hände vid Sveavägen runt klockan 23.21 den 28 februari. Sådant som gått många förbi - medvetet eller omedvetet. Utifrån bokens analys öppnar sig ett flertal obekväma spörsmål som ifrågasätter sådant vi serverats under de senaste trettiofyra åren.

Lars Borgnäs menar inte minst att mördaren måste ha skjutit Lisbeth Palme först och därefter Olof. Alltså - enligt den gängse teorin ska det "första" skottet ha kapat Olof Palmes ryggmärg och av orsak föll han omedelbart. Verkligheten är iskall och inte ett dugg teatraliskt - fysiologiskt är det som att klippa trådarna till en marionettdocka. Flera ögonvittnesskildringar indikerar dock att Olof säckar ihop i samband med det andra skottet. Att ha Olof ståendes genom det första skottet och att på samma gång hävda att samma skott penetrerade hans ryggrad är att samtidigt acceptera två motstridiga sanningar. I George Orwells dystopiska värld kallas det för doublethink
Det här medför implikationer på händelsen – men låt dig inte luras av dagspressens många gånger insinuanta rubriker i samband med Borgnäs tes. Inte sällan antyder sådana att Lisbeth skulle ha varit det primära målet. Detta är långt från sanningen och det är inte det Borgnäs syftar på. Det kan ha funnits flera anledningar till att mördaren agerade som han gjorde, men inte minst berättar det för oss att utredningen och Lisbeth Palme kan ha undanhållit viktiga fakta runt själva mordscenariot. Det kan vara på sin plats att här även tillägga en detalj som ibland tas upp i diskussioner kring Palmemordet - det att om Lisbeth av olika anledningar blev beskjuten, så gjorde det henne till ett brottsoffer. I juridiska termer innebär det att hon då tillskrivs som målsägande istället för vittne. Detta påverkar hennes roll i rättsliga kammare. Det vill säga, om Lisbeth av endera anledning skulle bli beskjuten men inte dödad, så var det svåraste skottet - rent precisionsmässigt - det som avfyrades mot henne. I stundens hetta så behöver därför den skottordning som förordas av Lars Borgnäs inte nödvändigtvis vara så märkligt. 

  

Palmemordet

Bokens fokus, kan man säga, ligger på Lisbeth Palmes motsägelsefulla vittnesmål samt Säkerhetspolisens, Gud förbjude, möjliga koppling till mordet. Tvenne känsliga ämnen. Att detta är prekära frågor inom etablissemanget speglas inte minst i det faktum att SVT:s program Veckans Brott plötsligt kom att rulla ut mattan för nuvarande chefsåklagare Krister Petersson - nej - inte den Christer Pettersson, men han med lång första vokal i efternamnet. Ett betoningens minfält och en grotesk tillfällighet. Nåväl, istället för att sända den aktuella och redan inspelade intervjun med Lars Borgnäs om hans nya bok, så visade man ett plötsligt utspel från Petersson att en lösning på mordet kan vara nära förestående. Detta stal hela showen - Petersson kunde tillfälligt pusta ut och Olof Palmes sista steg med Borgnäs laddade material fick snällt stanna kvar i hemmen - åtminstone för en stund – tills bland annat värdarna för Sveriges Radios program Nordegren & Epstein hade lagt vantarna på boken. Där passar Borgnäs gamla radiokollega Thomas Nordegren på att redogöra för Arne Irvell, tidigare legendarisk chef vid Stockholms mordkommission och en viktig figur i Borgnäs bok. Vid sin död 2008 hade Irvell nämligen anförtrott sin anteckningsbok till Borgnäs via sin son. I denna menar en av Sveriges mest respekterade mordutredare att svaret på Palmemordet står att finna hos SÄPO och vidare vilka personer som borde synas i sömmarna. Så långt allting gott, tills Louise Epstein ställer sig frågan varför Borgnäs då inte lämnat in anteckningarna till mordutredarna? Vad menar hon egentligen - detta så att de nya rönen kan skickas till pappersstrimlaren på Bolstomtavägen? Givet omständigheterna så låter detta som en av århundradets minst begåvade idéer. Minst begåvat under 1900-talet var Hans Holmérs flygspaningar efter mordvapnet med ett Viggenplan. Under sent åttiotal arbetade jag själv för Försvarsmakten med att tolka spaningsbilder från denna typ av kärra. Jag tror mig därför ha en god bild av hopplösheten med att hitta en iskall 32 centimeter lång Smith & Wesson kaliber .357 Magnum i raketfart - med eller utan värmekamera sjuhundratvå. Om det ens är ett sådant vapen vi letar efter?

Situationen kring Borgnäs bok blev sedan inte bättre av att kriminologen och deckarförfattaren Leif G.W. Persson tog sig möjligheten att dissa Borgnäs bok i rutan genom att förklara; 

 

…Borgnäs är en utmärkt person i så måtto att om han hävdar något med bestämdhet, så vet du att det är precis tvärtom”.


Nu kanske jag missförstår Persson och att han egentligen åsyftar levnadsregeln - innan man är säker så är man gärna tvärsäker? I annat fall är det ju så att Borgnäs aldrig hävdar något med bestämdhet utan bakgrundsfakta. Men han är inte heller rädd för att bereda ett rimligt och provisoriskt ramverk för pusselbitar - en nödvändig ram som ständigt kan justeras om så behövs. Hur ska man annars kunna närma sig en lösning på ett mordfall - pricka hundra procent rätt vid varje föraning? 
Perssons manöver var dock inte helt oväntad. Borgnäs har tidigare trampat den förre på tårna angående styckmordet på Catrine da Costa och sådana saker kostar - eller ska vi säga, de´Costar. Med all respekt för G. W. Perssons stora erfarenhet och kunskaper inom kriminologi och statistik - what not - så är hans uttalande allt annat än välbalanserat.

Persson menar vidare att Borgnäs bok ämnar till förtal av avliden genom att den granskar den nu framlidne Lisbeth Palmes agerande efter mordet. Tvärtom skulle jag vilja understryka att Borgnäs istället öppnar upp för förklaringar till varför Lisbeths motarbetande av polisutredningen kan ha sett ut som de gjort. Det skulle till och med kunna förklara att hon kan ha agerat gensträvig för att tillmötesgå mörka krafter inom SÄPO. Inte minst kan det ha varit för att inte avslöja varför Palme hade ett konfidentiellt möte under mordnatten. Kanske gällde det information om de för Palme känsliga juridiska handlingar rörande Harvardaffären, vilka hade stulits från länsrätten några timmar före mordet? Det var förresten deckarförfattaren Jan Guillou som offentligt hade ställt Palme mot väggen i denna fråga. Jodå det finns faktiskt ännu fler deckarförfattare i denna oreda och snart ska vi snubbla över två till. Borgnäs bok skulle med andra ord kunna vara Lisbeths möjlighet till upprättelse för hennes märkliga beteende. Detta som i extrema fall även lett till onödiga konspirationsteorier om att hon varit medskyldig till mordet. Den driftige och enormt kapable journalisten och privatspanaren Sven Anér trampade tyvärr i detta klaver, vilket fick till följd att ett helt barnhem tömdes ut med badvattnet. 

 

Olof Palmes sista steg av Lars Borgnäs

Vad gäller chefsåklagare Peterssons uttalande om att man nu skulle vara nära en lösning på Palmemordet så finns det anledning att vara skeptisk. Det vill säga - med stor sannolikhet ska snart ännu en ensam Skandiaman, Grandman, Tuffa Victorsson eller något pensionerat och begravt element i Sydafrika kliva upp på scenen som Palmes baneman. Sedan kan man hänga ut skylten, tacka för sig och introducera ordet efterundersökningssekretess i Svenska Akademiens ordbok. Med det senare menas att utredningen görs tillgänglig för allt utom sådant som dödade vår statsminister. Och ett tips - varför inte samtidigt öppna dörrarna för något som kan förhåna allt vad seriöst privatspaneri heter. En brutalt mördad statsminister, ett oläkt sår och en attack mot demokratin - följt av en knaskomedi. Det kan vara kul.

Att Skandiamannen ånyo borde granskas kan förvisso vara skäligt - men knappast som mördare och ensam gärningsman. Om denne 52-åring ingick som del av en polisiär eller militär övningsoperation inom Stay Behind och/eller som ett distraherande element - en runner som det ibland kallas på fackspråk - så kommer hans bredare samröre snabbt att amputeras. Inledningsvis var Skandiamannen måhända ovetandes om vad han exakt tagit del av – kanske var han bara på plats som han fått i uppdrag att vara? Sen kom chocken. Kompartmentaliserad är kanske det rätta ordet? Spaningsledare Hans Holmér kallade förresten Skandiamannen för "elefanten i porslinsbutiken" - och vi är tillbaka till Polybios igen. Locket lades sedan på för dryga trettio år tills han likt ett beställningjobb åter dök upp som den skyldige under pseudonymen "Den osannolika mördaren". 

Oavsett vad som utvecklas eller avvecklas ur Krister Peterssons hemlighetsmakeri så kommer Borgnäs nya uppgifter ofrånkomligen nödgas att vägas in. Åtminstone av tusentals rynkade pannor i svenska hem. Vare sig någon vill det eller inte så hamnar vi snart i den dunklaste av gränder - mörkare än den ökanda Tunnelgatan genom kvarteret Träsket. Dunklare än Andrej Tarkovskij. Eljest blir polisutredningen lika löjeväckande som Claes Hedberg oväntade vändningar eller Palmeutredningens fantombilder och viftande med pickadoller strax efter mordet. Petersson är dock väl medveten om detta dilemma och har därför i Aftonbladet garderat sig med orden; 

 

”…människor har sina egna teorier, vilket jag märker i mitt arbete då vi fortfarande får in tips från allmänheten. De teorierna fortsätter därmed att leva vidare”.


Men om stora delar av svenska folket inte köper ännu ett justitiemord eller tilltrasslade utfärder till Sydafrika, kan Sverige då verkligen hantera konsekvenserna av de spår som antyds i Borgnäs bok? I detta sammanhang är det kanske på sin plats att åter igen åberopa deckarförfattaren och den självutnämnde mordutredaren Hans Holmérs ikoniska uttalande;
 

”…om sanningen om mordet på Olof Palme kommer fram, så kommer den att skaka Sverige i sina grundvalar”.


Det måste onekligen vara en hejdlöst vansinnig galning som skulle kunna stjälpa hela Sveriges postament. Eller hur? Det är därför uppenbart att Holmér syftade på något helt annat. När allt kommer omkring så tror jag personligen inte att Sverige längre kan skakas i sina grundvalar. Folk är idag betydligt mer hårdhudade än för dryga trettio år sedan - Palmemordet, pulveriserade tvillingtorn med världsomfattande konsekvenser, morakniven på Filippa K, terrorism på steroider, Trump och David Copperfield och nu en global farsot som snart kryddas med militära undantagstillstånd och spårninsappar som splittrar både familjer och kapitalplaceringar. Snarare är det polisutredningen i sig som skakat Sverige i sina grundvalar.
 

Palmemordet

När jag för några år sedan gjorde arkeologiska inventeringar i Östra Turkiets bergsområden så hade jag tillfället att spendera en kväll runt lägerelden med några kurder och anhängare i PKK. Jag tänkte då lätta upp stämningen lite och nämnde att nyssnämnda under flera år misstänkts för mordet på vår statsminister. De förstod inte vad jag pratade om. Får det lov att vara mer kaffe? Och väl inne på det bisarra PKK-spåret så kanske vi närmare bör beakta ett uttalande av deckarförfattaren Ebbe Carlsson – ni vet han - det sociala monster som hade universalnycklar till både regeringskansliet och diverse kommissarier. Han hjälpte bland annat polisen att utreda både Iran- och PKK-spåren. Med anledning av det senare lär Ebbe ha insinuerat följande;
 

”…man måste gå till botten med kurdspåret för att lösa Palmemordet”.


Ebbe var underfundig. Vissa hävdar att han med detta uttalande menade att de som lagt ut detta villospår med stor sannolikhet också var de skyldiga. Eftersom SÄPO-Alf hade planterat ett frö till kurdspåret redan ett halvår innan mordet på Olof Palme, så är det ju alltid en god idé att börja rota just där. Kanske ville även Ebbes nära vän Hans Holmér vara lite slug när han skrev sin självbiografi - Olof Palme Är Skjuten. Av en händelse bildar versalerna i hans boktitel just ordet SÄPO - självklart endast om det läses baklänges. Läst framlänges så hade denna historia slutat på Vårbergs tunnelbanestation. Innan vi går vidare så skulle jag om än kort vilja uppdatera Ebbe Carlssons finurliga antydan med en Ebbe 2.0 - vilken skulle kunna låta så här: "...man måste gå till botten med Skandiamannen för att lösa Palmemordet". Och ni förstår säkert vad jag menar - det vill säga, utrön vilka som bidragit med denna distraktion.
Oavsett ordlekar och svävande klurigheter så leder vägarna likväl alltför ofta till Säkerhetspolisens vargkula. Både i Lars Borgnäs initierade bok och i mången seriös litteratur. Ja, till och med i oseriös litteratur. Borgnäs gör halt vid SÄPO-spåret och ger sig vidare inte ut på alltför okända vatten - Estoniakatastrofen undantaget. Han är ett proffs och har taktkänsla, det har inte jag. Taktkänsla är att veta hur långt man kan gå när man redan har gått för långt. Låt mig därför sväva ut lite ytterligare för att kort beröra några möjliga orsaker till varför Palmemordet fortfarande inte har klarats upp.

Rimligen utgjorde Säk blott en hörnsten av internationell underrättelse med vidsträckta samarbeten att röja problemet Palme ur vägen. Av denna anledning är Sydafrikaspåret lika aktuellt som det alltid har varit. Men - alla som har skalat en lök förstår att detta spår även kan ha fungerat som en front för CIA - precis som det löjligt evidenta polisspåret, dit den flyende "gärningsmannen" visade vägen, i sin tur kan ha utgjort en sinkande front och mellanvägg. Ett storpolitiskt mord av denna kaliber var rimligen genomfört på uppdrag av och i samarbete med främmande makt där allehanda geopolitiska bekymmer kunde lösas med ett enda välplacerat skott. Flera så kallade affärer var för tiden aktuella och jag tänker då inte på snabbköpet nere på hörnet. Jag syftar exempelvis på Iran-Contras-affären som innefattade olja till Sydafrika, vapen till Iran och kosing till den av USA uppbackade terroristarmén i Nicaragua. I samtliga dessa fall var Palme ett besvär. Låt oss heller inte glömma Palmes nära kontakt med Yassir Arafat - något som inte föll i god jord i den ändlösa Israel-Palestina-konflikten. Ytterligare att beakta är att Palme ansågs sabotera etableringen och expansionen av NATO genom att tona ned spänningen mellan öst och väst. Om detta var den största stötestenen så är motivet till Palmemordet i högsta grad dagsaktuellt. Det kan i sådana fall inte uteslutas att en polisutredning under en vakande havsörn inte har det minsta intresse av att skala lök. Det enda konspirationsspår vi då skulle få se på löpsedlarna är att rysk underrättelsetjänst infiltrerat och försvårat Palmeutredningen [sic!]. 

 

Palmemordet

Om vi bara slår dövörat till den numera pensionerade spaningsledaren Hans Ölvebro, ni minns - "skit in skit ut", så har vi idag faktiskt goda möjligheter att nå insikt i Palmemordet. Någon exakt gärningsman blir det sannolikt aldrig tal om - men just insikt. På sin ålders höst kan centrala individer kosta på sig att säga vad de grubblat på i all tysthet. Vissa kanske vill berätta vad de vet om ett visst övningsscenario som plötsligt gick över till skarpt läge under mordnatten. Inte minst lever vi nu i en tid som ”de ensamma gärningsmännen” sannolikt inte kunnat förutse – nämligen Internets enorma genomslagskraft. Ute i etern frodas en gedigen kunskap som likt hjärnans synapser plötsligt kan sammankopplas till en enhetlig och logisk förståelse av ett annars hopplöst mordscenario. Att exakt veta vem som höll i själva mordvapnet känns kanske inte längre så brännande, men tyvärr är det just där som mordutredare och flertalet privatspanare fortfarande står och trampar. De kommer alla att bli besvikna. Om en konspiration mördat Olof Palme så blir skulden på en individ på gatunivå, utan bredare samröre, trivial. Talar vi om en ensam galning så är även denne ointressant - sådana existerar, det vet vi redan och där finns inget mer att hämta. Precis som i filmens värld så måste vi vara redo att köra rakt in i moderskeppets reaktorkärna. 

Att vidare finna ett mordvapen för säkerställande av bevis ser tämligen utsiktslöst ut. Lägg därtill frågan om vem eller vad man kan lita på efter decennier av villospår? Jag tänker på frågor som alltjämt anonyma walkie-talkie-män samt 72 timmar av raderade bandinspelningar till och från Länsalarmeringscentralen strax efter mordet - eller varför inte, skrubbade och odeformerade revolverkulor från redan genomsopade snöhögar. För att bara nämna några egendomligheter. Kulorna ska förresten även vara skadade av borrningar för blyisotop-tester. Vidare är det för mig förbryllande att de flesta som inte har tilltro till polisutredningen ändå litar blint på diverse ballistik-, obduktions- och labbresultat. Om fiffel och konstgrepp ligger på bordet, vilket inte är orimligt om mordet är av storpolitisk karaktär, då har risken redan från början varit stor för manipulation av bevismaterial. Till detta hör kroppsskador och potentiellt stoff med krutstänk eller idag planterade kemiska ämnen som kan bära på genetisk information - det vill säga underlag för DNA-analyser. Som arkeolog vet jag att man kan lita på kol-fjorton-metoden, men där den svaga länken snarare ligger i insamlandet av själva råmaterialet - det vill säga hur, varifrån samt eventuell oaktsamhet - ja, även enskilda fall av hokuspokus där arkeologiska resultat används som politiska slagträn. Ja, det existerar.

Ett mordvapen av denna politiska kaliber fick säkerligen en exklusiv särbehandling långt innan Holmérs första Viggenplan hunnit lyfta och stål är det mest återvunna materialet på vår planet. Den dag ett mordvapen dras upp ur hatten eller det börjar viftas med DNA-strängar, samtidigt som vitala delar av utredningen ändå förblir hemligstämplade, så finns det anledning att vara försiktig. Under decennier har vi vaggats in i att hemlighetsmakeri är nödvändigt för rikets säkerhet - men alltför ofta är det i själva verket precis tvärtom. Denna på oss påprackade tes är lika ologisk som begreppet "självservice". 
I min mening bör vi skäligen tänka på Palmemordet i just storpolitiska termer framför sådant som lång mörk rock och Nicholsonmössa. Att Lars Borgnäs i förstone försöker besvara frågan på hur istället för exakt vem som höll i mordvapnet är viktigt för att närma sig de större sammanhangen - inte minst för att genomskåda förborgande och osanningar. På så sätt kan vi till att börja med ställa en dysfunktionell och skadlig rättsapparat till svars och skydda oss mot förräderi. Erfarna och oberoende journalister som Lars Borgnäs kan på så sätt vara förstklassiga i genomlysningen av mordet på Olof Palme - men efter trettiofyra år har vi förmodligen bara naggat i kanten. 


av Richard Holmgren, februari 2020
 

Palmemordet

En nation kan överleva sina dårar, till och med sina skrupelfria karriärister. Den kan emellertid inte överleva förräderi inifrån. En fiende vid stadsporten är inte så farlig då han är omtalad och leder sin flagga synlig för alla.

Men, förrädaren rör sig fritt innanför stadsmuren, hans diskreta viskning smyger igenom alla gränder och kan till och med kännas i regeringsbyggnaderna. Förrädaren visar sig inte som sådan. Han talar i förtroende, har ett trovärdigt ansikte, använder välkända argument och vädjar till avund som ligger djupt i varje människas hjärta.

Förrädaren försvagar landets själ; Han arbetar i hemlighet och anonymt om natten för att underminera stadens fundament. Han infekterar landets politiska organ tills de förlorar sin handlingskraft. Var inte rädd för en mördare. Förrädaren är den verkliga pesten! 

Marcus Tullius Cicero  (106-43 f. Kr.)

"En gruvlig historia – Lockerbie, Bernt Carlsson
och Dag Hammarskjöld"

TIPS! Läs eFOLKETS initierade artikel om hur en glasfigur från Orrefors kan leda oss ända in i
Palmemordets mörkaste vrår.

Nyhetsbrev...

ARCDOC Nyhetsbrev

Vill du få mail om nya artiklar på bloggen, aktuella föredrag samt tips om nya spännande resor - fyll då i fälten nedan. Du kan avsluta med ett klick när du vill.

Resor just nu

...Res i Hannibals fotspår, sept 2020
 

...Armenien - Legender & Arkeologi öster om Ararat, vårresa 2021
 

...Resa till Kungens Italien & Etruskerna - hösten 2020
 

Konferensresa
med upplevelser

Senaste inlägg

ARKIV

Länkar

Senaste kommentarer