Arkeologi & Historiebloggen

Arkeologi & Historiebloggen handlar om arkeologi, pågående expeditioner och egna utgrävningar, nya upptäckter, kultur- och religionshistoria, antiken, myter, resor och kuriosa samt tidlös politik. Slutledningar och åsikter i inläggen är författarens egna.

Richard Holmgren är arkeolog med fokus på Mellanöstern, författare, föreläsare, illustratör och guide, är religiöst liberal och partipolitisk agnostiker som driver företaget ARCDOC Arkeologisk Dokumentation. Han är också stolt sambo med Virginia och husse till Milou.

Den 2000-år gamla handelsstaden Jiaohe i östra Xinjiang-provinsen, Kina. Foto: Richard Holmgren

På en modern karta hittar du Ruinstaden Jiaohe i den kinesiska och nordvästra Xinjiang-provinsen. Under en tid var staden också huvudstad i det tokhariska kungariket Jushi. Belägen på flanken till Taklamakanöknen utgjorde Jiaohe, vid sidan om andra handelsplatser, en mycket viktig hub längs Sidenvägens handelsrutter mellan öst och väst. Utanför dessa befästa metropoler var vidderna gränslösa och för många stod de på tröskeln till det okända. Namnet Taklamakan eller Takla Makan, har tillskrivits flera betydelser varav en är just "platsen utan återvändo". Frågan är bara, var är ut, var är in och för vem? Allt beror på var man kommer ifrån. 

Sidenvägens guldålder i all ära, men handelskontakterna mellan de områden som idag omfattas av norra Kina och Centralasien, började långt mycket tidigare. Redan tvåtusen år dessförinnan vittnar mumier med kaukasiskt utseende om deras närvaro i Kina för mer än 4000 år sedan. Just kaukasier är något som vi i detta sammanhang lite luddigt brukar likställa med "västerlänningar". Ja, eller att de åtminstone hade en apparans som skiljde dem från världens idag största etniska folkgrupp, hankineserna. I det så kallade Tarimbäckenet förefaller dessa "västerlänningar" ha fungerat som en mellanhand för både tankestoff och andra innovationer som kom att spridas från endera sidan. Från väst talar vi exempelvis om vävteknik, bronshantering, får, vagnar, hästar och olika spannmål. Exakt var dessa tidiga invånare hade sitt ursprung har dryftats i många akademiska kammare men där idén om ett migrerande folk från väst har förhärskat. Det vill säga att de skulle kunna ha vandrat in genom bergskorridoren vid Hindukush. 

Tarim mumier DNA

En över 3000 år gammal mumie från Tarimbäckenet.
Vid tinningarna  bär han bemålade vädurshorn.
Foto: R. Holmgren

Efter nyligen genomförda DNA-studier så vet vi nu emellertid mycket mer om dessa tidiga människor. Det vill säga att de fyra till tretusen år gamla invånarna, allt till trots, ”alltid” verkar ha funnits vid den plats där de begravdes. Deras genpool är inte uppblandad med de närmast angränsande kulturerna och således härrör de inte från den tusen år äldre och indoeuropeiska Afanasievokulturen. Den senare som finns representerad längre norrut, i Dzungarianbäckenet.

Den enda DNA-refrens man hittar i Tarim-individerna är den som brukar gå under samlingsnamnet ANE (Ancient North Eurasian). Denna genetiska matchning kan spåras till Europa och Asien för över tjugo till tiotusen år sedan. Genom den nya studien kan vi även utgå ifrån att spridningen av det indoeuropeiska språket till det östra Taklamakanområdet kan ha skett långt senare. Att dessa tidiga blandjordbrukare skulle ha talat en form av proto-tokhariska, är således inte längre en helt oproblematisk fråga.  

 

/Richard Holmgren 

Se mer på SVT Vetenskap. Där finner du min kommentar och en länk till den nya studien, publicerad i tidskriften Nature. 

Hjärntillskott med Lydia

avsnitt
Richard Holmgren - Jakten på Historien
Hjärntillskott med Lydia Capolicchio

Tectors grav. Foto: R. Holmgren
Tector

An almost forgotten and currently overgrown grave. Under the tombstone lies a man without his head. His name was Tecktor and he rests below the tower of Stenkumla church on the island of Gotland in Sweden. After a failed attempt to rob the postal stagecoach between Sparreholm and Eskilstuna, which resulted in two murders, it made Tecktor Sweden's last publicly executed person. A few hundred were gathered to see his appalling execution on May 18, 1876. Many fainted. We read: 

“…The executioner Steineck then grabbed the broadax, and after Tecktor's position had changed somewhat, he raised the ax... It fell and death seemed to have followed, but the blow was misaligned. Therefore, yet another blow had to be prepared; this one hit better, but the ax had to be raised and lowered a third time, this before the head was completely separated from the torso...".

Let Tecktor be a deterrent for a disgusting form of punishment to which we shall never return.

Tectors gravplats. Foto: R. Holmgren
Ericsbergs slott. Foto: Virginia Wallin
Photo: R. Holmgren / still from the movie "The Seventh Seal" from 1957.

Ingmar Bergman released his now iconic movie "The Seventh Seal" in 1957. Sixty-four years later it is still possible to locate the specific boulders on the beach at Hovs Hallar, southwestern Sweden. What a more telling place to walk on the eve of yet another dystopian period in history - this time with a trusty death buddy instead of Death himself.

Photo by Virginia Wallin with inserted photo of Max von Sydow in the film "Det Sjunde Inseglet".

There will always be rocks in the road ahead of us.
They will be stumbling blocks or stepping stones;
it all depends on how you use them.

(Friedrich Wilhelm Nietzsche) 

The Sevent Seal - Ingmar Bergman
New Dyatlov Pass theories on Vox. Photo: Andreas Liljegren

See the new theories on the 1959 Dyatlov Pass accident.

Vox Media presents the two recent and different weather/orographic explanations to the mysterious Dyatlov Pass accident. The two scenarios are based on the 2021 theory by Johan Gaume and Alexander Puzrin and the 2019 theory by Richard Holmgren.

Here you'll find all the details on our katabatic theory of 2019.

Dyatlov Pass Vox
Hur smakade världens äldsta vin? Foto: Lusine Margaryan.

Författaren smakar av ett glas rödvin inuti Arenigrottan i Armenien. Platsen utgör världens idag äldsta och dokumenterade vinframställning. Mellan vinglaset och grottans vinpress har det passerat 6100 år. En fråga man ställer sig - hur smakade egentligen ett vin från kopparåldern?   

Vin smak

Låt oss börja i antikens Rom. Från säkra källor vet vi att romarna både odlade och skördade vindruvor som ofta trampades i pressar av sten. Just odlade är viktigt, eftersom den italiska halvön tidigare endast skördade druvor från vildvin. Den romerska druvjuicen lagrades i stora keramikkärl som ofta var preparerade med bivax på insidan. För att hålla vinet svalt så hölls kärlen halvt nedgrävda och förvarades öppna under en stor del av jäsningsprocessen. I jämförelse med dagens viner var smakintrycket relativt robust och i våra ögon förmodligen ganska osmakligt.

Precis som de gamla grekerna så bättrade romarna dock på vinsmaken genom att blanda druvjuicen med cirka tre fjärdedelar vatten. Detta gjorde naturligtvis vinet blaskigt och mildare, men fortfarande idag är detta en inte alltför ovanlig mixtur till lunchen i italienska hem. Som smakförstärkare använde romarna även honung, ost samt olika örter. Vanligt var också att vinerna tog smak av den söta kåda som användes för att försluta lagringskärlen – detta för att förhindra kontakt med syre. Denna fördelaktiga bismak ledde även till att kådan kom att bli en naturligt tillsatt smakingrediens vars tradition har levt kvar ända fram till våra dagar. Vi kallar numera ett sådant vin för retsina. Att vidare smaksätta vinet med honung är något som vi känner till från långt tidigare traditioner. I dagens Israel har man på Tel Kabri exempelvis funnit 4000 år gamla vinkärl. I dessa hade organiskt material fastnat i keramikens porer, vilket visade att vinet spetsats med olika ingredienser - framförallt mynta och honung. 

En mer än 6000 år gammal tradition - en armenisk man häller upp lagrat vin från sin källare i staden Areni. Foto: Richard Holmgren En mer än 6000 år gammal tradition - en armenisk man häller upp lagrat vin från sin källare i staden Areni. Foto: Richard Holmgren

Mot denna bakgrund kan vi då ta steget ytterligare dryga tvåtusen år tillbaka och till vinframställningen i Arenigrottan. Genom DNA-studier på parallella druvsorter från södra Kaukasusområdet kan man på goda grunder förmoda att bären från Arenigrottan var odlade till skillnad mot just vildvin. Både Georgien, norra Iran och Armenien tillhör nämligen vinodlingens vagga. Att de förhistoriska druvorna från Areni hade en smak som var ganska snarlik den från det samtida området av dagens Georgien, är därför också ett rimligt antagande. De senare är vidare stamfäder till Pinot Noir-druvan och just det faktum att man i Areni drev fram odlade druvor, ger en bild av en avancerad vinframställning där man redan tidigt säkerligen nyttjade kåda för både konservering och smaksättning. I kontrast till vilda druvor vet vi åtminstone att smaken var mindre sur och mer aptitlig.

Förvänta dig därför att ett vin från kopparåldern var rött och generöst fruktigt med en tydlig ton av multna löv, komplex och oväntad sötma med kryddiga nyanser av endemiska örter - varför inte timjan?

Utgrävningen av gravar och världens äldsta vinframställning i Arenigrottan. Foto: Richard Holmgren Utgrävningen av gravar och världens äldsta vinframställning i Arenigrottan. Foto: Richard Holmgren

Eftersom vinet hade trampats i grottan så kan vi förmoda att det fanns en bakomliggande tanke med detta - den att grottans svala atmosfär var gynnsam för både vinframställning och lagring. Men detta behöver nödvändigtvis inte vara hela sanningen. Det är faktiskt möjligt att vinet framställdes i grottan av helt andra orsaker - det vill säga för användning i rituella sammanhang. Nästan samtliga kärl omkring själva vintrampningsytan innehöll nämligen mänskliga kvarlevor. Detta både i form av offer och gravar. Det är därför inte orimligt att grottans vinframställning var tillägnad de döda eller en fruktbarhetsgudinna som krävde ständiga livsbejakande vinoffer av den röda substans som alltmer kom att ersätta blodsoffer. De mindre ”dryckeskärl” som hittades i sammanhanget kan då istället vittna om uthällande av vinoffer, så kallad libation. Sådant vin behöver därför inte ha intagits som dryck.

Att sitta i grottan och förtära vin som jag gjorde, kan med andra ord ha upplevts som exceptionellt blasfemiskt för 6000 år sedan. Möjligen kan det idag liknas med att ha en vinprovning av nattvardsvin på altaret i en kyrka - eller för att ta det ytterligare en nivå – att samtidigt smaska i sig oblater istället för chips. Det är därför inte orimligt att den 6000 år gamla vinsmaken var fullständigt ovidkommande. Åtminstone den från världens idag äldsta vinproduktion - det vill säga det vin som framställdes inuti grottan.  
 
Richard Holmgren

vin arkeologi

Vidare läsning:

Världens äldsta vintillverkning
- Rapport från en unik utgrävning

Våra undersökningar av etruskiskt vin i San Giovenale 
- a 2500-year old wine tradition

vindruvor

Illustration: Richard Holmgren

Kommande artikel...

I vårt moderna samhälle har begreppet pengar främst kommit att sammankopplas med mynt, sedlar och kreditkort samt numera även digitala transaktioner. De förra har sedan länge utgjort den gängse formen av betalningsmedel, men pengar är ett gemensamt begrepp för flera olika typer av värdemätare som historiskt och geografiskt haft mycket olika utseende och egenskaper.
Från arkeologiska utgrävningar saknas i regel den äldsta varianten av dessa så kallade pengar - kanske eftersom vi arkeologer inte har tillåtit oss leta i någon större utsträckning? Vilka var då ”pengarna före pengarna” och hur kan de tänkas se ut om de nu ligger där i jordlagren?

 

Läs mer här… 

Förhistoriska pengar

Efter år av krig samt årets förödande explosion i Beirut, är det kanske svårt att ana den glamour som tidigare omgav staden. Under 90-talet när jag gjorde arkeologiska utgrävningar i området, så upplevde jag själv en reminiscens av flydda tider – en känsla som inte sällan kunde ta mig ett halvt sekel tillbaka i tiden. I städer som Damaskus och Aleppo samt inte minst Beirut, kunde man ofta koppla av på stämningsfulla restauranger med musiker av klass, pianobarer med lågt roterande takfläktar, skira palmer och silverbestick på vita dukar. Inte sällan serverades man av självsäkra kypare, sådana med handduk runt armen, vilka elegant svepte vinkylare mellan borden. Är man inte bekant med Beiruts moderna historia så är det kanske svårt att föreställa sig stadens nattliv med jetsetare, ångande nattklubbar och lyxiga hotell. Redan under femtio- och sextiotalet fanns här fashionabla inneställen där filmstjärnor, välbeställda och sångartister hängde runt pooler eller träffades i rökiga lokaler. Man flanerade på boulevarder eller susade fram i öppna bilar iklädda scarfar och uppknäppta skjortor. 

Ett särskilt kapitel berör just nattlivet i stadens numera övergivna Hôtel Excelsior. Från 1955 och fram till tidigt åttiotal - under kriget då portarna stängdes för gott - var detta ett av Libanons mest berömda hotell. Speciellt tänker jag på hotellets nattklubb Les Caves Du Roy som under en tid var en av Beiruts hetaste träffpunkter. Under några svala sommarkvällar 1967 uppträdde här en alldeles speciell sångare på podiet. Atmosfären i klubben var tät och på dansgolvet trampade folk varandra på tårna i guppande håruppsättningar och Twiggyfrisyrer. Den italienska artist som fyllde lokalen med sin mörka stämma hette Giancarlo Panico. Han bar vit smoking, knytfluga, sideburns och solglasögon med kraftiga bågar. Efter ett antal scenframträdanden och åtta år senare, träffade samme man den tjusigaste av kvinnor. Detta gjorde han på Frimurarhotellet i Linköping och hon hette Lisbeth Holmgren. Hon är också min mor. Under hela fyrtiofem har jag nu haft nöjet att förundras över denne sympatiske och minst sagt originelle man - som varmhjärtat alltid nöp mig i kinden när vi träffades. 

Här finns minsann material till en enastående levnadsteckning med flera kapitel av särpräglade händelser, känslosvall och gastkramande skratt.
Trots öron för ljuva toner så hatade Giancarlo kvittret från morgonpigga fåglar under svenska sommarmorgnar. För hans känsliga nattsömn representerade dessa endast "...den jäkla kvi-kvi-kvi". Hans förmåga att tolka vardagen på sitt sponatana och ogenerade vis gjorde de mest ordinära skeenden till oförglömliga citat. I hans hemstad Civitavecchia på den italienska västkusten norr om Rom, kände alla "il Panichetto" mannen med glimten i ögat. Att spatsera på stadens gator tog en evighet för alla uppehåll med vänner och pratglada. Om man råkade missa Giancarlo, så hörde man hans röst eller Panicos karakteristiska lockrop - en unik familjevissling, "phwhuuuuuu...". Det var förresten på samma gator som han som femåring charmerande amerikanska trupper för en näve karameller.

Giancarlo Panico, marzo 2020 Giancarlo Panico, marzo 2020

När man för en kort tid sedan forcerade hänglåsen till Hôtel Excelsior och Les Caves Du Roy, så öppnades en tidsbubbla från tiden före kriget. Dammhöljda spillror från en gyllene tidsålder dränktes åter i solljus. Hotellpoolen var igenväxt och exponerade grenverk i sällsamma konstellationer. På fläckiga röda mattor återfanns allsköns föremål och under sargade möbler låg dokument, register, stearinljus, galamenyer och tänka sig – även en flaska champagne från 1975. Här fanns också tusentals utspridda filmnegativ från flydda tider. Kanske finns du på några av dessa Giancarlo?

I de gamla festlokalerna kunde man ana Hôtel Excelsiors forna glans och ofrånkomligen återkallas den kända scenen ur filmen Titanic - där ett spöklikt vrak åter vaknar till liv med uppklädda gäster, musik och glasklirr. Allt blir ånyo färgsprakande och bryter sig tvärsigenom ett vakuum av sedan länge släckta ljus. För den som kan se detta, råder nu samma feststämning som på sextiotalet och det är på platser som dessa som du är i ditt esse Giancarlo. Du pratade ofta om Les Caves Du Roy. En dag anländer vi alla dit - uppklädda och lagom berusade när du möter oss i hotellets portar. Då ska vi åter höja glasen som vi gjorde efter dina uppträdanden vid Playa de las Américas på Teneriffa, då till fartfyllda klanger av Proud Mary. Tack för decennier av dramatik, garv och sund galenskap bäste maestro. När vi återses så korkar vi upp den där champagneflaskan som någon lämnade på Excelsiors parkett. Den har väntat där sedan 1975 – samma år som vi träffades för första gången. Jag tror inte att det är en slump. 
 
Addio - vi ses! 
/Richard 

 

Giancarlo Panico, september 1940 - november 2020 

Efterfrågat

Resor just nu

Senaste inlägg

ARKIV

Länkar

Senaste kommentarer