Arkeologi & Historiebloggen

En plats för barnoffer? Författaren i ett underjordiskt valv vid den gamla kult- och begravningsplatsen Tophet i Salambô. Här finns rituella stelar med geometriska motiv föreställande gudinnan Tanit, som var medlare mellan sina tillbedjare och guden Baal Hammon. 

Både den hebreiska bibeln samt grekisk-romersk litteratur brukar åberopas för att påvisa bruket av barnoffer under antiken. Skriftalster som skildrar denna praxis från mitten av det första årtusendet f.Kr. visar även hur den spreds från östra till västra medelhavsområdet. Ursprunget till företeelsen kan möjligen bygga på tacksägelseoffer som gjordes till gudarna Baal och Molok och refererar då till det folk vi känner som kananéer. Detta är samma folk som moderna historiker, efter grekerna, kallar för fenicier. Västerut kom de att etablera kolonier utanför den italiska halvöns västkust och i Tunisien. Det senare inbegrep den antika staden Kartago och genom ärkefienden Rom känner vi dem då som puniska folk.

Det är framförallt denna västra kultursfär som har studerats inom ramen för barnoffer, detta eftersom relaterade lämningar är som mest påtagliga där. Vi talar då om spädbarn eller mycket unga individer som nedlagts i kremationsurnor tillsammans med ungdjur. Mest känd av ett hundratal sådana begravningsplatser är det så kallade Tophet i Salambô, vilken ligger vid den antika staden Kartago. Egennamnet ”tophet” är en arkeologisk term som lånats efter den tidigaste och mest ryktbara av platser för sagda barnoffer. Enligt Gamla testamentet ska den ha legat i Hinnoms dal strax söder om Jerusalem. Detta var en illa beryktad plats där barn ska ha brännoffrats till guden Molok. Gudomen känner vi kanske bäst från senmedeltida avbildningar där han ofta bär ett tjurhuvud, har utsträckta armar och en brännugn i bålen. Detta är emellertid en komplex vrångbild som förenar den bibliske Molok med legenden om Minotaurus.     

Anspelningarna på tophet i den hebreiska bibeln (Tanakh) har tolkats som ett offer där barn kunde nå en gudom medelst att passera genom eld. Delade meningar råder om detta verkligen handlade om ett offer till Molok eller om ”molok” snarare refererar till en viss typ av offer eller en begravningsritual. I det fenicisk-puniska språket kan termen mlk kopplas till offer och möjligen till olika ktoniska (underjordiska) beläten. De puniska gudarna både förändrade och behöll särdrag från sina motsvarigheter i öst. Baal Hammon och gudinnan Tanit (feniciska Baal och Astarte) blev ett gudapar som starkt förknippades med religiösa ceremonier vid tophet i Kartago.  

Inom akademien har man sedan 1970-talet argumenterat för att dessa arkeologiska fyndplatser kan ha utgjort särskilda gravvårdar för dödfödda eller yngre barn som dött av naturliga orsaker. Utomstående anspelningar på just barnoffer skulle då ha varit en form av politisk antipropaganda för att porträttera fienden i dålig dager. Senare forskning hävdar dock att kartagiska barnoffer, utan några som helst omskrivningar, faktiskt bör tolkas för vad de ser ut att vara och att antalet nedlagda individer är för få i relation till dåtidens spädbarnsdödlighet. Man menar vidare att samtida forskning varit alltför färgad av sin egen moralfilosofi och därför betraktat fenomenet som för monstruöst och därför orimligt. Debatten lär fortgå.
 
av Richard Holmgren

Aldrig tidigare har vi funderat så mycket över våra förfäder som nu, där forskningen har nått en kulmen av grubblerier kring innebörden av de många symboler och konstnärligt återgivna djur som bevarats i franska och spanska grottor under nära 40 000 år.

För att tillfullo närma oss en förståelse för denna konst och berättelserna kring människans ursprung, följ med oss till Frankrike - till Vézèredalen mellan Montignac och Les Eyzies - vilken ståtar med inte mindre än 15 grottor av enastående förhistoriska konst. 

Du reser med mig, arkeologen Richard Holmgren och Frankrikekännaren Annette Larsson, genom tidskriften Forskning & Framsteg. Vi sticker i oktober 2023!

Följ med Vetenskapsradion Historia till Etrurien. I två olika program tar Richard Holmgren och Tobias Svanelid dig med till de gåtfulla etruskerna i Italien. Vi besöker gravar, tempel och boplatser, men inte minst tittar vi närmare på en ny teori om varför etruskerna kom att blomma just där de gjorde. Du kan även läsa mer om denna teori i bloggen - här. 

Charles Scott visar Mary Ann Nichols döda kropp för Robert Paul.

Illustration: Richard Holmgren, ARCDOC

Frågan om vem som dolt sig bakom den ökände seriemördaren Jack the Ripper har nu stötts och blötts i nära 135 år. Men gärningsmannen kan hela tiden ha gömt sig framför våra ögon - det brukar ju vara så, eller hur? Den svenske journalisten Christer Holmgren är övertyg om att han har identifierat den skyldige och vi är många som är benägna att hålla med honom. 

Klockan kvart i fyra på morgonen den 31 augusti 1888, vandrar Robert Paul in på det dunkla och smala stråket Buck’s Row. Han befinner sig i Whitechapel i Londons östra delar och har i någorlunda raskt tempo promenerat från sin bostad på Forster Street. 

Ett fyrtiotal meter framför sig anar Paul konturen av en individ med ett egendomligt rörelsemönster. Han skönjer ryggtavlan av en man som på huk och med ryckiga rörelser rör sig över ett livlöst bylte. Paul saktar in och med lätta steg, bitvis skymd av en slarvigt kvarlämnad kärra, försöker han närma sig den besynnerliga scenen. På vägen till sitt arbete som körkarl på Corbett´s Cort passerade han alltid vaksamt genom Buck’s Row. Gängrelaterade överfall var inte helt ovanliga i denna del av staden och hemma väntade hans fru Julia med deras åtta barn. Ett tjugotal meter från mannen får han en obehaglig överraskning. I mörkret ser han något blankt – förmodligen ett knivblad – som upprepade gånger forcerade halsregionen på en livlös kvinna. Hon ligger på rygg i rännstenen precis framför porten till Browns stallgård. Hennes stickade klänning och underkjol är vårdslöst och vanärat uppdragna... 

…utan att reflektera störtar Paul fram de sista metrarna mot mannen som fokuserat på kvinnan och på den andra änden av Buck’s Row. Mannen rycks plötsligt ur sin extas - vänder sig hastigt mot Paul - men det var för sent. Pauls kraftiga känga hade redan krossat mannens vänstra käke och sekunderna senare ligger en man vid namn Charles Scott mot trottoarkanten med bruten nacke. Ett abrupt och oväntat slut på en ökänd dråpare. Denna tidiga fredagsmorgon skulle Robert Paul komma att rädda många oskyldiga liv, men Mary Ann Nichols var redan död. Hon hade strypts till döds innan hennes hals hade skurits av hela vägen in mot halskotan. En beryktad mörk höst av ytterligare fyra, ja kanske ännu fler extremt brutala mord, skulle aldrig komma att ske. Jack the Ripper hade hastigt och oväntat gått ur tiden. 

I den bästa av världar skulle detta händelseförlopp mycket väl kunna ha inträffat. Men det gjorde det inte. Robert Paul kom förvisso in på Buck’s Row denna tidiga morgon, men Charles Scott blev aldrig ertappad i sin akt. Han hade istället noterat att Paul var på intågande och hade då avbrutit skändningen av Nichols kropp. Kvicktänkt räddade han situationen genom att backa tillbaka från kroppen och uppmärksammade Paul på att det låg en livlös kvinna på gatan framför stallgårdsporten. Kvinnans dödliga sår, som det verkar, hade hastigt skylts under hennes tillrättalagda kläder. Detta menar åtminstone författaren Christer Holmgren och mycket tyder på att han har rätt. Efter Scotts inrådan att inte vidröra kroppen alltför mycket, beger de sig skyndsamt från platsen för att påkalla en konstapel. Under en senare utfrågning är Charles Scott sparsam med att meddela sin bostadsadress, men framförallt sitt riktiga namn. 

Charles Allen Lechmere 1849-1920. Var han Jack the Ripper?

Under början av 2000-talet har efterforskningar visat att Charles Scott egentligen hette Charles Lechmere. Här uppdagas vidare en serie besynnerliga omständigheter som just talar för att Robert Paul ovetandes hade vandrat in på en brottsplats där Lechmere var mördaren. När en poliskonstapel, endast några minuter senare kom till platsen, så hade blodet från Mary Ann Nichols börjat att forma en liten pöl utan att levra sig. Detta lämnar väldigt lite tidsrymd för Lechmere att vara oskyldig. Det ska även visa sig att Lechmeres dagliga promenader till sitt arbete vid transportföretaget Pickfords, sammanfaller väldigt väl i både tid och rum med Jack the Rippers olika brottsplatser. De som inte ligger i direkt anslutning till rutten, ska det visa sig, har andra relevanta kopplingar till Charles Allen Lechmere. Allt detta utreds minutiöst av Christer Holmgren i hans bok från 2021, Cutting Point - solving the Jack the Ripper and Thames Torso Murders.

Jack the Rippers olika mordplatser i Londons Whitechapel i relation till den möjlige förövarens bostad (A) och arbetsplats (B).

Faktum är att på en av de mer ansedda webbplatserna för Ripperfantaster så har Charles Lechmere på senare tid seglat upp i toppsegmentet av fyrtiotusen röster som den mest sannolika mördaren.
Efter decennier av ett oräknerligt antal misstänkta gärningsmän och med tusentals teorier som skenat i alla tänkbara riktningar, är det lätt att tappa fokus för fenomenet Jack the Ripper. Men likt Palmemordet är det då viktigt att stanna upp ett slag och gå tillbaka till början och inte minst till själva mordplatsen. Och det är just det som författaren av Cutting Point har gjort och hans resonemang övertygar. Bravo!
 
av Richard Holmgren 

En serie kontroversiella frimärken som gavs ut av Marshallöarna 1987, illustrerar den omstridda teorin att Amelia Earhart togs tillfånga av japansk militär femtio år tidigare.

Foto: Richard Holmgren

Fem år efter Charles Lindberghs oavbrutna ensamflygning över Atlanten 1927, var det Amelia Earharts tur. Hon skulle bli den första kvinnliga piloten att upprepa bedriften. Amelia sökte emellertid större utmaningar och 1937 inledde hon och hennes team en västlig världsomflygning i sin modifierade Lockheed Electra L-10E. Efter en mindre krasch på Hawaii kom planerna att förändras och rutten kom istället att ske österut. Tillsammans med navigatören Fred Noonan lyfte hon från Miami i juni samma år och efter tre veckor nådde de Nya Guinea.

Mellanlandningen i Lae skulle bli deras sista. Efter radiokontakt på sin rutt mot Howland Island den 2 juli, försvann Earharts Electra spårlöst över Stilla havet. Det finns olika teorier om var Amelia Earharts flygplan, kvarlevor eller andra spår kan sökas - i havet, på Marshallöarna eller till och med Saipan. Vissa hypoteser kan ofta uppfattas som smått fantastiska där trovärdigheten är svår att värdera utan att vara väl bevandrad i fallet. I skrivande stund har dock inga säkra spår eller lämningar hittats efter Amelia Earhart.

Den gängse och minst spekulativa teorin - en konspiratorisk mardröm - är att Amelias plan fick bränslebrist, kraschade i öppna havet och sjönk på okänt djup nära sitt färdmål. Earhart och Noonan kan dock ha nöd- eller kraschlandat på en folktom ö. I sådana fall kan spåren efter både besättning och flygplansdelardelar återfinnas på land – något som sysselsatt ett flertal lyckosökare genom åren. Andra och mer kontroversiella teorier menar att Amelias världsomflygningen inrymde ett militärt rekognosceringsuppdrag över Marshallöarna och att besättningen därför fängslades av den japanska krigsmakten. Sådana spekulationer kräver dock mer faktiska stöd än de som nu finns tillgängliga. Brist på bevis kan bero på att de saknar grund, men också på att känsliga militära handligar fortfarande är sekretessbelagda.

Den senare hypotesen har även porträtterats på en frimärkssamling som gavs ut av Republiken Marshallöarna till 50-årsminnet av Earharts försvinnande. Samlingen kan ses som en flört med en rafflande historia - men ska förvisso bygga på både militära och lokala individers ögonvittnesskildringar. Vi ser här avfärden från Nya Guinea (överst vänster) och det väntande fartyget USCG Itasca som försåg Earhart med signalbäring och rökpelare på Howland Island (överst höger). Även kraschlandningen på Mili-atollen i Marshallöarna finns avbildad samt den gula och uppblåsbara räddningsflotte som ska ha väckt två öbors intresse (nederst vänster). Sist återges också det japanska fartyget Koshu med Amelias bärgade Electra (nederst höger). 

Undersökningar med djuphavs-sonar har genomförts kring Howland Island och från 2002 sökte företaget Nauticos igenom ett omfattande bottenområde, dock utan resultat. Även Waitt Institute for Discovery som för dryga tio år sedan sonderade med undervattensrobotar, fick åka hem tomhänta. En annan hypotes bygger på att flygarna misslyckades att fastställa positionen för sin destination och kraschlandade på Gardner Island (dagens Nikumaroro). De kan då ha blivit ”skeppsbrutna” 350 sjömil sydväst om Howland. TIGHAR-gruppen som arbetar med lokalisering av farkoster har inriktat sökandet kring denna ö. Man har utgått från brittiska foton och rapporter som från åren 1937-1940 möjligen visar en övernattningslokal, matchande flygplansfragment, spridda benrester och skor från en man och en kvinna. Arkeologiska undersökningar vid ett flertal expeditioner har kunnat bekräfta snarlika fynd men ännu saknas övertygande bevis.

Författaren Mike Campbell tar istället ut svängarna och bygger vidare på Frederick Goerners bok The Search for Amelia Earhart, vilken blev en New York Times bestseller 1966. I stora drag följer teorin de händelser som illustreras på frimärkena härintill. De påståenden som lyfts fram är långt från okontroversiella eftersom de inte utesluter att Earharts kvarlevor då kan finnas begravda på Saipan efter det att hon och Noonan tagits till det japanska militärhögkvarteret på ön. Det fortsatta sökandet efter Amelia Earhart kommer säkerligen inte att upphöra förrän hennes Electra eller stoft bevisligen är återfunna.  
 
av Richard Holmgren

Föreläsning på Medelhavsmuseet

14 Mars 2023, Kl. 18:00 - 19:00

Då föreläsningen bokat fullt, så har du chans att gå på
ett extrainsatt tillfälle (samma bokningslänk nedan):
20 April 2023, Kl. 18:00 - 19:30

Efter flera års utgrävningar på plats i klippstaden Petra, i Jordanien, presenterar arkeologen Richard Holmgren en förtrolig exposé om vad som döljer sig bakom stenfasaderna längs med karavanvägen.

Under kvällen går vi på upptäcktsfärd genom en av världens äldsta boplatser, outgrävda palats samt Petras svårtillgängliga korsriddarborgar. Vi undersöker vad som fortfarande gömmer sig under sanden, nya teorier och tidlösa arkeologiska utmaningar.

I hjärtat av Etrurien upptäckte Giovanni di Castro under 1400-talet mineralet alunit i de italienska Tolfabergen. Som handlare i textilbranschen visste han att detta innebar början på en storindustri med lysande ekonomiska utsikter. Från aluniten utvanns alun vilket användes som fixermedel vid färgning av textiler - bland annat tillsammans med den exklusiva purpurfärgen. 

De vita alunkristallerna var dock kända kring Medelhavet sedan flera tusen år tillbaka och frågan är om di Castro snarare återupptäckte en sedan länge förlorad kunskap på etruskisk mark? Om så var fallet, kan det ge oss en helt ny bild av etruskisk ekonomi och handel kring Medelhavet. 

Läs mer här...

Andra Mosebokens förbundsark beskrivs som en bärbar och guldbelagd träkista. I denna förvarades det förbund som Gud etablerade med Moses och hans folk – de så kallade lagtavlorna. Samma ark ska långt senare ha prytt det allra heligaste i Salomos tempel i Jerusalem – detta fram till år 587 f.Kr. då Nebukadnessar II skövlade templet och satte punkt för den första tempelperioden. Förbundsarkens vidare öden är därefter höljda i dunkel. Men finns det egentligen några belägg för att en ark var känd under dess egen samtid och vad säger arkeologin?

Som arkeolog och verksam i Mellanöstern, händer det ofta att den fiktive arkeologen Indiana Jones kommer på tal. Av orsak så brukar det även dyka upp frågor om den så kallade förbundsarken – den som figurerar i filmen "Jakten på den försvunna skatten" från 1981. Den vanligaste frågan brukar vara om det finns några arkeologiska belägg för att en förbundsark har existerat – samt i sådana fall och givetvis - var denna skulle finnas idag? Låt mig därför kort presentera ett par arkeologiska belägg som jag själv tycker stödjer att en liknade tingest kan ha existerat. Var den sedan skulle finnas, den frågan lämnar jag till läsaren. 
 

Frågan huruvida den gammaltestamentliga förbundsarken har existerat eller inte, kan vara ett känsligt ämne. Inte minst eftersom den fortfarande är ett centralt objekt inom ortodox judendom. För arkeologin har arken däremot hamnat lite utanför den vetenskapliga disciplinen. Stoffet anses ofta vara alltför mytologiserat och arkens moderna historia har inte sällan flankerats av skattjakt och den typ av arkeologi som tidigt försökte bevisa bibliska skeenden med hjälp av spadar i jorden. Detta kräver mer av arkeologin än den klarar av, även om biblisk historia sedan länge har finslipats till gedigen fornforskning. Trots att förbundsarken mest behandlats inom teologiska studier, så kan vi faktiskt närma oss frågan om dess möjliga existens genom arkeologisk metod – det vill säga att först svara på frågan om den som föremål är representativ för sin egen tid. Detta bör dock tas med försiktighet eftersom den bibliska beskrivningen av Moses ark, vilken förläggs till sen bronsålder (ca 1550-1200 f.Kr.), har nedtecknats långt mycket senare. 
 

En bevingad tron avbildas på Ahiram-sarkofagen från Byblos. 
Foto: Wikimedia Commons (efterbearbetad)

Arkens egenskaper gör gällande att kistans lock bestod av en tron där guden uppenbarade sig mellan två bevingade väsenden, så kallade keruber. På så sätt utgjorde kistans lock ett ”tomt” tronsäte som i svensk översättning brukar benämnas ”nådastolen”. Den underliggande kistan som innehöll själva förbundet, bildade således en slags fotpall. Detta är viktigt. Just denna idévärld känner vi genom flera arkeologiska fynd från tiden av sen bronsålder och fram till tidig järnålder. Ett järnåldersexempel är reliefen på den feniciska Ahiram-sarkofagen från Byblos, ca 850 f.Kr. - en stad som var belägen strax norr om dagens Beirut. På denna sarkofag ses en regent sittandes på en tron som bärs upp av två bevingade sfinxer. Hans fötter vilar just också på en fotpall. Förvisso är detta inte helt likt den idag gängse uppfattningen av en förbundsark, men konceptet är förmodligen långt mer trovärdigt. Det ger oss en bild av vad bibelns förbundsark egentligen handlade om. Om man skulle tillföra två bärstänger och göra en bärstol av den tronande karaktären, ja då har vi ringat in det historiska konceptet för en "äkta" förbundsark. 
 

Härskare sittandes i sin bevingade tron. Ristad i elfenben och
återfunnen i den gamla staden Megiddo.
Illustration: ARCDOC

Motivet med individer som bär fram tribut till en härskare som tronar på samma vis som i Byblos, har också hittats i staden Megiddo (ca 1300 f.Kr.). Men även den babyloniske solguden Shamesh tronar på keruber i sin himmelsvagn. Med andra är den moderna bilden av förbundarken sannolikt felaktig - det vill säga den som gestaltar ett lock utan ett tronsäte. De änglaliknande väsenden, keruberna som numera avbildas sittandes antitetiskt vända mot varandra, äger då ingen egentlig funktion. Men sittandes sida vid sida, så bär de tillsammans upp en tron med ett av sina respektive vingpar. 

Mycket talar även för att ark-kulten inspirerats av egyptiska båt-ritualer där sådana bars med bärstänger eller drogs på vagnar i processioner. Båtarna användes för att transportera en gud eller en mumie och kunde även ge orakelsvar. I Gamla testamentet finns flera referenser till hur gud kommunicerar med sitt folk från en plats mellan keruberna, just från tronen ovanpå vittnesbördets ark. Men, en av de kanske mest intressanta analogierna till Egypten och funktionen av en förbundsarkark i alldagligt bruk, finner vi i ett historiskt förbund som gjordes mellan två högst verkliga regenter - det vill säga mellan farao Ramses II och den hettitiske kungen Hattusilis III. Där står följande; 

"Ett skrivet förbund som jag gjort med den stora kungen, och som Hattu konungen har gjort med mig,
ligger under fötterna på den stora guden (Ra).
De stora gudarna är vittnen till detta.”

Arkeologiska fynd från förbundsarkens samtida epoker ger sålunda en bild av högst verkliga föremål, sprungna ur ritualer och praxis. Frågan är dock lång mer komplicerad och några säkra belägg för att just förbundsarken har existerat, är långt från besvarad. 

av Richard Holmgren

1 november 2022, kl. 18:00 - 19:00

I år är det 100 år sedan upptäckten av Tutankhamons grav.
I höstens föreläsningsserie "När mumierna vaknar" får du höra det senaste från egyptologisk forskning om mumier och
om den mytomspunna Tutankhamon.
Välkommen!
 

EN HÄRSKARE MED UNIVERSUM I SITT GREPP
- TUTANKHAMONS UNIKA GRAVGÅVA

Denna kväll ger vi oss ut på en hisnande färd. Nya forskningsresultat kommer att ta oss från universums yttre gränser för att hamna i den japanska övärlden och vidare upp till klostren i Tibet - över det rika Kaukasus och fortsätta ned mot till de gamla regenterna i den ”bördiga halvmånen”. Slutdestinationen är som sig bör, Konungarnas dal och Tutankhamons rikt utsmyckade grav. Här finns faktiskt en röd tråd och allt är inte guld som glimmar. Nyfiken?

Föredragshållare: Richard Holmgren

Hur vanligt det har varit att gömma skor i boningshusens väggar, är svårt att säga. Det är inte heller lätt att ge ett entydigt svar på individuella eller kulturspecifika uttryck. Vi känner idag till flera exempel på förseglade skor från Europa, framförallt från Balkanområdet och Tyskland men även från flera fall i Sverige. Sedan medeltiden och fram till förra seklet har skor gömts undan i både väggar, under golvbrädor eller murats in i spisar.
 

Denna tradition kan sannolikt spåras ännu längre tillbaka i tiden, men vid arkeologiska utgrävningar kan det ofta vara svårt att separera objekt av symbolisk innebörd från sådant som bör betraktas som naturligt avfall. Inom arkeologin brukar företeelsen med avsiktligt deponerade objekt samlas under definitionen byggnadsoffer eller rituella nedläggningar. På engelska används ofta termerna spiritual middens eller foundation deposits. Detta gäller inte enbart skodon, men även andra föremål såsom figuriner, hårnålar och yxor. I regel är detta ägodelar som medvetet förseglats på platsen för att lämna ett personligt avtryck eller att i egenskap av lyckoamuletter vara till beskydd och välmåga för de boende. Föremål med utmärkande symbolvärden kunde således användas för att gynnsamt påverka naturens gång genom rituella handlingar. 
 
I förhistoriska huslämningar där väggarna ofta bestod av flätverk, är det inte ovanligt att istället hitta föremål som deponerats i boningarnas stolphål. Kring medelhavsområdet, från brons- och järnåldern, finns dock flera exempel på ceremoniella skyddsföremål som nedlagts både under trösklar eller inuti stenväggar. Ofta handlar det om keramikskålar med ett varierande gåvoinnehåll för att blidka husgudar eller pilspetsar för att bejaka goda krafter. De senare anspelade då på den dualism som pilen representerade i hur tagande av liv samtidigt var förutsättningen för skapandet av nytt liv. Pilspetsen blev med andra ord en sinnebild för den livgivande kraft som vi även känner från kärleksguden Amors pilar. Att tillförsäkra sig alstringskraft var en garanti för nya generationer av både barn och kreatur.

Förklaringen till deponeringen av skor, kan kanske bäst förstås som en intim koppling mellan skobärarens väsen och dennes närvaro, ofta som ett beskydd. Vi vet att många kulturer världen över har ägnat särskild betydelse och kraft till just skodon eller fotavtryck eftersom sådana utgjort en fysisk länk till de som beträtt samma mark. Det kan exempelvis handla om indirekta spår såsom pilgrimsmärken i form av inristade fotavtryck, likt de från vallfärdande till Katarinaklostret på Sinaihalvön. Det ska också sägas att världens idag äldsta lädersko - den 5600 år gamla sko som återfanns i en grop vid ingången till den armeniska kultgrottan i Areni, mycket väl kan ha representerat ett rituellt objekt för avvärjande av onda väsenden. Även i vår egen tid hålls illvilliga krafter på avstånd när bröllopsparets bil förs fram med skramlande burkar och skor fästa i snören. Samtidigt kan pressbilden på en förlorad sko utgöra ett besjälat avtryck från ett dramatiskt människoöde.
 
av Richard Holmgren