Arkeologi & Historiebloggen

Arkeologi Historia blogg

Arkeologi & Historiebloggen handlar om arkeologi, pågående utländska och egna utgrävningar, nya upptäckter, kultur- och religionshistoria, antiken, myter, resor och kuriosa samt humor och tidlös politik.

Richard Holmgren är arkeolog med fokus på Mellanöstern, skribent, föreläsare, illustratör och guide, är religiöst liberal och partipolitisk agnostiker som driver företaget ARCDOC Arkeologisk Dokumentation. Han är också stolt sambo med Virginia och husse till Milou.

quarantine

The main reason why the great white shark (Carcharodon carcharias) cannot be kept in captivity, is because they are adapted to travel far during a certain period of time. Since these are used to move freely without restrictions, they have to fight for their survival in confined spaces. At the most such individuals would survive only for a few weeks. 

A longer period of isolation shows symptoms of confusion, stress, depression and aggressiveness. However, such research has not yet been performed on the great white. Only on people in quarantine. Am I getting my point across?


/Richard, April 2020

Demonen i filmen Exorcisten

Illustration: Richard Holmgren

Skräckfilmen Exorcisten hade premiär 1973 och har med tiden blivit en av filmvärldens stora klassiker. En av huvudkaraktärerna i dramat var skådespelaren Max von Sydow, som beklagligt nog gick bort i dagarna. Med filmen lanserades också ett spännande arkeologiskt stoff - vilket omöjligt kan ha undgått tittaren. Låt oss därför med anledning av von Sydows frånfälle passa på att uppmärksamma filmens mest skrämmande väsen. Som vi ska se så kan dessa ge oss en helt annan bild av Exorcistens tidlösa demoner. 
 

Exorcisten

Filmens handling kretsar kring hur en tolvårig flicka i Georgetown, USA - Regan - blir besatt av den forna demonen Pazuzu. Det faller vidare på fader Karras och fader Merrin, den senare spelad av Max von Sydow, att frigöra Regan från sitt helvete genom en exorcism. I filmens handling figurerar tvenne arkeologiska föremål - eller gestaltningar om man så vill. Dels handlar det om ett speciellt litet hängsmycke samt olika uppenbarelser av den skrämmande demonen Pazuzu. Hängsmycket upphittas vid en utgrävning under filmens inledningsskede. Denna filmsekvens är inspelad i den forna staden Hatra - en ruinstad som ligger ungefär tio mil sydväst om Mosul i Irak. I filmen introduceras utgrävningsplatsen kort och gott som ”Norra Irak”, men känns direkt igen på sina karakteristiska kolonnförsedda valv - en så kallad iwan. Dessa imposanta konstruktioner uppfördes av parterna, vilka ursprungligen var ett nomadiskt folk från dagens Iran. De dominerade stora delar av Främre Orienten under de närmaste två århundradena före och efter Kristi födelse.

I modern tid har staden Hatra kommit att påverkas negativt av IS framfart och är därför i högsta grad även den dagsaktuell. För den som inte har arbetat med utgrävningar i dessa områden, vill jag påpeka att dessa filmscener är väldigt realistiska. Den soltyngda stenöknen, de klingande ljuden från hackor och spadar, dammet och den motsägelsefullt kaotiska ordning som råder - en inte helt främmande sinnesstämning vid liknande utgrävningar. Många hävdar att utgrävningsscenerna snarare för tankarna till den hejdlöst förstörande form av arkeologi som vi känner från första hälften av förra seklet - där ett hundratal grävare var engagerade samtidigt. Tvärtom så är detta fortfarande en inte helt ovanlig syn när man emellanåt tvingas forcera djupa förstörelselager som inte alltid kräver den uppmärksamhet som normalt associeras med minutiös fältarkeologi. 

 

Satellitbild av den antika staden Hatra i Norra Irak. Foto: Apple Maps


Studerar man filmens hängsmycke i detalj (nedan), så syns där Josef med Jesusbarnet. Denna Sankt Josef-medalj ska inte förväxlas med den mer vanliga medaljen av Sankt Kristoffer. På den förra ser vi en latinsk text med orden Sancte Joseph ora pro nobis, vilket i översättning betyder ”Sankt Josef bed för oss”. William Peter Blatty som var romanförfattare till Exorcisten har påpekat att medaljen mycket riktigt inte hör hemma i staden Hatra. Han menar att betraktaren bör fråga sig hur ett kristet föremål kunde hamna i utgrävningslagren på en förkristen boplats. När fader Merrin hittar föremålet så säger han också mycket riktigt på arabiska ”…vad gör den här?”.

Fyndet av medaljen i Hatra vill sannolikt förmedla den kamp mellan ont och gott som senare kommer att utspela sig i filmen. När Merrin hittar medaljen så lokaliserar han samtidigt en liten amulett av demonen Pazuzu, vilket implicerar att han som själasörjare snart kommer att stå inför en vendetta med mörka krafter. Eftersom byggnaderna i Hatra främst faller tillbaka på den seleukidiska tiden så hade den mycket äldre Pazuzu-amuletten, rimligen från 700-talet f.Kr., redan hunnit bli en antikvitet under antiken. Detta stämmer väl med att amuletten grävs fram under djupa rasmassor. Men att Pazuzu skulle ha avbildats som en fullstor staty i staden, likt den som stridslystet poserar mittemot fader Merrin, är i högsta grad osannolikt. Snarare bör detta ses som en dramaturgisk effekt - men ändock en av historiens mest ikoniska filmscener.   

 

Medaljongen av Sankt Josef med Jesusbarnet. Foto: Efterbearbetad stillbild från filmen Exorcisten.


I förstone kan filmens handling om en demon som besitter en ung flickas kropp tyckas banal. Jag vill i detta sammanhang emellertid lyfta fram den mycket kapable filmanalytikern Rob Ager som synnerligen övertygande visar hur filmens demon kan vara ett bildligt uttryckt för de sexuella övergrepp som flickan kan ha utsatts för. Detta illustreras i Regans destruktiva beteende som är extremt sexualiserat – inte minst antyds detta i scener som när Regan uppmanar en manlig läkare att hålla sina fingrar borta. Det finns inga direkta bevis i filmen för att detta skulle vara orsaken till Regans plågor och därför har ämnet många gånger förbisetts. Kanske beror det på en slags förnekelse av spörsmål som annars kan verka både stötande och ömmande? Det kan också bero på att filmens påtagligt fysiska monstruositet med sina starka kopplingar till forna demoner gör att sådana problemställningar tenderar att hamna skymundan.

När man väl är överens med denna tolkning så förefaller det anmärkningsvärt att man som tittare inte tidigare insett denna eventualitet. Stoffet är uppenbart på flera plan och i filmen talar flera detaljer för att förövaren tar form som moderns kollega, regissören Burke Dennings, som spelas av Jack MacGowran. Som en egenkär och känslokall suput visar han lite empati för sin omvärld och när han senare blev bragd om livet så befann han sig faktiskt i Regans sovrum. Under mordet var han dessutom ensam i huset med flickan. I sammanhanget är det även intressant att beakta den demoniska röst som senare manifesteras genom Regan - bitvis i egenskap av Dennings själv. Här får man nästan känslan av att Pazuzu enbart är en inbillad manifestation av den ondska som drabbat familjen. När allt kommer omkring så låter också demonen meddela att; ”…jag är ingen, jag är ingen…”. Erfar vi här måhända Regans situation genom ögonen på en kyrka som söker övernaturliga förklaringar till en situation som istället orsakats av högst verkliga omständigheter?

 

En ikonisk filmscen. Fader Merrin konfronterar Pazuzu i staden Hatra. Illustration: Efterbearbetad stillbild från filmen Exorcisten.


Vem är då demon-guden Pazuzu? Som ursprungen ur assyrisk och babylonisk mytologi kan vi på en 3000 år gammal inskription från Mesopotamien läsa; 

”…jag är Pazuzu, son av Hanpa, kung över luftens onda krafter som våldsamt emanerar från bergen…”.

Som huvuddemon var han härskare över vinden där han representerade den sydvästligt starka blåst som periodvis bringade torka och vidare hungersnöd. Under regnperioden kunde han även bringa gräshoppssvärmar. Pazuzu bär en mänsklig form med en ibland fjälltäckt kropp som har inslag av specifika egenskaper från djurvärlden. Huvudet bär drag av ett katt- eller ett hundliknande rovdjur och han håller sig upprätt på örnliknande fötter. Från ryggen utbreder sig två vingpar, inte sällan påminnande om just gräshoppsvingar och från hans baksida kan man ana en skorpionstjärt. Ibland avbildas även Pazuzu med en slingrande och ormliknande penis - symbolen för alstringskraft och en antites till de förstörande krafter som förhindrar skapande av nytt liv. Just den senare aspekten är viktig för att vidare förstå demonens egentliga natur.

En amulett av Pazuzu hade en avvärjande och skyddande kraft som bland annat kunde driva hans gemål Lamashtu tillbaka till den undre världen. Hon hade en benägenhet att kunna skada mödrar och nyfödda barn under förlossningar eller till och med röva bort barn under amning. Eftersom det finns grader i helvetet så hade Pazuzu i egenskap av att själv vara en demon, kraften att injaga fruktan i andra demoner. I detta sammanhang var hans fru inget undantag - där Pazuzus kraft skyddade människan mot plågor och nödår. I modern tid hade Pazuzu kunnat vara oss behjälplig mot allehanda hot såsom exempelvis klimatproblem, smittsamma sjukdomar och möjligen BB-krisen. En dagsaktuell demon således – eller kanske mer sannolikt ett utryck för sådana bekymmer som vi alltid har tampats med som människor.     

 

Exorcisten

När vi nu etablerat både filmens och historiens Pazuzu samt även vägt in en rimlig hypotes om sexuella övergrepp - var hamnar vi då?
En intressant tanke som möjligen kan ha funnits i bakhuvudet på både romanförfattaren samt regissören William Friedkin, är att Pazuzu hade en helt annan roll än den vi i förstone kunnat föreställa oss. Om nu dessa herrar verkligen hade läst på sin historia så hade de upptäckt att det inte fanns några historiska uppgifter om att Pazuzu varken skulle ha varit ondskefull eller hade anledning att ta en försvarslös flicka i besittning.

Var det inte snarare så att det var Pazuzu i egenskap som beskyddare av de sårbara, som istället drev ondskan bort från Regan? Detta genom att besegra både hennes förgripare och den kyrkliga vidskepelse som agerade tvivelaktigt mot bakgrund av Regans möjliga övergrepp? När allt kommer omkring så blev hon ju faktiskt till sist av med sina demoner - men först efter det att både Burke Dennings och prästmännen gick hädan och inte längre kunde inverka på hennes liv. 


/Richard Holmgren

Illustration: Richard Holmgren

...En nation kan överleva sina dårar, men
den kan inte överleva förräderi inifrån...

(Cicero 106-42 f.Kr.)

Nog var 1986 ett skottår i sin sanna bemärkelse. I samband med 34-årsdagen av Palmemordet är det därför åter dags att ta oss tillbaka till hörnet av Sveavägen-Tunnelgatan. Det gör även författaren och journalisten Lars Borgnäs i sin nya bok Olof Palmes sista steg - i sällskap med en mördare. De uppgifter som presenteras för läsaren är minst sagt anmärkningsvärda. Låt mig därför dryfta lite tankar kring mordet med avstamp från Borgnäs bok.

Lars Borgnäs bok redogör ingående för allehanda motsägelser och osanningar i mordutredningen. Inte minst finns här undanhållande av uppenbara detaljer i händelseförloppet - detta både under och efter mordet på Olof Palme. Borgnäs är rutinerad. Redan under utredningens tidiga år fick han åklagare och poliser med övermäktiga uppgifter att tappa ansiktet i tv-rutan medan vi andra gömde oss bakom skämskuddar. 
Viktigt och centralt i Borgnäs bok är det så kallade mötesscenariot – att Palme skulle ha samtalat med gärningsmannen strax före mordet och att mordplatsen således var mer eller mindre förutbestämd. Ingvar Heimer var den privatspanare som först kom att måla upp ett dylikt scenario. I februari år 2000 hittades han med en svår skallskada på Vårbergs tunnelbanestation - något som blev hans död. Utanför polisutredningen är numera mötesscenariot så inarbetat i Palmemordskretsar att det är lugna gatan att beröra ämnet. Det skulle idag krävas en veritabel armé för att gå skallgång i Stockholms tunnelbana. 

 

Palmemordet

Två svenska författare drar blickarna till sig när det gäller saklig argumentation och förmedlandet av genomarbetade detaljer kring Palmemordet. Dessa är Lars Borgnäs och Gunnar Wall. Det är därför inte utan anledning man rusar mot bokhandeln när vederbörande släpper det senaste av deras alster. Dessa för Sverige välsignade författare närmar sig inte bara skeenden, aktörer och dokumentsamlingar – de har som journalister och författare med sina långa engagemang även träffat och samtalat med de personer som på olika sätt varit centrala i händelserna kring mordet på Olof Palme. Om tvåtusen år kommer de att bära samma kredibilitet som den antika författaren Polybios som beskrev Hannibals elefantmarsch över Alperna. Polybios var nämligen inte enbart en av den antika världens tyngre författare – likt Wall och Borgnäs hade han möjlighet att själv intervjua de veteraner som varit med i händelsernas centrum.
Och på tal om elefanter i rummet - låt oss återvända till innehållet i Borgnäs nya bok. Författarens genomgående röda tråd är att ta sig tillbaka till vad som egentligen hände vid Sveavägen runt klockan 23.20 den 28 februari. Sådant som gått många förbi - medvetet eller omedvetet. Utifrån bokens analys öppnar sig ett flertal obekväma spörsmål som ifrågasätter sådant vi serverats under de senaste trettiofyra åren.

Lars Borgnäs menar inte minst att mördaren måste ha skjutit Lisbeth Palme först och därefter Olof. Alltså. Enligt den gängse teorin ska det "första" skottet ha kapat Olof Palmes ryggmärg och av orsak föll han omedelbart. Verkligheten är iskall och inte ett dugg teatraliskt - fysiologiskt är det som att klippa trådarna till en marionett. Flera vittnen bevittnar dock att Olof säckar ihop i samband med det andra skottet. Att ha Olof ståendes genom det första skottet och att på samma gång hävda att samma skott penetrerade hans ryggrad är att samtidigt acceptera två motstridiga sanningar. I George Orwells dystopiska värld kallas det för doublethink
Det här medför implikationer på händelsen – men låt dig inte luras av dagspressens många gånger insinuanta rubriker. Inte sällan antyder sådana att Lisbeth skulle ha varit det primära målet. Detta är långt från sanningen och det kan ha funnits flera anledningar till att mördaren agerade som han gjorde. Inte minst berättar det för oss att man medvetet kan ha undanhållit viktiga fakta runt själva mordscenariot. Det kan vara på sin plats att här även tillägga en detalj som ibland tas upp i diskussioner kring Palmemordet - det att om Lisbeth av olika anledningar blev beskjuten, så gjorde det henne till ett brottsoffer. I juridiska termer innebär det att hon då tillskrivs som målsägande istället för vittne. Detta påverkar hennes roll i rättsliga kammare. Det vill säga, om Lisbeth av endera anledning skulle bli beskjuten men inte dödad, så var det svåraste skottet - rent precisionsmässigt - det som avfyrades mot henne. I stundens hetta så behöver därför den skottordning som förordas av Lars Borgnäs inte vara så märkligt. 

  

Palmemordet

Bokens fokus, kan man säga, ligger på Lisbeth Palmes motsägelsefulla vittnesmål samt Säkerhetspolisens, Gud förbjude, möjliga koppling till mordet. Tvenne känsliga ämnen. Att detta är prekära frågor inom etablissemanget speglas inte minst i det faktum att programmet Veckans Brott i SVT, plötsligt kom att rulla ut mattan för nuvarande chefsåklagare Krister Petersson – nej, inte den Christer Pettersson. Istället för att sända den aktuella och redan inspelade intervjun med Lars Borgnäs om hans nya bok, så visades istället ett plötsligt utspel från Petersson att en lösning på mordet kan vara nära förestående. Detta stal hela showen, Petersson kunde tillfälligt pusta ut och Borgnäs vederhäftiga material fick snällt stanna kvar i hemmen - åtminstone för en stund – tills bland annat värdarna för Sveriges Radios program Nordegren & Epstein hade lagt vantarna på boken. Där passar Borgnäs gamla radiokollega Thomas Nordegren på att redogöra för Arne Irvell, tidigare legendarisk chef vid Stockholms mordkommission och central figur i Borgnäs bok. Vid sin död 2008 hade Irvell nämligen anförtrott sin anteckningsbok till Borgnäs via sin son. I denna menar en av Sveriges bästa mordutredare att svaret på Palmemordet står att finna hos SÄPO och vidare vilka personer som borde synas i sömmarna. Så långt allting gott, tills Louise Epstein ställer sig frågan varför Borgnäs då inte lämnat in anteckningarna till mordutredarna? Vad menar hon egentligen - detta så att de nya rönen kan skickas till pappersstrimlaren på Bolstomtavägen?
Givet omständigheterna så låter detta som århundradets minst begåvade idé. Minst begåvat under 1900-talet var Hans Holmérs flygspaningar efter mordvapnet med ett Viggenplan. Under sent åttiotal arbetade jag själv för Försvarsmakten med att tolka spaningsbilder från denna typ av kärra. Jag tror mig därför ha en god bild av hopplösheten med att hitta en iskall 32 centimeter lång Smith & Wesson kaliber .357 Magnum i raketfart - med eller utan värmekamera 702. Om det ens är en sådan vi letar efter?

Situationen kring Borgnäs bok blev sedan inte bättre av att kriminologen och deckarförfattaren Leif G.W. Persson tog sig möjligheten att dissa Borgnäs bok i rutan genom att förklara; 

 

…Borgnäs är en utmärkt person i så måtto att om han hävdar något med bestämdhet, så vet du att det är precis tvärtom”.


Nu är det ju så att Borgnäs aldrig hävdar något med bestämdhet utan bakgrundsfakta. Men han är inte heller rädd för att bereda ett rimligt och provisoriskt ramverk för pusselbitar - en nödvändig ram som ständigt kan justeras om så behövs. Hur ska man annars kunna närma sig en lösning på ett mordfall - pricka hundra procent rätt vid varje föraning? 
Perssons manöver var dock inte helt oväntad. Borgnäs har tidigare trampat den förre på tårna angående styckmordet på Catrine da Costa och sådana saker kostar - eller ska vi säga, de´Costar. Med all respekt för G. W. Perssons stora erfarenhet och kunskaper inom kriminologi och statistik - what not - så är hans uttalande rent löjeväckande. Persson menar vidare att Borgnäs bok ämnar till förtal av avliden genom att den granskar den numera framlidna Lisbeth Palmes agerande efter mordet. Tvärtom skulle jag vilja understryka att Borgnäs istället öppnar upp för förklaringar om varför Lisbeths motarbetande av polisutredningen kan ha sett ut som de gjort. Det skulle till och med kunna förklara att hon kan ha agerat gensträvig för att tillmötesgå mörka krafter inom SÄPO. Inte minst kan det ha varit för att inte avslöja varför Palme hade ett konfidentiellt möte under mordnatten. Kanske gällde det information om de för Palme känsliga juridiska handlingar rörande Harvardaffären, vilka hade stulits från länsrätten några timmar före mordet? Det var förresten deckarförfattaren Jan Guillou som offentligt hade ställt Palme mot väggen i denna fråga. Jodå det finns faktiskt ännu fler deckarförfattare i denna oreda och snart ska vi snubbla över två till. Borgnäs bok skulle med andra ord kunna vara Lisbeths möjlighet till upprättelse för hennes märkliga beteende. Detta som i extrema fall även lett till onödiga konspirationsteorier om att hon varit medskyldig till mordet. Den driftige och enormt kapable journalisten och privatspanaren Sven Anér trampade tyvärr i detta klaver, vilket fick till följd att ett helt barnhem tömdes ut med badvattnet. 

 

Olof Palmes sista steg av Lars Borgnäs

Vad gäller chefsåklagare Peterssons uttalande om att man nu skulle vara nära en lösning på Palmemordet, så finns det anledning att vara skeptisk. Det vill säga - med stor sannolikhet ska snart ännu en ensam Skandiaman, Grandman, Tuffa Victorsson eller något pensionerat och begravt element i Sydafrika kliva upp på scenen som Palmes baneman. Sedan kan man hänga ut skylten, tacka för sig och introducera ordet efterundersökningssekretess i Svenska Akademiens ordbok. Att Skandiamannen ånyo borde granskas kan förvisso vara skäligt - men knappast som mördare och ensam gärningsman. Om denne 52-åring ingick som del av en polisiär eller militär övningsoperation inom Stay Behind och/eller som ett distraherande element - en runner som det ibland kallas på fackspråk - så kommer hans bredare samröre snabbt att amputeras. Inledningsvis var Skandiamannen måhända ovetandes om vad han exakt tagit del av – kanske var han bara på plats som han fått i uppdrag att vara. Sen kom chocken. Kompartmentaliserad är kanske det rätta ordet? Spaningsledare Hans Holmér kallade förresten Skandiamannen för "elefanten i porslinsbutiken". Locket lades sedan på för dryga trettio år tills han likt ett beställningjobb åter dök upp som den skyldige under pseudonymen "Den osannolika mördaren". 
Oavsett vad som utvecklas eller avvecklas ur Krister Peterssons hemlighetsmakeri så kommer Borgnäs nya uppgifter ofrånkomligen nödgas att vägas in. Åtminstone av tusentals rynkade pannor i svenska hem. Vare sig någon vill det eller inte så hamnar vi snart i den dunklaste av gränder - mörkare än den ökända Tunnelgatan. I annat fall blir polisutredningen löjeväckande. Eller låt oss säga - än mer löjeväckande där botten med fantombilder och viftande med pickadoller redan var etablerad kort efter mordet. Petersson är dock väl medveten om detta dilemma och har därför i Aftonbladet garderat sig med orden; 

 

”…människor har sina egna teorier, vilket jag märker i mitt arbete då vi fortfarande får in tips från allmänheten. De teorierna fortsätter därmed att leva vidare”.


Men om stora delar av svenska folket inte köper ännu ett justitiemord, kan Sverige då verkligen hantera konsekvenserna av de spår som antyds i Borgnäs bok? I detta sammanhang är det kanske på sin plats att åter igen åberopa deckarförfattaren och den självutnämnde mordutredaren Hans Holmérs ikoniska uttalande;
 

”…om sanningen om mordet på Olof Palme kommer fram, så kommer den att skaka Sverige i sina grundvalar”.


Det måste verkligen vara en hejdlöst vansinnig galning som skulle kunna stjälpa hela Sveriges postament. Eller hur? Det är därför uppenbart att Holmér syftade på något helt annat. När allt kommer omkring så tror jag personligen inte att Sverige längre kan skakas i sina grundvalar. Folk är idag betydligt mer hårdhudade än för dryga trettio år sedan. Tvillingtorn har pulveriserats med globala konsekvenser, morakniven på Filippa K, terrorism på steroider, Trump och David Copperfield och nu en världsomfattande farsot som kryddats med militärt undantagstillstånd vilket splittrar både familjer och kapitalplaceringar. Snarare är det polisutredningen i sig som skakat Sverige i sina grundvalar.
 

Palmemordet

När jag för några år sedan gjorde arkeologiska inventeringar i bergen i Östra Turkiet, hade jag tillfället att spendera en kväll runt lägerelden med några kurder och anhängare i PKK. Jag tänkte då lätta upp stämningen lite och nämnde att nyssnämnda under flera år misstänkts för mordet på vår statsminister. De förstod inte vad jag pratade om. Får det lov att vara mer kaffe? Och väl inne på det bisarra PKK-spåret så kanske vi närmare bör beakta ett uttalande av deckarförfattaren Ebbe Carlsson – ni vet han - det sociala monster som hade universalnycklar till både regeringskansliet och diverse kommissarier. Han hjälpte bland annat polisen att utreda både Iran- och PKK-spåren. Med anledning av det senare lär Ebbe ha insinuerat följande;
 

”…man måste gå till botten med kurdspåret för att lösa Palmemordet”.


Ebbe var underfundig. Vissa hävdar att han med detta uttalande menade att de som lagt ut detta villospår, med stor sannolikhet också var de skyldiga. Eftersom några inom Säkerhetspolisen hade planterat ett frö till kurdspåret redan före mordet på Olof Palme, så är det ju alltid en god start att börja rota just där. Kanske ville även Ebbes nära vän Hans Holmér vara lite slug när han skrev sin självbiografi - Olof Palme Är Skjuten. Av en händelse bildar versalerna i hans boktitel just ordet SÄPO - självklart endast om det läses baklänges. Läst framlänges så hade denna historia slutat på Vårbergs tunnelbanestation. Innan vi hoppar vidare så skulle jag om än kort vilja uppdatera Ebbe Carlssons finurliga antydan med en Ebbe 2.0 - vilken skulle kunna låta så här: "...man måste gå till botten med Skandiamannen för att lösa Palmemordet". Och ni förstår säkert vad jag menar.
Oavsett ordlekar och svävande klurigheter så leder vägarna likväl alltför ofta till Säkerhetspolisens vargkula. Både i Lars Borgnäs initierade bok och i mången seriös litteratur. Ja, till och med i oseriös litteratur. Borgnäs gör halt vid SÄPO-spåret och ger sig vidare inte ut på alltför okända vatten - Estoniakatastrofen undantaget. Han är ett proffs och har taktkänsla, det har inte jag. Taktkänsla är att veta hur långt man kan gå när man redan har gått för långt. Låt mig därför sväva ut lite ytterligare för att kort beröra några möjliga orsaker till varför Palmemordet fortfarande inte har klarats upp.

Rimligen utgjorde SÄK blott en hörnsten av internationell underrättelse med vidsträckta samarbeten att röja problemet Palme ur vägen. Av denna anledning är Sydafrikaspåret lika aktuellt som det alltid har varit. Alla som skalat en lök förstår att detta även kan ha fungerat som en front för CIA - precis som det löjligt evidenta polisspåret, dit Skandiamannen visade vägen, i sin tur kan ha varit en sinkande front för Sydafrikaspåret. Ett storpolitiskt mord av denna kaliber var rimligen genomfört på uppdrag av och i samarbete med främmande makt, där allehanda geopolitiska bekymmer kunde lösas med ett enda välplacerat skott. Flera så kallade affärer var för tiden aktuella och jag tänker då inte på snabbköpet nere på hörnet. Jag syftar exempelvis på Iran-Contras-affären som innefattade olja till Sydafrika, vapen till Iran och kosing till den av USA uppbackade terroristarmén i Nicaragua. I samtliga dessa fall var Palme ett besvär. Låt oss heller inte glömma Palmes nära kontakt med Yassir Arafat - något som inte föll i god jord i den ändlösa Israel-Palestina-konflikten. Ytterligare att beakta är att Palme ansågs sabotera etableringen och expansionen av NATO genom att tona ned spänningen mellan öst och väst. Om detta var den största stötestenen så är motivet till Palmemordet i högsta grad dagsaktuellt. Det kan i sådana fall inte uteslutas att en polisutredning med press utifrån inte har det minsta intresse av att skala lök. Det enda konspirationsspår vi då skulle få se på löpsedlarna är att rysk underrättelsetjänst infiltrerat och försvårat Palmeutredningen [sic!]. 

 

Palmemordet

Om vi bara håller oss på avstånd från den numera pensionerade spaningsledaren Hans Ölvebro, så har vi idag faktiskt goda möjligheter att nå insikt i Palmemordet. Inte enbart för att involverade på ålderns höst kan börja lätta på sina samveten - frånsett Ölvebro - men för att vi nu lever i en tid som ”de ensamma gärningsmännen” inte kunnat förutse – nämligen Internets enorma genomslagskraft. Ute i etern frodas en gedigen kunskap som likt hjärnans synapser plötsligt kan sammankopplas till en enhetlig och logisk förståelse av ett annars hopplöst mordscenario. Passa på så länge nätet är någorlunda fritt.
Att veta vem som höll i själva mordvapnet känns kanske inte längre så brännande, men tyvärr är det just där som mordutredare och flertalet privatspanare fortfarande står och trampar. Att finna ett mordvapen för säkerställande av bevis ser tämligen utsiktslöst ut. Lägg därtill frågan om vem man kan lita på efter år av villospår, anonyma walkie-talkie-män samt tvättade revolverkulor på redan genomsopade snöhögar. Ett vapen av denna politiska kaliber fick säkerligen en exklusiv särbehandling redan innan Holmérs första Viggenplan hunnit lyfta och stål är det mest återvunna materialet på vår planet. Skäligen bör vi tänka på Palmemordet i storpolitiska termer framför sådant som lång mörk rock. För att närma sig de större sammanhangen kan erfarna och oberoende journalister som Lars Borgnäs vara förstklassiga i genomlysningen av mordet på Olof Palme - men efter trettiofyra år har vi förmodligen bara naggat i kanten. 


av Richard Holmgren

Palmemordet

Låt oss avslutningsvis återkoppla till helheten i filosofen Ciceros gamla vishetsord. Hans antika lärosats är med stor sannolikhet lika aktuell nu som för dryga tvåtusen år sedan; 

En nation kan överleva sina dårar, till och med sina skrupelfria karriärister. Den kan emellertid inte överleva förräderi inifrån. En fiende vid stadsporten är inte så farlig då han är omtalad och leder sin flagga synlig för alla.

Men, förrädaren rör sig fritt innanför stadsmuren, hans diskreta viskning smyger igenom alla gränder och kan till och med kännas i regeringsbyggnaderna. Förrädaren visar sig inte som sådan. Han talar i förtroende, har ett trovärdigt ansikte, använder välkända argument och vädjar till avund som ligger djupt i varje människas hjärta.

Förrädaren försvagar landets själ; Han arbetar i hemlighet och anonymt om natten för att underminera stadens fundament. Han infekterar landets politiska organ tills de förlorar sin handlingskraft. Var inte rädd för en mördare. Förrädaren är den verkliga pesten! 

Marcus Tullius Cicero

Olof Palmes sista steg

Andreas Liljegren och Richard Holmgren under deras expedition i januari 2019 samt Dyatlovgruppen vid Auspiya-floden sextio år tidigare.
Foton: Ekaterina Zimina & Dyatlov Foundation

Dyatlov pass 2020

I Vetenskapsradion Historia får du en rapport från arkeologen Richard Holmgren om den svensk-ryska expedition där han och Andreas Liljegren var de första att skida i den olycksdrabbade gruppens spår sedan händelserna 1959.

Den oförklarliga Dyatlovincidenten i februari 1959, har nu återigen börjat utredas av ryska myndigheter, men Holmgren har en egen teori som på flera sätt kanske kan förklarara ett av 1900-talets största mysterier - där nio skidåkare omkom under mystiska omständigheter vid
Kholat Syakhl - "det döda berget" i Norra Uralbergen.

 

I samma program kan du först lyssna till
"Jaltakonferensen 1945 beseglade världens öde".

Tisdagen den 4 februari, 14.04, Vetenskapsradion Historia, SR P1
(25.40 minuter in i programmet)
Lyssna här 

Biografdöden

Klippstaden Petras gamla teater ligger övergiven i ruiner. Med sina projektorliknande hål över bänkrader i sandsten, påminner den lite om en gammal biograf. Dessa håligheter är i själva verket gamla gravar som kommit att exponera sina innanmäten när bänkraderna mejslades fram. Nu övergavs förvisso aldrig denna nöjeslokal på grund av svikande tittarsiffror. Staden dog först. Värre kan det bli med vår egen tids biografer.
 

Biografens död

Det var från sent 70-tal och under min uppväxt i Italien som jag genomgick mina starkaste upplevelser av biografen som fenomen - ni vet, Fellini, spaghettivästern och ljuva toner av Ennio Morricone. Om det inte var livliga besök på utomhusbiografer där filmen projicerades mot en husfasad, så var det äventyret av ständigt öppna lokaler som löpande visade samma film om och om igen. Man visste aldrig riktigt när en film började och inte sällan såg man eftertexten, ja till och med slutet av filmen, innan rullen kickade igång på nytt. Mot lite övertalning kunde man ibland även släppas in för att endast åtnjuta Bud Spencers slagsmålsscener. Väl i Sverige och i sällskap med vänner från Italien har jag flera gånger fått frågan om hur vi kan gå på bio i Sverige? Det är ju så dyrt!
 

Tittar vi tillbaka på 1900-talet så har biografen varit både en viktig social företeelse och en asyl för vardagsflykt. Fram till åttiotalet var upplevelsen ”one-time-only” vilket gav biobesöket en legitimitet och en exklusiv kvalitet. Väl ute från biografen fanns filmen endast kvar på näthinnan – inget spolande, upprepande, detaljstuderande eller annat avslöjande. Det var magiskt och storslaget. Folk kommenterade, bolmade och svimmade. Man kunde prata om filmen i dagar.
 

Foto: R. Holmgren


När hyrfilmen sedan kom in i allas hem så innebar detta glada dagar för alla tonåringar som mig själv. Inte minst kunde man ta igen alla missade filmer och man hade även möjlighet att se sådant som man i egenskap av minderårig inte tidigare fått se. Ni vet Exorcisten, The Shining och Steamy Windows. Gökboet hade jag förvisso redan sett som tioåring på Cinema i Stockholm, där den visades under tio år - ett svenskt rekord förresten och det var på den tiden biovakterna inte var så knussliga. Med åttiotalets videobandspelare och hyrfilmer rådde glada dagar. Jag minns hur jag med min vän satt med en hel säck full av filmer - vissa så otäcka att man var tvungna att pausa för att hämta styrka. Med videon kom också möjligheten att som genom en hädelse spela in Kalle Anka på julafton. Man ruckade på något heligt – inte för att man behövde, men för att man kunde. Kanske var det här någonstans som biografens "one-time-only’s" magiska attribut kom att få sig en första törn. 
 

Med flera upp- och nedgångar har biografen under de senaste tjugo åren sakta men säkert inlett resan mot sin död. Ja, jag håller det inte för osannolikt. Kanske hittar vi svaret i konkurrensen med alternativa skärmnöjen i hemmen, trängre stadsmiljö, höga priser och folks allt kortare ”attention span”. Inte minst har TV-serier till mångt och mycket utkonkurrerat långfilmer genom filmleverantörer som Netflix - där man inte minst kan planera sitt tittande efter eget ur. Vidare har filmäventyrets storslagenhet gradvis dämpats eftersom det idag krävs ganska mycket för att imponera en kräsen publik och dessutom har tröttsamt snabba klipp och digital teknik tagit över mycket av berättandets konstform. Det räcker därför bra med en TV-serie där biobesöket både blir komplicerat och kostsamt för en potentiell kalkonupplevelse som inte snabbt kan klickas bort. Genom uppräknade krux som dessa har filmmakeriets kvalitet störtdykt sedan dryga tio år tillbaka. Det finns till och med ett begrepp bland filmkritiker där man lyfter frågan om varför ”post-millennial movies sucks”?   

Biografdöden

En viktig aspekt kvarstår dock. De som tidigare valde biografen som nöje - attraherades av den kollektiva upplevelsen. Detta är något som fortfarande är en viktig ingediens i biotittandet och något som markant förstärker interaktionen med filmen. Förmodligen är det av samma orsak som vi gärna ser en film på TV även om vi redan har filmen på en hylla i hemmet. Vi vet att andra hem ser filmen samtidigt och man delar en gemensam upplevelse. Detta går att likna med de gånger man gärna ser en film flera gånger tillsammans med en vän just för att dela en reaktion. Av denna anledning är kanske en betallösning för att se biopremiärer i hemmet nästa stora trend? Några som exempelvis propagerat för detta är Steven Spielberg, Peter Jackson och sjävklart Apple, som måste kompensera utebliven försäljning av allt dyrare telefoner. 

Så, vad är då summan av kardemumman? Ja - likt den forna upplevelsen på den antika teatern i klippstaden Petra så är den kollektiva upplevelsen i realtid inte död, men avstånden mellan sittplatserna har och kommer att öka avsevärt.  

Richard, 2020

Medelhavsmuseet Hannibal

HUR TAR MAN ELEFANTER ÖVER ALPERNA LIKT HANNIBAL?

Föreläsning av Richard Holmgren

När: 20 februari 2020, kl. 18:00 - 19:00
Var: Medelhavsmuseet i Stockholm

 

Hannibals elefanter

Året var 218 f.Kr. när fältherren Hannibal tog romarna på sängen och marscherade över Alperna mot Rom. Med sig hade han en kolossal armé, men även sina legendariska stridselefanter. Vilka var dessa individer och hur klarade elefanterna kyla och snö? Kvällens föredragshållare, arkeologen Richard Holmgren, berättar om Hannibals stora utmaning utifrån praktiska erfarenheter av elefanter i snö, rekognoseringar i Alperna och genom nedslag i Kartagos historia.

Var är spåren efter Hannibals armé på 50 000 man, vilken rutt tog han och vad händer när smältande glaciärer blottar ny mark?
Richard skildrar även historien om när han själv planerade en elefantexpedition i Alperna - detta utan framgång. Vad hände egentligen och vad kan man lära av detta?

 

Biljett hittar du här

Julgran och julljusstake historia

Med utgångspunkt från några ovanliga arkeologiska fynd kan vi kanske närma oss svaret på den spännande frågan om varifrån idén till våra julljusstakar och julgranar kommer. Det ska visa sig att julgranar och julljusstakar faktiskt är samma sak.

julgran historia

En lampa berättar
Vår berättelse börjar av nödvändighet varken bland julgranar, ljusstakar eller i en juletid med Kristi födelse i fokus. Som allt annat omkring oss börjar denna historia högt över trädkronorna och långt ut i ett stjärnsprakande himlavalv. Den sjuarmade ljusstake som nu pryder fönstren i nästan alla hem har följt med en ansenlig tid. Sedan länge har dock lampornas olja ersatts av vax och vidare numera av elektricitet. De sju ljusen hämtar sin omväga tanke från den bibliska arenan och inte minst från den sjuarmade ljusstake som ursprungligen prydde det första templet i Jerusalem. Enligt den judiska traditionen känner vi denna under namnet menorah. Denna var en vital komponent i israeliternas religionsutövning och vi känner den redan från tiden för Moses och hans folks fytioåriga ökenvandringen - en legendarisk händelse som brukar förläggas 3500 år tillbaka i tiden.
 

Världens äldsta "juleljus"?
Vid en utgrävning av ett 2700 år gammalt bostadshus i nuvarande Jordanien, hade jag förmånen att gräva fram en speciell typ av oljelampa. Nästan samtliga lampor från denna tid hade vanligen en modellerad flik som fungerade som hållare för själva veken. Ni kan se en sådan längst till vänster i bilden nedanför. Man skulle kunna beskriva denna typ av lampa som en keramikskål där man tryckt ihop ena halvan för att hålla den brinnande veken på plats. Lampan fylldes sedan med olivolja.
Men åter till det specifika fyndet - just den framgrävda lampan hade istället sju modellerade flikar. Ni kan se en variant av en sådan lampa i mittenbilden nedanför. Den oundvikliga frågan infinner sig om denna lampa möjligen representerade en vardagsvariant av den sjuarmade ljusstake, menorah, som samtidigt pyntade Jerusalems första tempel?

 

Julgranar och julljusstakar - historia


Vad stod i templet?
Frågeställningen kräver lite aktsamhet eftersom spekulationer av denna typ skulle kunna kasta den bibelarkeologiska vetenskapen tillbaka till 1800-talet. Med risk för att göra detta så väljer jag ändå att gå vidare. Den observante är medveten om att beskrivningen av menorah kan ha nedtecknats efter den tid som de den framgrävda och sjuflikade lampan representerar. Vidare råder det en oenighet om det ursprungliga utseendet på den sjuarmade ljusstake som prydde den tidigaste tempelperioden i Jerusalem. Men, sju är åtminstone alltid sju.
I alla händelser hade nu detta framgrävda fynd just sju flikar och vidare är det en lampvariant som ibland hittas i det syropalestinska området. Vi vet att avbildningar av menorah blir vanliga från det första århundradet. Dess sju armar är alltså inga hållare för vaxljus utan istället tidstypiska piedestaler för oljelampor. Du kan se hur menorah vanligen avbildades på bilden ovanför längst till höger, där den dekorerar en lite modernare oljelampa från det första århundradet.
Med andra ord vet vi inte säkert om framgrävda och sjuflikiga lampor strävade efter att efterlikna den samtida tempelljusstaken. Men sannolikt uttrycker de en tradition från vilken även menorah hämtat sitt stoff. Vad är då detta för traditon?

 

Siffermagi och himlakroppar
Det heliga sjutalet är det bäst representerade inom siffermagin. Dess manifestation sjuder genom många religionshistoriska teman och når ett mer väldokumenterat kulmen i den judiska traditionen. Därifrån inspirerade den vidare de kultursfärer som spreds från det östra Medelhavsområdet. I Bibeln till exempel, inramas som bekant hela textsamlingen med sjutalet - allt från skapelseberättelsens sju dagar fram till Uppenbarelsebokens sju sigill. Sjutalets magi var dock ett etablerat faktum redan tidigare - exempelvis i den sumeriska tankevärlden, där vi hittar de sju kända himlakropparna som gav upphov till de sju veckodagarna. Ett bronsföremål från andra årtusendet f.Kr., återfunnet i Lchasen i Armenien (nedan), illustrerar till och med solsystemets sju kända himlakroppar rent fysiskt. Längst till vänster syns jorden med sinna sfärer och solen återfinns längst till höger. Däremellan finns fästen för månen, Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus.
 

De sju himlakropparna illustrerade på ett nära 4000 år gammalt bronsföremål från Armenien. Foto: R. Holmgren


Guds förlorade hustru
Enligt det Gamla Testamentet gav Gud instruktioner till Moses om utformningen av menorah. En teori är att dess gestaltning är hämtad ur hebreisk kosmologi där de sju utbredda grenarna representerade just de sju ovan nämnda himlakropparna. Upphovet till utseendet kan också återfinnas i moriah-busken vars grenverk inspirerat till lampans grenliknande form. Det är spännande att se hur kopplingen mellan detta grenverk och de sju himlkropparna leder oss till föreställningen om livsträdet, representerat genom gudinnan Asherah. Denna kananitiska gudinna (Athirat) finns vida dokumenterad i de kilskriftstavlor som återfunnits i det forna Ugarit och vi känner henne som gemål till guden El. Denna tidiga gudavärld med flera gudar blev dock bortrensad i de fem moseböckerna, detta till förmån för tron på en enda gud - den abrahamitiska gudom som vi idag känner som just, Gud.

julgran historia

Järnålderns julgranar
På ett akkadiskt sigill från 2200 f.Kr. kan man beskåda gudasagan om Eden där det sjugrenade trädet har en central funktion. Mot denna bakgrund är det lättare att förstå hur den sjuarmade ljusstaken likaledes kan representera en kosmologi som inte bara inspirerade den judiska trosläran, men som faktiskt också blev lite motsägelsefull. Detta eftersom menorah växt fram ur traditionen om offerlundens fruktbara träd, det vill säga gudinnan Asherah, som samtidigt kom att stå i den ende gudens hus - templet.
Under samma tidsperiod som det första templet, fast ute i byarna, var det vanligt att folk dekorerade offerlundarnas livsträd med votivgåvor. Genom att skänka något av värde till livets träd så hoppades man därmed få något livsbejakande tillbaka. Det är säkert inte en tillfällighet att de gåvor som vi idag kallar julklappar ska läggas under julgranen och även utdelas från livsträdets domän. I förhistorisk tid hängdes votivgåvor upp i trädet på samma sätt som vi idag dekorerar våra julgranar. Mängder av perforerade fruktbarhetssymboler vittnar om just denna urkund.

 

Kulturkrock blir julpynt
Turerna kring sjutalet, lamporna och trädet är således mer komplicerade än de vill ge sken av. Oljelamporna som flämtar i arkaiskt dunkel kan dock fortfarande sprida ljus över flydda tider. De låter oss åtminstone förstå att kulturkrockar såsom den mellan den ende guden och fruktbarhetsgudinnan (trädet i offerlunden) faktiskt kan leva sida vid sida genom olika perioder och forma ritualer även i detta nu. Vi kan också på lite omvägar säga att våra julljusstakar och dekorerade träd faktiskt har varit beroende av varandra sedan tidernas begynnelse. De representerar trots allt samma sak - livsträdet - där vördnad och givande genererar alstringskraft. Utan vår omsorg kommer trädet aldrig att bära någon frukt - en pånyttfödelsens återvändsgränd och en antites till julfirandets innersta väsen.

av Richard Holmgren


Julbocken då? Ja, den traditionen är minst lika gammal som livsträdet och planeterna. Du kan läsa mer om denna genom att klicka på bilden nedan.

God Jul & Gott Nytt År 2020!

I ett samarbete med Bonnier Expeditions, Populär Historia och Orientresor, har jag under veckan guidat en mycket engagerad och munter grupp genom Jordanien. Självklart blev Petra själva toppnumret, men vi hade även förmånen att resa med den pittoreska Hezaz-järnvägen, studera Madabas mosaiker och den romerska staden Jerash - "österns Pompeji". Resan avslutades med uppträdande och god mat under en för årstiden klar och varm natthimmel, närmare bestämt i den suggestiva dalgången Wadi al-Bered, nära klippstaden Petra. 

Stort tack till Jacob Wiberg, ansvarig redaktör för Populär Historia samt Ahmed Hafez, reseledare för Orientresor, för ett utomordetligt trevligt samarbete!

Richard Holmgren & Jacob Wiberg i Petra och samt Hejaz-järnvägen. Foto: A. Hafez / R. Holmgren
Bonnier Expeditions middag och underhållning i al-Beida (Lilla Petra). Foto: R. Holmgren

Skiing in the footsteps of the Dyatlov group - watch a preview of our upcoming documentary which came to form the basis of a new theory.

The documentary is currently in the making by the artist and filmmaker Fabrizio Luciani and Richard Holmgren, archaeologist and expedition member. 


Our 2019 Expedition to the Dyatlov pass had two main objectives. Firstly, we wanted to come as close as possible to the historical event by experiencing the Northern Urals during the exact same days/month of the year as the Dyatlov group – this on skis with a tent provided with a stove. 

Before getting to the position on the slope of Kholat Syakhl (Dead Mountain), likewise to the group in 1959, we sought to ski through the Auspiya valley in pristine snow with heavy equipment and to set up camps in the estimated positions of 1959. In experiencing the same preconditions and topography, we discovered unknown details along the trail that we think are crucial for the understanding of an enigmatic mystery and the unfolding events of February 1st, 1959.

Secondly - the reason we went to the region in early 2019 and the transition between January and February, was a homage to the events and the 60 year anniversary of the groups passing. The expeditions core members were Richard Holmgren and Andreas Liljegren from Linköping in Sweden and Ekaterina Zimina and Artem Domogirov from Yekaterinburg, Russia. 


We hope you will find the film preview interesting!
Richard & Fabrizio


In the YouTube series “Bedtime Stories”, the episode entitled “Return to Dead Mountain” (The Dyatlov Pass Incident - Part 3), depicts our expedition and new theory of 2019. 

Dyatlov-pass.com is furthermore a gold mine for all interested in the Dyatlov Pass subject.

Fabrizio Luciani (FabroDesign)

Dyatlov Pass 2019
Medelhavsmuseet Program

26 november 2019, kl. 18:00 - 19:00

Arkeologen Richard Holmgren pratar om sina erfarenheter av fjärran expeditioner och utgrävningar.

Var: Medelhavsmuseet, Stockholm
Pris: 80kr
Boka plats här


Denna föreläsningsafton kan du lyssna till spännande upptäckter av svunna kulturer, fältlägren, var man letar samt de krafter som leder fram till nästa flodkrök. Att hitta det man söker är en skildring i sig, men månader i tält och sterila öknar ger också tid för reflektion. Under kvällen möter du biblisk arkeologi, försvunna städer och helgedomar, heliga berg och möten med förlorade skepp.

Hur är det att som yngling vara med och öppna en grav från faraonisk tid - att stå öga mot öga med en mumie och nästa dag finna en krukskärva i en leråker? Vad är drivkraften bakom sökandet i djungel och ödemark och hur kan myter och legender bemötas vetenskapligt? Är barndomsdrömmar med upptäcktsresande som förebild passé, arkeologiskt kontroversiella eller kanske till och med nödvändiga i vardagslunken? Låt oss rida mot solnedgången!

Nyhetsbrev...

ARCDOC Nyhetsbrev

Vill du få mail om nya artiklar på bloggen, aktuella föredrag samt tips om nya spännande resor - fyll då i fälten nedan. Du kan avsluta med ett klick när du vill.

Resor just nu

...Res i Hannibals fotspår, sept 2020
 

...Armenien - Legender & Arkeologi öster om Ararat, vårresa 2020
 

...Resa till Kungens Italien & Etruskerna 
 

Konferensresa
med upplevelser

Senaste inlägg

ARKIV

Länkar

Senaste kommentarer