Arkeologi & Historiebloggen

Arkeologi & Historiebloggen handlar om arkeologi, pågående expeditioner och egna utgrävningar, nya upptäckter, kultur- och religionshistoria, antiken, myter, resor och kuriosa samt tidlös politik. Slutledningar och åsikter i inläggen är författarens egna.

Richard Holmgren är arkeolog med fokus på Mellanöstern, författare, föreläsare, illustratör och guide, är religiöst liberal och partipolitisk agnostiker som driver företaget ARCDOC Arkeologisk Dokumentation. Han är också stolt sambo med Virginia och husse till Milou.

Richard Holmgren & Tobias Svanelid

Följ med Vetenskapsradion Historia till Etrurien. I två olika program tar Richard Holmgren och Tobias Svanelid dig med till de gåtfulla etruskerna i Italien. Vi besöker gravar, tempel och boplatser, men inte minst tittar vi närmare på en ny teori om varför etruskerna kom att blomma just där de gjorde. Du kan även läsa mer om denna teori i bloggen - här

Charles Scott visar Mary Ann Nichols döda kropp för Robert Paul.

Illustration: Richard Holmgren, ARCDOC

Frågan om vem som dolt sig bakom den ökände seriemördaren Jack the Ripper har nu stötts och blötts i nära 135 år. Men gärningsmannen kan hela tiden ha gömt sig framför våra ögon - det brukar ju vara så, eller hur? Den svenske journalisten Christer Holmgren är övertyg om att han har identifierat den skyldige och vi är många som är benägna att hålla med honom. 

Jack the Ripper

Klockan kvart i fyra på morgonen den 31 augusti 1888, vandrar Robert Paul in på det dunkla och smala stråket Buck’s Row. Han befinner sig i Whitechapel i Londons östra delar och har i någorlunda raskt tempo promenerat från sin bostad på Forster Street. 

Ett fyrtiotal meter framför sig anar Paul konturen av en individ med ett egendomligt rörelsemönster. Han skönjer ryggtavlan av en man som på huk och med ryckiga rörelser rör sig över ett livlöst bylte. Paul saktar in och med lätta steg, bitvis skymd av en slarvigt kvarlämnad kärra, försöker han närma sig den besynnerliga scenen. På vägen till sitt arbete som körkarl på Corbett´s Cort passerade han alltid vaksamt genom Buck’s Row. Gängrelaterade överfall var inte helt ovanliga i denna del av staden och hemma väntade hans fru Julia med deras åtta barn. Ett tjugotal meter från mannen får han en obehaglig överraskning. I mörkret ser han något blankt – förmodligen ett knivblad – som upprepade gånger forcerade halsregionen på en livlös kvinna. Hon ligger på rygg i rännstenen precis framför porten till Browns stallgård. Hennes stickade klänning och underkjol är vårdslöst och vanärat uppdragna... 

…utan att reflektera störtar Paul fram de sista metrarna mot mannen som fokuserat på kvinnan och på den andra änden av Buck’s Row. Mannen rycks plötsligt ur sin extas - vänder sig hastigt mot Paul - men det var för sent. Pauls kraftiga känga hade redan krossat mannens vänstra käke och sekunderna senare ligger en man vid namn Charles Scott mot trottoarkanten med bruten nacke. Ett abrupt och oväntat slut på en ökänd dråpare. Denna tidiga fredagsmorgon skulle Robert Paul komma att rädda många oskyldiga liv, men Mary Ann Nichols var redan död. Hon hade strypts till döds innan hennes hals hade skurits av hela vägen in mot halskotan. En beryktad mörk höst av ytterligare fyra, ja kanske ännu fler extremt brutala mord, skulle aldrig komma att ske. Jack the Ripper hade hastigt och oväntat gått ur tiden. 

I den bästa av världar skulle detta händelseförlopp mycket väl kunna ha inträffat. Men det gjorde det inte. Robert Paul kom förvisso in på Buck’s Row denna tidiga morgon, men Charles Scott blev aldrig ertappad i sin akt. Han hade istället noterat att Paul var på intågande och hade då avbrutit skändningen av Nichols kropp. Kvicktänkt räddade han situationen genom att backa tillbaka från kroppen och uppmärksammade Paul på att det låg en livlös kvinna på gatan framför stallgårdsporten. Kvinnans dödliga sår, som det verkar, hade hastigt skylts under hennes tillrättalagda kläder. Detta menar åtminstone författaren Christer Holmgren och mycket tyder på att han har rätt. Efter Scotts inrådan att inte vidröra kroppen alltför mycket, beger de sig skyndsamt från platsen för att påkalla en konstapel. Under en senare utfrågning är Charles Scott sparsam med att meddela sin bostadsadress, men framförallt sitt riktiga namn. 

Charles Allen Lechmere 1849-1920. Var han Jack the Ripper?

Under början av 2000-talet har efterforskningar visat att Charles Scott egentligen hette Charles Lechmere. Här uppdagas vidare en serie besynnerliga omständigheter som just talar för att Robert Paul ovetandes hade vandrat in på en brottsplats där Lechmere var mördaren. När en poliskonstapel, endast några minuter senare kom till platsen, så hade blodet från Mary Ann Nichols börjat att forma en liten pöl utan att levra sig. Detta lämnar väldigt lite tidsrymd för Lechmere att vara oskyldig. Det ska även visa sig att Lechmeres dagliga promenader till sitt arbete vid transportföretaget Pickfords, sammanfaller väldigt väl i både tid och rum med Jack the Rippers olika brottsplatser. De som inte ligger i direkt anslutning till rutten, ska det visa sig, har andra relevanta kopplingar till Charles Allen Lechmere. Allt detta utreds minutiöst av Christer Holmgren i hans bok från 2021, Cutting Point - solving the Jack the Ripper and Thames Torso Murders.

Jack the Rippers olika mordplatser i Londons Whitechapel i relation till den möjlige förövarens bostad (A) och arbetsplats (B).

Faktum är att på en av de mer ansedda webbplatserna för Ripperfantaster så har Charles Lechmere på senare tid seglat upp i toppsegmentet av fyrtiotusen röster som den mest sannolika mördaren.
Efter decennier av ett oräknerligt antal misstänkta gärningsmän och med tusentals teorier som skenat i alla tänkbara riktningar, är det lätt att tappa fokus för fenomenet Jack the Ripper. Men likt Palmemordet är det då viktigt att stanna upp ett slag och gå tillbaka till början och inte minst till själva mordplatsen. Och det är just det som författaren av Cutting Point har gjort och hans resonemang övertygar. Bravo!

 
av Richard Holmgren 

Jack the Ripper - Cutting Point

En serie kontroversiella frimärken som gavs ut av Marshallöarna 1987, illustrerar den omstridda teorin att Amelia Earhart togs tillfånga av japansk militär femtio år tidigare.

Foto: Richard Holmgren

Amelia Earhart

Fem år efter Charles Lindberghs oavbrutna ensamflygning över Atlanten 1927, var det Amelia Earharts tur. Hon skulle bli den första kvinnliga piloten att upprepa bedriften. Amelia sökte emellertid större utmaningar och 1937 inledde hon och hennes team en västlig världsomflygning i sin modifierade Lockheed Electra L-10E. Efter en mindre krasch på Hawaii kom planerna att förändras och rutten kom istället att ske österut. Tillsammans med navigatören Fred Noonan lyfte hon från Miami i juni samma år och efter tre veckor nådde de Nya Guinea.

Mellanlandningen i Lae skulle bli deras sista. Efter radiokontakt på sin rutt mot Howland Island den 2 juli, försvann Earharts Electra spårlöst över Stilla havet. Det finns olika teorier om var Amelia Earharts flygplan, kvarlevor eller andra spår kan sökas - i havet, på Marshallöarna eller till och med Saipan. Vissa hypoteser kan ofta uppfattas som smått fantastiska där trovärdigheten är svår att värdera utan att vara väl bevandrad i fallet. I skrivande stund har dock inga säkra spår eller lämningar hittats efter Amelia Earhart.

Amelia Earhart och Fred Noonans rutt från Miami den 1 juni till Lae den 2 juli, 1937. 

Den gängse och minst spekulativa teorin - en konspiratorisk mardröm - är att Amelias plan fick bränslebrist, kraschade i öppna havet och sjönk på okänt djup nära sitt färdmål. Earhart och Noonan kan dock ha nöd- eller kraschlandat på en folktom ö. I sådana fall kan spåren efter både besättning och flygplansdelardelar återfinnas på land – något som sysselsatt ett flertal lyckosökare genom åren. Andra och mer kontroversiella teorier menar att Amelias världsomflygningen inrymde ett militärt rekognosceringsuppdrag över Marshallöarna och att besättningen därför fängslades av den japanska krigsmakten. Sådana spekulationer kräver dock mer faktiska stöd än de som nu finns tillgängliga. Brist på bevis kan bero på att de saknar grund, men också på att känsliga militära handligar fortfarande är sekretessbelagda.

Den senare hypotesen har även porträtterats på en frimärkssamling som gavs ut av Republiken Marshallöarna till 50-årsminnet av Earharts försvinnande. Samlingen kan ses som en flört med en rafflande historia - men ska förvisso bygga på både militära och lokala individers ögonvittnesskildringar. Vi ser här avfärden från Nya Guinea (överst vänster) och det väntande fartyget USCG Itasca som försåg Earhart med signalbäring och rökpelare på Howland Island (överst höger). Även kraschlandningen på Mili-atollen i Marshallöarna finns avbildad samt den gula och uppblåsbara räddningsflotte som ska ha väckt två öbors intresse (nederst vänster). Sist återges också det japanska fartyget Koshu med Amelias bärgade Electra (nederst höger). 

Amelia Earhart
Amelia Earhart

Undersökningar med djuphavs-sonar har genomförts kring Howland Island och från 2002 sökte företaget Nauticos igenom ett omfattande bottenområde, dock utan resultat. Även Waitt Institute for Discovery som för dryga tio år sedan sonderade med undervattensrobotar, fick åka hem tomhänta. En annan hypotes bygger på att flygarna misslyckades att fastställa positionen för sin destination och kraschlandade på Gardner Island (dagens Nikumaroro). De kan då ha blivit ”skeppsbrutna” 350 sjömil sydväst om Howland. TIGHAR-gruppen som arbetar med lokalisering av farkoster har inriktat sökandet kring denna ö. Man har utgått från brittiska foton och rapporter som från åren 1937-1940 möjligen visar en övernattningslokal, matchande flygplansfragment, spridda benrester och skor från en man och en kvinna. Arkeologiska undersökningar vid ett flertal expeditioner har kunnat bekräfta snarlika fynd men ännu saknas övertygande bevis.

Författaren Mike Campbell tar istället ut svängarna och bygger vidare på Frederick Goerners bok The Search for Amelia Earhart, vilken blev en New York Times bestseller 1966. I stora drag följer teorin de händelser som illustreras på frimärkena härintill. De påståenden som lyfts fram är långt från okontroversiella eftersom de inte utesluter att Earharts kvarlevor då kan finnas begravda på Saipan efter det att hon och Noonan tagits till det japanska militärhögkvarteret på ön. Det fortsatta sökandet efter Amelia Earhart kommer säkerligen inte att upphöra förrän hennes Electra eller stoft bevisligen är återfunna.  

 
av Richard Holmgren

Medelhavsmuseet Arkeologi

Föreläsning på Medelhavsmuseet

14 Mars 2023, Kl. 18:00 - 19:00

Efter flera års utgrävningar på plats i klippstaden Petra, i Jordanien, presenterar arkeologen Richard Holmgren en förtrolig exposé om vad som döljer sig bakom stenfasaderna längs med karavanvägen.

Under kvällen går vi på upptäcktsfärd genom en av världens äldsta boplatser, outgrävda palats samt Petras svårtillgängliga korsriddarborgar. Vi undersöker vad som fortfarande gömmer sig under sanden, nya teorier och tidlösa arkeologiska utmaningar.

I hjärtat av Etrurien upptäckte Giovanni di Castro under 1400-talet mineralet alunit i de italienska Tolfabergen. Som handlare i textilbranschen visste han att detta innebar början på en storindustri med lysande ekonomiska utsikter. Från aluniten utvanns alun vilket användes som fixermedel vid färgning av textiler - bland annat tillsammans med den exklusiva purpurfärgen. 

De vita alunkristallerna var dock kända kring Medelhavet sedan flera tusen år tillbaka och frågan är om di Castro snarare återupptäckte en sedan länge förlorad kunskap på etruskisk mark? Om så var fallet, kan det ge oss en helt ny bild av etruskisk ekonomi och handel kring Medelhavet. 

etrusker
Förbundsarken

Andra Mosebokens förbundsark beskrivs som en bärbar och guldbelagd träkista. I denna förvarades det förbund som Gud etablerade med Moses och hans folk – de så kallade lagtavlorna. Samma ark ska långt senare ha prytt det allra heligaste i Salomos tempel i Jerusalem – detta fram till år 587 f.Kr. då Nebukadnessar II skövlade templet och satte punkt för den första tempelperioden. Förbundsarkens vidare öden är därefter höljda i dunkel. Men finns det egentligen några belägg för att en ark var känd under dess egen samtid och vad säger arkeologin?

Som arkeolog och verksam i Mellanöstern, händer det ofta att den fiktive arkeologen Indiana Jones kommer på tal. Av orsak så brukar det även dyka upp frågor om den så kallade förbundsarken – den som figurerar i filmen "Jakten på den försvunna skatten" från 1981. Den vanligaste frågan brukar vara om det finns några arkeologiska belägg för att en förbundsark har existerat – samt i sådana fall och givetvis - var denna skulle finnas idag? Låt mig därför kort presentera ett par arkeologiska belägg som jag själv tycker stödjer att en liknade tingest kan ha existerat. Var den sedan skulle finnas, den frågan lämnar jag till läsaren. 
 

Förbundsarken i verkligheten

Frågan huruvida den gammaltestamentliga förbundsarken har existerat eller inte, kan vara ett känsligt ämne. Inte minst eftersom den fortfarande är ett centralt objekt inom ortodox judendom. För arkeologin har arken däremot hamnat lite utanför den vetenskapliga disciplinen. Stoffet anses ofta vara alltför mytologiserat och arkens moderna historia har inte sällan flankerats av skattjakt och den typ av arkeologi som tidigt försökte bevisa bibliska skeenden med hjälp av spadar i jorden. Detta kräver mer av arkeologin än den klarar av, även om biblisk historia sedan länge har finslipats till gedigen fornforskning. Trots att förbundsarken mest behandlats inom teologiska studier, så kan vi faktiskt närma oss frågan om dess möjliga existens genom arkeologisk metod – det vill säga att först svara på frågan om den som föremål är representativ för sin egen tid. Detta bör dock tas med försiktighet eftersom den bibliska beskrivningen av Moses ark, vilken förläggs till sen bronsålder (ca 1550-1200 f.Kr.), har nedtecknats långt mycket senare. 
 

En bevingad tron avbildas på Ahiram-sarkofagen från Byblos. 
Foto: Wikimedia Commons (efterbearbetad)

Arkens egenskaper gör gällande att kistans lock bestod av en tron där guden uppenbarade sig mellan två bevingade väsenden, så kallade keruber. På så sätt utgjorde kistans lock ett ”tomt” tronsäte som i svensk översättning brukar benämnas ”nådastolen”. Den underliggande kistan som innehöll själva förbundet, bildade således en slags fotpall. Detta är viktigt. Just denna idévärld känner vi genom flera arkeologiska fynd från tiden av sen bronsålder och fram till tidig järnålder. Ett järnåldersexempel är reliefen på den feniciska Ahiram-sarkofagen från Byblos, ca 850 f.Kr. - en stad som var belägen strax norr om dagens Beirut. På denna sarkofag ses en regent sittandes på en tron som bärs upp av två bevingade sfinxer. Hans fötter vilar just också på en fotpall. Förvisso är detta inte helt likt den idag gängse uppfattningen av en förbundsark, men konceptet är förmodligen långt mer trovärdigt. Det ger oss en bild av vad bibelns förbundsark egentligen handlade om. Om man skulle tillföra två bärstänger och göra en bärstol av den tronande karaktären, ja då har vi ringat in det historiska konceptet för en "äkta" förbundsark. 
 

Förbundsarken

Härskare sittandes i sin bevingade tron. Ristad i elfenben och
återfunnen i den gamla staden Megiddo.

Illustration: ARCDOC

Motivet med individer som bär fram tribut till en härskare som tronar på samma vis som i Byblos, har också hittats i staden Megiddo (ca 1300 f.Kr.). Men även den babyloniske solguden Shamesh tronar på keruber i sin himmelsvagn. Med andra är den moderna bilden av förbundarken sannolikt felaktig - det vill säga den som gestaltar ett lock utan ett tronsäte. De änglaliknande väsenden, keruberna som numera avbildas sittandes antitetiskt vända mot varandra, äger då ingen egentlig funktion. Men sittandes sida vid sida, så bär de tillsammans upp en tron med ett av sina respektive vingpar. 

Mycket talar även för att ark-kulten inspirerats av egyptiska båt-ritualer där sådana bars med bärstänger eller drogs på vagnar i processioner. Båtarna användes för att transportera en gud eller en mumie och kunde även ge orakelsvar. I Gamla testamentet finns flera referenser till hur gud kommunicerar med sitt folk från en plats mellan keruberna, just från tronen ovanpå vittnesbördets ark. Men, en av de kanske mest intressanta analogierna till Egypten och funktionen av en förbundsarkark i alldagligt bruk, finner vi i ett historiskt förbund som gjordes mellan två högst verkliga regenter - det vill säga mellan farao Ramses II och den hettitiske kungen Hattusilis III. Där står följande; 

"Ett skrivet förbund som jag gjort med den stora kungen, och som Hattu konungen har gjort med mig,
ligger under fötterna på den stora guden (Ra).
De stora gudarna är vittnen till detta.”

Arkeologiska fynd från förbundsarkens samtida epoker ger sålunda en bild av högst verkliga föremål, sprungna ur ritualer och praxis. Frågan är dock lång mer komplicerad och några säkra belägg för att just förbundsarken har existerat, är långt från besvarad. 

av Richard Holmgren

Tutankhamon, Föredrag på Medelhavsmuseet

1 november 2022, kl. 18:00 - 19:00

I år är det 100 år sedan upptäckten av Tutankhamons grav.
I höstens föreläsningsserie "När mumierna vaknar" får du höra det senaste från egyptologisk forskning om mumier och
om den mytomspunna Tutankhamon.
Välkommen!

 


EN HÄRSKARE MED UNIVERSUM I SITT GREPP
- TUTANKHAMONS UNIKA GRAVGÅVA

Denna kväll ger vi oss ut på en hisnande färd. Nya forskningsresultat kommer att ta oss från universums yttre gränser för att hamna i den japanska övärlden och vidare upp till klostren i Tibet - över det rika Kaukasus och fortsätta ned mot till de gamla regenterna i den ”bördiga halvmånen”. Slutdestinationen är som sig bör, Konungarnas dal och Tutankhamons rikt utsmyckade grav. Här finns faktiskt en röd tråd och allt är inte guld som glimmar. Nyfiken?

Föredragshållare: Richard Holmgren

Skor i väggen. Foto: Richard Holmgren
Skor i väggen. Foto: Richard Holmgren

Hur vanligt det har varit att gömma skor i boningshusens väggar, är svårt att säga. Det är inte heller lätt att ge ett entydigt svar på individuella eller kulturspecifika uttryck. Vi känner idag till flera exempel på förseglade skor från Europa, framförallt från Balkanområdet och Tyskland men även från flera fall i Sverige. Sedan medeltiden och fram till förra seklet har skor gömts undan i både väggar, under golvbrädor eller murats in i spisar.
 

skor i väggen

Denna tradition kan sannolikt spåras ännu längre tillbaka i tiden, men vid arkeologiska utgrävningar kan det ofta vara svårt att separera objekt av symbolisk innebörd från sådant som bör betraktas som naturligt avfall. Inom arkeologin brukar företeelsen med avsiktligt deponerade objekt samlas under definitionen byggnadsoffer eller rituella nedläggningar. På engelska används ofta termerna spiritual middens eller foundation deposits. Detta gäller inte enbart skodon, men även andra föremål såsom figuriner, hårnålar och yxor. I regel är detta ägodelar som medvetet förseglats på platsen för att lämna ett personligt avtryck eller att i egenskap av lyckoamuletter vara till beskydd och välmåga för de boende. Föremål med utmärkande symbolvärden kunde således användas för att gynnsamt påverka naturens gång genom rituella handlingar. 
 
I förhistoriska huslämningar där väggarna ofta bestod av flätverk, är det inte ovanligt att istället hitta föremål som deponerats i boningarnas stolphål. Kring medelhavsområdet, från brons- och järnåldern, finns dock flera exempel på ceremoniella skyddsföremål som nedlagts både under trösklar eller inuti stenväggar. Ofta handlar det om keramikskålar med ett varierande gåvoinnehåll för att blidka husgudar eller pilspetsar för att bejaka goda krafter. De senare anspelade då på den dualism som pilen representerade i hur tagande av liv samtidigt var förutsättningen för skapandet av nytt liv. Pilspetsen blev med andra ord en sinnebild för den livgivande kraft som vi även känner från kärleksguden Amors pilar. Att tillförsäkra sig alstringskraft var en garanti för nya generationer av både barn och kreatur.

skor i väggen

Förklaringen till deponeringen av skor, kan kanske bäst förstås som en intim koppling mellan skobärarens väsen och dennes närvaro, ofta som ett beskydd. Vi vet att många kulturer världen över har ägnat särskild betydelse och kraft till just skodon eller fotavtryck eftersom sådana utgjort en fysisk länk till de som beträtt samma mark. Det kan exempelvis handla om indirekta spår såsom pilgrimsmärken i form av inristade fotavtryck, likt de från vallfärdande till Katarinaklostret på Sinaihalvön. Det ska också sägas att världens idag äldsta lädersko - den 5600 år gamla sko som återfanns i en grop vid ingången till den armeniska kultgrottan i Areni, mycket väl kan ha representerat ett rituellt objekt för avvärjande av onda väsenden. Även i vår egen tid hålls illvilliga krafter på avstånd när bröllopsparets bil förs fram med skramlande burkar och skor fästa i snören. Samtidigt kan pressbilden på en förlorad sko utgöra ett besjälat avtryck från ett dramatiskt människoöde.
 
av Richard Holmgren

Heron från Alexandrias tvåtusen år gamla ångkula. Illustration: Richard Holmgren, ARCDOC

Rekonstruktion av en Aeolipile – Heron från Alexandrias tvåtusen år gamla ångkula.
Illustration: Richard Holmgren, ARCDOC 

När man som arkeolog möter teknikintresserade så dyker ofta frågan upp om det fanns ångmaskiner under antiken. Om så verkligen var fallet, varför uppfanns då inte ångloket långt tidigare? 
 

Den tidiga kunskapen om ångdrift brukar tillskrivas den grekiska fysikern Heron från Alexandria. Han verkade redan under det första århundradet och likt en antik förlaga av Leonardo da Vinci utvecklade han idéer till flera olika mekanismer - framförallt inom vattenhantering. En för tiden inte lika praktisk uppfinning var den så kallade ”Herons ångkula” eller en aeolipile. Mekanismen bestod av en rörlig metallsfär som roterade när ånga pressades ut från ett par vinklade utströmningsrör. Under själva kulan fanns en vattenfylld balja som genererade ånga genom att upphettas underifrån.  

ångmaskin

Apparaten är inte bara ett fascinerande koncept på tidig ångdrift, den öppnar inte minst upp för frågan om varför James Watts revolutionerande ångmaskin skulle dröja ända till slutet av 1700-talet med Gustaf de Lavals patent på ångturbinen hundra år senare. Av orsak har historiker lekt med tanken - att om den kunskap som utvecklades i Alexandria redan tidigt hade avancerat till fullt fungerande maskiner - ja, då hade Julius Caesar kunnat erövra Gallien på järnväg. Men ingen romersk härskare skulle någonsin stoltsera på ett ångdrivet paradfordon. Varför sådana praktikaliteter eller lustfyllda attraktioner aldrig blev aktuella är något som dryftats i decennier.

Vissa hävdar idag att ångkulan mer var en leksak som krävde långt mer utvecklade maskindelar för att brukas som en effektiv kraftkälla. Dessutom behövdes avancerade svarvar för att tillverka komponenter såsom pistonger och cylindrar samt något som liknar en centrifugalregulator - något som håller maskinens varvtal konstant. Utan en sådan hade Julius Caesar tågat långt förbi Gallien och en kejsarmobil hade blivit direkt livsfarlig. Andra menar att det i Herons Alexandria faktiskt fanns tillräckligt med grundläggande principer för tidens lärde, så kallade mechanikoi, att fullt utveckla flera användbara maskiner. Heron beskrev faktiskt en slags antik ”brandbil” som använde kolvar för att pumpa vatten medelst ett vindhjul. Därifrån var evolutionen till en ångmotordriven vattenpump kanske inte alltför avlägsen och en centrifugalregulator hade istället kunnat ersättas av en ventil för att manuellt släppa ut ånga? Frågeställningar som dessa är inte helt enkla. 

ångmaskin

Det kanske mest gängse svaret till ångans tröga debut är faktiskt något som antyds i James Watts definition av hur många hästars arbete en ångmaskin kunde ersätta - så kallade hästkrafter. Under antiken krävdes exempelvis runt fyrtio oxar för att transportera en kolonntrumma till ett nytt tempelbygge. Med andra ord fanns redan tillräckligt med muskelkraft både i form av dragdjur och slavar. Andra teorier anger mer underliggande motiv till ångdriftens sena inträde, såsom de antika härskarnas paranoida rädsla för revolt. Var skulle all muskelmassa riktas om den inte var sysselsatt med annat? Kanske ett snarlikt huvudbry speglas i den romerske författaren Suetonius verk om Vespasianus liv. Där framträder en ingenjör som förordar en manick för att transportera stenblock. Kejsaren gav honom en belöning men vägrade nyttja skapelsen med förevändningen att han måste föda sina fattiga.  

av Richard Holmgren

Bronsskatten - Rekonstruktion av en kvinna som utsmyckats med några av de unika och nyligen gjorda fynden (Illustration: Richard Holmgren, ARCDOC).

Alingsås bronsålder
I arpril under förra året så hittades ett femtiotal ytterst välbevarade bronsåldersföremål i en skogsglänta i Alingsås. En privatperson, Tomas Karlsson, hade sprungit på föremålen av en tillfällighet när han rörde sig i skogen utanför Hjälmared. Förmodligen hade ett djur rivit fram delar av en gömma som vilat under en stensamling i över 2500 år. Bronsföremålen härstammar således från perioden 750 - 500 f.Kr. och fyndet anses vara ett av de rikaste och mest spektakulära depåfynd som gjorts från denna tid - ja, överhuvudtaget i Sverige. Vi pratar då inte bara om prakten i sig men även om den exceptionella bevaringsgraden av metallföremålen. 

De flesta av bronserna har sannolikt tillhört en eller flera högstatuskvinnor från sen bronsålder, av vilka vi idag kan ta del av ett mischmasch av dekorativa föremål. Det handlar om både arm- och halsringar samt så kallade wulstringar - det vill säga fotringar. Bredvid och under stenarna hiitades även olika varianter av nålar och hyskor som använts för att hålla ihop plagg eller exempelvis hårknutar.    

I illustrationen ovanför har jag försökt att kläda en kvinna från tiden med några av bronsföremålen. En spiralformad hyska håller här samman hennes ullmantel över en tidsenlig blus och långkjol i samma material. Den senare bärs upp av ett vävt skärp med tofsar, vilket jag låtit färga i en exklusiv blå nyans. Det är inte orimligt att man importerade färgade kläden från exempelvis medelhavsområdet, något som står i paritet med den höga standarden på smyckena. Över skuldran bärs en pälskrage som hålls på plats med ett par tillika återfunna dräktnålar som här länkats med en kedja. Funktionen hämtar inspiration från så kallade viktorianska mantelnålar. Kedjan och nålarna hittades dock separat och huruvida kedjor och nålar har kombinerats på detta vis, går inte att säga.

Runt halsen vilar en halsring som var dekorerad med ett triangelformat motiv, vilket även detta återfanns i Alingsåsskatten. Förutom en armring bär hon även på bastanta fotringar av samma typ som hittades på platsen. En lite spännande detalj som man upptäcker först när man visualiserar dessa wulstringar, är att de tillsammans med läderskor nästan uppfattas som dekorativa stövelkragar. Kanske var detta meningen? 
Wulstring från bronsåldersskatten vid Alingsås. Foto: Mats Hellgren
Dräktnål (?) från bronsåldersskatten vid Alingsås. Foto: Mats Hellgren

Vidare läsning!


Vill du veta mer om Alingsåsbronserna så finner du en utmärkt och levandegörande artikel om dessa i senaste numret av Populär Historia (nr. 3, 2022). Tidskriften har även en bra sammanställning på sin hemsida.

Du kan också studera Bronsåldersskatten på Västra Götalandsregionens hemsida under sektionen Natur- och kulturmiljö. På sidan finns även ett pressrum med bild- och filmmaterial.

Och... den 15 juni 2022 öppnar Alingsås museum sin nya utställning ”Bronsskatten”.

Populärt

Resor

Senaste inlägg

ARKIV

Länkar

Senaste kommentarer