Arkeologi & Historiebloggen

Arkeologi och Historiebloggen

Arkeologi & Historiebloggen handlar om arkeologi, pågående utländska och egna utgrävningar, nya upptäckter, kultur- och religionshistoria, antiken, myter, resor och kuriosa samt humor och tidlös politik.

Richard Holmgren är arkeolog med fokus på Mellanöstern, skribent, föreläsare, illustratör och guide, är religiöst liberal och partipolitisk agnostiker som driver företaget ARCDOC Arkeologisk Dokumentation. Han är också stolt sambo med Virginia och husse till Milou.

Pionjärer, polarexpeditioner & pyramider
 Historiebussen med Richard Holmgren

En kuriositeternas kunskapsväv och din ciceron Richard Holmgren följer dig under tre dagar i höstfagra Östergötland och norra Småland. Vi njuter av lugnet i en historisk bygd befolkad sedan förhistorisk tid.
Vid vida Vättern ligger naturparken Omberg-Tåkern och här packar vi upp väskan för två nätter på omtyckta Ombergs Turisthotell känt för sin fina gastronomi nära Ellen Keys vackra Strand. Det blir en kavalkad av berättelser och utfärder där du möter både pionjärer, extrema expeditioner, galenskap - och en pyramid såklart. 


Richard kommer att berätta om skrönor, myter och kuriositeter kring både egna och andras spännande expeditioner samt forna civilisationer – såväl under bussfärden som under gemytliga kvällsföredrag på hotellet. Du stiftar även bekantskap med lokala experter på sin bygd vid Omberg och Aneby. 

Följ med Historiebussen och lär dig mer om det lilla i det stora... eller det stora i det lilla. Njut av fina luncher och middagar, storslagna idéer och vyer av Sverige. Trivs i ett litet sällskap om maximalt 20 likasinnade personer - nyfikna på vad som gömmer sig bak Ombergets urtidssten, i pyramider, bland tidigkristna ruiner och utmaningar över isiga vidder.  
 

28 september 2020 • 3 dagar
 
Läs mer om resan här

Ellen Key
Polarbröd - fabrik i brand

Polarbröds fabrik i Älvsbyn har brunnit ned. Det är något dystert och undergångsmättat med matbröd som fördärvas. Jag minns mannen i Damaskus som böjde sig ned för att avlägsna en bit bröd ur rännstenen – det var bara ett smutsigt litet stycke, men bröd ska inte ligga på gatan. Starka var inte minst scenerna från månadens dödliga explosion i Beirut där landets kornbod förintades under loppet av någon sekund.
Kanske finner vi sakens raka motsats i Första Mosebokens berättelse om den syndfulla staden Sodom - där folket ansågs ha ätit sig mätta på sitt eget bröd. Lärosatsen låter oss förstå att ett liv i överflöd kan leda till liknöjdhet - ja, till och med fördärv och korruption.   
     

Det är sällan rätt tidpunkt att ringa sina vänner för att diskutera politik efter middagen. Mätta och belåtna varvar många ned framför sina teveapparater efter en lång arbetsdag. Med andra ord puttrar åsikter och glöd på tomgång i händelse av att makten och finansinstitutens mörka korridorer vill ägna sig åt onyttig statskonst. Detta är inget nytt och det leder oss till ett av historiens kanske mest ryktbara citat.
 

bröd och skådespel

Ni har hört det förut, diktaren Decimus Junius Juvenalis ord om romartidens bröd och skådespel – panem et circenses. Uttrycket syftar på imperiets sätt att erbjuda folket underhållning och tilltugg med avsikten att hålla dem lugna och inte yttra missnöje. Juvenalis alster anspelar på civilisationens undergång där medborgarna hade tillåtit sig bli svaga under en romersk överklass. Antikens härskare som ofta genomlevde tider av oro hade utvecklat en paranoid rädsla för revolt. Bröd och skådespel kunde på så vis distrahera från de skriande samhällsproblem som de själva orsakat. Var skulle all muskelmassa riktas om den inte göddes och sysselsattes med annat? 

Polarbrödfabriken har brunnit till grunden och skådespelen lyser med sin frånvaro genom årets allehanda restriktioner. Branden känns lite som en besk förkänning av dystra dagar – ett järtecken om en omfattande kris där brödbrist och ett förbleknat Netflix inte längre mäktar distrahera. Många utrycker alltmer ett missnöje om rådande krishantering och inkonsekventa regelverk. Finns här en slumrande hjärn- och muskelmassa som väl körd i botten och till skillnad från romartiden, äger obegränsade möjligheter och tid att organisera sig? Någon glömde bröd och skådespel åt folket.

Frukta dem som inte har något att förlora. 
 
 
/Richard, på tröskeln till hösten 2020


in memoriam

Archaeologist Gregory Areshian has sadly left us
on August 2nd 2020, at the age of 71.

 

Dr. Areshian, you leave behind volumes of knowledge through your many engagements in archaeology and history. Recreating the past also requires a great deal of insight into cultural history and ethnology - a mastery that you likewise possessed. 

Your great authorship will gain generations to come - but you also knew how to captivate the listener, stimulate interest and convey complexity so that everyone could follow. You were a pedagogue in its truest sense where your teaching and wisdom did not only remain on the bookshelf, but was carried on with joy. Thus, it is really an understatement to express how greatly we will miss your unique ability of storytelling. In other words, we have not only lost one of the leading archaeologists in the field of the ancient Near East and the Caucasus region, but also a link to the past from where the ancient cultures spoke through a very reflective personality. 
 

Gregory, thank you so very much for giving and for listening. The time in the field at Zorats Karer with you and Dr. Ashot Philiposyan was a warm and rewarding experience in every sense possible.

/Richard, August 2020

Gregory Areshian, Ashot Philiposyan and Richard Holmgren during excavation at Zorats Karer in Armenia - summer of 2018.
Sweden's oldest oak. Photo: Richard Holmgren
old oak tree

Summers and winters came and went. The couple that kissed under the oak are since long gone but her earring might still be hidden under a maze of roots. Others carved runes in the smooth surface of the young tree and one man hung up a snare. Eventually people started to dress and talk differently and for reasons unknown some disappeared for a while. Someone needed timber but died before he had time to begin his work and numerous wildfires never reached their way to its trunk. The tree remained.

Chirps turned into distant rumbles. Men with crosses and swords rode east and even farther away the foundation stones were laid for giant temples. When the tree crown could gaze far above the surrounding forests and cultivated landscapes, Genghis Khan conquered the steppes. Soon Marco Polo completed his travels and the Renaissance fashioned Italy. After half its life as a tree, rumors spread about an undiscovered continent in the west. Ships made of oak crossed overseas, whereas such timber was safe inland, so the tree remained. Shakespeare scribbled under a star-sprinkled darkness that never became the same after Copernicus had his say and seven million released acorns were suddenly explained by a newly published work by a certain gentleman named Newton. During meager harvests and poverty the oak saw emigrants leave by horse and cart, but the oak endured against all odds and saw a new world emerge. Soon the dark cloudy nights came to reflect an ever dim light of tungsten.

For over a thousand years the tree looked down on those who passed by. Today man can look down on the tree - sometimes without even being there. The oak in Rumskulla parish is today one of Sweden's oldest trees. Still alive in the summer of 2020, the oak received many visits from people required to stay domestic. Another historical chapter has etched itself in the bark - what else will it see before its leaves cease to sprout?

/Richard, July 2020
 

Fossil åkermark runt Kvilleeken. Foto Richard Holmgren

If you want to look down on the oak, you will fint it here

Foto: Richard Holmgren

På jakt efter det förgångna
– hur hittar arkeologer det de söker?

zoom

Välkomna till Historiska Resors första webbföreläsning i Zoom!
- en föreläsning med arkeologen Richard Holmgren
Onsdagen den 24 juni kl.16.30, 2020

Lyssna till spännande arkeologiska upptäckter av svunna kulturer - var man söker samt de krafter som leder fram till nästa flodkrök. Under två olika föreläsningar presenterar Historiska Resors ciceron, arkeologen Richard Holmgren, hans olika utgrävningar och expeditioner. 

Hur är det att som yngling vara med och öppna en grav från faraonisk tid - att stå öga mot öga med en mumie och nästa dag finna en krukskärva i en leråker? Du möter biblisk arkeologi, försvunna städer, helgedomar och grottor samt möten med förlorade skepp. Hur kan myter och legender bemötas vetenskapligt? 

Den första föreläsningen sänds live och då har du möjlighet att ställa frågor till Richard. Vill du följa med på fler arkeologiska äventyr så kan du även lyssna till den andra delen där föreläsaren fortsätter sin fängslande exposé. 
 

Richard planerar resor till bland annat Armenien, Jordanien, Transsylvanien, Sydamerika och Kambodja under 2021.

Föreläsning nr. 2

Illustration: Richard Holmgren

En Boeing 747 har precis inlett sin nattkryssning som ska ta den overseas mot New York. Vädret är stilla och på andra sidan väntar julfirande med släkt och vänner. Passagerarna har just fått sina menyer och drinkarna är serverade - någon har redan slumrat in. Ett ögonblick senare kommer det oerhörda. 

Det har snart passerat trettiotre år sedan 270 människoliv utraderades i bombattentatet på Pan Am:s Flight 103, med namnet Clipper Maid of the Seas. När delar av flygplanet slog ned på kvällen den 21 december 1988, omkom även elva personer i den skotska staden Lockerbie. Ombord fanns ett i sammanhanget ytterst viktigt namn – ett namn som är angeläget att lyfta fram ur en tidigare ganska slumrande tillvaro. Passageraren hette Bernt Wilmar Carlsson - socialdemokratisk politiker och en mycket viktig spelare på den geopolitiska arenan. Var kanske attentatet riktat mot honom? 

Flight 103 kom att inleda sin färd från Frankfurt till New York med ett stopp för byte till ett transatlantiskt flyg på Heathrow i London. Ofta och lite slarvigt brukar man tala om Flight 103 som om det var ett och samma plan som flög ända från Frankfurt till New York - detta med en mellanlandning i London. Så var det alltså inte. Som vi ska se så är detta flygplansbyte viktigt i sammanhanget - även om planet kom att bibehålla samma flightnummer. Flight 103 kom att explodera i luften trettioåtta minuter efter att det lastat om sitt bagage från en Boeing 727 och lyft från Heathrow klockan 18.25. Förödelsen blev total.

Bernt Carlsson

Kanske känns ett enda personnamn oansenligt i denna väldiga oreda, men Bernt Carlssons namn på listan över dödade var ett namn som redan tidigt borde ha varit av stort intresse för en haveri- och mordutredning. Idag är det inte många som känner till denna person – något som är ytterst märkligt med tanke på dennes yrkesroll och anseende. Varför myndigheter och media inledningsvis lade locket på och knappt berörde Carlsson i fråga, är något som borde ha synats i sömmarna för redan trettio år sedan. Bernt Carlsson var biträdande generalsekreterare i FN samt en nära vän och gunstling till Olof Palme - även hans möjliga efterträdare. Inom en knapp treårsperiod kom Carlsson att bli det andra toppnamnet inom svensk socialdemokrati att mördas under skoningslösa omständigheter. Bernt Carlsson var också kommisionär för Namibia när han sittandes på styrbords sida - på främre däcks ”Clipper Class” - mötte den mest skrämmande död en människa kan erfara. Bomben var placerad i en brun Samsonite-väska precis intill Carlsson bagage i babords främre lastutrymme.

Explosionen kom att riva upp planet strax bakom cockpit - nästan direkt framför Carlssons passagerarsäte. Det sista som resenärerna på främre däck kom att uppfatta var hur planets enorma frontsektion vred sig mot styrbord för att sekunderna senare slå in i jetmotor nummer tre. En avgörande vändpunkt i livet är när ditt flygplans cockpit seglar förbi fönstret på din högra sida. Under bråkdelen av en sekund öppnades en overklig svart avgrund bakom en skur av kablage och spillror i en vindström på dryga 800 kilometer i timmen. En svag men snart upphörande puls indikerade att ett par av planets bakre passagerare kan ha överlevt fallet ända ned mot marken. Som genom ett under hann kanske även Bernt uppfatta det monstruösa vridmoment som fick metalljätten att stjälpa framåt och vidare tippa över krönet mot en sista helvetesfärd. 
 

Bernt Carlsson

Fälten runt den skotska staden Lockerbie skulle bli översållade med sönderrivna julklappar. Ett mycket gripande inslag i sammanhanget är hur hela stadens invånare deltog i arbetet med att samla in passagerarnas tillhörigheter. De klappar som fläkts upp kom åter att slås in och där möjligt även levereras till sina respektive mottagare. Kläder kom att tvättas och omsorgsfullt vikas för att överlämnas till nära och kära. Det besvärligaste var att tvätta bort all tandkräm, vars tuber kommit att explodera under enorma tryckförändringar. 

Att porträttera ohyggliga och rörande detaljer som dessa känns kanske överdramatiserat, men jag tror det är angeläget eftersom det i motsats till både offren och de godhjärtade Lockerbieborna även visar dess motsats – det vill säga förövarnas likgiltiga och iskalla väsen - dessa satans mördare. Nu är det ju så att de flesta redan har vaggats in i tanken om en libysk inblandning, må så vara. Men vilka var egentligen de stora vinnarna på Pan Am-kraschen och fanns det krafter som verkligen oroade sig över Bernts ankomst till New York påföljande dag? Om det i detta fall föreligger någon form av västorienterad och statssponsrad terrorism, så kan man misstänka att motivationen bakom dådet ägde syftet att effektivt lösa flera problem med en enda åtgärd. En i min mening parallell till Palmemordet. Lockerbiekraschen blev det första attentat som på allvar kom att elda på närvaron i Mellanöstern och Nordafrika under förevändningen ”the war on terror”. Oavsett vad man tycker om karaktären Gaddafi, så slätade attentatet ut mattan för en misstro till Libyen och vidare ett grepp om landet – något som kom att lägga beslag på landets oljetillgångar, dess gulddepåer, inkasserandet av enorma kompensationer och sätta ett stopp för Gaddafis uttalade hot mot petrodollarn. Men dessa var långtifrån de enda ”nyttorna” med ett sabotage av Flight 103.

Bernt Carlsson

I hennes bok från 2014 - Adequately Explained by Stupidity? Lockerbie, luggage and lies - redogör Morag G. Kerr i detalj för Flight 103:s bagage samt dess rutt och placering i planet. Kerr är ett proffs och lutar sig enbart mot verifierbara fakta - det faller sedan på oss andra att stå på hennes axlar och fumla mot högre insikt. Utan minsta tvekan visar hennes minutiösa studie på inkonsekvenser i rapporten om själva bombväskan - att denna, hör och häpna, lastades på i London och alltså inte kom med via Frankfurt, än mindre från Malta. Det senare är något som alltid vidmakthållits i själva utredningen och kommit att lägga skulden på Abdelbaset Ali Mohmed al-Megrahi. Enligt utredningen var det al-Megrahi som hade "teleporterat" ombord bomväskan på Maltas flygplats i Gudja - med rutten Malta - Frankfurt - London och med slutdestination New York. Vidare visar Kerr bevis för att bombväskan redan fanns på plats i sin bagagecontainer på Heathrow, detta minst en timma innan Flight 103 från Frankfurt hunnit landa i London. Robert Black, advokat och tongivande kring rättegånsprocesserna av Lockerbieattentatet, är en av flera som hyllar Kerrs verk. Bokens uppgifter innebär oerhört viktiga nycklar till förståelsen av attentatet, detta vid sidan om flertalet andra motsägelser i en inte sällan kritiserad utredning som under årtionden förmedlat en annan bild än den som nu finns tillgänglig. Internet äger många fallgropar men ofta är det en välsignelse. Vi sitter idag med ett nät som inte låter trettio år gamla utredningsdetaljer att förbli sopade under mattan. Min ambition är inte att redogöra för specifika detaljer här – för kritiska ögon finns mycket att tillgå över nätet och i bokform, men jag vill gärna medverka med en knuff i angelägen riktning.

Morag Kerr, vid sidan om andra viktiga studier, öppnar dörren till ett geopolitiskt spel med centrala aktörer och stora finansiella krafter. Det första som slår den som nagelfar Kerrs redogörelse, är att den väska till vilken explosionen kan spåras, stod närmast intill Bernts eget bagage i container AVE4041. Själva stålramen på Bernts väska visar tydliga spår av en explosionen från den bagageomgång som lades till på Heathrow. Det var också där som Bernt klev ombord trots andra planer en kort tid dessförinnan. Om Bernt innan sin död hade uttryckt oro för sitt liv så vore det dessutom en stark grund till att misstänka att bomben kunde ha varit riktad mot just honom. Var det så? Fruktade han något och i sådana fall vem eller vilka? Åtminstone borde detta ha utretts, men det gjorde det alltså inte. Enkom i detta sammanhang höjs ett varningens finger – eller för att åberopa en välkänd devis - ”it's not the crime, it's the cover-up". 

Några dagar efter kraschen går man igenom Bernt Carlssons tillhörigheter på hans förseglade FN-kontor. Där visade det sig att hans kassaskåp var oförklarligt länsat och tomt - en i övrigt olustig analogi till Olof Palmes säkerhetsskåp och dennes försvunna dagbok. Tiden före bombdådet ska Bernt även ha rapporterat att han kände sig hotad. Hans sambo som bodde i USA hade vidare varnats av Bernt att inte öppna några paket som hon inte kände avsändaren till. Bernt skulle egentligen ha tagit flyget från Bryssel och direkt till New York – detta för det historiska undertecknandet av Namibiaavtalet, vilket vi snart ska återkomma till. Ett hastigt möte hade dock dykt upp samma dag som attentatet och Bernt kom därför att ta vägen över London.

Patrick Haseldine är en tidigare brittisk diplomat som träffande kommit att kallas "emeritusprofessor i Lockerbie studies". Efter 30 års studier i ämnet har Haseldine avslöjat ytterst anstötliga fakta kring Lockerbieattentatet. Sedan en tid har termen konspirationsteoretiker alltmer kommit att rullas ut för att avväpna den opposition som kritiserat de med makt och som önskat behålla den. Haseldine är inget undantag i en sådan häxjakt, men här handlar det inte om vajande flaggor på månen. Han menar att det fanns en koppling mellan Carlsson och gruvdriften av Yellowcake som olagligt extraherades från Namibia mellan åren 1976-1989. Vi talar alltså här om uranmalm och inte gul sockerkaka med chokladkandering. Ett kontrakt mellan britterna och Rössing Uran Mine i Namibia skulle ha möjliggjort importen av uran till Storbritannien. Haseldine understryker hur Premiärminister Margret Thatcher strax efter Lockerbieattentatet satte press på FN att låta den sydafrikanska försvarsmakten vidta åtgärder för att illegalt säkra handeln med uran och stävja ett motstånd i regionen.

Redan 1974 hade FN:s råd för Namibia (UNCN) utfärdat ett dekret (Nr.1) som förbjöd extrahering och distribution av naturresurser från namibisk territorium - detta utan uttryckligt tillstånd från UNCN. Det här innebar att olagligt exporterade råmaterial samt involverade aktörer, skulle kunna hållas ansvariga för skadestånd. Rössing som var Namibias största gruvindustri blev således det primära målet för detta dekret. Om Thatcher hade kunnat övertala FN:s kommissionsledamot för Namibia, Bernt Carlsson, att se mellan fingrarna angående den olagliga gruvdriften, kommer vi kanske aldrig att få veta. Flertalet västerländska regeringar vägrade att acceptera dekret Nr. 1 som bindande - inte minst eftersom Rössing förmådde leverera 10% av den globala uranexporten – eller om man så vill en tredjedel av Storbritanniens egna behov. Före mitten av åttiotalet fanns endast ett land som lovade att bojkotta Rössings produkter och att respektera dekretet - det var Sverige.   

Bernt Carlsson

I en dokumentär från 1987 - The case of the disappearing diamonds - kan vi höra hur Bernt Carlsson i egen person förklarar att man samma år hade sett över rättsliga åtgärder mot det angloamerikanska diamantgruvekonglomeratet De Beers, den sydafrikanska apartheidregimen samt det nederländska uranberikningsbolaget URENCO som importerade uranmalm från Namibia. Rössing lyckades fördröja implementeringen av restriktionerna i fråga och andra förhandlingsparter kom att teckna avtal om oberoende den 22 december 1988. Det var på väg till undertecknandet av avtalet vid FN:s högkvarter i New York som Bernt Carlsson blev bragd om livet den 21 december och Haseldine menar att efter Carlssons död så upphörde oförklarligt även fallet mot URENCO. Inga fler åtal kom att väckas mot de företag och länder som bröt mot dekretet. Långt senare i april 2013, utlyste David Camerons koalitionsregering planerna på att sälja sin andel i URENCO, vilken ägdes av Storbritannien, Tyskland och Nederländerna. Genom en privatisering av bolaget kom den brittiska regeringen att distansera sig från Lockerbie-affären samt Thatcher-administrationens olagliga handlingar i Namibia.

Idag ligger vraket från Clipper Maid of the Seas respektlöst slängt på ett skrotupplag utanför Tattershall i England - en plats som i mitt tycke är mer skickad för själva Lockerbieutredningen.

Slutligen ska nämnas att det finns obehagliga likheter mellan Bernt Carlsson och Dag Hammarskjölds död (FN:s generalsekreterare mellan åren 1953-1961). Under ett FN-uppdrag i september 1961 kom Hammarskjölds plan att krascha ett stenkast från Ndolas flygplats i det brittiska protektoratet Rhodesia. Sedan ett tiotal år tillbaka finns väl underbyggda efterforskningar om att hans plan kan ha utsatts för sabotage, möjligen med syfte att skydda västerländska gruvintressen i den enormt mineralrika Katangaprovinsen i belgiska Kongo – som sedan ett år före Hammarskjölds död hade blivit självständigt. Exempelvis har den numera framlidne RAF-piloten Jan Van Risseghem diskuterats vara ansvarig för uppgiften att skjuta ned planet. Hammarskjöld var drivande i frågor om afrikanska länders rätt till att sköta sina egna kommerser - detta utan koloniala makters inblandning. Självklart innebar detta ett hot mot mäktiga länders gruvintressen och inte minst för säkerhetsrådets ständiga medlemmar USA och Storbritannien. I Katangaprovinsen finns stora diamantförekomster, radium samt uranmalm och regionen är idag inte minst aktuell för sina rika tillgångar på kobolt.   

I Staffan Lindbergs bok, Mordet på Zaida Catalán, kan vi exempelvis läsa om Cataláns fasansfulla öde i ett land där man inte skyr några medel för att bevaka lokala intressen och stora förmögenheter. Under tiden som hänsynslösa affärsmän gör enorma vinster på bland annat kobolt, dör folk i massakrer eller tvingas på flykt. För fyra år sedan stod Demokratiska republiken Kongo för nära 60 procent av världens totala koboltbrytning. Eftersom detta grundämne utgör en vital komponent i den senaste världstrenden - uppladdningsbara batterier - så har vi med säkerhet inte sett slutet på denna minst sagt gruvliga historia.     
 

/Richard Holmgren

En av flera överkäkar från papegojfisk - framgrävda av Svenska Dödahavsexpeditionens bysantinska klostergrävning. Foto: Richard Holmgren

Fråga Jag har hört talas om märkliga arkeologiska fiskfynd i Medelhavsområdet, som antyder att man använt gifter 
i religiösa sammanhang förr. Vet ni mer?

Titta in på Populär Historias hemsida för spännande läsning om ytterst märkliga fynd av papegojfiskar under antiken. Här försöker jag elaborera kring en läsarfråga som berör förekomsten av speciella fiskar och deras möjliga användningsområde. Utifrån upptäckter vid våra utgrävningar vid både Döda havet och klippstaden Petra i Jordanien, kan vi kanske närma oss ett svar på gåtan?

/Richard Holmgren

Utgrävningar på Arons berg i Petra år 2003. Likt många andra klosterlämningar från bysantinsk tid återfanns här mängder av lämningar efter papegojfisk. Foto: Richard Holmgren
Utgrävningar på Arons berg i Petra år 2003. Likt många andra klosterlämningar från bysantinsk tid återfanns här mängder av lämningar efter papegojfisk. Foto: Richard Holmgren
Stora Historiekryssningen med bland andra Richard Holmgren, Ulrika Knutson och Dick Harrison. Foto: Populär Historia

När startade egentligen den svenska medeltiden? Kunde man ta ut skilsmässa på 1700-talet och vilken sanning kan ligga bakom några av Bibelns legender - finns arkeologiska spår efter Moses ökenvandring eller Noaks ark? 
 

Svaren får du på Stora Historiekryssningen
14–15 november 2021!

Angkors gåtor med arkeologen Richard Holmgren
- kunskapsexpedition till Kambodjas kulturskatter

resa Angkor Wat

 
”Romarna måste ha byggt det!” - så sa den spanske upptäcktsresanden Marcelo de Ribadeneyra när han på 1600-talet råkade
nå fram till djungelruinerna.

17-28 november 2020, då kör vi igen
– äventyren måste av nödvändighet fortsätta



Läs mer om resan här

Resor just nu

...Res i Hannibals fotspår, sept 2020
 

...Armenien - Legender & Arkeologi öster om Ararat, vårresa 2021
 

...Resa till Kungens Italien & Etruskerna - hösten 2020
 

Konferensresa
med upplevelser

Senaste inlägg

ARKIV

Länkar

Senaste kommentarer