Arkeologi & Historiebloggen

Arkeologi & Historiebloggen handlar om arkeologi, pågående expeditioner och egna utgrävningar, nya upptäckter, kultur- och religionshistoria, antiken, myter, resor och kuriosa samt tidlös politik.

Richard Holmgren är arkeolog med fokus på Mellanöstern, skribent, föreläsare, illustratör och guide, är religiöst liberal och partipolitisk agnostiker som driver företaget ARCDOC Arkeologisk Dokumentation. Han är också stolt sambo med Virginia och husse till Milou.

New Dyatlov Pass theories on Vox. Photo: Andreas Liljegren

See the new theories on the 1959 Dyatlov Pass accident.

Vox Media presents the two recent and different weather/orographic explanations to the mysterious Dyatlov Pass accident. The two scenarios are based on the 2021 theory by Johan Gaume and Alexander Puzrin and the 2019 theory by Richard Holmgren.

Here you'll find all the details on our katabatic theory of 2019.

Dyatlov Pass Vox
Hur smakade världens äldsta vin? Foto: Lusine Margaryan.

Författaren smakar av ett glas rödvin inuti Arenigrottan i Armenien. Platsen utgör världens idag äldsta och dokumenterade vinframställning. Mellan vinglaset och grottans vinpress har det passerat 6100 år. En fråga man ställer sig - hur smakade egentligen ett vin från kopparåldern?   

Vin smak

Låt oss börja i antikens Rom. Från säkra källor vet vi att romarna både odlade och skördade vindruvor som ofta trampades i pressar av sten. Just odlade är viktigt, eftersom den italiska halvön tidigare endast skördade druvor från vildvin. Den romerska druvjuicen lagrades i stora keramikkärl som ofta var preparerade med bivax på insidan. För att hålla vinet svalt så hölls kärlen halvt nedgrävda och förvarades öppna under en stor del av jäsningsprocessen. I jämförelse med dagens viner var smakintrycket relativt robust och i våra ögon förmodligen ganska osmakligt.

Precis som de gamla grekerna så bättrade romarna dock på vinsmaken genom att blanda druvjuicen med cirka tre fjärdedelar vatten. Detta gjorde naturligtvis vinet blaskigt och mildare, men fortfarande idag är detta en inte alltför ovanlig mixtur till lunchen i italienska hem. Som smakförstärkare använde romarna även honung, ost samt olika örter. Vanligt var också att vinerna tog smak av den söta kåda som användes för att försluta lagringskärlen – detta för att förhindra kontakt med syre. Denna fördelaktiga bismak ledde även till att kådan kom att bli en naturligt tillsatt smakingrediens vars tradition har levt kvar ända fram till våra dagar. Vi kallar numera ett sådant vin för retsina. Att vidare smaksätta vinet med honung är något som vi känner till från långt tidigare traditioner. I dagens Israel har man på Tel Kabri exempelvis funnit 4000 år gamla vinkärl. I dessa hade organiskt material fastnat i keramikens porer, vilket visade att vinet spetsats med olika ingredienser - framförallt mynta och honung. 

En mer än 6000 år gammal tradition - en armenisk man häller upp lagrat vin från sin källare i staden Areni. Foto: Richard Holmgren En mer än 6000 år gammal tradition - en armenisk man häller upp lagrat vin från sin källare i staden Areni. Foto: Richard Holmgren

Mot denna bakgrund kan vi då ta steget ytterligare dryga tvåtusen år tillbaka och till vinframställningen i Arenigrottan. Genom DNA-studier på parallella druvsorter från södra Kaukasusområdet kan man på goda grunder förmoda att bären från Arenigrottan var odlade till skillnad mot just vildvin. Både Georgien, norra Iran och Armenien tillhör nämligen vinodlingens vagga. Att de förhistoriska druvorna från Areni hade en smak som var ganska snarlik den från det samtida området av dagens Georgien, är därför också ett rimligt antagande. De senare är vidare stamfäder till Pinot Noir-druvan och just det faktum att man i Areni drev fram odlade druvor, ger en bild av en avancerad vinframställning där man redan tidigt säkerligen nyttjade kåda för både konservering och smaksättning. I kontrast till vilda druvor vet vi åtminstone att smaken var mindre sur och mer aptitlig.

Förvänta dig därför att ett vin från kopparåldern var rött och generöst fruktigt med en tydlig ton av multna löv, komplex och oväntad sötma med kryddiga nyanser av endemiska örter - varför inte timjan?

Utgrävningen av gravar och världens äldsta vinframställning i Arenigrottan. Foto: Richard Holmgren Utgrävningen av gravar och världens äldsta vinframställning i Arenigrottan. Foto: Richard Holmgren

Eftersom vinet hade trampats i grottan så kan vi förmoda att det fanns en bakomliggande tanke med detta - den att grottans svala atmosfär var gynnsam för både vinframställning och lagring. Men detta behöver nödvändigtvis inte vara hela sanningen. Det är faktiskt möjligt att vinet framställdes i grottan av helt andra orsaker - det vill säga för användning i rituella sammanhang. Nästan samtliga kärl omkring själva vintrampningsytan innehöll nämligen mänskliga kvarlevor. Detta både i form av offer och gravar. Det är därför inte orimligt att grottans vinframställning var tillägnad de döda eller en fruktbarhetsgudinna som krävde ständiga livsbejakande vinoffer av den röda substans som alltmer kom att ersätta blodsoffer. De mindre ”dryckeskärl” som hittades i sammanhanget kan då istället vittna om uthällande av vinoffer, så kallad libation. Sådant vin behöver därför inte ha intagits som dryck.

Att sitta i grottan och förtära vin som jag gjorde, kan med andra ord ha upplevts som exceptionellt blasfemiskt för 6000 år sedan. Möjligen kan det idag liknas med att ha en vinprovning av nattvardsvin på altaret i en kyrka - eller för att ta det ytterligare en nivå – att samtidigt smaska i sig oblater istället för chips. Det är därför inte orimligt att den 6000 år gamla vinsmaken var fullständigt ovidkommande. Åtminstone den från världens idag äldsta vinproduktion - det vill säga det vin som framställdes inuti grottan.  
 
Richard Holmgren

vin arkeologi

Vidare läsning:

Världens äldsta vintillverkning
- Rapport från en unik utgrävning

Våra undersökningar av etruskiskt vin i San Giovenale 
- a 2500-year old wine tradition

vindruvor

Illustration: Richard Holmgren

Kommande artikel...

I vårt moderna samhälle har begreppet pengar främst kommit att sammankopplas med mynt, sedlar och kreditkort samt numera även digitala transaktioner. De förra har sedan länge utgjort den gängse formen av betalningsmedel, men pengar är ett gemensamt begrepp för flera olika typer av värdemätare som historiskt och geografiskt haft mycket olika utseende och egenskaper.
Från arkeologiska utgrävningar saknas i regel den äldsta varianten av dessa så kallade pengar - kanske eftersom vi arkeologer inte har tillåtit oss leta i någon större utsträckning? Vilka var då ”pengarna före pengarna” och hur kan de tänkas se ut om de nu ligger där i jordlagren?

 

Läs mer här… 

Förhistoriska pengar

Efter år av krig och ett skoningslöst 2020, är det kanske idag svårt att ana den glamour som tidigare omgav staden Beirut. Under 90-talet när jag gjorde arkeologiska utgrävningar i området, så upplevde jag själv en reminiscens av flydda tider – en känsla som inte sällan tog mig ett halvt sekel tillbaka i tiden. I städer som Damaskus och Aleppo samt inte minst Beirut, kunde man ofta koppla av på stämningsfulla restauranger med musiker av klass, pianobarer med lågt roterande takfläktar, skira palmer och silverbestick på vita dukar. Inte sällan serverades man av självsäkra kypare med handduk runt armen som med elegans svepte vinkylare mellan borden. Är man inte bekant med Beiruts historia så är det kanske svårt att föreställa sig stadens nattliv med jetsetare, heta nattklubbar och lyxiga hotell. Redan under femtio- och sextiotalet fanns här fashionabla inneställen där filmstjärnor, välbeställda och sångartister hängde runt pooler eller träffades i rökiga lokaler. Man flanerade på boulevarderna eller susade fram i öppna bilar med scarfar och stärkta vita skjortor. 

Ett särskilt kapitel berör just nattlivet i stadens numera övergivna Hôtel Excelsior. Från 1955 och fram till tidigt åttiotal - under kriget då portarna stängdes för gott - var detta ett av Libanons mest berömda hotell. Speciellt tänker jag på hotellets nattklubb ”Les Caves Du Roy” som under en tid var en av Beiruts hetaste träffpunkter. Under några svala sommarkvällar 1967 uppträdde här en alldeles speciell sångare på podiet. Atmosfären i klubben var tät och på dansgolvet trampade folk varandra på tårna i guppande håruppsättningar eller Twiggyfrisyrer. Den italienska artist som fyllde lokalen med sin mörka stämma hette Giancarlo Panico. Han bar vit smoking, knytfluga, sideburns och solglasögon med glittriga bågar. Efter ett antal scenframträdanden och åtta år senare, träffade samme man den allra tjusigaste av kvinnor. Detta gjorde han på Frimurarhotellet i Linköping och hon hette Lisbeth Holmgren. Denna kvinna är också min mor. Under hela fyrtiofem har jag nu haft nöjet att förundras över denne sympatiske och minst sagt originelle man. Här finns minsann material till en enastående levnadsteckning med kapitel efter kapitel av särpräglade händelser, känslosvall och gastkramande skratt.
Trots öron för ljuva toner så hatade Giancarlo fågelkvitter under svenska sommarmorgnar. För hans känsliga nattsömn representerade dessa ljuva soluppgångar endast "...den jävla kvi-kvi-kvi". Hans förmåga att tolka vardagen på sitt sponatana och ogenerade vis, gjorde de mest ordinära skeenden till oförglömliga citat. I hans hemstad Civitavecchia på den italienska västkusten norr om Rom, kände alla "il Panichetto" mannen med glimten i ögat. Att spatsera på stadens gator tog en evighet för alla uppehåll med vänner och pratglada. Om man råkade missa Giancarlo, så hörde man hans röst eller Panicos karakteristiska lockrop - en unik familjevissling, "phwhuuuuuu...". Det var förresten på samma gator som han som femåring charmerande amerikanska trupper för en näve karameller.

Giancarlo Panico, marzo 2020 Giancarlo Panico, marzo 2020

När man för en kort tid sedan forcerade hänglåsen till Hôtel Excelsior och Les Caves Du Roy, så öppnades en tidsbubbla från tiden före kriget. Dammhöljda spillror från en gyllene tidsålder dränktes åter i solljus. Hotellpoolen var igenväxt av grenverk i sällsamma konstellationer. Utspridda föremål låg på rödfläckiga mattor och under brandhärjade möbler låg dokument, register, stearinljus, galamenyer och tänka sig – även en flaska champagne från 1975. Här återfanns också tusentals utspridda filmnegativ från flydda tider. Kanske finns du på några av dessa, Giancarlo? I de gamla festlokalerna kunde man nu ana Hôtel Excelsiors forna glans och ofrånkomligen återkallas den kända scenen ur filmen Titanic - där ett spöklikt vrak åter vaknar till liv med uppklädda gäster, musik och glasklirr. Allt blir ånyo färgsprakande och bryter sig tvärsigenom ett vakuum av sedan länge släckta ljus.
I ett fjärran Les Caves Du Roy råder nu samma feststämning som på sextiotalet och det är på platser som dessa som du är i ditt esse käre Giancarlo. En dag anländer vi alla dit - uppklädda och lite lagom berusade när du möter oss i hotellets portar. Då ska vi åter höja glasen som vi gjorde efter dina uppträdanden på Playa de las Américas till fartfyllda klanger av Proud Mary. Tack för decennier av dramatik, garv och sund galenskap bäste maestro. När vi återses så öppnar vi den där champagneflaskan som någon lämnade på Excelsiors parkett. Den har väntat där sedan 1975 – samma år som vi träffades för första gången. Jag tror inte att det är en slump. 
 
Addio - vi ses käre vän! 
/Richard 

Giancarlo Panico 1940 - 2020 

Casino gambling

Illustration: Richard Holmgren

Spelpassionen och tävlingslustan är djupt rotad i det mänskliga psyket. Vi finner den på ett eller annat sätt i alla kulturer, nu som då. Mängder av artefakter från brons- och järnålder vittnar om spelets vida betydelse världen över. Men, finns det möjligen indikationer på att spelet som ursprunget ur kult- och religionsutövning redan tidigt utvecklade spel med insatser – det vill säga hasardspel eller så kallad gambling?  

gambling
hasardspel

Spel och föreställningsvärld
Spelpjäser är vanliga som arkeologiska fynd och kanske är de lättast att tolka bland det Östra Medelhavsområdets ofta välbevarade lämningar. Det är dock sällan man ägnar forntida spel en vidare tanke, om hur och i vilka sammanhang spelen tillämpades. Det kan vidare vara svårt att dra en linje mellan kult och de spel som bör ses som ren förströelse eller de spel som baseras på insatser. Med analytiska verktyg skulle man säkert också finna att de till synes pragmatiska aspekterna av spelet, såsom vi finner dem idag, äger en liknande problematik. Forntidens lottdragning som manipulerades av gudarna har fortfarande mycket gemensamt med de inslag som i dag mer karakteriseras av ödet. För andra är gudarna fortfarande närvarande - om det så berör spel på hästar, lottdragning eller tärningsspel. 
Det finns dock en betydelsefull aspekt på spelet som innebär en utveckling som sker både parallellt och bort från religionen. Detta gäller hasardspelen. Dessa, kan man säga, kombinerar människans spelinstinkt med önskad vetskap om hennes framtida öde. Det är därför till exempel tärningsspelet äger en naturlig länk till föreställningsvärlden. Spelet är inte bara en interaktion mellan spelare, utan hänger sig även till de krafter som vi har oförmåga att förstå, det andliga och övernaturliga eller ordalag som att "slumpen är omutbar”. Men - hasardspelets mest inskränkta bemärkelse är dess egenskap av kontrakt mellan två eller flera människor. Detta inbegriper utbyte av pengar eller andra värdesaker mellan deltagarna vid utgången av en speciell tilldragelse. Det råder viss osäkerhet om ursprungsbetydelsen av ordet "hasard", men arabiskans zahr, det vill säga tärning (alternativt spelmark) är en av de främsta kandidaterna. Ursprunget till engelskans ord hazard vilket syftar på risk eller fara, hämtar sina rötter ur forna tärningsspel med osäker utgång. Hasardspelen kan mycket väl vara mänsklighetens äldsta och mest utbredda form av spel och den äldsta kända tärningen är astragalen. 

gambling

Talusbenet, även kallat astragal (eng. knuckle bone, lat. astragalus), var föregångare till den mer bekanta och kubiskt sexsidiga tärningen. Väl kastad kunde astragalen hamna på fyra olika sidor. Man kunde även använda den i spel och lekar som påminner om den moderna tidens "spela kula" (eng. marbles). Foto: Richard Holmgren

Tärningen är kastad
Det vanligaste svaret på vad en astragal är, är följaktligen att den anses vara föregångaren till dagens numrerade och sexsidiga tärning. Ordet astragal är en försvenskning av grekiskans, astragalos, vilket är en bland flera benämningar på den ledknota som sitter i hälen på många däggdjur. Men det är hos just får, getter och grisar samt kor som benet äger en mera tilltalande rektangulär men rundad form - vilket lämpar den som tärningsobjekt. Vi känner vanligen till uttrycket "att spela ledknotor", men när benet istället används inom mantiken för att tolka framtiden, så brukar det benämnas spåben. Den vanligaste benämningen i västvärlden är dock idag knucklebone - då ofta i sammanhanget som speltärning.
Astragalen kan landa på fyra olika sätt när man kastar den och varje sida har ett numeriskt eller annat signifikativt värde. Ända sedan den sexsidiga tärningen trädde in på scenen har de två föremålen existerat parallellt och astragalen följer fortfarande med i enstaka kultursfärer världen över. Det är svårt att säga när tärningen, såsom vi känner den i dag, blir vanligt förekommande och i vilken kultursfär som den uppstår. Relativt tidigt i historien, i antikens Grekland, ser vi att astragalerna kunde förses med nummer som arrangerats på ett sådant sätt att dess motsatta sidor blev sju – likt dagens tärningar. Herodotos skriver att det var Lydierna som uppfann det tärningsspel som senare begagnades av grekerna. Om han avsåg tärningsspelet generellt eller spel med den sexsidiga tärningen är svårt att avgöra. Vi kan bara förmoda att det var omkring mitten av det första årtusendet f. Kr. som den sexsidiga tärningen började bli vanlig. Förmodligen var den en specialiserad utveckling av astragalen som uteslutande kom att användas i just spelsammanhang. 

gambling

Ritning av en blyfylld astragal, framgrävd från palatset i Ugarit. Illustration: efter C. F. A. Schaeffer 1962 ("Fouilles et découvertes des XVIIIe et XIXe Campagnes”, 1954‑1955 Ugaritic IV, Paris, 1‑150). Kolorering av R. Holmgren.

Gräl om pengar 
Hasardspelen har med största sannolikhet uppstått ur ritualer där gudarnas vilja tolkades genom att olika föremål kastades på marken - ofta astragaler. Men. Om man nu har spelat med någon form av insatser, kan vi då förstå detta utifrån det arkeologiska materialet? I den historiska etnografin finns beskrivningar på olika typer av spel. På flera platser i Mellanöstern kastar man fortfarande astragaler på ett sätt som just liknar dagens sätt att spela kula. Det gäller att kasta en astragal på andra utplacerade astragaler och sedan försöka vända dem från deras position. Själva kastverktyget är större än de övriga astragalerna och ofta försedd med bly för att öka dess stötkraft. Detta för onekligen tankarna till den astragal som återfanns i ett bronsålderpalats i den gamla staden i Ugarit - samt inte minst tiotusentals andra metallfyllda eller perforerade astragaler från järn- och bronsålder som grävts fram kring östra Medelhavsområdet. Inte minst viktiga för tolkningen är hundratals, på olika platser, återfunna större ackumulationer av dessa ben. 
I en redogörelse för förislamisk gambling, skriver F. Rosenthal i boken, Gambling in Islam, om hur väletablerat denna institution var och att ordet gambling jämställdes med definitionen "utbyte". Inte minst återspeglas detta i Koranen där det inom drömtolkningen sägs att drömmandet om tärningsspel betydde gräl om pengar. Definitionen qimar avser de spel där vinnaren mellan två motspelare får något av förloraren. Ordet är vidare speciellt kopplat just till tärningsspel med astragaler. Med stor sannolikhet utgjorde benet, även under förhistorisk tid själva insatsen - detta om man beaktar både moderna speltraditioner och ordet zahr med dess konnotation till spelmark eller pollett. Kanske astragalen från Ugarit utgör en av de äldre indikationerna för denna institution, även om vi med säkerhet inte kan säga något om insatserna. Ur Ibn Fadlans reseberättelse från 900-talet, finns en intressant passage som beskriver penningväxlarna i Chwarism öster om Kaspiska Havet. De sålde speltärningar vid sidan om myntenheten dirhem. Det verkar alltså vara rimligt att man i Chwarism kunde växla till sig spelmarker som hade ett definierat kommersiellt värde. Kanske var det i liknande sammanhang som astragalen kunde inköpas för att användas som insats i spel? Att astragalen till skillnad mot tärningen inte går att förfalska, torde kanske vara det viktigaste kriteriet på att det i detta fall handlar om just benknotor. Inte minst var benet säkrat mot inflation eftersom det endast fanns två ben per djur. Detta ger också en intressant tolkning av astragalen som värdeenhet under förhistorisk tid (läs min bloggartikel: Betalat har vi alltid gjort men vår förhistoria saknar pengar). 

gambling

Mongoler spelandes med astragaler. Illustration: efter I. Kabzinska-Stawarz 1991 (Games of Mongolian Shepherds, Warsaw). Kolorering av R. Holmgren.

Förändrade insatser 
Även den romerska sfären antyder astragalernas starka bytesvärde, men för tiden ofta reducerade till barns spel och lekar. Horatius skriver om hur en rik man delar sina gods mellan sina söner. På sin dödsbädd jämför fadern sin son Aulus sätt att bära sina astragaler löst i sin toga, redo att ge bort dem eller spela med dem. Medan Tiberius var den som alltid räknade sina astragaler och högtidligt gömde undan dem i hål. 
I mongoliska speltraditioner från förra seklets början, vet vi att spel med astragaler var en sorts magisk utövning med vars hjälp herdarna försökte säkra en lyckosam framtid. Tron på magiska krafter genom dessa spel hade sitt ursprung i astragalens symboliska och magiska krafter, även om många spelare inte längre var medvetna om dessa associationer. Om detta förhållandevis slutna och självförsörjande folk hade haft samma förutsättningar som mer kommersiellt inriktade samhällen, där det var möjligt att avyttra eventuella vinster, så hade speltraditionen kanske fått en helt annan prägel. I de mongoliska speltraditionerna finns idag ett antal spel som bygger på att vinna motspelarens astragaler, men vinsten bygger endast på samlandet av poäng. Den som samlat mest poäng (astragaler) vinner och i det mongoliska herdesamhället gör det generellt anspråk på lycka. Men i vissa spel, de som mycket liknar vårt sätt att "kasta gris", kan poängen ibland uttryckas i pengar. Detta senare faktum bör tolkas som ett naturligt led i mongolernas urbanisering. 
Med utgångspunkt från de stora mängder astragaler som återfunnits vid olika förhistoriska tempelområden och divinationsplatser kring Medelhavsområdet, så är det inte är orimligt att man ”spelat” vid olika orter och att detta också illustrerar spelets naturliga del av kult och religionsutövning. Det är rimligt att det var i liknande sammanhang som spelandet framodlade mer vinstinriktade aspekter och att det mycket tidigt uppstod en negativ ambivalens mellan övrig spelfilosofi och det vi idag kallar för gambling - något som också genomgående präglade utvecklingen av tärningsspelet inom islam. 


Richard Holmgren

Arkeologer hittar järnåldersfort på Golanhöjderna

Estonia - nytt hål, teori, utredning

Den nya upptäckten av ett stort hål i passagerarfartyget M/S Estonia har stötts och blötts i media de senaste veckorna. Vissa menar att hålet kan vara orsaken till färjans snabba sjunkförlopp – andra att det kan ha uppstått på havsbotten. Den som följt fallet Estonia genom åren förstår dock att skadorna i skrovet inte nödvändigtvis är de mest problematiska idag - hela utredningens trovärdighet läcker som ett såll. Den officiella redogörelsen bakom Estonias förlisning 1994 kantas av en mängd obekväma hål som våra makthavare ovillkorligen måste gå till botten med och reparera. 
 

Estonia hålet

Natten då Estonia sjönk satt jag på en nattbuss från Damaskus till Amman. Jag hade precis avslutat arkeologiska utgrävningar i norra Syrien – ett område som skulle dokumenteras innan en sektion av floden Eufrat kom att fyllas på. En ny dammanläggning skulle dränka både tempel och gravar. När jag på förmiddagen steg av bussen i Amman så möttes jag av upprörda Jordanier. Alla resonerade de om hur något så stort och fruktansvärt kunde hända i en sådan trygg del av världen. Rykten gjorde gällande att någon hade råkat öppna ”frontluckan” på en passagerarfärja och att dödssiffran var alarmerande. Det här var något som jordanierna kunde relatera till och något man ville förstå. De nyttjade själva gamla färjor från Norden som trafikerade rutten mellan Aqaba och Sinaihalvön. Men snart skulle vi alla få veta vad som hade hänt, sjösäkerhetsaspekten skulle tas på allvar och något så fruktansvärt skulle aldrig tillåtas hända igen. Men tjugosex år senare vet vi fortfarande inte varför Estonia kunde sjunka så snabbt och därför utgör samma kategori passagerarfartyg alltjämt en potentiell riskgrupp.

Nu har Henrik Evertssons nya dokumentärserie om Estonias haveri - Fyndet som ändrar allt - vunnit Stora Journalistpriset. Vi kan nu bara hoppas att ett pris-hullaballou inte dränker dokumentärens ursprungssyfte - det att vidare förstå orsaken till det hål som uppdagades i skrovet under filmningar på haveriplatsen. Svenska folket är nu på olika sätt bekymrade och inte minst gäller detta offrens anhöriga av vilka flera tvingats somna till grubblerier i över tjugofem år. Vår fattningsförmåga kräver omedelbara svar på frågor. Om svaren inte är felfria men ändå låter vettiga, så känner vi oss lugna och kan gå vidare. Först då kan vi inleda en process för acceptans som gör att vi kan släppa taget. Men förklaringarna till Estoniakatastrofen äger för många fel där svaren alltför ofta inte låter vettiga och där en process för acceptans legat i händerna på en nyckfull regering.

Trots det nya fyndet så får man tyvärr uppfattningen att endast vaga åtaganden och långrandiga betänkanden ligger på bordet – att diverse djupdykningar i allt utom havet först ska avgöra hur man ska gå vidare med det ”nya” hålet. Ja - eller för den delen, de övriga hål som påstås finnas vid fartygets förskepp såsom de vid bogvisirets lyftcylindrar med utåtriktade och kronbladsliknande flikar. Till skillnad från hål-Evertsson kan sådana strukturer tyda på en detonation antingen före sjunkförloppet eller på bottnen - två lika illavarslande alternativ. Fokus ligger inledningsvis på metallurgiska analyser även om man enligt Stefan Löfven just nu "inte utesluter någonting". Men med facit på hand så finns det dessvärre även oroande hål i själva utredningen, sådant som man redan har och fortsättningsvis sannolikt också kommer, att just utesluta. Flera av dessa bör vi bringa klarhet i, där kanske den mest brännande frågan handlar om smugglingen av militärt material från forna Sovjetunionen. 

Estonia hålet

Estonia är havets Olof Palme – så formulerade man det i Hufvudstadsbladet för tjugo år sedan. Detta tenderar onekligen vara fallet - inte enbart som ett nationellt trauma, men där Estonia tog över stafettpinnen från en mörkläggningskantad utredning till en annan. Dessutom har både mordet på Olof Palme och Estoniakatastrofen avhandlats inom ramen för hemliga militära organisationer med anknytningar till NATO. När det gäller Estonia verkar myndigheter ha slagit dövörat till de bevis som stödjer att passagerarfartyget upprepade gånger användes för smuggling av militärt material – enligt vittnesuppgifter även under själva haverinatten.

Varför har man inte på allvar försökt peka ut de som är skyldiga till att bruka mänskliga sköldar för dessa illegala transporter? När hovrättspresident Johan Hirschfeldt under en hearing i Sveriges Riksdag fick frågan om vilka som beordrat tullen att släppa igenom militärt material från Estonia, så svarade han att han inte kommer ihåg detta. Han hade nämligen låtit förstöra det underlag som innehöll sådana uppgifter. Man häpnar - och dessvärre var detta inte första gången som någon skyndat till pappersstrimlaren. Jag tänker på Ingvar Carlssons inrättande av det ”etiska rådet” – den grupp som borde ha samlat in åsikter från anhöriga om upptagningen av döda - något som rådet varken hade erfarenhet av eller kom att syssla med. Rådets protokoll förstördes senare av ordföranden Karin Söder. Det som däremot var för stort och tungt för dokumentförstöraren kom att vräkas ned i havsdjupet. I detta sammanhang talar vi om låsbulten till själva bogvisiret - det så kallade atlantlåset. Den svenska haverikommissionens sjötekniska utredningschef Börje Stenström slängde tillbaka låset i havet efter mången vedermöda att få upp det. Hur det vidare förhåller sig med Estonias avstängda nödbojar är en annan historia. I slutrapporten menar man att dessa plockades upp på estniska nordkusten, detta två månader innan dykbolaget Rockwater rotade runt efter dessa på Estonias kommandobrygga. Om detta stämmer så är det fler än heliumröstade dykare som pratar "Kalanka".

Det etiska rådet hävdade vidare att en bärgning av kropparna från Estonia skulle bli alltför smärtsam, då dessa skulle vara för otäcka att titta på. Att ta tillvara på så många kroppar samtidigt skulle drabba de inblandade med psykisk ohälsa för all framtid. Ett påstående som fullständigt underminerar syftet med de yrkeskårer som ditintills hade verkat med sådana uppgifter. Att obducenter skulle hålla för ögonen, att massgravar efter krigsförbrytelser inte skulle undersökas eller att oredan efter flygolyckor samt orsaken till dessa skulle lämnas vind för våg, är en orimlig tanke.
De omkomna på Estonia verkar förövrigt inte alls ha varit i så dåligt skick som då gjordes gällande. Att dykare endast några veckor efter haveriet kunde se läppstift på omkomna är både gripande och något som talar i annan riktning än rådets utsago. Utanför fartyget på sjuttio meters djup och hela sex år efter Estonias förlisning, fanns fortfarande ett tiotal högst välbevarade kroppar synliga. Att dessa låg där utan att tas omhand är oförlåtligt och under all kritik. Varför togs inte sådana lättåtkomliga kroppar upp av dykare? Mona Sahlins omskrivna Tobleroneaffär kan i jämförelse slänga sig i väggen – och på tal om hennes ”förskott på lönen” så leder detta oss vidare till riksdagens anmälan till Konstitutionsutskottet av en och samma Sahlin. Dokumentet berör mörkläggning av Försvarsmaktens kunskap om eller delaktighet i aktiviteter i samband med Estonias förlisning. Det låter det.

Estonia hålet

Varför har Sverige vidare inte försökt fastställa något ansvar för de 501 svenska medborgare som följde Estonia i djupet? Det är unikt för en demokratisk rättsstat. Och åter igen, hur kunde själva sjunkförloppet gå så fort och varför är detta inte helt klarlagt? Från den första rapporterade smällen och fram till det att färjan försvann under ytan, förflöt inte längre tid än en fotbollshalvlek - med lite gastkramande förlängning. Än mer alarmerande är att Estonia var borta från ytan endast en halvtimme efter hennes första mayday-anrop. Och varför har viktiga vittnesuppgifter förändrats, anonymiserats eller till och med eftersatts i Estoniaolyckans slutrapport? I ovan nämnda tv-dokumentär får vi veta att statens haverikommission aldrig tog med individuella och sammanhängande uppgifter från passagerare. Från dessa framgår bland annat att stora vattenmängder hade forsat fram under bildäck långt tidigare än etablerat. Enligt överlevande Kent Härstedt, som dock inte medverkar i filmen, så fick man överhuvudtaget inte lämna vittnesmål till kommissionen - man vädjade men inte heller regeringen svarade på otåligt väntande utsagor. Detta är förvisso en sanning med modifikation eftersom överlevande nu ska ha kallats till vittnesförhör den 16 december 2020. Nära tjugosex år efter olyckan. Jo, det är sant.

Ett trettiotal av de överlevande är alla överens om att färjan började kränga kraftigt en hel kvart innan kommissionen hävdade att den gjorde så. Detta ger obönhörligen en bild av en märklig form av censur som söker fördröja en alldeles för snabbt händelseutveckling - detta oavsett om Estonia kryssade med trim mot styrbord, inte var sjöduglig eller fellastad. Som om detta inte var nog så har merparten av världens fartygexpertis sedan länge menat att Estonia borde ha kapsejsat och tagit minst ett dygn på sig att sjunka. Så längde det finns luft under bildäck så flyter hon uppochned - dock inte om skrovet penetrerats och därav betydelsen av det nyupptäckta hålet. Det finns inga bevis för att man från myndighetshåll medvetet har försökt undanhålla existensen av ett eller flera hål, men indirekt så finns det mycket som talar i denna konspiratoriska riktning. Nej – devisen att sanningar alltid segrar till slut, den räcker inte. Ansvariga kan idag gömma sig som emeriti i mörkläggningskonst - numera även bakom ansiktsmask. Andra kan avböja kommentar eller rikoschettera frågor vidare i alla hopplösa riktningar. För allas vår säkerhet har vi inte råd med att vänta på preskriptionstider för att sanningen ska komma fram. Vad ger det för budskap?

Regeringar ogillar konspirationsteorier eftersom dessa i regel är riktade mot dem själva. Därför borde man åtminstone nu försöka skingra sådana spekulationer. Men det verkar inte finnas någon brådska. Det ”bästa” man initialt kunde göra för att undvika att fartygets gravfrid stördes (och länsades på spritflaskor enligt Ines Uusmann) var att ösa ned stora mängder stenmassor och att gjuta in både båt och omkomna i betong. Detta låter som rena maffiafasonerna och förmodligen en av anledningarna till att Jimmy Hoffa fortfarande är spårlöst försvunnen.
När allt kommer omkring så tror jag nog att de flesta som ägnat fyllningen en närmare eftertanke nog inser hopplösheten med att skyla ett passagerarfartyg på 15 567 bruttoton med plats för 605 hytter, 52 lastbilar och 460 personbilar - detta på en sluttning av lös och flyktig sjölera. En betongsarkofag med ett rostande hålrum torde dessutom förr eller senare ha imploderat. Det är tur att det gravplatsskyddade Titanic inte seglade under svensk flagg, eljest hade stora trapphallen idag varit igenproppad med betong. Nej, mot bakgrund av allt hokuspokus så finns det istället anledning att misstänka att fyllningen enbart skulle övertäcka obekväma omständigheter. Efter en tids ösande kom man sedan att avbryta – uppdraget slutfört - för var det inte över bland annat det nyupptäckta hålet som mycket av stenmaterialet hamnade? Vad som dock inte ingick i planen var att fartygsbuken skulle vrida sig uppåt och att team-Evertsson skulle trotsa gravfriden. Ett hål blev exponerat och även om det inte hade med förlisningen att göra så kunde andra besvärliga saker tvingas till ytan? Tänk; last - smuggling - ansvar - skaka Sverige i dess grundvalar. Det senare har vi bekantats med förr.

 

Estonia ubåt

Det nyfunna hålet då - kan ett sådant ha uppstått vid en kollision med en ubåt? Några vill bestämt mena det - men är inte detta långsökt? Förvisso, men inte nödvändigtvis. För det första så måste man medge problematiken med att länka en sidostöt med lösgörandet av bogvisiret. Detta gäller å andra sidan även de som propagerar för att det var bogvisiret som orsakade hålet och bucklan på styrbords sida. Ett kaotiskt hav kan möjligen förklara endera alternativet. Men om bogvisiret aldrig lossnade - något som anförts i olika sammanhang - ja, då har vi ytterligare ett scenario att ta hänsyn till. För dogmatikern blir detta en fabel av antaganden som kan liknas med anblicken av snömannen ridandes på Loch Ness-odjuret. Jag ska återkomma till detta nedan - inte Loch Ness men ett av underlagen till att bogvisiret kan ha funnits på plats hela vägen till bottnen. 
Att hålet med sin jättebuckla kan ha uppstått på botten när färjan sakta lade sig till rätta på ett 5 - 30 meter tjockt lager av sjölera, kan förvisso göra den senaste hålhistorien kort. Detta scenario låter dock som historiens största mjuklandning och ett stenblock behöver dessutom ha stöd underifrån för att utöva kraft i motsatt riktning. Låt oss därför återgå till tanken om en ubåtskollision samtidigt som vi smusslar ned några av Ockhams rakknivar i byrålådan. Frågan kan nämligen väcka andra spörsmål till liv.

Om vi förutsätter att Estonia eskorterades genom vattnen under förlisningsnatten - antingen över eller under ytan. Då behöver en sammanstötning inte vara hopplöst märkligt. Men varför skulle hon ha skyddats och av vem? Svaret är att om Estonia upprepade gånger smugglade militärt material så kunde det ha gjort henne till ett potentiellt mål som krävde beskydd - ett fraktförfarande som förövrigt är både vådligt och olagligt för ett passagerarfartyg i fredstid. Var det kanske till och med så att det ofta fanns eskorterande farkoster i Estonias närhet och att detta snarare var en regel än ett undantag? Risken för en kollision är ju större under dåligt väder och om så skedde, blev då kanske smugglingen obekvämt exponerad? Det vill säga, likt en yrkesmördare som råkar sladda av vägen med ett lik i bagaget. Men skulle verkligen en ubåt ha befunnit sig i ytläge under rådande väderförhållande? Sannolikt inte. Tillika, om bogvisiret lossnade på grund av bristfälligt underhåll, så kvarstod dock problemet med att hemlighålla eventuella smugglingsaktiviteter. Det kan naturligtvis inte heller uteslutas att uppkomsten av ett hål med påföljande vattenintag kan ha bidragit till en onaturlig skrovfriktion - det vill säga en snedbelastning av bogvisiret när Estonia kryssade med tilltagande trim mot styrbord. 

Svaren på sådana komplexa frågor kan vi inte veta någonting om i avsaknad av en utförlig analys av hela fartygsskrovet - eller för den delen, utan full insyn i klassificerat material. Under tiden som avdankade företrädare för ÖB, Must och gamla KSI är tysta, så kan vi fortsättningsvis bara spekulera och odla nya konspirationsteorier. För är det inte det som blir den nyttiga konsekvensen? Det vill säga, att vi gör precis som jag nyss gjorde och gissar sönder den sista gnutta kredibilitet vi har eller försöker finna? En slug plan av subversiv verksamhet där åtskilliga villostråt med självgenererande och splittrande åsikter - den ena teorin mer invecklad än den andra - får lagvidrig verksamhet att fördunklas bakom oändliga gissningslekar. Ja - även att ha misstänkar om en sådan väletablerad och utsliten metod blir idag en konspirationsteori. Jag kapitulerar.

Tillåt mig ändå fortsätta denna gissningslek för en stund. Från radarstationen på Utö kunde man plotta ut minst ett oidentifierat fartyg som man bitvis lyckades spåra. Detta påstods vara Estonia, men rutten kan omöjligen ha varit hennes eftersom den är längre än den som färjan kunnat göra mellan avgång och förlisning. Det kan med andra ord ha rört sig om vilket fartyg som helst, civilt eller militärt. Här kanske man kan fråga sig om det möjligen var farkoster tillhörande NATO som i sådana fall eskorterade eller rörde sig i Estonias närhet? I haverikommissionens slutrapport på sidan 206 nämns till och med två okända fartyg - nummer 0251 och 0303. Var det kanske uppdragsgivarna själva som eskorterade en extra känslig last samtidigt med den NATO-övning som inleddes samma natt som Estonia sjönk? Oavsett vad delar av denna övning, Exercise Cooperative Venture 94 pysslade med från förlisningsnatten och fram till den 7 oktober, så bör man åtminstone fråga sig varför både satellitspaning, militärflyg, fartyg och ubåtar från fjorton olika nationer inte deltog vid den efterföljande räddningsoperationen av Estonia - eller gjorde de det? En bärgning av allt annat än de olycksdrabbade kanske?
Kan det möjligen vara yrkesmässiga dykare som lämnat spår i form av bortsågade räcken från Estonias ombordkörningsramp? Betyder detta att någon försökte ta sig in på bildäck mellan tiden för förlisningen och fyra dagar senare då detta kunde dokumenteras? Vissa menar dock att räckena inte alls var avsiktligt borttagna och den internationella haverikommissionen (JAIC) berör inte dessa överhuvudtaget. Varför? Räckena som utgör en essentiell del av Estonias skadade förskepp, kan kanske ge vital information om sjunkförloppet? Märkligheter igen.

Ett annat bekymmer med vad som utspelade sig på havsbotten angår Estonias legendariska bogvisir. Enligt den svenska haverikommissionen hittades detta den 18 oktober 1994, men i ett fax från T. Karppinen som ingick i den internationella kommissionen från Finlands sida, framgår att visiret hade dokumenterats mer än en vecka dessförinnan. Bogvisiret som ska ha separerat från fartygskroppen innan färjan förliste ska således ha hittats på 76 meters djup, drygt 1,5 km väster om vraket. Här finns dock ytterligare en märklig detalj. Utifrån en upparbetad sonarbild som ska ha tagits av det finska fartyget Halli den 2 oktober 1994, så menar ett flertal uttolkare att bogvisiret faktiskt fanns på plats vid Estonias förskepp. Notera dock att bilden i fråga visar detaljerade höjdkurvor som ritats in utifrån en originalbild. Den senare tycks idag vara hopplöst otillgänglig och vad detta beror på är naturligtvis svårt att säga - men som vanligt lämnar hanteringen av bevismaterial kring Estonia en del i övrigt att önska. Problemet togs redan upp i en interpellation i riksdagen 2005 (2005/06:455). Då var förklaringen att sonarbilden togs först 1996 i samband med övertäckningen. Detta klargör knappast problemet eftersom bogvisiret ju bärgades två år tidigare. Man kan dock misstänka att de inritade höjdkurvorna är ett falsarium. Kanske var detta meningen och ytterligare ett exempel på desinformation? I alla händelser bör man då utreda vem som kan ha genererat en sådan bild och i vilket syfte. Sådant kan medföra att trovärdigheten urholkas hos de som söker angelägna och ärliga svar.

Estonia hålet

Vid sidan om några svepande spekulationer så är poängen med detta inlägg att beröra några av de omständigheter som är minst sagt problematiska kring fallet Estonia. Oavsett hålets betydelse för färjans sjunkförlopp - eller att hon gick under överhuvudtaget - så kantas Estoniautredningen likväl av en mängd förseelser som bör klargöras. Även om vi accepterar att bogvisiret lossnade på grund av bristfällig tillsyn och att allsköns hål penetrerats av sjölera på steroider samt att tillräckligt med vatten på endera sätt nådde kritiska utrymmen på Estonia, så kommer vi aldrig ifrån att färjan upprepade gånger användes för smuggling av militärteknologi. Direkta eller indirekta spår av sådana bevis kan fortfarande finnas ombord - om de nu inte länsas från bildäck innan nästa officiella undersökning. Inte minst är efterföljande hysch-hysch och andra märkliga sakförhållanden beklämmande. Åttahundrafemtiotvå människor miste livet och trots att man tidigt utlovade att ta upp drunknade, så gjorde man snart en helomvändning. Många anhöriga var tillfreds med detta, andra inte. Är man cynisk om man befarar att förolyckade lämnades kvar i fartyget för att kunna tillämpa en gravfrid? Endast då kunde man säkra fartyget från obehörig inspektion. Hade kanske en sådan granskning kunnat ställa ansvariga mot väggen? Detta i frågor om hur ett undermåligt fartyg tillåtits kryssa gång efter annan utan att denna, för vissa, viktiga rutt kom att strypas? 

Det duger inte att myndigheter ännu en gång kommer undan med halvbakade förklaringar som utelämnar gamla försyndelser. Allting är oerhört frustrerande och man kan bli "skogstokig" - som en av Estoniakatastrofens överlevande, Anders Eriksson, uttryckte sig i en tv-intervju. För över 1700 år sedan blev även Tiridates den Store av Armenien skogstokig. Den historien slutade dock lyckligt genom ingripandet en viss Gregorius Upplysaren - så ännu finns hopp om nytt ljus över dunkla omständigheter. Haverikommission 2.0 står för dörren och tids nog får vi som sagt veta om man "inte utesluter någonting" eller om man i tysto svetsar, öppnar och bärgar bort lösningen. Är det inte lite ironiskt att en stor del av ansvaret nu ligger i händerna på en svetsare? 

Några som dock inte har problem med rådande utredningsresultat kring Estonia är magasinet Filter. Exakt vad de vill filtrera är oklart, men i det senaste numret av tidskriften, nr. 77, så går man hårt åt Evertsson och hans, som man menar det, dubiösa hålhistoria. Filter kritiserar då indirekt även många som besvärats av Estonias undermåliga utredning - sådana som idag består av både överlevande, anhöriga, fartygsexperter samt förtroendevalda politiker. Filter menar att sådana människor stöder sina resonemang på företrädare som - hör och häpna; ”...intresserar sig för frågor som tankekontroll, UFO:n, huruvida Förintelsen ägt rum, etcetera”. Att trivialisera ett folkmord genom att bunta ihop det med UFO-sammanhang, är inte helt oproblematiskt. Om Filter med dessa ord vill skambelägga utsatta människor och samtidigt fibbla bort lagvidrig verksamhet, så finns här möjligen en ändamålsenlig förklaring. Där tappade de åtminstone min uppmärksamhet - även om jag kan medge att deras artikel gör några relevanta nedslag. I mångas mening har Filter tidigare varit ute på hal is, inte minst för att i sällskap med en pressad Palmeutredning ha drivit tesen om Skandiamannen som Olof Palmes baneman. Detta blev en riktig västgötaklimax där ett avlidet vittne kom att pekas ut utan försvarare. Som sagt - Estonia har tveklöst blivit havets Olof Palme, eller om man så vill, Palmemordet var Sveavägens Estonia. 

Estonia hålet

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att notera en i sammanhanget ovidkommande men egendomlig tillfällighet. Innan jag släcker sänglampan vill jag inte heller göra tidningen Filters idé om tokerier grundlösa. Nobelpristagaren i fysik Wolfgang Pauli sade en gång lite vitsigt;
 

”När jag dör så kommer min första fråga till djävulen att bli;
vad är egentligen meningen med själva finstrukturkonstanten?”


Det vill säga, vad är innebörden av det besynnerliga talet 137? Jag är benägen att hålla med - för kanske är det Fan i hög person som hånfullt sytt ihop en hint som förenar både ubåtar, militärt smuggelgods och överlevande i den största fartygskatastrofen sedan Titanic i fredstid. Jag tänker på U-137, på Cesium-137 och på Estonias 137 räddade själar. Man brukar säga att Djävulen sitter i detaljerna. För oavsett finstrukturkonstanten så kan vi åtminstone vara överens om en sak - själva talesättets egentliga andemening. Det vill säga att allt som verkar enkelt i första anblick, såsom glappa bogvisir, egentligen är långt krångligare än förväntat. Eller vad säger du Carl Bildt?

Richard Holmgren 

Post scriptum. Nu väntar vi med spänning på utgången i åtalet mot Henrik Evertsson för brott mot mörkläggningsfriden. Därefter på hur hålgörande stenar i bottensedimenten kan förklara hemliga militära transporter. 

Bagdadbatteriet

Visste du att det fanns batterier för redan tvåtusen år sedan? Hur kan detta egentligen vara möjligt och i sådana fall - vad använde man dem till? Finns det kanske en förklaring till detta snart åttio år gamla mysterium?

gammalt batteri

Under stora delar av föregående sekel var elektricitet något som vi kanske främst förknippade med glödlampor och belysning. Komplexa samhällen kom därefter att utveckla alltmer effektiva metoder för att alstra den elkraft som formade vardagen på såväl fabriksgolv som i våra hem. Likström blev växelström och vi såg enklare maskiner förvandlas till allt från kylskåp och hjälpmedel inom sjukvården till framsteg såsom de inom dagens elbilsindustri. Av erfarenhet är denna linjära utveckling helt i sin ordning. Det är därför inte utan anledning som vi höjer på ögonbrynen när vi står framför en tvåtusen år gammal galvanisk cell som är kapabel att producera en spänning på upp till 1 volt. Ja, ännu mer om manicken hade seriekopplats - man har nämligen hittat flera batterier.
Låt oss därför titta närmare på det så kallade Bagdadbatteriet. 

Batteriet hittades 1938 av den tyske arkeologen Wilhelm König – antingen på en utgrävning strax utanför staden Bagdad i Irak eller möjligen i stadsmuseets egen källare. Om detta råder fortfarande oenighet även om cellen utan tvekan är långt över tusen år gammal. Batteriet daterades inledningsvis till parthisk tid och således till de närmaste två århundradena kring Kristi födelse. Redan tidigt spekulerades det i att batteriet möjligen hade använts för elektrolys – det vill säga för att belägga exempelvis silver med en patina av guld. Att elektropläterade silversmycken aldrig hade påträffats från denna tid och att parthiska bågskyttar var mindre bevandrade i diverse teknikaliteter, ansågs dock mindre problematiskt. 

Bagdadbatteriets olika delar. Illustration: Richard Holmgren Bagdadbatteriets olika delar. Illustration: Richard Holmgren

Under tidigt åttiotal stod undertecknad med sin morfar och experimenterade i familjens garage. Bagdadbatteriet kapacitet skulle undersökas närmare och alla stora ting börjar i ett garage. I linje med de gamla fynden så bestod Bagdadbatteriet av en drygt 13 cm hög keramikurna som fungerade som behållare för själva batteridelen. Den senare var en tunt uthamrad kopparcylinder som var pluggad i botten av en bit naturlig asfalt – så kallad bitumen. Krukans karaktär har dock föreslagits vara typisk för sassanidisk tid och skjuter i sådana fall fram batteriets ålder till mitten av det första årtusendet. Inuti cylindern satt en järnstav som hölls på plats genom ytterligare en asfaltsplugg i toppen. Anordningen skulle sedan kunna fyllas med exempelvis druvsyra eller vinäger, vilket fungerade som elektrolyt. Rent teoretiskt så skulle denna förening av komponenter kunna generera ström - och glödtråden i en modern liten lampa skulle då sprida ljus över en dunkel forntid. Mycket riktigt - så var också fallet och morfar och jag gjorde high-five. Bagdadbatteriet fungerade!

Heron av Alexandrias tvåtusen år gamla ångkula (aeolipile). Mekanismen bestod av en roterande metallsfär där ånga pressades ut ur två vinklade utströmningsrör.  Illustration: Richard Holmgren Heron av Alexandrias tvåtusen år gamla ångkula (aeolipile). Mekanismen bestod av en roterande metallsfär där ånga pressades ut ur två vinklade utströmningsrör. Illustration: Richard Holmgren

Idag menar vissa att antikens präster kunde ha nyttjat elektriciteten för ”hokuspokus” i rituella syften. Om det skulle ha sprakat eller vibrerat framgår inte tydligt. I häpna betraktares ögon skulle resultatet ha varit lika mystiskt som de för tiden ryktbara och ”automatiska” dörröppnarna som drevs av ånga. Förvisso har ingen hittat spår av sådana ångkonstruktioner, men från Bagdadbatteriets samtid vet vi att den grekiska uppfinnaren Heron från Alexandria konstruerade en roterande ångkula. Med andra ord var denna epok inte helt främmande för diverse raffinerade påfund. Det har även föreslagits att batteriets likström kan ha använts i rent medicinskt syfte för att stilla smärta. Vi måste då helt enkelt fråga oss om 0,5 volt genom örsnibben var överlägset dåtidens dunderkurer i form av bordsvin, cannabis eller opium? Förmodligen inte. Hypoteserna är många.

Till sist kommer vi då fram till själva fest-sabotören. Det är dags att med arkeologiska ögon försöka förstå Bagdadbatteriets egentliga funktion. Vi vet alla att tonårens garageexperiment inte räcker långt i akademiska kammare - så låt oss därför beakta följande. Det är faktiskt möjligt att ”batteriets” kopparcylindrar ursprungligen innehöll nedskrivna skyddsformler eller välsignelser. Det finns idag ett flertal arkeologiska fynd som stödjer denna hypotes och ett av dessa kommer från Bagdadbatteriets närområde. Från utgrävningen av ett hus i den antika staden Ctesiphon, tre mil söder om Bagdad, har man nämligen funnit en unik kruka från sassanidisk tid. Denna innehöll flera batteriliknande kopparcylindrar som också var igenpluggade med bitumen i bägge ändar. Känns det igen?
Inuti en av kapslarna återfanns även fragment av papyrus. Några rester efter järnstavar återfanns dock inte, men det är inte omöjligt att det var runt sådana som de magiska papyrustexterna var upprullade. En konstruktionsmässig likhet från vår egen samtid skulle då kunna vara en så kallad buddhistisk manicylinder (bönekvarn) vilken innehåller en uppvirad pappersremsa med mantran eller böner.
Bagdadbatteriets behållare, själva urnan, behöver vidare inte vara märkligare än de större varianter i vilka ett annat känt textmaterial förvarades - de så kallde Dödahavsrullarna. Dessa rullar är dock en annan historia och ska inte sammanblandas med kopparcylindrarnas eventuella textinnehåll.

 

En sentida bönekvarn (manicylinder) från Tibet. Inuti behållaren förvarades en rulle med bönetexter. Foto: Richard Holmgren

Den arkeologiska tolkningen motsäger dock inte att man verkligen uppfann förutsättningarna för ett fungerande batteri för nära tvåtusen år sedan. Problemet är bara att Tigrisdalens gamla invånare sannolikt inte visste om det. Det kan också vara så att Bagdadbatteriet verkligen var ämnat till att producera en elektrisk laddning - märkligare saker har hänt. Men frånsett batteriet i sig så finns det ännu inga kompletterande fynd som indikerar att detta skulle vara fallet. Tanken är ändå svindlande, för tänk så mycket saker det finns i vår egen omgivning - ting som äger en fantastisk potential men som vi ännu inte har en aning om. 

 
av Richard Holmgren

Mysteriet vid Djatlovpasset, dokumentär i SVT (Foto: Dyatlov Foundation).

Mysteriet vid Djatlovpasset
- Ny svensk dokumentär i Sveriges Television

Fram till idag tillhör händelserna vid Djatlovpasset ett av världens största mysterier.1959 försvinner nio ryska skidåkare i den sibiriska vildmarken. De kommer senare att återfinnas i en kuslig oreda där de flytt sitt tält underklädda i extrem kyla. Vissa skador liknas vid en bilolycka, ögon saknas och till och med en tunga. Några kläder bär spår av radioaktivitet. 
Nu tror sig en svensk arkeolog ha lösningen på gåtan. Han misstänker att svaret kan finnas i en katastrof som skedde i den svenska fjällvärlden. Vad orsakade egentligen Djatlovexpeditionens undergång?
En film av Melker Becker.

 Premiär på SVT-Play den 28 januari 2021

Djatlovpasset SVT

Documentary premiere
The Dyatlov pass mystery
Swedish Television (SVT), from January 28, 2021

SVT - Mysteriet vid Djatlovpasset, Richard Holmgren

Efterfrågat

Resor just nu

Senaste inlägg

ARKIV

Länkar

Senaste kommentarer