Arkeologi & Historiebloggen

Föreläsning på Medelhavsmuseet
 
14 Maj 2025, Kl. 18:00 - 19:00

Det är kanske lätt att passera Trajanuskolonnen i Rom utan att reflektera över dess betydelse för kunskapen om romersk historia. Från vår egen tids filmer av krigspropaganda är det spännande att se Trajanuskolonnens spiralformade redogörelse av fälttåget mot Dakien som en slags arla version av dessa.

Denna kväll tittar vi närmare på vad kolonnen har att berätta om Trajanus krig mot dakerna – den romerska provinsen Dacia. På andra sidan Donau i dagens Transsylvanien väntade rikligt med spannmål och ädelmetaller. Med en kombination av romersk expansionspolitik och brobyggande blev detta spiken i kistan för dakernas kung Decebalus. 
 

Biljetter finns att köpa här, på Medelhavsmuseets hemsida

Föreläsning på Medelhavsmuseet
 
13 November 2024, Kl. 18:00 - 19:00

Marken där romare, kelter och germaner bönföll sina gudar eller dekorerade sina pålar, hade brukats för liknande aktiviteter sedan länge. Konceptet till det som senare kom att definieras som kultur och religion hade redan 50 000 år på nacken.

Richard Holmgren tar oss med på en upptäcktsfärd till en tid som ofta hamnar mellan två stolar - den mellan fornkunskap och det som är alltför länge sedan. Välkomna!
 

Biljetter finns att köpa här, på Medelhavsmuseets hemsida

Illustration: Richard Holmgren

Vi känner dem både från böcker och film – skrämmande doktorer med fågelliknande skyddsmasker som knackade dörr i medeltida gränder. De har blivit en sinnebild för förlegade medicinska metoder där de gjorde hembesök under pandemier såsom digerdöden. Oförmögen att spegla empati har masken med skräckblandad fascination lyckats hålla myten vid liv. Inte minst blev denne karaktär, "il Medico della Peste", en allt vanligare rollfigur i commedia dell’arte som utformades redan under mitten av 1500-talet. Vid dessa lustspel bar man ofta masken och den lever kvar fram till våra dagars karnevaler i Venedig.  
 

Läkarens näbbformade mask hade infällda skyddsglas av kristall och den bars tillsammans med en dräkt av impregnerat marockanskt getläder. Denna bestod av stövlar, kappa och en hatt med brett brätte samt handskar och käpp. Maskens ca 15 cm långa strut hade hål där smittsam inandningsluft filtrerades genom aromatiska essenser, exempelvis från lavendel, timjan och mynta som späddes ut med olika basoljor. Mestadels handlade det dock om en svamp som dränkts i vinäger. Den senare eller de eteriska oljorna ägde även antibakteriella egenskaper som skulle motverka överföring av luftburen smitta från patienten.   

Vän av ordning bör emellertid observera att utstyrseln inte alls är medeltida, utan omnämns först under mitten av 1600-talet. Det var under ett av pestutbrotten i Paris som hovläkaren till Ludvig XIII av Frankrike, Charles de Lorme, kom att utveckla den legendariska dräkten. Även gravyrer av kostymen finns att betrakta. De härstammar från samma århundrade och förekom vid de pestutbrott som brutit ut i städer på den italienska halvön. Illustrationerna bär dock mer satiriska drag och det är svårt att veta om dräkten övergår från något mer praktiskt till en eventuell nidbild. Några medicinskhistoriker menar till och med att dräktens verkliga existens bör ifrågasättas. Olika metoder för att hämma smitta eller beröring av patienter ägde dock snarlika lösningar som påminde om de Lormes utstyrsel. 
 

Pulcinella

Varför hade då masken ett utpräglat fågelutseende? Många hävdar att detta var en humoristisk flört som avancerade med maskens inträde i scenkomedin. Vissa italienska folkminnesforskare stödjer sig dock på mer nyanserade förklaringar - dock inte utan kopplingar till skådespelet. Sedan romartiden existerade en tidlös fabelkaraktär, en trixare, som både i folkmun och på scen gestaltades med kycklinglika ben och stor fågellik näsa. Från 1600-talet känner vi honom som Pulcinella. Denne napolitanske figur delade tidigt i historien särdrag med den grekiska guden Hermes som tillika kunde överlista människor och gudar med sin kvickhet. Hermes som även assimilerades med den egyptiska och ibishövdade guden Thoth, kan vidare ha skapat grunden för den fågellika karaktär som grekerna även förknippade med discipliner inom medicin och botanik. Inte minst kom intresset för egyptiska gestalter att friskas upp genom de många föremål som nådde italienska hamnar under renässansen. 

av Richard Holmgren

I senaste numret av Populär Historia (nr. 7, 2023) - ute i butik just nu - kan du läsa min artikel om 2500 år av sökande efter Noas ark - och hur en legend faktiskt kan bli arkeolgi.

Strandandet av Noaks ark på berget Ararat, har engagerat både nyfikna, äventyrare och andligt sinnade i över tvåtusen år. Genom seklerna har bergets sluttningar genomsökts efter lämningar och ledtrådar som kan kasta ljus över den bibliska historien. Men frågan är om man med arkeologins hjälp verkligen kan närma sig berättelsen om arken på Ararat? Inom vetenskapen finns ibland förbisedda hål som ger oss möjlighet att göra arkeologisk vetenskap av högst mytologiserade material. I bergen väntar därför resterna av en historia som kräver både spadar i marken och arkeologisk expertis. 

Ett varmt tack till Jacob Wiberg, ansvarig redaktör, som hjälpt till att presentera detta mycket spännande material.  
 

Trevlig sommar... och läsning!
/Richard

En av mina expeditioner till berget Ararat (2015).
Foto: Richard Holmgren

Föreläsning på Medelhavsmuseet
 

24 Oktober 2023, Kl. 18:00 - 19:00

Ett stenkast från berget Ararat, där den bibliske Noa strandade med sin ark, ligger Arpadalen i Armenien. Här i Fågelgrottan, eller Areni-1 som den också kallas, hittade armeniska arkeologer år 2007 världens äldsta vintillverkning i en grotta – en uråldrig tradition som kanske även inspirerade Gamla testamentets författare till att förlägga berättelsen om Noa och den första vingården till just denna region?  

Grottans över 6000 år gamla druvkärnor och kärl, vittnar om både beredning av vin och om anmärkningsvärda kulter där unga individer begravts intill själva vinframställningen djupt inne i berget. Richard Holmgren som deltagit i de arkeologiska undersökningarna, berättar om hur grottan upptäcktes och om den både unika och samtidigt besvärliga utgrävningsplatsen. 

Biljetter till programmet släpps den 10 augusti

Foto: Richard Holmgen

För drygt fem år sedan presenterade ett egyptiskt-internationellt projekt, Scanpyramids, data på en större hålighet inuti Cheopspyramiden. Många fantiserade säkert om stundande upptäckter av allsköns materiella och religiösa kulturskatter. Men vad hände egentligen sedan?

Att dryfta spekulationer om skattgömmor är inte nödvändigtvis så märkligt eftersom den stora pyramidens inre aldrig har blottat några lösfynd som stått i paritet med byggnadsverkets storslagenhet - om sådana existerat överhuvudtaget? Det nyfunna så kallade ”Big void” verkar ha samma storlek och form som det befintliga Stora galleriet. Hur kom man då att lokalisera detta hålrum och vad vet vi idag?

På grund av sin enorma densitet så krävs exceptionell instrumentering, High-Energy Physics (HEP), för att penetrera pyramiden i jakten på potentiella hålrum. Så kallad Myon-tomografi är en metod som förfinats sedan den först användes i den intilliggande Chefrens pyramid för redan femtio år sedan. Myoner är elementarpartiklar som uppstår i den övre atmosfären genom kosmisk strålning. Dessa bombarderar ständigt jorden och till viss del penetrerar de även sten. Det tar dock månader för myonerna att skapa en bild på utplacerade detektorer i pyramidens befintliga utrymmen. Ju fler myoner som träffat en film, desto färre partiklar har fångats upp på sin väg genom pyramiden och möjliga hålrum kan registreras.

Cheops pyramid: 1) ScanPyramids ”Big Void”, 2) Stora galleriet, 3) Konungens kammare, 4) Drottningens kammare, 5) Ofullbordade kammaren, 6) Ingång, 7) Plundringsgång, 8) Schakt, 9) Nuvarande byggnad, 10) Ursprunglig täcksten, 11) Berggrund.

Egyptologen David Lightbody stödjer de data som antyder existensen av ett ca 30 meter långt hålrum ovanför det Stora galleriet, men menar att det kan finnas en annan förklaring till det galleriformade hålrummet. En illusorisk effekt kan ha skapats genom två flankerande detektionsplattor som placerats under det Stora galleriet i nivå med Drottningens kammare. Hans tolkning är dock inte mindre intressant eftersom den kan förklara ett debatterat konstruktionsproblem. Det Stora galleriet sluttar uppåt i en brant vinkel och det måste ha varit svårt att skära block med två lutande ytor, samtidigt som de skulle förankras i en ofullbordad pyramid. Sand kan ha hällts i tomrum runt galleriet, vilket påverkat tomografin som återkastat en större hålighet ovanför. Sedan trettio år tillbaka har även fjärrstyrda robotar sänts upp i pyramidens fyra olika schakt. Vid olika punkter viker schakten av i tvära riktningar, vilket kan antyda att de tar en omväg kring någonting. Den ryktbare egyptologen Zahi Hawass ställer sig dock tvivlande till bägge hålrumsförklaringarna och menar att ”de har inte hittat någonting”. Detta är så sant, eftersom den stora upptäckten just är en indikation på ”ingenting” i pyramidens mitt.

Till dags dato vet vi fortfarande inte vad den stora håligheten representerar och vad som kan finnas i den, men under våren 2022 presenterade projektet Exploring the Great Pyramid Mission (EGP) nästkommande fas i arbetet. Metoden ska nu förfinas med ett större myonteleskop-system. Metoden är hundra gånger känsligare än tidigare utrustning och kan inte enbart särskilja luft från sten, men även variationer i densitet. Om finansiering beviljas så kan den stora upptäckten ligga tre till fyra år i framtiden.

av Richard Holmgren

En plats för barnoffer? Författaren i ett underjordiskt valv vid den gamla kult- och begravningsplatsen Tophet i Salambô. Här finns rituella stelar med geometriska motiv föreställande gudinnan Tanit, som var medlare mellan sina tillbedjare och guden Baal Hammon. 

Både den hebreiska bibeln samt grekisk-romersk litteratur brukar åberopas för att påvisa bruket av barnoffer under antiken. Skriftalster som skildrar denna praxis från mitten av det första årtusendet f.Kr. visar även hur den spreds från östra till västra medelhavsområdet. Ursprunget till företeelsen kan möjligen bygga på tacksägelseoffer som gjordes till gudarna Baal och Molok och refererar då till det folk vi känner som kananéer. Detta är samma folk som moderna historiker, efter grekerna, kallar för fenicier. Västerut kom de att etablera kolonier utanför den italiska halvöns västkust och i Tunisien. Det senare inbegrep den antika staden Kartago och genom ärkefienden Rom känner vi dem då som puniska folk.

Det är framförallt denna västra kultursfär som har studerats inom ramen för barnoffer, detta eftersom relaterade lämningar är som mest påtagliga där. Vi talar då om spädbarn eller mycket unga individer som nedlagts i kremationsurnor tillsammans med ungdjur. Mest känd av ett hundratal sådana begravningsplatser är det så kallade Tophet i Salambô, vilken ligger vid den antika staden Kartago i dagens Tunisien. Egennamnet ”tophet” är en arkeologisk term som lånats efter den tidigaste och mest ryktbara av platser för sagda barnoffer. Enligt Gamla testamentet ska den ha legat i Hinnoms dal strax söder om Jerusalem. Detta var en illa beryktad plats där barn ska ha brännoffrats till guden Molok. Gudomen känner vi kanske bäst från senmedeltida avbildningar där han ofta bär ett tjurhuvud, har utsträckta armar och en brännugn i bålen. Detta är emellertid en komplex vrångbild som förenar den bibliske Molok med legenden om Minotaurus.     

Anspelningarna på tophet i den hebreiska bibeln (Tanakh) har tolkats som ett offer där barn kunde nå en gudom medelst att passera genom eld. Delade meningar råder om detta verkligen handlade om ett offer till Molok eller om ”molok” snarare refererar till en viss typ av offer eller en begravningsritual. I det fenicisk-puniska språket kan termen mlk kopplas till offer och möjligen till olika ktoniska (underjordiska) beläten. De puniska gudarna både förändrade och behöll särdrag från sina motsvarigheter i öst. Baal Hammon och gudinnan Tanit (feniciska Baal och Astarte) blev ett gudapar som starkt förknippades med religiösa ceremonier vid tophet i Kartago.  

Inom akademien har man sedan 1970-talet argumenterat för att dessa arkeologiska fyndplatser kan ha utgjort särskilda gravvårdar för dödfödda eller yngre barn som dött av naturliga orsaker. Utomstående anspelningar på just barnoffer skulle då ha varit en form av politisk antipropaganda för att porträttera fienden i dålig dager. Senare forskning hävdar dock att kartagiska barnoffer, utan några som helst omskrivningar, faktiskt bör tolkas för vad de ser ut att vara och att antalet nedlagda individer är för få i relation till dåtidens spädbarnsdödlighet. Man menar vidare att samtida forskning varit alltför färgad av sin egen moralfilosofi och därför betraktat fenomenet som för monstruöst och därför orimligt. Debatten lär fortgå.
 
av Richard Holmgren

Aldrig tidigare har vi funderat så mycket över våra förfäder som nu, där forskningen har nått en kulmen av grubblerier kring innebörden av de många symboler och konstnärligt återgivna djur som bevarats i franska och spanska grottor under nära 40 000 år.

För att tillfullo närma oss en förståelse för denna konst och berättelserna kring människans ursprung, följ med oss till Frankrike - till Vézèredalen mellan Montignac och Les Eyzies - vilken ståtar med inte mindre än 15 grottor av enastående förhistoriska konst. 

Du reser med mig, arkeologen Richard Holmgren och Frankrikekännaren Annette Larsson, genom tidskriften Forskning & Framsteg. Vi sticker i oktober 2023!

Följ med Vetenskapsradion Historia till Etrurien. I två olika program tar Richard Holmgren och Tobias Svanelid dig med till de gåtfulla etruskerna i Italien. Vi besöker gravar, tempel och boplatser, men inte minst tittar vi närmare på en ny teori om varför etruskerna kom att blomma just där de gjorde. Du kan även läsa mer om denna teori i bloggen - här. 

Charles Scott visar Mary Ann Nichols döda kropp för Robert Paul.

Illustration: Richard Holmgren, ARCDOC

Frågan om vem som dolt sig bakom den ökände seriemördaren Jack the Ripper har nu stötts och blötts i nära 135 år. Men gärningsmannen kan hela tiden ha gömt sig framför våra ögon - det brukar ju vara så, eller hur? Den svenske journalisten Christer Holmgren är övertyg om att han har identifierat den skyldige och vi är många som är benägna att hålla med honom. 

Klockan kvart i fyra på morgonen den 31 augusti 1888, vandrar Robert Paul in på det dunkla och smala stråket Buck’s Row. Han befinner sig i Whitechapel i Londons östra delar och har i någorlunda raskt tempo promenerat från sin bostad på Forster Street. 

Ett fyrtiotal meter framför sig anar Paul konturen av en individ med ett egendomligt rörelsemönster. Han skönjer ryggtavlan av en man som på huk och med ryckiga rörelser rör sig över ett livlöst bylte. Paul saktar in och med lätta steg, bitvis skymd av en slarvigt kvarlämnad kärra, försöker han närma sig den besynnerliga scenen. På vägen till sitt arbete som körkarl på Corbett´s Cort passerade han alltid vaksamt genom Buck’s Row. Gängrelaterade överfall var inte helt ovanliga i denna del av staden och hemma väntade hans fru Julia med deras åtta barn. Ett tjugotal meter från mannen får han en obehaglig överraskning. I mörkret ser han något blankt – förmodligen ett knivblad – som upprepade gånger forcerade halsregionen på en livlös kvinna. Hon ligger på rygg i rännstenen precis framför porten till Browns stallgård. Hennes stickade klänning och underkjol är vårdslöst och vanärat uppdragna... 

…utan att reflektera störtar Paul fram de sista metrarna mot mannen som fokuserat på kvinnan och på den andra änden av Buck’s Row. Mannen rycks plötsligt ur sin extas - vänder sig hastigt mot Paul - men det var för sent. Pauls kraftiga känga hade redan krossat mannens vänstra käke och sekunderna senare ligger en man vid namn Charles Scott mot trottoarkanten med bruten nacke. Ett abrupt och oväntat slut på en ökänd dråpare. Denna tidiga fredagsmorgon skulle Robert Paul komma att rädda många oskyldiga liv, men Mary Ann Nichols var redan död. Hon hade strypts till döds innan hennes hals hade skurits av hela vägen in mot halskotan. En beryktad mörk höst av ytterligare fyra, ja kanske ännu fler extremt brutala mord, skulle aldrig komma att ske. Jack the Ripper hade hastigt och oväntat gått ur tiden. 

I den bästa av världar skulle detta händelseförlopp mycket väl kunna ha inträffat. Men det gjorde det inte. Robert Paul kom förvisso in på Buck’s Row denna tidiga morgon, men Charles Scott blev aldrig ertappad i sin akt. Han hade istället noterat att Paul var på intågande och hade då avbrutit skändningen av Nichols kropp. Kvicktänkt räddade han situationen genom att backa tillbaka från kroppen och uppmärksammade Paul på att det låg en livlös kvinna på gatan framför stallgårdsporten. Kvinnans dödliga sår, som det verkar, hade hastigt skylts under hennes tillrättalagda kläder. Detta menar åtminstone författaren Christer Holmgren och mycket tyder på att han har rätt. Efter Scotts inrådan att inte vidröra kroppen alltför mycket, beger de sig skyndsamt från platsen för att påkalla en konstapel. Under en senare utfrågning är Charles Scott sparsam med att meddela sin bostadsadress, men framförallt sitt riktiga namn. 

Charles Allen Lechmere 1849-1920. Var han Jack the Ripper?

Under början av 2000-talet har efterforskningar visat att Charles Scott egentligen hette Charles Lechmere. Här uppdagas vidare en serie besynnerliga omständigheter som just talar för att Robert Paul ovetandes hade vandrat in på en brottsplats där Lechmere var mördaren. När en poliskonstapel, endast några minuter senare kom till platsen, så hade blodet från Mary Ann Nichols börjat att forma en liten pöl utan att levra sig. Detta lämnar väldigt lite tidsrymd för Lechmere att vara oskyldig. Det ska även visa sig att Lechmeres dagliga promenader till sitt arbete vid transportföretaget Pickfords, sammanfaller väldigt väl i både tid och rum med Jack the Rippers olika brottsplatser. De som inte ligger i direkt anslutning till rutten, ska det visa sig, har andra relevanta kopplingar till Charles Allen Lechmere. Allt detta utreds minutiöst av Christer Holmgren i hans bok från 2021, Cutting Point - solving the Jack the Ripper and the Thames Torso Murders.

Jack the Rippers olika mordplatser i Londons Whitechapel i relation till den möjlige förövarens bostad (A) och arbetsplats (B).

Faktum är att på en av de mer ansedda webbplatserna för Ripperfantaster så har Charles Lechmere på senare tid seglat upp i toppsegmentet av fyrtiotusen röster som den mest sannolika mördaren.
Efter decennier av ett oräknerligt antal misstänkta gärningsmän och med tusentals teorier som skenat i alla tänkbara riktningar, är det lätt att tappa fokus för fenomenet Jack the Ripper. Men likt Palmemordet är det då viktigt att stanna upp ett slag och gå tillbaka till början och inte minst till själva mordplatsen. Och det är just det som författaren av Cutting Point har gjort och hans resonemang övertygar. Bravo!
 
av Richard Holmgren