Arkeologi & Historiebloggen

De gamla egyptierna led av en konstant pareidoli. De kickade igång på diverse slumpmässiga och vaga stimuli som framanade gudar och andra karaktärer i klippformationer - en tvångstanke som även gäller mig och diverse besökare som passerat Mount Rushmore National Memorial. Jag undrar om Hatshepsut undgick att se hennes anlete i berget, eller om hon mycket väl noterade klippformationen över Deir el-Bahri och tänkte att platsen var förutbestämd att manifestera hennes gärning. En slags gudomlig ingivelse. 

Man kan bläddra och googla på fenomenet utan resultat. Det verkar som om jag är den olyckligt utvalde att se henne återuppstå på det här viset. Det hela kan också bero på att jag har arbetat en hel del hemmavid på sistone - i "splendid isolation". Risken är då överhängande att man skapar en skev världsbild - en värld av galenskap. Bespara mig sanningen.

Eller är det kanske Hathor som tittar fram ur klippan? Himmels- och modergudinnan Hathor var beskyddare av Deir el-Bahris område. Vi finner även en helgedom som tillägnats just henne inuti Hatshepsuts dödstempel. Kolonnerna som dominerar själva helgedomen, har sina kapitäler utformade som Hathors ansikte. Således bär dessa även hennes karakteristiska ko-öron (se bilden nedan). Klippformationen bär flera slående likheter med Hathor - titta på kalkstensversionen av de utstående öronen, det platta ansiktet med markerade kinder och läppar. Eller, klippans svaga antydan till ögon, koöronen samt den låga pannan med platt hjässa som skriker efter att någon klättrar upp och sätter Hathors krona på verket. Som ammad av Hathor är det inte heller konstigt om Hatshepsut önskade placera sitt eviga tempel under gudinnan som gav henne di.

Vad tror du? Är det Hathor eller Hatshepsut, ett verk av Amon Ra eller en besynnerlig slump. Är det sanningens skepnad under en pareidolisk bronsålder eller psykosläkarens efterlängtade utmaning?  

Fabrizio Luciani har gjort illustrationen av den romerska soldaten. Han är en exceptionellt skicklig illustratör från Rom som nu verkar i Sverige. Han illustrerar böcker, gör reklamteckningar, posters och logotyper. Besök hans websida för att se hans alster och tjänster. 

www.fabrodesign.se

Den översta bilden visar exempel på hur sådana betyler kunde se ut. Ibland utformades de som uthuggna stenar i nischer eller som fristående block, ofta som ståendes på ett altare. I vissa fall kunde de till utseendet likna de obelisker (överst i mitten) som vi kanske mest kommit att associera med forna Egypten. Även den egyptiska obelisken bar ursprungligen en liknande tanke om ett inneboende väsen - innan den på olika sätt kom att figurera mer monumentalt under faraonisk tid. Den gemensamma tanken är dock att guden inte fick avbildas i antropomorfa drag - i mänsklig skepnad. Betylen löste detta men innebar också ett problem när nabatéerna alltmer kom att konfronteras med den grekiska och senare den romerska kulturen.

När nabatéerna ställdes under det romerska rikets inflytande så hade betylen sakta men säkert fått ett ansikte. Petras gudar har identifierats som huvudguden Dushara och hans gemål Al Uzza. Dushara som tidigt manifesterats som en rest sten, kom av grekisk och romersk kultur att identifieras och avbildas som Jupiter eller vinguden Dionysos. Titta därför med fascination på klippreliefen ovan. Underst ser du en traditionell nabatéeisk betyl, sannolikt föreställande Dushara. Ovanför denna och tillika uthuggen i samma klippformation syns ett ansikte av Dushara - nu som Dionysos. De tillsynes helt olika framställningarna är förmodligen en och samma gud i olika skepnad!

Det var inte bara stenarna som representerade gudens närvaro. Även bergstoppar kunde husera den störste guden i Petra. Det är därför inte otänkbart att en betyl många gånger just var en miniatyr av ett specifikt berg.

Petra ligger vackert inbäddat i en bergskedja som kallas för Shera-bergen. Faktum är att även guden Dusharas namn visar en koppling till dessa berg. Du-shara skulle kunna översättas "Han av Shera".
Det heligaste berget i Petra, under historisk tid, är just Arons berg. Som en av de högsta topparna i Sherabergen syns det tydligt mot horisonten. Du kan identifiera berget som en nästan svart kontur längst bort i den svartvita bilden intill. Sänker man blicken framför nabatéernas viktigaste offerblodsaltare, så ser det nästan ut som om Arons berg står likt en betyl på altaret. I alla händelser är altarets riktning mot berget en spännande sak i sig. Är det en slump? Jag tror inte det.


av Richard Holmgren, april 2014  

Noa seglar igen!

Med anledning av storfilmen om Noa, som har premiär nu i veckan, kan du lyssna till några spekulationer kring hur arkeologin faktiskt kan möta frågor som den om Noa och hans ark.

Lämningar från brons- och järnålder, samt exempelvis kristna kyrkoruiner, kan kanske hjälpa oss att förstå en kulturhistoria som under århundraden bidragit till arkhistoriens nuvarande form och syfte.  

Programmet sänds i Vetenskapsradion Historia P1, med början torsdagen den 3:e april, 13.35.