Arkeologi & Historiebloggen

Arkeologi Historia blogg

Arkeologi & Historiebloggen handlar om arkeologi, pågående utländska och egna utgrävningar, nya upptäckter, kultur- och religionshistoria, antiken, myter, resor och kuriosa samt humor och tidlös politik.

Richard Holmgren är arkeolog med fokus på Mellanöstern, skribent, föreläsare, illustratör och guide, är religiöst liberal och partipolitisk agnostiker som driver företaget ARCDOC Arkeologisk Dokumentation. Han är också stolt sambo med Virginia och husse till Milou.

2020 > 01

Andreas Liljegren och Richard Holmgren under deras expedition i januari 2019 samt Dyatlovgruppen vid Auspiya-floden sextio år tidigare.
Foton: Ekaterina Zimina & Dyatlov Foundation

Dyatlov pass 2020

I Vetenskapsradion Historia får du en rapport från arkeologen Richard Holmgren om den svensk-ryska expedition där han och Andreas Liljegren var de första att skida i den olycksdrabbade gruppens spår sedan händelserna 1959.

Den oförklarliga Dyatlovincidenten i februari 1959, har nu återigen börjat utredas av ryska myndigheter, men Holmgren har en egen teori som på flera sätt kanske kan förklarara ett av 1900-talets största mysterier - där nio skidåkare omkom under mystiska omständigheter vid
Kholat Syakhl - "det döda berget" i Norra Uralbergen.

 

I samma program kan du först lyssna till
"Jaltakonferensen 1945 beseglade världens öde".

Tisdagen den 4 februari, 14.04, Vetenskapsradion Historia, SR P1
(25.40 minuter in i programmet)
Lyssna här 

Biografdöden

Klippstaden Petras gamla teater ligger övergiven i ruiner. Med sina projektorliknande hål över bänkrader i sandsten, påminner den lite om en gammal biograf. Dessa håligheter är i själva verket gamla gravar som kommit att exponera sina innanmäten när bänkraderna mejslades fram. Nu övergavs förvisso aldrig denna nöjeslokal på grund av svikande tittarsiffror. Staden dog först. Värre kan det bli med vår egen tids biografer.
 

Biografens död

Det var från sent 70-tal och under min uppväxt i Italien som jag genomgick mina starkaste upplevelser av biografen som fenomen - ni vet, Fellini, spaghettivästern och ljuva toner av Ennio Morricone. Om det inte var livliga besök på utomhusbiografer där filmen projicerades mot en husfasad, så var det äventyret av ständigt öppna lokaler som löpande visade samma film om och om igen. Man visste aldrig riktigt när en film började och inte sällan såg man eftertexten, ja till och med slutet av filmen, innan rullen kickade igång på nytt. Mot lite övertalning kunde man ibland även släppas in för att endast åtnjuta Bud Spencers slagsmålsscener. Väl i Sverige och i sällskap med vänner från Italien har jag flera gånger fått frågan om hur vi kan gå på bio i Sverige? Det är ju så dyrt!
 

Tittar vi tillbaka på 1900-talet så har biografen varit både en viktig social företeelse och en asyl för vardagsflykt. Fram till åttiotalet var upplevelsen ”one-time-only” vilket gav biobesöket en legitimitet och en exklusiv kvalitet. Väl ute från biografen fanns filmen endast kvar på näthinnan – inget spolande, upprepande, detaljstuderande eller annat avslöjande. Det var magiskt och storslaget. Folk kommenterade, bolmade och svimmade. Man kunde prata om filmen i dagar.
 

Foto: R. Holmgren


När hyrfilmen sedan kom in i allas hem så innebar detta glada dagar för alla tonåringar som mig själv. Inte minst kunde man ta igen alla missade filmer och man hade även möjlighet att se sådant som man i egenskap av minderårig inte tidigare fått se. Ni vet Exorcisten, The Shining och Steamy Windows. Gökboet hade jag förvisso redan sett som tioåring på Cinema i Stockholm, där den visades under tio år - ett svenskt rekord förresten och det var på den tiden biovakterna inte var så knussliga. Med åttiotalets videobandspelare och hyrfilmer rådde glada dagar. Jag minns hur jag med min vän satt med en hel säck full av filmer - vissa så otäcka att man var tvungna att pausa för att hämta styrka. Med videon kom också möjligheten att som genom en hädelse spela in Kalle Anka på julafton. Man ruckade på något heligt – inte för att man behövde, men för att man kunde. Kanske var det här någonstans som biografens "one-time-only’s" magiska attribut kom att få sig en första törn. 
 

Med flera upp- och nedgångar har biografen under de senaste tjugo åren sakta men säkert inlett resan mot sin död. Ja, jag håller det inte för osannolikt. Kanske hittar vi svaret i konkurrensen med alternativa skärmnöjen i hemmen, trängre stadsmiljö, höga priser och folks allt kortare ”attention span”. Inte minst har TV-serier till mångt och mycket utkonkurrerat långfilmer genom filmleverantörer som Netflix - där man inte minst kan planera sitt tittande efter eget ur. Vidare har filmäventyrets storslagenhet gradvis dämpats eftersom det idag krävs ganska mycket för att imponera en kräsen publik och dessutom har tröttsamt snabba klipp och digital teknik tagit över mycket av berättandets konstform. Det räcker därför bra med en TV-serie där biobesöket både blir komplicerat och kostsamt för en potentiell kalkonupplevelse som inte snabbt kan klickas bort. Genom uppräknade krux som dessa har filmmakeriets kvalitet störtdykt sedan dryga tio år tillbaka. Det finns till och med ett begrepp bland filmkritiker där man lyfter frågan om varför ”post-millennial movies sucks”?   

Biografdöden

En viktig aspekt kvarstår dock. De som tidigare valde biografen som nöje - attraherades av den kollektiva upplevelsen. Detta är något som fortfarande är en viktig ingediens i biotittandet och något som markant förstärker interaktionen med filmen. Förmodligen är det av samma orsak som vi gärna ser en film på TV även om vi redan har filmen på en hylla i hemmet. Vi vet att andra hem ser filmen samtidigt och man delar en gemensam upplevelse. Detta går att likna med de gånger man gärna ser en film flera gånger tillsammans med en vän just för att dela en reaktion. Av denna anledning är kanske en betallösning för att se biopremiärer i hemmet nästa stora trend? Några som exempelvis propagerat för detta är Steven Spielberg, Peter Jackson och sjävklart Apple, som måste kompensera utebliven försäljning av allt dyrare telefoner. 

Så, vad är då summan av kardemumman? Ja - likt den forna upplevelsen på den antika teatern i klippstaden Petra så är den kollektiva upplevelsen i realtid inte död, men avstånden mellan sittplatserna har och kommer att öka avsevärt.  

Richard, 2020

Nyhetsbrev...

ARCDOC Nyhetsbrev

Vill du få mail om nya artiklar på bloggen, aktuella föredrag samt tips om nya spännande resor - fyll då i fälten nedan. Du kan avsluta med ett klick när du vill.

Resor just nu

...Res i Hannibals fotspår, sept 2020
 

...Armenien - Legender & Arkeologi öster om Ararat, vårresa 2020
 

...Resa till Kungens Italien & Etruskerna 
 

Konferensresa
med upplevelser

Senaste inlägg

ARKIV

Länkar

Senaste kommentarer