Påvarna mötte döden likt gladiatorer

Påvarna möte döden likt gladiatorer

Jag såg filmerna "The Hunger Games" i dagarna. De handlar om en utopisk framtid där staten arrangerar årliga och påtvingade gladiatorspel med utvalda "medborgare". 
I samband med filmerna spikade jag upp en tavla och med hammaren i hand och gladiatorspel i tankarna så kunde allt ha slutat illa. Men centrat för högre psykiska funktioner skickade synapser genom reptilhjärnan och påminde mig istället om en koppling mellan hammaren, en gladiator och vidare påven. Alla dessa komponenter faller vidare under ett och samma tak - döden.

Freskmålning av Charun i en etruskisk grav Freskmålning av Charun i en etruskisk grav

Om du befinner dig på den gamla etruskiska gravplatsen, Monterozzi, vid den italienska staden Tarquinia, ta då tillfället i akt att gå ned i någon av platsens välbevarade och bemålade gravar. Inuti en av gravarna, från 200-talet f.Kr., finns en freskmålning av en gestalt ståendes intill en målad falskt port. Du kan se denna individ på bilden till höger. Titta närmare på gestaltens ben! Titta och förundras – för detta blogginlägg hade lika gärna kunnat rubriceras; ”världens äldsta serieteckning”. För visst ser väl både pennföring och färger ut som en modernt tecknad actionhjälte!
       Gestalten i graven kan vi identifiera som den etruskiska Karon (Charun) - den beryktade färjkarl som lotsade själar över floden Styx till dödsriket. I jämförelse med grekerna var dock etruskernas dödsrike lite mer pessimistiskt och mindre associerat med en flod. Etruskerna såg Karon mer som en kroknäst och demonliknande varelse, ibland blåhyad och ofta avbildad med en hammare eller en dubbelyxa i hand.

Så, på vilket sätt har då detta med gladiatorer och påvar att göra?
På en sarkofag i staden Tarquinia kan vi se hur två individer identifierade som Karon svingar sina hammare mot en persons huvud. Den senare har tolkats som den nobelman som låg i själva sarkofagen. Det finns flera avbildningar av Karon som talar i riktning för att det hammarliknande verktyget användes för att frigöra själen ur kroppen. Men, även för att slå upp porten till dödsriket samt försvara den döde mot faror i underjorden. Vissa menar att gesten att slå mot huvudet även var en gängse metod för att avgöra om personen verkligen var död - något som kanske kom att utvecklas till en symbolisk handling.
        Senare, under romersk tid och på Colosseums arena, så figurerade en person som i egenskap av underjordsguden, Dispater, hade som uppgift att slå den besegrade gladiatorn i huvudet för att bekräfta dennes död. I linje med den etruskiska Karon, har slaget i huvudet också kommit att tolkats som en skyddande gest då hammaren även finns avbildad i syftet att avstyra illasinnade ormar och demoner.

I religiöst nobla sammanhang tycks traditionen ha levt vidare på den italiska halvön. När en påve antogs vara död, så fanns det åtminstone fram till tiden för det andra Vatikankonciliet 1962, en tradition att den ledande kardinalen skulle bekräfta påvens död genom att slå lätt med en silverhammare på påvens huvud. Kardinalen slog tre gånger i följd och upprepade samtidigt påvens födelsenamn. Kanske just EKG har tagit över den biten under de senaste decennierna, men huruvida detta även skyddat påvarna mot demoner, det är något vi aldrig får veta. Förra året slogs en präst ned med hammare på Södermalm. Detta är tyvärr det närmaste vi kommer något liknande i modern tid.

...tock, tock, tock



av Richard Holmgren
Feb. 2014

Något att tillägga?

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln