Arkeologi & Historiebloggen

Arkeologi & Historiebloggen handlar om arkeologi, pågående expeditioner och egna utgrävningar, nya upptäckter, kultur- och religionshistoria, antiken, myter, resor och kuriosa samt tidlös politik. Slutledningar och åsikter i inläggen är författarens egna.

Richard Holmgren är arkeolog med fokus på Mellanöstern, författare, föreläsare, illustratör och guide, är religiöst liberal och partipolitisk agnostiker som driver företaget ARCDOC Arkeologisk Dokumentation. Han är också stolt sambo med Virginia och husse till Milou.

2022

Heron från Alexandrias tvåtusen år gamla ångkula. Illustration: Richard Holmgren, ARCDOC

Rekonstruktion av en Aeolipile – Heron från Alexandrias tvåtusen år gamla ångkula.
Illustration: Richard Holmgren, ARCDOC 

När man som arkeolog möter teknikintresserade så dyker ofta frågan upp om det fanns ångmaskiner under antiken. Om så verkligen var fallet, varför uppfanns då inte ångloket långt tidigare? 
 

Den tidiga kunskapen om ångdrift brukar tillskrivas den grekiska fysikern Heron från Alexandria. Han verkade redan under det första århundradet och likt en antik förlaga av Leonardo da Vinci utvecklade han idéer till flera olika mekanismer - framförallt inom vattenhantering. En för tiden inte lika praktisk uppfinning var den så kallade ”Herons ångkula” eller en aeolipile. Mekanismen bestod av en rörlig metallsfär som roterade när ånga pressades ut från ett par vinklade utströmningsrör. Under själva kulan fanns en vattenfylld balja som genererade ånga genom att upphettas underifrån.  

ångmaskin

Apparaten är inte bara ett fascinerande koncept på tidig ångdrift, den öppnar inte minst upp för frågan om varför James Watts revolutionerande ångmaskin skulle dröja ända till slutet av 1700-talet med Gustaf de Lavals patent på ångturbinen hundra år senare. Av orsak har historiker lekt med tanken - att om den kunskap som utvecklades i Alexandria redan tidigt hade avancerat till fullt fungerande maskiner - ja, då hade Julius Caesar kunnat erövra Gallien på järnväg. Men ingen romersk härskare skulle någonsin stoltsera på ett ångdrivet paradfordon. Varför sådana praktikaliteter eller lustfyllda attraktioner aldrig blev aktuella är något som dryftats i decennier.

Vissa hävdar idag att ångkulan mer var en leksak som krävde långt mer utvecklade maskindelar för att brukas som en effektiv kraftkälla. Dessutom behövdes avancerade svarvar för att tillverka komponenter såsom pistonger och cylindrar samt något som liknar en centrifugalregulator - något som håller maskinens varvtal konstant. Utan en sådan hade Julius Caesar tågat långt förbi Gallien och en kejsarmobil hade blivit direkt livsfarlig. Andra menar att det i Herons Alexandria faktiskt fanns tillräckligt med grundläggande principer för tidens lärde, så kallade mechanikoi, att fullt utveckla flera användbara maskiner. Heron beskrev faktiskt en slags antik ”brandbil” som använde kolvar för att pumpa vatten medelst ett vindhjul. Därifrån var evolutionen till en ångmotordriven vattenpump kanske inte alltför avlägsen och en centrifugalregulator hade istället kunnat ersättas av en ventil för att manuellt släppa ut ånga? Frågeställningar som dessa är inte helt enkla. 

ångmaskin

Det kanske mest gängse svaret till ångans tröga debut är faktiskt något som antyds i James Watts definition av hur många hästars arbete en ångmaskin kunde ersätta - så kallade hästkrafter. Under antiken krävdes exempelvis runt fyrtio oxar för att transportera en kolonntrumma till ett nytt tempelbygge. Med andra ord fanns redan tillräckligt med muskelkraft både i form av dragdjur och slavar. Andra teorier anger mer underliggande motiv till ångdriftens sena inträde, såsom de antika härskarnas paranoida rädsla för revolt. Var skulle all muskelmassa riktas om den inte var sysselsatt med annat? Kanske ett snarlikt huvudbry speglas i den romerske författaren Suetonius verk om Vespasianus liv. Där framträder en ingenjör som förordar en manick för att transportera stenblock. Kejsaren gav honom en belöning men vägrade nyttja skapelsen med förevändningen att han måste föda sina fattiga.  

av Richard Holmgren

Bronsskatten - Rekonstruktion av en kvinna som utsmyckats med några av de unika och nyligen gjorda fynden (Illustration: Richard Holmgren, ARCDOC).

Alingsås bronsålder
I arpril under förra året så hittades ett femtiotal ytterst välbevarade bronsåldersföremål i en skogsglänta i Alingsås. En privatperson, Tomas Karlsson, hade sprungit på föremålen av en tillfällighet när han rörde sig i skogen utanför Hjälmared. Förmodligen hade ett djur rivit fram delar av en gömma som vilat under en stensamling i över 2500 år. Bronsföremålen härstammar således från perioden 750 - 500 f.Kr. och fyndet anses vara ett av de rikaste och mest spektakulära depåfynd som gjorts från denna tid - ja, överhuvudtaget i Sverige. Vi pratar då inte bara om prakten i sig men även om den exceptionella bevaringsgraden av metallföremålen. 

De flesta av bronserna har sannolikt tillhört en eller flera högstatuskvinnor från sen bronsålder, av vilka vi idag kan ta del av ett mischmasch av dekorativa föremål. Det handlar om både arm- och halsringar samt så kallade wulstringar - det vill säga fotringar. Bredvid och under stenarna hiitades även olika varianter av nålar och hyskor som använts för att hålla ihop plagg eller exempelvis hårknutar.    

I illustrationen ovanför har jag försökt att kläda en kvinna från tiden med några av bronsföremålen. En spiralformad hyska håller här samman hennes ullmantel över en tidsenlig blus och långkjol i samma material. Den senare bärs upp av ett vävt skärp med tofsar, vilket jag låtit färga i en exklusiv blå nyans. Det är inte orimligt att man importerade färgade kläden från exempelvis medelhavsområdet, något som står i paritet med den höga standarden på smyckena. Över skuldran bärs en pälskrage som hålls på plats med ett par tillika återfunna dräktnålar som här länkats med en kedja. Funktionen hämtar inspiration från så kallade viktorianska mantelnålar. Kedjan och nålarna hittades dock separat och huruvida kedjor och nålar har kombinerats på detta vis, går inte att säga.

Runt halsen vilar en halsring som var dekorerad med ett triangelformat motiv, vilket även detta återfanns i Alingsåsskatten. Förutom en armring bär hon även på bastanta fotringar av samma typ som hittades på platsen. En lite spännande detalj som man upptäcker först när man visualiserar dessa wulstringar, är att de tillsammans med läderskor nästan uppfattas som dekorativa stövelkragar. Kanske var detta meningen? 
Wulstring från bronsåldersskatten vid Alingsås. Foto: Mats Hellgren
Dräktnål (?) från bronsåldersskatten vid Alingsås. Foto: Mats Hellgren

Vidare läsning!


Vill du veta mer om Alingsåsbronserna så finner du en utmärkt och levandegörande artikel om dessa i senaste numret av Populär Historia (nr. 3, 2022). Tidskriften har även en bra sammanställning på sin hemsida.

Du kan också studera Bronsåldersskatten på Västra Götalandsregionens hemsida under sektionen Natur- och kulturmiljö. På sidan finns även ett pressrum med bild- och filmmaterial.

Och... den 15 juni 2022 öppnar Alingsås museum sin nya utställning ”Bronsskatten”.

Efterfrågat

Resor just nu

Senaste inlägg

ARKIV

Länkar

Senaste kommentarer