Betalat har vi alltid gjort men vår förhistoria saknar pengar
- Pengarna före pengarna -
Fig. Fynd från förhistoriska utgrävningar kan ruva på mängder av standardiserade betalningsmedel från såväl högkulturer som lågteknologiska samhällen. Foto: Richard Holmgren
I vårt moderna samhälle har begreppet pengar främst kommit att sammankopplas med mynt, sedlar och kreditkort samt numera även digitala transaktioner. De förra har sedan länge utgjort den gängse formen av betalningsmedel, men pengar är ett gemensamt begrepp för flera olika typer av värdemätare som historiskt och geografiskt haft mycket olika utseende och egenskaper.
Från arkeologiska utgrävningar saknas i regel den äldsta varianten av dessa så kallade pengar - kanske eftersom vi arkeologer inte har tillåtit oss leta i någon större utsträckning? Vilka var då ”pengarna före pengarna” och hur kan de tänkas se ut om de nu ligger där i jordlagren?
Fröskal av kakaobönor var ett av de betalningsmedel som nyttjades av aztekerna.
Genom etnografiska studier vet vi att kaurisnäckor har utgjort ett bland många exempel på tidiga pengar som använts på nästan samtliga av jordens kontinenter. Vi känner även till mindre vanliga exempel såsom värdet av hundtänder på Salomonöarna - men även mer komplexa system såsom aztekernas betalningar i form av kakaobönor. Inte minst var saltet ett vida känt betalningsmedel som även givit namn till det moderna ordet "salary" – det vill säga lön. Västvärldens moderna pengar har ofta betraktats som den yttersta skapelsen i en linjär utveckling. Av denna anledning så var det vanligt att man under de första etnologiska studierna av pengar, från 1950-talet, kallade dessa för just ”primitiva pengar”. Denna benämning av pengar tar då föga hänsyn till olika pengars förfinade anpassningar till allehanda sociala och religiösa konventioner. Ordet ”traditionella pengar” är idag en av flera definitioner av företeelsen som kommit att ersätta den gamla termen – inte minst för att den ägde en nedsättande ton som ger en missvisande bild av pengars funktion.
Fig. Kaurisnäckor - cyprea moneta. Dessa utgör välkända betalningsmedel som vi idag känner från både etnografiska studier och historiska källor. Snäckan är även vanlig i oräkneliga brons- och järnåldersgravar världen över. Till skillnad från betalningsmedel med nyttovärde likt guld, järn, tobak och salt – var risken liten att snäckor användes till annat än just transaktioner. De kunde till exempel inte användas som livsmedel. Andra fördelar var att de inte gärna kunde förfalskas, men också att de var små och växlingsvänliga samt relativt säkra mot inflation. Foto: Richard Holmgren
När vi återfinner svunna tiders mynt eller så kallade myntskatter så behöver vi inte fundera nämnvärt över föremålens funktion. Mynten känner vi väl till inom begreppet pengar, där dessa är allmänt bekanta som så kallade värdemätare. Således kan vi direkt identifiera ett gammalt mynt genom vår kännedom om dess moderna motsvarighet. Prägling och känd historia kan vidare upplysa om myntens ursprung och värde. Men - andra vanligt förekommande föremål som normalt inte sammankopplas med pengar, framgrävda som enstaka objekt eller som ansamlingar, associeras i regel med andra sammanhang där vi känner dem sedan tidigare. Pärlor kan exempelvis vittna om dekorativa egenskaper och sländtrissor ledsagar oss till deras praktiska funktion inom sömnad och vävning. Men dessa vanligt förkommande föremål kan också äga religiösa, praktiska och dekorativa egenskaper och därmed någon form av värde – ett symbolvärde associerat till ett speciellt sammanhang eller åtminstone någon form av affektionsvärde. Mot denna bakgrund ställer vi oss då frågan om funktionen som traditionella pengar är helt utesluten?
Fig. Yapöarna i Mikronesien är kända för sina hålförsedda stenpengar – lokalt benämnda rai (synlig i fotots övre vänstra del). Dessa är uthuggna ur kvartsglittrande kalkstensblock och kan mäta upp till fyra meter i diameter. De minsta stenarna har samma storlek som större mynt. Eftersom flera av rai-stenarna har transporterats långväga från andra öar så har värdet kommit att baseras på objektens historia, härkomst och storlek. Mödan med att förvärva stenmaterialet bland fientliga stammar, samt transporter på gängliga segelförsedda kanoter, var sådant som bidrog till stenens värde. Foto: Okänd
Om vi för en stund återvänder till våra välbekanta och framgrävda mynt och väger in fenomen och egenskaper som att kasta krona eller klave, lyckopeng, polletter, önskebrunnar samt olika penningsubstitut som till exempel spelmarker och uttryck som ”förtroendevärde” - ja då blir förståelsen av mynten mindre självklar och betydligt mer nyanserad. Att de första betalningsmedlen eller de traditionella pengarna än mer gick hand i hand med lokal föreställningsvärld och att denna vidare var integrerad i det dagliga livet, gör fenomenet pengar långt mer komplicerat. Från relativt sen tid känner vi till flera kulturer med olika exempel på traditionella pengar. Vi kan därför rent tentativt också förvänta oss att det bör finnas spår av en mängd olika varianter av pengar i forna sammanhang.
Fig. Té i form av ett gigantiskt kinesiskt mynt. Liknande tekakor användes som betalningsmedel från 800-talet fram till förra århundradet i både Kina, Ryssland och delar av Centralasien. Den kinesiska kejsaren hade monopol på produktion av te som betalningsmedel. Foto: Richard Holmgren
Det är nu över sextio år sedan ekonomihistorikern Paul Einzig för första gången behandlade frågan om "primitiva pengar" på allvar. Hans problematisering av pengar har i princip varit oförändrad sedan dess. Einzig uttryckte bland annat att – för ekonomhistoriker förefaller primitiva pengar endast representera ren byteshandel. Ända fram till idag, skulle jag vilja hävda, är detta en företeelse som i mångt och mycket även har präglat de arkeologiska tolkningarna av potentiella betalningssystem. Det finns fortfarande en tendens att tillskriva tidiga kulturer som enbart utövare av byteshandel – detta av konsumtionsvaror eller praktiska objekt. Då fäster man inte avseende vid att standardiserade objekt faktiskt kunde utveckla olika värdestandarder lokalt. Detta blir extra påtagligt när vi betänker hur vardagliga transaktioner kunde ha genomförts i Mellanösterns stads- och bymiljö under brons- och järnålder - där behovet av mindre bruksföremål och olika livsmedel var vanliga. Sannolikt kan vi finna analogier till detta i etnografiska studier och reseskildringar från tidigt 1900-tal och dessförinnan. Från exempelvis Centralafrika, känner vi till flera varianter på hur betalningsmedel i form av dekorerade sländtrissor eller pärlor på band användes för mindre inköp av livsmedel. För två pärlband fick man fem ägg, för tre fick man en höna och för ett pärlband kunde man köpa en kruka öl. Att väcka liv i arkeologiska fyndomständigheter genom etnografiska paralleller kan vara väl så vanskligt, något som arkeologin ofta varnas för att göra, men frågan är om det inte är mer äventyrligt att utesluta kunskapsstudier som dessa.
En mer omfattande och väldokumenterad forna handel i form av metaller och livsmedel, har sannolikt kommit att överskugga potentiella och lokala betalningsformer av mer vardaglig karaktär. Från de gamla högkulturerna kring Medelhavet känner vi dock redan till mer etablerade former av traditionella pengar genom historiska källor. Arkeologiska vittnesbörd har också bekräftat dessa. Det kan handla om guldringar i Egypten eller grekernas välkända järnspett, oboloi, vilka i sin tur lånade namnet till den myntstandard vi senare kom att känna som ”oboler”. Frågan är om dessa oboloi hade givit oss samma information som den av pengar, utan ett väldokumenterat facit på hand. Hur många fornlokaler som världen över dolt traditionella pengar är en spännande fråga. Enhetliga och vanligt förekommande objekt såsom pärlor, spjut- och pilspetsar, yxor, trissor, rullar med exklusiv färgad tråd (vill jag hävda) och olika statusobjekt från både boplatser, gravar och religiösa installationer, tror jag kan öppna nya och relevanta tolkningar på företeelser som både funktion, status och föreställningsvärld. Frågan är bara var och när det är tillämpligt att försöka identifiera dessa?
Fig. Kananeisk tripod av sten (basalt) från sen bronsålder – ett ceremoniellt objekt som mycket väl kan ha utvecklats till ett standardiserat betalningsmedel. Traditionellt sett har pengar ofta sitt ursprung i objekt som offrats till gudarna eller varit del av rekvisitan under offerritualen. Illustration: Richard Holmgren
En viktig aspekt på ursprunget och upprätthållandet av pengar är också hur olika ekonomiska system påverkats av religiösa faktorer. Ofta var det den gudom som bar ansvaret för vissa aktiviteter som fick offer i form av de gods som producerades inom dennes avdelning – exempelvis offrades spannmål till skördegudinnan Demeter. Vidare, vid djuroffer kunde exempelvis den rekvisita som var kopplad till själva offerritualen, såsom yxor och offerknivar eller tripoder och kittlar (för att samla upp blod), komma att utveckla ett värde. Objekten kom då att upprätthålla sin legitimitet genom översinnliga krafter eller de religiösa regelverk som omgav dessa - och det är dessa attribut som sedermera lett till att de upptagits i funktionen som pengar. Även betalningar till de präster som utförde djuroffer eller motsvarande kan anses som viktiga förutsättningar för pengars rituella värde. Pengars ornamentala och ceremoniella betydelse är också central i förståelsen för hur exempelvis snäckor och pärlor använts som betalningsmedel. Just snäckor anses vara de första existerande betalningsmedlen i många delar av världen, men i egenskap av pengar behövde de inte alltid vara speciellt dekorativa. Istället kan de symbolisera liknande objekt av stor dekorativ eller ceremoniell betydelse. Exempel på sådana är de i Nordamerika tillsynes anspråkslösa wampum-pärlorna gjorda av snäckskal. Dessa fick sitt högt aktade värde genom att de följde hövdingarna på gravbålen. Det senare tror jag även kan vara ett bra exempel på hur vi kan finna nya och alternativa tolkningar på pärlor och andra föremål som följde herremän på bålen, både i Skandinavien och på kontinenten.
Etnologer som studerat kommuniteter i olika delar av världen har rapporterat om varierande former av ”valuta” som endast använts i ceremoniella sammanhang. Man understryker då att dessa inte använts i utbyte mot gods utan endast just i ceremoniella sammanhang som uttryck för höviskhet och vänskap – detta utan någon som helst ekonomisk nytta för de respektive parterna. Fenomenet känner vi inte minst från den klassiska studien av kula-handeln i Trobrianderna, där snäckornament kom att cirkulera mellan olika stamsamhällen. Om ett objekt endast har använts i ett ceremoniellt sammanhang, så ägde det ingen ekonomisk funktion - men även om sådana föremål inte hade ett värde för inköp av gods och tjänster så kunde de förr eller senare komma att betraktas som fullgoda medel för dessa ändamål. Således är det mycket svårt att dra en gränslinje för när ett efterfrågat bytesmedium övergår till vad olika ekonomhistoriker preciserar som traditionella pengar.
Oavsett var vi hamnar i denna fråga så finns det anledning att misstänka att ett stort antal arkeologiska objekt väntar på alternativa tolkningar inom denna spännande kunskapssfär. Ett sådant objekt tror jag berör just hälbenet från får och getter – även känt som astragalus (talus-benet). Eftersom dessa tärningsben kunde vinnas av motspelaren vid olika typer av tilldragelser, så kom de att utveckla ett förtroendevärde i egenskap av "spelmark". Inte minst så förekom astragalen ofta i religiösa ceremonier, vilket i sammanhanget av betalningar eller gåvor till prästmän som utförde djuroffer, även gav benet ett rituellt värde. Det är inte otänkbart att de många lamm-astragaler från höger bakben, vilka grävdes fram vid altaret i ett bronsålderstempel i staden Lachish, vittnar om en liknande företeelse. I samband med det mosaiska fredsoffret behölls höger lårstycke av prästen efter själva offerritualen.
”Offerdjurets högra lår skall ni ge som en gåva åt prästen”
(3 Mos. 7:32-34).
Fig. Har astragalen (lat. astragalus) - hälbenet från får och getter, använts som betalningsmedel under förhistorien? Sedan åtminstone tusen år tillbaka så finns det mycket som talar för detta.
Fig. Planritning över två kommersiella lokaler från sen bronsålder i den utgrävda boplatsen Beycesultan i västra Anatolien. På planens nedre del syns en större affär eller ett varulager och direkt norr därom det utrymme som tolkats som en vinaffär - "wine shop". Notera den barliknande tegelkonstruktionen, själva "vinbaren" i det senare utrymmet. Intill denna återfanns en stor kruka fylld med mängder av astragal-ben. Var detta speltärningar (polletter) som kunde användas som pengar mot en viss mängd vin?
Illustration: efter J. G. Macqueen 1975 (The Hittites and their contemporaries in Asia Minor. London. Fig. 3. 1).
Läs gärna min vetenskapliga artikel här intill som behandlar huruvida astragalen under brons- och järnålder kan ha utvecklat egenskaper som "pengar":
"Money on the hoof"
The astragalus bone - religion, gaming and primitive money
Läs också min bloggartikel om gambling under forntiden, vilken förklarar hur tärningen i sig kunde ha utvecklat ett kommersiellt värde:
Bloggartikeln intill berör några av mina frågeställningar kring traditionella pengar, bland annat genom fyndmaterial från utgrävningar i Mellanöstern.
Första gången jag behandlade ämnet var i en C-uppsats på Institutionen för Arkeologi och Antik Historia vid Uppsala Universitet. Jag försökte då att problematisera huruvida förekomsten av hälben från får och getter (s.k. astragaler) kan ha använts för vissa former av betalningar under brons- och järnålder - men även på andra platser långt därefter.
Uppsatsen heter; Att betala med bakbenet från ett får – en arkeologisk och kulturhistorisk studie av astragalen.
En vetenskaplig artikel på samma spännande tema finns att ladda ned här under (endast på engelska). I artikeln försöker jag visa hur astragalbenet kom att utveckla egenskaper liknande de hos pengar - detta genom dess användning inom både spel och religiösa ceremonier.
Astragalben (talus) från hälen av ett får.
“Money on the hoof"
The astragalus bone - religion, gaming and primitive money
by Richard Holmgren
Published in:
Pecus – Man and Animal in Antiquity. Proceedings of the conference at the Swedish Institute in Rome, September 9-12, 2002. Ed. B. Santillo Frizell. Rome 2002.
Click image to download PDF-file