Etruskerna satt på en förmögenhet
- men visste de om det?

Etrusker

Etruskiska målningar med färgrika kläden.
Leopardgraven i Tarquinia (ca 470 f.Kr.) 

Foto: R. Holmgren.

I hjärtat av Etrurien upptäckte Giovanni di Castro under 1400-talet mineralet alunit i de italienska Tolfabergen. Som handlare i textilbranschen visste han att detta innebar början på en storindustri med lysande ekonomiska utsikter. Från aluniten utvanns alun vilket användes som fixermedel vid färgning av textiler. De vita alunkristallerna var dock kända kring Medelhavet sedan flera tusen år tillbaka och frågan är om di Castro snarare återupptäckte en sedan länge förlorad kunskap på etruskisk mark? Om så var fallet, kan det ge oss en helt ny bild av etruskisk ekonomi och handel kring Medelhavet. Ja, kanske till och med varför det etruskiska kärnområdet blomstrade just där det gjorde?

etrusker

Under min uppväxt i trakten norr om Rom, kom jag ofta att göra utfärder upp till de kustnära Tolfabergen. Till skillnad mot den ofta kvalmiga kustremsan, så bjöd denna utskjutande del av Apenninerna alltid på ett friskt klimat. Här rådde svensk sommar där sluttningarna kläddes av bokskogar och marken täcktes av vitsippor. I klipporna fanns också fascinerande djupa och vita sår som avslöjade bergets innehåll. Namnet på den gamla gruvstaden Allumiere berättar i detta sammanhang vad de rika bergsådrorna inrymmer – nämligen mineralsaltet alunit. Sedan barnsben fick jag lära mig att denna alunit hade gjort befolkningen runtomkring bergen rika som troll. Man syftade då på tiden från 1400-talet och några hundra år framåt. Men hur var det då med de som bodde här ännu tidigare – kände inte dessa till konsten att nyttja bergens unika innehåll? 

Karta över den italienska provinsen Lazios kustremsa. Notera hur de burgna etruskiska städerna, nutidens Tarquinia och Cerveteri, flankerar de mineralrika Tolfabergens utstickare mot kusten. Detta skapade ett exceptionellt handelsstrategisk läge för mineralbrytning.

Illustration: R. Holmgren / Apple Maps.

Tolfabergen flankeras av två av de rikare etruskiska stadsstaterna, Tarchuna och Chaire. Dessa kuststäder känner vi idag som Tarquinia och Cerveteri. Det är svårt att släppa tanken på hur dessa städers rikedom faktiskt kan ha varit kopplad till den lokala alunförekomsten - något som utgjorde en av de finare handelsvarorna redan från tidig järnålder. Denna tanke som funnits i mitt bakhuvud under fyrtio år, formulerades inledningsvis som en uppsats vid Uppsala Universitet och gav senare form till andra vetenskapliga alster i ämnet. Låt mig därför här dela något av detta intressanta stoff – för ännu har jag inte släppt tanken om att detta faktiskt kan vara nyckeln till födelsen av en rik etruskisk aristokrati. Det vill säga en grupp kolonisatörer från östra medelhavsområdet som kom att inympa sig i det kulturtåg som redan tagit fart lokalt på den italiska halvön. 

Under Europas medeltid hade användandet av alun i princip försvunnit även om det fortfarande bröts, förädlades och nyttjades till fullo i öst. Di Castro skapade sig en förmögenhet som textilagent genom att färga italiensktillverkat kläde i Konstantinopel och under tiden lärde han sig allt om framställning och utvinning av det östliga alunet. När Konstantinopel föll i turkarnas händer blev aluntillgångarna inte längre en resurs att räkna med. Di Castro fick då hemmavid, i Tolfabergen, upp ögonen för likheterna med den geologi och natur han kände från Mindre Asien. Genom att bränna de vita mineralerna i Italien, så kunde han erhålla det alun han tidigare bara känt från färgbaden i Konstantinopel.

etrusker

Järnek (ilex aquifolium) trivs på alunrik mark.
Giovanni di Castro nyttjade denna egenskap för att
lokalisera alunit i Tolfabergen.


Illustration: efter H. Wess & G. H. Haussel, 
European Flora. Tübingen 1994.

I ett brev till påve Pius II förklarar Di Castro att Tolfabergens alunit var vida finare än det från Asien och med kyrkans resurser så skulle alunimporten från Turkiet kunna bli ett minne blott. De näraliggande skeppshamnarna skulle vidare vara ett ypperligt utgångsläge för att förse hela Europa med det finaste mineral. Några år senare kom gruvdrift att inledas på italiensk mark, ungefär sex mil norr om Rom. Från och med denna upptäckt kom romerskt alun att betraktas som det absolut bästa i världen och det kom att bli den viktigaste inkomstkällan för kyrkostaten fram till slutet av 1800-talet. Påve Paolo II kungjorde även en bannlysning att all handel med alun skulle vara kopplad till förekomsterna på kyrkans mark i Tolfa. Ursäkten för denna omständighet var att inkomsterna skulle finansiera ett större korståg mot turkarna. Alun kom dock även att återfinnas på andra platser i Italien. Dessa platser var främst kopplade till kungadömet Neapel och fyndorter som Lipari och Ischia vilka tidigare exploaterats av romarna. Erfarna arbetare från Mindre Asien och det disintegrerade östliga imperiet kom nu över till Italien och spred sina hemligheter om tygfärgning.

etrusker

Mineralprover av alunit. Jämför de kritvita styckena från Tolfa (markerade A) i jämförelse med övriga provbitarna från bland annat Turkiet.

(J. J. Berzelius mineralsamling vid Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm)
Foto: R. Holmgren.

Handelsvaran alun uppträder i naturen som ett mineralsalt och det är bland annat i denna form som vi stöter på termen alunit. Det förekommer då som grumligt vita avlagringar i klippan men det kan också uppträda relativt rent som kristallina sjok eller utfällningar i marken. Alun är ett utbrett begrepp för flera olika substanser, men produkten ska som sagt inte förväxlas med dess obearbetade form i egenskap av alunit. Det senare har vilselett forskningen i frågan om forna kulturers tekniska kunskaper. Det vill säga – vi kan inte ta för givet att de folk som samlade in alun i sin naturliga form, även kände till hur man kunde erhålla alun ur alunit genom bränning i ugn.
Mineralsaltet var en viktig naturresurs bland de tidiga kulturerna kring Medelhavet, men det ämne som användes för garvning och färgning, handlade i förstone om alun i dess rena, naturliga och kristallina form. Naturligt alun stod exempelvis att finna vid Egyptens oaser eller vid källor i vulkaniska områden. Det var ett mödosamt arbete att samla in råmaterialet. Sökandet krävde sin expertis och transportsträckorna blev långa. Att bryta alunit för framställningen av rent alun blev en långt effektivare lösning och ju vitare ådrorna var i klippan, desto exklusivare ansågs förekomsterna vara. Huruvida bearbetningen av alunit till det extremt kvalitativa alunet endast var en sen kunskap, som tog fart runt 1000-talets början, är en fråga som inte lätt har kunnat besvaras. Under senare år har emellertid arkeologiska utgrävningar på bland annat ön Lesbos i östra Egeiska havet exponerat senromerska ugnslämningar där man arbetat med att utvinna alun ur alunit. Ju längre tillbaka vi kan dokumentera lämningar av samma slag, ju intressantare blir naturligtvis den etruskiska kopplingen till aluniten i Tolfabergen.

Alun löser sig bäst i varmt vatten och äger då sin kommersiella betydelse framförallt tillsammans med siden, ull, bomull och linne. Genomdränkta med alun, absorberar textilierna olika naturliga färgämnen på ett obehindrat sätt, något som ger färger med mer lyster och bättre beständighet. Vidare gör alun som impregnering, hudar både slitstarka och smidiga. Det är därför som det latinska ordet för skotillverkare var just, alutarius
I den antika staden Pompeji finner vi en avbildning av Venus Pompejana, färgarnas skyddsgudinna. I hennes närhet stoltserar Merkurius, handelsväsendets gud. Han bär en väska med pengar – symbolen för en vinstgivande byteshandel. Kläden färgade med det exklusiva färgämnet purpur är beroende av ett bra fixermedel och därför var dessa i sig en mycket viktig handelsvara. Trots att både sländtrissor, vävtyngder och andra till textilier knutna föremål är mycket vanliga lämningar i den etruskiska fornlämningsmiljön, så tenderar vikten av färgat kläde som viktig handelsresurs att hamna lite i glömska. Dekorerade kammargravar ger dock en bild av mycket färgrika etruskiska dräkter. Ett indicium på vikten av färgat kläde i den etruskiska kulturen är kanske beskrivningen av den etruskiska togan, toga praetexta. Några av antikens historieskrivare, bland annat Titus Livius, hävdar att togan härstammade från etruskerna där den sägs ha ägt en bred purpurfärgad fåll vilken introducerades som den kungliga ämbetsdräkten. Purpurfärgade dräkter kom längre fram att symbolisera både gudomlighet och kejserlig makt. 

etrusker

Romersk gravsten från det första århundradet, Porta Angelica i Rom.
Stenen tillhörde en skotillverkare, alutarius, vars namn erinrar om alunets vida betydelse under antiken i egenskap av garvmedel.


Illustration: C. Singer, The Earliest Chemical Industry. London 1948.

Indigo, i kombination med alun som betmedel, fullgjorde oseparerbara komplement vid ullfärgning. Indigo tillhör den så kallade indigoida grupp dit också purpursnäckans exklusiva färgämne royal purple shellfish dye räknas. Den senare är också känd under namnet purpur från Tyrus. Etruskernas färgrika kläden, vid sidan om andra omständigheter, kan antyda att denna kultur nyttjade de alunrika bergen i sina omgivningar - att man tidigt både exporterade alun och utvecklade ett hantverk inom färgning och garvning. Att etruskerna dessutom ägde indirekta och kanske till och med direkta kopplingar till Mindre Asien är en spännande aspekt på detta antagande.

Herodotos skriver att etruskerna härstammade från en grupp lydier vilka lämnat sitt hemland i Mindre Asien och slutligen slagit sig ned i mellersta Italien. Den grekiske historikern Dionysios från Halikarnassos hävdade emellertid att etruskerna inte nått Italien utifrån, utan snarare utgjorde landets egen infödda befolkning. Sanningen finner vi sannolikt någonstans däremellan. Mindreasiatiska inslag i etruskisk kultur samt inte minst språkliga likheter med inskrifter från ön Lemnos, väcker liv i Herodotos uppgifter. I korthet kan vi dock konstatera att etruskerna faktiskt äger inslag av orientalisk stil och därför också på ett eller annat sätt förvärvat både intryck och kunskaper från Mindre Asien och dess omland. En intressant aspekt på detta förhållande är just hur Tolfas alunförande berg, under medeltiden, kom att upptäckas genom de kunskaper som man hade förvärvat sig från Mindre Asien.

Ett arkeologiskt dilemma som vi konfronteras med vid sökandet efter äldre gruvdrift, är att lukrativa gruvorter äger en lång kontinuitet. Tolfabergens gruvdrift har fortsatt långt in i modern tid och eventuella etruskiska gruvspår är sedan länge utraderade. Tydligare är istället spåren av härdar och ugnar. När det kommer till exempelvis järn- och kopparhantering så är sådana lämningar ofta synliga i närområdet av äldre boplatslämningar. Det är också där som huvuddelen av den arkeologiska dokumentationen sker - därför hittar vi dem. Men för lokaliseringen av småindustriella aktiviteter för alunframställning, infinner sig ett problem. Enligt medeltida beskrivningar av dessa, vilka vi äger från Tolfa, så skedde framställningen av alun långt utanför bebyggelsen. Platsen för alunframställningen krävde ett kortare avstånd från själva dagbrotten. Den skrymmande malmen som innehöll mineralsaltet behövde med andra ord en så kort sträcka som möjligt fram till platsen för bränningen. Den senare, det vill säga kalcineringsugnarna, krävde vidare rikligt med bränsle och därmed tillgång till skog. Parallellt med detta behövdes också stora mängder rinnande färskvatten för sköljningsprocessen.
Av denna anledning är det kanske inte förvånande att vi ännu inte funnit spår av etruskernas eventuella framställning av alun i Tolfabergen. Vid ett sådanat sökande krävs både erfarenhet och en stor portion tur. Men vi behöver inte helt famla i blindo. Det är rimligt att liknande aktiviteter i sådana fall anlades på en plats som innebar en kompromiss mellan alunförande mineralådror samt någon av Tolfabergens mindre floddalar. En sådan skulle kunna vara Marangonefloden som rinner ut mot de etruskiska hamnanläggningarna norr om dagens Cerveteri. Marangone skulle vara lämplig för både själva framställningsprocessen och för transporten av den färdiga råvaran.

Kopparstick av alunframställning i Tolfabergen under 1700-talet.
1) Transport av alunit fram till bearbetningsplatsen
2) Kalcineringsugn
3) Sköljning av råmaterialet
4) Alunmassan kokas
5) Kristallationskärl


Illustration: M. Mercati, Metallotheca, Rome 1719. 

Etruskiska boplatser uppvisar ofta svårtolkade kanaler och baljformade håligheterna i tuffklippan, ursprungligen innehållande krukor (dolia). Möjligen kan dessa vittna om etruskiska färgtråg. Levande arabiska traditioner med textilfärgning i indigo, visar anläggningar som finner spännande paralleller till dessa konstruktioner.
Med tanke på att håligheter av denna typ är relativt vanliga installationer i den etruskiska fornlämningsmiljön, kan det betyda att färgbaden utgjort en exceptionellt viktig ekonomisk resurs för denna kultur - till och med en av de viktigare tillgångarna för den lokala ekonomin, ja möjligen också förutsättningen för de etruskiska stadsstaterna kring Tolfabergen med sina strategiska hamnanläggningar i Tyrrenska havet. 

etrusker

Modern textilfärgning i Oman där kärl nedsänkts i håligheter i marken (överst t. h.). I Yemen var det vanligt att färgningsprocessen skedde på gårdarna eller utanför stadsmurarna i större öppna färgkärl (överst. t. v.).

Bilden nederst visar exempel på ofta svårtolkade etruskiska boplatslämningar i form av baljformade håligheter i tuffklippan. Kanske är detta håligheter för färgtråg? Undantaget den största håligheten som är en cistern (Acquarossa, zon E). 

 

Foton överst: J. Balfour-Paul, Indigo in the Arab World. British Museum, London 1997. 
Foto nederst: C. E. Östenberg, Case Etrusche di Acquarossa. Roma 1975. 

Ett tidigt nyttjande av råvaran alun och hur denna kan ha utvecklat lokala garv- och färgningsindustrier av lädervaror och ylle, kan också sättas i relation till behov och resurser av tamboskap och textilprodukter. Detta öppnar även spännande perspektiv på olika former av djurhushållning. Frågan om tidig alunframställning i Tolfabergen torde således vara ett av de viktigare spörsmålen att väga in i forskningen kring etruskisk ekonomi och handel. Vi kan bara nyktert och avslutningsvis konstatera att etruskerna satt på en förmögenhet av ofattbara mått. Var de ovetande om detta, så skulle det idag kunna jämföras med bedriften att importera olja till Kuwait.
 
av Richard Holmgren