När Speldjävulen utmanade Gud 
-  gambling i forntiden?

Casino gambling

Illustration: Richard Holmgren

Spelpassionen och tävlingslustan är djupt rotad i det mänskliga psyket. Vi finner den på ett eller annat sätt i alla kulturer, nu som då. Mängder av artefakter från brons- och järnålder vittnar om spelets vida betydelse världen över. Men, finns det möjligen indikationer på att spelet som ursprunget ur kult- och religionsutövning redan tidigt utvecklade spel med insatser – det vill säga hasardspel eller så kallad gambling?  

gambling
hasardspel

Spel och föreställningsvärld
Spelpjäser är vanliga som arkeologiska fynd och kanske är de lättast att tolka bland det Östra Medelhavsområdets ofta välbevarade lämningar. Det är dock sällan man ägnar forntida spel en vidare tanke, om hur och i vilka sammanhang spelen tillämpades. Det kan vidare vara svårt att dra en linje mellan kult och de spel som bör ses som ren förströelse eller de spel som baseras på insatser. Med analytiska verktyg skulle man säkert också finna att de till synes pragmatiska aspekterna av spelet, såsom vi finner dem idag, äger en liknande problematik. Forntidens lottdragning som manipulerades av gudarna har fortfarande mycket gemensamt med de inslag som i dag mer karakteriseras av ödet. För andra är gudarna fortfarande närvarande - om det så berör spel på hästar, lottdragning eller tärningsspel. 
Det finns dock en betydelsefull aspekt på spelet som innebär en utveckling som sker både parallellt och bort från religionen. Detta gäller hasardspelen. Dessa, kan man säga, kombinerar människans spelinstinkt med önskad vetskap om hennes framtida öde. Det är därför till exempel tärningsspelet äger en naturlig länk till föreställningsvärlden. Spelet är inte bara en interaktion mellan spelare, utan hänger sig även till de krafter som vi har oförmåga att förstå, det andliga och övernaturliga eller ordalag som att "slumpen är omutbar”. Men - hasardspelets mest inskränkta bemärkelse är dess egenskap av kontrakt mellan två eller flera människor. Detta inbegriper utbyte av pengar eller andra värdesaker mellan deltagarna vid utgången av en speciell tilldragelse. Det råder viss osäkerhet om ursprungsbetydelsen av ordet "hasard", men arabiskans zahr, det vill säga tärning (alternativt spelmark) är en av de främsta kandidaterna. Ursprunget till engelskans ord hazard vilket syftar på risk eller fara, hämtar sina rötter ur forna tärningsspel med osäker utgång. Hasardspelen kan mycket väl vara mänsklighetens äldsta och mest utbredda form av spel och den äldsta kända tärningen är astragalen. 

gambling

Talusbenet, även kallat astragal (eng. knuckle bone, lat. astragalus), var föregångare till den mer bekanta och kubiskt sexsidiga tärningen. Väl kastad kunde astragalen hamna på fyra olika sidor. Man kunde även använda den i spel och lekar som påminner om den moderna tidens "spela kula" (eng. marbles). Foto: Richard Holmgren

Tärningen är kastad
Det vanligaste svaret på vad en astragal är, är följaktligen att den anses vara föregångaren till dagens numrerade och sexsidiga tärning. Ordet astragal är en försvenskning av grekiskans, astragalos, vilket är en bland flera benämningar på den ledknota som sitter i hälen på många däggdjur. Men det är hos just får, getter och grisar samt kor som benet äger en mera tilltalande rektangulär men rundad form - vilket lämpar den som tärningsobjekt. Vi känner vanligen till uttrycket "att spela ledknotor", men när benet istället används inom mantiken för att tolka framtiden, så brukar det benämnas spåben. Den vanligaste benämningen i västvärlden är dock idag knucklebone - då ofta i sammanhanget som speltärning.
Astragalen kan landa på fyra olika sätt när man kastar den och varje sida har ett numeriskt eller annat signifikativt värde. Ända sedan den sexsidiga tärningen trädde in på scenen har de två föremålen existerat parallellt och astragalen följer fortfarande med i enstaka kultursfärer världen över. Det är svårt att säga när tärningen, såsom vi känner den i dag, blir vanligt förekommande och i vilken kultursfär som den uppstår. Relativt tidigt i historien, i antikens Grekland, ser vi att astragalerna kunde förses med nummer som arrangerats på ett sådant sätt att dess motsatta sidor blev sju – likt dagens tärningar. Herodotos skriver att det var Lydierna som uppfann det tärningsspel som senare begagnades av grekerna. Om han avsåg tärningsspelet generellt eller spel med den sexsidiga tärningen är svårt att avgöra. Vi kan bara förmoda att det var omkring mitten av det första årtusendet f. Kr. som den sexsidiga tärningen började bli vanlig. Förmodligen var den en specialiserad utveckling av astragalen som uteslutande kom att användas i just spelsammanhang. 

gambling

Ritning av en blyfylld astragal, framgrävd från palatset i Ugarit. Illustration: efter C. F. A. Schaeffer 1962 ("Fouilles et découvertes des XVIIIe et XIXe Campagnes”, 1954‑1955 Ugaritic IV, Paris, 1‑150). Kolorering av R. Holmgren.

Gräl om pengar 
Hasardspelen har med största sannolikhet uppstått ur ritualer där gudarnas vilja tolkades genom att olika föremål kastades på marken - ofta astragaler. Men. Om man nu har spelat med någon form av insatser, kan vi då förstå detta utifrån det arkeologiska materialet? I den historiska etnografin finns beskrivningar på olika typer av spel. På flera platser i Mellanöstern kastar man fortfarande astragaler på ett sätt som just liknar dagens sätt att spela kula. Det gäller att kasta en astragal på andra utplacerade astragaler och sedan försöka vända dem från deras position. Själva kastverktyget är större än de övriga astragalerna och ofta försedd med bly för att öka dess stötkraft. Detta för onekligen tankarna till den astragal som återfanns i ett bronsålderpalats i den gamla staden i Ugarit - samt inte minst tiotusentals andra metallfyllda eller perforerade astragaler från järn- och bronsålder som grävts fram kring östra Medelhavsområdet. Inte minst viktiga för tolkningen är hundratals, på olika platser, återfunna större ackumulationer av dessa ben. 
I en redogörelse för förislamisk gambling, skriver F. Rosenthal i boken, Gambling in Islam, om hur väletablerat denna institution var och att ordet gambling jämställdes med definitionen "utbyte". Inte minst återspeglas detta i Koranen där det inom drömtolkningen sägs att drömmandet om tärningsspel betydde gräl om pengar. Definitionen qimar avser de spel där vinnaren mellan två motspelare får något av förloraren. Ordet är vidare speciellt kopplat just till tärningsspel med astragaler. Med stor sannolikhet utgjorde benet, även under förhistorisk tid själva insatsen - detta om man beaktar både moderna speltraditioner och ordet zahr med dess konnotation till spelmark eller pollett. Kanske astragalen från Ugarit utgör en av de äldre indikationerna för denna institution, även om vi med säkerhet inte kan säga något om insatserna. Ur Ibn Fadlans reseberättelse från 900-talet, finns en intressant passage som beskriver penningväxlarna i Chwarism öster om Kaspiska Havet. De sålde speltärningar vid sidan om myntenheten dirhem. Det verkar alltså vara rimligt att man i Chwarism kunde växla till sig spelmarker som hade ett definierat kommersiellt värde. Kanske var det i liknande sammanhang som astragalen kunde inköpas för att användas som insats i spel? Att astragalen till skillnad mot tärningen inte går att förfalska, torde kanske vara det viktigaste kriteriet på att det i detta fall handlar om just benknotor. Inte minst var benet säkrat mot inflation eftersom det endast fanns två ben per djur. Detta ger också en intressant tolkning av astragalen som värdeenhet under förhistorisk tid (läs min bloggartikel: Betalat har vi alltid gjort men vår förhistoria saknar pengar). 

gambling

Mongoler spelandes med astragaler. Illustration: efter I. Kabzinska-Stawarz 1991 (Games of Mongolian Shepherds, Warsaw). Kolorering av R. Holmgren.

Förändrade insatser 
Även den romerska sfären antyder astragalernas starka bytesvärde, men för tiden ofta reducerade till barns spel och lekar. Horatius skriver om hur en rik man delar sina gods mellan sina söner. På sin dödsbädd jämför fadern sin son Aulus sätt att bära sina astragaler löst i sin toga, redo att ge bort dem eller spela med dem. Medan Tiberius var den som alltid räknade sina astragaler och högtidligt gömde undan dem i hål. 
I mongoliska speltraditioner från förra seklets början, vet vi att spel med astragaler var en sorts magisk utövning med vars hjälp herdarna försökte säkra en lyckosam framtid. Tron på magiska krafter genom dessa spel hade sitt ursprung i astragalens symboliska och magiska krafter, även om många spelare inte längre var medvetna om dessa associationer. Om detta förhållandevis slutna och självförsörjande folk hade haft samma förutsättningar som mer kommersiellt inriktade samhällen, där det var möjligt att avyttra eventuella vinster, så hade speltraditionen kanske fått en helt annan prägel. I de mongoliska speltraditionerna finns idag ett antal spel som bygger på att vinna motspelarens astragaler, men vinsten bygger endast på samlandet av poäng. Den som samlat mest poäng (astragaler) vinner och i det mongoliska herdesamhället gör det generellt anspråk på lycka. Men i vissa spel, de som mycket liknar vårt sätt att "kasta gris", kan poängen ibland uttryckas i pengar. Detta senare faktum bör tolkas som ett naturligt led i mongolernas urbanisering. 
Med utgångspunkt från de stora mängder astragaler som återfunnits vid olika förhistoriska tempelområden och divinationsplatser kring Medelhavsområdet, så är det inte är orimligt att man ”spelat” vid olika orter och att detta också illustrerar spelets naturliga del av kult och religionsutövning. Det är rimligt att det var i liknande sammanhang som spelandet framodlade mer vinstinriktade aspekter och att det mycket tidigt uppstod en negativ ambivalens mellan övrig spelfilosofi och det vi idag kallar för gambling - något som också genomgående präglade utvecklingen av tärningsspelet inom islam. 


Richard Holmgren

Något att tillägga?

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln