Den förfärliga och oförklarliga olyckan vid Dyatlovpasset 

...Följ vår expedition till passet i januari 2019 

En av de sista skidbilderna som togs av gruppen – förmodligen nära sluttningarna av Kholat Syakhl, ett par timmar innan de reser tältet för sista gången vid klockan fem på eftermiddagen den första februari 1959. Foto: Dyatlov Foundation i Yekaterinburg.

Det var för ett tiotal år sedan som jag först kom att läsa den mycket gripande berättelsen om den så kallade olyckan vid Dyatlovpasset - på svenska även "Djatlovpasset". Historien är känd för att vara fullständigt outgrundlig men även för att vara oerhört rörande. Men kanske framförallt var den för fasansfull för att glömma. Likt många andra som tagit del av skildringen om de nio ryska skidåkarna som mötte en mystisk död i den ryska vildmarken 1959, fastnade även jag i ett limbo av frågetecken. Det hela gick inte att släppa - det fanns ingen rimlig förklaring till varför dessa erfarna och djärva ungdomar förolyckades. Expeditionen som leddes av den unge Igor Dyatlov, som givit händelsen dess namn, beskriver ett förlopp som möts av ständiga motsägelser. När man väl tror sig ha nått en rimlig lösning, hamnar man åter vid ruta ett innan man släcker sänglampan och ödmjukt tvingas ge upp. 

Djatlovpasset

Efter den ödesdigra natten i norra Uralbergen, lämnade gruppen efter sig ett tält innehållande kameror med idag framkallade foton samt dagboksanteckningar. Det är en gripande läsning. Deltagarna var gladlynta, nyfikna och framförallt var de en erfaren kärntrupp som var redo att möta den svåraste av utmaningar – något som gör händelserna som ledde fram till deras död än mer besynnerliga. En av gruppens kvinnliga deltagare, Zinaida Kolmogorova, var 22 år gammal när hon gav sig iväg med sina vänner. Dessförinnan skrev hon i sin dagbok:
 

”Jag undrar vad som väntar oss på denna utfärd. Vilka nya saker kommer vi att se?” 
 

Gruppen på väg genom tajgan mot Kholat Syakhl-fjället. Tajga (alt. taiga) kommer förmodligen från det altaiska språket med betydelsen ”trädbeklädda berg”. Foto: Dyatlov Foundation i Yekaterinburg.


När jag första gången studerade olyckan anade jag föga att jag med en god vän, Andreas Liljegren, en dag skulle planera en resa till Uralbergen för att följa Dyatlovgruppen i spåren. Den 25 januari 2019, om allt går som det ska, ger vi oss iväg på skidor ut i urskogen. Den första februari är det nämligen exakt 60 år sedan gruppen skar sig ut från sitt tält i panik, för att veckor senare återfinnas med oförklarliga kroppsskador i en kuslig oreda. Kanske kan vi idag bättre förstå gruppens sista timmar genom att slå upp tältet på samma plats - under samma natt på året - och framförallt genomleva liknande snödjup och frusna dalgångar på vägen dit? Vad händer med lekamen i den djupa tajgan, i extrem kyla och i stark vind? Eller vad händer med sinnet i en trakt där allsköns myter även eggat det lokala mansifolket att genom århundraden tradera mörka legender – likt den om Pāwəl-jōrut som gnager i människokroppen från insidan. Gestalten sägs svepa omkring runt byarna efter mörkrets inbrott, där den lämnar efter sig ett knackande ljud. Barn gråter och hundar ylar. Sällan går den till attack, men det har hänt. 

Ett femtiotal mil söder om det vittomtalade passet ligger storstaden Jekaterinburg. Det var här historien började, närmare bestämt 1958 på Urals Polytekniska Institut, där den 23-årige radioingenjören, Igor Dyatlov, samlade ihop kamrater och studenter för en kommande och mycket åtrådd skidexpedition till Uralbergen. Det var förresten vid samma lärosäte som självaste Boris Yeltsin, fyra år tidigare, hade lämnat bygget med ett examensarbete i gruvschakts-konstruktioner. Akademin bär numera även hans namn. Gruppen kom att bestå av åtta män och två kvinnor – samtliga i de yngre tjugoåren, förutom Semyon Zolotaryov (Sasha) som skulle omkomma på sin 38:e födelsedag. Alla hade de redan en så kallad rang 2 i extrem turåkning på skidor – men färden över det ännu icke namngivna passet skulle under ett snö- och köldtyngt februari ha givit dem en rang 3. Den bästa.

Målet för deras expedition var att ta sig till berget Otorten, vilket låg en mil norr om deras sista tältplats och vars namn på voguliska ironiskt nog betyder, “Gå inte dit”. Hur det nu än var, så fanns det en längtan ut i naturen. Under en själlös tid av falskhet i det samtida Sovjetunionen, blev naturvandringarna en flykt för själen. Man blev sin egen kapten, hade kontroll, var sin egen ägare och kämpade mot naturen. Detta var något man kunde identifiera – något man kunde ta på och ingen kamp mot en mytisk fiende eller ideologiska skillnader. Kanske kan det även förklara vår egen tids tilltagande intresse för vildmarksliv och vandringar – ett möjligt uttryck för en slags vanmakt och misstro till makthavare, murvlar och allehanda minfält av politisk korrekthet? Åtminstone kan jag själv känna så ibland och man vill då istället dra sig undan till en odistraherad tillvaro och leva till fullo – det senare som i sin ytterlighet också kan leda till raka motsatsen.
 

Åtta av Dyatlovgruppens deltagare på flaket av den lastbil som tog dem till den sista bebodda byn, Vizhay, före deras utfärd på skidor. Fotot är endera taget av Y. Yudin eller Y. Krivonischenko. Foto: Dyatlov Foundation i Yekaterinburg.


Vän av ordning noterar kanske att Dyatlov-expeditionens tio medlemmar egentligen bara kan räknas till nio. Det beror på att Yuri Yudin som under den första etappen fick knä- och ledbesvär, kom att avbryta. Detta skulle rädda hans liv, men under de nästkommande 53 åren skulle han aldrig riktigt komma till ro med sina funderingar om vad som egentligen hände med hans vänner. Yuri sade vid ett tillfälle att:
 

”om jag fick möjligheten att fråga Gud en endaste fråga, så skulle det vara vad som verkligen hände mina vänner den där natten”.


Sedan snart fem år tillbaka har han till sist återförenats med sina kamrater och kanske har han nu fått svar på den frågan?
 

Yuri Yudin tar farväl av Lyudmila Dubinina ”Lyuda”. Till vänster i bild står gruppledaren Igor Dyatlov stödjandes på sina skidstavar. Foto: Dyatlov Foundation i Yekaterinburg.


Så, vad var det då som hände natten mellan den första och andra februari 1959? Dagböcker och filmrullar i kameror, vilka återfanns i det kollapsade tältet, kan någorlunda slå fast att gruppen hamnade i en snöstorm och av misstag avvek från sin rutt för att resa sitt tält på sluttningarna av Kholat Syakhl-fjället. Det senare namnet sägs ofta bära en mörk undermening, då det på mansi betyder ungefär ”det döda berget”. Ibland tar olika författare ut svängarna och översätter namnet felaktigt till ”de dödas berg”, vilket naturligtvis ger en än mer ödesmättad klang. För det lokala mansifolket föll sig dock namnbeskrivningen fullt naturlig då deras avsikt var att beskriva en plats som man avstod från. Detta eftersom det inte fanns något liv där och man syftade då på jakt och renbete. Hur som helst så kan man utifrån Dyatlovs gruppdagbok konstatera att de faktiskt aldrig gick igenom det pass som ligger några hundra meter öster om Kholat Syakhl - det vill säga det pass som fått namnet ”Dyatlovpasset”. Det hela skulle kunna liknas med att döpa tunnelbanestationen vid Rådmansgatan till ”Olof Palmes station”, för att Olof borde ha tagit tåget hem istället för att gå en sista kvällspromenad med Lisbeth. 
 

Dyatlovgruppens tält återfinns på sluttningen av Kholat Syakhl. Nedanför syns början till skogen där gruppens kroppar hittades. Foto: Dyatlov Foundation i Yekaterinburg.

Nu var det emellertid inte snöstormen och avvikelsen från kursen mot Otorten som var det märkliga - vilket snarare var en ganska naturlig konsekvens under rådande omständigheter. Det märkliga var deras skador och de tillsynes irrationella handlingar som begicks strax dessförinnan. När tältet hittades var det uppskuret och delvis täckt av snö. Det var tydligt att tältet hade skurits upp med kniv inifrån, detta trots en temperatur på runt 30 minusgrader och stark vind. Vidare hade man lämnat kvar allt från skidor, skor, varma ytterkläder och mat – som om det var mycket bråttom därifrån. Kvar fanns även pengar och alla praktiska verktyg, vilket borde utesluta att de blev bestulna efter att ha bortschasats under hot. Istället återfanns möjligen en ishacka för mycket. Kvar i snön fanns endast avtryck efter gruppens sockor, fötter samt en och annan filtinnersko, så kallade valenki. Avtrycken ledde ned mot skogskanten, ca 500 meter från tältet, för att sedan försvinna i djup drivsnö. Här ska tilläggas att de spår som syntes hade bevarats som piedestalavtryck. Detta eftersom snön under kroppstyngden hade packats extra hårt och flyktigare snö däromkring kommit att blåsa bort. Det betyder också att om det fanns en eller flera förövare på skidor, som under vapenhot hade drivit bort gruppen från tältet, så hade sådana spår sannolikt försvunnit. 
 

Avtryck efter gruppens sockor, fötter och filtinnerskor (valenki). Foto: Dyatlov Foundation i Yekaterinburg.


En bit in i skogen återfanns de första två kropparna. Dessa tillhörde den skojfriske Yuri Krivonischenko och den djärve Yuri Doroshenko. Den senare hade vid ett annat tillfälle gjort sig känd för att ha jagat bort en björn med en geologhammare. Kropparna var barfota och endast i sina underkläder. Intill dem fanns ett tappert försök att antända en eld i form av några svartbrända grenar. Avbrutna grenar i tallen intill antyder att de unga männen eller någon annan hade försökt klättra högt upp i trädet. Försökte de kanske fly från något eller försökte de möjligen att spana mot sitt kvarlämnade tält? I det rådande mörkret borde de dock inte ha sett ett dyft. Å andra sidan återfanns en ficklamapa i påslaget läge övanpå snön över tältet. Vissa menar att denna tillhörde sökteamet, andra inte. Varför skulle de vidare klättra upp i tallen för att desperat bryta grova grenar med stelfrusna fingrar i en skog som var full med fullgoda kvistar på marken? Tallen ska dessutom ha burit spår av kroppsvävnad från någon av de förolyckade. Hur man kom att observera detta, är tillika ett mysterium.

Strax efter upptäckten av Yuri och Yuri, återfanns även kropparna efter ytterligare tre gruppmedlemmar. På rad från skogen, begravda i snö och i riktning mot tältet, låg Igor, Zinaida och Rustem. De var bättre klädda och det såg ut som att de försökt ta sig tillbaka till tältet men frusit ihjäl under försöket. Rustem hade en skallskada och Igor hade ett foto av Zinaida i sin innerficka. Det har föreslagits att Igors tätt positionerade vrister antyder att han varit bunden med något som senare avlägsnats. Kanske inte. Först två månader senare hittades de övriga fyra kropparna i en skogsravin, inte så himla långt från tallen, men i motsatt riktning från Igor Dyatlov. Obduktionen visade på åtminstone en nära dödlig skallskada på Nikolay och vidare hade två av dem, Lyudmila och Semyon, svårt hoptryckta bröstkorgar och saknade ögonglober. Lyudmila saknade även sin tunga. Inget av detta är egentligen något märkligt eftersom smältvatten hade börjat gnaga på kropparna från insidan. Enligt mansifolket emanerar även den tidigare nämnda och otäcka Pāwəl-jōrut, ut ur komposterande kläder. För en rättsläkare finns andra förklaringar till förruttnelseprocessen – dock med bibehållet resultat.
 

Ett par ingående i Dyatlovpassets sökteam. Foto: Dyatlov Foundation i Yekaterinburg.
Ett par ingående i Dyatlovpassets sökteam. Foto: Dyatlov Foundation i Yekaterinburg.


Lyudmila hade försökt värma sig i Krivonoshenkos byxor, vilket kan ge oss en kronologi på de enskilda gruppmedlemmarnas sista tidpunkt i livet. Tester på Kolevatovs och Krivonoshenkos jackor, visade dessutom på förvånande höga strålningsvärden. Eftersom både Kolevatov och Krivonoshenko tidigare hade arbetat på platser som kunde skjuta till med högre strålningsvärden, så bör detta i sig inte ha inneburit något större mysterium – däremot kan man fråga sig vem som kom på idén att hiva fram en GM-räknare för att testa joniserande strålning på stackars ihjälfrusna skidåkare? Märkliga detaljer som dessa samt frågan om varför individer av rang 3… ursäkta, jag menar av rang 2, lämnade tältet i endast strumplästen, bidrar ideligen med nya frågor. Faktum är att utredningsledaren Lev Ivanov hade kunnat avskriva det hela med att förklara gruppen som, kort och gott, "ihjälfrusna". Istället eldade han på en evig konspiration genom att dunkelt förklara orsaken till allas död med orden, ”en framtvingad naturkraft” - detta för att senare hemligstämpla materialet och förbjuda skidåkning i området under tre år.
 

Dyatlovgruppens gravmonument på Mikhajlov-kyrkogården i Jekaterinburg. Överst från vänster: Yuri Doroshenko, Lyudmila Dubinina, Igor Dyatlov, Semyon Zolotaryov, Zinaida Kolmogorova, Aleksander Kolevatov, Yuri Krivonischenko, Rustem Slobodin samt Nikolay Thibeaux-Brignolle.


Ögonvittnesskildringarna från mansijägare och studenter som skidade i närheten samt av deltagare i den militära sökgruppen, rapporterades dessutom lysande eldbollar eller sfärer över himlen – detta både under den ödesdigra natten och senare. Den ryska satelliten Sputnik 1 hade ett år tidigare dragit en reva över himlen och hur många gånger Yuri Gagarin skjutits upp i det blå för att senare landa i ödemarken med annat bråte, innan uppskjutningen av Vostok 1, är inte heller känt. Vi kanske ändå kan konstatera att det generellt var full aktivitet i det ryska luftrummet under denna tid. Men att unga tekniknördar från Urals Polytekniska Institut skulle ha flytt hals över huvud på grund av smällande teknikaliteter, är knappast troligt. Tvärtom. Kholats tämligen flacka sluttningar är inte heller benägna att utlösa snöskred. Vissa menar att gruppen sett något de inte borde se. Kanske inte.

Fram till idag har teorierna till Igor och hans vänners märkliga död varierat från mer sakliga argument till de mest utsvävande tokerier. Både spännande resonemang och målande framställningar finns att tillgå genom seriösa bokförfattare som exempelvis Svetlana Oss eller Donnie Eichar. Men sedan finns det som sagt även fallgropar. Att påstå att gruppen dödats av aggressiva snömän kan måhända stimulera en och annan påhejare av kryptozoologi, men är väl respektlöst för sörjande släktingar under ett ganska tragiskt kapitel. Detta trots att Dyatlovgruppen faktiskt själva skojade om snömän - något som lite felaktigt brukar kopplas till det som mansi- och khantyfolket i Ural kallar för menk. Dessa är egentligen mer av skogsandar framför det av ryska halvapor. Med anledning av deras skidtur hade gruppen skissat på en lustig pamflett med de ungefärliga orden ”nu vet vi att snömän existerar”. Vissa författare menar att Lev Ivanov hade tagit hand om en sådan text, vilken han skulle ha funnit i gruppens raserade tält. Endast en transkribering finns av dessa rader. Historien finner inga gränser. Tillbaka till ruta ett.
 

Djatlovpasset

Samtliga foton: Dyatlov Foundation i Yekaterinburg.


Expedition Dyatlovpasset, jan/feb 2019

Nästa år har det passerat lika lång tid mellan den dag jag senast besökte Jekaterinburg och vidare tiden för Dyatlovgruppen tappra utfärd. Åren går, men räknar man på detta vis så inser man att tiden sedan 1959 inte år så himla distanserad. Det var via den transsibiriska järnvägen som jag stannade till i Jekaterinburg, som då hette Sverdlovsk, men som återfick sitt gamla namn efter Sovjetunionens fall. På perrongen stod en förspänd brun häst och lastade nytt brännmaterial till kolvagnen. Ja, så gammal är jag – eller var det kanske ett för tiden gammal lokomotiv? Jag lutar mig blint mot det senare. Tåget kom även att passera Mikhajlov-kyrkogården, där både gravar och ett rest monument över Igor Dyatlov och hans vänner sannolikt gnistrade under iskristaller. Om detta visste jag då ingenting, men ödet hade redan bestämt återträff.    
 

Istället för pennstreck på papper, smattrar idag ljudet av tangenter. Likt för sextio år sedan och i upprymd expeditionsanda, sitter jag och Andreas och projekterar en av våra större utmaning. Att planera är halva nöjet. Hur breda bör skidorna vara i jungfruligt snödjup? När stormen trycker på och det redan är 35 minusgrader, hur känns då Fjällrävens tätt vävda G1000-tyg, vilket det så fint heter på deras hemsida ”är anpassningsbart för en livstid i naturen”. Hur lång är en livstid? Tar vi all packning i ryggsäckar eller drar vi även slädar - och kommer den lokale tolken att dyka upp i tid för att via tåg ta oss till vår ryska konnässör vid foten av Uralbergen? Pass med ryska visum ligger nu och väntar på köksbordet. Vi hoppas att våra enskilda erfarenheter och drivande upptäckarglädje ska vara oss till gagn samt tillräckliga. "Vad som väntar på denna utfärd och vilka nya saker som vi kommer att se", det är en fråga som jag helst undviker att formulera. Vi planerar så gott det går och tar sedan det som vi inte kan kontrollera, som det kommer. 

Dyatlov pass

När vår expedition återvänder i februari 2019 – det vill säga om vi lyckas undvika dramatiska temperaturfall, griniga mansijägare, avbrutna grenar, infraljud, svävande eldklot, snömän, övervintrade KGB-män och utomjordingar samt hemliga raket- och vapenexperiment, så följer en nykter rapport om upplevelser och erfarenheter. Jag glömde förresten nämna företagsamma vargflockar samt en och annan ilsk björn som lyckats vakna mitt i vintern. Sådana björnar brukar förståeligt nog vara extra stingsliga och särskilt hungriga. Jag vill minnas att mansifolket brukar kalla dessa för shaitan, vilket förmodligen är ett passande namn. Och nej - 1959 hittades varken djurspår utanför tältet eller några tecken på bortgnagade extremiteter. Möjligen hade en kråka pickat på Krivonoshenkos näsa, vilket även väcker en vidare fråga om varför svultna djur med överkänsliga snyten hållit sig på avstånd. Expeditionen 2019 har några olika idéer om hur händelserna på Kholat Syakhls sluttningar kan ha gått till. Många svar finns i detaljer, där övertolkningar och desperata men oumbärliga mytbehov annars fått dominera. Det viktigaste är att vara på plats vid samma tidpunkt på året och svaren kommer då kanske att trilla ned från himlen. Ett mindre lämpligt ordval i dessa sammanhang. 

Prova att i tanken skära upp ett utspänt tälttyg från insidan. Först punkterar du ett hål med kniven och trycker sedan kniven utåt när du skär, eller hur? Hur skulle du gjort från utsidan? Blir det någon skillnad eller skär du upp tältduken genom att dra kniven emot dig?

Från början av februari 2019, kan du läsa mer om resultaten av vår expedition.



/Richard Holmgren 2018

Tillbaka från vår expedition till Djatlovpasset! 
Klicka på bilden för vidare läsning.

Vill du vet mer om mysteriet vid Dyatlovpasset - in i minsta detalj, följ då länken nedan.

Boken DON'T GO THERE av författarinann Svetlana Oss kan varmt rekommenderas. Den finns även att köpa iTunes Store.

Det sista fotot på en av gruppens filmrullar. Somliga påstår att det visar ett av de ljusfenomen, som skymtades från håll och över trakten för incidenten. Andra menar att det helt enkelt är en blindexponering som togs efter det att kameran tillvaratagits.

Något att tillägga?

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln