Tillbaka till Beirut och Les Caves Du Roy 

Efter år av krig och ett skoningslöst 2020, är det kanske idag svårt att ana den glamour som tidigare omgav staden Beirut. Under 90-talet när jag gjorde arkeologiska utgrävningar i området, så upplevde jag själv en reminiscens av flydda tider – en känsla som inte sällan tog mig ett halvt sekel tillbaka i tiden. I städer som Damaskus och Aleppo samt inte minst Beirut, kunde man ofta koppla av på stämningsfulla restauranger med musiker av klass, pianobarer med lågt roterande takfläktar, skira palmer och silverbestick på vita dukar. Inte sällan serverades man av självsäkra kypare med handduk runt armen som med elegans svepte vinkylare mellan borden. Är man inte bekant med Beiruts historia så är det kanske svårt att föreställa sig stadens nattliv med jetsetare, heta nattklubbar och lyxiga hotell. Redan under femtio- och sextiotalet fanns här fashionabla inneställen där filmstjärnor, välbeställda och sångartister hängde runt pooler eller träffades i rökiga lokaler. Man flanerade på boulevarderna eller susade fram i öppna bilar med scarfar och stärkta vita skjortor. 

Ett särskilt kapitel berör just nattlivet i stadens numera övergivna Hôtel Excelsior. Från 1955 och fram till tidigt åttiotal - under kriget då portarna stängdes för gott - var detta ett av Libanons mest berömda hotell. Speciellt tänker jag på hotellets nattklubb ”Les Caves Du Roy” som under en tid var en av Beiruts hetaste träffpunkter. Under några svala sommarkvällar 1967 uppträdde här en alldeles speciell sångare på podiet. Atmosfären i klubben var tät och på dansgolvet trampade folk varandra på tårna i guppande håruppsättningar eller Twiggyfrisyrer. Den italienska artist som fyllde lokalen med sin mörka stämma hette Giancarlo Panico. Han bar vit smoking, knytfluga, sideburns och solglasögon med glittriga bågar. Efter ett antal scenframträdanden och åtta år senare, träffade samme man den allra tjusigaste av kvinnor. Detta gjorde han på Frimurarhotellet i Linköping och hon hette Lisbeth Holmgren. Denna kvinna är också min mor. Under hela fyrtiofem har jag nu haft nöjet att förundras över denne sympatiske och minst sagt originelle man. Här finns minsann material till en enastående levnadsteckning med kapitel efter kapitel av särpräglade händelser, känslosvall och gastkramande skratt.
Trots öron för ljuva toner så hatade Giancarlo fågelkvitter under svenska sommarmorgnar. För hans känsliga nattsömn representerade dessa ljuva soluppgångar endast "...den jävla kvi-kvi-kvi". Hans förmåga att tolka vardagen på sitt sponatana och ogenerade vis, gjorde de mest ordinära skeenden till oförglömliga citat. I hans hemstad Civitavecchia på den italienska västkusten norr om Rom, kände alla "il Panichetto" mannen med glimten i ögat. Att spatsera på stadens gator tog en evighet för alla uppehåll med vänner och pratglada. Om man råkade missa Giancarlo, så hörde man hans röst eller Panicos karakteristiska lockrop - en unik familjevissling, "phwhuuuuuu...". Det var förresten på samma gator som han som femåring charmerande amerikanska trupper för en näve karameller.

Giancarlo Panico, marzo 2020 Giancarlo Panico, marzo 2020

När man för en kort tid sedan forcerade hänglåsen till Hôtel Excelsior och Les Caves Du Roy, så öppnades en tidsbubbla från tiden före kriget. Dammhöljda spillror från en gyllene tidsålder dränktes åter i solljus. Hotellpoolen var igenväxt av grenverk i sällsamma konstellationer. Utspridda föremål låg på rödfläckiga mattor och under brandhärjade möbler låg dokument, register, stearinljus, galamenyer och tänka sig – även en flaska champagne från 1975. Här återfanns också tusentals utspridda filmnegativ från flydda tider. Kanske finns du på några av dessa, Giancarlo? I de gamla festlokalerna kunde man nu ana Hôtel Excelsiors forna glans och ofrånkomligen återkallas den kända scenen ur filmen Titanic - där ett spöklikt vrak åter vaknar till liv med uppklädda gäster, musik och glasklirr. Allt blir ånyo färgsprakande och bryter sig tvärsigenom ett vakuum av sedan länge släckta ljus.
I ett fjärran Les Caves Du Roy råder nu samma feststämning som på sextiotalet och det är på platser som dessa som du är i ditt esse käre Giancarlo. En dag anländer vi alla dit - uppklädda och lite lagom berusade när du möter oss i hotellets portar. Då ska vi åter höja glasen som vi gjorde efter dina uppträdanden på Playa de las Américas till fartfyllda klanger av Proud Mary. Tack för decennier av dramatik, garv och sund galenskap bäste maestro. När vi återses så öppnar vi den där champagneflaskan som någon lämnade på Excelsiors parkett. Den har väntat där sedan 1975 – samma år som vi träffades för första gången. Jag tror inte att det är en slump. 
 
Addio - vi ses käre vän! 
/Richard 

Giancarlo Panico 1940 - 2020 

Något att tillägga?

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln