Tillbaka till Beirut och Les Caves Du Roy 

Efter år av konflikter och inte minst efter årets förödande explosion i Beirut, är det kanske svårt att ana den glamour som givit staden namnet "Mellanösterns Paris". Å andra sidan befinner sig Paris i en nedåtspiral som gör liknelsen mer relevant än någonsin. När jag under början av 90-talet gjorde arkeologiska utgrävningar i området så upplevde jag själv en reminiscens av flydda tider – en känsla som inte sällan tog mig ett halvt sekel tillbaka i tiden. I städer som Damaskus, Aleppo och Beirut, kunde man efter utgrävningarna koppla av på stämningsfulla restauranger med musiker av hög standard, pianobarer med lågt roterande takfläktar, skira palmer och silverbestick på vita dukar. Inte sällan serverades man av lyhörda kypare som med handduk runt armen elegant svepte vinkylare mellan borden. Redan under stadens guldålder på femtio- och sextiotalet fanns här fashionabla inneställen där jetsetare, välbeställda och sångartister hängde runt pooler och strålade samman i ångande nattklubbar. Man flanerade på boulevarder eller susade fram i öppna bilar iklädda scarfar och uppknäppta skjortor. 

Ett särskilt kapitel berör just nattlivet i stadens numera övergivna Hôtel Excelsior. Från mitten av femtiotalet och fram till tidigt åttiotal - då kriget stängde portarna för gott - var detta ett av Libanons mest omtalade hotell. Speciellt tänker jag på hotellets nattklubb Les Caves Du Roy som var en av Beiruts hetaste träffpunkter. Under några svala sommarkvällar 1967 uppträdde här en alldeles speciell sångare på podiet. På dansgolvet nedanför trampade folk varandra på tårna i guppande håruppsättningar och Twiggyfrisyrer. Den italienska artist som fyllde lokalen med sin mörka stämma hette Giancarlo Panico. Han bar vit smoking, knytfluga, sideburns och solglasögon med kraftiga bågar. Efter ett antal scenframträdanden och åtta år senare, träffade samme man den tjusigaste av kvinnor. Detta gjorde han på Frimurarhotellet i Linköping och hon hette Lisbeth Holmgren. Hon är också min mor. Under hela fyrtiofem har jag nu haft nöjet att förundras över denne sympatiske och minst sagt originelle man som varmhjärtat alltid nöp mig i kinden när vi träffades. 

Här finns minsann material till en enastående levnadsteckning med flera kapitel av särpräglade händelser, känslosvall och gastkramande skratt. Trots öron för ljuva toner så hatade Giancarlo fågelkvitter under svenska sommarmorgnar. Som nattligt aktiv och med känslig morgonsömn så representerade dessa fjäderfän endast ett "...jäkla kvi-kvi-kvi". Hans förmåga att tolka vardagen på sitt sponatana och ogenerade vis gjorde de mest ordinära skeenden till oförglömliga citat. I hans hemstad Civitavecchia på den italienska västkusten norr om Rom, kände alla "il Panichetto", mannen med glimten i ögat. Att spatsera på stadens gator tog en evighet för alla uppehåll med vänner och pratglada. Råkade man missa Giancarlo, så hörde man hans röst eller Panicos karakteristiska lockrop - en unik familjevissling, "phwhuuuuuu...". Valde han istället bilen, så hoppade man högt av frekvensen från hans högaktiva biltuta. Ingen kunde hantera signalhornet eller forcera en väg med en sådan häftighet som il Panichetto. Inte sällan riktades italienska förbannelser mot bilen framför som enligt Giancarlo hade fått honom att växla ned till ettan. Alltsomoftast slutade sådana intermezzon med en pinsam och försonlig gest genom vindrutan. Detta eftersom Giancarlo ideligen glömde bort att han kände alla i stan. Det var förresten på samma kaotiska vägar där han som femåring hade charmerat amerikanska trupper för en näve karameller. När jag grävde etruskiska gravar så väntade Giancarlo gärna i sin Renault där han rattade in Juventus på sportradion. Här gick vi tyvärr förbi varandra, dock under en och samma lidelse. Bil-tutans förbannelse och Tutan-chamuns förbannelse.

Giancarlo Panico, marzo 2020 Giancarlo Panico, marzo 2020

När man för en kort tid sedan forcerade hänglåsen till Hôtel Excelsior och Les Caves Du Roy, så öppnades en tidsbubbla från tiden före kriget. Dammhöljda spillror från en gyllene tidsålder dränktes åter i solljus. Hotellpoolen var igenväxt och exponerade grenverk i sällsamma konstellationer. På fläckiga röda mattor återfanns allsköns föremål och under sargade möbler låg dokument, register, stearinljus, galamenyer och tänka sig – även en flaska champagne från 1975. Här fanns också tusentals utspridda filmnegativ från flydda tider. Kanske finns du på några av dessa Giancarlo?

I de gamla festlokalerna kunde man ana Hôtel Excelsiors forna glans och ofrånkomligen återkallas den kända scenen ur filmen Titanic - där ett spöklikt vrak åter vaknar till liv med uppklädda gäster, musik och glasklirr. På ett liknande sätt blir Excelsior ånyo färgsprakande och bryter sig tvärsigenom ett vakuum av sedan länge släckta ljus. För den som kan se detta, råder nu samma feststämning som på sextiotalet och det är på platser som dessa som du är i ditt esse Giancarlo. Du pratade ofta om Les Caves Du Roy och en dag anländer vi alla dit - uppklädda och salongsberusade när du möter oss i hotellets portar. Då ska vi åter höja glasen som vi gjorde efter dina uppträdanden vid Playa de las Américas på Teneriffa, då till fartfyllda klanger av Proud Mary. Tack för decennier av dramatik, garv och sund galenskap bäste maestro. När vi återses korkar vi upp den där champagneflaskan som någon lämnade på Excelsiors parkett. Den har väntat där sedan 1975 – samma år som vi träffades för första gången. Jag tror inte att det är en slump. Addio! 

/Richard 

 

Giancarlo Panico, september 1940 - november 2020 

Något att tillägga?

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln