M/S Estonia - en historia full av hål

Den nya upptäckten av ett stort hål i passagerarfartyget M/S Estonia har stötts och blötts i media de senaste veckorna. Vissa menar att hålet kan vara orsaken till färjans snabba sjunkförlopp – andra att det kan ha uppstått på havsbotten. Den som följt fallet Estonia genom åren förstår dock att skadorna i skrovet inte nödvändigtvis är de mest problematiska idag. Hela utredningens tillförlitlighet läcker som ett såll. 
 

Natten då Estonia sjönk satt jag på en buss från Damaskus till Amman. Jag hade precis avslutat arkeologiska utgrävningar i norra Syrien där ett område av floden Eufrat skulle dokumenteras innan en dammanläggning skulle dränka både tempel och gravar. När jag på förmiddagen steg av bussen i Amman så möttes jag av upprörda Jordanier. Alla resonerade de om hur något så stort och fruktansvärt kunde hända i en sådan trygg del av världen. Rykten hade gjort gällande att någon hade råkat öppna ”frontluckan” på en passagerarfärja och att dödssiffran var alarmerande. Som ett ökenland och kanske lite förvånande, var detta något som jordanierna kunde relatera till och något man ville förstå. De nyttjade själva gamla färjor från Norden som trafikerade rutten mellan Aqaba och Sinaihalvön. Men snart skulle vi alla få veta vad som hade hänt, sjösäkerhetsaspekten skulle tas på allvar och något så fruktansvärt skulle aldrig tillåtas hända igen. Men tjugosex år senare vet vi fortfarande inte varför Estonia kunde sjunka så snabbt och därför utgör samma kategori passagerarfartyg alltjämt en potentiell riskgrupp.

Nu har Henrik Evertssons nya dokumentärserie om Estonias haveri - Fyndet som ändrar allt - vunnit Stora Journalistpriset. Vi kan nu bara hoppas att ett pris-hullaballou inte dränker dokumentärens ursprungssyfte - det att vidare förstå orsaken till det hål som uppdagades i skrovet under filmningar på haveriplatsen. Svenska folket är nu på olika sätt bekymrade och inte minst gäller detta flera av offrens anhöriga som tvingats somna till grubblerier i över tjugofem år. Vår fattningsförmåga kräver omedelbara svar på frågor. Om svaren inte är felfria men ändå låter vettiga, så känner vi oss lugna och kan gå vidare. Först då kan vi inleda en process för acceptans som gör att vi kan släppa taget. Men förklaringarna till Estoniakatastrofen äger för många brister där svaren alltför ofta inte låter välbetänkta och där en process för acceptans legat i händerna på nyckfulla makthavare. Tidigare riksdagsman och initiativtagare till Estoniagruppen, Henrik Järrel, uttryckte det så här; ”…när man följer den här katastrofen genom åren, så är det svårt att frigöra sig från tanken att det finns någonting att dölja. Frågan är vad?”

Trots det nya fyndet så får man nu uppfattningen att endast vaga åtaganden ligger på bordet – att diverse djupdykningar i allt utom havet först ska avgöra hur man ska gå vidare med det ”nya” hålet. Och förhoppningsvis även andra hål och deformationer som påstås vara lokaliserade under bogvisiret samt vid fartygets förskepp, såsom det med utåtriktade flikar vid visirets lyftcylindrar. Till skillnad från hål-Evertsson kan sådana strukturer tyda på detonationer antingen före eller efter själva sjunkförloppet - två lika illavarslande alternativ. 
Fokus ligger inledningsvis på bottenanalyser även om man enligt Stefan Löfven nu "inte utesluter någonting". Men med facit på hand så finns det som sagt redan oroande hål i själva utredningen, sådant som man redan har och fortsättningsvis sannolikt kommer att just utesluta. Den kanske mest brännande frågan handlar om Estonias transporter av militär utrustning från forna Sovjetunionen. Frågan om en möjlig mörkläggning av ett sabotage är därför högst relevant att klarlägga. Det har spridits flera konspirationsteorier kring orsaken till haveriet, men Estonias transporter av militärt material är en reell omständighet som bör utredas omsorgsfullt. Detta faktum kommer vi aldrig ifrån, hur konspirationsresistenta vi än vill vara.    

Estonia är havets Olof Palme. Så formulerade man det i Hufvudstadsbladet för tjugo år sedan. Detta tenderar onekligen vara fallet - inte enbart som ett nationellt trauma, men där Estonia tog över stafettpinnen från en ofta mörkläggningsanklagad utredning till en annan. Dessutom har både mordet på Olof Palme och Estoniakatastrofen avhandlats inom ramen för hemliga militära organisationer med anknytningar till NATO. När det gäller Estonia verkar myndigheter ha slagit dövörat till de bevis som stödjer att passagerarfartyget upprepade gånger användes för smuggling av militärt material – enligt vittnesuppgifter även under själva haverinatten.

Varför har man då inte på allvar försökt peka ut de som är skyldiga till att bruka mänskliga sköldar för militära transporter? När hovrättspresident Johan Hirschfeldt under en hearing i Sveriges Riksdag fick frågan om vilka som beordrat tullen att släppa igenom militärt material från Estonia, så svarade han att han inte kommer ihåg detta. Han hade dessutom låtit använda uppgiftsunderlaget som braständare. Man häpnar - prova detta trick med Skatteverket nästa gång. Dessvärre var detta inte första gången som någon skyndat till pappersstrimlaren. Jag tänker på Ingvar Carlssons inrättande av det ”etiska rådet”, den grupp som borde ha samlat in åsikter från anhöriga om upptagningen av döda - något som rådet varken hade erfarenhet av eller kom att syssla med. Rådets protokoll förstördes senare av ordföranden Karin Söder. Det som däremot var för stort och tungt för dokumentförstöraren kom att vräkas ned i havsdjupet. I detta sammanhang talar vi om låsbulten till själva bogvisiret - det så kallade atlantlåset. Den svenska haverikommissionens sjötekniska utredningschef Börje Stenström slängde tillbaka låset i havet efter mången vedermöda att få upp det. Hur det vidare förhåller sig med Estonias avstängda nödbojar är en annan historia. I slutrapporten menar man att dessa plockades upp på estniska nordkusten, detta två månader innan dykbolaget Rockwater ska ha rotat runt efter dessa vid Estonias kommandobrygga. Om detta stämmer så är det fler än heliumröstade dykare som pratar Kalanka. Var bojarna finns idag är en gåta, men chansen är stor att de gömmer sig i Bermudatriangeln tillsammans med alla mina utlånade böcker. 

Det etiska rådet hävdade vidare att en bärgning av kroppar från Estonia skulle bli alltför smärtsam då dessa skulle vara för otäcka att titta på. Man menade att tillvaratagandet av så många själar skulle drabba de inblandade med psykisk ohälsa för all framtid - påståenden som fullständigt underminerar syftet med de yrkeskårer som ditintills hade verkat med sådana uppgifter. Att obducenter skulle hålla för ögonen, att massgravar efter krigsförbrytelser inte skulle undersökas eller att oredan efter flygolyckor samt orsaken till dessa skulle lämnas vind för våg, är en orimlig tanke.
De omkomna på Estonia verkar förövrigt inte alls ha varit i så dåligt skick som då gjordes gällande. Att dykare endast några veckor efter haveriet kunde se läppstift på omkomna är både gripande och något som talar i annan riktning än rådets utsago. Utanför fartyget på sjuttio meters djup och hela sex år efter Estonias förlisning, fanns fortfarande ett tiotal högst välbevarade kroppar synliga. Att dessa låg där utan att tas omhand är under all kritik och helt oacceptabelt. Varför fick inte sådana lättåtkomliga kroppar tas upp av dykare? Mot bakgrund av allt detta kan Mona Sahlins omskrivna Tobleroneaffär slänga sig i väggen – och på tal om detta så kallade ”förskott på lönen” så leder det oss vidare till riksdagens anmälan till Konstitutionsutskottet av en och samma Sahlin. Dokumentet berör mörkläggning av Försvarsmaktens kunskap om/eller delaktighet i aktiviteter i samband med Estonias förlisning. Det låter det.

Det har även framkommit att Ryssland erbjöd sig att söka efter och bärga eventuella överlevande som fångats i luftfickor på den sjunkna färjan. Fenomenet är inte alltför vanligt på det djup Estonia vilar på, men det finns exempel på människor som överlevt liknande förhållanden under både ett och två dygn. UD och Statens haverikommission negligerade Rysslands erbjudande - både på förmiddagen direkt efter förlisningsnatten samt dagen därpå. 

Varför har Sverige vidare inte försökt fastställa något ansvar för de 501 svenska medborgare som följde Estonia i djupet? Detta är unikt för en demokratisk rättsstat. Och åter igen, hur kunde själva sjunkförloppet gå så fort och varför är detta inte helt klarlagt? Från den första rapporterade smällen och fram till det att färjan försvann under ytan, förflöt inte längre tid än en fotbollshalvlek - detta med lite gastkramande förlängning. Än mer alarmerande är att Estonia var borta från ytan endast en halvtimma efter hennes första (rapporterade) mayday-anrop. Och varför har viktiga vittnesuppgifter förändrats, anonymiserats eller till och med eftersatts i Estoniaolyckans slutrapport? I ovan nämnda tv-dokumentär får vi veta att statens haverikommission aldrig tog med individuellt sammanhängande uppgifter från passagerare. Från dessa framgår bland annat att stora vattenmängder hade forsat fram under bildäck långt tidigare än etablerat. Enligt överlevande Kent Härstedt, som dock inte medverkar i filmen, så fick man överhuvudtaget inte lämna vittnesmål till kommissionen - man vädjade men inte heller regeringen svarade på otåligt väntande utsagor. Detta är förvisso en sanning med modifikation eftersom överlevande nu ska ha kallats till vittnesförhör i december 2020. Nära tjugosex år efter olyckan. Jo, det är sant.

Ett drygt trettiotal av de överlevande är alla överens om att färjan började kränga kraftigt en hel kvart innan kommissionen hävdade att den gjorde så. Detta ger obönhörligen en bild av en märklig form av censur som söker fördröja en alldeles för snabb händelseutveckling - detta oavsett om Estonia kryssade med trim mot styrbord, inte var sjöduglig eller fellastad. Som om detta inte var nog så har merparten av världens fartygexpertis sedan länge menat att Estonia borde ha kapsejsat och tagit minst ett dygn på sig att sjunka. Så länge det finns luft under bildäck så flyter hon uppochned - dock inte om skrovet vattenfyllts och därav betydelsen av det nyupptäckta hålet (hålen?). Just det faktum att Estonia inte kapsejsade direkt, men istället låg stadigt i position emedan hon sakta vände sig och gick ned likt en "långsam hiss", talar just för att skrovet penetrerats under vattenlinjen. 

Det finns inga bevis för att man från myndighetshåll medvetet har försökt undanhålla existensen av ett eller flera hål, men indirekt så finns det mycket som talar i denna konspiratoriska riktning. Nej – devisen att sanningar alltid segrar till slut, den räcker inte. Ansvariga kan idag gömma sig som emeriti i mörkläggningskonst - numera även bakom ansiktsmask. Andra kan avböja kommentar eller rikoschettera frågor i alla hopplösa riktningar. För allas vår säkerhet har vi inte råd att vänta på preskriptionstider för att sanningen ska komma fram. Vad ger det för budskap till framtida intrigmakare?

Regeringar ogillar konspirationsteorier eftersom dessa i regel är riktade mot dem själva. Därför borde man åtminstone nu försöka skingra sådana spekulationer. Men det verkar inte finnas någon brådska. Det ”bästa” man initialt kunde göra för att undvika att fartygets gravfrid stördes (och länsades på spritflaskor enligt det etiska rådet) var att ösa ned stora mängder stenmassor med ambitionen att tillsluta både båt och omkomna i betong. Detta låter som rena maffiafasonerna och förmodligen en av anledningarna till att Jimmy Hoffa fortfarande är spårlöst försvunnen. I sammanhanget Estonia använde regeringen gärna benämningen ”sarkofag” - en terminologi som klingade onaturligt för alla utom för egyptologer. Snarare väckte man den mörka våren 1986 till liv då Tjernobyls radioaktiva brand förseglades i just en betongsarkofag. Det hela lät både farligt och omänskligt. 

När allt kommer omkring så tror jag nog att de flesta som ägnat fyllning och betongmattor en närmare eftertanke nog inser hopplösheten med att skyla ett passagerarfartyg på 15 567 bruttoton med plats för 605 hytter som däremellan innehåller 83... ursäkta 76, jag menar 75 fordon. Det beror nämligen på vem man frågar, den estniska statliga säkerhetspolisen, JAIC eller Estline. Alltsammans vilande på en sluttning av lös och flyktig sjölera. Följdaktligen kom sten- och grusösandet också att utlösa ett gigantiskt lerskred mot söder, vilket hade kunnat få fartyget att tumla okontrollerat mot djupet och rört om i den gravfrid man var så mån att slå vakt om. Dessutom torde en betongsarkofag med ett gravrostande inre förr eller senare ha imploderat. Förvisso håller en övertäckning tillräckligt länge för att ansvariga skulle få äta i lugn och ro under resten av sin livstid. Sjuttiofem fordon, inget annat.

Efter en tids ösande kom man sedan att avbryta - för var det inte över bland annat det nyupptäckta hålet som mycket av stenmaterialet hamnade? Några betongmattor behövdes egentligen inte längre - uppdraget slutfört. Vad som dock inte ingick i planen var att Estonia så småningom skulle kana sydvart, tippa tolv grader över fast lermorän, blotta styrbords buk och att team-Evertsson skulle trotsa den ifrågasatta gravfriden. Ett hål blev exponerat och även om just detta inte hade med förlisningen att göra, så kunde kanske andra besvärliga saker tvingas till ytan? Det vill säga, rota runt - ställa obekväma frågor - hitta flera hål - röja hemliga förbindelseer med främmande makt - skaka Sverige i dess grundvalar. Det senare har vi ju bekantats med förr.
 

Det nyfunna hålet då - kan ett sådant ha uppstått vid kollisionen med en ubåt? Några vill bestämt mena det, men är inte detta långsökt? Ja, vem har egentligen en aning efter alla märkligheter? Frågan kan dock väcka andra spörsmål till liv - det vill säga om det fanns anledning för andra farkoster att röra sig i Estonias närhet. 

För det första så måste man medge problematiken med att länka en sidostöt med lösgörandet av bogvisiret. Detta gäller å andra sidan även de som propagerar för att det var bogvisiret som orsakade hålet och bucklan på styrbords sida. Ett kaotiskt hav kan möjligen förklara endera alternativet. Det kan naturligtvis inte heller uteslutas att ett vattenintag, på ett eller annat sätt kan ha bidragit med en onaturlig skrovfriktion - det vill säga en snedbelastning av bogvisiret när Estonia kryssade med tilltagande trim mot förskeppet och lutning mot styrbord. Vissa menar till och med att bogvisiret aldrig lossnade helt - och ja, då har vi ytterligare ett scenario att ta ställning till. Den som gör en omsorgsfull djupdykning i studiet av förskeppets hydralrör, cylindrar och frågan om avslita högtrycksledningar, kommer ovillkorligen upptäcka att bogvisiret kan ha funnits vid Estonias förskepp vid själva sjunkscenariot - åtminstone halvt hängande. Vi ska återkomma till denna fråga längre ned. Det överlevande vittnet, Mikael Öun, som alltid givit ett mycket skärp intryck, menar dock att visiret inte syntes när Estonia lämnade ytan. Nio minuter in i en mycket expressiv intervju med Svenska Yle, så beskriver han silhuetten av Estonias bulb som den längst utstickande delen av fartyget. Han ser även strukturen på en stängd ombordkörningsramp. Att denna var stängd behöver inte betyda att den aldrig varit öppen, detta eftersom Estonia vid det här laget ligger vänd uppochned med rampen "hängandes" i sina fästen. 

Att hålet med sin jättebuckla kan ha uppstått i djupet när färjan lade sig till rätta på ett 5–30 meter tjockt lager av svallad sjölera och bitvis fast morän, kan förvisso göra den senaste hålhistorien kort. Detta låter dock som historiens största mjuklandning. Ja, även om en framtida utredning kan konstatera att bottnen delvis blottar berggrund, eller som vi redan vet - morän, så kommer vi aldrig ifrån frågan om vapensmuggling eller utredningens överlag ljusskygga beteende. Men låt oss för en stund återgå till tanken om en maritim kollision av något slag, samtidigt som vi smusslar ned några av Ockhams rakknivar i byrålådan. Vilka nu dessa skulle vara?

Om vi förutsätter att Estonia eskorterades genom vattnen under förlisningsnatten, så behöver en sammanstötning inte vara så hopplöst märklig. Att två farkoster rört sig i samma riktning, kan kanske förklara hur en sammanstötning blev mindre dramatisk men tillräckligt förödande för skrovets strukturella integritet. Men varför skulle Estonia ha skyddats och av vem? Svaret är att om Estonia upprepade gånger smugglade militärt material så kunde det ha gjort henne till ett potentiellt mål som krävde beskydd - ett fraktförfarande som förövrigt är både vådligt och regelvidrigt för ett civilt fartyg i fredstid. Var det kanske till och med så att det ofta fanns eskorterande farkoster i Estonias närhet och att detta snarare var en regel än ett undantag då hon kryssade med känslig last? Risken för en kollision är ju större under dåligt väder och om så skedde, blev då kanske smugglingen obekvämt exponerad - det vill säga som när en seriemördare sladdar av vägen med ett lik i bagaget? Men skulle en ubåt verkligen ha befunnit sig i eller gått upp till ytläge under rådande väderförhållande? Vet ej. Och, borde inte vittnet Carl Eric Reintamm som var först upp på däck ha sett en farkost vobbla bort i vågdalarna? Nu såg han förvisso något stort och vitt försvinna under ytan. Om detta istället var bogvisiret eller ett dussintal badlakan från hål-Evertsson, likt den handduk som fortfarande sitter kvar i hålet, kan vi bara spekulera kring. Carl Erik befann sig dock inte på hålsidan, men föremål som passerar under kölen är i regel inte så knussliga med kurs och orientering. Och till sist - om bogvisiret helt enkelt lossnade på grund av bristfälligt underhåll, så kvarstod kanske problemet med att hemlighålla spåren efter eventuella smugglingsaktiviteter? 

Svaren på liknande komplexa frågor kan vi inte veta någonting om i avsaknad av en utförlig analys av hela fartygsskrovet. Inte heller utan full insyn i tjugosju kartonger av sekretessbelagt material. Under tiden som avdankade företrädare för ÖB, Must och gamla KSI är tysta, så kan vi fortsättningsvis bara spekulera vidare och odla nya konspirationsteorier. För är det inte det som blir den nyttiga konsekvensen? Det vill säga att vi gör precis så som jag gör här, gissar sönder den sista gnutta kredibilitet vi har eller försöker finna? En slug plan för självgenererande och splittrande åsikter där den ena teorin är mer invecklad än den andra och där lagvidrig verksamhet fördunklas bakom oändliga gissningslekar. Ja, även att misstänka en sådan subversiv metod blir en konspirationsteori. 

När jag ändå är uppe i varv, tillåt mig då fortsätta denna olyckliga gissningslek för en stund. Från radarstationen på Utö kunde man plotta ut minst ett oidentifierat fartyg som man bitvis lyckades spåra. Detta påstods vara Estonia, men rutten kan omöjligen ha varit hennes eftersom den är längre än den som färjan kunnat göra mellan avgång och förlisning. Det kan med andra ord ha rört sig om vilket fartyg som helst, civilt eller militärt. Här kanske man kan fråga sig om det möjligen var en farkost tillhörande NATO som i sådana fall eskorterade eller av annan anledning rörde sig i Estonias närhet? I haverikommissionens slutrapport på sidan 206 nämns till och med två okända fartyg - nummer 0251 och 0303. Var det kanske uppdragsgivarna själva som beledsagade en extra känslig last samtidigt med den NATO-övning som inleddes i närområdet samma natt som Estonia sjönk? Oavsett vad delar av denna övning, Exercise Cooperative Venture 94 pysslade med från förlisningsnatten och fram till den 7 oktober, så bör man åtminstone fråga sig varför både satellitspaning, fartyg, militärflyg och ubåtar från fjorton olika nationer inte deltog vid den efterföljande räddningsoperationen av Estonia - eller gjorde någon det? En bärgning av allt annat än de olycksdrabbade kanske?
Kan yrkesmässiga dykare ha lämnat spår i form av bortsågade räcken från Estonias ombordkörningsramp? Betyder detta att någon försökte ta sig in på bildäck mellan tiden för förlisningen och fyra dagar senare då detta kunde dokumenteras? Trots tydliga undervattensfilmingar av uppställda räcken så finns det vissa som ändå menar att dessa inte alls var avsiktligt borttagna och den internationella haverikommissionen (JAIC) berör inte räckena överhuvudtaget. Varför? Om inte annat utgör räckena essentiell information om Estonias skadade förskepp och därmed vital information om sjunkförloppet? Märkligheter igen.

Ett annat bekymmer med vad som utspelade sig på havsbotten angår Estonias legendariska bogvisir. Enligt den svenska haverikommissionen hittades detta den 18 oktober 1994, men i ett fax från T. Karppinen som ingick i den internationella kommissionen från Finlands sida, framgår det att visiret hade dokumenterats mer än en vecka dessförinnan. Bogvisiret som ska ha separerat från fartygskroppen innan färjan förliste ska således ha hittats på 76 meters djup, drygt 1,5 km väster om vraket. Här finns dock ytterligare en märklig detalj. Utifrån en upparbetad sonarbild som ska ha tagits av det finska fartyget Halli den 2 oktober 1994, så menar ett flertal uttolkare att bogvisiret faktiskt fanns på plats vid Estonias förskepp. Ja, man behöver inte ha någon större kreativitet för att se hur ett visir ligger på sniskan vid förskeppet. Det är till och med inbucklat på samma sida som det uppfiskade visiret. Notera dock att bilden i fråga visar detaljerade höjdkurvor som ritats in utifrån en originalbild. Den senare tycks idag vara otillgänglig och vad detta beror på är naturligtvis svårt att säga - men som vanligt lämnar hanteringen av bevismaterial kring Estonia en del i övrigt att önska. Problemet togs redan upp i en interpellation i riksdagen 2005 (2005/06:455). Då var förklaringen att sonarbilden togs först 1996 i samband med övertäckningen. Detta klargör knappast problemet eftersom bogvisiret ju bärgades två år tidigare. Huruvida de inritade höjdkurvorna skulle vara ett "misstag" är svårt att säga utan vidare kunskap om bilden. Om den är ett montage, så bör man i alla händelser utreda vem som kan ha genererat en sådan bild och i vilket syfte. Sådant kan medföra att trovärdigheten urholkas hos de som söker angelägna och ärliga svar. 

Vid sidan om några svepande spekulationer så är poängen med detta inlägg att beröra några av de omständigheter som är minst sagt problematiska kring fallet Estonia. Oavsett hålets betydelse för färjans sjunkförlopp - eller att hon gick under överhuvudtaget - så kantas Estoniautredningen likväl av en mängd förseelser som bör klargöras. Även om vi accepterar att bogvisiret lossnade på grund av bristfällig tillsyn och att allsköns hål penetrerats av sjölera på steroider samt att tillräckligt med vatten på endera sätt nådde kritiska utrymmen på Estonia, så kommer vi aldrig ifrån att färjan upprepade gånger användes för smuggling av militärteknologi. Direkta eller indirekta spår av sådana bevis kan fortfarande finnas ombord - det vill säga, om man nu inte forserar ombordstigningsrampen och länsar bildäck innan nästa officiella undersökning. Kan kanske en sådan granskning ställa ansvariga mot väggen? Detta i frågor om hur ett undermåligt fartyg tillåtits kryssa gång efter annan utan att denna, för vissa, viktiga rutt kom att strypas? Eller skulle en grundlig inspektion av bildäck och förskepp kunna uppdaga en ännu mörkare historia - där lastutrymmet inte bara ruvar på lastbilar med opassande tillhörighet, men även är befläckat med sotiga titthål ut i sjöleran? 

Inte minst är efterföljande hysch-hysch och andra märkliga sakförhållanden beklämmande. Åttahundrafemtiotvå människor miste livet och trots att man tidigt utlovade att ta upp drunknade, så gjorde man snart en helomvändning. Vissa anhöriga var tillfreds med detta, men en överväldigande majoritet var inte av den åsikten. Är man cynisk om man befarar att förolyckade lämnades kvar i fartyget för att kunna tillämpa en gravfrid? Endast då kunde man säkra fartyget från obehörig inspektion. Eller som överlevande Sara Hedrenius så klokt uttryckte det - vi kan inte låta de omkomna hindra en utredning för hur de dog. En galenskapens moment 22 där myndigheterna sjäva faktiskt inte visade någon större vördnad för viloplatsen. Istället för att ordentligt undersöka bildäck, det utrymme som man själva menade ruvade på orsaken till haveriet, så fokuserade man på hytt efter annan. Ofta innehöll dessa både omkomna passagerare och personal samt en intressant portfölj tillhörande Alexander Voronin. Nej, någon gravfrid för de döda uppvisades varken i Estonias eller departementens mörka korridorer. Inte heller utanför vraket, där många kvarlämnande kroppar krossades under ton av grus. Otroligt.

Allting är oerhört frustrerande och man kan bli "skogstokig" - som en av Estoniakatastrofens överlevande, Anders Eriksson, uttryckte sig i en tv-intervju. Då ska man komma ihåg att Eriksson är en mycket samlad individ där varken haveriet, ett iskallt och bräckt hav eller tiden därefter lämnade honom med märkbara stressyndrom. Snarare är det utredningen i sig som gjort honom omskakad.
För över 1700 år sedan blev även Tiridates den Store av Armenien skogstokig. Den historien slutade dock lyckligt genom ingripandet en viss Gregorius Upplysaren - så ännu finns hopp om nytt ljus över dunkla omständigheter. Haverikommission 2.0 står för dörren och tids nog får vi som sagt veta om man "inte utesluter någonting" eller om man i tysto svetsar upp och bärgar de sista ledtrådarna. Är det inte lite ironiskt att en stor del av ansvaret nu ligger i händerna på en svetsare?
Nåväl. Jag vet inte vad som är värst i denna Estonia-oreda, men det är inte svårt att finna sympati med nio av tio anhöriga som ville få hem sina kära till en värdig ceremoni och en mindre dystopisk viloplats. I detta sammanhang minns jag Mona Sahlins ord med både vanmakt och vredesmod. Hon bad nämligen sedermera om ursäkt och erkände att man omdelbart borde ha omhändertagit de omkomna. Regeringen framförde därför ett djupt och uppriktigt beklagande. Förutom olyckan i sig så är nog detta uttalande det mest svåruthärdliga.

Några som däremot inte har problem med de officiella utredningsresultaten kring Estonia är magasinet Filter. Långt därifrån. Exakt vems åsikter de vill filtrera är osäkert, men i nummer 77 av tidskriften står detta klart. Där går man hårt åt Evertsson och hans, som man menar det, dubiösa hålhistoria. Filter kritiserar då indirekt även många som besvärats av Estonias undermåliga utredning - sådana som idag består av både överlevande, anhöriga, fartygsexperter samt förtroendevalda politiker. Filter menar att sådana människor stöder sina resonemang på företrädare som - hör och häpna; ”...intresserar sig för frågor som tankekontroll, UFO:n, huruvida Förintelsen ägt rum, etcetera”. Att trivialisera ett folkmord genom att bunta ihop det med UFO-sammanhang är inte helt oproblematiskt. Rentav osmakligt. Om Filter med dessa ord vill skambelägga utsatta människor och samtidigt släta ut mattan för lagvidrig verksamhet, ja då finns här möjligen en ändamålsenlig förklaring. Där tappade de åtminstone min uppmärksamhet, även om jag måste medge att deras artikel gör några relevanta nedslag. Man får känslan av att Filters metod lider av så kallad körsbärsplockning, det vill säga att de endast fokuserar på världen som god och empatisk men där hänsynslösa och makthungriga komplotter lämnas utanför kalkylerna. Det är svårt att ha förtroende för journalism som driver en endaste vinkel med tvärsäkerhet, detta i en sakfråga som har mycket komplexa orsakssammanhang.

I mångas mening har Filter tidigare varit ute på hal is, inte minst för att i sällskap med en pressad Palmeutredning ha drivit tesen om Skandiamannen som Olof Palmes baneman. Detta blev en riktig västgötaklimax där ett avlidet vittne kom att pekas ut utan försvarare. Det känns nästan som att Filter agerar städpatrull till allsköns statshemligheter och utrikespolitiskt fördärv. I alla händelser så har Estonia tveklöst blivit havets Olof Palme, eller om man så vill, Palmemordet var Sveavägens Estonia. 

Nobelpristagaren i fysik Wolfgang Pauli sade en gång lite vitsigt;
 

”När jag dör så kommer min första fråga till Djävulen att bli;
vad är egentligen meningen med själva finstrukturkonstanten?”

Det vill säga, vad är innebörden av det besynnerliga talet 137? Jag är benägen att hålla med - för kanske är det just Djävulen i egen person som hånfullt sytt ihop en fingervisning som förenar både submarina Östersjöaktiviteter, militärt smuggelgods och antalet överlevande i den största europeiska fartygskatastrofen sedan Titanic i fredstid. Jag tänker på U-137, på Cesium-137 och på Estonias 137 räddade själar. Man brukar säga att Djävulen sitter i detaljerna. För oavsett finstrukturkonstanten så kan vi åtminstone vara överens om en sak - själva talesättets egentliga andemening. Det vill säga att allt som verkar enkelt i första anblick, såsom grundstötningar och glappa bogvisir, egentligen är långt mer komplicerade än förväntat. Eller vad säger du Carl Bildt?
 
Richard Holmgren 

Post scriptum. Nu väntar vi med spänning på utgången i åtalet mot Henrik Evertsson för brott mot mörkläggningsfriden. Därefter på hur hålskapande stenar i bottensedimenten kan förklara hemliga militära transporter. 

FOKUS ESTONIA Site

Uppdatering 2021 - läs mer här
Modern analysis methods
for Estonia investigations