M/S Estonia - en historia full av hål

Den nya upptäckten av ett stort hål i passagerarfartyget M/S Estonia har stötts och blötts i media de senaste veckorna. Vissa menar att hålet kan vara orsaken till färjans snabba sjunkförlopp – andra att det kan ha uppstått på havsbotten. Den som följt fallet Estonia genom åren förstår dock att skadorna i skrovet inte nödvändigtvis är de mest problematiska idag - hela utredningens tillförlitlighet läcker som ett såll. Den officiella redogörelsen bakom Estonias förlisning 1994 kantas av en mängd obekväma hål som våra makthavare ovillkorligen måste gå till botten med och reparera. 
 

Natten då Estonia sjönk satt jag på en buss från Damaskus till Amman. Jag hade precis avslutat arkeologiska utgrävningar i norra Syrien där ett område av floden Eufrat skulle dokumenteras innan en dammanläggning skulle dränka både tempel och gravar. När jag på förmiddagen steg av bussen i Amman så möttes jag av upprörda Jordanier. Alla resonerade de om hur något så stort och fruktansvärt kunde hända i en sådan trygg del av världen. Rykten gjorde gällande att någon hade råkat öppna ”frontluckan” på en passagerarfärja och att dödssiffran var alarmerande. Som ett ökenfolk och lite förvånande, var detta något som jordanierna kunde relatera till och något man ville förstå. De nyttjade själva gamla färjor från Norden som trafikerade rutten mellan Aqaba och Sinaihalvön. Men snart skulle vi alla få veta vad som hade hänt, sjösäkerhetsaspekten skulle tas på allvar och något så fruktansvärt skulle aldrig tillåtas hända igen. Men tjugosex år senare vet vi fortfarande inte varför Estonia kunde sjunka så snabbt och därför utgör samma kategori passagerarfartyg alltjämt en potentiell riskgrupp.

Nu har Henrik Evertssons nya dokumentärserie om Estonias haveri - Fyndet som ändrar allt - vunnit Stora Journalistpriset. Vi kan nu bara hoppas att ett pris-hullaballou inte dränker dokumentärens ursprungssyfte - det att vidare förstå orsaken till det hål som uppdagades i skrovet under filmningar på haveriplatsen. Svenska folket är nu på olika sätt bekymrade och inte minst gäller detta flera av offrens anhöriga som tvingats somna till grubblerier i över tjugofem år. Vår fattningsförmåga kräver omedelbara svar på frågor. Om svaren inte är felfria men ändå låter vettiga, så känner vi oss lugna och kan gå vidare. Först då kan vi inleda en process för acceptans som gör att vi kan släppa taget. Men förklaringarna till Estoniakatastrofen äger för många brister där svaren alltför ofta inte låter vettiga och där en process för acceptans legat i händerna på en nyckfull regering.

Trots det nya fyndet så får man just nu uppfattningen att endast vaga åtaganden och långrandiga betänkanden ligger på bordet – att diverse djupdykningar i allt utom havet först ska avgöra hur man ska gå vidare med det ”nya” hålet. Ja - eller andra möjliga hål och deformationer som påstås vara lokaliserade under bogvisiret samt vid fartygets förskepp, såsom det vid visirets lyftcylindrar med utåtriktade flikar. Till skillnad från hål-Evertsson kan sådana strukturer tyda på detonationer antingen före sjunkförloppet eller på bottnen - två lika illavarslande alternativ. 
Fokus ligger inledningsvis på metallurgiska analyser även om man enligt Stefan Löfven "inte utesluter någonting". Men med facit på hand så finns det dessvärre redan oroande hål i själva utredningen, sådant som man redan har och fortsättningsvis sannolikt kommer, att just utesluta. Flera av dessa frågor bör vi bringa klarhet i, där kanske den mest brännande frågan handlar om smugglingen av militärt material från forna Sovjetunionen. Det har spridits flera konspirationsteorier kring orsaken till Estonias haveri, men just smugglingen är en reell omständighet som bör utredas grundligt. Detta faktum kommer vi aldrig ifrån, hur konspirationsresistenta vi än vill vara.    

Estonia är havets Olof Palme – så formulerade man det i Hufvudstadsbladet för tjugo år sedan. Detta tenderar onekligen vara fallet - inte enbart som ett nationellt trauma, men där Estonia tog över stafettpinnen från en mörkläggningsanklagad utredning till en annan. Dessutom har både mordet på Olof Palme och Estoniakatastrofen avhandlats inom ramen för hemliga militära organisationer med anknytningar till NATO. När det gäller Estonia verkar myndigheter ha slagit dövörat till de bevis som stödjer att passagerarfartyget upprepade gånger användes för smuggling av militärt material – enligt vittnesuppgifter även under själva haverinatten.

Varför har man inte på allvar försökt peka ut de som är skyldiga till att bruka mänskliga sköldar för illegala transporter? När hovrättspresident Johan Hirschfeldt under en hearing i Sveriges Riksdag fick frågan om vilka som beordrat tullen att släppa igenom militärt material från Estonia, så svarade han att han inte kommer ihåg detta. Han hade nämligen låtit förstöra det underlag som innehöll sådana uppgifter. Man häpnar - och dessvärre var detta inte första gången som någon skyndat till pappersstrimlaren. Jag tänker på Ingvar Carlssons inrättande av det ”etiska rådet” – den grupp som borde ha samlat in åsikter från anhöriga om upptagningen av döda - något som rådet varken hade erfarenhet av eller kom att syssla med. Rådets protokoll förstördes senare av ordföranden Karin Söder. Det som däremot var för stort och tungt för dokumentförstöraren kom att vräkas ned i havsdjupet. I detta sammanhang talar vi om låsbulten till själva bogvisiret - det så kallade atlantlåset. Den svenska haverikommissionens sjötekniska utredningschef Börje Stenström slängde tillbaka låset i havet efter mången vedermöda att få upp det. Hur det vidare förhåller sig med Estonias avstängda nödbojar är en annan historia. I slutrapporten menar man att dessa plockades upp på estniska nordkusten, detta två månader innan dykbolaget Rockwater ska ha rotat runt efter dessa på Estonias kommandobrygga. Om detta stämmer så är det fler än heliumröstade dykare som pratar Kalanka.

Det har även framkommit att Ryssland erbjöd sig att söka efter och bärga eventuella överlevande som fångats i luftfickor på den sjunkna färjan. Fenomenet är inte vanligt men det finns flera exempel på människor som överlevt liknande förhållanden under både två och tre dygn. UD och Statens haverikommission negligerade Rysslands erbjudande - både på förmiddagen direkt efter förlisningsnatten samt dagen därpå. 

Det etiska rådet hävdade vidare att en bärgning av döda kroppar från Estonia skulle bli alltför smärtsam, då dessa skulle vara för otäcka att titta på. Man menade att tillvaratagandet av så många kroppar skulle drabba de inblandade med psykisk ohälsa för all framtid - påståenden som fullständigt underminerar syftet med de yrkeskårer som ditintills hade verkat med sådana uppgifter. Att obducenter skulle hålla för ögonen, att massgravar efter krigsförbrytelser inte skulle undersökas eller att oredan efter flygolyckor samt orsaken till dessa skulle lämnas vind för våg, är en orimlig tanke.
De omkomna på Estonia verkar förövrigt inte alls ha varit i så dåligt skick som då gjordes gällande. Att dykare endast några veckor efter haveriet kunde se läppstift på omkomna är både gripande och något som talar i annan riktning än rådets utsago. Utanför fartyget på sjuttio meters djup och hela sex år efter Estonias förlisning, fanns fortfarande ett tiotal högst välbevarade kroppar synliga. Att dessa låg där utan att tas omhand är under all kritik och helt oacceptabelt. Varför fick inte sådana lättåtkomliga kroppar tas upp av dykare? Mona Sahlins omskrivna Tobleroneaffär kan i jämförelse slänga sig i väggen – och på tal om detta så kallade ”förskott på lönen” så leder detta oss vidare till riksdagens anmälan till Konstitutionsutskottet av en och samma Sahlin. Dokumentet berör mörkläggning av Försvarsmaktens kunskap om/eller delaktighet i aktiviteter i samband med Estonias förlisning. Det låter det.

Varför har Sverige vidare inte försökt fastställa något ansvar för de 501 svenska medborgare som följde Estonia i djupet? Detta är unikt för en demokratisk rättsstat. Och åter igen, hur kunde själva sjunkförloppet gå så fort och varför är detta inte helt klarlagt? Från den första rapporterade smällen och fram till det att färjan försvann under ytan, förflöt inte längre tid än en fotbollshalvlek - med lite gastkramande förlängning. Än mer alarmerande är att Estonia var borta från ytan endast en halvtimme efter hennes första (rapporterade) mayday-anrop. Och varför har viktiga vittnesuppgifter förändrats, anonymiserats eller till och med eftersatts i Estoniaolyckans slutrapport? I ovan nämnda tv-dokumentär får vi veta att statens haverikommission aldrig tog med individuella och sammanhängande uppgifter från passagerare. Från dessa framgår bland annat att stora vattenmängder hade forsat fram under bildäck långt tidigare än etablerat. Enligt överlevande Kent Härstedt, som dock inte medverkar i filmen, så fick man överhuvudtaget inte lämna vittnesmål till kommissionen - man vädjade men inte heller regeringen svarade på otåligt väntande utsagor. Detta är förvisso en sanning med modifikation eftersom överlevande nu ska ha kallats till vittnesförhör i december 2020. Nära tjugosex år efter olyckan. Jo, det är sant.

Ett trettiotal av de överlevande är alla överens om att färjan började kränga kraftigt en hel kvart innan kommissionen hävdade att den gjorde så. Detta ger obönhörligen en bild av en märklig form av censur som söker fördröja en alldeles för snabb händelseutveckling - detta oavsett om Estonia kryssade med trim mot styrbord, inte var sjöduglig eller fellastad. Som om detta inte var nog så har merparten av världens fartygexpertis sedan länge menat att Estonia borde ha kapsejsat och tagit minst ett dygn på sig att sjunka. Så längde det finns luft under bildäck så flyter hon uppochned - dock inte om skrovet penetrerats och därav betydelsen av det nyupptäckta hålet. Det finns inga bevis för att man från myndighetshåll medvetet har försökt undanhålla existensen av ett eller flera hål, men indirekt så finns det mycket som talar i denna konspiratoriska riktning. Nej – devisen att sanningar alltid segrar till slut, den räcker inte. Ansvariga kan idag gömma sig som emeriti i mörkläggningskonst - numera även bakom ansiktsmask. Andra kan avböja kommentar eller rikoschettera frågor i alla hopplösa riktningar. För allas vår säkerhet har vi inte råd att vänta på preskriptionstider för att sanningen ska komma fram. Vad ger det för budskap?

Regeringar ogillar konspirationsteorier eftersom dessa i regel är riktade mot dem själva. Därför borde man åtminstone nu försöka skingra sådana spekulationer. Men det verkar inte finnas någon brådska. Det ”bästa” man initialt kunde göra för att undvika att fartygets gravfrid stördes (och länsades på spritflaskor enligt Ines Uusmann) var att ösa ned stora mängder stenmassor med ambitionen att gjuta in både båt och omkomna i betong. Detta låter som rena maffiafasonerna och förmodligen en av anledningarna till att Jimmy Hoffa fortfarande är spårlöst försvunnen.
När allt kommer omkring så tror jag nog att de flesta som ägnat fyllningen en närmare eftertanke nog inser hopplösheten med att skyla ett passagerarfartyg på 15 567 bruttoton med plats för 605 hytter, 52 lastbilar och 460 personbilar - detta på en sluttning av lös och flyktig sjölera. En betongsarkofag med ett gravrostande inre torde dessutom förr eller senare ha imploderat. Det är tur att det gravplatsskyddade Titanic inte seglade under svensk flagg, eljest hade stora trapphallen idag varit igenproppad med cement.

Men - övertäckningskontroversen av Estonia slutar inte här. Inte sällan stöter man på sakliga framställningar om att grusbädden även dumpades hundratals meter väster om vraket. Hur det ligger till med detta är svårt att uttala sig om, men mot bakgrund av allt hokuspokus så finns det anledning att misstänka att fyllningenens syfte var att övertäcka ett flertal obekväma sakförhållanden. Både av färjan och till äventyrs området runtomkring. Efter en tids ösande kom man sedan att avbryta – uppdraget slutfört - för var det inte över bland annat det nyupptäckta hålet som mycket av stenmaterialet hamnade? Vad som dock inte ingick i planen var att fartyget skulle kana sydvart, blotta styrbords buk och att team-Evertsson skulle trotsa gravfriden. Ett hål blev exponerat och även om det inte hade med förlisningen att göra så kunde andra besvärliga saker tvingas till ytan? Tänk; rota omkring - hemliga förbindelseer med främmande makt - skaka Sverige i dess grundvalar. Det senare har vi bekantats med förut.
 

Det nyfunna hålet då - kan ett sådant ha uppstått vid kollisionen med en ubåt? Några vill bestämt mena det, men är inte detta långsökt? Förvisso, men frågan kan kanske väcka andra spörsmål till liv? För det första så måste man medge problematiken med att länka en sidostöt med lösgörandet av bogvisiret. Detta gäller å andra sidan även de som propagerar för att det var bogvisiret som orsakade hålet och bucklan på styrbords sida. Ett kaotiskt hav kan möjligen förklara endera alternativet. Det kan naturligtvis inte heller uteslutas att uppkomsten av ett hål, med påföljande vattenintag, kan ha bidragit till en onaturlig skrovfriktion - det vill säga en snedbelastning av bogvisiret när Estonia kryssade med tilltagande trim mot styrbord. Vissa menar till och med att bogvisiret aldrig lossnade helt - och ja, då har vi ytterligare ett scenario att ta hänsyn till. Vi ska snart återkomma till det underlag som antyder att bogvisiret kan ha funnits på plats hela vägen till havsbotten. 
Att hålet med sin jättebuckla kan ha uppstått i djupet när färjan lade sig till rätta på ett 5–30 meter tjockt lager av sjölera, kan förvisso göra den senaste hålhistorien kort. Detta låter dock som historiens största mjuklandning och ett stenblock behöver dessutom ha stöd underifrån för att rikta kraft i motsatt riktning. Ja, även om en framtida utredning kan konstatera att bottnen bestod av rent urberg, så kommer vi aldrig ifrån frågan om vapensmuggling eller utredningens överlag ljusskygga beteende. Men, låt oss för en stund återgå till tanken om en maritim kollision av något slag, samtidigt som vi smusslar ned några av Ockhams rakknivar i byrålådan. Vilka nu dessa skulle vara?

Om vi förutsätter att Estonia eskorterades genom vattnen under förlisningsnatten, antingen över eller under ytan, så behöver en sammanstötning inte vara hopplöst märklig. Men varför skulle hon ha skyddats och av vem? Svaret är att om Estonia upprepade gånger smugglade militärt material så kunde det ha gjort henne till ett potentiellt mål som krävde beskydd - ett fraktförfarande som förövrigt är både vådligt och olagligt för ett civilt fartyg i fredstid. Var det kanske till och med så att det ofta fanns eskorterande farkoster i Estonias närhet och att detta snarare var en regel än ett undantag? Risken för en kollision är ju större under dåligt väder och om så skedde, blev då kanske smugglingen obekvämt exponerad? Det vill säga, som när en seriemördare råkar sladda av vägen med ett lik i bagaget. Men skulle verkligen en ubåt ha befunnit sig i ytläge under rådande väderförhållande? Sannolikt inte. Och, borde inte vittnet Carl Eric Reintamm som var först upp på däck, ha sett ett fartyg vobbla bort i vågdalarna? Nu såg han förvisso något stort och vitt försvinna under ytan. Om detta istället var bogvisiret eller ett dustintal badlakan från hål-Evertsson (likt den handduk som fortfarande sitter i hålet på bottnen), kan vi bara spekulera om. Och till sist - om bogvisiret helt enkelt lossnade på grund av bristfälligt underhåll, så kvarstod kanske problemet med att hemlighålla spåren efter eventuella smugglingsaktiviteter?

Svaren på liknande komplexa frågor kan vi inte veta någonting om i avsaknad av en utförlig analys av hela fartygsskrovet - eller för den delen, utan full insyn i klassificerat material. Under tiden som avdankade företrädare för ÖB, Must och gamla KSI är tysta, så kan vi fortsättningsvis bara spekulera och odla nya konspirationsteorier. För är det inte det som blir den nyttiga konsekvensen? Det vill säga att vi gör precis så som jag gör här, gissar sönder den sista gnutta kredibilitet vi har eller försöker finna? En slug plan för självgenererande och splittrande åsikter där den ena teorin är mer invecklad än den andra och där lagvidrig verksamhet fördunklas bakom oändliga gissningslekar. Ja, även att misstänka en sådan subversiv metod blir en konspirationsteori. 

När jag ändå är uppe i varv, tillåt mig fortsätta gissningsleken för en stund. Från radarstationen på Utö kunde man plotta ut minst ett oidentifierat fartyg som man bitvis lyckades spåra. Detta påstods vara Estonia, men rutten kan omöjligen ha varit hennes eftersom den är längre än den som färjan kunnat göra mellan avgång och förlisning. Det kan med andra ord ha rört sig om vilket fartyg som helst, civilt eller militärt. Här kanske man kan fråga sig om det möjligen var en farkost tillhörande NATO som i sådana fall eskorterade eller av annan anledning rörde sig i Estonias närhet? I haverikommissionens slutrapport på sidan 206 nämns till och med två okända fartyg - nummer 0251 och 0303. Var det kanske uppdragsgivarna själva som beledsagade en extra känslig last samtidigt med den NATO-övning som inleddes samma natt som Estonia sjönk? Oavsett vad delar av denna övning, Exercise Cooperative Venture 94 pysslade med från förlisningsnatten och fram till den 7 oktober, så bör man åtminstone fråga sig varför både satellitspaning, fartyg, militärflyg och ubåtar från fjorton olika nationer inte deltog vid den efterföljande räddningsoperationen av Estonia - eller gjorde de det? En bärgning av allt annat än de olycksdrabbade kanske?
Kan yrkesmässiga dykare ha lämnat spår i form av bortsågade räcken från Estonias ombordkörningsramp? Betyder detta att någon försökte ta sig in på bildäck mellan tiden för förlisningen och fyra dagar senare då detta kunde dokumenteras? Vissa menar dock att räckena inte alls var avsiktligt borttagna och den internationella haverikommissionen (JAIC) berör inte dessa överhuvudtaget. Varför? Räckena som utgör en essentiell del av Estonias skadade förskepp, kan kanske ge vital information om sjunkförloppet? Märkligheter igen.

Ett annat bekymmer med vad som utspelade sig på havsbotten angår Estonias legendariska bogvisir. Enligt den svenska haverikommissionen hittades detta den 18 oktober 1994, men i ett fax från T. Karppinen som ingick i den internationella kommissionen från Finlands sida, framgår det att visiret hade dokumenterats mer än en vecka dessförinnan. Bogvisiret som ska ha separerat från fartygskroppen innan färjan förliste ska således ha hittats på 76 meters djup, drygt 1,5 km väster om vraket. Här finns dock ytterligare en märklig detalj. Utifrån en upparbetad sonarbild som ska ha tagits av det finska fartyget Halli den 2 oktober 1994, så menar ett flertal uttolkare att bogvisiret faktiskt fanns på plats vid Estonias förskepp. Notera dock att bilden i fråga visar detaljerade höjdkurvor som ritats in utifrån en originalbild. Den senare tycks idag vara otillgänglig och vad detta beror på är naturligtvis svårt att säga - men som vanligt lämnar hanteringen av bevismaterial kring Estonia en del i övrigt att önska. Problemet togs redan upp i en interpellation i riksdagen 2005 (2005/06:455). Då var förklaringen att sonarbilden togs först 1996 i samband med övertäckningen. Detta klargör knappast problemet eftersom bogvisiret ju bärgades två år tidigare. Huruvida de inritade höjdkurvorna skulle vara ett falsarium, är svårt att säga utan vidare kunskap om bilden. I alla händelser bör man utreda vem som kan ha genererat en sådan bild och i vilket syfte. Sådant kan medföra att trovärdigheten urholkas hos de som söker angelägna och ärliga svar.

Vid sidan om några svepande spekulationer så är poängen med detta inlägg att beröra några av de omständigheter som är minst sagt problematiska kring fallet Estonia. Oavsett hålets betydelse för färjans sjunkförlopp - eller att hon gick under överhuvudtaget - så kantas Estoniautredningen likväl av en mängd förseelser som bör klargöras. Även om vi accepterar att bogvisiret lossnade på grund av bristfällig tillsyn och att allsköns hål penetrerats av sjölera på steroider samt att tillräckligt med vatten på endera sätt nådde kritiska utrymmen på Estonia, så kommer vi aldrig ifrån att färjan upprepade gånger användes för smuggling av militärteknologi. Direkta eller indirekta spår av sådana bevis kan fortfarande finnas ombord - om dessa nu inte länsas från bildäck innan nästa officiella undersökning. Inte minst är efterföljande hysch-hysch och andra märkliga sakförhållanden beklämmande. Åttahundrafemtiotvå människor miste livet och trots att man tidigt utlovade att ta upp drunknade, så gjorde man snart en helomvändning. Vissa anhöriga var tillfreds med detta, men en överväldigande majoritet var inte av den åsikten. Är man cynisk om man befarar att förolyckade lämnades kvar i fartyget för att kunna tillämpa en gravfrid? Endast då kunde man säkra fartyget från obehörig inspektion. Hade kanske en sådan granskning kunnat ställa ansvariga mot väggen? Detta i frågor om hur ett undermåligt fartyg tillåtits kryssa gång efter annan utan att denna, för vissa, viktiga rutt kom att strypas? Eller skulle en grundlig inspektion av förskeppet kunna uppdaga en ännu mörkare historia?

Det duger inte att myndigheter ännu en gång kommer undan med halvbakade förklaringar som utelämnar gamla försyndelser. Allting är oerhört frustrerande och man kan bli "skogstokig" - som en av Estoniakatastrofens överlevande, Anders Eriksson, uttryckte sig i en tv-intervju. För över 1700 år sedan blev även Tiridates den Store av Armenien skogstokig. Den historien slutade dock lyckligt genom ingripandet en viss Gregorius Upplysaren - så ännu finns hopp om nytt ljus över dunkla omständigheter. Haverikommission 2.0 står för dörren och tids nog får vi som sagt veta om man "inte utesluter någonting" eller om man i tysto svetsar upp och bärgar bort de sista ledtrådarna. Är det inte lite ironiskt att en stor del av ansvaret nu ligger i händerna på en svetsare? Nåväl.

Några som dock inte har problem med rådande utredningsresultat kring Estonia är magasinet Filter. Exakt vad de vill filtrera är oklart, men i nummer 77 av tidskriften så går man hårt åt Evertsson och hans, som man menar det, dubiösa hålhistoria. Filter kritiserar då indirekt även många som besvärats av Estonias undermåliga utredning - sådana som idag består av både överlevande, anhöriga, fartygsexperter samt förtroendevalda politiker. Filter menar att sådana människor stöder sina resonemang på företrädare som - hör och häpna; ”...intresserar sig för frågor som tankekontroll, UFO:n, huruvida Förintelsen ägt rum, etcetera”. Att trivialisera ett folkmord genom att bunta ihop det med UFO-sammanhang, är inte helt oproblematiskt. Om Filter med dessa ord vill skambelägga utsatta människor och samtidigt fibbla bort lagvidrig verksamhet, så finns här möjligen en ändamålsenlig förklaring. Där tappade de åtminstone min uppmärksamhet - även om jag kan medge att deras artikel bitvis gör relevanta nedslag. I mångas mening har Filter tidigare varit ute på hal is, inte minst för att i sällskap med en pressad Palmeutredning ha drivit tesen om Skandiamannen som Olof Palmes baneman. Detta blev en riktig västgötaklimax där ett avlidet vittne kom att pekas ut utan försvarare. Det känns nästan som att Filter agerar äreräddare av allsköns statshemligheter och utrikespolitiskt fördärv. Som sagt - Estonia har tveklöst blivit havets Olof Palme, eller om man så vill, Palmemordet var Sveavägens Estonia. 

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att notera en i sammanhanget ovidkommande men egendomlig tillfällighet. Innan jag släcker sänglampan vill jag inte heller göra tidningen Filters idé om tokerier grundlösa. Nobelpristagaren i fysik Wolfgang Pauli sade en gång lite vitsigt;
 

”När jag dör så kommer min första fråga till djävulen att bli;
vad är egentligen meningen med själva finstrukturkonstanten?”

Det vill säga, vad är innebörden av det besynnerliga talet 137? Jag är benägen att hålla med - för kanske är det Hin håle i egen person som hånfullt sytt ihop en fingervisning som förenar både Östersjöaktiviteter, militärt smuggelgods och antalet överlevande i den största fartygskatastrofen sedan Titanic i fredstid. Jag tänker på U-137, på Cesium-137 och på Estonias 137 räddade själar. Man brukar säga att Djävulen sitter i detaljerna. För oavsett finstrukturkonstanten så kan vi åtminstone vara överens om en sak - själva talesättets egentliga andemening. Det vill säga att allt som verkar enkelt i första anblick, såsom glappa bogvisir, egentligen är långt mer komplicerade än förväntat. Eller vad säger du Carl Bildt?

Richard Holmgren 

Post scriptum. Nu väntar vi med spänning på utgången i åtalet mot Henrik Evertsson för brott mot mörkläggningsfriden. Därefter på hur hålskapande stenar i bottensedimenten kan förklara hemliga militära transporter.