M/S Estonia - en historia full av hål

Den nya upptäckten av ett stort hål i passagerarfartyget M/S Estonia har stötts och blötts i media de senaste veckorna. Vissa menar att hålet kan vara orsaken till färjans snabba sjunkförlopp – andra att det kan ha uppstått på havsbotten. Den som följt fallet Estonia genom åren förstår dock att skadorna i skrovet inte nödvändigtvis är de mest problematiska idag - hela utredningens trovärdighet läcker som ett såll. Den officiella redogörelsen bakom Estonias förlisning 1994 kantas av en mängd obekväma hål som våra makthavare ovillkorligen måste gå till botten med och reparera. 
 

Natten då Estonia sjönk satt jag på en nattbuss från Damaskus till Amman. Jag hade precis avslutat arkeologiska utgrävningar i norra Syrien – ett område som skulle dokumenteras innan en sektion av floden Eufrat kom att fyllas på. En ny dammanläggning skulle dränka både tempel och gravar. När jag på förmiddagen steg av bussen i Amman så möttes jag av upprörda Jordanier. Alla resonerade de om hur något så stort och fruktansvärt kunde hända i en sådan trygg del av världen. Rykten gjorde gällande att någon hade råkat öppna ”frontluckan” på en passagerarfärja och att dödssiffran var alarmerande. Det här var något som jordanierna kunde relatera till och något man ville förstå. De nyttjade själva gamla färjor från Norden som trafikerade rutten mellan Aqaba och Sinaihalvön. Men snart skulle vi alla få veta vad som hade hänt, sjösäkerhetsaspekten skulle tas på allvar och något så fruktansvärt skulle aldrig tillåtas hända igen. Men tjugosex år senare vet vi fortfarande inte varför Estonia kunde sjunka så snabbt och därför utgör samma kategori passagerarfartyg alltjämt en potentiell riskgrupp.

Nu har Henrik Evertssons nya dokumentärserie om Estonias haveri - Fyndet som ändrar allt - vunnit Stora Journalistpriset. Vi kan nu bara hoppas att ett pris-hullaballou inte dränker dokumentärens ursprungssyfte - det att vidare förstå orsaken till det hål som uppdagades i skrovet under filmningar på haveriplatsen. Svenska folket är nu på olika sätt bekymrade och inte minst gäller detta offrens anhöriga av vilka flera tvingats somna till grubblerier i över tjugofem år. Vår fattningsförmåga kräver omedelbara svar på frågor. Om svaren inte är felfria men ändå låter vettiga, så känner vi oss lugna och kan gå vidare. Först då kan vi inleda en process för acceptans som gör att vi kan släppa taget. Men förklaringarna till Estoniakatastrofen äger för många fel där svaren alltför ofta inte låter vettiga och där en process för acceptans legat i händerna på en nyckfull regering.

Trots det nya fyndet så får man tyvärr uppfattningen att endast vaga åtaganden och långrandiga betänkanden ligger på bordet – att diverse djupdykningar i allt utom havet först ska avgöra hur man ska gå vidare med det ”nya” hålet. Ja - eller för den delen, de övriga hål som påstås finnas vid fartygets förskepp såsom de vid bogvisirets lyftcylindrar med utåtriktade och kronbladsliknande flikar. Till skillnad från hål-Evertsson kan sådana strukturer tyda på en detonation antingen före sjunkförloppet eller på bottnen - två lika illavarslande alternativ. Fokus ligger inledningsvis på metallurgiska analyser även om man enligt Stefan Löfven just nu "inte utesluter någonting". Men med facit på hand så finns det dessvärre även oroande hål i själva utredningen, sådant som man redan har och fortsättningsvis sannolikt också kommer, att just utesluta. Flera av dessa bör vi bringa klarhet i, där kanske den mest brännande frågan handlar om smugglingen av militärt material från forna Sovjetunionen. 

Estonia är havets Olof Palme – så formulerade man det i Hufvudstadsbladet för tjugo år sedan. Detta tenderar onekligen vara fallet - inte enbart som ett nationellt trauma, men där Estonia tog över stafettpinnen från en mörkläggningskantad utredning till en annan. Dessutom har både mordet på Olof Palme och Estoniakatastrofen avhandlats inom ramen för hemliga militära organisationer med anknytningar till NATO. När det gäller Estonia verkar myndigheter ha slagit dövörat till de bevis som stödjer att passagerarfartyget upprepade gånger användes för smuggling av militärt material – enligt vittnesuppgifter även under själva haverinatten.

Varför har man inte på allvar försökt peka ut de som är skyldiga till att bruka mänskliga sköldar för dessa illegala transporter? När hovrättspresident Johan Hirschfeldt under en hearing i Sveriges Riksdag fick frågan om vilka som beordrat tullen att släppa igenom militärt material från Estonia, så svarade han att han inte kommer ihåg detta. Han hade nämligen låtit förstöra det underlag som innehöll sådana uppgifter. Man häpnar - och dessvärre var detta inte första gången som någon skyndat till pappersstrimlaren. Jag tänker på Ingvar Carlssons inrättande av det ”etiska rådet” – den grupp som borde ha samlat in åsikter från anhöriga om upptagningen av döda - något som rådet varken hade erfarenhet av eller kom att syssla med. Rådets protokoll förstördes senare av ordföranden Karin Söder. Det som däremot var för stort och tungt för dokumentförstöraren kom att vräkas ned i havsdjupet. I detta sammanhang talar vi om låsbulten till själva bogvisiret - det så kallade atlantlåset. Den svenska haverikommissionens sjötekniska utredningschef Börje Stenström slängde tillbaka låset i havet efter mången vedermöda att få upp det. Hur det vidare förhåller sig med Estonias avstängda nödbojar är en annan historia. I slutrapporten menar man att dessa plockades upp på estniska nordkusten, detta två månader innan dykbolaget Rockwater rotade runt efter dessa på Estonias kommandobrygga. Om detta stämmer så är det fler än heliumröstade dykare som pratar "Kalanka".

Det etiska rådet hävdade vidare att en bärgning av kropparna från Estonia skulle bli alltför smärtsam, då dessa skulle vara för otäcka att titta på. Att ta tillvara på så många kroppar samtidigt skulle drabba de inblandade med psykisk ohälsa för all framtid. Ett påstående som fullständigt underminerar syftet med de yrkeskårer som ditintills hade verkat med sådana uppgifter. Att obducenter skulle hålla för ögonen, att massgravar efter krigsförbrytelser inte skulle undersökas eller att oredan efter flygolyckor samt orsaken till dessa skulle lämnas vind för våg, är en orimlig tanke.
De omkomna på Estonia verkar förövrigt inte alls ha varit i så dåligt skick som då gjordes gällande. Att dykare endast några veckor efter haveriet kunde se läppstift på omkomna är både gripande och något som talar i annan riktning än rådets utsago. Utanför fartyget på sjuttio meters djup och hela sex år efter Estonias förlisning, fanns fortfarande ett tiotal högst välbevarade kroppar synliga. Att dessa låg där utan att tas omhand är oförlåtligt och under all kritik. Varför togs inte sådana lättåtkomliga kroppar upp av dykare? Mona Sahlins omskrivna Tobleroneaffär kan i jämförelse slänga sig i väggen – och på tal om hennes ”förskott på lönen” så leder detta oss vidare till riksdagens anmälan till Konstitutionsutskottet av en och samma Sahlin. Dokumentet berör mörkläggning av Försvarsmaktens kunskap om eller delaktighet i aktiviteter i samband med Estonias förlisning. Det låter det.

Varför har Sverige vidare inte försökt fastställa något ansvar för de 501 svenska medborgare som följde Estonia i djupet? Det är unikt för en demokratisk rättsstat. Och åter igen, hur kunde själva sjunkförloppet gå så fort och varför är detta inte helt klarlagt? Från den första rapporterade smällen och fram till det att färjan försvann under ytan, förflöt inte längre tid än en fotbollshalvlek - med lite gastkramande förlängning. Än mer alarmerande är att Estonia var borta från ytan endast en halvtimme efter hennes första mayday-anrop. Och varför har viktiga vittnesuppgifter förändrats, anonymiserats eller till och med eftersatts i Estoniaolyckans slutrapport? I ovan nämnda tv-dokumentär får vi veta att statens haverikommission aldrig tog med individuella och sammanhängande uppgifter från passagerare. Från dessa framgår bland annat att stora vattenmängder hade forsat fram under bildäck långt tidigare än etablerat. Enligt överlevande Kent Härstedt, som dock inte medverkar i filmen, så fick man överhuvudtaget inte lämna vittnesmål till kommissionen - man vädjade men inte heller regeringen svarade på otåligt väntande utsagor. Detta är förvisso en sanning med modifikation eftersom överlevande nu ska ha kallats till vittnesförhör den 16 december 2020. Nära tjugosex år efter olyckan. Jo, det är sant.

Ett trettiotal av de överlevande är alla överens om att färjan började kränga kraftigt en hel kvart innan kommissionen hävdade att den gjorde så. Detta ger obönhörligen en bild av en märklig form av censur som söker fördröja en alldeles för snabbt händelseutveckling - detta oavsett om Estonia kryssade med trim mot styrbord, inte var sjöduglig eller fellastad. Som om detta inte var nog så har merparten av världens fartygexpertis sedan länge menat att Estonia borde ha kapsejsat och tagit minst ett dygn på sig att sjunka. Så längde det finns luft under bildäck så flyter hon uppochned - dock inte om skrovet penetrerats och därav betydelsen av det nyupptäckta hålet. Det finns inga bevis för att man från myndighetshåll medvetet har försökt undanhålla existensen av ett eller flera hål, men indirekt så finns det mycket som talar i denna konspiratoriska riktning. Nej – devisen att sanningar alltid segrar till slut, den räcker inte. Ansvariga kan idag gömma sig som emeriti i mörkläggningskonst - numera även bakom ansiktsmask. Andra kan avböja kommentar eller rikoschettera frågor vidare i alla hopplösa riktningar. För allas vår säkerhet har vi inte råd med att vänta på preskriptionstider för att sanningen ska komma fram. Vad ger det för budskap?

Regeringar ogillar konspirationsteorier eftersom dessa i regel är riktade mot dem själva. Därför borde man åtminstone nu försöka skingra sådana spekulationer. Men det verkar inte finnas någon brådska. Det ”bästa” man initialt kunde göra för att undvika att fartygets gravfrid stördes (och länsades på spritflaskor enligt Ines Uusmann) var att ösa ned stora mängder stenmassor och att gjuta in både båt och omkomna i betong. Detta låter som rena maffiafasonerna och förmodligen en av anledningarna till att Jimmy Hoffa fortfarande är spårlöst försvunnen.
När allt kommer omkring så tror jag nog att de flesta som ägnat fyllningen en närmare eftertanke nog inser hopplösheten med att skyla ett passagerarfartyg på 15 567 bruttoton med plats för 605 hytter, 52 lastbilar och 460 personbilar - detta på en sluttning av lös och flyktig sjölera. En betongsarkofag med ett rostande hålrum torde dessutom förr eller senare ha imploderat. Det är tur att det gravplatsskyddade Titanic inte seglade under svensk flagg, eljest hade stora trapphallen idag varit igenproppad med betong. Nej, mot bakgrund av allt hokuspokus så finns det istället anledning att misstänka att fyllningen enbart skulle övertäcka obekväma omständigheter. Efter en tids ösande kom man sedan att avbryta – uppdraget slutfört - för var det inte över bland annat det nyupptäckta hålet som mycket av stenmaterialet hamnade? Vad som dock inte ingick i planen var att fartygsbuken skulle vrida sig uppåt och att team-Evertsson skulle trotsa gravfriden. Ett hål blev exponerat och även om det inte hade med förlisningen att göra så kunde andra besvärliga saker tvingas till ytan? Tänk; last - smuggling - ansvar - skaka Sverige i dess grundvalar. Det senare har vi bekantats med förr.
 

Det nyfunna hålet då - kan ett sådant ha uppstått vid en kollision med en ubåt? Några vill bestämt mena det - men är inte detta långsökt? Förvisso, men inte nödvändigtvis. För det första så måste man medge problematiken med att länka en sidostöt med lösgörandet av bogvisiret. Detta gäller å andra sidan även de som propagerar för att det var bogvisiret som orsakade hålet och bucklan på styrbords sida. Ett kaotiskt hav kan möjligen förklara endera alternativet. Men om bogvisiret aldrig lossnade - något som anförts i olika sammanhang - ja, då har vi ytterligare ett scenario att ta hänsyn till. För dogmatikern blir detta en fabel av antaganden som kan liknas med anblicken av snömannen ridandes på Loch Ness-odjuret. Jag ska återkomma till detta nedan - inte Loch Ness men ett av underlagen till att bogvisiret kan ha funnits på plats hela vägen till bottnen. 
Att hålet med sin jättebuckla kan ha uppstått på botten när färjan sakta lade sig till rätta på ett 5 - 30 meter tjockt lager av sjölera, kan förvisso göra den senaste hålhistorien kort. Detta scenario låter dock som historiens största mjuklandning och ett stenblock behöver dessutom ha stöd underifrån för att utöva kraft i motsatt riktning. Låt oss därför återgå till tanken om en ubåtskollision samtidigt som vi smusslar ned några av Ockhams rakknivar i byrålådan. Frågan kan nämligen väcka andra spörsmål till liv.

Om vi förutsätter att Estonia eskorterades genom vattnen under förlisningsnatten - antingen över eller under ytan. Då behöver en sammanstötning inte vara hopplöst märkligt. Men varför skulle hon ha skyddats och av vem? Svaret är att om Estonia upprepade gånger smugglade militärt material så kunde det ha gjort henne till ett potentiellt mål som krävde beskydd - ett fraktförfarande som förövrigt är både vådligt och olagligt för ett passagerarfartyg i fredstid. Var det kanske till och med så att det ofta fanns eskorterande farkoster i Estonias närhet och att detta snarare var en regel än ett undantag? Risken för en kollision är ju större under dåligt väder och om så skedde, blev då kanske smugglingen obekvämt exponerad? Det vill säga, likt en yrkesmördare som råkar sladda av vägen med ett lik i bagaget. Men skulle verkligen en ubåt ha befunnit sig i ytläge under rådande väderförhållande? Sannolikt inte. Tillika, om bogvisiret lossnade på grund av bristfälligt underhåll, så kvarstod dock problemet med att hemlighålla eventuella smugglingsaktiviteter. Det kan naturligtvis inte heller uteslutas att uppkomsten av ett hål med påföljande vattenintag kan ha bidragit till en onaturlig skrovfriktion - det vill säga en snedbelastning av bogvisiret när Estonia kryssade med tilltagande trim mot styrbord. 

Svaren på sådana komplexa frågor kan vi inte veta någonting om i avsaknad av en utförlig analys av hela fartygsskrovet - eller för den delen, utan full insyn i klassificerat material. Under tiden som avdankade företrädare för ÖB, Must och gamla KSI är tysta, så kan vi fortsättningsvis bara spekulera och odla nya konspirationsteorier. För är det inte det som blir den nyttiga konsekvensen? Det vill säga, att vi gör precis som jag nyss gjorde och gissar sönder den sista gnutta kredibilitet vi har eller försöker finna? En slug plan av subversiv verksamhet där åtskilliga villostråt med självgenererande och splittrande åsikter - den ena teorin mer invecklad än den andra - får lagvidrig verksamhet att fördunklas bakom oändliga gissningslekar. Ja - även att ha misstänkar om en sådan väletablerad och utsliten metod blir idag en konspirationsteori. Jag kapitulerar.

Tillåt mig ändå fortsätta denna gissningslek för en stund. Från radarstationen på Utö kunde man plotta ut minst ett oidentifierat fartyg som man bitvis lyckades spåra. Detta påstods vara Estonia, men rutten kan omöjligen ha varit hennes eftersom den är längre än den som färjan kunnat göra mellan avgång och förlisning. Det kan med andra ord ha rört sig om vilket fartyg som helst, civilt eller militärt. Här kanske man kan fråga sig om det möjligen var farkoster tillhörande NATO som i sådana fall eskorterade eller rörde sig i Estonias närhet? I haverikommissionens slutrapport på sidan 206 nämns till och med två okända fartyg - nummer 0251 och 0303. Var det kanske uppdragsgivarna själva som eskorterade en extra känslig last samtidigt med den NATO-övning som inleddes samma natt som Estonia sjönk? Oavsett vad delar av denna övning, Exercise Cooperative Venture 94 pysslade med från förlisningsnatten och fram till den 7 oktober, så bör man åtminstone fråga sig varför både satellitspaning, militärflyg, fartyg och ubåtar från fjorton olika nationer inte deltog vid den efterföljande räddningsoperationen av Estonia - eller gjorde de det? En bärgning av allt annat än de olycksdrabbade kanske?
Kan det möjligen vara yrkesmässiga dykare som lämnat spår i form av bortsågade räcken från Estonias ombordkörningsramp? Betyder detta att någon försökte ta sig in på bildäck mellan tiden för förlisningen och fyra dagar senare då detta kunde dokumenteras? Vissa menar dock att räckena inte alls var avsiktligt borttagna och den internationella haverikommissionen (JAIC) berör inte dessa överhuvudtaget. Varför? Räckena som utgör en essentiell del av Estonias skadade förskepp, kan kanske ge vital information om sjunkförloppet? Märkligheter igen.

Ett annat bekymmer med vad som utspelade sig på havsbotten angår Estonias legendariska bogvisir. Enligt den svenska haverikommissionen hittades detta den 18 oktober 1994, men i ett fax från T. Karppinen som ingick i den internationella kommissionen från Finlands sida, framgår att visiret hade dokumenterats mer än en vecka dessförinnan. Bogvisiret som ska ha separerat från fartygskroppen innan färjan förliste ska således ha hittats på 76 meters djup, drygt 1,5 km väster om vraket. Här finns dock ytterligare en märklig detalj. Utifrån en upparbetad sonarbild som ska ha tagits av det finska fartyget Halli den 2 oktober 1994, så menar ett flertal uttolkare att bogvisiret faktiskt fanns på plats vid Estonias förskepp. Notera dock att bilden i fråga visar detaljerade höjdkurvor som ritats in utifrån en originalbild. Den senare tycks idag vara hopplöst otillgänglig och vad detta beror på är naturligtvis svårt att säga - men som vanligt lämnar hanteringen av bevismaterial kring Estonia en del i övrigt att önska. Problemet togs redan upp i en interpellation i riksdagen 2005 (2005/06:455). Då var förklaringen att sonarbilden togs först 1996 i samband med övertäckningen. Detta klargör knappast problemet eftersom bogvisiret ju bärgades två år tidigare. Man kan dock misstänka att de inritade höjdkurvorna är ett falsarium. Kanske var detta meningen och ytterligare ett exempel på desinformation? I alla händelser bör man då utreda vem som kan ha genererat en sådan bild och i vilket syfte. Sådant kan medföra att trovärdigheten urholkas hos de som söker angelägna och ärliga svar.

Vid sidan om några svepande spekulationer så är poängen med detta inlägg att beröra några av de omständigheter som är minst sagt problematiska kring fallet Estonia. Oavsett hålets betydelse för färjans sjunkförlopp - eller att hon gick under överhuvudtaget - så kantas Estoniautredningen likväl av en mängd förseelser som bör klargöras. Även om vi accepterar att bogvisiret lossnade på grund av bristfällig tillsyn och att allsköns hål penetrerats av sjölera på steroider samt att tillräckligt med vatten på endera sätt nådde kritiska utrymmen på Estonia, så kommer vi aldrig ifrån att färjan upprepade gånger användes för smuggling av militärteknologi. Direkta eller indirekta spår av sådana bevis kan fortfarande finnas ombord - om de nu inte länsas från bildäck innan nästa officiella undersökning. Inte minst är efterföljande hysch-hysch och andra märkliga sakförhållanden beklämmande. Åttahundrafemtiotvå människor miste livet och trots att man tidigt utlovade att ta upp drunknade, så gjorde man snart en helomvändning. Många anhöriga var tillfreds med detta, andra inte. Är man cynisk om man befarar att förolyckade lämnades kvar i fartyget för att kunna tillämpa en gravfrid? Endast då kunde man säkra fartyget från obehörig inspektion. Hade kanske en sådan granskning kunnat ställa ansvariga mot väggen? Detta i frågor om hur ett undermåligt fartyg tillåtits kryssa gång efter annan utan att denna, för vissa, viktiga rutt kom att strypas? 

Det duger inte att myndigheter ännu en gång kommer undan med halvbakade förklaringar som utelämnar gamla försyndelser. Allting är oerhört frustrerande och man kan bli "skogstokig" - som en av Estoniakatastrofens överlevande, Anders Eriksson, uttryckte sig i en tv-intervju. För över 1700 år sedan blev även Tiridates den Store av Armenien skogstokig. Den historien slutade dock lyckligt genom ingripandet en viss Gregorius Upplysaren - så ännu finns hopp om nytt ljus över dunkla omständigheter. Haverikommission 2.0 står för dörren och tids nog får vi som sagt veta om man "inte utesluter någonting" eller om man i tysto svetsar, öppnar och bärgar bort lösningen. Är det inte lite ironiskt att en stor del av ansvaret nu ligger i händerna på en svetsare? 

Några som dock inte har problem med rådande utredningsresultat kring Estonia är magasinet Filter. Exakt vad de vill filtrera är oklart, men i det senaste numret av tidskriften, nr. 77, så går man hårt åt Evertsson och hans, som man menar det, dubiösa hålhistoria. Filter kritiserar då indirekt även många som besvärats av Estonias undermåliga utredning - sådana som idag består av både överlevande, anhöriga, fartygsexperter samt förtroendevalda politiker. Filter menar att sådana människor stöder sina resonemang på företrädare som - hör och häpna; ”...intresserar sig för frågor som tankekontroll, UFO:n, huruvida Förintelsen ägt rum, etcetera”. Att trivialisera ett folkmord genom att bunta ihop det med UFO-sammanhang, är inte helt oproblematiskt. Om Filter med dessa ord vill skambelägga utsatta människor och samtidigt fibbla bort lagvidrig verksamhet, så finns här möjligen en ändamålsenlig förklaring. Där tappade de åtminstone min uppmärksamhet - även om jag kan medge att deras artikel gör några relevanta nedslag. I mångas mening har Filter tidigare varit ute på hal is, inte minst för att i sällskap med en pressad Palmeutredning ha drivit tesen om Skandiamannen som Olof Palmes baneman. Detta blev en riktig västgötaklimax där ett avlidet vittne kom att pekas ut utan försvarare. Som sagt - Estonia har tveklöst blivit havets Olof Palme, eller om man så vill, Palmemordet var Sveavägens Estonia. 

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att notera en i sammanhanget ovidkommande men egendomlig tillfällighet. Innan jag släcker sänglampan vill jag inte heller göra tidningen Filters idé om tokerier grundlösa. Nobelpristagaren i fysik Wolfgang Pauli sade en gång lite vitsigt;
 

”När jag dör så kommer min första fråga till djävulen att bli;
vad är egentligen meningen med själva finstrukturkonstanten?”

Det vill säga, vad är innebörden av det besynnerliga talet 137? Jag är benägen att hålla med - för kanske är det Fan i hög person som hånfullt sytt ihop en hint som förenar både ubåtar, militärt smuggelgods och överlevande i den största fartygskatastrofen sedan Titanic i fredstid. Jag tänker på U-137, på Cesium-137 och på Estonias 137 räddade själar. Man brukar säga att Djävulen sitter i detaljerna. För oavsett finstrukturkonstanten så kan vi åtminstone vara överens om en sak - själva talesättets egentliga andemening. Det vill säga att allt som verkar enkelt i första anblick, såsom glappa bogvisir, egentligen är långt krångligare än förväntat. Eller vad säger du Carl Bildt?

Richard Holmgren 

Post scriptum. Nu väntar vi med spänning på utgången i åtalet mot Henrik Evertsson för brott mot mörkläggningsfriden. Därefter på hur hålgörande stenar i bottensedimenten kan förklara hemliga militära transporter.