En gruvlig historia – Lockerbie, Bernt Carlsson och Dag Hammarskjöld

Illustration: Richard Holmgren

En Boeing 747 har precis inlett sin nattkryssning som ska ta den overseas mot New York. Vädret är stilla och på andra sidan väntar julfirande med släkt och vänner. Passagerarna har just fått sina menyer och drinkarna är serverade - någon har redan slumrat in. Ett ögonblick senare kommer det oerhörda. 

Det har snart passerat trettiotre år sedan 270 människoliv utraderades i bombattentatet på Pan Am:s Flight 103, Clipper Maid of the Seas. När delar av flygplanet slog ned på kvällen den 21 december 1988, omkom även elva personer i den skotska staden Lockerbie. Ombord fanns också ett i sammanhanget viktigt namn. Passageraren hette Bernt Wilmar Carlsson - socialdemokratisk politiker och en mycket viktig spelare på den geopolitiska arenan. Var kanske attentatet riktat mot honom? 

Flight 103 kom att inleda sin färd från Frankfurt till New York med ett stopp för byte till ett transatlantiskt flyg på Heathrow i London. Ofta och lite slarvigt brukar man tala om Flight 103 som om det var ett och samma plan som flög från Frankfurt till New York - detta med mellanlandning i London. Så var alltså inte fallet. Som vi ska se så är detta flygplansbyte viktigt i sammanhanget, även om planet kom att bibehålla samma flightnummer. Flight 103 kom att explodera i luften trettioåtta minuter efter att det lastat om sitt bagage från en Boeing 727 och lyft från Heathrow klockan 18.25. Förödelsen blev total.

Kanske känns ett enda personnamn oansenligt i denna väldiga oreda, men Bernt Carlssons namn på listan över dödade var ett namn som redan tidigt borde ha varit av stort intresse för en haveri- och mordutredning. Idag är det inte många som känner till denne person – något som är ytterst märkligt med tanke på hans yrkesroll och anseende. Inte minst är detta uppenbart genom att mitt ganska kontroversiella inlägg hamnar oroande högt upp i Googles svenska sökparameter.  Så borde det inte vara med en politiker av rang. Varför myndigheter och media inledningsvis lade locket på och knappt berörde Carlsson i fråga, är något som borde ha synats i sömmarna redan för trettio år sedan.

Bernt Carlsson var biträdande generalsekreterare i FN samt en nära vän och gunstling till Olof Palme. Inom en knapp treårsperiod kom Carlsson att bli det andra toppnamnet inom svensk socialdemokrati att mördas under skoningslösa omständigheter. Bernt Carlsson var också kommisionär för Namibia när han sittandes på styrbords sida - på främre däcks Clipper Class - mötte den mest skrämmande död en människa kan erfara. Bomben var placerad i en brun Samsonite-väska precis intill Carlsson bagage i babords främre lastutrymme.

Explosionen kom att riva upp planet strax bakom cockpit - nästan direkt framför Carlssons passagerarsäte. Det sista som resenärerna på främre däck kom att uppfatta var hur planets enorma frontsektion vred sig mot styrbord för att sekunderna senare slå in i jetmotor nummer tre. Under bråkdelen av en sekund öppnades en overklig svart avgrund bakom en skur av kablage och spillror i en vindström på dryga 800 kilometer i timmen. En svag men snart upphörande puls indikerade att ett par av planets bakre passagerare kan ha överlevt fallet ända ned mot marken. Som genom ett under hann kanske även Bernt uppfatta det monstruösa vridmoment som fick metalljätten att stjälpa framåt och vidare tippa över krönet mot en sista helvetesfärd?  

Fälten runt den skotska staden Lockerbie skulle bli översållade med sönderrivna julklappar. Ett mycket gripande inslag i sammanhanget är hur hela stadens invånare deltog i arbetet med att samla in passagerarnas tillhörigheter. De klappar som fläkts upp kom åter att slås in och där möjligt även levereras till sina respektive mottagare. Kläder kom att tvättas och omsorgsfullt vikas för att överlämnas till nära och kära. Det besvärligaste var att tvätta bort all tandkräm, vars tuber kommit att explodera under enorma tryckförändringar. 

Att porträttera ohyggliga och rörande detaljer som dessa känns kanske överdramatiserat, men jag tror det är angeläget eftersom det i motsats till både offren och de godhjärtade Lockerbieborna även visar dess motsats – det vill säga förövarnas likgiltiga och iskalla väsen - dessa satans mördare. Nu är det ju så att de flesta redan har vaggats in i tanken om en libysk inblandning, må så vara. Men vilka var egentligen de stora vinnarna på Pan Am-kraschen och fanns det krafter som verkligen oroade sig över Bernts ankomst till New York påföljande dag? Om det i detta fall föreligger någon form av västorienterad och statssponsrad våldspolitik, så kan man misstänka att motivationen bakom dådet ägde syftet att effektivt lösa flera problem med en enda åtgärd. En i min mening parallell till Palmemordet. Lockerbiekraschen blev det första attentat som på allvar kom att elda på närvaron i Mellanöstern och Nordafrika under förevändningen ”the war on terror”. Oavsett vad man tycker om karaktären Gaddafi, så slätade attentatet ut mattan för en misstro till Libyen och vidare ett grepp om landet – något som kom att lägga beslag på landets oljetillgångar, dess gulddepåer, inkasserandet av enorma kompensationer och sätta ett stopp för Gaddafis uttalade hot mot petrodollarn. Men dessa var långtifrån de enda ”nyttorna” med ett sabotage av Flight 103.

I hennes bok från 2014 - Adequately Explained by Stupidity? Lockerbie, luggage and lies - redogör Morag G. Kerr i detalj för Flight 103:s bagage samt dess rutt och placering i planet. Kerr är ett proffs och lutar sig enbart mot verifierbara fakta - det faller sedan på oss andra att stå på hennes axlar och fumla mot högre insikt. Utan minsta tvekan visar hennes minutiösa studie på inkonsekvenser i rapporten om själva bombväskan - att denna, hör och häpna, lastades på i London och alltså inte kom med via Frankfurt, än mindre från Malta. Det senare är något som alltid vidmakthållits i själva utredningen och kommit att lägga skulden på Abdelbaset Ali Mohmed al-Megrahi och en koppling till Libyen. Enligt utredningen var det al-Megrahi som hade "teleporterat" ombord bomväskan på Maltas flygplats i Gudja - med rutten Malta - Frankfurt - London och med slutdestination New York. Vidare visar Kerr bevis för att bombväskan redan fanns på plats i sin bagagecontainer på Heathrow, detta minst en timma innan Flight 103 från Frankfurt hunnit landa i London. Robert Black, advokat och tongivande kring rättegånsprocesserna av Lockerbieattentatet, är en av flera som hyllar Kerrs verk. Bokens uppgifter innebär oerhört viktiga nycklar till förståelsen av attentatet, detta vid sidan om flertalet andra motsägelser i en inte sällan kritiserad utredning som under årtionden förmedlat en annan bild än den som nu finns tillgänglig. Min ambition är inte att redogöra för specifika detaljer just här – för kritiska ögon finns mycket att tillgå över nätet och i bokform, men jag önskar uppmärksamma en fråga som jag anser vara ytterst bekymmersam.

Morag Kerr, vid sidan om andra viktiga studier, öppnar dörren till ett geopolitiskt spel med centrala aktörer och stora finansiella krafter. Det första som möter den som nagelfar Kerrs redogörelse, är att den väska till vilken explosionen kan spåras, stod närmast intill Bernts eget bagage i container AVE4041. Själva stålramen på Bernts väska visar tydliga spår av en explosionen från den bagageomgång som lades till på Heathrow. Det var också där som Bernt klev ombord trots andra planer en kort tid dessförinnan. Om Bernt innan sin död hade uttryckt oro för sitt liv så vore det dessutom en stark grund till att misstänka att bomben kunde ha varit riktad mot just honom. Var det så? Fruktade han något och i sådana fall vem eller vilka? Åtminstone borde detta ha utretts, men det gjorde det alltså inte. Enkom i detta sammanhang höjs ett varningens finger – eller för att åberopa en välkänd devis - ”it's not the crime, it's the cover-up". 

Några dagar efter kraschen går man igenom Bernt Carlssons tillhörigheter på hans förseglade FN-kontor. Där visade det sig att hans kassaskåp var oförklarligt länsat och tomt. Tiden före bombdådet ska Bernt även ha rapporterat att han kände sig hotad. Hans sambo som bodde i USA hade vidare varnats av Bernt att inte öppna några paket som hon inte kände avsändaren till. Bernt skulle egentligen ha tagit flyget från Bryssel och direkt till New York – detta för det historiska undertecknandet av Namibiaavtalet, vilket vi snart ska återkomma till. Ett hastigt möte hade dock dykt upp samma dag som attentatet och Bernt kom därför att ta vägen över London.

Patrick Haseldine är en tidigare brittisk diplomat som träffande kommit att kallas "emeritusprofessor i Lockerbie studies". Efter 30 års studier i ämnet har Haseldine avslöjat ytterst anstötliga fakta kring Lockerbieattentatet. Sedan en tid har termen konspirationsteoretiker alltmer kommit att rullas ut för att avväpna den opposition som kritiserat de med makt och som önskat behålla den. Haseldine är inget undantag i en sådan häxjakt, men här handlar det inte om vajande flaggor på månen. Han menar att det fanns en koppling mellan Carlsson och gruvdriften av Yellowcake som olagligt extraherades från Namibia mellan åren 1976-1989. Vi talar alltså här om uranmalm och inte om gul sockerkaka med chokladkandering. Ett kontrakt mellan britterna och Rössing Uran Mine i Namibia skulle ha möjliggjort importen av uran till Storbritannien. Haseldine understryker hur Premiärminister Margret Thatcher strax efter Lockerbieattentatet satte press på FN att låta den sydafrikanska försvarsmakten vidta åtgärder för att illegalt säkra handeln med uran och stävja ett motstånd i regionen.

Redan 1974 hade FN:s råd för Namibia (UNCN) utfärdat dekret Nr. 1, vilket förbjöd extrahering och distribution av naturresurser från namibisk territorium - detta utan uttryckligt tillstånd från UNCN. Det här innebar att olagligt exporterade råmaterial samt involverade aktörer, skulle kunna hållas ansvariga för skadestånd. Rössing som var Namibias största gruvindustri blev således det primära målet för detta dekret. Om Thatcher hade kunnat övertala FN:s kommissionsledamot för Namibia, Bernt Carlsson, att se mellan fingrarna angående den olagliga gruvdriften, kommer vi kanske aldrig att få veta. Flertalet västerländska regeringar vägrade att acceptera dekret Nr. 1 som bindande - inte minst eftersom Rössing förmådde leverera 10% av den globala uranexporten – eller om man så vill en tredjedel av Storbritanniens egna behov. Före mitten av åttiotalet fanns endast ett land som lovade att bojkotta Rössings produkter och att respektera dekretet - det var Sverige.   

I en dokumentär från 1987 - The case of the disappearing diamonds - kan vi höra hur Bernt Carlsson i egen person förklarar att man samma år hade sett över rättsliga åtgärder mot det angloamerikanska diamantgruvekonglomeratet De Beers, den sydafrikanska apartheidregimen samt det nederländska uranberikningsbolaget URENCO som importerade uranmalm från Namibia. Rössing lyckades fördröja implementeringen av restriktionerna i fråga och andra förhandlingsparter kom att teckna avtal om oberoende den 22 december 1988. Det var på väg till undertecknandet av avtalet vid FN:s högkvarter i New York som Bernt Carlsson blev bragd om livet den 21 december och Haseldine menar att efter Carlssons död så upphörde oförklarligt även fallet mot URENCO. Inga fler åtal kom att väckas mot de företag och länder som bröt mot dekretet. Långt senare i april 2013, utlyste David Camerons koalitionsregering planerna på att sälja sin andel i URENCO, vilken ägdes av Storbritannien, Tyskland och Nederländerna. Genom en privatisering av bolaget kom den brittiska regeringen att distansera sig från Lockerbie-affären samt Thatcher-administrationens olagliga handlingar i Namibia. Idag ligger vraket från Clipper Maid of the Seas respektlöst slängt på ett skrotupplag utanför Tattershall i England - en plats som förmodligen, i mångas tycke, är mer skickad för själva Lockerbieutredningen.

Slutligen ska nämnas att det finns obehagliga likheter mellan Bernt Carlsson och Dag Hammarskjölds död (FN:s generalsekreterare mellan åren 1953-1961). Under ett FN-uppdrag i september 1961 kom Hammarskjölds plan att krascha ett stenkast från Ndolas flygplats i det brittiska protektoratet Rhodesia. Sedan ett tiotal år tillbaka finns väl underbyggda efterforskningar om att hans plan kan ha utsatts för sabotage, möjligen med syfte att skydda västerländska gruvintressen i den enormt mineralrika Katangaprovinsen i belgiska Kongo – som sedan ett år före Hammarskjölds död hade blivit självständigt. Exempelvis har den numera framlidne RAF-piloten Jan Van Risseghem diskuterats vara ansvarig för uppgiften att skjuta ned planet. Hammarskjöld var drivande i frågor om afrikanska länders rätt till att sköta sina egna kommerser - detta utan koloniala makters inblandning. Självklart innebar detta ett hot mot mäktiga länders gruvintressen och inte minst för säkerhetsrådets ständiga medlemmar USA och Storbritannien. I Katangaprovinsen finns stora diamantförekomster, radium samt uranmalm och regionen är idag aktuell för sina rika tillgångar på kobolt.   

I Staffan Lindbergs bok, Mordet på Zaida Catalán, kan vi exempelvis läsa om Cataláns fasansfulla öde i ett land där man inte skyr några medel för att bevaka lokala intressen och stora förmögenheter. Under tiden som hänsynslösa affärsmän gör enorma vinster på bland annat kobolt, dör folk i massakrer eller tvingas på flykt. För fyra år sedan stod Demokratiska republiken Kongo för nära 60 procent av världens totala koboltbrytning. Eftersom detta grundämne utgör en vital komponent i den senaste världstrenden - uppladdningsbara batterier - så har vi med säkerhet inte sett slutet på denna minst sagt gruvliga historia.     
 
/Richard Holmgren