Olof Palmes sista steg - ny bok av Lars Borgnäs

Illustration: Richard Holmgren

...En nation kan överleva sina dårar, men
den kan inte överleva förräderi inifrån...

(Cicero 106-42 f.Kr.)

I samband med 34-årsdagen av Palmemordet är det åter dags att ta oss tillbaka till hörnet av Sveavägen-Tunnelgatan. Det gör även författaren och journalisten Lars Borgnäs i sin nya bok Olof Palmes sista steg - i sällskap med en mördare. De uppgifter som presenteras för läsaren är minst sagt anmärkningsvärda. Låt mig därför dryfta lite tankar kring mordet med avstamp från Borgnäs bok.

Lars Borgnäs bok redogör ingående för allehanda motsägelser och osanningar i mordutredningen. Inte minst finns här undanhållande av uppenbara detaljer i händelseförloppet - detta både under och efter mordet på Olof Palme. Borgnäs är rutinerad. Redan under utredningens tidiga år fick han åklagare och poliser med övermäktiga uppgifter att tappa ansiktet i tv-rutan. Vi andra satt och gömde oss bakom skämskuddar när Borgnäs redan 1994 konfronterade utredarnas resultat med - "skit in, skit ut".
Viktigt och centralt i Borgnäs bok är det så kallade mötesscenariot – att Palme skulle ha samtalat med gärningsmannen strax före mordet och att mordplatsen således var mer eller mindre förutbestämd. Ingvar Heimer var den privatspanare som först kom att måla upp ett dylikt scenario. I februari år 2000 hittades han med en svår skallskada på Vårbergs tunnelbanestation - något som blev hans död. Utanför polisutredningen är dock mötesscenariot numera så inarbetat i Palmemordskretsar att det är lugna gatan att beröra ämnet. Det skulle idag krävas en veritabel armé för att gå skallgång i Stockholms tunnelbana. 

 

Palmemordet

Två svenska författare drar blickarna till sig när det gäller saklig argumentation och förmedlandet av genomarbetade detaljer kring Palmemordet. Dessa är Lars Borgnäs och Gunnar Wall. Det är därför inte utan anledning man rusar mot bokhandeln när vederbörande släpper det senaste av deras alster. Dessa för Sverige välsignade författare närmar sig inte bara skeenden, aktörer och dokumentsamlingar – de har som journalister och författare med sina långa engagemang även träffat och samtalat med de personer som på olika sätt varit centrala i händelserna kring mordet på Olof Palme. Om tvåtusen år kommer de att bära samma kredibilitet som den antika författaren Polybios som beskrev Hannibals elefantmarsch över Alperna. Polybios var nämligen inte enbart en av den antika världens tyngre författare – likt Wall och Borgnäs hade han möjlighet att själv intervjua de veteraner som varit med i händelsernas centrum.
Och på tal om elefanter i rummet - låt oss återvända till innehållet i Borgnäs nya bok. Författarens genomgående röda tråd är att ta sig tillbaka till vad som egentligen hände vid Sveavägen runt klockan 23.21 den 28 februari. Sådant som gått många förbi - medvetet eller omedvetet. Utifrån bokens analys öppnar sig ett flertal obekväma spörsmål som ifrågasätter sådant vi serverats under de senaste trettiofyra åren.

Lars Borgnäs menar inte minst att mördaren måste ha skjutit Lisbeth Palme först och därefter Olof. Alltså - enligt den gängse teorin ska det "första" skottet ha kapat Olof Palmes ryggmärg och av orsak föll han omedelbart. Verkligheten är iskall och inte ett dugg teatraliskt - fysiologiskt är det som att klippa trådarna till en marionettdocka. Flera ögonvittnesskildringar indikerar dock att Olof säckar ihop i samband med det andra skottet. Att ha Olof ståendes genom det första skottet och att på samma gång hävda att samma skott penetrerade hans ryggrad är att samtidigt acceptera två motstridiga sanningar. I George Orwells dystopiska värld kallas det för doublethink
Det här medför implikationer på händelsen – men låt dig inte luras av dagspressens många gånger insinuanta rubriker i samband med Borgnäs tes. Inte sällan antyder sådana att Lisbeth skulle ha varit det primära målet. Detta är långt från sanningen och det är inte det Borgnäs syftar på. Det kan ha funnits flera anledningar till att mördaren agerade som han gjorde, men inte minst berättar det för oss att utredningen och Lisbeth Palme kan ha undanhållit viktiga fakta runt själva mordscenariot. Det kan vara på sin plats att här även tillägga en detalj som ibland tas upp i diskussioner kring Palmemordet - det att om Lisbeth av olika anledningar blev beskjuten, så gjorde det henne till ett brottsoffer. I juridiska termer innebär det att hon då tillskrivs som målsägande istället för vittne. Detta påverkar hennes roll i rättsliga kammare. Det vill säga, om Lisbeth av endera anledning skulle bli beskjuten men inte dödad, så var det svåraste skottet - rent precisionsmässigt - det som avfyrades mot henne. I stundens hetta så behöver därför den skottordning som förordas av Lars Borgnäs inte nödvändigtvis vara så märkligt. 

  

Palmemordet

Bokens fokus, kan man säga, ligger på Lisbeth Palmes motsägelsefulla vittnesmål samt Säkerhetspolisens, Gud förbjude, möjliga koppling till mordet. Tvenne känsliga ämnen. Att detta är prekära frågor inom etablissemanget speglas inte minst i det faktum att SVT:s program Veckans Brott plötsligt kom att rulla ut mattan för nuvarande chefsåklagare Krister Petersson - nej - inte den Christer Pettersson, men han med lång första vokal i efternamnet. Ett betoningens minfält och en grotesk tillfällighet. Nåväl, istället för att sända den aktuella och redan inspelade intervjun med Lars Borgnäs om hans nya bok, så visade man ett plötsligt utspel från Petersson att en lösning på mordet kan vara nära förestående. Detta stal hela showen - Petersson kunde tillfälligt pusta ut och Olof Palmes sista steg med Borgnäs laddade material fick snällt stanna kvar i hemmen - åtminstone för en stund – tills bland annat värdarna för Sveriges Radios program Nordegren & Epstein hade lagt vantarna på boken. Där passar Borgnäs gamla radiokollega Thomas Nordegren på att redogöra för Arne Irvell, tidigare legendarisk chef vid Stockholms mordkommission och en viktig figur i Borgnäs bok. Vid sin död 2008 hade Irvell nämligen anförtrott sin anteckningsbok till Borgnäs via sin son. I denna menar en av Sveriges mest respekterade mordutredare att svaret på Palmemordet står att finna hos SÄPO och vidare vilka personer som borde synas i sömmarna. Så långt allting gott, tills Louise Epstein ställer sig frågan varför Borgnäs då inte lämnat in anteckningarna till mordutredarna? Vad menar hon egentligen - detta så att de nya rönen kan skickas till pappersstrimlaren på Bolstomtavägen? Givet omständigheterna så låter detta som en av århundradets minst begåvade idéer. Minst begåvat under 1900-talet var Hans Holmérs flygspaningar efter mordvapnet med ett Viggenplan. Under sent åttiotal arbetade jag själv för Försvarsmakten med att tolka spaningsbilder från denna typ av kärra. Jag tror mig därför ha en god bild av hopplösheten med att hitta en iskall 32 centimeter lång Smith & Wesson kaliber .357 Magnum i raketfart - med eller utan värmekamera sjuhundratvå. Om det ens är ett sådant vapen vi letar efter?

Situationen kring Borgnäs bok blev sedan inte bättre av att kriminologen och deckarförfattaren Leif G.W. Persson tog sig möjligheten att dissa Borgnäs bok i rutan genom att förklara; 

 

…Borgnäs är en utmärkt person i så måtto att om han hävdar något med bestämdhet, så vet du att det är precis tvärtom”.


Nu kanske jag missförstår Persson och att han egentligen åsyftar levnadsregeln - innan man är säker så är man gärna tvärsäker? I annat fall är det ju så att Borgnäs aldrig hävdar något med bestämdhet utan bakgrundsfakta. Men han är inte heller rädd för att bereda ett rimligt och provisoriskt ramverk för pusselbitar - en nödvändig ram som ständigt kan justeras om så behövs. Hur ska man annars kunna närma sig en lösning på ett mordfall - pricka hundra procent rätt vid varje föraning? 
Perssons manöver var dock inte helt oväntad. Borgnäs har tidigare trampat den förre på tårna angående styckmordet på Catrine da Costa och sådana saker kostar - eller ska vi säga, de´Costar. Med all respekt för G. W. Perssons stora erfarenhet och kunskaper inom kriminologi och statistik - what not - så är hans uttalande allt annat än välbalanserat.

Persson menar vidare att Borgnäs bok ämnar till förtal av avliden genom att den granskar den nu framlidne Lisbeth Palmes agerande efter mordet. Tvärtom skulle jag vilja understryka att Borgnäs istället öppnar upp för förklaringar till varför Lisbeths motarbetande av polisutredningen kan ha sett ut som de gjort. Det skulle till och med kunna förklara att hon kan ha agerat gensträvig för att tillmötesgå mörka krafter inom SÄPO. Inte minst kan det ha varit för att inte avslöja varför Palme hade ett konfidentiellt möte under mordnatten. Kanske gällde det information om de för Palme känsliga juridiska handlingar rörande Harvardaffären, vilka hade stulits från länsrätten några timmar före mordet? Det var förresten deckarförfattaren Jan Guillou som offentligt hade ställt Palme mot väggen i denna fråga. Jodå det finns faktiskt ännu fler deckarförfattare i denna oreda och snart ska vi snubbla över två till. Borgnäs bok skulle med andra ord kunna vara Lisbeths möjlighet till upprättelse för hennes märkliga beteende. Detta som i extrema fall även lett till onödiga konspirationsteorier om att hon varit medskyldig till mordet. Den driftige och enormt kapable journalisten och privatspanaren Sven Anér trampade tyvärr i detta klaver, vilket fick till följd att ett helt barnhem tömdes ut med badvattnet. 

 

Olof Palmes sista steg av Lars Borgnäs

Vad gäller chefsåklagare Peterssons uttalande om att man nu skulle vara nära en lösning på Palmemordet så finns det anledning att vara skeptisk. Det vill säga - med stor sannolikhet ska snart ännu en ensam Skandiaman, Grandman, Tuffa Victorsson eller något pensionerat och begravt element i Sydafrika kliva upp på scenen som Palmes baneman. Sedan kan man hänga ut skylten, tacka för sig och introducera ordet efterundersökningssekretess i Svenska Akademiens ordbok.

Att Skandiamannen ånyo borde granskas kan förvisso vara skäligt - men knappast som mördare och ensam gärningsman. Om denne 52-åring ingick som del av en polisiär eller militär övningsoperation inom Stay Behind och/eller som ett distraherande element - en runner som det ibland kallas på fackspråk - så kommer hans bredare samröre snabbt att amputeras. Inledningsvis var Skandiamannen måhända ovetandes om vad han exakt tagit del av – kanske var han bara på plats som han fått i uppdrag att vara? Sen kom chocken. Kompartmentaliserad är kanske det rätta ordet? Spaningsledare Hans Holmér kallade förresten Skandiamannen för "elefanten i porslinsbutiken" - och vi är tillbaka till Polybios igen. Locket lades sedan på för dryga trettio år tills han likt ett beställningjobb åter dök upp som den skyldige under pseudonymen "Den osannolika mördaren". 

Oavsett vad som utvecklas eller avvecklas ur Krister Peterssons hemlighetsmakeri så kommer Borgnäs nya uppgifter ofrånkomligen nödgas att vägas in. Åtminstone av tusentals rynkade pannor i svenska hem. Vare sig någon vill det eller inte så hamnar vi snart i den dunklaste av gränder - mörkare än den ökanda Tunnelgatan genom kvarteret Träsket. Dunklare än Andrej Tarkovskij. Eljest blir polisutredningen lika löjeväckande som Claes Hedberg oväntade vändningar eller Palmeutredningens fantombilder och viftande med pickadoller strax efter mordet. Petersson är dock väl medveten om detta dilemma och har därför i Aftonbladet garderat sig med orden; 

 

”…människor har sina egna teorier, vilket jag märker i mitt arbete då vi fortfarande får in tips från allmänheten. De teorierna fortsätter därmed att leva vidare”.


Men om stora delar av svenska folket inte köper ännu ett justitiemord eller tilltrasslade utfärder till Sydafrika, kan Sverige då verkligen hantera konsekvenserna av de spår som antyds i Borgnäs bok? I detta sammanhang är det kanske på sin plats att åter igen åberopa deckarförfattaren och den självutnämnde mordutredaren Hans Holmérs ikoniska uttalande;
 

”…om sanningen om mordet på Olof Palme kommer fram, så kommer den att skaka Sverige i sina grundvalar”.


Det måste onekligen vara en hejdlöst vansinnig galning som skulle kunna stjälpa hela Sveriges postament. Eller hur? Det är därför uppenbart att Holmér syftade på något helt annat. När allt kommer omkring så tror jag personligen inte att Sverige längre kan skakas i sina grundvalar. Folk är idag betydligt mer hårdhudade än för dryga trettio år sedan - Palmemordet, pulveriserade tvillingtorn med världsomfattande konsekvenser, morakniven på Filippa K, terrorism på steroider, Trump och David Copperfield och nu en global farsot som snart kryddas med militära undantagstillstånd och spårninsappar som splittrar både familjer och kapitalplaceringar. Snarare är det polisutredningen i sig som skakat Sverige i sina grundvalar.
 

Palmemordet

När jag för några år sedan gjorde arkeologiska inventeringar i Östra Turkiets bergsområden så hade jag tillfället att spendera en kväll runt lägerelden med några kurder och anhängare i PKK. Jag tänkte då lätta upp stämningen lite och nämnde att nyssnämnda under flera år misstänkts för mordet på vår statsminister. De förstod inte vad jag pratade om. Får det lov att vara mer kaffe? Och väl inne på det bisarra PKK-spåret så kanske vi närmare bör beakta ett uttalande av deckarförfattaren Ebbe Carlsson – ni vet han - det sociala monster som hade universalnycklar till både regeringskansliet och diverse kommissarier. Han hjälpte bland annat polisen att utreda både Iran- och PKK-spåren. Med anledning av det senare lär Ebbe ha insinuerat följande;
 

”…man måste gå till botten med kurdspåret för att lösa Palmemordet”.


Ebbe var underfundig. Vissa hävdar att han med detta uttalande menade att de som lagt ut detta villospår med stor sannolikhet också var de skyldiga. Eftersom SÄPO-Alf hade planterat ett frö till kurdspåret redan ett halvår innan mordet på Olof Palme, så är det ju alltid en god idé att börja rota just där. Kanske ville även Ebbes nära vän Hans Holmér vara lite slug när han skrev sin självbiografi - Olof Palme Är Skjuten. Av en händelse bildar versalerna i hans boktitel just ordet SÄPO - självklart endast om det läses baklänges. Läst framlänges så hade denna historia slutat på Vårbergs tunnelbanestation. Innan vi går vidare så skulle jag om än kort vilja uppdatera Ebbe Carlssons finurliga antydan med en Ebbe 2.0 - vilken skulle kunna låta så här: "...man måste gå till botten med Skandiamannen för att lösa Palmemordet". Och ni förstår säkert vad jag menar - det vill säga, utrön vilka som medverkat med detta villospår.
Oavsett ordlekar och svävande klurigheter så leder vägarna likväl alltför ofta till Säkerhetspolisens vargkula. Både i Lars Borgnäs initierade bok och i mången seriös litteratur. Ja, till och med i oseriös litteratur. Borgnäs gör halt vid SÄPO-spåret och ger sig vidare inte ut på alltför okända vatten - Estoniakatastrofen undantaget. Han är ett proffs och har taktkänsla, det har inte jag. Taktkänsla är att veta hur långt man kan gå när man redan har gått för långt. Låt mig därför sväva ut lite ytterligare för att kort beröra några möjliga orsaker till varför Palmemordet fortfarande inte har klarats upp.

Rimligen utgjorde SÄK blott en hörnsten av internationell underrättelse med vidsträckta samarbeten att röja problemet Palme ur vägen. Av denna anledning är Sydafrikaspåret lika aktuellt som det alltid har varit. Men - alla som har skalat en lök förstår att detta spår även kan ha fungerat som en front för CIA - precis som det löjligt evidenta polisspåret, dit den flyende "gärningsmannen" visade vägen, i sin tur kan ha utgjort en sinkande front och mellanvägg. Ett storpolitiskt mord av denna kaliber var rimligen genomfört på uppdrag av och i samarbete med främmande makt där allehanda geopolitiska bekymmer kunde lösas med ett enda välplacerat skott. Flera så kallade affärer var för tiden aktuella och jag tänker då inte på snabbköpet nere på hörnet. Jag syftar exempelvis på Iran-Contras-affären som innefattade olja till Sydafrika, vapen till Iran och kosing till den av USA uppbackade terroristarmén i Nicaragua. I samtliga dessa fall var Palme ett besvär. Låt oss heller inte glömma Palmes nära kontakt med Yassir Arafat - något som inte föll i god jord i den ändlösa Israel-Palestina-konflikten. Ytterligare att beakta är att Palme ansågs sabotera etableringen och expansionen av NATO genom att tona ned spänningen mellan öst och väst. Om detta var den största stötestenen så är motivet till Palmemordet i högsta grad dagsaktuellt. Det kan i sådana fall inte uteslutas att en polisutredning under en vakande havsörn inte har det minsta intresse av att skala lök. Det enda konspirationsspår vi då skulle få se på löpsedlarna är att rysk underrättelsetjänst infiltrerat och försvårat Palmeutredningen [sic!]. 

 

Palmemordet

Om vi bara slår dövörat till den numera pensionerade spaningsledaren Hans Ölvebro, ni minns - "skit in skit ut", så har vi idag faktiskt goda möjligheter att nå insikt i Palmemordet. Någon exakt gärningsman blir det sannolikt aldrig tal om - men just insikt. På sin ålders höst kan centrala individer kosta på sig att säga vad de vet eller grubblat på i tysto. Inte minst lever vi nu i en tid som ”de ensamma gärningsmännen” sannolikt inte kunnat förutse – nämligen Internets enorma genomslagskraft. Ute i etern frodas en gedigen kunskap som likt hjärnans synapser plötsligt kan sammankopplas till en enhetlig och logisk förståelse av ett annars hopplöst mordscenario. Att exakt veta vem som höll i själva mordvapnet känns kanske inte längre så brännande, men tyvärr är det just där som mordutredare och flertalet privatspanare fortfarande står och trampar. De kommer alla att bli besvikna. Om en konspiration mördat Olof Palme så är skulden på en individ på gatunivå trivial. Talar vi om en ensam galning så är även denne ointressant - sådana existerar, det vet vi redan och där finns inget mer att hämta. Precis som i filmens värld så måste vi vara redo att köra rakt in i moderskeppets reaktorkärna. 

Att vidare finna ett mordvapen för säkerställande av bevis ser tämligen utsiktslöst ut. Lägg därtill frågan om vem eller vad man kan lita på efter decennier av villospår - frågor som anonyma walkie-talkie-män eller skrubbade och odeformerade revolverkulor från redan genomsopade snöhögar. Kulorna ska förresten även vara skadade av borrningar för blyisotop-tester. Vidare är det för mig förbryllande att de flesta som inte har tilltro till polisutredningen ändå litar blint på diverse ballistik-, obduktions- och labbresultat. Om fiffel och konstgrepp ligger på bordet, vilket inte är orimligt om mordet är av storpolitisk karaktär, då har risken redan från början varit stor för manipulation av bevismaterial. Till detta hör även kroppsskador och potentiellt stoff med krutstänk eller spår av kemiska ämnen som kan bära på genetisk information - det vill säga underlag för DNA-analyser. Som arkeolog vet jag att man kan lita på kol-fjorton-metoden, men där den svaga länken snarare ligger i insamlandet av själva råmaterialet - det vill säga hur, varifrån samt eventuell oaktsamhet - ja, även enskilda fall av hokuspokus där arkeologiska resultat används som politiska slagträn. 
Ett mordvapen av denna politiska kaliber fick säkerligen en exklusiv särbehandling långt innan Holmérs första Viggenplan hunnit lyfta och stål är det mest återvunna materialet på vår planet. Den dag ett mordvapen dras upp ur hatten eller det börjar viftas med DNA-strängar, samtidigt som lejonparten av utredningen ändå förblir hemligstämplad, så finns det anledning att vara försiktig. Under decennier har vi vaggats in i att hemlighetsmakeri är nödvändigt för rikets säkerhet - men alltför ofta är det i själva verket precis tvärtom. Denna på oss påprackade tes är lika ologisk som begreppet "självservice". 

I min mening bör vi skäligen tänka på Palmemordet i storpolitiska termer framför sådant som lång mörk rock. Att Lars Borgnäs i förstone försöker besvara frågan på hur istället för exakt vem som höll i mordvapnet är viktigt för att närma sig de större sammanhangen - inte minst för att genomskåda hemlighållande och osanningar. På så sätt kan vi till att börja med ställa en dysfunktionell och skadlig rättsapparat till svars och skydda oss mot förräderi. Erfarna och oberoende journalister som Lars Borgnäs kan på så sätt vara förstklassiga i genomlysningen av mordet på Olof Palme - men efter trettiofyra år har vi förmodligen bara naggat i kanten. 


av Richard Holmgren, februari 2020
 

Palmemordet

Låt oss avslutningsvis återkoppla till helheten i filosofen Ciceros gamla vishetsord. Hans antika lärosats är med stor sannolikhet lika aktuell nu som för dryga tvåtusen år sedan; 

En nation kan överleva sina dårar, till och med sina skrupelfria karriärister. Den kan emellertid inte överleva förräderi inifrån. En fiende vid stadsporten är inte så farlig då han är omtalad och leder sin flagga synlig för alla.

Men, förrädaren rör sig fritt innanför stadsmuren, hans diskreta viskning smyger igenom alla gränder och kan till och med kännas i regeringsbyggnaderna. Förrädaren visar sig inte som sådan. Han talar i förtroende, har ett trovärdigt ansikte, använder välkända argument och vädjar till avund som ligger djupt i varje människas hjärta.

Förrädaren försvagar landets själ; Han arbetar i hemlighet och anonymt om natten för att underminera stadens fundament. Han infekterar landets politiska organ tills de förlorar sin handlingskraft. Var inte rädd för en mördare. Förrädaren är den verkliga pesten! 

Marcus Tullius Cicero

Läs också! 
"En gruvlig historia – Lockerbie, Bernt Carlsson
och Dag Hammarskjöld"

TIPS! Läs eFOLKETS initierade artikel om hur en glasfigur från Orrefors kan leda oss ända in i
Palmemordets mörkaste vrår.

Något att tillägga?

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln