Olof Palmes sista steg - ny bok av Lars Borgnäs

Illustration: Richard Holmgren

...En nation kan överleva sina dårar, men
den kan inte överleva förräderi inifrån...
(Cicero 106-42 f.Kr.)

I samband med 34-årsdagen av Palmemordet, är det då åter dags att ta sig tillbaka till hörnet av Sveavägen-Tunnelgatan. Det gör även författaren och journalisten Lars Borgnäs i sin nya bok Olof Palmes sista steg - i sällskap med en mördare. De uppgifter som presenteras för läsaren är minst sagt anmärkningsvärda. Låt mig därför dryfta lite tankar kring mordet med avstamp ur Borgnäs bok.

Lars Borgnäs bok redogör ingående för allehanda motsägelser och osanningar i mordutredningen. Inte minst finns här undanhållande av uppenbara detaljer i händelseförloppet - både under och efter mordet på Olof Palme. Borgnäs är en mycket rutinerad journalist. Redan under utredningens tidiga år fick han åklagare och poliser med övermäktiga uppgifter att tappa ansiktet i tv-rutan. Bakom skämskuddar satt Sverige och bevittnade hur Borgnäs konfronterade polisutredningens resultat med - "skit in skit ut" eller hur han skoningslöst granskade granskningskommissionen. Det var på den tiden journalister vågade göra sitt jobb.

Viktigt i Borgnäs bok är det så kallade mötesscenariot – att Palme skulle ha samtalat med gärningsmannen strax före mordet och att mordplatsen således var mer eller mindre förutbestämd. Privatspanaren Ingvar Heimer var den som först kom att måla upp ett dylikt scenario. I februari år 2000 hittades han med en svår skallskada på Vårbergs tunnelbanestation - något som också blev hans död. Utanför polisutredningen är mötesscenariot numera så inarbetat i Palmemordskretsar att det är lugna gatan att beröra ämnet. Det skulle därför krävas en veritabel armé för att gå skallgång i Stockholms tunnelbana. 
 

Två svenska författare drar blickarna till sig när det gäller saklig argumentation och förmedlandet av genomarbetade detaljer kring Palmemordet. Dessa är Lars Borgnäs och Gunnar Wall. Det är därför inte utan anledning som man hastar mot bokhandeln när vederbörande släpper det senaste av deras alster. Dessa för Sverige välsignade författare närmar sig inte bara skeenden, aktörer och dokumentsamlingar – de har som journalister och författare med sina långa engagemang även träffat och samtalat med de personer som på olika sätt varit centrala i händelserna kring mordet på Olof Palme. Om tvåtusen år kommer de att bära samma kredibilitet som den antika författaren Polybios som beskrev Hannibals elefantmarsch över Alperna. Polybios var nämligen inte enbart en av den antika världens tyngre författare – likt Wall och Borgnäs hade han möjlighet att själv intervjua de veteraner som varit med i händelsernas centrum.
Och på tal om elefanter (i rummet) - låt oss återvända till innehållet i Borgnäs nya bok. Författarens genomgående röda tråd är att ta sig tillbaka till vad som egentligen hände vid Sveavägen runt klockan 23.21 den 28 februari 1986. Sådant som gått många förbi - medvetet eller omedvetet. Utifrån bokens analys öppnar sig ett flertal obekväma spörsmål som ifrågasätter sådant vi serverats under de senaste trettiofyra åren.

Lars Borgnäs menar inte minst att mördaren måste ha skjutit Lisbeth Palme först och därefter Olof. Alltså, om vi backar lite - enligt den officiella teorin ska det första av de två skotten ha kapat Olof Palmes ryggmärg och av orsak måste han ha kollapsat ögonaböj. Verkligheten är iskall och inte ett dugg teatraliskt - fysiologiskt är det som att klippa trådarna till en marionettdocka. Flera ögonvittnesskildringar indikerar dock att Olof säckar ihop i samband med det andra skottet, det vill säga något som gatuflanörerna först kan ha uppfattat när de blickade mot mordplatsen efter att ha hört den första smällen. Att ha Olof ståendes genom det första skottet och att på samma gång hävda att samma skott penetrerade hans ryggrad är att samtidigt acceptera två motstridiga sanningar. I George Orwells dystopiska värld kallas det för doublethink. 

Problematiken kring denna omständighet är emellertid inte ny och har diskuterats sedan många år. Däremot tar Borgnäs saken till nya nivåer genom att fullfölja vilka implikationer det får för händelseförloppet. Låt dig dock inte luras av dagspressens många gånger insinuanta rubriker i samband med Borgnäs tes. Inte sällan antyder sådana att Lisbeth av orsak skulle ha varit det primära målet. Detta är sannolikt långt från sanningen och det är inte det Borgnäs syftar på. Det kan ha funnits flera anledningar till att mördaren agerade som han gjorde - men inte minst berättar det för oss att polisutredningen och Lisbeth Palme kan ha undanhållit viktiga fakta runt själva mordscenariot. Det kan vara på sin plats att här även tillägga en detalj som ibland tas upp i diskussioner kring Palmemordet - det att om Lisbeth av olika anledningar blev beskjuten, så gjorde det henne till ett brottsoffer. I juridiska termer innebär det att hon då tillskrivs som målsägande istället för vittne. Detta påverkar hennes roll i rättsliga kammare och istället för att i förstone vara ett vittne så blev hon nu ett traumatiserat offer. Gör med det vad ni vill, för det gjorde polisutredningen. Hur som helst, om Lisbeth av endera anledning skulle bli beskjuten men inte dödad, så var det svåraste skottet - rent precisionsmässigt - det som avfyrades mot henne. I stundens hetta så behöver därför den skottordning som förordas av Lars Borgnäs inte nödvändigtvis vara så märkligt. 
 

Bokens fokus, kan man säga, ligger på Lisbeth Palmes motsägelsefulla vittnesmål samt Säkerhetspolisens, Gud förbjude, möjliga koppling till mordet. Tvenne känsliga ämnen. Att detta är prekära frågor inom etablissemanget speglas inte minst genom det faktum att SVT:s program Veckans Brott plötsligt kom att rulla ut mattan för nuvarande chefsåklagare Krister Petersson. Nej - inte den Christer Pettersson, men han med lång första vokal i efternamnet - ett betoningens minfält och en grotesk tillfällighet. Nåväl, istället för att sända den aktuella och redan inspelade intervjun med Lars Borgnäs om hans nya bok, så visade man ett plötsligt utspel från Petersson att en lösning på mordet kan vara nära förestående. Detta stal hela showen - Petersson kunde tillfälligt pusta ut från besvärliga ställningstaganden och Borgnäs laddade material fick snällt stanna kvar i hemmen - åtminstone för en stund – tills bland annat värdarna för Sveriges Radios program Nordegren & Epstein hade lagt vantarna på boken. Där passade Borgnäs gamla radiokollega Thomas Nordegren på att kommentera Arne Irvell, tidigare legendarisk chef vid Stockholms mordkommission och en viktig figur i Borgnäs bok. Vid sin död 2008 hade Irvell nämligen anförtrott sin anteckningsbok till Borgnäs via sin son. I denna menar en av Sveriges mest respekterade mordutredare att svaret på Palmemordet står att finna hos SÄPO och vidare vilka personer som borde synas i sömmarna. Så långt allting gott, tills Louise Epstein ställer sig frågan varför Borgnäs då inte lämnat in anteckningarna till mordutredarna? Vad menar hon egentligen - detta så att de nya rönen kan skickas vidare till pappersstrimlaren i Ingenting på Bolstomtavägen? Givet omständigheterna så låter detta som en av århundradets minst begåvade idéer. Minst begåvat under 1900-talet var Hans Holmérs flygspaningar efter mordvapnet med ett Viggenplan. Under sent åttiotal arbetade jag själv för Försvarsmakten med att ta fram spaningsbilder från denna typ av kärra. Jag tror mig därför ha en god bild av hopplösheten med att hitta en iskall 32 centimeter lång Smith & Wesson kaliber .357 Magnum i raketfart - med eller utan värmekamera sjuhundratvå. Om det ens är ett sådant vapen vi letar efter?

Situationen kring Borgnäs bok blev sedan inte bättre av att kriminologen och deckarförfattaren Leif G.W. Persson tog sig möjligheten att dissa Borgnäs bok i rutan genom att förklara; 
 

”…Borgnäs är en utmärkt person i så måtto att om han hävdar något med bestämdhet, så vet du att det är precis tvärtom”.

Nu kanske jag missförstår Persson och att han egentligen trevar efter lärosatsen; "innan man är säker, så är man gärna tvärsäker"? Detta är i sådana fall lika illa eftersom Borgnäs aldrig skulle hävda något med bestämdhet utan väl underbyggda underlag. Ja, inte ens då eftersom Borgnäs alltid har varit noga med att understryka sin funktion som journalist - den som synar, inte utreder. Han är dock inte rädd för att bereda ett rimligt och provisoriskt ramverk för pusselbitar - en nödvändig ram som ständigt kan justeras om så behövs. Hur ska man annars kunna ifrågasätta en mordutredning? Nej, det är inte enbart vetenskaplig diskurs som är förbehållen att testa hypoteser på sin väg mot klarhet och "sanningar".
Perssons manöver var dock inte helt oväntad. Borgnäs har tidigare trampat den förre på tårna angående styckmordet på Catrine da Costa och sådana saker da'costar. Med all respekt för G. W. Perssons erfarenhet och astronomiska kunskaper inom kriminologi och statistik - what not - så är hans uttalande allt annat än välbalanserat.

Persson menar vidare att Borgnäs bok ämnar till förtal av avliden genom att den granskar den nu framlidne Lisbeth Palmes agerande efter mordet. Tvärtom - vilket bör understrykas - så öppnar Borgnäs bok istället upp för förklaringar till varför Lisbeths motarbetande av polisutredningen kan ha sett ut som de gjort. Det skulle till och med kunna förklara att hon kan ha agerat gensträvig för att tillmötesgå mörka krafter inom SÄPO. Inte minst kan det ha varit för att inte avslöja varför Palme hade ett konfidentiellt möte under mordnatten. Kanske gällde det information om de för Palme känsliga juridiska handlingar rörande Harvardaffären, vilka hade stulits från länsrätten några timmar före mordet? Det var förresten deckarförfattaren Jan Guillou som offentligt hade ställt Palme mot väggen i denna fråga. Densamme har även sagt att G. W. Persson sällan talar sanning. Det vill säga - om Persson menar att allt som Borgnäs hävdar med bestämdhet är precis tvärtom, så bådar det i slutändan ändå gott för innehållet i Olof Palmes sista steg. Och, jodå det finns faktiskt ännu fler deckarförfattare i denna oreda och snart ska vi snubbla över två till.

I alla händelser och för att avsluta denna första session, så kan Borgnäs bok vara Lisbeths möjlighet till upprättelse för hennes märkliga beteende - något som i extrema fall lett till onödiga konspirationsteorier om att hon varit medskyldig till mordet. Den driftige journalisten och privatspanaren Sven Anér trampade tyvärr i detta klaver. Efter år av nobel research så råkade han efter ett giftigt tips blanda ihop två mockakappor och därefter kom ett helt barnhem att tömmas ut med badvattnet. 
 

Vad gäller chefsåklagare Peterssons uttalande om att man nu skulle vara nära en lösning på Palmemordet så finns det anledning att vara skeptisk. Det vill säga - med stor sannolikhet ska snart ännu en ensam Skandiaman, Grandman, Tuffa Victorsson eller något pensionerat och begravt element i Sydafrika kliva upp på scenen som Palmes baneman. Sedan kan man hänga ut skylten, tacka för sig och introducera ordet efterundersökningssekretess i Svenska Akademiens ordbok. Med det senare menas att utredningen görs tillgänglig för allt utom sådant som dödade vår statsminister. Och ett tips - varför inte samtidigt öppna dörrarna för något som kan förhåna allt vad seriöst privatspaneri heter? Typ - en mördad statsminister, ett oläkt sår och en attack mot demokratin - följt av Musarras knaskomedi. Det kan vara kul.

Att Skandiamannen ånyo borde granskas kan förvisso vara skäligt - men knappast som mördare och ensam gärningsman. Om denne 52-åring ingick som del av en polisiär och militär övningsoperation inom Stay Behind och/eller som ett distraherande element - en runner som det ibland kallas på fackspråk - så kommer hans bredare samröre snabbt att amputeras. Möjligen var Skandiamannen ovetandes om vad han exakt tagit del av. Kanske var han bara på plats som han fått i uppdrag att vara - något som tog fokus från vad som pågick inne i Skandiahuset, Stay Behinds gamla högkvarter. Byggnadens larmade bakdörr, vilken slås på någon minut efter mordet, är en obekväm detalj som man aldrig blir klok på. Skandiahuset var en utmärk hub genom dess många ingångar och underjordiska kulvertar till närliggande fastigheter. Detta gjorde huset svårt att bevaka. En eller flera aktörer kring huset och mordplatsen kan mycket väl ha varit kompartmentaliserade, där mindre celler saknade kunskaper om Stay Behinds övergripande struktur. Spaningsledare Hans Holmér kallade förresten Skandiamannen för "elefanten i porslinsbutiken". Locket lades sedan på för dryga trettio år tills han likt ett statligt beställningjobb åter igen dök upp som den skyldige under pseudonymen "Den osannolika mördaren".

Oavsett vad som utvecklas eller avvecklas ur Krister Peterssons hemlighetsmakeri så kommer Borgnäs nya uppgifter ofrånkomligen nödgas att vägas in. Åtminstone av tusentals rynkade pannor i svenska hem. Vare sig någon vill det eller inte så hamnar vi snart i den dunklaste av gränder - mörkare än den ökanda Tunnelgatan genom kvarteret Träsket. Dunklare än Andrej Tarkovskij. Eljest blir polisutredningen lika löjeväckande som Claes Hedberg oväntade vändningar eller Palmeutredningens fantombilder och fingerdinglande skjutjärn strax efter mordet. Petersson är dock väl medveten om detta dilemma och har därför i Aftonbladet garderat sig med orden; 
 

”…människor har sina egna teorier, vilket jag märker i mitt arbete då vi fortfarande får in tips från allmänheten. De teorierna fortsätter därmed att leva vidare”.

Men om stora delar av svenska folket inte köper ännu ett justitiemord eller åtminstone ett rättshaveri, kan Sverige då verkligen hantera konsekvenserna av de spår som antyds i Borgnäs bok? I detta sammanhang är det kanske på sin plats att åter igen åberopa deckarförfattaren och den självutnämnde mordutredaren Hans Holmérs påstådda uttalande;
 

”…när sanningen om det här kommer fram, så kommer det svenska samhället att förändras i grunden”.

Holmér ska ha yttrat dessa ikoniska ord under en bortblåst presskonferens, men mer sakligt blev det vid ett KU-förhör i mars 1989 då Ylva Annerstedt tar upp citatet med Holmér och söker en förklaring till hans uttalande. Av den senares reaktion att döma så invänder han inte mot ordens riktighet, men tittar istället ned i bordet och vägrar att svara på vad han menade. Om allt detta är precis vad det låter som, så måste det onekligen vara en hejdlöst vansinnig galning som skulle kunna stjälpa hela Sveriges postament. Eller hur? Godzilla?
Det är därför uppenbart att Holmér syftade på något helt annat. När allt kommer omkring så tror jag personligen inte att Sverige längre kan skakas i sina grundvalar. Folk är idag betydligt mer hårdhudade än för dryga trettio år sedan - Estoniakatastrofen, pulveriserade tvillingtorn med världsomfattande konsekvenser, morakniven på Filippa K, terrorism på steroider, Trump och David Copperfield och nu en global farsot som snart kryddas med militärlika undantagstillstånd och spårninsappar som splittrar både familjer och kapitalplaceringar. Snarare är det polisutredningen i sig som skakat Sverige i sina grundvalar och numera är detta mer eller mindre en sanning. Detta har förändrat rättssamhället i grunden - så oavsett vad Holmér egentligen syftade på, så hade han rätt.
 

När jag för några år sedan gjorde arkeologiska inventeringar i Östra Turkiets bergsområden, så råkade jag hamna runt lägerelden med några anhängare till PKK. Jag tänkte då lätta upp stämningen lite och nämnde att nyssnämnda under flera år misstänkts för mordet på vår statsminister. De förstod inte vad jag pratade om. Får det lov att vara mer kaffe? Och väl inne på det bisarra PKK-spåret så kanske vi närmare bör beakta ett uttalande av deckarförfattaren Ebbe Carlsson – ni vet han - det sociala monster som hade universalnycklar till både regeringskansliet och diverse kommissarier. Han hjälpte bland annat polisen att utreda både Iran- och PKK-spåren. Med anledning av det senare lär Ebbe ha insinuerat följande;
 

”…man måste gå till botten med kurdspåret för att lösa Palmemordet”.

Ebbe var underfundig. Vissa hävdar att han med detta uttalande menade att de som lagt ut detta villospår med stor sannolikhet också var de skyldiga. Eftersom SÄPO-Alf hade planterat ett frö till PKK-hotet mot Olof Palme redan ett halvår innan mordet, i Expressen bland annat, så är det ju alltid en god idé att börja rota just där. Kanske ville även Ebbes nära vän Hans Holmér vara lite slug när han skrev sin självbiografi - Olof Palme Är Skjuten. Av en händelse bildar versalerna i hans boktitel just ordet SÄPO - självklart endast om det läses baklänges. Hade det lästs framlänges så hade vi sannolikt fått bära ut Holmér från Vårbergs tunnelbanestation. 

Innan vi går vidare så skulle jag om än kort vilja uppdatera Ebbe Carlssons finurliga antydan med en Ebbe 2.0 - vilken skulle kunna låta så här: "...man måste gå till botten med Skandiamannen för att lösa Palmemordet". Och ni förstår säkert vad jag menar - det vill säga, utrön vilka som slätat ut mattan för denna distraktion.
Oavsett ordlekar och svävande klurigheter så leder vägarna likväl alltför ofta till Säkerhetspolisens vargkula. Både i Lars Borgnäs initierade bok och i mången seriös litteratur. Ja, till och med i oseriös litteratur. Borgnäs gör halt vid SÄPO-spåret och ger sig vidare inte ut på alltför djupa vatten - Estoniakatastrofen undantaget. Han är ett proffs och har taktkänsla, det har inte jag. Taktkänsla är att veta hur långt man kan gå när man redan har gått för långt. Låt mig därför sväva ut lite ytterligare för att kort beröra några möjliga orsaker till varför Palmemordet fortfarande inte har klarats upp.

Sannolikt utgjorde Säkerhetspolisen blott en hörnsten av en internationell sammansvärjning som önskade röja problemet Palme ur vägen. Av denna anledning är Sydafrikaspåret säkert lika aktuellt som det alltid har varit. Men, alla som har skalat en lök förstår att detta spår även kan ha fungerat som en front för CIA - precis som det löjligt evidenta polisspåret, dit den flyende "gärningsmannen" visade vägen, i sin tur kan ha utgjort en sinkande front och mellanvägg. Underrättelseorgan använder i regel proxy. Ett storpolitiskt mord av denna kaliber var rimligen genomfört på uppdrag av och i samarbete med främmande makt där allehanda geopolitiska och ekonomiska bekymmer kunde lösas med ett enda välplacerat skott. Flera så kallade affärer var för tiden aktuella och jag tänker då inte på snabbköpet nere på hörnet. Jag syftar exempelvis på Iran-Contras-affären som innefattade olja till Sydafrika, vapen till Iran och kosing till den av USA uppbackade terroristarmén i Nicaragua. I samtliga dessa fall var Palme ett besvär. Låt oss heller inte glömma Palmes nära kontakt med Yassir Arafat - något som inte föll i god jord i den ändlösa Israel-Palestina-konflikten. Ytterligare att beakta, och sannolikt det mest berikande spåret, är att Palme ansågs sabotera etableringen och expansionen av NATOs norra flank genom att tona ned spänningen mellan öst och väst. Om detta var den största stötestenen så är motivet till Palmemordet i högsta grad dagsaktuellt. Det kan i sådana fall inte uteslutas att en polisutredning under en vakande havsörn inte har det minsta intresse av att skala lök. Det enda konspirationsspår vi då skulle få se på löpsedlarna är att rysk underrättelsetjänst varit på plats under mordnatten eller att de infiltrerat och försvårat Palmeutredningen [sic!]. 
 

Om vi bara slår dövörat till den numera pensionerade spaningsledaren Hans Ölvebro, ni minns "skit in skit ut", så har vi idag faktiskt goda möjligheter att nå insikt i Palmemordet. Någon exakt gärningsman blir det sannolikt aldrig tal om - men just insikt. På sin ålders höst kan kanske centrala individer kosta på sig att säga vad de vet eller har grubblat på i all tysthet. Vissa kanske även vill berätta vad de vet om en viss kuppförsvarsövning som plötsligt gick över till skarpt läge under mordnatten. Många övningar som skett parallellt med omvälvande händelser har tidigare väckt bekymmersamma frågor. Inte minst lever vi nu i en tid som ”de ensamma gärningsmännen” sannolikt inte kunnat förutse – nämligen Internets enorma genomslagskraft. Ute i etern frodas en gedigen kunskap som likt hjärnans synapser plötsligt kan sammankopplas till en enhetlig och logisk förståelse av ett annars hopplöst mordscenario. Att exakt veta vem som höll i själva mordvapnet känns kanske inte längre så brännande, men tyvärr är det just där som mordutredare, flertalet privatspanare och Internet-troll fortfarande står och trampar. De kommer alla att bli besvikna. Om en konspiration mördat Olof Palme så blir skulden på en individ på gatunivå, utan bredare samröre, trivial. Talar vi om en ensam galning så är även denne ointressant - sådana dyker upp i tid och otid. Det vet vi redan och där finns inget mer att hämta. Precis som i science fiction-filmens värld, kan vi inte bara skjuta ned individuella tefat - det kommer bara att dyka upp nya. Vi måste köra rakt upp i moderskeppets reaktorkärna. 

Att vidare finna ett mordvapen för säkerställande av bevis ser tämligen utsiktslöst ut. Lägg därtill frågan om vem eller vad man kan lita på efter decennier av villospår? Jag tänker på frågor som alltjämt anonyma walkie-talkie-män samt sådant som skrubbade och odeformerade revolverkulor från redan genomsopade snöhögar. För att bara nämna några egendomligheter. Kulorna ska förresten även vara skadade av borrningar för blyisotop-tester.
Det måste nog anses som lite förbryllande att de flesta som inte har tilltro till polisutredningen ändå litar blint på diverse ballistik-, obduktions- och labbresultat. Om fiffel och konstgrepp ligger på bordet, vilket inte är orimligt om mordet är av storpolitisk karaktär, så har risken redan från början varit stor för korruption och manipulation av bevismaterial. Detta gör att vi kan hamna precis varsomhelst om vi inledningsvis valt fel spår. Som arkeolog vet jag att man kan lita på kol-fjorton-metoden, men där den svaga länken snarare ligger i insamlandet av själva råmaterialet - det vill säga hur, varifrån samt eventuell oaktsamhet - ja, även enskilda fall av hokuspokus där arkeologiska resultat används som politiska slagträn. Ja, det existerar.

Ett mordvapen av denna politiska kaliber fick säkerligen en exklusiv särbehandling långt innan Holmérs första Viggenplan hunnit lyfta och stål är det mest återvunna materialet på vår planet. Den dag ett mordvapen dras upp ur hatten eller det börjar viftas med DNA-strängar, samtidigt som vitala delar av utredningen ändå förblir hemligstämplade, så finns det anledning att vara försiktig. Under decennier har vi vaggats in i att hemlighetsmakeri är nödvändigt för rikets säkerhet - men alltför ofta är det i själva verket precis tvärtom. Denna på oss påprackade motsägelse är lika ologisk som begreppet "självservice". 
I min mening bör vi skäligen tänka på Palmemordet i just storpolitiska termer framför djupdykningar i lång mörk rock och Nicholsonmössa. Att Lars Borgnäs i förstone försöker besvara frågan på hur istället för exakt vem som höll i mordvapnet är fundamentalt för att närma sig de större sammanhangen - inte minst för att genomskåda förborgande och osanningar. På så sätt kan vi till att börja med ställa en dysfunktionell och skadlig rättsapparat mot väggen och därmed skydda oss mot förräderi. Erfarna och oberoende journalister som Lars Borgnäs kan på så sätt vara förstklassiga i genomlysningen av mordet på Olof Palme - men efter trettiofyra år har vi förmodligen bara naggat i kanten. Om ens det.

av Richard Holmgren, feb. 2020
 

En nation kan överleva sina dårar, till och med sina skrupelfria karriärister. Den kan emellertid inte överleva förräderi inifrån. En fiende vid stadsporten är inte så farlig då han är omtalad och leder sin flagga synlig för alla.

Men, förrädaren rör sig fritt innanför stadsmuren, hans diskreta viskning smyger igenom alla gränder och kan till och med kännas i regeringsbyggnaderna. Förrädaren visar sig inte som sådan. Han talar i förtroende, har ett trovärdigt ansikte, använder välkända argument och vädjar till avund som ligger djupt i varje människas hjärta.

Förrädaren försvagar landets själ; Han arbetar i hemlighet och anonymt om natten för att underminera stadens fundament. Han infekterar landets politiska organ tills de förlorar sin handlingskraft. Var inte rädd för en mördare. Förrädaren är den verkliga pesten! 
 

Marcus Tullius Cicero  (106-43 f. Kr.)

"En gruvlig historia – Lockerbie, Bernt Carlsson
och Dag Hammarskjöld"

Läs mer här

"Estonia är havets Olof Palme"

Läs mer här

TIPS!
Läs eFOLKETS initierade artikel om hur en glasfigur
från Orrefors kan leda oss ända in i
Palmemordets mörkaste vrår.