Han målade och sålde 15 000 tavlor med samma motiv...

Karl Gustav Holmgren alias Anemonkalle

Är du ägare av en anemontavla, signerad Kåge?

Tiotusentals tavlor med detta motiv, signerade mellan 1949 och 1959, har gäckat både tavlornas ägare som konstfora och olika förståsigpåare. Konstnären har lite lustigt kommit att kallas för Anemonkalle men ingen tycks känna till ursprunget till dessa massproducerade och krampanfallsframkallande vegetationsknippen. Varje motiv är unikt i sitt slag men maniskt upprepande samma motiv - en vas, skirt grönt, hittepå-blommor och sist men inte minst – just det, anemoner. Konstnären hette egentligen Karl Gustav Holmgren och har till konstnären Algot Wilhelm Kåges stora förskräckelse kommit att sammanblandas med just honom. Anemonkalle var också min morfar.
 


Som barnbarn till Kalle vet jag att han aldrig kallade sig för konstnär – han var ingen idiot. Men han var åtminstone en tusenkonstnär. Kalle var en extremt händig och skojfrisk fixare som framförallt var en exceptionellt duktig försäljare. En helt otroligt duktig försäljare. Beviset för detta faktum är att han lyckades måla och sedan sälja 15 000 tavlor av dessa snällt sagt mediokra motiv. Kalle hade också sina lärjungar. En av hans adepter, en viss herr Mullivitti, klarade gesällprovet genom att sälja ett förkläde till en storväxt dam - detta så pyttigt att det liknade en grytlapp. I femtiotalets bekantskapskrets fanns även en monsieur Schelin som dyrkade idén bakom Kalles blomstermotiv och snabba cash. Sagt och gjort kom han snart själv att inleda en mycket kort blommor-i-vas-karriär. Schelins anemoner var dock så förfärliga att man som betraktare hade svårt att hålla sig för skratt. Visst - Anemonkalle hade kunnat sälja sådant, men då monsieur själv knackade på dörren så låg smockan i luften.   

Morfar föddes 1923 och växte upp på Vikbolandet. Som 25-åring arbetade han tillfälligt som nattportier i Linköping. Där stötte han på en man som satt och målade tavlor föreställande anemoner. Kalle tyckte det såg lätt ut och anade en framtid med vida ekonomiska utsikter. 1949 placerade han de första masonitskivorna på rad, tillverkade mallar och började en massatillverkning om 1500 tavlor om året. Under tio års tid försörjde han familjen genom att måla och periodvis ge sig ut över hela Sverige för att knacka dörr. Ramarna köpte han i Uppsala för att senare effektivisera, köpa list och snickra ihop dem själv. Snart kunde han packa sin nya bil - en Isabella - full med tavlor och ge sig ut på säljäventyr om vilka jag som barnbarn lyssnat till med stor fascination.

 

Karl Gustav Holmgren "Anemonkalle" till vänster i bild.


Många är historierna om tavlor som knappt hunnit torka och där halva motivet hamnade i armvecket på upprivna kunder. Här fanns berättelser om skeptiska vakthundar som slutat med ramar som halssmycken eller då Kalle nödtvunget behövde byta skepnad och simulerade en tidig version av Monty Pythons "silly walk" - detta samtidigt som han bar en peruk lite på sniskan. Sådant gick inte obemärkt förbi i småstädernas skvallerspeglar. Det fanns också mindre lustiga historier som när familjen rastlös fick vänta i semesterbilen när tillfälle gavs att kränga en tavla. Vissa dagar när tavlorna var svårsålda kunde Kalle bjuda på kundernas egna tavlor i hemmen, för att minuterna senare sälja den nyförvärvade tavlan till grannen. Detta bra mycket dyrare såklart! Precis som under Hannibals fälttåg mot Rom så kunde detta lämna byar i fullständigt kaos. I kölvattnet av Kalles försäljningståg blev Andersson utan tavlor medan hans bäste granne stod barskrapad och olycklig ägare till Anderssons äkta reproduktion av Grindslanten. Och så vidare. 

I slutet av sextiotalet gick Kalle över till flygfotografering och började istället sälja foton över villor och gårdar. Blomstermotiven behövde han dock inte ge upp, för närhelst ett hus hade persiennerna neddragna så retuscherade han in ett färgglatt blomstermotiv - alternativt retuscherade bort grannens hus. I många hem kan man därför fortfarande se urblekta flygfoton med betydligt muntrare fönstergluggar eller "realistiskt" färgsprakande omgivningar. På sjuttiotalet sågade han ett hål i taket på sin Volvokombi och valde ett lägre perspektiv. Med Sigge vid ratten kunde han då fota villor på löpande band för att senare retuschera, rama och sälja till stolta husägare. Hålet i taket var försett med en lucka i trä och nedanför öppningen fanns en ihopsnickrad liten pall av spånskivor som var klädd i en orange heltäckningsmatta. När Kalle stod på plats rullade ekipaget sakta fram genom villakvarteren likt en påvlig paradbil. Som liten uppfattade jag detta som normalt.

 

Anemonkalle gör affärer 1971 - detta framför tv:n som två år tidigare hade visat månlandningen, vilken morfar ställde sig skeptisk till redan då. Som en extremt duktig försäljare var en sådan tanke inte helt främmande för honom.


Det där med att modifiera taket på sina bilar var en yrkesvana. När Kalle för en tid gav sig in på att sälja kyl och frys, så plattade han till bilens konvexa tak med en slägga och vitvaran blev transportsäkrad i en "skål". Allt detta utspelade sig när planeten var betydligt mindre befolkad och alla hade minst en vän vid trafikpolisen eller svensk bilbesiktning. I Kalles firmakoncept med kyl- och frys, ingick både installation och reparation. Detta var genialt eftersom varhelst Anemonkalle stod för installationen så krävdes nämligen snart en reparation. Stundom när mormor Sara kopplade in våffeljärnet, hände det att diskbänken kunde producera hela 220 volt. Kalle sålde förresten även TV-apparater och installerade nya bildrör. Under sina äventyr kom han även att äga ett hundratal bilar. Inte för att han hade obegränsade resurser men för att han inte kunde äga en bil utan att snart råka sälja den. 

Under mitten av nittiotalet fick Kalle ett sista ryck och började massproducera specialdesignade fågelholkar för att senare ge sig ut och sälja i vanligt manér.
I skrivande stund hittar man fortfarande tavlor av Anemonkalle på internets många auktionsfirmor - även på de mer förnäma auktionsverken. I det senare fallet är man inte sena med att identifiera en äkta Kåge som en äkta Algot Wilhelm Kåge. Detta är en travesti för stackars Algot, men kanske mest för morfar och köparen eftersom bakgrunden till anemonmotiven är så mycket mer värt än själva penseldragen. 

Morfar var en inspiration och en tusenkonstnär som före sin begravning år 2005, önskade sig vilka blommor som helst utom just anemoner. 


Richard Holmgren, 2013

Efterskrift
 

En eloge går till min uthålliga och tålmodiga mormor, Sara Holmgren, som gick bort den 15 april 2020. Hon blev nära 97 år gammal. Hennes åsikt om Kalles försäljningskavalkad var kluven och själv var hon långt ifrån den oblyga karaktär som Kalle manifesterade. Om det är motsatsen i ett förhållande som attraherar, så har ni här ett paradexempel. Med förbehåll för en och annan skojig berättelse så tyckte Sara mest att anemonhistorierna var pinsamma och föredrog att ligga lågt med saken. Hon var därför inte sen med att lägga locket på när rykten hade lett ett och annat pennskaft till att knacka på dörren. Således är det henne som allehanda konstfora har att tacka för att anemontavlorna uppnådde mysteriestatus. Inte minst var det Sara som på ett mycket elegant sätt kom att sätta stopp för Anemonkalles lite genanta fotosessioner i den uppsågade Volvokombin. Under mitten av sjuttiotalet svängde hon höger i en vänsterkurva, tog sig över vägkanten i Finspång – rullade bilen till skrot ned till en fridfull trädgård och lyckades samtidigt kurera sin icke fastspände släkting från sin sjukdom. Genom att gång på gång låta denne dunka huvudet i taket så kunde han strax därefter kliva ut ur bilen - för evigt botad från sin epilepsi.   
   
I väntan på sin Sara bör nu Kalle rimligen ha hunnit producera en drös himmelska anemonmotiv samt inte minst en otalig mängd flygbilder. Kära morföräldrar – ha nu en spännande fortsättning på eskapaderna. Var försiktiga med släggor, vänsterkurvor och diskbänkar. Och, tack för devisen – "bättre ett kantigt något än ett runt ingenting".

Kommentera gärna:

  • Maria Fransson • 12 september 2020 13:57:29
    Hej!
    Så roligt att få en historia till vår anemontavla med blå rund vas från 1953. Målad på masonit. Nu har den fått ett nytt värde !
    Tack för denna roliga historia om dina morföräldrar!
    /Maria
  • Kul Maria! Ja - nu har den ett nytt värde - fint!

    12 september 2020 14:00:44

  • En annan Holmgren • 27 november 2017 15:07:32
    Underbar historia och kul skrivet!
  • Tack - kul att höra!

    27 november 2017 15:22:55

  • Kjerstin • 18 oktober 2017 07:43:21
    Signerade han även med Carl juar på sina tavlor? Fantastisk läsning!
  • Hej Kjerstin!
    Tack för orden om artikeln. Nej, jag kan ganska bestämt säga att det alltid var Kåge.
    Ha de gott - Richard

    18 oktober 2017 12:15:36

  • Thomas Nilsson • 11 september 2017 11:03:41
    Detta är helt enkelt vansinnigt roligt skrivet. Du skulle kunna gå vidare och skriva en hel bok om denne släkting eller kanske om något annat.
    Jag kan se att ett galleri i USA har en målning till salu av anemonkalle. Det roliga är att de tillskriver målningen Wilhelm Kåge samtidigt som de hyllar sig själva genom att skriva att de aldrig har haft en missnöjd kund.
  • Lika intressant och bra skriven kommentar, Thomas. Tack för dessa ord! Ser framför mig en svensk film från 50- och 60-talet. Historierna är många. Roligt med galleriet i USA! Riktigt seriösa, ja :) Önskar Anemonmorfar kunde följa detta och kanske bjuda på tavlan.

    12 september 2017 13:55:44

  • TANJA • 1 september 2017 22:30:45
    åh, vilken härlig liten biografi över din morfar. Absolut en entreprenör av stora mått och att vara stolt över. Vilket driv! Och kom ihåg att det bara är de som har mycket pengar som tycker att det finns skämmiga sätt att tjäna dem på...men en dollar är alltid en dollar så länge den är ärligt förtjänt.
  • Fina ord Tanja! Märkligt, satt precis och googlade på Anemonkalle - mycket länge sedan jag gjorde detta - så, damp ditt meddelande ned! Måste ligga i luften. Anemonkallesynkronisitet. Tack!

    1 september 2017 22:41:35

  • Karin • 3 augusti 2017 23:50:07
    Haha, jag äger en sådan tavla. Den har varit mormor och morfars. Kul att veta lite om konstnären.
  • Fint att höra Karin! Ja, nu har den kanske ett större värde - nu när du vet historien. Var rädd om den :)

    4 augusti 2017 00:07:47

  • roger • 23 maj 2017 13:13:49
    Hahaha....grymt, trevlig läsning.
  • Tack för de orden Roger! Morfar sprider fortfarande glädje :)

    23 maj 2017 13:32:03

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar