Banner Stones Logo

Arkeologi & Historiebloggen

Arkeologi Historia blogg

Arkeologi & Historiebloggen handlar om arkeologi, pågående utländska och egna utgrävningar, nya upptäckter, kultur- och religionshistoria, antiken, myter, resor och kuriosa samt humor och tidlös politik.

Richard Holmgren är arkeolog med fokus på Mellanöstern, skribent, föreläsare, illustratör och guide, är religiöst liberal och partipolitisk agnostiker som driver företaget ARCDOC Arkeologisk Dokumentation. Han är också stolt sambo med Virginia och husse till Milou.

Arkeologiblogg

2015

Det var inte så himla länge sedan man fick gissa vad det där fotot i mobilen föreställde. Saker och ting har förändrats. Med telefonen ständigt i fickan så har man numera alltid möjlighet att fånga det där speciella ljuset som dyker upp lika snabbt som det är borta. Att den bästa av kameror är den man alltid bär med sig, är en kliché som är svår att bortse från. 

Här är några iPhonefoton från året som gick - såväl från resan som hemma på Östgötaslätten. Klicka för att förstora och ha ett spännande fotoår 2016 - ett år då mobilerna förmodligen på allvar tar upp kampen mot enklare systemkameror...

Etiketter: iphone, 2015
Målning från Birgittinorden i Rom. Foto: R. Holmgren
Målning från Birgittinorden i Rom. Foto: R. Holmgren

Jag minns när man som liten tvingades bära de där hemskt stickiga polojumprarna som mormor stickat. Ibland var dessa så obehagliga att de till och med stack igenom undertröjan. Vad hände sedan? Man hör inte längre några klagomål från barnen. Det visar sig att barnuppfostran har blivit mer taktfull, barnen mer halsstarriga och att någon under vägen lyckades uppfinna soft-wool. 

Elisabeth Hesselblad
Mordet på ärkebiskop Becket Mordet på ärkebiskop Becket

I slutet av denna månad är det 845 år sedan ärkebiskopen Thomas Becket till sist fick möta sin skapare. Becket vägrade nämligen att underkasta sig kungamakten i England, vilket ledde till att kung Henrik II lät hugga ned Becket i Canterburykatedralen. Några år senare blev Becket helgonförklarad som S:t Thomas. En av anledningarna till att påven Alexander III tyckte att Becket kvalificerat till titeln, var att han vid mordet lär ha burit en tagelskjorta under sin mundering.   

Glasmålning från Birgittinorden i Rom. Foto: R. Holmgren

En tagelskjorta var ett obekvämt klädesplagg där man låtit väva in tagel, det vill säga häst- eller gethår. Skjortan skulle avsiktligt irritera, reta, skava och raspa mot den blottlagda huden. Dessa tagelskjortor hade dessutom en benägenhet att locka till sig löss vilka kunde arbeta nattskift med hästhåren. Till exempel har Hästens sängar just tagel i madrassen, därav namnet. Men du kan sova lugnt i en Hästens eftersom man har tvättat, kokat, sköljt och desinficerat samt hettat upp taglet till 140 grader. Becket hade inte tid med sådant och det motverkade liksom syftet. Tagelskjortan skulle nämligen bäras med ändamålet att låta sig späkas. Både nunnor och munkar kunde bära dessa skjortor för att göra botgöring eller för att leva sig in i de gisselslag som drabbade Jesus vid korsfästelsen. Både klostersystrar i tagelskjortor och 70-talets barn i mormorskoftor kunde på samma sätt leva sig in i den tortyr Jesus genomlevde och samtidigt förstå att det var våra synder som var orsaken till detta. 

Den heliga Birgittas tagelskjorta. Foto: R. Holmgren Den heliga Birgittas tagelskjorta. Foto: R. Holmgren

I dagarna är det 624 år sedan den heliga Birgitta helgonförklarades och nu ska Sverige snart få sitt andra helgon. Påven Franciscus upphöjer nu nämligen Elisabeth Hesselblad från Fåglavik. Hon saligförklarades redan år 2000 men det är ännu inte klart när helgonförklaringen ska ske. Under tyska ockupationen av Rom lär Hesselblad ha gömt undan judar i det kloster som hon verkade vid på Piazza Farnese. Om Hesselblads barmhärtighetsgärningar även inkluderade en tagelskjorta är oklart, men det var på Piazza Farnese som hon år 1911 grundade orden Birgittasystrarna. Här finns idag åtminstone den heliga Birgittas egen tagelskjorta att beskåda. Jag tänker att min gamla mormor hellre hade kunnat sticka sina tröjor till Birgittinorden samt att Franciscus nog även bör överväga att helgonförklara den klädeshandlare som missionerade för soft-wool. Åtminstone borde denna barmhärtighetsgärning få en saligförklaring.    

Detalj av Trajanuskolonnen i Rom. Foto: Richard Holmgren

Det är lätt att passera Trajanuskolonnen i Rom utan att närmare reflektera över dess betydelse för kunskapen om romersk krigshistoria. Från förra seklets filmer av krigspropaganda och fram till dess moderna varianter idag, är det spännande att se Trajanuskolonnens spiralformade redogörelse för kejsarens fälttåg mot Dakien som en slags arla version av dessa.

I Trajanus "film" gör romarna processen kort med dakerna. Detalj på Trajanuskolonnen I Trajanus "film" gör romarna processen kort med dakerna. Detalj på Trajanuskolonnen

Trajanus var en framgångsrik kejsare och militärt härskade han över den största expansionen i romersk historia. De två första krigsföretagen riktade Trajanus mot dakerna i nordöst och mellan åren 101-106 kom hans fälttåg att införliva delar av dagens Rumänien med romarriket – det vill säga den romerska provinsen Dacia. På andra sidan Donau fanns framförallt rikligt med spannmål samt ädelmetaller och med kombinationen romersk expansionspolitik och brobyggande blev detta spiken i kistan för dakernas kung Decebalus. Den senare flydde under Trajanus sista belägring av huvudorten Samizegethusa i dagens Transsylvanien och efter kungens självmord nådde detta kapitel sitt slut. Sju år senare ristades händelserna i sten och ”filmremsan” på Trajanuskolonnen blev ett faktum. 

Trajanuskolonnen i sin helhet, Rom Trajanuskolonnen i sin helhet, Rom

Trajanuskolonnen redogör, från början till slut, för Trajanus tvenne krigskampanjer i Dakien. Om de avbildade händelserna ska ses som en dekorativ minnesvård eller som ett stycke propaganda ligger i betraktarens öga. De idag anonymt blodiga krigsscenerna uppfattades säkert som mer skoningslösa under kolonnens glansdagar då denna var bemålad. Om man lite skämtsamt postulerar att kolonnen hade varit högre än dess fyrtio meter, så hade vi i teorin även kunnat betrakta Roms tillbakadragande från Dakien 165 år senare. Rom hade dock varit föga intresserade av att skildra denna händelseutveckling och det hade liksom fallit utanför det trajanska forumets uppgift där kolonnen stod upprest. Inte hade heller romersk propaganda kunnat hjälpa oss att reda ut den oenighet som idag råder bland historiker angående rumänernas ursprung. De som menar att det romerska inflytandet över dakerna var obetydligt får istället se sig om efter alternativa kolonner öster om Donau.  

Sin gravurna i guld har inte Pompeia Plotina lyckats lämna till eftervärlden, men väl ett guldmynt. Sin gravurna i guld har inte Pompeia Plotina lyckats lämna till eftervärlden, men väl ett guldmynt.

En staty av Trajanus i hög person krönte ursprungligen kolonnen, men sedan 450 år tillbaka har aposteln Petrus tagit över den rollen. Inuti marmorkolonnen finns en spiraltrappa som leder från basen upp till dess topp. Kolonnbasen inrymde två askurnor i guld innehållande Trajanus och hans lyxhustru kejsarinnan Pompeia Plotina. Urnor i guld tenderar dock att försvinna, vilket inte heller här blev ett undantag. Den ristade bildfrisen innehåller 2662 figurer i 155 olika scener av vilka lite mindre än hälften visar Trajanus i olika gestaltningar. Två ursprungligen högt flankerande bibliotek bidrog sannolikt med den utsikt från vilket motivet kunde upplevas i detalj. Det ska också noteras att man inte behöver springa 23 varv runt kolonnen för att se den krigiska händelseutvecklingen i sin helhet. Eftersom scenerna upprepas på varsin sida av kolonnen så kunde dessa studeras nedifrån och upp från endera av monumentets sidor.    

Amanita muscaria - svampen som gav dakerna kämparglöd genom psykoaktiva substanser. Dakerna använde även drogen för att komma i kontakt med döda förfäder, något som romarna gladeligen hjälpte dem med. Amanita muscaria - svampen som gav dakerna kämparglöd genom psykoaktiva substanser. Dakerna använde även drogen för att komma i kontakt med döda förfäder, något som romarna gladeligen hjälpte dem med.

På en av kolonnens detaljbilder kan man skönja hur Trajanus tar emot en stor svamp från fienden. På denna hade en latinsk text ristats med uppmaningen att Trajanus lika gärna kunde lägga ned sin kampanj. Med svampen ville dakerna förvarna romarna att de minsann hade tillräckligt med psykoaktiva substanser för att förvandlas till både orädda och fysiskt starka krigare. Enligt historikern Dio Cassius förklarar detta Trajanus hånfulla ord om att dakerna minsann skulle få möta döden lyckligare än vid någon annan resa. Dessa psykoaktiva droger var historiskt kända i den karpatiska regionen. De figurerar bland annat i de ritualer som kan kopplas till det fenomen vi känner som lykantropi, i vilken en människa genomgår en förändring till vargform. Ett brukligt dakiskt fälttecken var varghuvudet som bar en draksvans, vilket alluderade till en mans förvandling till en oförskräckt krigare - att jämföra med de fornnordiska bärsärkarna. På Trajanuskolonnen kan vi även se dessa så kallade drakstandar avbildade i händerna på Decebalus krigare. I drakens tecken, 1200 år senare, dyker ännu en ryktbar individ upp i samma region. Prins Vlad Dracul inleder då en ny dramatisk epok som åter igen placerar denna region på kartan, det vill säga Transsylvanien. Detta är en väsensskild och mörk historia som i högsta grad även den blivit föremål för tidstypisk krigspropaganda. 


Richard Holmgren, 2015
 

Om du vill uppleva historien om Trajanus fälttåg i Dakien eller berättelserna om Vlad Dracul, följ då med på en resa till Transsylvanien. Läs mer om denna här!

Precis som idag var forntidens människor i behov av en massa prylar. Många var så beroende av sina saker att de till och med tog dem med sig ned i graven – ofta för att använda dem på andra sidan. Det här skapar ett slags tidlöst dilemma, för idag måste vi lära oss att man inte alls blir lyckligare av att äga en massa saker och speciellt inte prylar från forntiden. Detta leder oss vidare till arkeologisk etik, blixtljus, organdonationer och pappkartonger. Men hur? 

Grav plundrad på sitt innehåll. Foto: R. Holmgren Grav plundrad på sitt innehåll. Foto: R. Holmgren

Hos en arkeolog bör man inte hitta några fornfynd i form av prydnadssaker i hemmet. Det finns därför ingen annan yrkeskategori som passar så bra in på frågan om man har några skelett i garderoben - för det är just där de av nödvändighet i sådana fall måste hamna.

Något bland det bedrövligaste man kan se som arkeolog är spåren efter den ökande plundringen av fornlämningar. En av dessa är gravplundringen. Den senare hör ofta samman med hänsynslösa ligor som säljer skövlade arkeologiska föremål till mycket höga priser – föremål som senare dyker upp lite varstans i världen. Men de som utgör början på själva handelskedjan, de som gräver upp själva föremålen - de utgör vanligen delar av en fattig lokalbefolkning, ofta i tredje världen. För dessa människor handlar detta ofta om en alternativ inkomst för en annars fattig tillvaro. De tycker nämligen inte att det där fyratusenåriga örhänget är mer värt än deras barns skolgång eller överlevnad... eller en flat screen. Människor som grinar illa åt plundring ser inte alltid det här problemet. För rika och välutbildade länder är plundringen av fornhistorien främst ett hot mot kulturvetenskapen och att en massa föremål hamnar ur sin kontext - det stökar liksom till i det som vi försöker få ordning på - det förflutna.
 

Här vilar man fortfarande tryggt Här vilar man fortfarande tryggt

För att kunna stoppa gravplundring så måste vi som arkeologer med andra ord ha ett mycket bra argument – ett argument som säger att vetenskapen går före fattigdom och elände - och detta blir svårt. För när vi givit oss in på diskussionen om etik så nödgas vi även svara på varför det är ett helgerån att plundra en grav på sina föremål men att det inte skulle vara ett helgerån att i arkeologiskt forskningssyfte plundra någon på sin gravfrid… och sina föremål.

Alla fotografer känner till att styrkan på blixtljuset avtar med kvadraten på avståndet. Ofta känns det som om det är samma lag som styr människans känslor i relation till tid – det att medkänsla avtar i kvadraten på avståndet i tid och rum. För många upplevs en lång tidsaspekt som något legitimt för att få störa gravfriden. Må så vara, men detta faktum ruckar på hållbara moralprinciper på ett vidare plan. 

Likt blixtljuset avtar medkänslan i kvadraten på avståndet i tid och rum Likt blixtljuset avtar medkänslan i kvadraten på avståndet i tid och rum

Hur kan då alla parter bli nöjda när det kommer till gravplundring? Det finns faktiskt en lösning men detta sker inte på en handvändning. Både utsatta och utgrävda fornlämningar kan förvandlas till turistattraktioner – därför bör arkeologer kanske ägna mer tid åt att nå ut till er - som nu till exempel. Turism ger sedan pengar till fornlämningsområdena och människor finner sedan alternativa försörjningar framför plundring. De där hänsynslösa och rika ligorna är sedan ett annat problem som varje lands lagstiftning får ta hand om. Vi själva måste också lära oss att det må vara spännande att ta del av det förflutna, men nödvändigtvis inte äga det (läs även: "Från Jägare och samlare till Jägare och samlare").
 

Jordansk lagstiftning stoppar exporten av plundrat gravgods. Foto: Richard Holmgren


Ett problem kvarstår dock – de döda har fortfarande ingen talan. Om de döda alltid återbegravdes vid sina hemorter efter det att arkeologer studerat dem, så kanske vi kunde mildra störandet av gravfriden och understryka respekten för det som vi vill skydda. Eftersom vi ju har en diskussion om huruvida vi vill eller inte vill skänka våra organ efter vår död – så måste det ju betyda att vi verkligen bekymrar oss om våra kroppar efter det att vi dött. Alltså bör vi även respektera dem som dött tidigare - åtminstone för att upprätthålla moral och etik.

Visst vill vi att kommande kulturer ska veta mer om vårt eget vardagsliv men också att de respekterar vår gravfrid. För vem vill väl ana att man kan hamna i en pappkartong på en hylla, flera hundra mil från de människor som varit en så viktig del av vår tid på jorden - på en plats där vi själsligen ägnat våra liv? Även detta splittrar kontext. Det är verkligen naivt att utgå från att de arkeologiska hyllor, pärmar och flashdiskar som idag ordnar det förlutna, finns kvar om tusen år. 
R.I.P och lycka till!

 /Richard Holmgren


Texten bygger på mitt sommarprogram i Sveriges Radio P1, 2001
 

Glad att jag sparade tidningen - Flight 19:s försvinnande. New York Times, 6 december 1945

En för tiden liten blänkare i New York Times, men det skulle bli ett av den moderna tidens klassiska mysterier. Det är idag exakt sjuttio år sedan Flight 19 satte Bermudatriangel på kartan. Den 19:e gruppen var namnet på de fem flygplan som spårlöst försvann utanför Floridas kust den 5 december 1945. De saknas fortfarande - eller?

Fem stycken Avenger torpedbombare Fem stycken Avenger torpedbombare

Flight 19 var kodnamnet för de fem TBF Avenger, torpedbombare, som under ledning av löjtnant Charles Taylor lyfte från Fort Lauderdale Naval Air Station i Florida strax efter klockan två på eftermiddagen den 5 december, 1945. Ingen av den 14 man stora besättningen skulle någonsin fira jul igen. I slutrapporten över incidentens orsak, kan vi vidare ta del av formuleringen: Reasons Unknown. Även det räddningsplan som sändes ut i sökandet efter Flight 19 försvann spårlöst med en besättning på 13 man. 
Den ödesdigra dagen rådde klart och soligt väder, men trots att löjtnant Taylor var en ”erfaren” pilot så räckte detta inte långt eftersom de övriga planens besättningsmän var mer eller mindre praktikanter. Vi ska snart återkomma till det där med Taylors erfarenhet.


Vid 15.30-tiden sände Taylor ett meddelande till kontrolltornet om att hans kompass hade börjat bete sig illa. Han trodde att han var i trakten av Florida Keys, vilket är en serie öar söder om Florida och inte alls österut i riktning mot Bahamas - vilket var ursprungsrutten. Kontrolltornets instruktion blev således att Taylor genast skulle flyga norrut mot Miami. Detta hade varit en alldeles utmärkt idé om bara Taylor hade haft rätt från första början. Sannolikt låg piloterna tyvärr redan och puttrade på sin ursprungliga och rätta kurs och att vända norrut från denna innebar att de istället, och så småningom, hade kunnat hamna sida vid sida med Titanic.
 

Flight 19 återuppstår mystiskt i Steven Spielbergs science fictionfilm "Närkontakt av Tredje Graden" Flight 19 återuppstår mystiskt i Steven Spielbergs science fictionfilm "Närkontakt av Tredje Graden"

Flight 19:s mysterium handlar egentligen inte så mycket om planens försvinnande. Gåtan ligger snarare i hur en flyglöjtnant som redan tre gånger tidigare hade flugit vilse och tvingats nödlanda på vatten, tilläts leda fem torpedbombare i fördärvet. Till alla vänner av mysterier och som älskar ljudet av klingande bermudatrianglar så skulle Taylor nu göra sitt sista och tredje stora magplask – dock med förödande konsekvenser för nära och kära. Det är nästan så att man kunde tro att militären ville att något skulle bli fel, men vem skulle vilja inbilla sig detta efter alla korrekta bedömningar om massförstörelsevapen i Irak. Att den femtonde och enda överlevande besättningsmannen, Allan Kosnar, valde att stanna hemma denna strålande decemberdag behöver således inte vara något märkligt alls. Vidare så fungerade det utmärkt att betrakta Flight 19 som ett unikt mysterium, åtminstone fram till den 8 mars 2014, då Malaysia Airlines Flight 370 försvann spårlöst söder om en annan triangel – den gyllene. Att kalla Taylors kompass för en gåta i relation till Flight 370:s försvinnnde, är som att tappa hakan inför ett kaninen i hatten trick och samtidigt rycka på axlarna inför någon som trollar bort Kaknästornet.
 

The New York Times och sökandet efter Flight 19, 6 dec, 1945
The New York Times och sökandet efter Flight 19, 6 dec, 1945

Vid 15.45 hördes Taylors röst säga ”…cannot see land, we seem to be off course. Vid detta tillfälle hördes även rösten från en av flygförbandets praktikanter som föreslog att om de istället flög västerut så skulle de nog komma hem så småningom. Men till alla mytälskares eufori så lyckades den erfarne löjtnant Taylor dessbättre korrigera detta förhastade beslut och mysteriet med Flight 19 blev ett faktum.
 

Taylors skrala omdöme blev istället ett utmärkt underlag till en rad mysterier som började insinueras i dagspressen overseas. Kanske var det utomjordiska krafter som lyckats sätta spinn på Taylors driftsäkra kompass? Ett och ett halvt år senare sades det dessutom att högpannade småttingar hade kraschat några mil norr om Roswell - detta i något som såg ut som en drakvingad flygfarkost. Jag slår ett slag för att detta var ett nazibyggt stealthplan, en så kallad Horten Ho 229. Många älskade dock tanken av att en farkost hade tagit sig ända från andra sidan av galaxen för att krascha i New Mexico. Att det istället var stulen vapenteknologi som kom från en utbombad kontinent i öst, var en för fantastiskt tanke att formulera. För de sensationslystna föll nu löjtnant Taylors märkliga bortförande i Bermuda på plats och inte minst allt annat löst prat om magasinerade rymdvarelser i det beryktade Area-51. Inte heller var underrättelsetjänsten sena med att skicka ut påhittade och "hemliga" dossier till utvalda och omdömeslösa individer rörande potentiella samarbeten mellan militär och utomjordingar. Ett av dessa projekt gick under namnet Majestic 12.

Under tiden som mytsvultna människor hade fullt upp med att rikta blicken mot världsrymden eller ned i havsdjupen, så hade Area-51 fullt upp med att fortsätta sina separationer av Plutonium-238 samt att utveckla de saker som följde med Werner von Braun och kompani från bunkrarna i Tyskland. Ryssarna var å andra sidan fullt medvetna om vad som kraschat i Roswell. Alla var glada och nöjda – amerikanarna kunde sända ett kallt budskap om kommande vapenteknologi till öst, pöbeln förundrades av stjärnhimlen, Hollywood fortsatte att blomstra och ryssarna fick äntligen veta var sjutton Horten tagit vägen. Något som de själva borde lagt vantarna på.

Det eftertraktade flygplanet Horten alias Roswells flygande tefat?


Våren 1991 hittade en obekväm man vid namn Hawkes, fem dumpade Avenger plan från tidigt 40-tal i vattnen 16 kilometer nordöst om Fort Lauderdale. Efter några bekymrade telefonsamtal lät dock planens upptäckare meddela att: ”…the five aircraft we found are not those of Flight 19, but in fact five other aircraft...”. För Pentagon verkade fem sjunkna Avengerplan utanför Fort Lauderdales kust utgöra en alltför långsökt koppling till Flight 19. Några chassinummer sades motbevisa Hawkes och sedan var det locket på. Att ägna mer tid till detta projekt ansågs både ekonomiskt oförsvarbart och en tidsödande distraktion. "Nothing to see here folks".

Vänd istället blicken mot stjärnorna gott folk och njut nu av en rofylld andra advent - varför inte till tonerna av BA Robertsons 80-tals klassiker och jubileumssläppet av låten "Flight 19". Du hittar den här.



av Richard Holmgren, 2015

Plundring och den svarta marknaden med antikviteter. Foto: Richard Holmgren

...No, not quite - there are no craters from the battle of Verdun in the photos above and below - but they are craters alright. These photos shows some of several localities on the southeastern shores of the Dead Sea - places where ancient tombs have been looted on their content since some decennia.

Looting

Each little heap of soil or pit that you can discern in the pockmarked pattern below, is the remains of a previous sealed tomb. These were meant to be an asylum for the deceased for all eternity – with the forced exception of any curious scientist, usually referred to as archaeologists. Unfortunately (or should we say, luckily) the latter category were not involved in the activities shown here and the illicit excavations advanced a long time before ISIS entered the market elsewhere. 

These gravesites mostly originate from the Early Bronze Age period as well as the first and second centuries AD. The eyesight is an archaeological nightmare where the individuals that buy and sell antiquities are all to blame. The diggers themselves on the other hand, were residents in one of the poorest areas of Jordan and acted accordingly. In a short perspective the protection of an ancient pot cannot be concidered more important than supporting a family in need.

This is a perfect example where awareness within the realm of cultural heritage could have secured both the past and the future in order to reverse the trend. In a longer perspective archaeological sites could instead, through local knowledge of the past, have contributed to an income through tourism. It’s always easy to be wise after the event – but let it at least be a good lesson. The relatively newly opened Lot’s Cave Museum in the same region, is a much appreciated and important step in the right direction. 
 

”Kan arkeologin gräva fram bibelns berättelser”
arkeolog Richard Holmgren

Föreläsning i Vadstena - lördag 28 november 15.00-17.30
i Församlingshemmet (med fikapaus)
Arrangeras av Klosterkyrkans Vänner  


Läs mer här

Föreläsning: Etruskerna satt på en förmögenhet - visste de om det?
Tid: 28 oktober kl 18.30 – ca 20
Plats: Örebro Läns Museum, hörsalen


Arkeologen Richard Holmgren talar om hans arbeten i Etrurien - där bland annat Gustav VI Adolf verkade under 50- och 60-talet. I samband med arbetena på platsen har Richard även kommit att titta närmare på alternativa tolkningar till etruskisk ekonomi – vad gjorde etruskerna till den rika kultur den var och finns svaret att hämta Östra Medelhavsområdet?

Ett samarbete mellan Dante Örebro, Örebro Läns Museum och Folkuniversitetet

Välkommen. Fri entré.

Dante Örebro    Örebro Läns Museum

 

27 okt & 3 nov - 19.00 - Staden När och Fjärran
10 nov & 17 nov - 19.00 -  Skänninge Marken & Kamelkaravaner
24 nov & 1 dec - 19.00 -  i Kölvattnet av Katastrofen

Läs mer på Visit Östergötland

Den forna staden Tushpa. Foto: Richard Holmgren

Under 800-talet f.Kr. reste sig det urartiska riket strax sydöst om Svarta havet. Du känner det kanske bättre som det bibliska kungadömet Ararat. Dess huvudstad hette Tushpa. Den massiva stenfästning som du ser på fotot dominerade den urartiska staden och nyttjades av riket under ett par hundra år - fram till 600-talet f.Kr. Numera är det endast den mest raserade och högst belägna delen av borgen som utgör den ursprungliga fortifikationen.

Under årens lopp har konstruktionen byggts till och kontrollerats av både armenier, romare, meder, akemenider, sasanider, araber, seldjuker, ottomaner och ryssar. Idag kallar turkarna sin fästning för Van Kalesi, det vill säga Vanfästningen och du finner den några kilometer väster om den moderna staden Van som ligger på Vansjöns östra strand i Turkiet.

Jägare och Samlare

Sedan tiden för Big Bang har det mesta strävat efter ordning. Ur detta kaos skapades liv och vidare kultur. Lagbundenhet och symmetri fick ett medvetande och blev en kraft att räkna med. Djur blev fantastiska på att springa fort, bita hårt och se möss i fjärran. Människan å andra sidan utvecklade ett otroligt färgseende som lade grunden till sortering av ätbart eller giftigt, brukbart eller värdelöst. 

Jägare och Samlare

Åren gick och inre strukturer växte alltmer fram ur den reptilhjärna som förstod att kaos var något som kunde bemästras. Snart kunde en oordnad föreställning om ett liv efter döden kontrolleras med hjälp av gravgåvor och reseplanerare ristade i sten. Oskyldiga egyptiska krokodiler hamnade i linnebindor och moderna undulater begravdes i bekväm bomull tillsammans med foto på nära och kära. Krokiga stigar blev raka avenyer, trädgårdar styrde upp kaotisk natur genom blommor och buskar som arrangerades efter färg och form. Färgsprakande fågelägg sorterades i utdragbara lådor, i avsedda rum, i speciella hus. Tråkiga semesterfoton fick textetiketter och ordnades i album och vår identitet klassificerades på hyllor i form av diplom, boktitlar, skivalbum eller som personliga hemdekorationer. Om prydnadssakerna var unika eller gamla så hamnade de dessutom bakom glas för allmän eller privat beskådan.

Plundring av en 2000 år gammal grav i Jordanien. Foto: Richard Holmgren Plundring av en 2000 år gammal grav i Jordanien. Foto: Richard Holmgren

Numera är nästan allt i sin ordning och låt oss därför fortsätta att sortera. Det är bra för oss. Att hitta mjölken i affären skulle annars bli en rentutav destruktiv sysselsättning. Men låt oss också sortera ut bra sortering från mindre bra sortering.

Sedan en längre tid tillbaka finns det ett antal jägare som satt i system att plundra vår världshistoria på antikviteter. Detta föranleds av de som vill köpa, ordna och samla. Som du nu säkert också förstått så är ordnandet och samlandet en tvångstanke och ett allmänmänskligt symptom. Frågan är hur vi i detta fall kan fortsätta vårt samlande utan att hetsa till lusten att äga? Går det? Svaret måste bli ett sannolikt ja och kanske är vi på rätt väg? Strukturerande för att skapa ordning, så kallade taxonomier, är mänskligt universella men det är däremot inte ägandet. Faktum är att vi inte längre behöver uppsöka en avkrok på Papua Nya Guinea för att se att så är fallet. Se bara på våra egna moderna trender där vi till exempel inte längre behöver äga våra musiksamlingar. De finns i molnet. Den interaktiva skivsamlingen ger oss ändå en möjlighet att katalogisera i personliga och digitala mappar. 

Skivsamling i iTunes
Skivsamling i iTunes

Många vill dock fortfarande äga en antik kruka och muséer måste därför bli bättre på att inte sortera fram kontextlös bronsålderskonfektyr bakom museiglas - ointagliga pjäser som retar till investering och ägande. Sortera istället mer på funktionalitet. Det finns många spännande och estetiskt intetsägande vardagsfragment. Vet du till exempel hur en romare rakade sig?

Richard Holmgren


(Texten är en version av min krönika på samma tema i Populär Arkeologi, Nr. 2, 2015)

Mt Ararat summit, 5137m, Richard Holmgren
Ararat Noa

The summit. When you've conquered boulders and volcanic rock, gravel and the icy winds of the glacier. The world's biggest mountain mass then meets in a single point. Nature and history gathers in one last step where the next one would be a fumbling leap into thin air. You have won, you reached the peak where believes, myths and tales are the only remaining way. Mount Ararat.

/Richard Holmgren, July 2015

Glacier of Ararat
Armenien

Det bästa av två världar - eller åtminstone det bästa av två resor. I slutet av september 2015, går en ny resa av stapeln under Tidsresenären i samarbete med Resecenter.

Tidsresenären har nu lagt till och slagit ihop det bästa från Armenienresan och Noaresan i en ny höstresa till Armenien. Detta är ett ypperligt tillfälle för alla er som önskat eller tänkt fara till Armenien - resan har allt från arkeologi, myter, Sidenvägen, spännande utmaningar och fantastisk mat och dryck. Nio dagar med helpension.

Under resan kommer vi dessutom att uppleva den så kallade "Tatevs Vingar", se mitt videoklipp ovanför, vilken är en 5,7 km lång linbana som graciöst spänner sig över den frodiga floddalen Vorotan. På över 300 meters höjd kan du här uppleva världens längsta reversibla "luftspårväg", vilken börjar i staden Halidzor och tar dig till det mäktigt belägna Tatevklostret. Detta Schweizisk-Armeniska samarbete kostade över 120 miljoner kronor att uppföra. Din resa dit är dock något billigare. 

Läs om årets nya resa till Armenien här.

Väl mött till något alldeles speciellt!
Richard & Resecenter


 

Apple fortsätter att uppdatera sin karttjänst med 3D-vyer över större städer. Nu kan den som har tillgång till karttjänsten och är intresserad av Venedig, betrakta stadens alla skrymslen och vrår. Ett ypperligt tidsfördriv för den som vill dyka ned i stadens arkitekturhistoria.

Etiketter: kartor, apple, iphone, 3d, venedig

Nyhetsbrev...

ARCDOC Nyhetsbrev

Vill du få mail om nya artiklar på bloggen, aktuella föredrag samt tips om nya spännande resor - fyll då i fälten nedan. Du kan avsluta med ett klick när du vill.

Resor just nu

...Biblisk Arkeologi, höstresa 2018
 

...Armenien - Legender & Arkeologi öster om Ararat, höstresa 2019
 

...Resa till Kungens Italien & Etruskerna 
 

Konferensresa
med upplevelser

Senaste inlägg

ARKIV

Länkar

Senaste kommentarer