Banner Stones Logo

Arkeologi & Historiebloggen

Arkeologi Historia blogg

Arkeologi & Historiebloggen handlar om arkeologi, pågående utländska och egna utgrävningar, nya upptäckter, kultur- och religionshistoria, antiken, myter, resor och kuriosa samt humor och tidlös politik.

Richard Holmgren är arkeolog med fokus på Mellanöstern, skribent, föreläsare, illustratör och guide, är religiöst liberal och partipolitisk agnostiker som driver företaget ARCDOC Arkeologisk Dokumentation. Han är också stolt sambo med Virginia och husse till Milou.

Arkeologiblogg

2014 > 02

Angelo Bartoli Angelo Bartoli

When the time comes to sum up ​​my own archaeological career, there are a few people that I will always be grateful to - persons that shaped my way to approach archaeology. You were one of these important persons Angelo. You made archaeology meaningful, educational and fun. You were not only an inspiration to the archaeologists themselves, but you gave all people a key to the world of the past.

You were always able to combine innovative science with the abilty to make archaeology alive and perhaps most important - you let everyone take part and made all feel like scientists. This strength of yours belongs to a very few.
Through the world of Antiquitates you did not only inspire the most experienced, but also the travellers that accompanied me to your sanctuary where archaeology was for real.

Angelo, thank you for all the persons that I had the pleasure to meet in and around your life. But most important your fantastic employees that worked along your side at Antiquitates. There you layed a base for one of the best oases of historical learning, inspiration and sheer enjoyment.

It is not just family, friends and enthusiasts of archaeology that lost a voice and an innovative man, but also the past cultures that reached us through you. Thank you so very much Angelo.
I always felt welcome and important in your company.


Richard


ANTIQUITATES

Angelo making Bronze Age perfume in 2007

Etiketter: angelo bartoli

Scandlines träder in på oförutsägbara vatten.

Amerikanska armén har under den senaste tiden hårdtestat den perfekte soldaten - en supersoldat. Med inspiration från tidlösa och perfekta krigare såsom den moderna actionhjälten Iron Man eller det antika Greklands bronsjätte, Talos, så inträder snart en ny krigsbeklädnad på arenan. Således har även den senare fått namnet TALOS, men har den en akilleshäl?

Talos var en mytologisk bronsjätte som sades skydda det minoiska Kreta från illvilliga grannar. Precis som de moderna krigsmaskinerna var Talos varken en gud, en halvgud eller på något sätt framfödd av någon gudomlig förälder. Enligt en version var Talos tillverkad av Zeus i hög ”person”. Talos var en gudomlig gåva som hade till uppgift att försvara vattnen kring ön Kreta – en plats som han cirkulerade vaksamt tre gånger om dagen. Likt den moderne Iron Man symboliserade Talosmyten en teknologisk utveckling, ett framsteg i metallhantering och ett krigshistoriskt underverk. I egenskap av brons var han en antik superhjälte som skulle skydda sina likar. Som en slags gamla tiders robot var Talos också osårbar inför antikens vapenarsenal och list. Eller?

Den moderna TALOS är det senaste i amerikansk krigsmundering. Det är ett slags högteknologiskt kroppsskydd som ger soldaten övermänskliga egenskaper. Dräkten skyddar mot kulor och har kameror som ständigt bevakar soldatens omgivningar, i mörker som i dagsljus. Inbyggda sensorer övervakar kroppen och ser till att underhålla sår och skador med ett slags skum. Så småningom kommer hela härligheten dessutom att förstärkas med ett exoskelett, vilket hade fått antikens greker att hoppa högt av upprymdhet – därav namnet ”hopplit”.
               Idag går tusentals amerikanska soldater ut i fält med receptbelagda läkemedel i form av amfetaminer, antidepressiva samt lugnande preparat. Hög konsumtion av dessa kan leda till avvikande beteende och psykiska störningar. Under 2011 tog 110 000 amerikanska soldater och servicepersonal i fält, någon form av receptbelagda läkemedel. Samma år förklarade Bart Billings, en tidigare militärpsykolog, för The Los Angeles Times att kopplingen mellan de kraftigt ökande självmorden och det tilltagande intaget av läkemedel bland amerikanska soldater, inte är en slump. Mellan åren 2004 och 2008 ökade självmorden bland markpersonal i fält med nästan 80 procent.  

Den antika bronsjätten Talos hade en central ven som gick från hans nacke ned till hans fot. Enligt ett gammalt grekiskt kompendium över olika myter, också kallat Apollodorus bibliotek, så besegrades Talos till slut av den trolldomskunniga Medea som drev Talos till vansinne genom ett rus. Hon lurade honom att tro att han kunde bli odödlig genom att avlägsna den spik som höll hans livs-ven på plats. Medea hypnotiserade Talos från skeppet Argo genom så kallade keres – kvinnliga dödsandar, vilka fick Talos att själv rycka ut den spik som gjorde att hans livskraft rann ur honom likt smält bly.
               Talos kom således att besegras med en dos av vansinne. Om Medeas amfetaminer förstärkte Talos minne av blodbaden runt Kreta eller kanske barndomen med Zeus, det vet vi ej. Vi vet heller inte hur många som blev ihjältrampade genom collateral damage under Talos sista och okontrollerade beteendetrip. Men efter tre årtusenden är en välfungerande supersoldat fortfarande beroende av sin ven och det den fylls med. Exoskelett med eller utan skum göra sig icke besväret.


Richard Holmgren

Vlad Dracul, eller Dracula, gråter blod för fattiga och tiggare

Rumänien ska ha skickat två poliser till Sverige för att lösa tiggarproblemet.

Två FP-toppar lanserade en idé att Rumänien skulle slanta upp för de socialtjänstkostnader som uppstår i kölvattnet av landets migranter i Sverige. Många protesterade men redan i december ska alltså Rumänien ha försökt att hjälpa till genom att skicka två poliser till Stockholm. Det visar sig även att Rumänien har en viss 600-årig erfarenhet av att lösa problem av liknande natur. Jag tänker då på Dracula.
         Det finns ett dussintal olika anekdoter som har kommit att bli universella när det gäller Vlad Dracul eller ”Vlad pålspetsaren”. Alltså, den furste som inspirerade författaren Bram Stoker att bringa till existens den bloddrickande greven. Ej att förväxla med Vladimir Putin.

Vlad Dracul var mycket engagerad i att alla i hans land, dagens Valakiet i Rumänien, bidrog till den gemensamma välfärden. När fattiga och tiggare tycktes ha blivit för många så anordnade Vlad en inbjudan till alla nödställda och sjuka. Det visade sig att Vlad Dracul faktiskt hade en mer human sida än kanske väntat. De fattiga uppmanades att komma till staden Tirgoviste för att delta i en större festlighet. Vlad menade att ingen skulle behöva gå hungrig i hans land. Väl framme i Tirgoviste så fördes samtliga in i en stor hallbyggnad där ett överdåd av festligheter och mat väntade på de hungrande. Festen drog igång och alla åt och drack förnöjt under hela kvällen.
         Vlad lär under småtimmarna ha gjort entré för att fråga om det var något mer de inbjudna önskade. Han fortsatte vidare med att ställa frågan om de kunde tänka sig ett liv utan bekymmer – en tillvaro där ingenting någonsin skulle saknas dem. Folk hurrade och bejakade hans fråga varefter Vlad beordrade sina närmsta män att bomma igen byggnaden och sätta eld på hela spektaklet. Ingen överlevde flammorna och Vlad förklarade för sitt folk att det inte längre fanns någon börda och att ingen längre skulle behöva gå fattig under hans överhöghet.


av Richard Holmgren
Feb. 2014

Vill du fortfarande följa med mig till Transylvanien? Klicka här!

Bran i Transylvanien - en av de borgar som figurerar i berättelserna kring Dracula
Påvarna möte döden likt gladiatorer

Jag såg filmerna "The Hunger Games" i dagarna. De handlar om en utopisk framtid där staten arrangerar årliga och påtvingade gladiatorspel med utvalda "medborgare". 
I samband med filmerna spikade jag upp en tavla och med hammaren i hand och gladiatorspel i tankarna så kunde allt ha slutat illa. Men centrat för högre psykiska funktioner skickade synapser genom reptilhjärnan och påminde mig istället om en koppling mellan hammaren, en gladiator och vidare påven. Alla dessa komponenter faller vidare under ett och samma tak - döden.

Freskmålning av Charun i en etruskisk grav Freskmålning av Charun i en etruskisk grav

Om du befinner dig på den gamla etruskiska gravplatsen, Monterozzi, vid den italienska staden Tarquinia, ta då tillfället i akt att gå ned i någon av platsens välbevarade och bemålade gravar. Inuti en av gravarna, från 200-talet f.Kr., finns en freskmålning av en gestalt ståendes intill en målad falskt port. Du kan se denna individ på bilden till höger. Titta närmare på gestaltens ben! Titta och förundras – för detta blogginlägg hade lika gärna kunnat rubriceras; ”världens äldsta serieteckning”. För visst ser väl både pennföring och färger ut som en modernt tecknad actionhjälte!
       Gestalten i graven kan vi identifiera som den etruskiska Karon (Charun) - den beryktade färjkarl som lotsade själar över floden Styx till dödsriket. I jämförelse med grekerna var dock etruskernas dödsrike lite mer pessimistiskt och mindre associerat med en flod. Etruskerna såg Karon mer som en kroknäst och demonliknande varelse, ibland blåhyad och ofta avbildad med en hammare eller en dubbelyxa i hand.

Så, på vilket sätt har då detta med gladiatorer och påvar att göra?
På en sarkofag i staden Tarquinia kan vi se hur två individer identifierade som Karon svingar sina hammare mot en persons huvud. Den senare har tolkats som den nobelman som låg i själva sarkofagen. Det finns flera avbildningar av Karon som talar i riktning för att det hammarliknande verktyget användes för att frigöra själen ur kroppen. Men, även för att slå upp porten till dödsriket samt försvara den döde mot faror i underjorden. Vissa menar att gesten att slå mot huvudet även var en gängse metod för att avgöra om personen verkligen var död - något som kanske kom att utvecklas till en symbolisk handling.
        Senare, under romersk tid och på Colosseums arena, så figurerade en person som i egenskap av underjordsguden, Dispater, hade som uppgift att slå den besegrade gladiatorn i huvudet för att bekräfta dennes död. I linje med den etruskiska Karon, har slaget i huvudet också kommit att tolkats som en skyddande gest då hammaren även finns avbildad i syftet att avstyra illasinnade ormar och demoner.

I religiöst nobla sammanhang tycks traditionen ha levt vidare på den italiska halvön. När en påve antogs vara död, så fanns det åtminstone fram till tiden för det andra Vatikankonciliet 1962, en tradition att den ledande kardinalen skulle bekräfta påvens död genom att slå lätt med en silverhammare på påvens huvud. Kardinalen slog tre gånger i följd och upprepade samtidigt påvens födelsenamn. Kanske just EKG har tagit över den biten under de senaste decennierna, men huruvida detta även skyddat påvarna mot demoner, det är något vi aldrig får veta. Förra året slogs en präst ned med hammare på Södermalm. Detta är tyvärr det närmaste vi kommer något liknande i modern tid.

...tock, tock, tock



av Richard Holmgren
Feb. 2014

Markuskyrkan i Venedig. Målning av Walter Sickert
Markuskyrkan i Venedig. Målning av Walter Sickert

”Var? Säg mig, var är
Alexander den Stores grav?
Visa den för mig och säg mig
vilken dag han dog”.

Orden framfördes av den tidiga kyrkofadern Sankt John Chrysostum. Med dessa ord ville han demonstrera Kristus storhet som vida större än Alexanders -­ att även hans tjänare fått större heder än denne krigsherre. Men, Alexanders grav var glömd och sökandet efter hans grav har fortsatt fram till denna dag. I sökandet efter graven kommer vi finna en bisarr koppling mellan denne krigsherre, Jack the Ripper och ovanstående målning av Markuskyrkan i Venedig.

Alexanders döda kropp hann resa mer än vad en samtida grek någonsin fick göra under hela sin livstid. Han gick ur tiden i Babylon, långt hemifrån och endast 32 år gammal. Mycket har också spekulerats i vad det var som tog Alexanders liv vid så ung ålder ­ för mycket drickande, förgiftning eller kanske en malariaattack? Vi vet inte heller om hans död blev utdragen eller inträffade på stört. Det senare är en väsentlig fråga med tanke på hur mycket inflytande Alexander egentligen hade över det som skulle komma efter hans död.
         Olika gåtor och raffinerade historier kring hans kvarlevor har sedan fortsätt att kanta vägen ända fram till modern tid. I Babylon lär hans kropp ha blivit balsamerad av kaldeiska och egyptiska specialister.

Gaius Octavianus beser Alexanders mumie. Gravyr från 1800-talet av Showmer Gaius Octavianus beser Alexanders mumie. Gravyr från 1800-talet av Showmer

Under två år arbetade man med att iordningställa det begravningsfölje vars destination det fortfarande spekuleras om. Samtidigt med preparationerna måste Alexanders balsamerade kropp ha legat på någon plats och väntat på hela spektaklet. Enligt historikern Diodorus (90-30 f.Kr.), vars historia sannolikt bygger på en ögonvittnesskidring, så fördes Alexander sedan till sin viloplats i en dyrt utsmyckad vagn. Själva processionen måste ha orsakat stor uppståndelse där den gulddekorerade vagnen drogs fram av 64 mulåsnor. Ekipagets sidor var utsmyckade med olika krigsscener ur Alexanders liv och joniska kolonner kantade vagnens sidor. Det hela måste ha sett ut som ett mindre tempel på hjul.
           Många ämnesexperter menar att hans kropp var avsedd att sändas hem till de kungliga begravningsplatserna i Makedonien, men hur det nu var så hamnade den i Alexandria där den balsamerades och under århundraden blev exponerad för allmän beskådan. Något av en turistattraktion.

Kroppen fick en magnifik gravplats som iordningställts av hans efterträdare i Egypten. Detta begravningskomplex beskrivs av historieskrivaren Strabon under namnet soma. Möjligen är detta en omskrivning av sema, ett namn som kan härledas till gravbyggnader av krigsheroisk natur. Men vad gjorde egentligen Alexanders kropp på denna plats? Makedonsk tradition fordrade väl gravläggning vid de nobla gravarna vid Aegae i Makedonien. Förvisso stred detta mot Alexanders önskan eftersom han lär ha uttryckt en vilja om att bli begraven ute i den egyptiska Siwa-oasen, där han i orakeltemplet förklarats son av guden Zeus-Ammon. Detta är dock en historia som av olika anledningar inte vunnit mycket medhåll i teorierna om Alexanders slutliga vila.

Enligt en passage så skulle Aristander, Alexanders mycket omtyckte siare, förklarat att det territorium som Alexander skulle vila på skulle bli det mest välmående av dem alla. För en av Alexanders efterträdare, Ptolemaios Lagos, lät detta som något man inte riktigt kunde nonchalera. Redan i kontroll av Egypten och som grundare av dess grekiska period, så verkar det som om Ptolemaios på något sätt fick begravningsföljet att vända mot Egypten. Processionen skulle då ha gått mot Memphis där kroppen skulle ha bränts enligt grekisk praxis. Detta är något som beskrivs av alla de antika historieskrivarna och Diodorus redogör faktiskt för denna grav tämligen detaljerat ­och att den byggdes i en traditionell egyptisk stil.

Positionen för soma och Alexanders den Stores grav i Alexandria?

Strabon skriver vidare att relikterna vid ett senare tillfälle skulle ha flyttats från graven i Memphis upp till Alexandria och att den efter en ceremoni då skulle ha hamnat i det tidigare omnämnda Soma. I sådana fall betyder det att den "kropp" av Alexander som skulle ha exponerats där, skulle kunna ha utgjort en fabricerad sådan som mer eller mindre uppfyllde funktionen av en minnesvård. Av denna anledning finns det vissa forskare som tror att Alexander vid tillfälle ändå hamnade vid de kungliga gravarna i Makedonien. Alexanders brända ben skulle då kunna återfinnas bland de olika kvarlevor som hittats i anslutning till hans far Philip II, vars grav man redan tror sig ha identifierat.
       Fortsätter vi dock att följa de mer ansedda teorierna om att kroppen skulle finnas i Alexandria, så nämner historikern Achilles Tatius att graven kunde lokaliseras till hjärtat av den gamla staden. Ett flertal andra tidiga författare omnämner ett visst distrikt kallat för Sema mitt i Alexandria. På denna plats stod den monumentala byggnad som omslöt Alexanders grandiosa guldsarkofag vid sidan om andra ädla regenter.

Med anledning av skildringar som dessa, är de förhärskade teorierna sålunda att det var denna plats som också blev Alexanders slutliga vila. Att staden senare blivit föremål för plundring vid ett flertal tillfällen skulle kunna förklara varför spåren efter graven är borta, kroppen förväxlad eller begravd under ruiner.
              När kejsar Caracalla plundrade Alexandria år 215 så respekterades Alexanders mausoleum och så gjorde även kejsar Diocletianus år 296. Det finns också rapporter om en omfattande förstöring av staden under kejsar Theodosius (379-395) efter det att kristendomen hade blivit stadsreligion. En ansenlig jordbävning skakade även metropolen under 300-talet och när kyrkofadern John Chrysostum gjorde sitt uttalande om Alexander den Store, så har vi nått slutet av samma århundrade.  Under senare perioder finns det ett flertal teorier om Alexanders viloplats men inga som med slagkraft låtit sig övertyga.

En fascinerande tes som figurerade för några år sedan, är den som framlagts av historikern och författaren Andrew Chugg. Han hävdar att Alexander faktiskt skulle kunna ligga begravd i evangelisten Markus basilika i Venedig och att kroppen skulle ha förväxlats med Markus själv. Detta hänger samman med att Alexander, inlindad i linnebindor, skulle ha förklätts till Markus för att undsättas från uppretade kristna. När venetianska köpmän under 800-talet sedan knyckte de relikter som de trodde var evangelistens, så skulle de istället ha fått med sig Alexanders kropp till Venedig.
             Även om det nu skulle förhålla sig på detta sätt, så kan det dock betyda att det inte är en riktig kropp som står att finna i Venedig. Men en i alla händelser nog så stor kulturskatt och fruktansvärt nedslående för Markus som då istället kan ha bränts under tumultartade omständigheter i Alexandria.

Walter Sickerts målning av Markuskyrkans interiör. Walter Sickerts målning av Markuskyrkans interiör.

Konstnären Walter Sickert (1860-1942) avbildade gärna arkitektur såsom ståtliga byggnader och gränder i Venedig - däribland evangelisten Markus kyrka vid Markusplatsen. Spekulationer säger att bakom denne impressionist, doldes en ökänd seriemördare – nämligen den legendariske Jack the Ripper. Titta på Sickerts målningar och betänk vilken hemlighet av största ironi -  istället för Sickerts målning av Markuskyrkan i Venedig, så kan det i själva verket handla om Jack Uppskärarens avbildning av Alexander den Stores grav!

av Richard Holmgren



UPPDATERING: sedan september 2014 har Jack the Ripper även identiferats med den polske immigranten Aaron Kosminski.    

Läs mer om Walter Sickert här

Läs också "Krigsherre i fel grav" (Populär Historia, 10/2004) här

Texten om Alexanders grav är ett utdrag av Richard Holmgrens artikel i
Populär Arkeologi, nr 4, 2004.

Nyhetsbrev...

ARCDOC Nyhetsbrev

Vill du få mail om nya artiklar på bloggen, aktuella föredrag samt tips om nya spännande resor - fyll då i fälten nedan. Du kan avsluta med ett klick när du vill.

Resor just nu

...Biblisk Arkeologi, höstresa 2018
 

...Armenien - Legender & Arkeologi öster om Ararat, höstresa 2019
 

...Resa till Kungens Italien & Etruskerna 
 

Konferensresa
med upplevelser

Senaste inlägg

ARKIV

Länkar

Senaste kommentarer