Arkeologi & Historiebloggen

Arkeologi & Historiebloggen handlar om arkeologi, pågående expeditioner och egna utgrävningar, nya upptäckter, kultur- och religionshistoria, antiken, myter, resor och kuriosa samt tidlös politik. Slutledningar och åsikter i inläggen är författarens egna.

Richard Holmgren är arkeolog med fokus på Mellanöstern, författare, föreläsare, illustratör och guide, är religiöst liberal och partipolitisk agnostiker som driver företaget ARCDOC Arkeologisk Dokumentation. Han är också stolt sambo med Virginia och husse till Milou.

2017

Plundring av fornfynd är ett gissel. Men innan vi ondgör oss över djupa plundringsgropar, så kan det vara en god idé att först gräva djupt in i våra innersta. 
 

Lyssna på Richard Holmgrens kulturessä i OBS, Sveriges Radio P1 
 

Arkeologen Gustaf VI Adolf i klippstaden Petra

Indiana Jones & det sista korståget? Nej, men väl arkeologen Gustaf VI Adolf i klippstaden Petra.

Gustaf VI Adolf föddes den 11 november 1882 på Stockholms slott. Han kom att döpas på samma plats den 25 november och det sägs att ärkebiskop Anton Sundberg, som stod för själva ceremonin, döpte honom i vatten som var hämtat från Jordanfloden. I själva verket kom vattnet från slottets brunn. Betydligt verkligare skulle det bli under mitten av trettiotalet, då vår blivande konung på riktigt skulle korsa Jordan och hamna i klippstaden Petra.
 

El-Kazneh, 60 år efter kronprinsens besök. Här med alla sina kolonner restaurerade. Foto: Richard Holmgren El-Kazneh, 60 år efter kronprinsens besök. Här med alla sina kolonner restaurerade. Foto: Richard Holmgren

Gustaf VI Adolf var en omtalad och kunnig amatörarkeolog som inte bara var med på betydelsefulla utgrävningar och expeditioner till Grekland och Italien. På vinjettbilden syns han till häst (i mitten) framför nabatéernas ikoniska monument el-Kazneh. Detta var långt innan den tredje kolonnen från vänster skulle bli återuppbyggd. På fotot ovanför syns han posera vid sluttningarna till själva boplatsen och nedanför ser vi expeditionens tältläger framför Petras största fristående monument, Qasr al-Bint – den nabatéiska gudomen Dusharas huvudtempel. Denna byggnad nyttjades som stall under korsriddartiden. Var den dåvarande kronprinsen inackorderade sin egen häst, framgår inte.
 

Stort tack till den regionala myndigheten för utveckling och turism i Petra, som hjälpt mig att ta fram dessa unika arkivbilder. Fotografen är tyvärr okänd.
 
/Richard

Karyatider i basalt, ursprungligen från templet vid Tell Halaf, vaktar ingången till Nationalmuseet i Aleppo. Foto: Richard Holmgren
Karyatider i basalt, ursprungligen från templet vid Tell Halaf, vaktar ingången till Nationalmuseet i Aleppo. Foto: Richard Holmgren

Bildstorm, så kallad ikonoklasm, är ingalunda något nytt fenomen. Genom historien har religiösa symboler eller monument förstörts av religiösa eller politiska skäl. Många har idag bevittnat Islamiska statens (IS) metodiska skadegörelse av kulturarv och arkeologiska lämningar i Syrien och Irak. Men varför är det så svårt att skriva om företeelsen och kanske olämpligt att visa den i bild? Hur bör vi förhålla oss till fenomenet och handeln med antikviteter som även finansierar delar av IS verksamhet? 

Irak Syrien kulturarv

Genom satellitbilder har vi kunnat ta del av IS destruktiva framfart i ett flertal antika ruinstäder. Ett ökänt exempel är staden Palmyra som ingår i ett av FN-organet Unescos världskulturarv. Platsen har blivit en sinnebild för både plundring samt ett verktyg för terroristpropaganda med ett flertal raserade monument. Vi har även sett omfattande förstörelse från det forna Nineve, vilket vi idag känner som staden Mosul. Med sina majestätiska portar var detta en gång Assyriens huvudstad - stadsportar som nu är fullständigt utplånade. Listan på förstörelse är lång och den romerska handelsstaden Dura-Europos är sedan några år i princip helt utplundrad.
 

I populärskrift är det betydligt lättare att avfatta historiskt religiösa och politiska skeenden. Vi kan lättare förhålla oss till fälttåg, ödeläggelse, fifflande med antika statskassor samt politiska mord – detta så länge de sker i skuggan av tempeltak och kolonner. Det är historier om slitningar som på något sätt legitimeras genom avstånd i tid. Svårigheten med att konstruktivt närma sig plundring och kulturarvsförstörelse i nutida konfliktområden, är det faktum att vi ofrånkomligen måste bemöta yttringar i vår egen samtid. Men, det är inte lätt att bära ut sanningens fackla utan att sveda någon i skägget. Vi måste även tillåta oss att kritisera aktörer som inte alltid har direkta kopplingar till Islamiska statens ideologi. I det senare fallet tänker jag på världen utanför konfliktzonen och den roll som inbegriper både media, olika former av korruption samt både din och min bild av antika föremål. Det finns idag ett ganska tydligt plundringsmönster där kulturellt värdefulla föremål smugglas ut från Syrien och Irak till konsthandlare i västvärlden. Detta triggar en olycklig spiral av ignorans och illgärningar. 

Irak Syrien kulturarv


Publicitet - viktigt för att sprida skräck

Varför kan det då vara olämpligt att rapportera kring IS illdåd? Många menar att terrorister och media har hamnat i en olycklig bindning till varandra. Sedan början av 2000-talet har ett flertal skribenter och forskare även liknat mediernas terrorrapportering med en ”perverterad form av underhållningsindustri”. Vän av ordning noterar att det dessvärre även kan gälla de rader som formuleras här och i detta nu. Låt oss dock för en stund ha överseende med detta, för att åtminstone kunna vara konstruktiva. Olyckligtvis har affärsmässiga skäl inte sällan kommit att dominera över en mer analytisk journalistik. Problemet är också att överpublicitet har en tendens att över tid döva läsaren - där denne vaggas in i bruset av ett upprepande informationsflöde. Detta kräver i sin tur allt fetare rubriker och i värsta fall allt brutalare och mer omfattande dåd.
Vissa hävdar att om media slutade att rapportera om terrordåden, så kommer de snart att upphöra. Andra menar att media kan anklagas för att bedriva en tystnadskonspiration eller att göra saken värre genom att utesluta rapportering. Ett exempel på bristfällig rapportering med katastrofala följder är platsen Julfa... och med handen på hjärtat, hur många minns Julfa? Platsen ligger i Azerbajdzjan och ända in på 2000-talet fanns här världens största medeltida samling av 1500 omsorgsfullt skulpterade armeniska stenkors, så kallade khachkar. Dessa jämnades med marken under en skadegörelsen som var ett brott mot Unescos världsarvskonvention från 1972. Trots EU-parlamentets medling, återstår idag bara grus. Knappt.


Men hur ska media då kunna hantera detta dilemma och hur ska man kunna sprida kunskap om händelser utan att det blir en del av terrorns propagandaapparat? Ett första steg kan vara att undvika fokus på själva förstörelsen. Istället för att media riktar in sig på bävan och skräck, bör man kanske visa bilder på motstånd. Genom att lyfta fram människor och organisationer som engagerar sig mot destruktiva krafter - ja, de är många - så kan man skapa en känsla av samlad kraft, engagemang och möjlighet att påverka. Detta har möjlighet att bli en kontrasts till den negativa nedåtspiral av hopplöshet som tenderar att råda idag. Truismen i att inte ge upp mot terrorismen och att låta den diktera vårt dagliga liv, borde i högsta grad även gälla nyhetsflödet.  

Irak Syrien kulturarv


Plundring som finansiering

Islamiska statens ideologi kan alltså gynnas på det sätt som förödelsen porträtteras. I detta finns även ett relaterat problem som berör milisens finansiering. Samtidigt som monumentala kulturarv förstörs i Syrien och Irak, smugglas antikviteter på regelmässig basis ut till köpare i framförallt Europa, i USA och delar av Asien. Genom flera internationella organisationer som arbetar med arkeologi och kulturhistoria i Främre Orienten, har en tydligare bild av handeln med antikviteter växt fram. Några av dessa är American Schools of Oriental Research samt de antikvitetsdepartement som är verksamma i eller nära konfliktområdena. Genom dessa vet vi idag att den väpnade salafistiska terrormilisen ofta rekryterar utsatta invånare för att plundra antikviteter. Föremålen används sedan som mutor till korrupta tjänstemän samt som realkapital mellan brottsliga inrättningar, ofta i byteshandel mot vapen inom och utanför landet. Rariteter nyttjas även för att kunna ta sig över gränsområden, men den kanske mest omfattande handeln berör alltså den internationella och svarta marknaden av antikviteter.

Det är ingen enkel sak att ta fram ett marknadsvärde på antika föremål och därför krävs även nätverk av utomstående experter som kan värdera föremålen innan försäljning. Detta görs i regel av mellanhänder i länder som ligger i direkt anslutning till konfliktzonen och därifrån kan föremålen exporteras vidare under relativt kontrollerade former. Dessa expertnätverk är inte några nyetablerade institutioner. De har funnits där i decennier och skott sig på den plundring som även pågått i fredstid. I samband med konflikten i Syrien och Irak har detta dock blivit en alltmer lukrativ affärsmodell. Under långvariga konflikter är fattigdomen dessutom så utspridd att plundringen av framförallt gravföremål blir en given överlevnadsstrategi i vanliga människors vardag.     

Irak Syrien kulturarv


Varför vill vi köpa antika föremål?

En nyckel till att få stopp på plundringen och de krafter som finansieras av denna, är att komma till bukt med ett annat problem. Svaret på detta återfinns inte i djupa kulturlager, men väl djupt inne i det mänskliga kynnet. Precis som idag var antikens människor i behov av attiraljer. Ett slags hyllande av föremål – både som funktionella, religiösa, intressanta eller endast vackra sådana. Det var också av denna anledning som arkeologin inledningsvis blev möjlig som disciplin – det vill säga studiet av människans materiella kultur. I allt detta finner vi ett tidlöst dilemma. Idag får vi lära oss att man inte blir lycklig av att äga en massa föremål och speciellt inte de som grävts fram ur jorden. Det finns flera anledningar till detta. Rovgrävda föremål kan förlora sitt sammanhang om de inte tas fram av expertis, det vill säga arkeologer. Inte minst kan olika kulturer äga levande traditioner till sitt förflutna genom identitetsskapande kulturföremål. Följaktligen efterlämnade kejsar Titus ett Jerusalem i trauma, när han år 70 tog med sig den sjuarmade ljusstaken hem till Rom.
 

Rovgrävningar efter fornfynd föranleds alltid av en köpkraft. Det senare utgörs ofta av ägare till privata samlingar eller kuriositetsjägare. Samlandet är ett allmänmänskligt drag som hängt med oss sedan vi var jägare och just samlare. Frågan är hur vi i detta fall kan fortsätta att ”samla” antikviteter utan att hetsa till lusten att äga? Att skapa ordning för att styra upp vår tillvaro, så kallade taxonomier, är mänskligt universella. Men det är däremot inte ägandet. Många vill dock fortfarande äga en antik kruka och därför måste bland annat muséer bli bättre på att inte lyfta fram vackra föremål - pjäser som eggar till investering och ägande. Fokusera istället på det forna livet med allt vad det innebär och förklara för TV:s värderingsexperter att deras arbete med arkeologiska föremål inte nämnvärt skiljer sig från det som sker i mörka vrår kring konfliktzonernas gränser. Avslutningsvis bör det understrykas att plundring inte endast är resultatet av väpnade konflikter, men ett i allra högsta grad pågående dilemma. Detta bottnar ofta i fattigdom eller bristen på konsekvenstänkande i världens alla länder. Risken att endast fokusera på rovgrävning och kulturarvsförstörelse vid en bestämd konflikt, gör att vi står handfallna inför ett pågående problem som vi faktiskt kan påverka. 

Richard Holmgren

Efterskrift – ett legendariskt möte i Syrien

Woolley och Lawrence vid utgrävningarna i Karchemish, ungefär 1913. Woolley och Lawrence vid utgrävningarna i Karchemish, ungefär 1913.

Det är med vemod jag minns mina arbeten och utgrävningar i norra Syrien. Mellan arbetspassen, längs med floden Eufrat, svalkade vi oss under de vattenkaskader som pumpades ut över ett prunkande jordbruk. En man som låg på sin ålders dödsbädd, tillkallade oss en kväll för att stolt berätta att han en gång hade arbetat med utgrävningar under självaste Lawrence av Arabien. En fantastisk tidslänk således - detta med åren 1912-1914 och de berömda utgrävningarna av Karkemish, ett stenkast norröver. Mannen i sängen finns inte längre i livet och föga visste han att detta även skulle inbegripa hans by och allt som vi hade grävt fram – en plats med potential att engagera både gödande turism och kunskap och därmed alternativ till plundring.

Syrien Utgrävning

Numera råder kaos. Stora delar av Syrien och intilliggande länders inkomst har tidigare baserats på nyfikna turister som i sin tur även finansierade underhållet av arkeologiska platser. Hotbilden av terrorism med uteblivna resenärer påverkar ett helt humanistiskt ekosystem. Människor som lever av turistnäring tvingas in i en ekonomiskt ohållbar tillvaro och vetenskapliga institutioner nödgas omorganisera sig i hålrummet av uteblivna projekt. De arkeologer som fortfarande arbetar i fält gör det ibland med livet som insats och akuta arkeologiska undersökningar blir ibland hastverk eftersom det som grävs fram måste färdigställas under en enda säsong. Att pausa arbetet med halvt exponerade lämningar är otänkbart när rovgrävningar är en del av vardagen.
 
Richard Holmgren

EN KVÄLL OM ÄVENTYR
20 oktober 2017, kl. 18:30 - 23:00


Varför är "att resa" vår allra vanligaste hobby? Vi pratar äventyrslust, drömmar om det oupptäckta, att övervinna hinder och sätta nya platser på kartan. Vad har de gamla upptäckarna gemensamt med nutida äventyrare? Den här kvällen gästas museet av Emil Sergel - en äventyrare i dess sanna bemärkelse och den världsvane arkeologen Richard Holmgren. Tillsammans analyserar vi människans äventyrslust. Samtalet leds av Karin Wästfelt på Världskulturmuseerna.

Var: Medelhavsmuseet, Stockholm
Pris: 80kr


Emil Sergel är frilansfilmare och har producerat äventyrsdokumentärer för bland annat SVT. Genom kameralinsen har han upplevt bergsbestigning i Himalaya, djuprekord i Röda havet, expeditioner i polarområden och nära möten med hajar i Mocambique.

Arkeologen Richard Holmgren har färdats till jordens alla hörn för nya upptäckter. Sedan början av 90-talet har Richard medverkat olika utgrävningar bland annat i Konungarnas Dal i Egypten och i Petra i Jordanien.

LÄS MER HÄR

...eller lyssna på oss i programmet "Förmiddag" i SR P4, Stockholm HÄR

Äventyr och upptäckter. Foto: Richard Holmgren
Chernobyl. Foto: Richard Holmgren
Chernobyl. Foto: Richard Holmgren

Vad den svarta stenen i Mekka är för islam eller vad det allra heligaste i Salomons tempel är för judendomen – det är vad den så kallade elefantfoten i Tjernobyl är för självaste Beelzebub. Tingesten är ett stelnat flöde av radioaktivt material, corium, som till utseendet liknar just en elefantfot. Fortfarande arbetar den sig långsamt ned under den ökända reaktorbyggnaden i Tjernobyl.
 

Chernobyl. Foto: Richard Holmgren

Det var ett synnerligen omskakande år 1986. I slutet av varje månad under årets inledningsskede, följde den ena katastrofala nyheten efter den andra. Samtliga händelser utgjorde exempel på misslyckanden att tämja explosivt kemiska, fysiska och militära krafter – effekter som påverkar fram till denna dag. Vad var det då som hände?

Rymdfärjan Challengers raketbränslet bröt sig ohämmat loss och bromsade flera år av tyngdlös upptäckarglädje. Månaden efter sköts ytterligare en projektil, om än i mer horisontell riktning. Olof Palme föll omdelbart framstupa utan att ens hinna uppfatta den första av lögner i en av världens största mörkläggningar. Nästa uppskjutning kom två månader efter skotten på Sveavägen. En oplanerad effekthöjning i Tjernobyls kärnkraftverk fick ångtrycket i reaktor 4 att skjuta i höjden. Detta kom att förstöra reaktortanken, sätta eld på den grafit som bromsar snabba neutroner och vidare medföra en radioaktiv brand som skulle kontaminera betydande delar av folks vardag för en lång tid framöver. I mänskliga mått mätt, för evigt. Årets tredje explosiva kedjereaktion blev därmed ett faktum och omsider har vi nu nått fram till elefantfoten.
 

Trots ett besök i Tjernobyl under förra veckan, kan jag av naturliga orsaker inte visa någon bild på en elefantfot. Tanken är att undvika problem med copyright, men bilder finns där ute. Titta får du se. Varför tog jag då själv ingen bild när jag ändå släpats in till centrum av Tjernobyls så kallade exclusion zone?

De första fotona av elefantfoten togs nämligen genom att placera en kamera på hjul, vilken sköts fram bakom ett hörn. Att direkt beskåda foten skulle ha varit som att erfara den där ödesmättade VHS-filmen som cirkulerade i filmen ”The Ring”. Likt en vålnad hade anblicken av den strålande massan sugit all kraft ur en människa. En dödsängel med stripigt svart hår hade med knyckiga rörelser gjort betraktaren hålögd, tandlös och själlös varpå vederbörande hade dragits ned i en mörk helvetesbrunn. Att stå inför elefantfoten gick helt enkelt inte och det mina vänner, det är Tjernobyls elefantfot. Men varför då så ohälsosam? 
 

Duga-1, en jättelik radar ståendes i Tjernobyls skogar, även kallad den “ryska hackspetten” efter sin upprepande och störande ljudsignal. Anläggningen skulle upptäcka kärnvapenmissiler från väst. Foto: Richard Holmgren
Tjernobyls ängel basunerar ut undergången. Foto: Richard Holmgren Tjernobyls ängel basunerar ut undergången. Foto: Richard Holmgren

Elefantfoten är världens farligaste avfall. Själva formen utgörs av en stelnad massa - ett resultat av att när reaktorkärnan började smälta, så producerades en slags lavaliknande substans. Smältan som initialt var vansinnigt radioaktiv bestod av upplöst betong och själva reaktorkärnans skydd samt sand. Den utgjorde alltså inte resterna av något kärnbränsle. Således kom man att kalla denna pyrande och svart-bruna klump för corium - detta eftersom reaktorkärnan var dess ursprung.
 

Många år efter katastrofen var elefantfoten mycket het men efter drygt 30 år är den fortfarande varm - detta i stark motsats till Palmeutredningen. Om man inledningsvis hade närmat sig elefantfoten, om än under några sekunder, så hade en snabb död väntat. Under tassarna på förtamade rovdjur håller elefantfoten alltjämt på att arbeta sig ned genom Tjernobyls fundament. Skulle den stöta på vatten kan ytterligare en explosion inträffa. Faran med detta är att grundvattnet och vidare vattenflöden kring reaktorn kan påverkas. Det var av denna anledning som man initialt gjorde allt för att släcka branden utan att använda vatten.
 

Tjernobylolyckan - djur

I elefantfotens frånvaro - håll istället till godo med mina andra foton från besöket utanför Tjernobyls sarkofag samt den närbelägna och hårt drabbade staden Pripyat. Begrunda en av världens värsta katastrofer och försök visualisera allas vår kryptonit som fortfarande pyser i epicentret för det ohyggliga. 

/Richard Holmgren

Richard Holmgren i profeten Arons helgedom, i klippstaden Petra. Foto: Per-Åke Aronsson
Richard Holmgren i profeten Arons helgedom, i klippstaden Petra. Foto: Per-Åke Aronsson

Biblisk arkeologi – nya fynd berättar
 
Att förankra gammaltestamentliga berättelser med materiella fynd och platser, bör tas med försiktighet. Detta är något som stundom missbrukats inom arkeologin. Att med förnuftet pröva, ibland symboliska berättelser, kräver mer av arkeologin än den kan klara av.

Men, emellanåt händer det att verkligheten överträffar berättelsen. Följ med oss på några spännande och annorlunda arkeologiska äventyr under tre kvällar i oktober. Arkeologen Richard Holmgren föreläser på Medelhavsmuseet i Stockholm.

 

PROGRAM
 

Sökandet efter heliga berg och försvunna städer
5 oktober, 2017 - Medelhavsmuseet

Noas ark och Ararat – arkeologisk pseudovetenskap?
12 oktober, 2017 - Medelhavsmuseet
 

Där kroppar aldrig ruttnar - en bibelarkeologisk gåta
19 oktober, 2017 - Medelhavsmuseet

 
Richard Holmgren med Yerro Jallow vid ett gigantiskt kapokträd. Foto: Andreas Liljegren.
kapok

Kapok (Celiba pentandra) brukar även kallas för bomullsträd. Det närmsta man kommer ett snöfall i tropikerna är när trädets frökapslar springer sönder och vida sprider sina singlande flingor. Trädets frukter innehåller nämligen frön som sitter på silkesliknande hår. Dessa äger förvisso en likhet med bomull, men det är inte från kapokträdet som vi får bomull - då får man leta någon annanstans. Trädet äger dock andra spännande egenskaper. Låt oss botanisera.

Fibrerna i kapokträdets frukter är för sköra för att använda som textilmaterial. Däremot fungerar dessa utmärkt som stoppning i madrasser och kuddar. Fibrerna är dock extremt lättantändliga och därför är kapokstoppade nallebjörnar ett utrotningshotat släkte i Sverige. Som fyllning är materialet bättre lämpat att användas i vatten, där fibrerna i pressat tillstånd, kan bära nästa 40 gånger sin egen vikt. Detta har gjort råämnet utmärkt som fyllning i exempelvis simdynor, inte minst eftersom det är vattenavstötande. Med klorfyllda näsor och i sällskap med ilskna badvakter var vi en gång i tiden fullständigt beroende av dessa tropiska frukter. 
 

Votivgåvor i form av ymnighetshorn inuti det livgivande kapokträdet. Foto: Richard Holmgren. Votivgåvor i form av ymnighetshorn inuti det livgivande kapokträdet. Foto: Richard Holmgren.

Trädet förekommer i olika former på nästan samtliga kontinenter – exempelvis i Västafrika, som på bilden ovan. Hos Bengfolket i Elfenbenskusten, även kända som Gan- eller Nganfolket, har kapokträdet haft en alldeles speciell funktion. I boken Under the Kapok Tree, beskriver Alma Gottlieb den värsta form av synd som kunde besmutsa den livnärande jorden. Detta var att utöva sex i skogen eller på de omkringliggande åkrarna. Glöm därför tanken på att dra dig undan med din partner.
För att kunna skilja socialt accepterade platser från svartlistade lokaliteter för sexuellt umgänge, lät en lokal fackman plantera ett rituellt kapokträd i varje by. Detta träd syftade till att göra sexuella aktiviteter accepterade i de enskilda samhällena. Sex i skogen var med andra ord förbjudet eftersom det inte fanns några rituellt planterade kapokträd som kunde legitimera dylika aktiviteter. Förvirrande nog bestod hela skogen av dessa träd, men de saknade alltså ovan nämnda egenskaper. Trädet representerade begynnelsen och därmed förutsättningen för hela bylivet. Att bryta mot detta sextabu kunde således få grava konsekvenser. En kvinna kunde på så vis äventyra sin fruktsamhet eller ställas inför svårigheter att föda barn. Följden av handlingen kunde även föras vidare till hennes anhöriga, speciellt via det matrilinjära släktledet. 

 

Inuti stammen på ett gigantiskt kapokträd. På ön Tobago bör detta ses som ett synnerligen vågat initiativ. Foto: Richard Holmgren. Inuti stammen på ett gigantiskt kapokträd. På ön Tobago bör detta ses som ett synnerligen vågat initiativ. Foto: Richard Holmgren.
Enligt en tradition från Trinidad och Tobago, består satans borg av ett stort kapokträd som växer djupt inne i skogen. Bazil är en dödsdemon som en gång fängslades inuti trädet av en slug snickare. Den senare lär ha lurat demonen att träda in i trädstammen, vilken innehöll sju urholkade våningsplan. Där härskar Bazil ännu idag. Lika förödande som sex i skogen, vore det således att försöka att ha ostörd sex inuti ett kapokträd. Åtminstone på Tobago.

/Richard Holmgren
 
Sex i skogen
Etiketter: kapok, sex, tabu, elfenbenskusten, synd
Richard Holmgren med en av Kolmårdens djurparks tidigare afrikanska elefanter. Foto: Tomas Karlsson
Richard Holmgren med en av Kolmårdens djurparks tidigare afrikanska elefanter. Foto: Tomas Karlsson

Missa inte Vetenskapsradion Historia som handlar om Hannibals elefanter över Alperna. I programmet befinner sig programledare Tobias Svanelid och arkeologen Richard Holmgren hos elefanterna på Kolmårdens djurpark. Programmet sänds från Tisdag 28 februari, klockan 14.03.

Vill du veta mer om det historiska dramat och vilka elefanter som följde med Hannibal över Alperna - scrolla nedåt i bloggen eller klicka här

 

Klicka på bilden för att komma till programmet

Hannibals elefanter över Alperna

Hannibals rutt med moderna verktyg
- något för TV-soffan?

För några år sedan befann jag mig med producenten Mats Borg i de fransk-italienska Alperna. Planen var att rekognosera, att visa potentialen för arkeologisk underhållning på TV. Livet lekte och fåraherdar, pubbesökare samt gamla damer nickade i samförstånd. Man erbjöd till och med grönbete. Alla ville de se det som utspelat sig på deras sluttningar för nära 2200 år sedan. Ja, det var då som den kartagiske härföraren Hannibal tågade mot Rom över Alperna. Med sig hade han en enorm armé och inte minst, afrikanska krigselefanter. Nu var även Svensk Television redo för en icke kannibalistisk Hannibal. Trodde vi.
 

Mats Borg, producent, under vår Alprekognosering. Foto:Richard Holmgren Mats Borg, producent, under vår Alprekognosering. Foto:Richard Holmgren

I telefonen satt Italiens noblaste cirkuschef. Efter mycket resonerande hade jag de två elefanter som behövdes. Det var faktiskt ingen lätt sak – folk är knussliga med sina elefanter. Med erfarna elefantskötare skulle vår färd över Alperna ske utan några som helst risker. Foder skulle utplaceras, väldiga öronmuffar skulle sys och Kolmårdens djurpark satt på erfarenheter av elefanter i snö och kyla. Berättelsen innehöll allt från storslagna upplevelser, smältande glaciärer och elfenbensjakt till gladiatorer. Aktuella och tidlösa teman. Dessutom har ingen på allvar tidigare försökt hitta rutten med hjälp av nya metoder - såsom markradar och kunskap från decennier av ny forskning. Kostnadsmässigt motsvarade hela härligheten ett enda avsnitt av tv-rysaren ”Let’s Dance”.

Hannibals elefanter över Alperna

Några år senare undrar jag vad som gick fel. Jag har nu lärt att folk fortfarande är nyfikna på kombinationen kunskap, äventyr och nöje. TV föredrar dock fortfarande bantningskurer och matlagning - en tillsynes utsiktslös kombination. Ännu är det inte för sent med elefanter. Skam den som ger sig. Jag misstänker att svenska TV-chefer gjorde en förhastad och felaktig tolkning av elefantäventyret. Kanske något i denna stil?

Byt en säker tv-produktion mot en promenad med klumpiga skogselefanter över Europas djupaste avgrunder. Satsa tid och pengar i ett livsfarligt projekt innehållande kallbrand och att slå sig halvt fördärvad. För mer än 2000 år sedan tog den legendariske härföraren Hannibal 50 000 man och 37 elefanter över alperna. Halva armén gick under. Kan detta göras om? Helst inte. Nu kan en högst oerfaren miniexpedition med måttliga kunskaper om Alperna, ta livet av en elefant. Ett filmteam och ett snällt cirkusdjur kan nu genomföra en repris av Hannibals katastrofala tripp – nu några kilometer längs vägrenen på den tungt trafikerade Europaväg 35 och vidare över St. Bernhardspasset. Projektets mål är att utsätta samtliga involverade för livsfara och en enastående chans att få se ljuset i tunneln – om inte annat från ansträngda lastbilschaufförer, ovana att hålla ut för världens största landdjur.

Konklusion: Det var lättare att hitta elefanter till Alperna än att få fyr på svenska TV-chefer. Förmodligen ligger svaret kort och gott i att TV tar för lång tid på sig att driva igenom idéer och att skapa utveckling. Tiderna förändras dock och mediala framställningar har hittat nya intressanta vägar. För den som vill ta del av en väl förberedd elefantproduktion och kan realisera medel till ett modernt arkeologiskt äventyr, står dörren öppen. Bra publicitet är garanterad. Tillsvidare kan man hålla till godo med den underhållande men mer modesta film som förevigades under vår lilla Alp-session. Elefant saknas dock - åtminstone på högre höjder.

Richard Holmgren, 2017
 

Se rekognoseringsfilmen av vår elefanttripp i Alperna - "Hannibal Road" av Mats Borg.

Stillbild från video: Mats Borg
Hannibals elefanter över Alperna. Illustration: Richard Holmgren

I flera böcker om Afrikas däggdjur kan vi läsa följande; ”Omisskännlig; världens största landdjur med stort huvud och väldiga segelliknande öron”. Men varför tillskrev då de gamla grekerna den indiska elefanten som störst? Detta är ett spännande faktum som ger oss en ny bild av den legendariske härföraren Hannibal och dennes afrikanska stridselefanter.   

Med Hannibals elefanter över Alperna

Kanske gör man elefanter av mygg genom att belysa ett smalt ämne som detta? Men betänker man att elfenbenet var en av de mest eftertraktade råvarorna under både förhistorisk och historisk tid, så får elefanten trots allt en relativt central plats. I detta sammanhang kan det därför vara relevant att förstå elefantens tidiga utbredning kring Medelhavsområdet. En del av detta svar får vi just genom att ställa frågan om vilka kartagern Hannibals elefanter var.
 

Afrikansk savannelefant, L. a. africana. Foto: Jay Van Rensburg Afrikansk savannelefant, L. a. africana. Foto: Jay Van Rensburg

Indiska elefanter var störst!

De antika historieskrivarna tycks vara överens om att den indiska elefanten var större än den afrikanska. Från det första århundradet f.Kr. förklarar exempelvis historikern Diodorus att indiska elefanter var överlägsna i både styrka och mod. Faktum är att detta var ett allmänt begrepp som följde med ända in i sent 1800-tal. När sedan intresset började vakna för den afrikanska kontinentens fauna, stod vi plötsligt öga mot öga med den afrikanska savannelefanten, L. a. africana. Dessa elefanter, tjurar med en mankhöjd på upp till fyra meter, var nu obestridligen världens största landdjur. Hade då de gamla grekiska och romerska historieskrivarna fel och är det detta som fascinerat oss så mycket över hur Hannibal i sådana fall kunde tämja dessa giganter? Under antiken uppskattades dock den afrikanska elefantens storlek som ett mellanting av den mykenska hästen och den indiska elefanten. Vad var då detta för ett djur?  

Med Hannibals elefanter över Alperna
Den mindre skogselefanten avbildad på ett kartagiskt mynt Den mindre skogselefanten avbildad på ett kartagiskt mynt

Isolerad med runda öron
Av de afrikanska elefanterna finner vi idag två olika raser. Den största är savannelefanten följd av skogselefanten, L. a. cyklotis, samt med tveksamhet dvärgelefanten, L. a. Pumilio. Som möjlig underart har dock Pumilio blivit mycket kritiserad. Då denna inte heller skiljer sig från skogselefanter i storlek och vidare kan korsas med de två övriga raserna, så är den av mindre betydelse här. Vi ska istället titta närmare på Cyklotis. Medellängden hos denna art är 2.4 meter hos tjuren, respektive 1.85 meter hos hondjuret. Cyklotis har också mindre och rundare öron, därav det latinska namnet och dess betar är mindre och rakare.

Skogselefanten finns idag utbredd över hela väst-centrala Västafrika. Den mest norra av denna ras är den man funnit i Mauretanien vid Tijelat. Denna isolerade population representerade möjligen vad som fanns kvar av de elefanter som tidigare var vida utspridda över Nordafrika innan Saharas utbredning. Dessa hade trängts upp till kustområdena vid Atlanten och Medelhavet norr om Atlasbergen och skiljts från sina artfränder. Här skulle de långt senare konfronteras med antikens kulturer, samlas in av kartager och slutligen skapa en för oss ”felaktig” myt om att afrikanska elefanter är mindre än de indiska. Det är i detta sammanhang också lättare att förstå hur man på de romerska arenorna fann det spännande att hetsa denna elefant i kamper mot tjurar och lejon. En savannelefant hade säkerligen alltid tagit hem segern. Med tanke på att isolerade elefanter har en tendens att krympa i storlek, så är det teoretiskt möjligt att denna nordafrikanska individ till och med kan ha varit ännu mindre än dagens skogselefanter. Denna elefants mindre storlek skapar också, som vi ska se, en helt annan bild av djuret i strid än den vi är vana att se på bild.

Med Hannibals elefanter över Alperna

Hopplösa i fält
Från det första puniska kriget, under mitten av 200-talet f.Kr, äger vi talrika beskrivningar om hur romarna fick möta dessa djur på Sicilien och i Nordafrika. Romarna som ett par decennier tidigare hade mött greken Pyrrhus stridselefanter, använde då sina erfarenheter och fick ofta djuren på fall. Vidare kan vi förmoda att det var kartagernas mycket effektiva kavalleri som gjorde dem starka - för med elefanterna var det si och så. Om historien hade lärt något fram till denna tid, så var det att just inte nyttja elefanter i strid. De kartagiska elefanterna var dresserade att rusa framåt och trampa ned romarna, men alltför ofta rusade de istället bakåt och trampade ned kartagerna. Trots detta marscherade Hannibal, likt ett hjälteepos, med sin armé och 37 elefanter från den iberiska halvön och vidare över Alperna mot den italiska halvön, Året var 218 f.Kr. och det blev startskottet till det andra puniska kriget.
 

Hannibals armé tar sig över floden Rhone för att vidare nå Alperna. Målning av Henri-Paul Motte, 1878.


Kan elefanter simma?  
Spekulationer har gjort gällande att stallen i Kartago vittnar om platser för 300 elefanter - om de överhuvudtaget var reserverade för detta djur. Om så var fallet, så kan vi förmoda att dessa tjänstgjorde som tillfälliga förvaringsplatser för infångade elefanter innan rekrytering. Som permanenta bostäder under fredstid, skulle ett fullsatt stall annars behöva producera uppemot 10 ton foder samt leverera 20 tusen liter färskvatten per dag. Det är omständigheter som dessa som generellt avhållit människan från att domesticera elefanter som husdjur.   
      

Med ca 50 000 man och 9000 kavallerister gav sig i alla händelser Hannibal och hans män iväg. Det första stora hindret blev floden Rhones vatten och enligt historikern Polybios fick man då flotta över djuren. Under två dagar samlade man timmer för flott- och kanottillverkning. Flottarna täckte man med jord för att lugna elefanterna, vilket skulle få dem att tro att de stod på en slags gungande mark. Då ledardjuren i en elefantflock utgörs av en hona så ledde man ut elefanterna, några i taget, med ett par av dessa djur i spetsen. Elefanterna var dock inte så lättlurade och det hela slutade i panik där många elefantförare fick sätta livet till i Rhones strida vatten. Åtminstone var detta ursäkten för att de sjönk som stenar. Sanningen var nog den att många inte var simkunniga eftersom Rhon inte är speciellt strid under september månad. Elefanterna var dock bättre simmare än vad Aristotoles hade hävdat hundra år tidigare. Han sade att de överhuvudtaget inte kunde simma. Idag vet vi att en elefant lätt kan simma i sex timmar utan att vidröra botten.
 

Med Hannibals elefanter över Alperna
Artikelförfattaren med en afrikansk savannelefant vid Kolmården. Kartago använde afrikanska skogselefanter, men storleken på detta ungdjur är mer i linje med Hannibals elefanter. Foto: Tomas Karlsson Artikelförfattaren med en afrikansk savannelefant vid Kolmården. Kartago använde afrikanska skogselefanter, men storleken på detta ungdjur är mer i linje med Hannibals elefanter. Foto: Tomas Karlsson

Utmaningen över Alperna

Vandringen över Alperna skulle vidare pågå i dryga två veckor och reducera Hannibals armé till hälften. Polybios förklarar att det förutom allobrogerstammarnas fientlighet, snöfall och svårframkomliga dalar, rådde det brist på föda och foder. Trots djurets klumpiga utseende är skogselefanten känd för att forcera både tät urskog, branter och steniga klipphöjder. För undertecknad har tiden med olika elefanter, bl.a. vid Kolmårdens djurpark, varit mycket lärorik. Likt få platser i världen, tillåts vi att på några djurparker studera elefanter i både kyla och snö. Temperaturer ned till tio minusgrader innebär oftast inga problem. Detta så länge elefanten är i ständig rörelse eller bär någon form av plagg. Problemet är när underlaget blir extremt halt. Elefanter har inte kraft nog att hindra att den glider ned i spagat - något som givit flera elefanter svåra skador. Ingen av Hannibals elefanter verkar dock ha gått förlorad i Alperna. Värre skulle det bli vid det första slaget på den italiska halvön - det vid Trebbia. 
 

Slaget i Zama vilket avbildar kartagiska elefanter i strid - dock felaktigt utrustade med torn på sina ryggar. Målning av Henri-Paul Motte, 1890.

Hannibal red på den största
I västerlandets långa krigshistoria användes elefanten endast en kort tid i krigssammanhang. Under de tre sekler som började med Alexander den store så var djuret inblandat i lång rad av slag. I till exempel slaget vid Trebbia mötte Hannibals trupp romerska legionärer som inte hade någon praktisk erfarenhet av stridselefanter – trettio år hade förflutit sedan deras fäder slagits mot dem. Ofta ser vi idag rekonstruktioner av stora och felaktigt överdimensionerade afrikanska djur som utrustats med torn från vilka kartagerna strör pilar och spjut. Eftersom övergången vid Rhone antydde att man måste haft tillgång till hondjur, så kan vi förmoda att många av Hannibals elefanter endast var ett par meter höga. Att utrusta stridselefanter med torn lär ha varit en uppfinning av Pyrrhus. Det finns dock inga belägg för att man har använt sådana i någon större utsträckning, varken förr eller senare. Elefanten med sin indiske tränare och förare, en så kallad mahout, var ett nog så slagkraftigt vapen i sig - detta för att skapa oreda i organiserade fiendeled. Stridstekniken användes förmodligen under slagets inledningsskede - tänk bowlingklot och käglor. Ett torn hade varit en omöjlighet för de afrikanska stridselefanterna.

Historien förtäljer att Hannibal red på en större och starkare elefant vid namn Surus – sannolikt var detta en indisk elefant från den asiatiska kontinenten. Givetvis var de senare att föredra och det är möjligt att denna elefant förvärvats från ptoleméerna i Egypten. Redan under det första puniska kriget kom man i kontakt med indiska elefanter. Man importerade mahouts som hjälpte till vid dresserandet av afrikanska elefanter och troligen nyttjade man då indiska elefanter som hjälpundervisare. Tämjandet av de mer vilda afrikanska djuren krävde expertis och denna tradition följde säkerligen med till tiden för Hannibal.
 

Med Hannibals elefanter över Alperna
En mer rimlig bild av Hannibals elefanter i strid? Utan torn på ryggen kämpar mindre afrikanska elefanter vid sidan om enstaka större indiska elefanter. Illustration: Richard Holmgren 1993. En mer rimlig bild av Hannibals elefanter i strid? Utan torn på ryggen kämpar mindre afrikanska elefanter vid sidan om enstaka större indiska elefanter. Illustration: Richard Holmgren 1993.

Från fältslag till arena

Vi får förmoda att det var mycket grymma scener som utspelades i fält. Detta speglas kanske bäst i kriget mot Pyrrus där romarna hade utvecklat en rad vapen och knep för att bekämpa de ”lukanska oxarna”, som de för tiden kallades. De tappraste romerska soldaterna kunde angripa elefanten genom att hugga den i knävecken med yxor eller genomborra dess sidor med spjut. Det fanns för tiden även ett slags brinnande kastspjut som doppats i beck, asfalt och nafta. Elefanter har vidare ofta en överdriven ”rädsla” (lätt till stress) för andra djur. Mot Pyrrus upptäckte romarna att skrikande grisar var perfekta för att få elefanterna att vända om. Det var vid intermezzon som dessa som den påhittige kartagen Hasdrubal lär ha infört ett säkert antivapen. En mahout kunde således nedgöra sin egen elefant genom att driva in en mejsel mellan halskotorna. Enligt Polybios stupade nästan samtliga av de elefanter som kämpat sig över alperna. De som inte dog i Trebbia, dukade kort därefter under i kyla och snö. Även om Kartago var duktiga på att ständigt sända nya elefanter som förstärkning, åtminstone under det första puniska kriget, så måste vi nog räkna slaget i Trebbia som den sista striden som på allvar involverade elefanter på den italiska halvön.

Romarna kom senare att adoptera elefanter både som paraddjur och för att roa pöbeln. Djurhetsningarna på amfiteatrarna samt den ökande handeln med elfenben blev nådastöten för den nordafrikanska elefant som vi sedan länge inte längre äger i vår fauna. Caligula gav sin häst ett stall av elfenben och Seneca förklarade sig äga 500 tripoder tillverkade i samma material. Detta kan ses som en analogi till 1800-talets hetsjakter i Afrika, vilka kom att producera både biljardbollar och pianotangenter i elfenben.

/Richard Holmgren

Tack till Albert Schultz i Norrtälje för hjälp med elefantfoto.

 

Med Hannibals elefanter över Alperna

På 700-talet fick Karl den store en elefant av kalifen i Bagdad. Elefanten hette Abul-Abbas och fick lunginflammation efter att ha simmat över floden Rhen.

Foto: Richard Holmgren 1986

Fotot på morbror som fångar en gädda, en oktoberdag i mitten av åttiotalet, är idag mer än trettio år gammalt. Under ett par år hade jag arbetat dag och natt med att vika pizzakartonger, sortera brev och dela ut reklamblad för Villaägareföreningen. Till slut kunde jag äntligen investera i en Nikon F3 - en drömkamera för tiden. Det som gjorde fotot ovanför så speciellt var ögonblicksbilden och inte minst perspektivet från fisken mot land och inte tvärtom. Detta var något som jag stolt kunde visa upp för häpna entusiaster i Linköpings fotoklubb. På denna tid var detta foto nämligen en bild som inte kunde manipuleras - speciellt inte då den var tagen med filmen Kodachrome, en diafärgfilm som likt de som togs på månen visade just vad som fångats på plats. Inget annat. Inget fusk. Eller?

Gädda

Det hela började en eftermiddag framför disken i Nya Tannefors fiskaffär. En medelstor gädda inhandlades och lades i frysen i önskad krökt position - ett läge som försökte förmedla kamp och livfullhet. Sedan preparerades ett kvastskaft med en spik i ena änden och mormors gula saft-tratt försågs med en genomskinlig slang runt tappen. Morbror Kjell och jag ägde vidare en rik fiskeutrustning, trots att våra fiskespön ofta lämnats dinglande och övergivna över Motala ström. När fiskedragen olyckligt fastnat i träden, kunde man åter fånga in dem genom att kasta ett nytt drag mot det gamla - rycka till och se det ena spöt efter det andra ryckas ur händerna. 

fiske

Morbror var lika engagerad som mig själv i det perfekta fotoresultatet. Att spendera timmar i det kalla oktobervattnet var således inga problem för någon av oss. Själv stod jag ute i vattnet och bad morbror spänna linan i exakt tidpunkt för fototillfället. I fiskbuken satt den spik som var fäst i kvastskaftet som vidare var nedkört i Motala ströms dybotten. Under själva gäddan och strax under ytan, satt mormors ljusgula tratt. I samma ögonblick som morbror spände linan och mina lungor stötte ut luft via slangen och ut genom tratten, så avfyrade Nikon F3. Detta skulle generera gäddans själva skvätteffekt och samtidigt dölja den underliggande anordningen. Inget kunde ju rättas till på diafilmen i efterhand.

Gädda

Efter själva fotosessionen var det bara att skicka in filmen för framkallning, vänta någon vecka och sedan utvärdera resultatet. Det blev bra. Det var en tid av inspiration och kreativa fotograferingslösningar. Att det inte fanns någon möjlighet att i efterhand korrigera denna typ av bilder, var extremt utmanande och något som engagerade till olika tilltag under vägen. Något man kunde ta på.
Med detta vill jag inte säga att det idag inte skulle vara prövande och stimulerande att arbeta med digital redigering - men tidigare kunde motivet generera en wow-effekt som jag saknar idag. Det som allt till trots ger fiskebilden ett värde idag, är snarare dess ganska festliga tillkomst. 


/Richard
 

Rekvisita 

1 st djupfryst gädda
1 kvastskaft
1 spik
1 plasttratt
1 genomskinlig slang (ca 2 meter)
1 kastspö med lina och krok
1 st tålmodig och engagerad morbror

Etiketter: gädda, fiske, foto, gäddfiske, pike
The crisis cult and gaslighting of Trump

I kulturantropologiska termer kan fenomenet Donald Trump kanske liknas vid en så kallad ”crisis cult”. Vad är då detta? Antropologen och psykoanalytikern Weston La Barre berörde begreppet när han skrev om 1800-talets amerikanska ursprungsbefolkning och företeelsen med så kallade ”ghost dancers”. 

När indianernas liv kom att sönderfalla genom förlorade jaktmarker, militära motgångar samt ohälsa vid konfrontationen med ett nytt folk, blev dansen en skenbar lösning på alla deras problem. Den kom att svepa ett skinn över jorden som man menade kunde övertäcka hotet av de nya bosättarna. På detta vis kom en ny illusoriskt tillvaro åter att härska - dock under en och samma kraft av tidigare ledare. D
enna dans har blivit allt vildare och mer desperat på en kontinent som fortgående låter sig vilseledas av en förnyad och "bättre" tillvaro - nu senast framför högsätet av en Sitting Trump.

Stanna till ett slag. Lyssna och beakta. Från dansen tycker jag mig åter höra det dova mullret från krigstrummornas rytmiska slag. Vi vet var allt kommer att leda. I öst ligger ett land som heter Iran. 

/Richard

Om du vill förstå idén bakom Donald Trums politiska strategi - eller snarare personerna bakom honom - klicka här...
 

Trump dans
Arkeologi & Konflikter (fotot är arrangerat)

ARKEOLOGI OCH KONFLIKTER

6 april 2017, kl. 18:00-19:00

Richard Holmgren är arkeolog med stor erfarenhet från utgrävningar i Mellanöstern. Du får lyssna till hur arkeologiska lämningar och tolkningar påverkas av religion, byråkrati och väpnade konflikter. Ett och annat skelett i garderoben samt varför arkeologer säger att de hittat grisben när de istället funnit fårben?

Var: Medelhavsmuseet, Stockholm
Plats på museet: Hörsalen
Pris: 80kr


 På Medelhavsmuseets hemsida hittar du mer information - klicka här

- Rapport från våra utgrävningar av tidigkristna eremiter vid Döda havet

Eremitbostaden och kapellet Qasr at-Tuba. Foto: SDSE
kyrkoruin

Den Svenska Dödahavsexpeditionen, ledd av undertecknade, påbörjade sina utgrävningar av en högst anmärkningsvärd klosterkyrka i Jordanien under 1995. Byggnaden påträffades ute på Lisanhalvön i Dödahavet, där kyrkan hade legat täckt av salt och kalkliknande sediment i över 1500 år. Det var en sensationell upptäckt, inte minst för att kyrkan legat slumrande mitt i de antika händelsernas centrum.

Lämningen som bär det lokala namnet Dayr al-Qattar al-Byzanti, skulle inte bara öppna en port till ökända och gammaltestamentliga berättelser men även visa oss ett viktigt kapitel av kristendomens tidiga evolution. 

Vy över Lisanhalvön i Döda havet. Foto: Richard Holmgren Vy över Lisanhalvön i Döda havet. Foto: Richard Holmgren

Inledningsvis kände vi inte till omfattningen av de många lämningar som omgärdade Dayr al-Qattar - en fornlokal som faktiskt fortfarande expanderar. Under den senaste vistelsen i området, under december 2016, kunde ytterligare en eremitbostad läggas till i den långa lista av eremitceller och bostadskomplex som nära och vida omgav klosterkyrkan.

Vissa eremitbostäder kan dateras till övergången från det fjärde till det femte århundradet och de representerar ett monastiskt samhälle som organiserats i linje med de mönster vi lärt känna från ökenkloster i Egypten och den Judéiska öknen. Dessa i sin tur bygger på den andliga utveckling och esoteriska kunskap som gått i arv från tidigare kulturer, där nu nya frågor kom att kretsa kring det bibliska innehållet – en slags vägledning till ett gott och rättfärdigt liv. 
 

Döda havet
Al-Lisan, ett isolerat landskap och mötesplatsen för ett liv i enkelhet och begrundan. Foto Richard Holmgren Al-Lisan, ett isolerat landskap och mötesplatsen för ett liv i enkelhet och begrundan. Foto Richard Holmgren

Med sina förgreningar kom sammanslutningarna i den Judéiska öknen att bli det viktigaste monastiska området i Palestina. Som ökenområde i Jerusalems närhet återfanns här många heliga platser endast en dagsvandring från klostren. Från hela den kristna världen kom individer av djup religiös övertygelse samt människor med hög intellektuell bakgrund att samlas här. En livlig kosmopolitisk förening av människor kom därför att etablera sig i såväl den heliga staden som i öknens dalgångar. Ökenmunkarna kom att följa sin strikta livsstil i utvalda isolerade landskap, men närheten till bebyggd och odlad mark var också nödvändig i endera riktningar, där livsförnödenheter var viktigt för ökenlivet och där sinnade hade möjlighet att erfara de nya lärdomsinstitutionerna. Öknens omgivningar och dess frånvaro av distraktion var med andra ord nyckeln till begrundande och samtidigt en port på glänt till det gudomliga och obesvarade. 
 

Kyrka, kapell och eremitbostäder ligger i steril öken - dock endast ett stenkast från odlad mark och bebyggelse. På bilden syns Dayr al-Qattar, sannolikt biskopssätet Sodoma Kyrka, kapell och eremitbostäder ligger i steril öken - dock endast ett stenkast från odlad mark och bebyggelse. På bilden syns Dayr al-Qattar, sannolikt biskopssätet Sodoma

Vid den södra Dödahavsstranden kom just Lisanhalvön, med sitt säregna och extrema landskap, att bilda grunden för den tillvaro munk- och eremitlivet eftersträvade. Fossil havsbotten har här skapat ett unikt landskap med kritvita klippor och dalgångar. Dessa sedimentära formationer är bitvis så mjuka att de med lätthet kan urholkas till eremitceller eller inristas med tidlösa sanningar. På en vit platå stoltserar klosterkyrkan Dayr al-Qattar och med sin grund lagd i sten, någon gång kring 400-talet, skiljer den sig från al-Lisans spridda och handhuggna eremitceller. Vi har idag inga litterära referenser som med säkerhet kan identifiera det coenobium vars ruin idag går under namnet Dayr al-Qattar. Förmodligen nämns detta monastiska centrum i flera tidiga referenser, men problemet att koppla de än så länge anonyma arkeologiska lämningarna med omnämnda platsnamn eller kristna grupperingar, kvarstår.

Från utgrävningarna av Dayr al-Qattar-kyrkans norra korsarm. Foto: SDSE Från utgrävningarna av Dayr al-Qattar-kyrkans norra korsarm. Foto: SDSE

Från relativt enkla boningar kom Dayr al-Qattar att utvecklas till en mer elaborerad samlingsplats - en klosterliknande miljö med ett gemensamt regelverk för dess coenobiter. De ursprungliga klustren av eremitceller brukar som fenomen kallas för en laura och mycket tyder på att dessa även samexisterade med klostren från 300-talet och några hundra år framöver. Vid sidan om rollen som monastiskt centrum, är den mest accepterade teorin idag att Dayr al-Qattar representerar biskopssätet Sodoma - den plats som manifesterade området där bibelns syndfulla städer Sodom och Gomorra tänktes ha legat. Lämningar från bronsåldern, kulturhistoriska traditioner och andra näraliggande kristna lämningar som bygger på denna tradition, bekräftar också detta på flera sätt. 
 

Dödahavsexpeditionen dokumentarar tidigkristna inskriptioner i en större eremitbostad. Foto: SDSE
Döda havet
I Dödahavshalvöns mjuka sediment vittnar ett flertal arameiska och grekiska inskriptioner om det tidiga eremitlivet. Foto: Richard Holmgren I Dödahavshalvöns mjuka sediment vittnar ett flertal arameiska och grekiska inskriptioner om det tidiga eremitlivet. Foto: Richard Holmgren

Det svenska arbetet vid Dödahavet är en kamp mot tiden. Samtidigt som varje enskilt objekt kräver sin tid att dokumentera, så återfinns hela tiden nya lämningar och inskriptioner. Erosionen är ett ständigt hot mot dessa porösa lämningar och osedvanligt kraftiga regn, hårda vindar samt konstanta mikroskalv nöter hela tiden på de tidigkristna vittnesmålen. Inte minst så har även moderna lycksökare lämnat djupa ärr med hackor och spadar i jakten på föremål att sälja på den beklagliga antikvitetsmarknaden. Eftersom halvön är ett rigoröst bevakat militärområde samt positionerad på tidigare delvis minerad mark, så har denna typ av framfart dessbättre försvårats. Under augusti 2011 fokuserades det arkeologiska arbetet till en mycket intressant dalgång som fått arbetsnamnet “Elias dal”. Under mitten av 1990-talet återfann vi här en handfull eremitbostäder med ett flertal grekiska inskriptioner från sent 300-tal - en av dessa ristningar löd i klartext “ELIAS”. En djup naturlig grotta, i anslutning till eremitcellerna, indikerade att grottan kan ha varit platsens fokus.
 

Milou - ständig följeslagare och benexpert
"Elias grotta". Foto: Richard Holmgren "Elias grotta". Foto: Richard Holmgren

Utgrävningar inuti grottan hade tidigare inte givit några resultat - något som inte heller är ovanligt när man dokumenterar resterna av ett asketiskt leverne. Men lämningarna i dalen, likt andra lokaliteter på Lisanhalvön, vittnar om en slags tidigmonastisk evolution om man så vill. Enskilda grottor, förmodligen tillhåll för de första eremiterna, kom att utökas av alltfler eremiter som grävde ut enskilda boningar i kluster vid olika enskilda dalgångar. Fenomenet brukar kallas för en så kallad laura, vilka i sin tur skapade egna gemensamma centra. Dessa kom med tiden att få en viktig roll i egenskap av ett enklare kapell uthugget i klippan. På Lisanhalvön ser vi att dessa centra kom att direktansluta celler för olika ändamål i linje med gemensamma aktiviteter såsom måltider och religiösa ceremonier. Ett av al-Lisans tre olika eremitcentra kom till och med att byggas om till en klosterkyrka med ett kapell och tillhörande baptisterium - vilket just var fallet med Dayr al-Qattar. De övriga två enheterna, med ett par kilometers mellanrum, har sedan fortsatt som två isolerade eremitcentra, dock tillhörande al-Lisans monastiska helhet som sådan.

Bastionklippan Qasr Elias med sin rumsindelning. Illustration: Anders Kaliff & Richard Holmgren Bastionklippan Qasr Elias med sin rumsindelning. Illustration: Anders Kaliff & Richard Holmgren

Elias dal, eller “Wadi al-Elias”, visade sig även ruva på just en central samlingsplats med arbetsnamnet Qasr Elias. Längst uppe på en bastionsformad platå, centralt i dalen, kunde vi under rasmassor skönja ett större rum flankerat av fem mindre utrymmen. Det tunga arbetet med att flytta de djupt nedstörtade sedimenten, som en gång bildat konstruktionens tak, innebär alltid en risk. Cellernas sprickfyllda väggar kan kollapsa när fyllningen tas bort i strävan att nå bottenlager och golvytor. Det är därför viktigt att återfylla varje enskild cell efter att den dokumenterats. Det större centrala rummet har förmodligen tjänstgjort som ett kapell, men den exakta funktionen av de kringliggande rummen är ännu oklar. Qasr Elias finner en parallell till ett tredje coenobium på al-Lisan, det vill säga Qasr at-Tuba, som efter utgrävningar visade sig innehålla ett centralt kapell. Där återfanns bland annat en piscina, i detta fall en bottenlös urna nära altaret för att tvätta ur de kärl som används vid mässan. Det är inte ovanligt att det i anslutning till kapellet fanns ett lagringsutrymme för de liturgiska föremål, vin och olja som användes vid dessa tillfällen. Ett sådant utrymme återfanns under 2011 års dokumentation av Qasr Elias. Bland rester av tegel, repfragment, keramik och olika matrester upptäcktes även olika ristverktyg. Kanske är det just dessa som använts för att rista några av de många inskriptioner som även kommit att exponeras i Qasr Elias. 

Områdets extrema bevaringsförhållanden har konserverat mycket av klosterkyrkans antika trädekorationer. Foto: Richard Holmgren Områdets extrema bevaringsförhållanden har konserverat mycket av klosterkyrkans antika trädekorationer. Foto: Richard Holmgren

En av utgrävningens epigrafiska experter, i detta fall med inriktning på al-Lisans grekiska och arameiska texter, är fransmannen Emile Puech. Han har tidigare arbetat med tolkningar av Dödahavsrullarna och översättningen av den messianska apokalypsen. Trots att al-Lisan exponerat sporadiska papyrusfragment, så dröjer det innan Emile Puechs kunskaper kommer till sin fulla rätt ute på den vita halvön. Ännu saknas det längre och sammanhängande texter om flera rader. Ett återfunnet fragment från 1996 gäckar fortfarande experterna med sitt innehåll. Läskunniga får tills vidare hålla till godo med de inskriptioner som finns ristade på cellernas väggar. Ett par exempel på sådana är; 
 

“Maria, mor till Herre Jesus, beskydda oss! Herre, låt oss få komma in, för vi har begått synd!”
 
"Verkligen, lyssna till oss och skydda oss, o Jesus.
Verkligen, titta! Lyssna i vildmarken!”

 

Utgrävningstältet på al-Lisan. Foto: Richard Holmgren

Det är alltid något speciellt när historien talar direkt till oss. Al-Lisans tysta omgivningar får plötsligt en röst. Här ute i vildmarken bodde några av kristendomens tidiga kommuniteter. Bland de vita sedimenten togs flera stapplande steg av denna judiska sekt som föga anade att de 1700 år senare skulle ha över 2 miljarder anhängare. För bara femton år sedan var detta en vit fläck på kartan - i dubbel bemärkelse - men för varje utgrävningssäsong växer bilden av en plats som talar ett allt tydligare språk.

Saul, den blivande aposteln Paulus, överväldigas av Jesus på vägen till Damaskus. Olja på canvas av Caravaggio, 1601. Foto: Richard Holmgren Saul, den blivande aposteln Paulus, överväldigas av Jesus på vägen till Damaskus. Olja på canvas av Caravaggio, 1601. Foto: Richard Holmgren

En av expeditionens stora frågor är hur långt tillbaka vi finner spår av kristna utövare och vad som hände dessförinnan i övergången från hednisk tro till judendom. Svaret kan möjligen finnas i de näraliggande och tiotusentals gravar tillhörande de arabiska nabatéerna. Denna plundrade nekropol brukar kallas för Gazone och ligger i gränslandet mellan det vita al-Lisan och de odlade fälten. Nabatéerna nådde sin kulturella höjdpunkt kring Kristi födelse och vi känner dem kanske bäst som invånare och skapare av den ökända klippstaden Petra. Detta folk har i många fall visat hur de begagnat platser med starka judiska traditioner. De var trosutövare av den forna gudavärlden men som ett handelsfolk från öknen kom de ofrånkomligen alltmer i kontakt med den judiska kulturformen. Hur kunde då de som inte var judar hitta en ingång till judisk troslära, dess seder och traditioner? Vad som uppstod i detta möte är en intressant fråga som kanske tydligast illustreras i missionären och aposteln Paulus predikningar – det vill säga stötestenen om hur hedningar (icke-judar) kunde inympas på det judiska trädet. Speglar kanske Paulus ord ett behov hos många människor vars vardag alltmer kom att uppträda mellan två olika världar, där lösningen på problemet kom att så ett frö till den kristna världs- och livsåskådningen?

 
av Richard Holmgren & Anders Kaliff,
Projektledare för den Svenska Dödahavsexpeditionen sedan 1994.

 

Under de varmaste utgrävningsdagarna på al-Lisan har temperaturen ibland gått upp till 54 grader i skuggan. Vid dessa temperaturer blir vattnet i flaskorna lika varmt - det vill säga som en god kopp te.

Illustrationer

Resor

Populärt

Senaste inlägg

ARKIV

Länkar

Senaste kommentarer