Banner Stones Logo

Arkeologi & Historiebloggen

Arkeologi Historia blogg

Arkeologi & Historiebloggen handlar om arkeologi, pågående utländska och egna utgrävningar, nya upptäckter, kultur- och religionshistoria, antiken, myter, resor och kuriosa samt humor och tidlös politik.

Richard Holmgren är arkeolog med fokus på Mellanöstern, skribent, föreläsare, illustratör och guide, är religiöst liberal och partipolitisk agnostiker som driver företaget ARCDOC Arkeologisk Dokumentation. Han är också stolt sambo med Virginia och husse till Milou.

Arkeologiblogg

2014 > 01

Kung Davids förlorade i grav i Jerusalem. Var?

”David gick till vila hos sina fäder och blev begraven i Davids stad”

(Första Konungaboken 2:10)

Han är en av de viktigaste individerna i Israels historia. Han var Israels kung och har till och med ansetts som en föregångare till Messias. Denne sägenomspunne man var kung av Israel och Juda och tidsmässigt återfinner vi honom någonstans vid mitten av 900-talet f.Kr. Historieforskningen tvistar fortfarande om tillförlitligheten kring Kung Davids livshistoria och därtill de berättelser som cirkulerar kring denna konungalegend. Somliga har till och med ifrågasatt hans existens. Kung David omnämns vid flera passager i det Gamla Testamentet, vanligtvis i Samuels-, Konunga- och Krönikeböckerna men han figurerar också i utomstående historiska verk, främst då genom den judiske historieskrivaren Flavius Josefus.
     David kröntes till kung strax efter år 1000 f. Kr. och därefter känner vi hans tappra och framstående ledarskap i triumferade slag mot omkringliggande stamfolk - något som kom att etablera Israel som en oberoende nationalstat. En av Kung Davids kanske främsta erövringar var den av jebuséernas högborg, det så kallade Sion. Här skulle han komma att bygga sitt palats och i tabernaklet skulle han låta placera den tillika legendariska Förbundsarken. Platsen känner vi idag som staden Jerusalem. Davids sista regeringsår blev märkta av familjeproblem och vi kan läsa om konflikten med hans äldsta son Adonia till följd av att David valt sonen Salomon till sin tronarvinge.

Om vi får tro Josefus skildringar från det första århundradet, så var Israels kung en av historiens rikaste regenter. Han lämnade efter sig en rikedom som var vida större än någon annan härskares. Josefus lät också upplysa om att Davids tillgångar till och med var större än själva Alexander den Stores. Enligt Josefus finns det teorier om att återstoden av all denna prakt skulle återspeglas och till och med återfinnas i självaste Davids grav.
     Idag kan man beskåda en senare version av Kung Davids gravvård på Jerusalems sydvästra kulle. Den lär ursprungligen ha flyttats hit från Sions berg i sydöst, men själva minnesvården är ett arbete från korsriddartiden. Den senare är mer en symbolisk markör, en så kallad kenotaf, som numera hedras som Davids traditionella gravplats. Trots att det i forskarvärlden råder tvivelaktigheter om denne forne regents existens och vidare Davids exakta viloplats, så är ändå möjligheten att finna en ännu äldre minnesvård ganska sannolik. Även om en sådan upptäckt är nog så stor i sig, så är det möjligt att man i sökandet efter denna kanske får en större utdelning än väntat. Möjligen väntar där andra rariteter som kan kopplas till den första tempelperioden, det vill säga tiden för det tempel som Kung Salomo lät uppföra.

Om just en grav skulle ha överlevt fram till modern tid, genomlevande exempelvis Jerusalems fall år 70 och den romerska ockupationen, är en fråga som kanske än mer bör beaktas. De förhärskande teorierna om förekomsten av en tänkbar gravgömma (alternativt symbolisk sådan) är att denna i sådana fall ligger djupt begraven under just Davids stad. Om detta är fallet så kanske den undkommit flera av de belägringar som drabbat Jerusalem. Monumental förstörelse och omlokalisering kan ha lämnat den verkliga gravgömman än mer intakt i sin bortglömdhet. Historieskrivningen låter oss på olika sätt veta att Davids grav lär ha funnits närvarande genom den äldre tiden. I det Nya Testamentet, i en passage i Apostlagärningarna (2:29), kan vi faktiskt läsa hur Petrus omnämner graven;

”…Mina bröder, jag kan väl fritt säga till eder om vår stamfader David att han är både död och begraven; hans grav finnes ju ibland oss ännu idag”.

Om detta enbart är ett symbolspråk eller om texten syftar på en minnesvård, det kan vi naturligtvis inte veta.

Josefus skriver att israeliterna begravde sin kung med stora rikedomar. Även om vi känner till att stora materiella rikedomar följde exempelvis de egyptiska faraonerna i sina gravar, så kan man fråga sig om detta verkligen var en sedvänja som fann paralleller i det tidiga israelitiska kungahuset. Vissa menar att de rikedomar som följde den döde David var ett slags nationalarkiv som fanns i anslutning till härskarättens gravar. Josefus skriver att man vid ett par tillfällen tog sig in i denna skattgömma för att begagna sig av de förborgade rikedomarna. Översteprästen Hyrcanus lär ha köpt Antiokus lojalitet för att få denne att upphäva sin belägring och dra tillbaka sin armé. Tillika lär Kung Herodes ha öppnat ett underjordiskt rum i anslutning till graven för att förskansa sig en större penningsumma. I detta sammanhang skriver Josefus att kungaättens kistor inte kunde ses i gravmonumentet eftersom de var finurligt förseglade i underjorden. Det finns inga välunderrättade uppgifter om att någon skulle ha tagit sig in i Davids gravgömma efter Herodes den Store.

I dag finns det ingen som aktivt letar efter Israels nationalklenoder, åtminstone inte utan omsvep. Tidigare utgrävningar vid den plats som vetenskapligt vunnit medhåll som området för Davids stad, har visat sig mycket svåra att undersöka av olika anledningar. I detta område har två platser för gravens position figurerat som de mest trovärdiga. Den första teorin bygger på den allmänna uppfattningen att graven kan återfinnas på den sydöstra och bergsliknande strukturen av Davids Stad. Den skulle då kunna återfinnas i närheten av de uthuggna gravar (T1) som upptäcktes och grävdes ut av Raymond Weill mellan åren 1913-14. Graven skulle rimligen vara dold aningen söderut, nära de trappor som hittats där eller alternativt under den anhopning av hus som också grävts fram vid platsen.
    Ett annat och kanske mer sannolikt läge för graven, är att den ligger lite längre norröver, längs med klippcitadellet nära Gihonkällan. Man måste då ta i beaktande att templet från den första tempelperioden låg längre söderut än Herodes tempel. Området kring Gihonkällan är ett resultat av den karstbildning som döljer delvis vattenfyllda sprickbildningar och hålrum som tidigt begagnades av den forna stadsbefolkningen. Rabbi Akiba (15-135) hävdar att Kung Davids grav förblev oskadd flera år efter det att aposteln Petrus hade talat. Akiba talar vidare om en särskild luftkanal som utgjorde en del av Gihonkällans karstsystem. Kanalen skulle ha länkat samman olika underjordiska hålrum och grottor. Med hjälp av denna, förklarade han, skulle man kunna lokalisera de olika hålrum som utgjorde själva Davids grav. Efter Jerusalems förstöring år 70, samt diverse jordbävningar i området, har källflödet kommit att ändras under seklers gång. Det är idag därför mycket svårt att skapa sig en uppfattning om det forna och underjordiska kanalsystemet runt källan. Tidigare hålrum kan numera vara både slam- och vattenfyllda.  

Med hjälp av modern teknologi, såsom markradar, så skulle man kunna tänka sig att vi står närmare en upptäckt än någonsin. Men en övertro till modern teknik i kombination med berggrundens densitet, territoriella anspråk samt religiösa och vetenskapliga intressen, så uppstår hinder för den bäste av entusiaster. Inte minst gäller detta i regionen av Davids Stad. En upptäckt av graven eller lämningar som har anknytning till denna skulle sannolikt skapa dispyter där icke judiska intressen skulle kunna undermineras. Tills vidare får vi nöja oss med att enbart spekulera kring Kung Davids grav eller dunkla historier såsom följande av Benjamin från Tudela.
     I en reseberättelse från 1163 återberättar denne spanjor en historia han hört från en judisk man vid namn Abraham. Enligt skildringen så hade två byggnadsarbetare infunnit sig i ruinen av en synagoga från tiden för Herodes den Store. Männen var anställda av den kristna patriarken i Jerusalem för att återuppbygga ett skadat monument på berget Sion. De råkade vid detta tillfälle stöta på en hemlig passage som ledde till ett underjordiskt marmorpalats. De hade hittat fram till Kung Davids grav där han sades vila jämte andra kungar. En gyllene krona låg placerad på ett bord och där fanns rikedomar staplade i överdåd. Plötsligt slogs de till golvet av en virvelvind samtidigt som hotande röster sade till dem att ta till flykten. Skrämda kröp de tillbaka genom de hemliga gångarna och efter att ha omtalat detta för patriarken så skrev denne, med hjälp av Abraham, en rapport till Konstantinopel. Efter några dagar hittades de två männen sjuka och sängliggande. De sade att de aldrig skulle återvända till platsen eftersom Gud inte vill att graven skulle ses av någon människa.  


Lycka till med din skattjakt!



av Richard Holmgren, januari 2014

Etruskisk vas med ugglemotiv
Etruskisk vas med ugglemotiv

Det har figurerat en del ugglor i sammanhanget på sistone. Arbetandes på Svenska Institutet i Rom, hade jag en etruskisk liten vas i min hand. Den bar ett dekorativt motiv av en liten uggla - och vid ett besök på zoologiska muséet satt åter en uggla och stirrade tillbaka bakom glas.

Ugglor observerar sin omgivning från dunkla vrår, väntandes på det perfekta tillfället att under total tystnad slå till mot sitt byte. Nojig? Nej, men ett ypperligt tillfälle att berätta en spännande historia om ugglor.

Minervaugglan (Athene noctua). Foto: Richard Holmgren Minervaugglan (Athene noctua). Foto: Richard Holmgren

I egenskap av att kunna se i mörker har ugglan alltid varit en symbol för visdom och kunskap. Man brukar även säga att återkommande ugglor i vardagen betyder att man ska vara uppmärksam på ett viktigt budskap - en uppmaning och varning om att man ska lyssna till intuition och dold kunskap för vägledning. Gör du detta, så kommer du att ha ett stort försprång och vara redo för det oväntade.

Etruskerna var stora importörer av grekiska vaser. Tillsammans med dessa attiska vaser följde också en drös populära och dekorativa motiv. Lokalt kom man sedan att utveckla egna skolor och exportvaror. En sådan lokal variant var just denna etruskiska uggle-vas från 300-talet f.Kr., vilken ville efterlikna de mästerliga originalen. I Aten avbildades ugglan på vishetsgudinnan Athenas hjälm. Motivet var så populärt att det inte fanns en vas, en skulptur, en vägg som inte hade plats för minst en uggla. Detta drevs så till den spets att det gav upphov till talesättet ”att sända ugglor till Aten”, vilket skulle kunna jämföras med ”att bjuda bagarbarn på bröd”. Den uggla som figurerar i alla dessa sammanhang var den fågel vi idag givit namnet Minervaugglan, även känd som Athene noctua. Du kan se den på bilden ovan och det var denna som dök upp på både vasen och på zoologiska muséet.  

Så vad var det då med antikens Aten och dess ugglor? Platsen har även kommit att kallas för den västerländska civilisationens vagga - en demokratins födelseort där ugglor kom att manifesteras en masse. Var kanske dessa nattfåglar ursprungligen aristokratins sätt att demonstrera sin makt genom invigd kunskap? Ville någon anspela på en vakande beredskap över den fiende som utmanade de som hade makten - lokalt och vida?
I Rom var det gudinnan Minerva som kom att bära den mytologiska traditionen från Grekland vidare – därav namnet "Minervauggla", vilket dock syftar till en och samma fågel. Enligt en gammal romersk tradition bringade ugglor död där de hoade från husens tak och att placera en ugglefjäder nära en sovande person, kunde få vederbörande att tala högt om sina förborgade hemligheter.
 

Ugglorna på dollarsedeln Ugglorna på dollarsedeln

Hur mycket det än har spekulerats om varför ugglan kom att manifesteras i det antika Grekland, så har dess moderna variant sannolikt kommit att associeras med den makt och politik som vi känner från Grekland och det romerska imperiet. Den moderna stat som åter igen tycks ha halkat in på detta ugglespår finner vi i en av västvärldens senaste skapelser - i Amerikas förenta stater. Några ville uppenbarligen ge uttryck för fågels totem även i nordamerikanska sammanhang. Tydligt är att ugglan fortfarande associeras med dolda budskap för redan invigda, eftersom den just kommit att manifesterats lite i det dolda.
 

uggla
Kapitolium sett från ovan Kapitolium sett från ovan

Tittar vi noga, så hittar vi ugglor både på de amerikanska dollarsedlarna som vid maktens korridorer i USA:s regeringsbyggnader. Till vänster kan du se hur hela Kapitolium, med sina kringliggande vägar och parker, faktiskt bildar en jättelik uggla. Att fågeln är viktig i både ett ekonomiskt och politiskt sammanhang understryks inte minst i den privata Bohemian-klubben eller "Bohemian Grove" som den kallas overseas. Klubbens medlemmar har utgjorts av både mediamagnater, prominenta militär- och affärsledare samt regeringstjänstemän och presidenter. Sedan sent 1800-tal har man med jämna mellanrum träffats för att delta i olika högtidliga aktiviteter. Sedan klubbens grundande har dess maskot utgjorts av en stor uggla (se bilden nedan). Denna tolv meter höga staty, som tillverkades på tjugotalet, är gjord av cement som gjutits över en stålkonstruktion. Sedan den invigdes har den fungerat som rekvisita i en av deltagarnas speciella ceremonier, den så kallade ”Cremation of Care”, där en docka offras genom bränning framför ugglan i en årlig fruktbarhetsrit. Jätteugglan påminner faktiskt väldigt mycket om de pyttesmå ugglor som gömmer sig på dollarsedelns nederkant. Är det kanske samma uggla och är fruktbarhetsriten med sitt offer en ritual för en ekonomisk god avkastning? Och, vad hade grekerna och romarna sagt om de sett detta? Förmodligen att allt fortfarande var i sin ordning.
 

Cremation of Care-ugglan (Fair use as per the Copyright Act of 1976’s provisions of sections 17 U.S.C. § 106 and 17 U.S.C. § 106A) Cremation of Care-ugglan (Fair use as per the Copyright Act of 1976’s provisions of sections 17 U.S.C. § 106 and 17 U.S.C. § 106A)

Filosofen Friedrich Hegel skrev att Minervaugglan endast breder ut sina vingar under skymning, vilket betyder att filosofin inte kan förstå ett historiskt tillstånd förrän det är i sitt flyende skede. Filosofin kan inte vara normativ eftersom den endast förstår i efterhand. Å andra sidan har vi nu också lärt att ugglan ger oss en hint om att lyssna till intuition för att kunna handla i tid. Detta ger oss trots allt ett försprång för det oväntade. Kanske det är dags att strö lite ugglefjädrar i Vita husets sängkammare?


Richard Holmgren 2014
 

...och förresten

...det slog mig att invånarna i antikens Aten kanske inte hade sämre fantasi än amerikanarna med deras Kapitolium. Athenas akropolisklippa ser faktisk ut som en jättelik uggla :)

Klicka på bilden för att läsa "Arkeologi som äventyr" av Richard Holmgren i tidskriften Populär Historia

Burratans gräddiga insida Burratans gräddiga insida

Många har kallat Burrata för världens godaste färskost, även om den automatiska stavningskontrollen föreslog namnet ”butt rat” – stjärtråtta! Det senare är ett mindre bra namn om man önskar lyfta osten ur det skandalösa mozzarellaträsket. För en tid sedan uppdagades att en viss Giuseppe Mandara, även kallad, ”Mozzarellans Armani”, kontrollerades av camorramaffian i Neapel. Bland annat lär dyr buffelost ha blandats ut med billig komjölk och inte minst innehöll mozzarellan giftiga substanser som hängde samman med dioxinutsläpp vid djurens grönbete. Men, som rubriken antyder, så tycker jag gott att man kan låna Giuseppes smeknamn just till Burrata-osten i sig - Mozzarellans Armani - eftersom den i mitt tycke verkligen är den lyxigaste mozzarellavarianten.   

Burrata är ett skal av mozzarella som fyllts med bitar av mozzarella och grädde. Det är just detta krämiga eller smöriga innehåll som givit osten dess namn då ”burro” ju betyder smör på italienska eller åsna på spanska, men glöm det senare. Det är buffel som gäller. Burrata är en extrem färskvara och det är därför vi normalt inte hittar den på våra hyllor i Sverige. Osten säljs inlindad i skyddande färska blad från liljeväxten asphodelus - detta för att garantera ostens färskhet  – en slokande asphodelus är således ett dåligt omen. Kanske var det Giuseppe Mandara själv som kom på idén att numera använda asphodelusblad i plast?
I alla händelser - när allt stämmer så är en munsbit av Burrata sagolikt gott. Tänk er ett lagom bitmotstånd följt av utsipprande krämig grädde och smaker av sött och syrligt i en enda ”perfect bite”.

I dag upptäckte jag denna i storstadsdjungeln. Den brukar kallas för Buddhas käft! Den är stor som en basketboll och har rakbladsvassa hullingar som suger tag i allt som kommer inom dess räckvidd. Den kan exempelvis suga in en hel duva i dess kokong och smälta hela sitt byte på endast 2-3 timmar.

På svenska heter den i verkligheten Buddhas hand eller fingercitron. Tyvärr äger den inga av de egenskaper som jag nyss nämnde. Dess riktiga ursprung är nordöstra Indien och Kina och är Brämhults stora mardröm eftersom den har ett tjockt skal och saknar juice. Den används främst i Japan och Kina för att parfymera rum och kläder och i egenskap av frukt kan den också användas som offergåva i buddhistiska tempel. Enligt traditionen föredrar Buddha frukter som har fingrarna i en stängd position, eftersom detta symboliserar en gest av tillbedjan. Med eller utan Buddha vid bordet så kan du också strimla den i långa skivor och lägga på kokt fisk eller i sallad.

Vesuvius utbrott över staden Pompeji liknades vid ett träd - en paraplypinje
Vesuvius utbrott över staden Pompeji liknades vid ett träd - en paraplypinje


För ettusenniohundratrettiofem år sedan, den 24:e augusti, så brakade det loss ordentligt i den numera tillfälligt lugna Neapelbukten. Vulkanen Vesuvius vaknade på fel sida och i ett sällan skådat inferno kom den att etsa fast den romerska staden Pompeji i både mannaminne och aska.
En person som såg allt med egna ögon, var den då artonårige Plinius den yngre, som för tillfället vistades i naturfilosofen och farbrodern Plinius den äldres villa. Några år efter utbrottet skrev Plinius till sin vän, Cornelius Tacitus, om händelsen - en traumatisk upplevelse som förvandlade flervåningshus till rykande enplansvillor och som även dödade hans korpulente farbror.  


Plinius skriver att hans farbror var stationerad vid Misenum som chef för en flotteskader. Under den ödesdigra dagen, då flottbasens män vankade omkring med halvöppna ögonlock under tidig eftermiddag, så gjorde hans mor alla uppmärksamma på ett moln av ovanlig form och storlek. Plinius den äldre hade då klättrat upp till en höjd för att få bättre utsikt över fenomenet. Från rådande avstånd var det dock inte tydligt vilket berg som hade producerat det märkliga molnet. Det var först senare som man förstod att det var det där enorma berget - det där med det stora hålet i mitten. Det som pyrde och bubblade titt som tätt.

Molnets utseende liknades vid ett speciellt barrträd - en paraplypinje. Det hade stigit till en ansenlig höjd och såg ut som en trädstam som på toppen hade spridit ut sig likt ett täckande grenverk. Resten är historia.


Richard Holmgren, 2014

Vill du veta mer om det Svenska Pompejiprojektet och våra arbeten där, titta då in på The Swedish Pomepii Project's hemsida - HÄR.

... en minst sagt spännande historia!

När de gamla romarna grundlade en stad, så föregicks detta av en alldeles speciell ceremoni. En jordfåra skulle plogas för att fastställa stadens yttre gräns - den så kallade sulcus primigenius.

Fåran skulle plogas av stadens grundläggare och denne skulle använda en plog av brons. En vit oxe och en ko spändes för plogen så att oxen befann sig på plogfårans utsida och kon på dess insida. Själva arrangemanget gick sedan motsols och man plöjde sedan ett varv runt den planerade stadens omfång. Jord som hamnade på fårans utsida, kastades in så att den hamnade innanför gränsfåran.

Så fort plogen nådde den plats där stadens portar skulle ligga - vilka skulle vara tre enligt gammal etruskisk sed - så lyftes plogen och bars över den tänkta portens bredd. Enligt antikens författare så är det just bärandet (portare) av plogen som bildar roten till ordet porta. Av denna anledning så kallar du fortfarande dörren till ditt trapphus för just en ”port”.


Richard Holmgren

...Globen på Gizaplatån (med hänvisning till mitt förra blogginlägg)

...då hade det sett ut ungefär så här.

Erich von Däniken och forntida besök av UFO

Von Däniken, eller ”von Dönicken”, som man sa när man var elva och föll av stolen i skrattkramper. Nej, det var kanske inte så roligt, men under sjuttiotalet uppfattades nämligen sådana saker som lite roligare. Det berodde på att man hade kalibrerats till repriser av Charlie Chaplin som snubblade sig igenom söndagsmatinén. Chaplin var dåtidens variant av lågbudgetkörare som Göta Kanal, Jönssonligan och Sällskapsresan - med den positiva skillnaden att Chaplin var mindre förutsägbar. Minst förutsägbara var dock Bröderna Marx och Osama bin Laden.

Nåväl, von Däniken - det var han som tidigt drev teser om att flygande tefat hade besökt vår planet under forntiden och att de hade roat sig med diverse snyggt staplade stenhögar. Inte minst hade de satt rymdhjälmar på stackars stenåldersjägare. Jag minns min barndom när jag med spänning flydde vardagen med von Däniken. På insidan av bokens skyddsomslag syntes en man som puffade på en pipa och blickade tillbaka med en allvarlig blick. Han hade något insiktsfullt att berätta. Det var ingen tvekan om att denna professors-look hade tänkt till innan han hade levererat boken du höll i din hand. Däniken hade förstått att saker och ting blev mer trovärdiga om det bara gjordes med en allvarlig min.

Dänikens fascinerande värld skvallrade om hur arkeologiska lämningar var levande bevis på att våra förfäder hade fått påhälsningar av varelser med ögon stora som grapefruktklyftor. Ironiskt nog skulle de ha lärt oss att hugga stenblock stora som sommarstugor istället för att visa oss järnet. De hade lärt oss att rista i vax istället för att visa oss papper eller iPads och de hade lärt oss hur man skjuter krokiga pilar med bågar av senor och kvistar. Endast Gud vet hur de tog sig hit överhuvudtaget - ett maskhål krökt genom tid och rum kanske - vilket skulle kunna förklara bronslurarnas speciella form. Att vara forntidsmänniska var livsfarligt på sextio- och sjuttiotalet, speciellt om man råkade rista ett huvud som var på tok för stort för sin kropp eller om du lyckades bygga något stort som inte hade någon funktion i framtiden. Risken var då att von Däniken skulle få fatt på ditt alster och ogiltigförklara det som för bra eller för orealistiskt för att komma från en stenöken.

Däniken erbjöd en värld med pyramidbyggare, faraoniska glödlampor och flygande indiska vimanor samtidigt som fröken nämnde något om franska revolutionen. Det handlade inte så mycket vad som var rätt eller fel med von Dänikens böcker. Men, det var första gången som jag kände mig som en riktig upptäckare, som en ung forskare utan pipa och det var min första ”think outside the box-upplevelse” där jag uppdagat en historisk konspiration som skolfröken uppenbarligen måste ha missat.
Jag minns fortfarande hur jag predikade för mina skolkamrater hur utomjordingar hade befolkat vår jord och lämnat sina vittnesbörd till våra släktingar i forntiden. Efter många års egna erfarenheter kan jag nu besviket konstatera att rymdskepp eller jättar inte alls tycks förekomma i bronsåldersmyllan. Men bara för att jag inte har hittat startmotorn till en flygande vimana, så betyder det inte att Däniken hade hopplöst fel. Det är nämligen lätt att råka sova sig igenom en utgrävning innehållande tiotusentals trasiga blomkrukor.
Under mina universitetsstudier, vid grundkursen i arkeologi, instruerades jag i källkritikens domäner samt konsten att skriva vetenskapligt. Som övningsuppgift blev jag tilldelad en gammal god vän - javisst, en bok av Erich von Däniken. Universitetet hade lika gärna kunnat stoppa en Bibel i mina händer och bett mig förklara för Jesaja hur man skriver en riktig notapparat samt hur man för en komplett källförteckning på profetior i bokstavsoning. För - Dänikens alster är nämligen inte tänkta att vara vetenskapliga.


Von Däniken sade själv en gång att han mest irriterade sig på att forskare, generellt, ”inte tillåter sig att acceptera en viss konstnärlig fantasi, när den ändå är teoretiskt möjlig”. Sedan är det ju faktiskt så, att accepterar vi utgångspunkten för att någon från Andromedagalaxen aldrig rimligen kan ha satt sin fot här, så är det som att ge upp tanken på att vi själva, och för all framtid, kan glömma idén om att nå intelligent liv i universum. Med andra ord - om ingen högteknologisk livsform kan ta sig hit, så kommer vi inte heller att kunna ta oss dit. Och, när vi ändå uppdagat detta, så möter vi åter ett ganska skrämmande svar - det att vi inte ännu hört något utifrån. Vänta ett slag säger då vän av ordning och hänvisar till Gamla Testamentet 1:4–28 och profeten Hesekiels möte med en flygande farkost. Javisst okej, det ska vara där då. Men, tanken är ofrånkomlig - är avstånden kanske för stora även för livsformer som teknologiskt ligger flera tusen år före oss själva? Eller, är konceptet med intelligent liv dömt att misslyckas efter tag? Kanske är det också så att "de andra" kommit så långt att de utvecklat en slags K-märkning för vissa solsystem. Detta så att ingen interaktion kan påverka en planets kulturutveckling negativt... eller rentutav, postivt. Det senare passar ju utmärkt på vår situation och vore ju en naturlig handling för grapefruktklyftor som har makten och vill behålla den. Kanske är vi kort och gott, ensamma? 

Frågan är om inte Däniken låg några steg före trots allt. Kanske inte hans notapparat men att han likt Steve Jobs visste att vi behövde något innan vi visste det själva - något som läkte ett behov hos många människor - ett sökande, en fundering och ett mytbehov som är alltmer skriande i vår tid. Kanske är det så att några av de som verkligen tog sig hit genom det där maskhålet inte nödvändigtvis var astronauter, men andra karaktärer som var före sin tid. I sådana fall är vi åter på ruta ett och tillbaka till Bröderna Marx.


Richard Holmgren

Karl Gustav Holmgren alias Anemonkalle Karl Gustav Holmgren alias Anemonkalle

Är du ägare av en anemontavla, signerad Kåge?

Tiotusentals tavlor med denna signatur, från 1949 till 1959, har gäckat både tavlornas ägare som konstfora och olika förståsigpåare. Konstnären har lite lustigt kommit att kallas för Anemonkalle, men ingen tycks känna till ursprunget till dessa massproducerade och krampanfallsframkallande vegetationsknippen. Varje motiv är unikt i sitt slag, men maniskt upprepande samma motiv - en vas, skirt grönt, hittepå-blommor och sist men inte minst – just det, anemoner. Konstnären hette egentligen Karl Gustav Holmgren och har till konstnären Algot Wilhelm Kåges stora förskräckelse, kommit att sammanblandas med just honom. Anemonkalle var också min morfar.


Som barnbarn till Kalle vet jag att han aldrig kallade sig för konstnär – han var ingen idiot. Men, han var åtminstone en tusenkonstnär. Kalle var en extremt händig och skojfrisk fixare som framförallt var en exceptionellt duktig försäljare. En helt otroligt duktig försäljare. Beviset för detta faktum är att han lyckades måla och sedan sälja 15 000 tavlor av dessa snällt sagt mediokra motiv. Kalle hade också sina lärjungar. En av hans adepter, en viss herr Mullivitti, klarade gesällprovet genom att sälja ett förkläde till en storväxt dam, detta så pyttigt att det liknade en grytlapp. I femtiotalets bekantskapskrets fanns även en monsieur Schelin som dyrkade idéen bakom Kalles blomstermotiv och snabba cash. Sagt och gjort, kom han snart själv att inleda en mycket kort blommor-i-vas-karriär. Schelins anemoner var dock så förfärliga att man som betraktare hade svårt att hålla sig för skratt. Visst, Anemonalle hade kunnat sälja sådant, men då monsieur själv knackade på dörren så låg smockan i luften.   

Morfar föddes 1923 och växte upp på Vikbolandet. Som 25-åring arbetade han tillfälligt som nattportier i Linköping. Där stötte han på en man som satt och målade tavlor föreställande anemoner. Kalle tyckte det såg lätt ut och anade en framtid med vida ekonomiska utsikter. 1949 placerade han de första masonitskivorna på rad, tillverkade mallar och började en massatillverkning om 1500 tavlor om året. Under tio års tid försörjde han familjen genom att måla och periodvis ge sig ut över hela Sverige för att knacka dörr. Ramarna köpte han i Uppsala för att senare effektivisera, köpa list och snickra ihop dem själv. Snart kunde han packa sin nya bil, en Isabella, full med tavlor och ge sig ut på säljäventyr om vilka jag som barnbarn lyssnat till med stor fascination.

 

Karl Gustav Holmgren "Anemonkalle" till vänster i bild.


Många är historierna om tavlor som knappt hunnit torka och där halva motivet satt i armvecket på upprivna kunder. Historier om skeptiska vakthundar som slutat med ramarna som halssmycke. Men också mindre lustiga historier om familjen som rastlös väntade i semesterbilen när tillfälle gavs att kränga en tavla. Vissa dagar när tavlorna var svårsålda kunde Kalle bjuda på kundernas egna tavlor i hemmen, för att minuterna senare sälja den nyförvärvade tavlan till grannen. Detta bra mycket dyrare såklart! Precis som under Hannibals fälttåg mot Rom, så kunde detta lämna byar i fullständigt kaos. I kölvattnet av Kalles försäljningståg blev Andersson utan tavlor medan hans bäste granne stod barskrapad och olycklig ägare till Anderssons äkta reproduktion av Grindslanten. Och så vidare.

I slutet av sextiotalet gick Kalle över till flygfotografering och började istället sälja foton över villor och gårdar. Blomstermotiven behövde han dock inte ge upp, för närhelst ett hus hade persiennerna neddragna så retuscherade han in ett färgglatt blomstermotiv - alternativt retuscherade bort grannens hus. I många hem kan man därför fortfarande se urblekta flygfoton med betydligt muntrare fönstergluggar eller "realistiskt" färgsprakande omgivningar. På sjuttiotalet sågade han ett hål i taket på sin Volvokombi och valde ett lägre perspektiv. Med Sigge vid ratten så kunde han då fota villor på löpande band för att senare retuschera, rama och sälja till stolta husägare.

Det där med att modifiera taket på sina bilar blev rutin. När Kalle för en tid gav sig in på att sälja kyl och frys, så plattade han till bilens konvexa tak med en slägga och vitvaran blev transportsäkrad i en "skål". Detta utspelade sig när planeten var betydligt mindre befolkad och alla hade minst en vän vid trafikpolisen eller svensk bilbesiktning. I Kalles firmakoncept med kyl- och frys, ingick både installation och reparation. Detta var genialt eftersom varhelst Anemonkalle stod för installationen så krävdes nämligen snart en reparation. Stundom när min mormor kopplade in våffeljärnet, hände det att hela diskbänken kunde producera hela 220 volt. Kalle sålde förresten även TV-apparater och installerade nya bildrör. Under sina äventyr kom han även att äga ett hundratal bilar. Inte för att han hade obegränsade resurser, men för att han inte kunde äga en bil utan att snart råka sälja den. 

Under mitten av nittiotalet fick Kalle ett sista ryck och började massproducera fågelholkar för att senare ge sig ut och sälja i vanligt manér. I skrivande stund hittar man fortfarande tavlor av Anemonkalle på internets många auktionsfirmor - även på de mer förnäma auktionsverken. I det senare fallet är man inte sena med att identifiera en äkta Kåge som en äkta Algot Wilhelm Kåge. Detta är en travesti för stackars Algot, men kanske mest för morfar och köparen eftersom bakgrunden till anemonmotiven är så mycket större än penseldragen. 

Morfar var en inspiration och en tusenkonstnär som före sin begravning år 2005, önskade sig vilka blommor som helst utom just anemoner.



Richard Holmgren, 2013

Grottan som krävde vin

- världens äldsta vintillverkning hittad i Armenien


av Richard Holmgren

Den brukar kallas för Fågelgrottan, eller Areni-1, och utgör en bland flera grottor i ett större grottkomplex kring byn Areni i Armenien. Sedan 2007 har denna utgrävningsplats sett det ena efter det andra av både spektakulära bevaringsförhållanden, unika föremål och forna aktiviteter. Grottan tar oss över 6000 år tillbaka i tiden och har bidragit med flera kategorier av ”världens äldsta”, inte minst världens idag äldsta vintillverkning.   
 

Skörd från den bördiga Arpadalen Skörd från den bördiga Arpadalen

Efter att ha färdats i sydlig riktning, längs med den storslagna vyn av berget Ararat, så nådde jag snart den armeniska provinsen Vayots Dzor. Genom att vidare följa en av Sidenvägens gamla transportleder, genom Arpaflodens bördiga dalgång, så kantades snart vägen av lummiga trädgårdar och druvor på stock. Endast ett stenkast från platsen lär den bibliske Noa ha planterat den första vingården efter det att arken strandat på Ararats sluttningar. Hur allt detta gått till kan göra den bästa av arkeologer gråhårig, men Gamla Testamentets författare var tydligen väl förtrogna med de traditioner som legat begravda i trakten fram till år 2007. Längs med floddalens branta klippsluttningar, i en grotta, har nämligen världens idag äldsta vinframställning kommit i dagen. Här återfinns druvkärnor och andra organiska rester samt kärl som vittnar om både beredning och jäsning av vin - det vill säga att pressa druvor och låta saften rinna ned i ett jäskar. Grottans jämna medeltemperatur har vidare varit bra för att lagra vin, men även utmärkt för att konservera vardagssysslor från mitten av femte årtusendet f.Kr. den så kallade kopparstenåldern. Här skulle jag under några veckor göra utgrävningar tillsammans med ett armeniskt team från universitetet i Yerevan. 
 

Världens äldsta vintillverkning. Foto: Richard Holmgren Världens äldsta vintillverkning. Foto: Richard Holmgren

Utgrävningsplatsen är en unik arkeologisk upplevelse. Första gången jag kom i kontakt med grottan och dess fynd, så hade jag häpnat – inte minst berodde detta på den gåtfulla atmosfär som grottans innersta förmedlade. Som utgrävningsplats var den minst sagt annorlunda. Grottans dunkla gångar och salar var säkerligen även en viktig faktor för de forna religiösa aktiviteter som ägt rum på platsen. En dags arbete i grottan är mycket påtaglig, då det kan vara besvärande för både luftvägar och den generella hälsan i ett ofta kylig klimat. För fermentering av kolhydrater till etanol var dock situationen ypperlig. I dagligt språkbruk menas då t.ex. jäsning av druvsaft till en alkoholhaltig dryck – alltså vin. Detta var en innovation som uppstod under övergången från den äldre- till den yngre stenåldern. Det fanns flera födoämnen som kunde jäsas till alkohol, även om man oftast talar om jäsning av spannmål till öl och druvsaft till vin. Vi tänker då på druvan Vitis vinifera, vilken fortfarande används vid vinframställning. Att finna en så tidig tillverkningsplats för denna process och inte minst användandet av odlade druvor, istället för vilda, är däremot minst sagt unikt. Att vintillverkningen var så pass utvecklad redan vid denna tid, ger vid handen att denna teknologi sannolikt är mycket äldre än så.
 

Osteologen Levon Aghekyan och arkeologen Lusine Margaryan. Foto: Richard Holmgren Osteologen Levon Aghekyan och arkeologen Lusine Margaryan. Foto: Richard Holmgren

Utgrävningsledaren Boris Gasparyan kände sedan gammalt till grottan men det var först under 2007 som man på allvar insåg platsens speciella tillgångar. Detta lade grunden till en armenisk-irländsk expedition som inledningsvis tog upp schakt framför grottan. Det var där som en av arkeologerna, Diana Zardaryan, även fann världens äldsta bevarade lädersko, från 3500 f.Kr. Det kan vara frestande att tänka sig att någon tagit av sig skorna inför uppgiften att trampa vin inuti grottan. Men i detta fall var det 600 år för sent och bronsåldern var redan på ingång, men sannolikt inte med en mindre vinproduktion. Att organiskt material såsom läder, tyger och korgar finns kvar utanför grottan, beror på flera lager av ansamlade get-exkrementer. Dessa har nämligen avvärjt svampangrepp på det organiska materialet och utgrävningens paleobotaniker, Tamara Bagoyan, har således kunnat identifiera fröer och kärnor från mer än ett trettiotal olika frukter samt ett flertal olika spannmålssorter.
 

Richard Holmgren vid vinframställningskaret. Foto: Lusine Margaryan Richard Holmgren vid vinframställningskaret. Foto: Lusine Margaryan

Sedan 6000 år tillbaka verkar grottan ha fungerat både som boplats, hägn för boskap och som livsmedelsförvaring, men även som plats för påtagliga rituella aktiviteter. Några meter från vinframställningen finns nämligen ett flertal större lerkärl innehållande skallarna från tre yngre individer. I sammanhanget återfanns även ett mindre kärl tillverkat av horn samt bevarad mänsklig hjärnvävnad vilket gör den till den äldst bevarade i sin kategori. Nya kol-14-dateringar visar även att de flätverk som omgav kranierna hade långt senare dateringar än skallarna i sig. Detta talar för att man haft tillgång till benmaterialet vid upprepade tillfällen. Från årets utgrävning var det dessutom uppenbart att ett flertal andra kärl, med matrester från kopparstenåldern, medvetet verkar ha krossats - möjligen av de i jordlagren frekvent förekommande och diskformade malstenarna. Detta under ceremoniella omständigheter. Fenomenet att krossa kärl i rituellt syfte är inte ovanligt under senare perioder men spridda benrester av vuxna individer i samma lager, ger spännande tolkningsaspekter på tidig föreställningsvärld och praxis. Det är ännu för tidigt att säga om vinet som framställdes inne i grottan, uteslutande användes i rituella sammanhang. Men om man tillfälligt tillåter sig att göra ett avhopp från devisen i Uppsala Universitetshus, det att tänka fritt och nödvändigtvis inte rätt, så kan grottan mycket väl ha representerat fruktbarhetsgudinnans underjordiska domäner. En plats som krävde ständiga offer för att det gudomligt livsbejakande och ömsesidiga maskineriet av givande och tagande aldrig skulle sättas ur spel.      
   
 

Arpadalen med grottöppningen till vänster i bild. Foto: Richard Holmgren

Bomull har skördats i över 7000 år. Innan den blev vida känd i Europa, så trodde många att det i ”Tartarernas Öst”, fanns ett underbart träd som ägde än mer fantastiska knoppar - eller kartliknande utväxter. Genom John Mandevilles resor under 1300-talet får vi veta att när frukterna var mogna, så exploderade de ut i blom för att blotta små lamm vars ”päls” gav en rent vit ull. Av denna gjorde sedan de infödda olika klädesplagg.

Naturvetaren Henry Lee förklarar i sitt verk från 1887, ”The Vegetable Lamb of Tartary”, att det florerade ytterligare föreställningar om bomullens härkomst. Många var övertygade om att det fanns ett levande lamm som satt fast på toppen av en speciell planta. Själva stjälken som lammet satt fast på, var så flexibel att den gjorde det möjligt för djuret att nå ned till marken så att den kunde beta av dess nära omgivningar. När allt gräs inom räckhåll var förbrukat, så vissnade tingesten och dog. Detta så kallade plant-lamm sades vara av kött och blod. Dess delikata kött var vargars favoritföda och inga andra köttätare sades vilja attackera plantan.  

av Richard Holmgren

Tidsresenären

Myterna och traditionerna kring Noas Ark upphör aldrig att inspirera. Med både vetenskap och populärkultur som redskap, reser vi genom Noas länder.


Vet du var berget Ararat ligger? Och, hur var det nu med den ark som siktades på bergets sluttningar? Vi far dit - färden är spännande och mycket intryck och kunskap väntar under vägen!

Klicka här för resan till Noas Land och Ararat

Du vet väl att Noa har premiär som storfilm i mars 2014? Russell Crowe spelar huvudrollen i ett tidlöst epos som är regisserat av den spännande regissören Darren Aronofsky.

Perikles framför Parthenontemplet


Skvaller om stadskonst
- ett kåseri av Richard Holmgren


Nästa gång du ser pärlan på toppen av Atens påkostade tempelklippa, kanske som ståendes inför en guide som vidlyftigt pladdrar om balans och proportion, betänk då att templet kan granskas utifrån ett helt annat perspektiv. Det finns nämligen en mer plump sida av Parthenontemplet. Det har sagts att ”lyckligt det folk vars historia är tråkig” och ur detta faktum tar vi steget över tröskeln och in till de mycket olyckliga grekerna.

Perikles var det antika Greklands störste statsman. I över trettio år, från 461 till 429 f.Kr., styrde han Aten. I ett berömt minnestal hyllade han demokratin som samhällsmodell eftersom Atens invånare tycktes göra allt han sa till dem. Detta för oss fram till det kanske mest beaktansvärda i Perikles karriär - hans sätt att handha det deliska förbundet.

Förbundet var en sammanslutning som hade arrangerats redan 16 år innan Perikles blev statsman. Det hade organiserats för att ge ett gemensamt skydd till de grekiska städerna i Egeiska havet och Mindre Asien mot de nyckfulla perserna. Man visste aldrig vad de hade i kikaren. Själva medlemsavgiften förvarades i Apollons tempel på den invigda ön Delos. Någon lät dock påpeka att det var en oklok sak i sig att låta placera en medlemsavgift mitt ute på en ö och sagt som gjort så lät Perikles flytta skatten hem till Aten. På detta vis kunde han nu ha bättre uppsikt över alla medlemsavgifter och kort därefter kunde han, ett tu tre, bekosta ett skrytbygge uppe på Akropolis. Det är detta bygge vi känner som det sköna Atena Parthenos tempel och endast Apollon vet var Perikles hittade sin finansiering. Eller hur?

Templet var det mest magnifika exempel av arkitektur som världen dittills hade skådat - åtminstone genomsnittsatenaren och diverse affärsmän som inte hittat vägen tvärs över Medelhavet till Gizaplatån. Vissa menar dock att pyramider inte riktigt faller inom intervallet för arkitektur och snarare bör placeras inom kategorin underverk. Att stapla stenar ovanpå varandra tills de förhoppningsvis möts faller inte inom ramen för den kulturella förfining som hyllas i motståndspartiet – jag förmodar att de aldrig prövat staplandets konststycke. I alla händelser stod nu Perikles och atenarna där med ett bygge av gudars nåde - ja, det var på den tiden de var oräkneliga.

Idag vet vi att man inte bygger obemannade stridsflygplan eller äventyrsbad hur som helst utan att först lyssna till folkets röst - innan man likväl griper sig verket an. Mot denna bakgrund kan man ställa sig frågan vad samtidens atenare tyckte om denna nödvändighet av arkitektonisk perfektion. Sakkunniga inom ämnet Antikens Kultur och Samhällsliv vill göra oss uppmärksamma på att det inte alls behöver vara som det ser ut att vara - hur det nu ser ut att vara? Och, förövrigt bör begreppet kultur tas med försiktighet i sammanhanget samhällsliv, eftersom vissa barbariska samhällen inte hade någon kultur - något som de gamla grekerna inte var sena att påpeka. Nåväl, sakkunniga menar att man faktiskt kan ana ett visst missnöje genom att läsa den senare antika författaren Plutarchos. Här kan man skönja en skildring av Aten och det grälla Parthenon som ett bedrägeri av största dignitet. Med ett insiktsfullt öga kan man frammana att Plutarchos liknade templet vid en påspacklad och lömsk sköka, någon som hade ett och annat att dölja. Ja, denna jämförelse föll sig helt naturlig, på snudd till fantasilös, eftersom grekerna var väl bevandrade i att blaska röd och blå färg över sina utsökta marmoralster.

Vidare fanns en annan man vid pennan som hette Thukydides. Den senare brann av skrivlust  men eftersom han levde långt tidigare än Plutarchos och bodde granne med Perikles, så utvecklade han en taktkänsla som uppmanade honom att hantera ordet Parthenon med försiktighet. Med taktkänsla menas hur långt man kan gå när man redan har gått för långt. Thukydides föredrog istället att uttala sig om Atens andliga fastigheter i bästa Nostradamusmanér. Genom att skjuta beskheter på framtiden så slapp han att ha med saken att göra. Han menade att om Aten en dag skulle överges så skulle dess byggnader (läs Parthenontemplet) erinra om en makt med dubbelt så stort krigsmaskineri än den i själva verket hade. Perser och spartaner lät sig dock vilseledas och i all tysthet även flertalet atenare. Ja, få var de som begrep en raljerande yrkesskribent eftersom de som bar det tyngsta lasset tyckte att de där krumelurerna som dök upp i tid och otid var rena rama grekiskan. Inga själar oroades nämnvärt utom Perikles själv som just avlönat Feidias för att ha pyntat omkring i templet - ni minns den där 33 fot höga statyn av Atena i guld och elfenben. Den var dyr. Inte minst berodde detta på att Feidias själv lär ha stoppat guldklimpar i egen ficka och för att elefanter med betar inte har en benägenhet att hänga omkring bakom karamellfärgade husknutar. Låt oss heller inte glömma utläggen för att knacka ut all krigspropaganda i form av Parthenons metopfris. Med lite uppfinningsförmåga sägs den avbilda de 192 ärade och stupade atenarna i segern över perserna vid Marathon. Feidias stenhuggargille var inte bara tacksamma för segern. Med svett i pannan och blåsor i hand så lovprisade de perserna för att de lyckades hålla dräpandet nere under två hundra. Perikles och finansintendenten lyckades dock hålla god min om utgifterna, åtminstone till en dag år 430 f. Kr., då solen gick upp och Perikles befanns straffskyldig till att ha försnillat statliga medel.

Och, en sak till. Nästa gång ni vill närma er ett klassiskt bedrägeri, minns då den romerske satirikern Horatius tidlösa ord om att ”skämtandet ofta avgör den svåraste sak framför allvar och skarpsinne”. Det tackar vi för.


ur Populär Arkeologi, nr.3 2006

Krönika om arkeologi av Richard Holmgren



Krönika - Arkeologi under sekelskiftet

av Richard Holmgren


Riksantikvarieämbetet ringde till slut. Jag skulle få mitt första arkeologijobb under den mindre högfärdiga titeln ”grovis”. Året var 1990 och vi fann endast en rad skodda stolphål. Efter ett tag skiftade de riktning och bildade en ellips. Vi hade funnit en skeppssättning - den tredje största i Sverige. En sensation för den bevandrade och en skev arkeologvardag för en grovis. Mina år i arkeologins regi är en obetydlig episod sedan spadarna sattes i Pompeji på 1700-talet, men några förändringar har jag sett under mina år i branschen. Andra saker är som de alltid varit.

Totalstationen har fått total makt och mobiltelefoner stora som granatkastare har ersatts av arkeologer som går och pratar med sig själva – det senare är ingen förändring med andra ord. På icke arkivbeständigt material fortsätter man att avbilda kärl till förbannelse och vad alla dessa bunkar innehållit är ett pågående mysterium. Förhalade utgrävningsrapporter är nu nästan up to date och vattentäta skott mellan olika kunskapsområden är en oumbärlig hjälp för att romersk kultur ska väcka förvånad uppmärksamhet i skandinaven eller för att alldaglig kulturantropologisk teori ska innebära nytänkande för arkeologen. Arkeologi med skandinavisk specialisering har kommit att involvera hela världen därför att de fått så dyra leksaker. Således kan skandinaviska arkeologer gräva i Ulaanbaatar, men en mongolisk expedition till Birka, göra sig icke besväret. Museibesökare dyrkar fortfarande vackra fynd och gravplundrare och arkeologer fortsätter således att göra undantag i etiken för att dyrka upp gravfriden. Förståsigpåare gömmer dock museiföremålen och visar istället upp belysta pappfigurer och lakan, men museibesökare envisas med att ställa sig framför mumier och andra saker som de kan förstå. Intill E4:an jobbar svenska arkeologer under ökenhetta och i den syriska öknen jobbar man i hällregn. Postmodern arkeologisk teori når samma resultat som att dra ikonen ”min dator” till ikonen ”papperskorgen” och det papperslösa samhället har lämnat efter sig ett och annat kalhygge genom drakoniska ansökningsluntor till Vetenskapsrådet och Riksbankens Jubileumsfond. Där finner vi populära nyckelord som ”genus” och ”marginaliserade grupper…” och mindre populära nyckelord som Sodom och Gomorra.

Att skriva populärt har fått mer aktning men gör den stränga vetenskapen svag i benen, eftersom ingen trollkarl gynnas av att avslöja sina knep och förenkla det svårförståeliga. Filmen Gladiator knäppte gamla Ben-Hur på näsan och de klassiska arkeologerna satt som fängslade - i smyg. En gladiator skriker förövrigt inte, ”mer pengar till humaniora”, han säger ”vinn publiken och du ska vinna din frihet” men det vet i tjyven om det inte är samma sak.


ur Populär Arkeologi, nr.1 2004

Första hela fyndet - vinkanna från 700 f.Kr. Första hela fyndet - vinkanna från 700 f.Kr.

Sommarvärd i P1 på temat "Upptäckarglädje"

denna sida kan du nu ta del av mitt gamla sommarprogram i P1 från 2001. Nedan har du ett uttrag ur programmet.

"...När människor får reda på att man pysslar med arkeologi så brukar de säga; "aha en riktig Indiana Jones”. Det är naturligtvis smickrande om folk tror att man talar ett tjugotal olika språk och att man med ett överlägset lugn vet var de mest banbrytande upptäckterna står att finna... ...men, det närmaste jag brukar komma Indiana Jones är när jag går till min revisor Per Åke, för att deklarera. Han brukar säga: ”Aaaa, här kommer ju Indiana Holmgren och Jakten på den försvunna skatten” – och jag tror ni vet vilken skatt han syftar på..."

...eller placera granen i vardagsrummet?

Det visar sig nämligen att om du nödgades välja, så uppfyller de ändå samma funktion. För tjugo år sedan, i Jordanien, grävde jag fram ett gåtfullt objekt på en plats kallad för "pärlornas faders kulle". Fyndet kan hjälpa oss att svara på en spännande fråga - varifrån kommer egentligen idén till våra julljusstakar och julgranar?


En julhälsning till er alla från min första blogg via min nya hemsida.
I hopp om en spännande julläsning!


Richard

Från oljelampor till julljusstakar

En lampa berättar -
julgranar och julljusstakar är samma sak

av Richard Holmgren



Vår berättelse börjar av nödvändighet varken bland granar eller i en juletid med Kristi födelse i fokus. Den börjar vid våra julljusstakar, ofta sjuarmade, som nu pryder fönstren i nästan alla svenska hem. Den sjuarmade ljusstaken har följt med en ansenlig tid. Sedan länge har oljan i lamporna ersatts av vax och vidare numera elektricitet. De sju ljusen hämtar sin omväga tanke från den bibliska arenan och inte minst från den sjuarmade ljusstake som prydde Herodes tempel i Jerusalem. Enligt den judiska traditionen känner vi denna under namnet menorah. Denna var en vital komponent i israeliternas religionsutövning. Vi känner den från tiden för Moses och hans folks fytioåriga ökenvandringen - en legendarisk händelse som hänger sig knappa 3500 år tillbaka.

Världens äldsta "juleljus"?
Vid en utgrävning av ett 2700 år gammalt bostadshus i nuvarande Jordanien, hade jag förmånen att gräva fram en speciell typ av oljelampa. Nästan samtliga lampor från denna tid hade vanligen en enda flik som fungerade som hållare för veken. Ni kan se en sådan i den översta bilden till höger. Man skulle kunna beskriva denna typ av lampa som en keramikskål där man tryckt ihop ena halvan för att den brinnande veken skulle hållas stadigt på plats. Lampan fylldes sedan med olivolja.
Men, åter till fyndet. Just den framgrävda lampan hade istället sju flikar. Ni kan se en variant av en sådan lampa i mittenbilden ovan. Den oundvikliga frågan infinner sig om denna lampa möjligen representerade en vardagsvariant av den samtida och sjuarmade lampa, menorah, som redan pyntade Jerusalems första tempel?

Vad stod i templet?
Frågeställningen kräver aktsamhet eftersom spekulationer av denna typ skulle kunna kasta den bibelarkeologiska vetenskapen tillbaka till 1800-talet. Med risk för att göra detta så väljer jag ändå att gå vidare. Den observante är medveten om att beskrivningen av menorah kan ha nedtecknats efter den tid som de den framgrävda och sjuflikade lampan representerar. Det råder vidare en oenighet om det riktiga utseendet på den sjuarmade ljusstake som prydde den tidigaste tempelperioden i Jerusalem. Men, sju är åtminstone alltid sju.
I alla händelser hade nu detta framgrävda fynd just sju ”pipar” och är en lampvariant som ibland hittas i det östra Medelhavsområdet. Vi vet att avbildningar av menorah blir vanliga från det första århundradet. Dess sju armar är alltså inga hållare för vaxljus, utan istället tidstypiska piedestaler för oljelampor. Du kan se hur menorah vanligen avbildades på den nedersta bilden där den dekorerar en lite modernare oljelampa, från det första århundradet.
Så, med andra ord vet vi inte säkert om de framgrävda och sjuflikiga lamporna vill efterlikna den samtida tempelljusstaken. Men, sannolikt uttrycker de en tradition från vilken även menorah hämtat sitt stoff. Vad är då detta för traditon?

Siffermagi
Det heliga sjutalet är det bäst representerade inom siffermagin. Dess manifestation sjuder genom många religionshistoriska teman, men når ett mer väldokumenterat kulmen i den judiska traditionen. Därifrån inspirerade den vidare de kultursfärer som spreds från det östra Medelhavsområdet. I Bibeln till exempel, inramas som bekant hela textsamlingen med sjutalet, allt från skapelseberättelsens sju dagar fram till Uppenbarelsebokens sju sigill. Men, sjutalets magi var ett etablerat faktum redan tidigare - då i den sumeriska tankevärlden. Där hittar vi de sju kända himlakropparna som gav upphov till de sju veckodagarna.

Guds förlorade hustru
Enligt det Gamla Testamentet gav Gud instruktioner till Moses om utformningen av menorah. En teori är att dess gestaltning är hämtad ur hebreisk kosmologi, där de sju grenarna representerade just de sju ovan nämnda himlakropparna. Upphovet till utseendet kan också återfinnas i moriah-busken vars grenverk inspirerat till lampans grenliknande form. Det är spännande att se hur kopplingen mellan detta grenverk och de sju himlkropparna leder oss till föreställningen om livets träd, representerat genom gudinnan Asherah. Denna kananitiska gudinna (Athirat) finns vida dokumenterad i de kilskriftstavlor som återfunnits i det forna Ugarit och vi känner henne som gemål till guden El. Denna tidiga gudavärld, med flera gudar, blev dock bortrensad i de fem moseböckerna, detta till förmån för tron på en enda gudom, Jahve - eller om ni så vill, Gud.

Järnålderns julgranar
På ett akkadiskt sigill från 2200 f.Kr. kan man beskåda gudasagan om Eden där det sjugrenade trädet har en central funktion. Mot denna bakgrund är det lättare att förstå hur den sjuarmade ljusstaken likaledes kan representera en kosmologi som inte bara inspirerade den judiska trosläran, men faktiskt också är lite motsägelsefull. Detta eftersom menorah då växt fram ur traditionen om offerlundens fruktbara träd, det vill säga gudinnan Asherah, samtidigt som den stod i den ende gudens hus. Under samma period som det första templet, men ute i byarna, var det vanligt att folk dekorerade offerlundarnas livsträd med votivgåvor. Genom att skänka något av värde till livets träd så hoppades man därmed få något livsbejakande tillbaka. Det är således ingen slump att våra gåvor, alias julklappar, ska läggas under granen och vidare även utdelas från julgranens domän. I förhistorisk tid hängdes votivgåvor upp i trädet på samma sätt som vi dekorerar våra julgranar. Mängder av perforerade fruktbarhetssymboler vittnar om just detta.

Kulturkrock blir julpynt
Turerna kring sjutalet, lamporna och trädet är således mer komplicerade än de vill ge sken utav. Oljelamporna som flämtar i arkaiskt dunkel kan dock fortfarande sprida ljus över flydda tider. De låter oss förstå att kulturkrockar såsom den mellan den ende guden kontra fruktbarhetsgudinnan (trädet i offerlunden) faktiskt kan leva sida vid sida genom olika perioder och forma ritualer även i detta nu. Vi kan också, på lite omvägar, säga att våra julljusstakar och dekorerade träd faktiskt har varit beroende av varandra sedan tidernas begynnelse. De representerar trots allt samma sak - livsträdet - där vördnad och givande innebär liv och alstringskraft. Eller, i modern svenska, slarva med vattningen och du kan glömma det där med frukt. Allt detta kan vi närma oss genom fyndet av en liten oljelampa.

God Jul & Gott Nytt År 2014!

Nyhetsbrev...

ARCDOC Nyhetsbrev

Vill du få mail om nya artiklar på bloggen, aktuella föredrag samt tips om nya spännande resor - fyll då i fälten nedan. Du kan avsluta med ett klick när du vill.

Resor just nu

...Biblisk Arkeologi, höstresa 2018
 

...Armenien - Legender & Arkeologi öster om Ararat, höstresa 2019
 

...Resa till Kungens Italien & Etruskerna 
 

Konferensresa
med upplevelser

Senaste inlägg

ARKIV

Länkar

Senaste kommentarer