Banner Stones Logo

Arkeologi & Historiebloggen

Arkeologi Historia blogg

Arkeologi & Historiebloggen handlar om arkeologi, pågående utländska och egna utgrävningar, nya upptäckter, kultur- och religionshistoria, antiken, myter, resor och kuriosa samt humor och tidlös politik.

Richard Holmgren är arkeolog med fokus på Mellanöstern, skribent, föreläsare, illustratör och guide, är religiöst liberal och partipolitisk agnostiker som driver företaget ARCDOC Arkeologisk Dokumentation. Han är också stolt sambo med Virginia och husse till Milou.

Arkeologiblogg

2016

SDSE, Arkeologiska undersökningar vid Döda havet sedan 1994

Svenska Dödahavsexpeditionen - Richard Holmgren & Anders Kaliff

FabroDesign Fabrizio Luciani

I somras öppnade vi en ny utställningsdel i anslutning till det redan utställda materialet från de svenska utgrävningarna i Italien - San Giovenale och Acquarossa.

Nu kan du ta del av utställningen på engelska, genom att klicka på postern nedan. Vinutställningen visas annars på det Etruskiska Nationalmuseet i staden Viterbo. 

Trevlig läsning!

Illustrations: Fabrizio Luciani, FabroDesign.se Photo: Attilio Scienza
Etiketter: vin, wine, etruscan, etrusker
MEDELHAVSMUSEET

30 september 2016, kl. 19:00-22:30

Pyramider, faraoner och mumier men också arkeologi, mode, arkitektur och film. Det antika Egypten såväl som arkeologerna som grävde fram den forntida kulturen har influerat många. Välkomna till en kväll där vi befinner oss i 1920-talet. Vi återskapar fascinationen från när Howard Carter tittade in i Tutankhamons grav!


SAMTAL 19.30 - Varför är museer med temat faraonernas Egypten alltid välbesökta och varför är vi så fascinerade av detta?

Med arkeolog Richard Holmgren, egyptolog Carolin Johansson och regissör Axel Petersén.

Egypten mumier pyramider
Taklamakanöknens moderna samhällen, likt de under äldre tid, återfinns som ett pärlband kring det flacka ökenområdet. Tidiga boplatslämningar återfinns i vissa fall längre in i öknen, intill de från söder rinnande vattendragen. Illustration: Richard Holmgren

Tarim-bäckenet i den kinesiska Taklamakanöknen har varit en skådeplats för öst-västliga kulturutbyten under nära 4000 år. Den genompasserande handeln, Sidenvägen, utgjorde blott ett sent fragment av traktens långa handelshistoria. Lika många var de innovationer och tankar som fördes fram och tillbaka långt tidigare än vi anat - detta av ett folk vi vet väldigt lite om.

Öken mumier
Mumien från Chärchän. Foto: Richard Holmgren Mumien från Chärchän. Foto: Richard Holmgren

På bilden intill kan du se den över 3000 år gamla kaukasiska mumien från Chärchän. Mannen bär ansiktsbemålning av gul ockra som visar sig som spiralmotiv vid hans tinningar. De senare kan tolkas som stilistiska återgivningar av vädurshorn - ett vanligt motiv i stäppkonsten. Men vad var det som förde denne kaukasiske man ända till trakten av dagens Kina och var bodde han och hans folk?

Fyndplatsen för flera av dessa mumier återfinns i Tarim-bäckenet, vilket ligger i den största av de kinesiska provinserna, Xinjiang. Det vidsträckta ökenområdet avskärmas av några av världens högsta bergsmassiv. Söderöver tornar det tibetanska höglandet på ryggsidan av Kunlunbergen. Norröver finner vi Altaibergen mot Mongoliet och Tian Shan mot Kazakstan. I sydväst reser sig Hindukush - höjderna som fick Alexander den Store att styra söderöver mot dagens Indien.

 

Marknadsgator i staden Kashgar för 20 år sedan. Foto: Richard Holmgren Marknadsgator i staden Kashgar för 20 år sedan. Foto: Richard Holmgren

Buddistiska ruinstäder vittnar här om ökenområdets förflutna och muslimska monument vittnar om dess samtid. Xinjiang blev en självstyrande region 1955, en tid då mer än 90 procent av befolkningen utgjordes av icke-kineser, det vill säga de turktalande och muslimska Uygurerna. I samband med att provinsens huvudstad Urumqi sammanflätades med det övriga Kina, medels järnvägen, kom Han-kineserna att dominera provinsens mest norra delar. De folk vi idag finner omkring Taklamakanöknen ger dock fortfarande en bild av en etnisk varietet som är lika varierande som vidden av det landskap de bebor. Känslan är att man befinner sig i Kina, men ändå inte. Fortfarande kan vi besöka betydelsefulla och traditionella handelsplatser såsom de i Hotan och Kashgar. Här kryllar marknaderna fortfarande av handelsmän från allsköns angränsande länder, vilket förnimmer om platsens historiska drama. Mer än tio år har dock passerat sedan jag senast besökte Kashgar och dess gamla kvarter. Stadens enorma marknadsplats har numera kommit att moderniseras radikalt och kläden med inslag av snöleopard tillhör numera en annan era.   

Öken mumier
En kappa som följt den döde i graven. Ett ypperligt exempel på de bevaringsförhållanden som väntar vid mötet med Tarims förflutna. Foto: Arkeologiska institutet i Xinjiang En kappa som följt den döde i graven. Ett ypperligt exempel på de bevaringsförhållanden som väntar vid mötet med Tarims förflutna. Foto: Arkeologiska institutet i Xinjiang

Redan under århundradena direkt efter 2000 f. Kr., vittnar arkeologiska fynd om hur bronshantverk, hjulförsedda vagnar och tamhästar introduceras i den gamla Kina. Antingen kommer de direkt från det eurasiska stäpplandet eller som förmedlade genom östra Centralasiens folk. Under det följande årtusendet ökade handeln och det intellektuella utbytet på ett sätt som kunde säkra det kinesiska försvaret mot nordliga stammar. Speciellt viktig blev handeln med alfalfa-foder och stridshästar, eller de för tiden så kallade ”blodsvettande hästarna”. Det är också under liknande former som buddismen kommer att färdas längs Tarim-bäckenets handelsvägar för att sedan blomma ut i Kina. Både den materiella och den andliga kulturen kom sedan att omformas till något unikt i Kina, något som sedan också kom att flöda i motsatt riktning. Hela denna process av utbyten mellan folk i öst och väst verkar dock ha fått hjälp av en befolkning som vi vet mycket litet om – ett eller flera folk som slår sig ned i östra Centralasien under bronsåldern. Till Tarimområdet tog de med sina husdjur, metallurgi och sin vävnadsteknik. 
 

En av de mänskliga gestalter av trä, sannolikt en kvinna, som rests vid Ördek-nekropolen. Platsen utforskades redan på 1920-talet av Folke Bergman. Teckning: Richard Holmgren En av de mänskliga gestalter av trä, sannolikt en kvinna, som rests vid Ördek-nekropolen. Platsen utforskades redan på 1920-talet av Folke Bergman. Teckning: Richard Holmgren

Vid mitten av 90-talet inleddes en sällsam mumiehysteri i såväl vetenskapliga som populära kretsar. Denna bottnade i det förnyade intresset för de extremt välbevarade mumier som påträffats i Tarimbassängens ytterområden och som inledningsvis kom att vila i en museikällare i staden Urumqi. Det mest slående var just mumiernas bevaringsförhållande som trots sin höga ålder, ibland flera tusen år, gav intrycket av att de endast slumrat till för ett ögonblick. Dessa mumier som i flera fall var bemålade och fortfarande bar sina fantastiskt färgstarka kläder, hade återfunnits med ett lika väl bevarat gravmaterial.

Inte mindre stor var häpnaden över det faktum att några av mumierna från den äldsta tiden inte var ”kineser”. De visade sig vara individer av kaukasiskt ursprung. Kropparna härrörde från ett antal olika begravningsplatser tillhörande andra till första årtusendet f. Kr., främst lokaliserade längs med den södra och östra delen av Tarim-bäckenet. Även om variationen av mumier i det förhistoriska Xinjiang visar på olika populationsgrupper, så förmodas de tillhöra tre olika huvudgrupper där de tidigaste fysiska beläggen överensstämmer med ett relativt homogent Proto-europeiskt släkte. Kropparna har hittats i gravar såsom exempelvis de i Qäwrighul, vilka kan dateras till tiden från 2000-1500 f. Kr. Dessa människor kan ha representerat en utlöpare av de europeiska stäppkulturer som expanderade österut under det fjärde till tredje årtusendet f. Kr. Den mongolida befolkningen som återfunnits i östra Tarimområdet börjar först framträda under senare delen av samma årtusende och förekommer då uppblandade med mumierna av kaukasiskt ursprung. Huruvida denna senare befolkning bebodde regionen före den kaukasiska immigrationen är svår att avgöra utan bättre vittnesbörd från tidigare neolitiska gravar.  
 

Vy över ett större residens vid Niya-boplatsen i södra Tarim. Lämningen ger en bild av öknens extrema bevaringsförhållande där den bärande träkonstruktionen fortfarande står kvar, i detta fall efter 2200 år. Foto: Arkeologiska institutet i Xinjiang
Vy över ett större residens vid Niya-boplatsen i södra Tarim. Lämningen ger en bild av öknens extrema bevaringsförhållande där den bärande träkonstruktionen fortfarande står kvar, i detta fall efter 2200 år. Foto: Arkeologiska institutet i Xinjiang

Likt gravfältet vid Qäwrighul så har de första fynden av textilier i Xinjiang sitt ursprung i lämningar från det tidiga andra årtusendet f. Kr. Textilier från denna period är ofta enkla där sömmar, foder och byxben saknas i enkelt vävda kläden. Vanliga är midjelånga skjortor eller enklare kappor av fårull. Vid denna tid hade fåret ännu inte fått sin givna plats så långt österut som i Kina, men närvaron av ylle-textilier i Tarimområdet ger vid handen att man introducerat tamfåret från väst vid sidan om odling av exempelvis vete. Frågan om det var just Qäwrighul-mumiernas direkta förfäder som introducerade fåret kan ännu inte besvaras, även om mycket talar i denna riktning.  

Det råder en tämligen stor förvirring vid identifieringen av kulturer mellan tiden 2000-700 f. Kr. Till saken hör att många av de kända gravområdena visar på en lång kontinuitet som försvårar identifieringen av de specifika kulturvariationerna. Vid sidan om den så kallade Qäwrighul-kulturen, utövade Tarimområdes tidiga invånare blandjordbruk. Regionen längre norröver etablerade en mer bofast befolkning som idag täcks av de mer historiskt belagda oas-städerna. De tidiga kulturerna har efterlämnat bemålad keramik som visar på influenser med östliga grannar från Gansu-provinsen, men även med stäppregionerna i nordväst. De vilar i schaktgravar som preparerats av timmer och soltorkat tegel. Vid sidan om de spörsmål som berör införandet av olika tamboskap, grödor och materiell kultur, så är dessa gravkonstruktioner ytterligare en indikation på ett ursprung som för oss bort över stäpplandet mot västra Centralasien.
I stor utsträckning saknar vi dock fortfarande betydande hus- och boplatslämningar från de tidigare perioderna. Även om sådana kan förväntas vara mycket enkla i sin utformning, så skulle de kunna ge ovärderlig information om det dagliga livet. Ett fascinerande exempel på vidsträckta och välbevarade boplatslämningar är annars de från Niya, vars nuvarande trästrukturer främst dateras till Han-dynastin, alltså de närmaste två århundradena omkring vår tidräknings början. 

 

Arkeologiska undersökningar som bedrivits under senare tid bygger ofta på de underlag vi känner från expeditioner som initierades för över hundra år sedan. Från den brittiska sidan känner vi forskningsresande som Sir Aurel Stein men inte minst den för oss mer bekante Sven Hedin. Det var under sökandet efter Centralasiens konst och skriftreliker som dessa tidiga forskare först kom att skildra upptäckter av torkade kroppar. Flera av de tidigt dokumenterade bo- och gravplatser har i modern tid undersökts av såväl utländska som lokala expeditioner. Arkeologiska institutet i Xinjiang har till exempel utfört utgrävningar av gravkullen Ördek som tidigare undersökts av den svenske fornforskaren Folke Bergman på 1920-talet. Undersökningarna här visar att gravkullen med sina resta träpålar innehåller gravar som kan dateras ända tillbaka till det tidiga andra årtusendet f. Kr. 

Ett utmärkt komplement vid liknande undersökningar skulle med fördel kunna vara en modern inventering av mer landskapsarkeologisk karaktär. Taklamakanöknens ständigt föränderliga landskap avslöjar ideligen nya fyndlokaler som med förhållandevis billiga och lätta metoder kan dokumenteras genom flyginventeringar av utvalda områden. Fördelen med till exempel ultralätta flygplan är deras stora räckvidd, låga driftskostnad och möjligheten till att landa vid tänkbara lämningar. På så vis kan man utföra preliminära besiktningar av såväl nya som äldre fyndplatser och strukturer. Denna metod kan vid sidan om satellit- och flygbilder vara en av lösningarna på att spåra tidiga boplatslämningar, hägnader och kommunikationsleder. Undertecknad har vid flera tillfällen sökt tillstånd i Kina för flyginventering längs de numera uttorkade vattendrag som fört vatten från Kunlunbergen ut i Tarim-bäckenet. Det är i nuläget tyvärr inte möjligt att få flygtillstånd i en av Kinas geopolitiskt känsligaste områden. I skrivande stund håller undertecknad på med en omfattande flyginventeringsrapport över etruskiska gravar och boplatslämningar, vilka nått spännande resultat med användningen av värme- och infraröd kamerateknik från ultralätt flygplan. Dagens drönare är mycket effektiva vid arkeologiska flyginventeringar, men dessa har dålig räckvidd och tillåter inte platsbesiktning.

Fortfarande väntar många frågor på att besvaras kring Taklamakanöknens tidiga kulturer. De befann sig alltför långt väster- norr- eller österut från de stora högkulturerna, men de befann sig likväl i centrum av den Euroasiatiska spelplanen.   
     
   
 
av Richard Holmgren
 

Richard Holmgren under en arkeologisk inventeringsresa i östra Taklamakan 2004
Det etruskiska nationalmuseet, Rocca Albornoz, i staden Viterbo. Foto: R. Holmgren

Svenska Institutet i Rom firar 90-års jubileum - men vi kan även högtidlighålla ett trefaldigt jubileumsår. I år är det nämligen 60 år sedan utgrävningarna i det etruskiska San Giovenale initierades och vidare 50 år sedan man satte spaden i den viterbesiska myllan, Aquarossa. På det etruskiska museet i Viterbo öppnas därför i juni en kompletterande utställning om etruskiskt vin. 

Habemus
Svårtolkade lämningar på San Giovenales vinplatå. Foto: Svenska Institutet i Rom 1959 Svårtolkade lämningar på San Giovenales vinplatå. Foto: Svenska Institutet i Rom 1959

Det var kronprins Gustaf Adolf som var en av initiativtagarna till institutets grundande år 1925. Vän av ordning noterar dock att det var först ett år senare som verksamheten sattes igång med dess förste institutschef Axel Boëthius. Tretton år senare kom institutet att husera i en egen byggnad på Via Omero, eller om man så vill - Homerosgatan 14. Här verkar man fortfarande trots grundlösa hugskott om indragna medel under hösten 2014 vilket med stor sannolikhet hade resulterat i nedläggningen av flera av våra medelhavsinstitut. Nu är det för väl ljuva toner som gäller när institutets nuvarande direktör Kristian Göransson öppnar för en rad aktiviteter under jubileumsåret. Likt för 90 år sedan inleddes detta med föredrag om institutets verksamhet, denna gång av arkeologihistorikern Frederick Whitling. 
 

San Giovenales två etruskiska bostadsplatåer. Huvudakropolen (t.v.) och Vignaleplatån (t.h.). Foto: Richard Holmgren San Giovenales två etruskiska bostadsplatåer. Huvudakropolen (t.v.) och Vignaleplatån (t.h.). Foto: Richard Holmgren

Mitt ibland sydetruskiska kullar låg enligt dess upptäckare en ”junfruligt öde” plats som väntade på att leverera lärdom om svunna tider. Hösten 1955 var det just gravarna i San Giovenale som först fångade intresset hos den förbiresande amiralen Erik Wetter. Men det var fokus på boplatser som sedan skulle bli de svenska arkeologernas signum. Utgrävningarna av akropolen och dess omnejd initierades av institutsföreståndare Axel Boëthius och från 1956 inleder utgrävningsledaren Carl Erik Östenberg den arkeologiska tradition som senare även kom att omfatta undersökningar i Acquarossa.

Vignaleprojektet är ett exempel på ett av de projekt som idag arbetar med San Giovenale. Undersökningarna har fokuserat på aktiviteter utanför stadsmurarna, då ett etruskiskt brofundement öppnade frågan om vad etruskerna sysslat med på den intilligande platån - Vignale. En av de forna verksamheterna, vilket också antyds i platsnamnet, förefaller ha fokuserat på vinproduktion och studien har öppnat spännade aspekter på etruskisk odlingsteknik, ritual och ekonomi. Under juni fogas därför en utställningdel om etruskiskt vin till de svenska projektens redan exponerade samlingar på det etruskiska nationalmuseet i Viterbo. Utställningen är utformad av undertecknad och etruskologen Yvonne Backe Forsberg.

Ett jubileumsskål för sextio års arbete vid San Giovenal kan numera även göras med ett fashionabelt vin från platsen. För några år sedan fullföljde nämligen vinproducenten Emanuele Pangrazi en 2500 år gammal och lokal tradition - nu med framställningen av kvalitetsvinet Habemus på San Giovenales sluttningar. 

/Richard Holmgren 2016
 

Emanuele Pangrazi producerar vinet Habemus vid San Giovenale.
Viktorianskt vampyrkit för resa i 1800-talets Transsylvanien
Viktorianskt vampyrkit för resa i 1800-talets Transsylvanien

Under slutet av 1800-talet reste man säkrast genom Transsylvanien om man först hade packat ett skyddande kit mot vampyrer. Vad är sanningen bakom dessa resekit och vad kunde de innehålla? 
Programledare Tobias Svanelid och arkeologen Richard Holmgren tar dig med på den fjärde och sista delen av Vetenskapsradion Historias, "Magstarkt" där de undersöker kulturhistoriska fenomen och recept.

Från onsdag 6 april 2016, kl 14.30

Självmumifiering eller så kallad japansk sokushinbutsu
Självmumifiering eller så kallad japansk sokushinbutsu

Kan man mumifiera sig redan när man är i livet? Somliga japanska munkar lyckades med denna procedur som tog dem nära 3000 dagar. Men vilket är receptet? Lyssna på den tredje delen av Vetenskapsradion Historia, "Magstarkt", där arkeologen Richard Holmgren och programledaren Tobias Svanelid undersöker kulturhistoriska recept.

Från onsdag 30 mars 2016, kl 14.30

CSN slarv

Under flera tillfällen har jag erfarit att Centrala Studiestödsnämnden har slarvat med att skicka ut inbetalningsblanketter till vårt hushåll. Nej, jag har aldrig missat någon betalning men fenomenet förefaller nästan systematiskt och lite märkligt – åtminstone fram tills dess att jag förstod att CSN lever på att du inte betalar in i tid och att 60 procent av deras verksamhet finansieras av avgifter.
 

Att CSN medvetet skulle strunta i att skicka ut inbetalningsblanketter är kanske att ta ut svängarna. Men på det sätt som CSN finansieras så har jag svårt att tro att de skulle se över undermåliga rutiner som i slutändan faktiskt gynnar dem. Likt en David utan slunga har du heller ingenting att sätta emot den Goliat som menar att det är ditt eget ansvar att kontrollera uteblivna inbetalningsblanketter. Kanske CSN borde överväga att tydliggöra den alternativa lösning som finns till blankettutskick - autogiro. Detta så att inget tas för givet av misstag. Men varför skulle de hjälpa dig med detta när de fiskar in 450 kronor i straffavgift för en missad inbetalning? Om du själv, eller CSN, slarvar med vidare en betalning så blir det ytterligare 450 kronor, und so weiter, und so weiter, tills det att ditt bankkonto skrumpnat likt en döende himlakropp.
 

Enligt Jonas Ohlin på SvD Näringsliv (26 jan, 2015) skickade CSN ut 330 000 påminnelseavgifter under 2014. I teorin blir det 148 miljoner kronor om året på grund av slarv eller skral privatekonomi. Sanningen om var delar av denna oordning ligger kommer du aldrig att få veta eftersom en osäker postgång är en utmärkt stötfångare för CSN:s tänkbara tillkortakommanden. Det faktum att ett brev aldrig kan försvinna är en så hundraprocentigt säker lösning att det legitimerar 450 kronor för varje förlorad försändelse. Eller hur?! Denna oreda grundar sig tydligen på politiska beslut som uppbackats av samtliga våra partier. Hela härligheten är en lösning för att finansiera detta av mig nu högst misstänkliggjorda maskineri. Autogiro är en således nyckeln till solsken, men hur ska CSN då finansiera sin verksamhet?    

Etiketter: csn, påminnelse, avgift, slarv
Zombiepulver från Haiti. Foto: Richard Holmgren
Zombiepulver från Haiti. Foto: Richard Holmgren

I den andra delen av Vetenskapsradion Historias "Magstarkt, tillverkar och undersöker arkeologen Richard Holmgren och programledaren Tobias Svanelid, så kallat zombiepulver. Ta del av den verkliga historien bakom levande döda på Haiti...

Från onsdag 16 mars 2016, kl 14.30

Förkrympt huvud (tsantsa). Foto: Richard Holmgren
Förkrympt huvud (tsantsa). Foto: Richard Holmgren

Tobias Svanelid från Vetenskapsradion Historia besöker arkeologen Richard Holmgren för att tillreda och undersöka innehållet i några spektakulära kulturrecept. Kalla det "Magstarkt" om du vill.

Från onsdag 9 mars 2016, kl 14.30

Nyhetsbrev...

ARCDOC Nyhetsbrev

Vill du få mail om nya artiklar på bloggen, aktuella föredrag samt tips om nya spännande resor - fyll då i fälten nedan. Du kan avsluta med ett klick när du vill.

Resor just nu

...Biblisk Arkeologi, höstresa 2018
 

...Armenien - Legender & Arkeologi öster om Ararat, höstresa 2019
 

...Resa till Kungens Italien & Etruskerna 
 

Konferensresa
med upplevelser

Senaste inlägg

ARKIV

Länkar

Senaste kommentarer