Du minns väl Erich von Däniken?

Erich von Däniken och forntida besök av UFO

Erich von Däniken - eller ”von Dönicken” som man sa när man var elva och garvande så man föll av stolen. Nej det var kanske inte så roligt, men under sjuttiotalet uppfattades nämligen sådana saker som lite roligare. Det berodde på att man hade kalibrerats till repriser av Charlie Chaplin som snubblade sig igenom söndagsmatinén. Chaplin var dåtidens variant av lågbudgetkörare som Göta Kanal, Jönssonligan och Sällskapsresan - men med den positiva skillnaden att Chaplin var mindre förutsägbar. Minst förutsägbara var Bröderna Marx och sedan Osama bin Laden.

Nåväl, von Däniken - det var han som tidigt drev teser om att flygande tefat hade besökt vår planet redan under forntiden och att de hade roat sig med diverse snyggt staplade stenhögar. Inte minst hade de satt rymdhjälmar på stackars stenåldersjägare. Jag minns min barndom när jag med spänning flydde vardagen med von Däniken. På insidan av bokens skyddsomslag syntes en man som puffade på en pipa och blickade tillbaka med allvarlig blick - vänta, kanske blandar jag ihop det med Carl Jung. I alla händelser hade von Däniken något insiktsfullt att berätta. Det var ingen tvekan om att denna professors-look hade tänkt till innan han hade levererat boken du höll i din hand. Däniken hade förstått att saker och ting blev mer trovärdiga om det bara gjordes med en allvarlig min.

Dänikens fascinerande värld skvallrade om hur arkeologiska lämningar var levande bevis på att våra förfäder hade fått påhälsningar av varelser med ögon stora som grapefruktklyftor. Ironiskt nog skulle de ha lärt oss att hugga stenblock stora som sommarstugor istället för att visa oss järnet. De hade lärt oss att rista i vax istället för att visa oss pappersark och de hade lärt oss hur man skjuter kvistar med bågar av senor. Endast Gud vet hur de tog sig hit överhuvudtaget - ett maskhål krökt genom tid och rum kanske - vilket skulle kunna förklara bronslurarnas speciella form. Att vara forntidsmänniska på sextio- och sjuttiotalet var livsfarligt, speciellt om man råkade rista ett huvud som var på tok för stort för sin kropp eller om du lyckades bygga något stort som inte hade någon funktion i framtiden. Risken var då att von Däniken skulle få fatt på ditt alster och ogiltigförklara det som för bra eller för orealistiskt för att komma från en stenöken.

Von Däniken erbjöd en värld med pyramidbyggare, faraoniska glödlampor och flygande indiska vimanor samtidigt som fröken nämnde något om franska revolutionen. Det handlade inte så mycket vad som var rätt eller fel med von Dänikens böcker. Men, det var första gången som jag kände mig som en riktig upptäckare - som en ung forskare utan pipa och det var min första ”think outside the box-upplevelse” där jag uppdagat en historisk konspiration som skolfröken uppenbarligen måste ha missat.
Jag minns fortfarande hur jag predikade för mina skolkamrater hur utomjordingar hade befolkat vår jord och lämnat sina vittnesbörd till våra släktingar i forntiden. Efter många års egna erfarenheter kan jag nu besviket konstatera att rymdskepp eller jättar inte alls tycks förekomma i bronsåldersmyllan. Men bara för att jag inte har hittat startmotorn till en flygande vimana, så betyder det inte att Däniken hade hopplöst fel. Det är nämligen lätt att råka sova sig igenom en utgrävning innehållande tiotusentals trasiga blomkrukor.
Under mina universitetsstudier, vid grundkursen i arkeologi, instruerades jag i källkritikens domäner samt konsten att skriva vetenskapligt. Som övningsuppgift blev jag tilldelad en gammal god vän - javisst, en bok av Erich von Däniken. Universitetet hade lika gärna kunnat stoppa en Bibel i mina händer och bett mig förklara för Jesaja hur man skriver en riktig notapparat eller hur man upprättar en komplett källförteckning över profetior i bokstavsoning. Därför att - Dänikens alster var nämligen inte tänkta att vara vetenskapliga!


Von Däniken sade själv en gång att han mest irriterade sig på att forskare, generellt ”inte tillåter sig att acceptera en viss konstnärlig fantasi, när den ändå är teoretiskt möjlig”. Det är ju faktiskt vidare så att accepterar vi utgångspunkten för att någon från Andromedagalaxen aldrig rimligen kan ha satt sitt avtryck här, så är det som att ge upp tanken på att vi själva någonsin kommer att nå intelligent liv i universum. Med andra ord - om ingen högteknologisk livsform kan nå oss, så kommer vi inte heller att nå någon annan. Och när vi ändå uppdagat detta så möter vi åter ett ganska skrämmande svar - det att vi ännu inte hört något utifrån. Vänta ett slag säger då vän av ordning och hänvisar till Gamla Testamentet 1:4–28 och profeten Hesekiels möte med en flygande farkost. Javisst okej, det ska vara där då. Men tanken är ofrånkomlig - är avstånden kanske för stora även för livsformer som teknologiskt ligger tusentals år före oss själva? Eller är konceptet med intelligent liv dömt att misslyckas efter tag? De går under. Kanske är det också så att "de andra" har kommit så långt att de utvecklat en slags K-märkning för vissa solsystem - detta så att ingen interaktion ska kunna påverka en livs- och kulturutveckling negativt... eller rentutav postivt? Det senare passar ju utmärkt in på rådande situation och vore ju en naturlig handling för grapefruktklyftor som har makten och vill behålla den. Kanske är vi kort och gott - just ensamma? Ja, jag vet att detta har stötts och blötts tidigare. Fermis paradox.

Frågan är om inte Däniken låg några steg före trots allt. Kanske inte hans notapparat men att han likt Steve Jobs visste att vi behövde något innan vi visste det själva - något som läkte en längtan hos människor - ett sökande, en fundering och ett mytbehov som är alltmer skriande i vår tid. Kanske är det så att några av de som verkligen tog sig hit genom det där maskhålet inte nödvändigtvis var astronauter, men andra karaktärer som var före sin tid. I sådana fall är vi tillbaka på ruta ett och till Bröderna Marx.

Richard Holmgren

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar