Arkeologi & Historiebloggen

Arkeologi Historia blogg

Arkeologi & Historiebloggen handlar om arkeologi, pågående utländska och egna utgrävningar, nya upptäckter, kultur- och religionshistoria, antiken, myter, resor och kuriosa samt humor och tidlös politik.

Richard Holmgren är arkeolog med fokus på Mellanöstern, skribent, föreläsare, illustratör och guide, är religiöst liberal och partipolitisk agnostiker som driver företaget ARCDOC Arkeologisk Dokumentation. Han är också stolt sambo med Virginia och husse till Milou.

Konstnärlig tolkning och rekonstruktion av kejsare Qín Shǐ Huángdìs grav. Illustration: Richard Holmgren, ARCDOC

Jordbruk, mat och beredning i forntiden. Illustration: Richard Holmgren ARCDOC
I volym 3 av ”Forntid möter framtid” kan du läsa om spåren av de första jordbrukarna, om hanteringen av råvaror samt maten under stenålder till järnålder. Den arkeologiska rapporten bygger på utgrävningsresultaten i ESS-området i Lunds kommun. Det senare är en en sameuropeisk forskningsanläggning, European Spallation Source, som uppfördes över de arkeologiska lämningar som behandlas i rapporten. 
 

Med sina över 200 resta stenar har fornlämningen Zorats Karer ofta kommit att kallas för ”Armeniens Stonehenge”. Megaliterna på den karga och klippigt branta platån i sydöstra Armenien, är även kända under namnet Karahunj. De mellan en halv till tre meter höga basaltstenarna är hittransporterade från naturliga förekomster några kilometer från platsen. I huvudsak består monumentet av en central stencirkel med långt utstickande armar av stenrader mot norr och söder. Men här döljer sig även gravar, andra geometriska formationer och ett åttiotal av stenarna bär karakteristiskt cirkulära hål i toppen. 
 

Zorats Karer med en centralt placerad kammargrav. Den är täckt av ett röse och omgärdas av en cirkelformad rad av resta stenar. Till höger och bort i fjärran syns kedjan av resta megaliter, vilka egentligen utgör toppen av en underliggande lång mur. Foto: Richard Holmgren

Hålen i stenarna har genom åren kommit att uppmärksammas av bland annat ryska och armeniska forskare inom ramen för studier i arkeoastronomi. Dessa menar att den forna kulturen skulle ha använt hålen som syftlinjer för att markera bestämda himlafenomen. Inom akademin har detta dock blivit en stötesten och många ledande arkeologer motsäger sig dessa teser och anser istället att hålen är av mer praktisk natur – det vill säga för att underlätta forslingen av stenarna till platsen. Inte bättre blev saken när man för knappa femton år sedan, genom en stadga i den armeniska nationalförsamlingen, fastslog att kalla monumentet för ”Karahunj-observatoriet”. Det råder således ingen tvekan om att det outgrundliga och svårdaterade monumentet kräver vidare arkeologiska studier för att utröna stenarnas andemening. Redan år 2000 genomförde Universitet i München en inventering som kom att identifiera stenformationerna med en nära 3800 år gammal nekropol från Mellanbronsåldern. Man trodde sig även kunna urskilja försvarsmurar som intrikat inkorporerats med anläggningarna - detta 1500 år senare.
 

Knappt hälften av de ca 200 resta stenarna har ett borrat hål i toppen – vilket efter utgrävningen visade sig endast vara halva sanningen. Foto: Richard Holmgren

Under sensommaren 2018 återupptogs undersökningarna på platsen och under ledning av Prof. Ashot Piliposyan vid Institutet för Arkeologi och Etnografi i Jerevan, kom jag att sätta spaden i en av södra Kaukasus ouppklarade gåtor. Vi kan nu konstatera att området innehåller ett flertal jättelika kammargravar med ingångar mot väster. Framför gravportarna finns spår av cirkulära inhägnader om ett tjugotal meter i diameter – en slags rituell förgård till de grandiosa grifterna. Utgrävningarna visar också att de norra och södra stenraderna mycket riktigt döljer bastanta och under jorden sammanhängande murar. De resta stenarna bildar här en nästan bröstvärns-liknande fasad mot vidderna i öster. Det hela ser dock ut att ha haft en rituell funktion snarare än en, för de levande, mer funktionell sådan (se rekonstruktionsskissen nedan). 

I egenskap av observatorium ser det måhända mörkt ut då flera av stenarna även har hål under jord samt att de perforerade stenarna även ingår som liggande täckstenar över kammargravarna från bronsåldern. Med spänning återupptas grävningarna under nästa år vid sidan om en nära stundande vetenskaplig rapport.

av Richard Holmgren
 

Skiss föreställande en rekonstruktion av den framgrävda muren som dolde sig under stenraderna. Illustration: Richard Holmgren
Utgrävningsteamet av Zorats Karer, poserandes vid den kammargrav som undersöktes under augusti 2018.

Välkomna att lyssna på den nya podcasten Oupptäckta Skatter med journalisten Emil Sergel och arkeologen Richard Holmgren!

Lyssna till berättelser om livet bakom arkeologin, om lägerliv och expeditioner i annorlunda miljö. 
Avsnitt 197

“Den där känslan av att öppna upp kistlocket och stirra ned på ett ansikte som inte sett dagens ljus på fem tusen år – det är någonting annat än arkeologi som kickar igång då. Det är både stort och något märkligt över det. Man känner doften av förruttnelse trots att kistan varit stängd i fem tusen år. En luftmängd som varit inkapslad och inte har sipprat ut – man drar ett andetag från forntiden…”

Etiketter: podcast arkeolog husky
A desk in the so called “Vlad Dracula’s castle of Bran”, turned into a monstrous disorder. Photo: Richard Holmgren

I’m sure you can recall the feeling of a newly cleaned desk. Papers that were previously stacked in special hoards or in certain localities, are now mixed into a few clean stacks. Any valuable and specific material is now gone forever. 

I felt that I wanted to touch upon this shortly, because it is bothering me. The desktop on my computer screen is hopelessly cluttered with various files and documents - well, for me it’s not a disorder but rather convenient. I know exactly in which corner or area on the desktop to retrieve an ongoing document. Finalized works are on the other hand stored in organized files elsewhere. I never understood the idea of a wallpaper on the welcoming screen. It’s not very welcoming for me or for anyone passing by - glancing on my screen. A long time have passed since I had a clear visual of that beautiful wallpaper image. So, why isn´t there a simple button to make a clean interface shift to the clutter when you need it? 

I know that Apple in their last update brought something called “Stacks”. Well, I don’t need stacks and I don’t want it due to the reasons above. So why isn’t there an option in-between where you can have a clean interface and at the same time have a convenient separate working space? This is how the human mind works and obviously a problem – otherwise Apple wouldn’t have invented “Stacks”, right? And no – I don’t want to have any third parties apps to solve this. It slows down the machine and it doesn’t activate automatically. 

Most of us remember a certain locality by its geography and localization in reference to the visible area surrounding it. We don’t refer to imaginary stacks when retrieving an address or recognizing a face. In a flash we instead compare a mouth or a tree in relation to surrounding features. This is also relevant for the times when you try to retrieve a certain text in a book. What do you do? First you estimate where you read it according to depth – that is, how far inside the book. Then you remember the specific text section by its location relative to any nearby illustration or the placement on the page. High, low, in the middle, left or right? After a while you usually find what you are looking for. This is how a cluttered desktop works and this is also why its hopeless to regain something you read on a tablet where no three dimensional option is available. Just saying.

Richard Holmgren

Etiketter: apple stacks mac

Richard Holmgren, Andreas Liljegren, Artem Domogirov, Ekaterina Zimina & Konstantin Keller

Dyatlov pass

Read about the results and experiences from our Swedish-Russian Dyatlov Pass Expedition of 2019. The aim was to ski and camp in the valleys around the legendary Dyatlov pass – in the trails of the devastating ski tour made by the Dyatlov group.

Our venture was set to experience the same time period of the 1959 team and to pitch the tent on the slopes of Kholat Syakhl, the first of February 2019, exactly 60 years after the incident. 

Click below for a summary of our expedition and a new thrilling theory to the 1959 case

For the interested Swedish audience - click the link below for various media presentations in the wake of our 2019 expedition 

Dyatlov Expedition 2019 Gallery

En fantastisk arkeologisk upptäckt gjordes i Linköping 1990. Fyndet kan faktiskt betecknas som stadens äldsta byggnadsverk. Vi försöker nu få den förevigad som skulptur och är du Linköpingsbo eller påhejare av att manifestera det vikingatida kulturarvet, så kan du rösta på förslaget fram till den 18 februari 2019. 

skeppssättning

UPPTÄCKTEN 
 

En vanlig och nyfiken fråga om en stad, handlar ofta om platsens ålder. När det gäller Linköpings stadshistoria så är den ganska väldokumenterad och numera känner vi även till platsen för Linköpings första byggnadsverk - var det stod och hur det såg ut. Tyvärr är det få som känner till denna spännande historia och den konstruktion som representerade startskottet för de byggnader och monument som en dag skulle gå under namnet Linköping. 

Under åren 1989-1990 utfördes arkeologiska undersökningar vid kvarteret Paragrafen och Stadsäga 1759 - detta för nybygget av Tekniska Verken i Linköping, som ligger ett stenkast från Saab Arena. Anledningen till de arkeologiska undersökningarna var att Länsantikvarien misstänkte att lämningar efter den historiska kungsgården Stång kunde finnas kvar på höjden nära Stångån. Området visade spår av huslämningar, gravar, järnframställning och många andra fynd från stenålder fram till modern tid. Tyvärr återfanns ingen kungsgård, men en annan och kanske mer spektakulär lämning återfanns på höjden av undersökningsområdet. Detta var en konstruktion som kan ha haft en anknytning till kungsgården. Här låg fundamenten till en 50 meter lång skeppssättning som kunde dateras till vikingatid. Den fantastiska konstruktionen är idag en av Sveriges största i sin kategori.
 

EN MYCKET VIKTIG PLATS I ÖSTERGÖTLAND
 

Skeppssättningar av denna monumentala karaktär finns bara i ett eller två exemplar i varje landskap i södra Sverige. Denna skeppssättning var tidigare okänd men förmodas ha utgjort en landstingsplats. Ljunga Ting finns nämnt i de skriftliga källorna och skulle ha förekommit i trakten vid det som sedermera blev Linköpings stad. Stenfundamenten visar att det varit ganska stora stenar som hade rests i en skeppsform. Här har bygdens folk samlats under flera sekler och dryftat rättsfall och politiska problem i närvaro av kungen. Skeppssättningen har med andra ord markerat en mycket viktig plats i Östergötland. Den undersökta skeppssättningen visar på Linköpingsområdets centrala läge och funktion långt innan staden växte fram. Vidare har den använts som samlingspunkt in i medeltiden. 
 

skeppssättning

LÅT OSS FÖREVIGA DEN 
 

Denna enorma och historiskt sällsynta fornlämning är något som Linköpingsborna kan vara stolta över. På asfaltsparkeringen över skeppssättningens ursprungliga läge, har Tekniska Verken markerat positionen för varje stenfundament med färg. Markeringarna är tyvärr förgängliga och ger inte heller någon visuell bild av skeppssättningen. Inte heller står dessa färgmarkeringar på något sätt i paritet till betydelsen av den unika lämningen i sig. 
 

För att synliggöra skeppssättningen och för att förmedla kunskap om Linköpings historia, känner undertecknade att det är angeläget att en konstnärlig tolkning skapas i brons/sten för de medel som finns tillgängliga för stadens utsmyckning. Skulpturen placeras lämpligen på en synlig och offentlig plats i staden. Nedanför kan du ge din röst via en länk till "Linköpingsförslaget".


av Richard Holmgren & Bengt Elfstrand, 2018
 

Här låg Linköpings skeppssättning - det vill säga ett stenkast från dagens SAAB Arena
skeppssättning

Via länken nedan finner du mer information. Där kan du även ge din röst för att realisera en skulptur av Linköpings skeppssättning. Hundra röster krävs för att ärendet ska handläggas.
 

Då åttiotalets biobesökare mötte den skattletande arkeologen Indiana Jones, populariserades även den gammaltestamentliga förbundsarken som en legendarisk klenod – något som kunde återfinnas. Sedan den heliga arken försvann från Salomos tempel under Jerusalems belägring, för drygt 2500 år sedan, har listan på dess lycksökare varit lång.

Kan man utifrån förnuftiga teorier göra arkens forna utseende till något mer gripbart och vad säger arkeologin? Är detta vidare nyckeln till att närma sig dess möjliga existens, öde och kanske sista viloplats? Med hjälp av fälterfarenheter från Mellanöstern tar dig föreläsaren med på en upptäcktsresa för att undersöka hur arkeologin kan möta bakgrunden till en av historiens förlorade rariteter.

 
Richard Holmgren föreläser

När: 28 mars 2019, kl. 18:00 - 19:00
Var: Medelhavsmuseet, Stockholm
Plats: Hörsalen
Pris: 80 kr

 

...Följ vår expedition till passet i januari 2019 

En av de sista skidbilderna som togs av gruppen – förmodligen nära sluttningarna av Kholat Syakhl, ett par timmar innan de reser tältet för sista gången vid klockan fem på eftermiddagen den första februari 1959. Foto: Dyatlov Foundation i Yekaterinburg.

Det var för ett tiotal år sedan som jag först kom att läsa den mycket gripande berättelsen om den så kallade olyckan vid Dyatlovpasset - på svenska även "Djatlovpasset". Historien är känd för att vara fullständigt outgrundlig men även för att vara oerhört rörande. Men kanske framförallt var den för fasansfull för att glömma. Likt många andra som tagit del av skildringen om de nio ryska skidåkarna som mötte en mystisk död i den ryska vildmarken 1959, fastnade även jag i ett limbo av frågetecken. Det hela gick inte att släppa - det fanns ingen rimlig förklaring till varför dessa erfarna och djärva ungdomar förolyckades. Expeditionen som leddes av den unge Igor Dyatlov, som givit händelsen dess namn, beskriver ett förlopp som möts av ständiga motsägelser. När man väl tror sig ha nått en rimlig lösning, hamnar man åter vid ruta ett innan man släcker sänglampan och ödmjukt tvingas ge upp. 

Djatlovpasset

Efter den ödesdigra natten i norra Uralbergen, lämnade gruppen efter sig ett tält innehållande kameror med idag framkallade foton samt dagboksanteckningar. Det är en gripande läsning. Deltagarna var gladlynta, nyfikna och framförallt var de en erfaren kärntrupp som var redo att möta den svåraste av utmaningar – något som gör händelserna som ledde fram till deras död än mer besynnerliga. En av gruppens kvinnliga deltagare, Zinaida Kolmogorova, var 22 år gammal när hon gav sig iväg med sina vänner. Dessförinnan skrev hon i sin dagbok:
 

”Jag undrar vad som väntar oss på denna utfärd. Vilka nya saker kommer vi att se?” 
 

Gruppen på väg genom tajgan mot Kholat Syakhl-fjället. Tajga (alt. taiga) kommer förmodligen från det altaiska språket med betydelsen ”trädbeklädda berg”. Foto: Dyatlov Foundation i Yekaterinburg.


När jag första gången studerade olyckan anade jag föga att jag med en god vän, Andreas Liljegren, en dag skulle planera en resa till Uralbergen för att följa Dyatlovgruppen i spåren. Den 25 januari 2019, om allt går som det ska, ger vi oss iväg på skidor ut i urskogen. Den första februari är det nämligen exakt 60 år sedan gruppen skar sig ut från sitt tält i panik, för att veckor senare återfinnas med oförklarliga kroppsskador i en kuslig oreda. Kanske kan vi idag bättre förstå gruppens sista timmar genom att slå upp tältet på samma plats - under samma natt på året - och framförallt genomleva liknande snödjup och frusna dalgångar på vägen dit? Vad händer med lekamen i den djupa tajgan, i extrem kyla och i stark vind? Eller vad händer med sinnet i en trakt där allsköns myter även eggat det lokala mansifolket att genom århundraden tradera mörka legender – likt den om Pāwəl-jōrut som gnager i människokroppen från insidan. Gestalten sägs svepa omkring runt byarna efter mörkrets inbrott, där den lämnar efter sig ett knackande ljud. Barn gråter och hundar ylar. Sällan går den till attack, men det har hänt. 

Ett femtiotal mil söder om det vittomtalade passet ligger storstaden Jekaterinburg. Det var här historien började, närmare bestämt 1958 på Urals Polytekniska Institut, där den 23-årige radioingenjören, Igor Dyatlov, samlade ihop kamrater och studenter för en kommande och mycket åtrådd skidexpedition till Uralbergen. Det var förresten vid samma lärosäte som självaste Boris Yeltsin, fyra år tidigare, hade lämnat bygget med ett examensarbete i gruvschakts-konstruktioner. Akademin bär numera även hans namn. Gruppen kom att bestå av åtta män och två kvinnor – samtliga i de yngre tjugoåren, förutom Semyon Zolotaryov (Sasha) som skulle omkomma på sin 38:e födelsedag. Alla hade de redan en så kallad rang 2 i extrem turåkning på skidor – men färden över det ännu icke namngivna passet skulle under ett snö- och köldtyngt februari ha givit dem en rang 3. Den bästa.

Målet för deras expedition var att ta sig till berget Otorten, vilket låg en mil norr om deras sista tältplats och vars namn på voguliska ironiskt nog betyder, “Gå inte dit”. Hur det nu än var, så fanns det en längtan ut i naturen. Under en själlös tid av falskhet i det samtida Sovjetunionen, blev naturvandringarna en flykt för själen. Man blev sin egen kapten, hade kontroll, var sin egen ägare och kämpade mot naturen. Detta var något man kunde identifiera – något man kunde ta på och ingen kamp mot en mytisk fiende eller ideologiska skillnader. Kanske kan det även förklara vår egen tids tilltagande intresse för vildmarksliv och vandringar – ett möjligt uttryck för en slags vanmakt och misstro till makthavare, murvlar och allehanda minfält av politisk korrekthet? Åtminstone kan jag själv känna så ibland och man vill då istället dra sig undan till en odistraherad tillvaro och leva till fullo – det senare som i sin ytterlighet också kan leda till raka motsatsen.
 

Åtta av Dyatlovgruppens deltagare på flaket av den lastbil som tog dem till den sista bebodda byn, Vizhay, före deras utfärd på skidor. Fotot är endera taget av Y. Yudin eller Y. Krivonischenko. Foto: Dyatlov Foundation i Yekaterinburg.


Vän av ordning noterar kanske att Dyatlov-expeditionens tio medlemmar egentligen bara kan räknas till nio. Det beror på att Yuri Yudin som under den första etappen fick knä- och ledbesvär, kom att avbryta. Detta skulle rädda hans liv, men under de nästkommande 53 åren skulle han aldrig riktigt komma till ro med sina funderingar om vad som egentligen hände med hans vänner. Yuri sade vid ett tillfälle att:
 

”om jag fick möjligheten att fråga Gud en endaste fråga, så skulle det vara vad som verkligen hände mina vänner den där natten”.


Sedan snart fem år tillbaka har han till sist återförenats med sina kamrater och kanske har han nu fått svar på den frågan?
 

Yuri Yudin tar farväl av Lyudmila Dubinina ”Lyuda”. Till vänster i bild står gruppledaren Igor Dyatlov stödjandes på sina skidstavar. Foto: Dyatlov Foundation i Yekaterinburg.


Så, vad var det då som hände natten mellan den första och andra februari 1959? Dagböcker och filmrullar i kameror, vilka återfanns i det kollapsade tältet, kan någorlunda slå fast att gruppen hamnade i en snöstorm och av misstag avvek från sin rutt för att resa sitt tält på sluttningarna av Kholat Syakhl-fjället. Det senare namnet sägs ofta bära en mörk undermening, då det på mansi betyder ungefär ”det döda berget”. Ibland tar olika författare ut svängarna och översätter namnet felaktigt till ”de dödas berg”, vilket naturligtvis ger en än mer ödesmättad klang. För det lokala mansifolket föll sig dock namnbeskrivningen fullt naturlig då deras avsikt var att beskriva en plats som man avstod från. Detta eftersom det inte fanns något liv där och man syftade då på jakt och renbete. Hur som helst så kan man utifrån Dyatlovs gruppdagbok konstatera att de faktiskt aldrig gick igenom det pass som ligger några hundra meter öster om Kholat Syakhl - det vill säga det pass som fått namnet ”Dyatlovpasset”. Det hela skulle kunna liknas med att döpa tunnelbanestationen vid Rådmansgatan till ”Olof Palmes station”, för att Olof borde ha tagit tåget hem istället för att gå en sista kvällspromenad med Lisbeth. 
 

Dyatlovgruppens tält återfinns på sluttningen av Kholat Syakhl. Nedanför syns början till skogen där gruppens kroppar hittades. Foto: Dyatlov Foundation i Yekaterinburg.

Nu var det emellertid inte snöstormen och avvikelsen från kursen mot Otorten som var det märkliga - vilket snarare var en ganska naturlig konsekvens under rådande omständigheter. Det märkliga var deras skador och de tillsynes irrationella handlingar som begicks strax dessförinnan. När tältet hittades var det uppskuret och delvis täckt av snö. Det var tydligt att tältet hade skurits upp med kniv inifrån, detta trots en temperatur på runt 30 minusgrader och stark vind. Vidare hade man lämnat kvar allt från skidor, skor, varma ytterkläder och mat – som om det var mycket bråttom därifrån. Kvar fanns även pengar och alla praktiska verktyg, vilket borde utesluta att de blev bestulna efter att ha bortschasats under hot. Istället återfanns möjligen en ishacka för mycket. Kvar i snön fanns endast avtryck efter gruppens sockor, fötter samt en och annan filtinnersko, så kallade valenki. Avtrycken ledde ned mot skogskanten, ca 500 meter från tältet, för att sedan försvinna i djup drivsnö. Här ska tilläggas att de spår som syntes hade bevarats som piedestalavtryck. Detta eftersom snön under kroppstyngden hade packats extra hårt och flyktigare snö däromkring kommit att blåsa bort. Det betyder också att om det fanns en eller flera förövare på skidor, som under vapenhot hade drivit bort gruppen från tältet, så hade sådana spår sannolikt försvunnit. 
 

Avtryck efter gruppens sockor, fötter och filtinnerskor (valenki). Foto: Dyatlov Foundation i Yekaterinburg.


En bit in i skogen återfanns de första två kropparna. Dessa tillhörde den skojfriske Yuri Krivonischenko och den djärve Yuri Doroshenko. Den senare hade vid ett annat tillfälle gjort sig känd för att ha jagat bort en björn med en geologhammare. Kropparna var barfota och endast i sina underkläder. Intill dem fanns ett tappert försök att antända en eld i form av några svartbrända grenar. Avbrutna grenar i tallen intill antyder att de unga männen eller någon annan hade försökt klättra högt upp i trädet. Försökte de kanske fly från något eller försökte de möjligen att spana mot sitt kvarlämnade tält? I det rådande mörkret borde de dock inte ha sett ett dyft. Å andra sidan återfanns en ficklamapa i påslaget läge övanpå snön över tältet. Vissa menar att denna tillhörde sökteamet, andra inte. Varför skulle de vidare klättra upp i tallen för att desperat bryta grova grenar med stelfrusna fingrar i en skog som var full med fullgoda kvistar på marken? Tallen ska dessutom ha burit spår av kroppsvävnad från någon av de förolyckade. Hur man kom att observera detta, är tillika ett mysterium.

Strax efter upptäckten av Yuri och Yuri, återfanns även kropparna efter ytterligare tre gruppmedlemmar. På rad från skogen, begravda i snö och i riktning mot tältet, låg Igor, Zinaida och Rustem. De var bättre klädda och det såg ut som att de försökt ta sig tillbaka till tältet men frusit ihjäl under försöket. Rustem hade en skallskada och Igor hade ett foto av Zinaida i sin innerficka. Det har föreslagits att Igors tätt positionerade vrister antyder att han varit bunden med något som senare avlägsnats. Kanske inte. Först två månader senare hittades de övriga fyra kropparna i en skogsravin, inte så himla långt från tallen, men i motsatt riktning från Igor Dyatlov. Obduktionen visade på åtminstone en nära dödlig skallskada på Nikolay och vidare hade två av dem, Lyudmila och Semyon, svårt hoptryckta bröstkorgar och saknade ögonglober. Lyudmila saknade även sin tunga. Inget av detta är egentligen något märkligt eftersom smältvatten hade börjat gnaga på kropparna från insidan. Enligt mansifolket emanerar även den tidigare nämnda och otäcka Pāwəl-jōrut, ut ur komposterande kläder. För en rättsläkare finns andra förklaringar till förruttnelseprocessen – dock med bibehållet resultat.
 

Ett par ingående i Dyatlovpassets sökteam. Foto: Dyatlov Foundation i Yekaterinburg.
Ett par ingående i Dyatlovpassets sökteam. Foto: Dyatlov Foundation i Yekaterinburg.


Lyudmila hade försökt värma sig i Krivonoshenkos byxor, vilket kan ge oss en kronologi på de enskilda gruppmedlemmarnas sista tidpunkt i livet. Tester på Kolevatovs och Krivonoshenkos jackor, visade dessutom på förvånande höga strålningsvärden. Eftersom både Kolevatov och Krivonoshenko tidigare hade arbetat på platser som kunde skjuta till med högre strålningsvärden, så bör detta i sig inte ha inneburit något större mysterium – däremot kan man fråga sig vem som kom på idén att hiva fram en GM-räknare för att testa joniserande strålning på stackars ihjälfrusna skidåkare? Märkliga detaljer som dessa samt frågan om varför individer av rang 3… ursäkta, jag menar av rang 2, lämnade tältet i endast strumplästen, bidrar ideligen med nya frågor. Faktum är att utredningsledaren Lev Ivanov hade kunnat avskriva det hela med att förklara gruppen som, kort och gott, "ihjälfrusna". Istället eldade han på en evig konspiration genom att dunkelt förklara orsaken till allas död med orden, ”en framtvingad naturkraft” - detta för att senare hemligstämpla materialet och förbjuda skidåkning i området under tre år.
 

Dyatlovgruppens gravmonument på Mikhajlov-kyrkogården i Jekaterinburg. Överst från vänster: Yuri Doroshenko, Lyudmila Dubinina, Igor Dyatlov, Semyon Zolotaryov, Zinaida Kolmogorova, Aleksander Kolevatov, Yuri Krivonischenko, Rustem Slobodin samt Nikolay Thibeaux-Brignolle.


Ögonvittnesskildringarna från mansijägare och studenter som skidade i närheten samt av deltagare i den militära sökgruppen, rapporterades dessutom lysande eldbollar eller sfärer över himlen – detta både under den ödesdigra natten och senare. Den ryska satelliten Sputnik 1 hade ett år tidigare dragit en reva över himlen och hur många gånger Yuri Gagarin skjutits upp i det blå för att senare landa i ödemarken med annat bråte, innan uppskjutningen av Vostok 1, är inte heller känt. Vi kanske ändå kan konstatera att det generellt var full aktivitet i det ryska luftrummet under denna tid. Men att unga tekniknördar från Urals Polytekniska Institut skulle ha flytt hals över huvud på grund av smällande teknikaliteter, är knappast troligt. Tvärtom. Kholats tämligen flacka sluttningar är inte heller benägna att utlösa snöskred. Vissa menar att gruppen sett något de inte borde se. Kanske inte.

Fram till idag har teorierna till Igor och hans vänners märkliga död varierat från mer sakliga argument till de mest utsvävande tokerier. Både spännande resonemang och målande framställningar finns att tillgå genom seriösa bokförfattare som exempelvis Svetlana Oss eller Donnie Eichar. Men sedan finns det som sagt även fallgropar. Att påstå att gruppen dödats av aggressiva snömän kan måhända stimulera en och annan påhejare av kryptozoologi, men är väl respektlöst för sörjande släktingar under ett ganska tragiskt kapitel. Detta trots att Dyatlovgruppen faktiskt själva skojade om snömän - något som lite felaktigt brukar kopplas till det som mansi- och khantyfolket i Ural kallar för menk. Dessa är egentligen mer av skogsandar framför det av ryska halvapor. Med anledning av deras skidtur hade gruppen skissat på en lustig skolplansch med de ungefärliga orden ”nu vet vi att snömän existerar”. Lev Ivanov hade tydligen tagit hand om en sådan poster, vilken han funnit i gruppens raserade tält. Historien finner inga gränser. Tillbaka till ruta ett.
 

Djatlovpasset

Samtliga foton: Dyatlov Foundation i Yekaterinburg.


Expedition Dyatlovpasset, jan/feb 2019

Nästa år har det passerat lika lång tid mellan den dag jag senast besökte Jekaterinburg och vidare tiden för Dyatlovgruppen tappra utfärd. Åren går, men räknar man på detta vis så inser man att tiden sedan 1959 inte år så himla distanserad. Det var via den transsibiriska järnvägen som jag stannade till i Jekaterinburg, som då hette Sverdlovsk, men som återfick sitt gamla namn efter Sovjetunionens fall. På perrongen stod en förspänd brun häst och lastade nytt brännmaterial till kolvagnen. Ja, så gammal är jag – eller var det kanske ett för tiden gammal lokomotiv? Jag lutar mig blint mot det senare. Tåget kom även att passera Mikhajlov-kyrkogården, där både gravar och ett rest monument över Igor Dyatlov och hans vänner sannolikt gnistrade under iskristaller. Om detta visste jag då ingenting, men ödet hade redan bestämt återträff.    
 

Istället för pennstreck på papper, smattrar idag ljudet av tangenter. Likt för sextio år sedan och i upprymd expeditionsanda, sitter jag och Andreas och projekterar en av våra större utmaning. Att planera är halva nöjet. Hur breda bör skidorna vara i jungfruligt snödjup? När stormen trycker på och det redan är 35 minusgrader, hur känns då Fjällrävens tätt vävda G1000-tyg, vilket det så fint heter på deras hemsida ”är anpassningsbart för en livstid i naturen”. Hur lång är en livstid? Tar vi all packning i ryggsäckar eller drar vi även slädar - och kommer den lokale tolken att dyka upp i tid för att via tåg ta oss till vår ryska konnässör vid foten av Uralbergen? Pass med ryska visum ligger nu och väntar på köksbordet. Vi hoppas att våra enskilda erfarenheter och drivande upptäckarglädje ska vara oss till gagn samt tillräckliga. "Vad som väntar på denna utfärd och vilka nya saker som vi kommer att se", det är en fråga som jag helst undviker att formulera. Vi planerar så gott det går och tar sedan det som vi inte kan kontrollera, som det kommer. 

Dyatlov pass

När vår expedition återvänder i februari 2019 – det vill säga om vi lyckas undvika dramatiska temperaturfall, griniga mansijägare, avbrutna grenar, infraljud, svävande eldklot, snömän, övervintrade KGB-män och utomjordingar samt hemliga raket- och vapenexperiment, så följer en nykter rapport om upplevelser och erfarenheter. Jag glömde förresten nämna företagsamma vargflockar samt en och annan ilsk björn som lyckats vakna mitt i vintern. Sådana björnar brukar förståeligt nog vara extra stingsliga och särskilt hungriga. Jag vill minnas att mansifolket brukar kalla dessa för shaitan, vilket förmodligen är ett passande namn. Och nej - 1959 hittades varken djurspår utanför tältet eller några tecken på bortgnagade extremiteter. Möjligen hade en kråka pickat på Krivonoshenkos näsa, vilket även väcker en vidare fråga om varför svultna djur med överkänsliga snyten hållit sig på avstånd. Expeditionen 2019 har några olika idéer om hur händelserna på Kholat Syakhls sluttningar kan ha gått till. Många svar finns i detaljer, där övertolkningar och desperata men oumbärliga mytbehov annars fått dominera. Det viktigaste är att vara på plats vid samma tidpunkt på året och svaren kommer då kanske att trilla ned från himlen. Ett mindre lämpligt ordval i dessa sammanhang. 

Prova att i tanken skära upp ett utspänt tälttyg från insidan. Först punkterar du ett hål med kniven och trycker sedan kniven utåt när du skär, eller hur? Hur skulle du gjort från utsidan? Blir det någon skillnad eller skär du upp tältduken genom att dra kniven emot dig?

Från början av februari 2019, kan du läsa mer om resultaten av vår expedition.



/Richard Holmgren 2018

Tillbaka från vår expedition till Djatlovpasset! 
Klicka på bilden för vidare läsning.

Vill du vet mer om mysteriet vid Dyatlovpasset - in i minsta detalj, följ då länken nedan.

Boken DON'T GO THERE av författarinann Svetlana Oss kan varmt rekommenderas. Den finns även att köpa iTunes Store.

Det sista fotot på en av gruppens filmrullar. Somliga påstår att det visar ett av de ljusfenomen, som skymtades från håll och över trakten för incidenten. Andra menar att det helt enkelt är en blindexponering som togs efter det att kameran tillvaratagits.

Nyhetsbrev...

ARCDOC Nyhetsbrev

Vill du få mail om nya artiklar på bloggen, aktuella föredrag samt tips om nya spännande resor - fyll då i fälten nedan. Du kan avsluta med ett klick när du vill.

Podcasten
Oupptäckta Skatter

Resor just nu

...Biblisk Arkeologi, vårresa 2019
 

...Armenien - Legender & Arkeologi öster om Ararat, höstresa 2019
 

...Resa till Kungens Italien & Etruskerna 
 

Konferensresa
med upplevelser

Senaste inlägg

ARKIV

Länkar

Senaste kommentarer