Arkeologi & Historiebloggen

Arkeologi Historia blogg

Arkeologi & Historiebloggen handlar om arkeologi, pågående utländska och egna utgrävningar, nya upptäckter, kultur- och religionshistoria, antiken, myter, resor och kuriosa samt humor och tidlös politik.

Richard Holmgren är arkeolog med fokus på Mellanöstern, skribent, föreläsare, illustratör och guide, är religiöst liberal och partipolitisk agnostiker som driver företaget ARCDOC Arkeologisk Dokumentation. Han är också stolt sambo med Virginia och husse till Milou.

Arkeologiblogg

En fantastisk arkeologisk upptäckt gjordes i Linköping 1990. Fyndet kan faktiskt betecknas som stadens äldsta byggnadsverk. Vi försöker nu få den förevigad som skulptur och är du Linköpingsbo eller påhejare av att manifestera det vikingatida kulturarvet, så kan du rösta på förslaget fram till den 18 februari 2019. 

skeppssättning

UPPTÄCKTEN 
 

En vanlig och nyfiken fråga om en stad, handlar ofta om platsens ålder. När det gäller Linköpings stadshistoria så är den ganska väldokumenterad och numera känner vi även till platsen för Linköpings första byggnadsverk - var det stod och hur det såg ut. Tyvärr är det få som känner till denna spännande historia och den konstruktion som representerade startskottet för de byggnader och monument som en dag skulle gå under namnet Linköping. 

Under åren 1989-1990 utfördes arkeologiska undersökningar vid kvarteret Paragrafen och Stadsäga 1759 - detta för nybygget av Tekniska Verken i Linköping, som ligger ett stenkast från Saab Arena. Anledningen till de arkeologiska undersökningarna var att Länsantikvarien misstänkte att lämningar efter den historiska kungsgården Stång kunde finnas kvar på höjden nära Stångån. Området visade spår av huslämningar, gravar, järnframställning och många andra fynd från stenålder fram till modern tid. Tyvärr återfanns ingen kungsgård, men en annan och kanske mer spektakulär lämning återfanns på höjden av undersökningsområdet. Detta var en konstruktion som kan ha haft en anknytning till kungsgården. Här låg fundamenten till en 50 meter lång skeppssättning som kunde dateras till vikingatid. Den fantastiska konstruktionen är idag en av Sveriges största i sin kategori.
 

EN MYCKET VIKTIG PLATS I ÖSTERGÖTLAND
 

Skeppssättningar av denna monumentala karaktär finns bara i ett eller två exemplar i varje landskap i södra Sverige. Denna skeppssättning var tidigare okänd men förmodas ha utgjort en landstingsplats. Ljunga Ting finns nämnt i de skriftliga källorna och skulle ha förekommit i trakten vid det som sedermera blev Linköpings stad. Stenfundamenten visar att det varit ganska stora stenar som hade rests i en skeppsform. Här har bygdens folk samlats under flera sekler och dryftat rättsfall och politiska problem i närvaro av kungen. Skeppssättningen har med andra ord markerat en mycket viktig plats i Östergötland. Den undersökta skeppssättningen visar på Linköpingsområdets centrala läge och funktion långt innan staden växte fram. Vidare har den använts som samlingspunkt in i medeltiden. 
 

skeppssättning

LÅT OSS FÖREVIGA DEN 
 

Denna enorma och historiskt sällsynta fornlämning är något som Linköpingsborna kan vara stolta över. På asfaltsparkeringen över skeppssättningens ursprungliga läge, har Tekniska Verken markerat positionen för varje stenfundament med färg. Markeringarna är tyvärr förgängliga och ger inte heller någon visuell bild av skeppssättningen. Inte heller står dessa färgmarkeringar på något sätt i paritet till betydelsen av den unika lämningen i sig. 
 

För att synliggöra skeppssättningen och för att förmedla kunskap om Linköpings historia, känner undertecknade att det är angeläget att en konstnärlig tolkning skapas i brons/sten för de medel som finns tillgängliga för stadens utsmyckning. Skulpturen placeras lämpligen på en synlig och offentlig plats i staden. Nedanför kan du ge din röst via en länk till "Linköpingsförslaget".


av Richard Holmgren & Bengt Elfstrand, 2018
 

Här låg Linköpings skeppssättning - det vill säga ett stenkast från dagens SAAB Arena
skeppssättning

Via länken nedan finner du mer information. Där kan du även ge din röst för att realisera en skulptur av Linköpings skeppssättning. Hundra röster krävs för att ärendet ska handläggas.
 

Då åttiotalets biobesökare mötte den skattletande arkeologen Indiana Jones, populariserades även den gammaltestamentliga förbundsarken som en legendarisk klenod – något som kunde återfinnas. Sedan den heliga arken försvann från Salomos tempel under Jerusalems belägring, för drygt 2500 år sedan, har listan på dess lycksökare varit lång.

Kan man utifrån förnuftiga teorier göra arkens forna utseende till något mer gripbart och vad säger arkeologin? Är detta vidare nyckeln till att närma sig dess möjliga existens, öde och kanske sista viloplats? Med hjälp av fälterfarenheter från Mellanöstern tar dig föreläsaren med på en upptäcktsresa för att undersöka hur arkeologin kan möta bakgrunden till en av historiens förlorade rariteter.

 
Richard Holmgren föreläser

När: 28 mars 2019, kl. 18:00 - 19:00
Var: Medelhavsmuseet, Stockholm
Plats: Hörsalen
Pris: 80 kr

 

...Följ vår expedition till passet i januari 2019 

En av de sista skidbilderna som togs av gruppen – förmodligen nära sluttningarna av Kholat Syakhl, ett par timmar innan de reser tältet för sista gången vid klockan fem på eftermiddagen den första februari 1959. Foto: Dyatlov Foundation i Yekaterinburg.

Det var för ett tiotal år sedan som jag först kom att läsa den mycket gripande berättelsen om den så kallade olyckan vid Dyatlovpasset - på svenska även "Djatlovpasset". Historien är känd för att vara fullständigt outgrundlig men även för att vara oerhört rörande. Men kanske framförallt var den för fasansfull för att glömma. Likt många andra som tagit del av skildringen om de nio ryska skidåkarna som mötte en mystisk död i den ryska vildmarken 1959, fastnade även jag i ett limbo av frågetecken. Det hela gick inte att släppa - det fanns ingen rimlig förklaring till varför dessa erfarna och djärva ungdomar förolyckades. Expeditionen som leddes av den unge Igor Dyatlov, som givit händelsen dess namn, beskriver ett förlopp som möts av ständiga motsägelser. När man väl tror sig ha nått en rimlig lösning, hamnar man åter vid ruta ett innan man släcker sänglampan och ödmjukt tvingas ge upp. 

Djatlovpasset

Efter den ödesdigra natten i norra Uralbergen, lämnade gruppen efter sig ett tält innehållande kameror med idag framkallade foton samt dagboksanteckningar. Det är en gripande läsning. Deltagarna var gladlynta, nyfikna och framförallt var de en erfaren kärntrupp som var redo att möta den svåraste av utmaningar – något som gör händelserna som ledde fram till deras död än mer besynnerliga. En av gruppens kvinnliga deltagare, Zinaida Kolmogorova, var 22 år gammal när hon gav sig iväg med sina vänner. Dessförinnan skrev hon i sin dagbok:
 

”Jag undrar vad som väntar oss på denna utfärd. Vilka nya saker kommer vi att se?” 
 

Gruppen på väg genom tajgan mot Kholat Syakhl-fjället. Tajga (alt. taiga) kommer förmodligen från det altaiska språket med betydelsen ”trädbeklädda berg”. Foto: Dyatlov Foundation i Yekaterinburg.


När jag första gången studerade olyckan anade jag föga att jag med en god vän, Andreas Liljegren, en dag skulle planera en resa till Uralbergen för att följa Dyatlovgruppen i spåren. Den 25 januari 2019, om allt går som det ska, ger vi oss iväg på skidor ut i urskogen. Den första februari är det nämligen exakt 60 år sedan gruppen skar sig ut från sitt tält i panik, för att veckor senare återfinnas med oförklarliga kroppsskador i en kuslig oreda. Kanske kan vi idag bättre förstå gruppens sista timmar genom att slå upp tältet på samma plats - under samma natt på året - och framförallt genomleva liknande snödjup och frusna dalgångar på vägen dit? Vad händer med lekamen i den djupa tajgan, i extrem kyla och i stark vind? Eller vad händer med sinnet i en trakt där allsköns myter även eggat det lokala mansifolket att genom århundraden tradera mörka legender – likt den om Pāwəl-jōrut som gnager i människokroppen från insidan. Gestalten sägs svepa omkring runt byarna efter mörkrets inbrott, där den lämnar efter sig ett knackande ljud. Barn gråter och hundar ylar. Sällan går den till attack, men det har hänt. 

Ett femtiotal mil söder om det vittomtalade passet ligger storstaden Jekaterinburg. Det var här historien började, närmare bestämt 1958 på Urals Polytekniska Institut, där den 23-årige radioingenjören, Igor Dyatlov, samlade ihop kamrater och studenter för en kommande och mycket åtrådd skidexpedition till Uralbergen. Det var förresten vid samma lärosäte som självaste Boris Yeltsin, fyra år tidigare, hade lämnat bygget med ett examensarbete i gruvschakts-konstruktioner. Akademin bär numera även hans namn. Gruppen kom att bestå av åtta män och två kvinnor – samtliga i de yngre tjugoåren, förutom Semyon Zolotaryov (Sasha) som skulle omkomma på sin 38:e födelsedag. Alla hade de redan en så kallad rang 2 i extrem turåkning på skidor – men färden över det ännu icke namngivna passet skulle under ett snö- och köldtyngt februari ha givit dem en rang 3. Den bästa.

Målet för deras expedition var att ta sig till berget Otorten, vilket låg en mil norr om deras sista tältplats och vars namn på voguliska ironiskt nog betyder, “Gå inte dit”. Hur det nu än var, så fanns det en längtan ut i naturen. Under en själlös tid av falskhet i det samtida Sovjetunionen, blev naturvandringarna en flykt för själen. Man blev sin egen kapten, hade kontroll, var sin egen ägare och kämpade mot naturen. Detta var något man kunde identifiera – något man kunde ta på och ingen kamp mot en mytisk fiende eller ideologiska skillnader. Kanske kan det även förklara vår egen tids tilltagande intresse för vildmarksliv och vandringar – ett möjligt uttryck för en slags vanmakt och misstro till makthavare, murvlar och allehanda minfält av politisk korrekthet? Åtminstone kan jag själv känna så ibland och man vill då istället dra sig undan till en odistraherad tillvaro och leva till fullo – det senare som i sin ytterlighet också kan leda till raka motsatsen.
 

Åtta av Dyatlovgruppens deltagare på flaket av den lastbil som tog dem till den sista bebodda byn, Vizhay, före deras utfärd på skidor. Fotot är endera taget av Y. Yudin eller Y. Krivonischenko. Foto: Dyatlov Foundation i Yekaterinburg.


Vän av ordning noterar kanske att Dyatlov-expeditionens tio medlemmar egentligen bara kan räknas till nio. Det beror på att Yuri Yudin som under den första etappen fick knä- och ledbesvär, kom att avbryta. Detta skulle rädda hans liv, men under de nästkommande 53 åren skulle han aldrig riktigt komma till ro med sina funderingar om vad som egentligen hände med hans vänner. Yuri sade vid ett tillfälle att:
 

”om jag fick möjligheten att fråga Gud en endaste fråga, så skulle det vara vad som verkligen hände mina vänner den där natten”.


Sedan snart fem år tillbaka har han till sist återförenats med sina kamrater och kanske har han nu fått svar på den frågan?
 

Yuri Yudin tar farväl av Lyudmila Dubinina ”Lyuda”. Till vänster i bild står gruppledaren Igor Dyatlov stödjandes på sina skidstavar. Foto: Dyatlov Foundation i Yekaterinburg.


Så, vad var det då som hände natten mellan den första och andra februari 1959? Dagböcker och filmrullar i kameror, vilka återfanns i det kollapsade tältet, kan någorlunda slå fast att gruppen hamnade i en snöstorm och av misstag avvek från sin rutt för att resa sitt tält på sluttningarna av Kholat Syakhl-fjället. Det senare namnet sägs ofta bära en mörk undermening, då det på mansi betyder ungefär ”det döda berget”. Ibland tar olika författare ut svängarna och översätter namnet felaktigt till ”de dödas berg”, vilket naturligtvis ger en än mer ödesmättad klang. För det lokala mansifolket föll sig dock namnbeskrivningen fullt naturlig då deras avsikt var att beskriva en plats som man avstod från. Detta eftersom det inte fanns något liv där och man syftade då på jakt och renbete. Hur som helst så kan man utifrån Dyatlovs gruppdagbok konstatera att de faktiskt aldrig gick igenom det pass som ligger några hundra meter öster om Kholat Syakhl - det vill säga det pass som fått namnet ”Dyatlovpasset”. Det hela skulle kunna liknas med att döpa tunnelbanestationen vid Rådmansgatan till ”Olof Palmes station”, för att Olof borde ha tagit tåget hem istället för att gå en sista kvällspromenad med Lisbeth. 
 

Dyatlovgruppens tält återfinns på sluttningen av Kholat Syakhl. Nedanför syns början till skogen där gruppens kroppar hittades. Foto: Dyatlov Foundation i Yekaterinburg.

Nu var det emellertid inte snöstormen och avvikelsen från kursen mot Otorten som var det märkliga - vilket snarare var en ganska naturlig konsekvens under rådande omständigheter. Det märkliga var deras skador och de tillsynes irrationella handlingar som begicks strax dessförinnan. När tältet hittades var det uppskuret och delvis täckt av snö. Det var tydligt att tältet hade skurits upp med kniv inifrån, detta trots en temperatur på runt 30 minusgrader och stark vind. Vidare hade man lämnat kvar allt från skidor, skor, varma ytterkläder och mat – som om det var mycket bråttom därifrån. Kvar fanns även pengar och alla praktiska verktyg, vilket borde utesluta att de blev bestulna efter att ha bortschasats under hot. Istället återfanns möjligen en ishacka för mycket. Kvar i snön fanns endast avtryck efter gruppens sockor, fötter samt en och annan filtinnersko, så kallade valenki. Avtrycken ledde ned mot skogskanten, ca 500 meter från tältet, för att sedan försvinna i djup drivsnö. Här ska tilläggas att de spår som syntes hade bevarats som piedestalavtryck. Detta eftersom snön under kroppstyngden hade packats extra hårt och flyktigare snö däromkring kommit att blåsa bort. Det betyder också att om det fanns en eller flera förövare på skidor, som under vapenhot hade drivit bort gruppen från tältet, så hade sådana spår sannolikt försvunnit. 
 

Avtryck efter gruppens sockor, fötter och filtinnerskor (valenki). Foto: Dyatlov Foundation i Yekaterinburg.


En bit in i skogen återfanns de första två kropparna. Dessa tillhörde den skojfriske Yuri Krivonischenko och den djärve Yuri Doroshenko. Den senare hade vid ett annat tillfälle gjort sig känd för att ha jagat bort en björn med en geologhammare. Kropparna var barfota och endast i sina underkläder. Intill dem fanns ett tappert försök att antända en eld i form av några svartbrända grenar. Avbrutna grenar i tallen intill antyder att de unga männen eller någon annan hade försökt klättra högt upp i trädet. Försökte de kanske fly från något eller försökte de möjligen att spana mot sitt kvarlämnade tält? I det rådande mörkret borde de dock inte ha sett ett dyft. Å andra sidan återfanns en ficklamapa i påslaget läge övanpå snön över tältet. Vissa menar att denna tillhörde sökteamet, andra inte. Varför skulle de vidare klättra upp i tallen för att desperat bryta grova grenar med stelfrusna fingrar i en skog som var full med fullgoda kvistar på marken? Tallen ska dessutom ha burit spår av kroppsvävnad från någon av de förolyckade. Hur man kom att observera detta, är tillika ett mysterium.

Strax efter upptäckten av Yuri och Yuri, återfanns även kropparna efter ytterligare tre gruppmedlemmar. På rad från skogen, begravda i snö och i riktning mot tältet, låg Igor, Zinaida och Rustem. De var bättre klädda och det såg ut som att de försökt ta sig tillbaka till tältet men frusit ihjäl under försöket. Rustem hade en skallskada och Igor hade ett foto av Zinaida i sin innerficka. Det har föreslagits att Igors tätt positionerade vrister antyder att han varit bunden med något som senare avlägsnats. Kanske inte. Först två månader senare hittades de övriga fyra kropparna i en skogsravin, inte så himla långt från tallen, men i motsatt riktning från Igor Dyatlov. Obduktionen visade på åtminstone en nära dödlig skallskada på Nikolay och vidare hade två av dem, Lyudmila och Semyon, svårt hoptryckta bröstkorgar och saknade ögonglober. Lyudmila saknade även sin tunga. Inget av detta är egentligen något märkligt eftersom smältvatten hade börjat gnaga på kropparna från insidan. Enligt mansifolket emanerar även den tidigare nämnda och otäcka Pāwəl-jōrut, ut ur komposterande kläder. För en rättsläkare finns andra förklaringar till förruttnelseprocessen – dock med bibehållet resultat.
 

Ett par ingående i Dyatlovpassets sökteam. Foto: Dyatlov Foundation i Yekaterinburg.
Ett par ingående i Dyatlovpassets sökteam. Foto: Dyatlov Foundation i Yekaterinburg.


Lyudmila hade försökt värma sig i Krivonoshenkos byxor, vilket kan ge oss en kronologi på de enskilda gruppmedlemmarnas sista tidpunkt i livet. Tester på Kolevatovs och Krivonoshenkos jackor, visade dessutom på förvånande höga strålningsvärden. Eftersom både Kolevatov och Krivonoshenko tidigare hade arbetat på platser som kunde skjuta till med högre strålningsvärden, så bör detta i sig inte ha inneburit något större mysterium – däremot kan man fråga sig vem som kom på idén att hiva fram en GM-räknare för att testa joniserande strålning på stackars ihjälfrusna skidåkare? Märkliga detaljer som dessa samt frågan om varför individer av rang 3… ursäkta, jag menar av rang 2, lämnade tältet i endast strumplästen, bidrar ideligen med nya frågor. Faktum är att utredningsledaren Lev Ivanov hade kunnat avskriva det hela med att förklara gruppen som, kort och gott, "ihjälfrusna". Istället eldade han på en evig konspiration genom att dunkelt förklara orsaken till allas död med orden, ”en framtvingad naturkraft” - detta för att senare hemligstämpla materialet och förbjuda skidåkning i området under tre år.
 

Dyatlovgruppens gravmonument på Mikhajlov-kyrkogården i Jekaterinburg. Överst från vänster: Yuri Doroshenko, Lyudmila Dubinina, Igor Dyatlov, Semyon Zolotaryov, Zinaida Kolmogorova, Aleksander Kolevatov, Yuri Krivonischenko, Rustem Slobodin samt Nikolay Thibeaux-Brignolle.


Ögonvittnesskildringarna från mansijägare och studenter som skidade i närheten samt av deltagare i den militära sökgruppen, rapporterades dessutom lysande eldbollar eller sfärer över himlen – detta både under den ödesdigra natten och senare. Den ryska satelliten Sputnik 1 hade ett år tidigare dragit en reva över himlen och hur många gånger Yuri Gagarin skjutits upp i det blå för att senare landa i ödemarken med annat bråte, innan uppskjutningen av Vostok 1, är inte heller känt. Vi kanske ändå kan konstatera att det generellt var full aktivitet i det ryska luftrummet under denna tid. Men att unga tekniknördar från Urals Polytekniska Institut skulle ha flytt hals över huvud på grund av smällande teknikaliteter, är knappast troligt. Tvärtom. Kholats tämligen flacka sluttningar är inte heller benägna att utlösa snöskred. Vissa menar att gruppen sett något de inte borde se. Kanske inte.

Fram till idag har teorierna till Igor och hans vänners märkliga död varierat från mer sakliga argument till de mest utsvävande tokerier. Både spännande resonemang och målande framställningar finns att tillgå genom seriösa bokförfattare som exempelvis Svetlana Oss eller Donnie Eichar. Men sedan finns det som sagt även fallgropar. Att påstå att gruppen dödats av aggressiva snömän kan måhända stimulera en och annan påhejare av kryptozoologi, men är väl respektlöst för sörjande släktingar under ett ganska tragiskt kapitel. Detta trots att Dyatlovgruppen faktiskt själva skojade om snömän - något som lite felaktigt brukar kopplas till det som mansi- och khantyfolket i Ural kallar för menk. Dessa är egentligen mer av skogsandar framför det av ryska halvapor. Med anledning av deras skidtur hade gruppen skissat på en lustig skolplansch med de ungefärliga orden ”nu vet vi att snömän existerar”. Lev Ivanov hade tydligen tagit hand om en sådan poster, vilken han funnit i gruppens raserade tält. Historien finner inga gränser. Tillbaka till ruta ett.
 

Djatlovpasset

Samtliga foton: Dyatlov Foundation i Yekaterinburg.


Expedition Dyatlovpasset, jan/feb 2019

Nästa år har det passerat lika lång tid mellan den dag jag senast besökte Jekaterinburg och vidare tiden för Dyatlovgruppen tappra utfärd. Åren går, men räknar man på detta vis så inser man att tiden sedan 1959 inte år så himla distanserad. Det var via den transsibiriska järnvägen som jag stannade till i Jekaterinburg, som då hette Sverdlovsk, men som återfick sitt gamla namn efter Sovjetunionens fall. På perrongen stod en förspänd brun häst och lastade nytt brännmaterial till kolvagnen. Ja, så gammal är jag – eller var det kanske ett för tiden gammal lokomotiv? Jag lutar mig blint mot det senare. Tåget kom även att passera Mikhajlov-kyrkogården, där både gravar och ett rest monument över Igor Dyatlov och hans vänner sannolikt gnistrade under iskristaller. Om detta visste jag då ingenting, men ödet hade redan bestämt återträff.    
 

Istället för pennstreck på papper, smattrar idag ljudet av tangenter. Likt för sextio år sedan och i upprymd expeditionsanda, sitter jag och Andreas och projekterar en av våra större utmaning. Att planera är halva nöjet. Hur breda bör skidorna vara i jungfruligt snödjup? När stormen trycker på och det redan är 35 minusgrader, hur känns då Fjällrävens tätt vävda G1000-tyg, vilket det så fint heter på deras hemsida ”är anpassningsbart för en livstid i naturen”. Hur lång är en livstid? Tar vi all packning i ryggsäckar eller drar vi även slädar - och kommer den lokale tolken att dyka upp i tid för att via tåg ta oss till vår ryska konnässör vid foten av Uralbergen? Pass med ryska visum ligger nu och väntar på köksbordet. Vi hoppas att våra enskilda erfarenheter och drivande upptäckarglädje ska vara oss till gagn samt tillräckliga. "Vad som väntar på denna utfärd och vilka nya saker som vi kommer att se", det är en fråga som jag helst undviker att formulera. Vi planerar så gott det går och tar sedan det som vi inte kan kontrollera, som det kommer. 

Dyatlov pass

När vår expedition återvänder i februari 2019 – det vill säga om vi lyckas undvika dramatiska temperaturfall, griniga mansijägare, avbrutna grenar, infraljud, svävande eldklot, snömän, övervintrade KGB-män och utomjordingar samt hemliga raket- och vapenexperiment, så följer en nykter rapport om upplevelser och erfarenheter. Jag glömde förresten nämna företagsamma vargflockar samt en och annan ilsk björn som lyckats vakna mitt i vintern. Sådana björnar brukar förståeligt nog vara extra stingsliga och särskilt hungriga. Jag vill minnas att mansifolket brukar kalla dessa för shaitan, vilket förmodligen är ett passande namn. Och nej - 1959 hittades varken djurspår utanför tältet eller några tecken på bortgnagade extremiteter. Möjligen hade en kråka pickat på Krivonoshenkos näsa, vilket även väcker en vidare fråga om varför svultna djur med överkänsliga snyten hållit sig på avstånd. Expeditionen 2019 har några olika idéer om hur händelserna på Kholat Syakhls sluttningar kan ha gått till. Många svar finns i detaljer, där övertolkningar och desperata men oumbärliga mytbehov annars fått dominera. Det viktigaste är att vara på plats vid samma tidpunkt på året och svaren kommer då kanske att trilla ned från himlen. Ett mindre lämpligt ordval i dessa sammanhang. 

Prova att i tanken skära upp ett utspänt tälttyg från insidan. Först punkterar du ett hål med kniven och trycker sedan kniven utåt när du skär, eller hur? Hur skulle du gjort från utsidan? Blir det någon skillnad eller skär du upp tältduken genom att dra kniven emot dig?


/Richard Holmgren 2018


Från början av februari 2019, kan du läsa mer om resultaten av vår expedition.

Vill du vet mer om mysteriet vid Dyatlovpasset - in i minsta detalj, följ då länken nedan.

Boken DON'T GO THERE av författarinann Svetlana Oss kan varmt rekommenderas. Den finns även att köpa iTunes Store.

Det sista fotot på en av gruppens filmrullar. Somliga påstår att det visar ett av de ljusfenomen, som skymtades från håll och över trakten för incidenten. Andra menar att det helt enkelt är en blindexponering som togs efter det att kameran tillvaratagits.
Brasilien Museum Brand
brand museum

Det är svårt att säga hur mycket som försvann i lågorna när Brasiliens Nationalmuseum brann i söndags den 2 september. Enligt vissa uppgifter handlar det om uppemot 90% av byggnadens föremål – vilket inte är svårt att förstå när man ser bilder av de utbrända lokalerna. Muséet ägde mycket rika samlingar inom flera kategorier såsom etnologi, arkeologi, geologi, paleontologi och zoologi.

Museet som öppnade 1818 huserar över 20 miljoner föremål, däribland en rik samling av krympta huvuden från shuarindianerna, fornegyptiska föremål och exempelvis unika vaser från Santarémkulturen samt även 700 grekisk-romerska föremål som anlände till Brasilien på 1850-talet. Däribland även freskmålningar från Isistemplet i Pompeji. Här finns givetvis även en mängd föremål från de mer kända Sydamerikanska civilisationerna, såsom vigselaccessoarer från Inkariket, mumier från Chile och Brasiliens äldsta funna invånare. En över 200 år gammal fågelsamling som representerande Brasiliens fauna, är även den en oroande förlust. Ja, uppräkningen kan fortsätta i det oändliga.

Det finns inte ord att beskriva förödelsen - och i sådana här sammanhang kan man inte heller luta sig mot den gamla klichén att förlusten enbart var materiell. Låt det åtminstone bli en ögonöppnare för anslag och underhåll av våra egna museibyggnader samt inte minst vikten av digitalisering och dokumentation av de föremål som finns både i utställningslokaler och magasin.
 

För den som vill ta del av Brasiliens Nationalmuseums olika samlingar, så hittar du dem på muséets hemsida, här .

muck
morse sos

Ordet mukk på romani betyder ”fri”, vilket hör till den indoariska språkgrenen bland de indoeuropeiska språken som vidare är besläktat med sanskrit. Ordet som letat sig in i svenskans MUCK, med liknande innebörd, är således inte en förkortning av ”Militär Utryckning i Civila Kläder”. Snarare handlar det om en backronym, en så kallad efterkonstruktion eller om man så vill, en minnesregel med en påhittad förklaring - detta precis som förkortningen SOS. En felaktig men populär förklaring är att denna morsekod står för ”Save Our Souls”. SOS antogs som internationell standard år 1908 för att vara enkel och rytmisk till skillnad mot den tidigare använda brittiska koden CQD med samma betydelse.

Förkortningen CQD påstås även den, men felaktigt, syfta på ”Come Quickly Distress”, vilket även detta är en backronym - där CQ istället kan härledas till tidiga anropssignaler mellan telegrafiststationer med betydelsen [si:] [kju:] - det vill säga ”Seek You”. Då SOS-standarden för nödrop ännu inte var riktigt etablerad år 1912, så skickade telegrafisten Jack Phillips för säkerhets skull både CQD och SOS som nödrop under Titanics undergång. Tillsammans med Titanic och ned till nästan fyra kilometers djup, följde 14 unika manuskript som skickats från Bombay till Edgerton i USA. Textinnehållet, Vikrama-carita, skildrar berättelserna från 32 nymfer som bar upp den gode kung Vikramas magiska tron. I de nära tusen år gamla handskrifterna förekommer ordet moksha flitigt - vilket betyder "befrielse" på sanskrit och som alltså, på omvägar, skulle komma att ge uttryck för ”Militär Utryckning i Civila Kläder”.
 

morse sos
Medelhavsmuseet Alexander den store

Säg mig, var är Alexander den stores grav?
Visa den för mig och säg mig vilken dag han dog


Det var redan på 300-talet som kyrkofadern Johannes Chrysostomos lär ha yttrat dessa ord. Idag står vi fortfarande grubblande. Under kvällen tas du med till en av historiens största mysterier. Kan vi med hjälp av arkeologin urskilja fakta från legender, var bör vi söka och kanske sedermera gräva - eller rent av låta bli? Utifrån föreläsarens egna fälterfarenheter undersöker vi trovärdigheten till en möjlig upptäckt. Vilar Alexander bland makedonska kungar eller i Egyptens Alexandria eller möjligtvis närmare än du tror? 

Vad: Var finns Alexander den stores grav?
Var: Medelhavsmuseet i Stockholm (Hörsalen)
När: 18.00-19.00, 20 september, 2018
Vem: Richard Holmgren, föreläsare

 

Alexander den stores grav

På vägen till sin viloplats drogs Alexanders kropp på en gulddekorerad vagn. Ekipaget var utsmyckat med krigsscener ur hans liv, där joniska kolonner kantade vagnens sidor. Det hela måste ha sett ut som ett mindre tempel på hjul.
 

Plundring av fornfynd är ett gissel. Men innan vi ondgör oss över djupa plundringsgropar, så kan det vara en god idé att först gräva djupt in i våra innersta. 
 

Lyssna på Richard Holmgrens kulturessä i OBS, Sveriges Radio P1 
 

Arkeologen Gustaf VI Adolf i klippstaden Petra

Indiana Jones & det sista korståget? Nej, men väl arkeologen Gustaf VI Adolf i klippstaden Petra.

Gustaf VI Adolf föddes den 11 november 1882 på Stockholms slott. Han kom att döpas på samma plats den 25 november och det sägs att ärkebiskop Anton Sundberg, som stod för själva ceremonin, döpte honom i vatten som var hämtat från Jordanfloden. I själva verket kom vattnet från slottets brunn. Betydligt verkligare skulle det bli under mitten av trettiotalet, då vår blivande konung på riktigt skulle korsa Jordan och hamna i klippstaden Petra.
 

El-Kazneh, 60 år efter kronprinsens besök. Här med alla sina kolonner restaurerade. Foto: Richard Holmgren El-Kazneh, 60 år efter kronprinsens besök. Här med alla sina kolonner restaurerade. Foto: Richard Holmgren

Gustaf VI Adolf var en omtalad och kunnig amatörarkeolog som inte bara var med på betydelsefulla utgrävningar och expeditioner till Grekland och Italien. På vinjettbilden syns han till häst (i mitten) framför nabatéernas ikoniska monument el-Kazneh. Detta var långt innan den tredje kolonnen från vänster skulle bli återuppbyggd. På fotot ovanför syns han posera vid sluttningarna till själva boplatsen och nedanför ser vi expeditionens tältläger framför Petras största fristående monument, Qasr al-Bint – den nabatéiska gudomen Dusharas huvudtempel. Denna byggnad nyttjades som stall under korsriddartiden. Var den dåvarande kronprinsen inackorderade sin egen häst, framgår inte.
 

Stort tack till den regionala myndigheten för utveckling och turism i Petra, som hjälpt mig att ta fram dessa unika arkivbilder. Fotografen är tyvärr okänd.
 
/Richard

Karyatider i basalt, ursprungligen från templet vid Tell Halaf, vaktar ingången till Nationalmuseet i Aleppo. Foto: Richard Holmgren
Karyatider i basalt, ursprungligen från templet vid Tell Halaf, vaktar ingången till Nationalmuseet i Aleppo. Foto: Richard Holmgren

Bildstorm, så kallad ikonoklasm, är ingalunda något nytt fenomen. Genom historien har religiösa symboler eller monument förstörts av religiösa eller politiska skäl. Många har idag bevittnat Islamiska statens (IS) metodiska skadegörelse av kulturarv och arkeologiska lämningar i Syrien och Irak. Men varför är det så svårt att skriva om företeelsen och kanske olämpligt att visa den i bild? Hur bör vi förhålla oss till fenomenet och handeln med antikviteter som även finansierar delar av IS verksamhet? 

Irak Syrien kulturarv

Genom satellitbilder har vi kunnat ta del av IS destruktiva framfart i ett flertal antika ruinstäder. Ett ökänt exempel är staden Palmyra som ingår i ett av FN-organet Unescos världskulturarv. Platsen har blivit en sinnebild för både plundring samt ett verktyg för terroristpropaganda med ett flertal raserade monument. Vi har även sett omfattande förstörelse från det forna Nineve, vilket vi idag känner som staden Mosul. Med sina majestätiska portar var detta en gång Assyriens huvudstad - stadsportar som nu är fullständigt utplånade. Listan på förstörelse är lång och den romerska handelsstaden Dura-Europos är sedan några år i princip helt utplundrad.
 

I populärskrift är det betydligt lättare att avfatta historiskt religiösa och politiska skeenden. Vi kan lättare förhålla oss till fälttåg, ödeläggelse, fifflande med antika statskassor samt politiska mord – detta så länge de sker i skuggan av tempeltak och kolonner. Det är historier om slitningar som på något sätt legitimeras genom avstånd i tid. Svårigheten med att konstruktivt närma sig plundring och kulturarvsförstörelse i nutida konfliktområden, är det faktum att vi ofrånkomligen måste bemöta yttringar i vår egen samtid. Men, det är inte lätt att bära ut sanningens fackla utan att sveda någon i skägget. Vi måste även tillåta oss att kritisera aktörer som inte alltid har direkta kopplingar till Islamiska statens ideologi. I det senare fallet tänker jag på världen utanför konfliktzonen och den roll som inbegriper både media, olika former av korruption samt både din och min bild av antika föremål. Det finns idag ett ganska tydligt plundringsmönster där kulturellt värdefulla föremål smugglas ut från Syrien och Irak till konsthandlare i västvärlden. Detta triggar en olycklig spiral av ignorans och illgärningar. 

Irak Syrien kulturarv


Publicitet - viktigt för att sprida skräck

Varför kan det då vara olämpligt att rapportera kring IS illdåd? Många menar att terrorister och media har hamnat i en olycklig bindning till varandra. Sedan början av 2000-talet har ett flertal skribenter och forskare även liknat mediernas terrorrapportering med en ”perverterad form av underhållningsindustri”. Vän av ordning noterar att det dessvärre även kan gälla de rader som formuleras här och i detta nu. Låt oss dock för en stund ha överseende med detta, för att åtminstone kunna vara konstruktiva. Olyckligtvis har affärsmässiga skäl inte sällan kommit att dominera över en mer analytisk journalistik. Problemet är också att överpublicitet har en tendens att över tid döva läsaren - där denne vaggas in i bruset av ett upprepande informationsflöde. Detta kräver i sin tur allt fetare rubriker och i värsta fall allt brutalare och mer omfattande dåd.
Vissa hävdar att om media slutade att rapportera om terrordåden, så kommer de snart att upphöra. Andra menar att media kan anklagas för att bedriva en tystnadskonspiration eller att göra saken värre genom att utesluta rapportering. Ett exempel på bristfällig rapportering med katastrofala följder är platsen Julfa... och med handen på hjärtat, hur många minns Julfa? Platsen ligger i Azerbajdzjan och ända in på 2000-talet fanns här världens största medeltida samling av 1500 omsorgsfullt skulpterade armeniska stenkors, så kallade khachkar. Dessa jämnades med marken under en skadegörelsen som var ett brott mot Unescos världsarvskonvention från 1972. Trots EU-parlamentets medling, återstår idag bara grus. Knappt.


Men hur ska media då kunna hantera detta dilemma och hur ska man kunna sprida kunskap om händelser utan att det blir en del av terrorns propagandaapparat? Ett första steg kan vara att undvika fokus på själva förstörelsen. Istället för att media riktar in sig på bävan och skräck, bör man kanske visa bilder på motstånd. Genom att lyfta fram människor och organisationer som engagerar sig mot destruktiva krafter - ja, de är många - så kan man skapa en känsla av samlad kraft, engagemang och möjlighet att påverka. Detta har möjlighet att bli en kontrasts till den negativa nedåtspiral av hopplöshet som tenderar att råda idag. Truismen i att inte ge upp mot terrorismen och att låta den diktera vårt dagliga liv, borde i högsta grad även gälla nyhetsflödet.  

Irak Syrien kulturarv


Plundring som finansiering

Islamiska statens ideologi kan alltså gynnas på det sätt som förödelsen porträtteras. I detta finns även ett relaterat problem som berör milisens finansiering. Samtidigt som monumentala kulturarv förstörs i Syrien och Irak, smugglas antikviteter på regelmässig basis ut till köpare i framförallt Europa, i USA och delar av Asien. Genom flera internationella organisationer som arbetar med arkeologi och kulturhistoria i Främre Orienten, har en tydligare bild av handeln med antikviteter växt fram. Några av dessa är American Schools of Oriental Research samt de antikvitetsdepartement som är verksamma i eller nära konfliktområdena. Genom dessa vet vi idag att den väpnade salafistiska terrormilisen ofta rekryterar utsatta invånare för att plundra antikviteter. Föremålen används sedan som mutor till korrupta tjänstemän samt som realkapital mellan brottsliga inrättningar, ofta i byteshandel mot vapen inom och utanför landet. Rariteter nyttjas även för att kunna ta sig över gränsområden, men den kanske mest omfattande handeln berör alltså den internationella och svarta marknaden av antikviteter.

Det är ingen enkel sak att ta fram ett marknadsvärde på antika föremål och därför krävs även nätverk av utomstående experter som kan värdera föremålen innan försäljning. Detta görs i regel av mellanhänder i länder som ligger i direkt anslutning till konfliktzonen och därifrån kan föremålen exporteras vidare under relativt kontrollerade former. Dessa expertnätverk är inte några nyetablerade institutioner. De har funnits där i decennier och skott sig på den plundring som även pågått i fredstid. I samband med konflikten i Syrien och Irak har detta dock blivit en alltmer lukrativ affärsmodell. Under långvariga konflikter är fattigdomen dessutom så utspridd att plundringen av framförallt gravföremål blir en given överlevnadsstrategi i vanliga människors vardag.     

Irak Syrien kulturarv


Varför vill vi köpa antika föremål?

En nyckel till att få stopp på plundringen och de krafter som finansieras av denna, är att komma till bukt med ett annat problem. Svaret på detta återfinns inte i djupa kulturlager, men väl djupt inne i det mänskliga kynnet. Precis som idag var antikens människor i behov av attiraljer. Ett slags hyllande av föremål – både som funktionella, religiösa, intressanta eller endast vackra sådana. Det var också av denna anledning som arkeologin inledningsvis blev möjlig som disciplin – det vill säga studiet av människans materiella kultur. I allt detta finner vi ett tidlöst dilemma. Idag får vi lära oss att man inte blir lycklig av att äga en massa föremål och speciellt inte de som grävts fram ur jorden. Det finns flera anledningar till detta. Rovgrävda föremål kan förlora sitt sammanhang om de inte tas fram av expertis, det vill säga arkeologer. Inte minst kan olika kulturer äga levande traditioner till sitt förflutna genom identitetsskapande kulturföremål. Följaktligen efterlämnade kejsar Titus ett Jerusalem i trauma, när han år 70 tog med sig den sjuarmade ljusstaken hem till Rom.
 

Rovgrävningar efter fornfynd föranleds alltid av en köpkraft. Det senare utgörs ofta av ägare till privata samlingar eller kuriositetsjägare. Samlandet är ett allmänmänskligt drag som hängt med oss sedan vi var jägare och just samlare. Frågan är hur vi i detta fall kan fortsätta att ”samla” antikviteter utan att hetsa till lusten att äga? Att skapa ordning för att styra upp vår tillvaro, så kallade taxonomier, är mänskligt universella. Men det är däremot inte ägandet. Många vill dock fortfarande äga en antik kruka och därför måste bland annat muséer bli bättre på att inte lyfta fram vackra föremål - pjäser som eggar till investering och ägande. Fokusera istället på det forna livet med allt vad det innebär och förklara för TV:s värderingsexperter att deras arbete med arkeologiska föremål inte nämnvärt skiljer sig från det som sker i mörka vrår kring konfliktzonernas gränser. Avslutningsvis bör det understrykas att plundring inte endast är resultatet av väpnade konflikter, men ett i allra högsta grad pågående dilemma. Detta bottnar ofta i fattigdom eller bristen på konsekvenstänkande i världens alla länder. Risken att endast fokusera på rovgrävning och kulturarvsförstörelse vid en bestämd konflikt, gör att vi står handfallna inför ett pågående problem som vi faktiskt kan påverka. 

Richard Holmgren

Efterskrift – ett legendariskt möte i Syrien

Woolley och Lawrence vid utgrävningarna i Karchemish, ungefär 1913. Woolley och Lawrence vid utgrävningarna i Karchemish, ungefär 1913.

Det är med vemod jag minns mina arbeten och utgrävningar i norra Syrien. Mellan arbetspassen, längs med floden Eufrat, svalkade vi oss under de vattenkaskader som pumpades ut över ett prunkande jordbruk. En man som låg på sin ålders dödsbädd, tillkallade oss en kväll för att stolt berätta att han en gång hade arbetat med utgrävningar under självaste Lawrence av Arabien. En fantastisk tidslänk således - detta med åren 1912-1914 och de berömda utgrävningarna av Karkemish, ett stenkast norröver. Mannen i sängen finns inte längre i livet och föga visste han att detta även skulle inbegripa hans by och allt som vi hade grävt fram – en plats med potential att engagera både gödande turism och kunskap och därmed alternativ till plundring.

Syrien Utgrävning

Numera råder kaos. Stora delar av Syrien och intilliggande länders inkomst har tidigare baserats på nyfikna turister som i sin tur även finansierade underhållet av arkeologiska platser. Hotbilden av terrorism med uteblivna resenärer påverkar ett helt humanistiskt ekosystem. Människor som lever av turistnäring tvingas in i en ekonomiskt ohållbar tillvaro och vetenskapliga institutioner nödgas omorganisera sig i hålrummet av uteblivna projekt. De arkeologer som fortfarande arbetar i fält gör det ibland med livet som insats och akuta arkeologiska undersökningar blir ibland hastverk eftersom det som grävs fram måste färdigställas under en enda säsong. Att pausa arbetet med halvt exponerade lämningar är otänkbart när rovgrävningar är en del av vardagen.
 
Richard Holmgren

EN KVÄLL OM ÄVENTYR
20 oktober 2017, kl. 18:30 - 23:00


Varför är "att resa" vår allra vanligaste hobby? Vi pratar äventyrslust, drömmar om det oupptäckta, att övervinna hinder och sätta nya platser på kartan. Vad har de gamla upptäckarna gemensamt med nutida äventyrare? Den här kvällen gästas museet av Emil Sergel - en äventyrare i dess sanna bemärkelse och den världsvane arkeologen Richard Holmgren. Tillsammans analyserar vi människans äventyrslust. Samtalet leds av Karin Wästfelt på Världskulturmuseerna.

Var: Medelhavsmuseet, Stockholm
Pris: 80kr


Emil Sergel är frilansfilmare och har producerat äventyrsdokumentärer för bland annat SVT. Genom kameralinsen har han upplevt bergsbestigning i Himalaya, djuprekord i Röda havet, expeditioner i polarområden och nära möten med hajar i Mocambique.

Arkeologen Richard Holmgren har färdats till jordens alla hörn för nya upptäckter. Sedan början av 90-talet har Richard medverkat olika utgrävningar bland annat i Konungarnas Dal i Egypten och i Petra i Jordanien.

LÄS MER HÄR

...eller lyssna på oss i programmet "Förmiddag" i SR P4, Stockholm HÄR

Äventyr och upptäckter. Foto: Richard Holmgren

Nyhetsbrev...

ARCDOC Nyhetsbrev

Vill du få mail om nya artiklar på bloggen, aktuella föredrag samt tips om nya spännande resor - fyll då i fälten nedan. Du kan avsluta med ett klick när du vill.

Resor just nu

...Biblisk Arkeologi, vårresa 2019
 

...Armenien - Legender & Arkeologi öster om Ararat, höstresa 2019
 

...Resa till Kungens Italien & Etruskerna 
 

Konferensresa
med upplevelser

Senaste inlägg

ARKIV

Länkar

Senaste kommentarer