Banner Stones Logo

Arkeologi & Historiebloggen

Arkeologi Historia blogg

Arkeologi & Historiebloggen handlar om arkeologi, pågående utländska och egna utgrävningar, nya upptäckter, kultur- och religionshistoria, antiken, myter, resor och kuriosa samt humor och tidlös politik.

Richard Holmgren är arkeolog med fokus på Mellanöstern, skribent, föreläsare, illustratör och guide, är religiöst liberal och partipolitisk agnostiker som driver företaget ARCDOC Arkeologisk Dokumentation. Han är också stolt sambo med Virginia och husse till Milou.

Arkeologiblogg
Brasilien Museum Brand
brand museum

Det är svårt att säga hur mycket som försvann i lågorna när Brasiliens Nationalmuseum brann i söndags den 2 september. Enligt vissa uppgifter handlar det om uppemot 90% av byggnadens föremål – vilket inte är svårt att förstå när man ser bilder av de utbrända lokalerna. Muséet ägde mycket rika samlingar inom flera kategorier såsom etnologi, arkeologi, geologi, paleontologi och zoologi.

Museet som öppnade 1818 huserar över 20 miljoner föremål, däribland en rik samling av krympta huvuden från shuarindianerna, fornegyptiska föremål och exempelvis unika vaser från Santarémkulturen samt även 700 grekisk-romerska föremål som anlände till Brasilien på 1850-talet. Däribland även freskmålningar från Isistemplet i Pompeji. Här finns givetvis även en mängd föremål från de mer kända Sydamerikanska civilisationerna, såsom vigselaccessoarer från Inkariket, mumier från Chile och Brasiliens äldsta funna invånare. En över 200 år gammal fågelsamling som representerande Brasiliens fauna, är även den en oroande förlust. Ja, uppräkningen kan fortsätta i det oändliga.

Det finns inte ord att beskriva förödelsen - och i sådana här sammanhang kan man inte heller luta sig mot den gamla klichén att förlusten enbart var materiell. Låt det åtminstone bli en ögonöppnare för anslag och underhåll av våra egna museibyggnader samt inte minst vikten av digitalisering och dokumentation av de föremål som finns både i utställningslokaler och magasin.
 

För den som vill ta del av Brasiliens Nationalmuseums olika samlingar, så hittar du dem på muséets hemsida, här .

muck
morse sos

Ordet mukk på romani betyder ”fri”, vilket hör till den indoariska språkgrenen bland de indoeuropeiska språken som vidare är besläktat med sanskrit. Ordet som letat sig in i svenskans MUCK, med liknande innebörd, är således inte en förkortning av ”Militär Utryckning i Civila Kläder”. Snarare handlar det om en backronym, en så kallad efterkonstruktion eller om man så vill, en minnesregel med en påhittad förklaring - detta precis som förkortningen SOS. En felaktig men populär förklaring är att denna morsekod står för ”Save Our Souls”. SOS antogs som internationell standard år 1908 för att vara enkel och rytmisk till skillnad mot den tidigare använda brittiska koden CQD med samma betydelse.

Förkortningen CQD påstås även den, men felaktigt, syfta på ”Come Quickly Distress”, vilket även detta är en backronym - där CQ istället kan härledas till tidiga anropssignaler mellan telegrafiststationer med betydelsen [si:] [kju:] - det vill säga ”Seek You”. Då SOS-standarden för nödrop ännu inte var riktigt etablerad år 1912, så skickade telegrafisten Jack Phillips för säkerhets skull både CQD och SOS som nödrop under Titanics undergång. Tillsammans med Titanic och ned till nästan fyra kilometers djup, följde 14 unika manuskript som skickats från Bombay till Edgerton i USA. Textinnehållet, Vikrama-carita, skildrar berättelserna från 32 nymfer som bar upp den gode kung Vikramas magiska tron. I de nära tusen år gamla handskrifterna förekommer ordet moksha flitigt - vilket betyder "befrielse" på sanskrit och som alltså, på omvägar, skulle komma att ge uttryck för ”Militär Utryckning i Civila Kläder”.
 

morse sos
Medelhavsmuseet Alexander den store

Säg mig, var är Alexander den stores grav?
Visa den för mig och säg mig vilken dag han dog


Det var redan på 300-talet som kyrkofadern Johannes Chrysostomos lär ha yttrat dessa ord. Idag står vi fortfarande grubblande. Under kvällen tas du med till en av historiens största mysterier. Kan vi med hjälp av arkeologin urskilja fakta från legender, var bör vi söka och kanske sedermera gräva - eller rent av låta bli? Utifrån föreläsarens egna fälterfarenheter undersöker vi trovärdigheten till en möjlig upptäckt. Vilar Alexander bland makedonska kungar eller i Egyptens Alexandria eller möjligtvis närmare än du tror? 

Vad: Var finns Alexander den stores grav?
Var: Medelhavsmuseet i Stockholm (Hörsalen)
När: 18.00-19.00, 20 september, 2018
Vem: Richard Holmgren, föreläsare

 

Alexander den stores grav

På vägen till sin viloplats drogs Alexanders kropp på en gulddekorerad vagn. Ekipaget var utsmyckat med krigsscener ur hans liv, där joniska kolonner kantade vagnens sidor. Det hela måste ha sett ut som ett mindre tempel på hjul.
 

Plundring av fornfynd är ett gissel. Men innan vi ondgör oss över djupa plundringsgropar, så kan det vara en god idé att först gräva djupt in i våra innersta. 
 

Lyssna på Richard Holmgrens kulturessä i OBS, Sveriges Radio P1 
 

Arkeologen Gustaf VI Adolf i klippstaden Petra

Indiana Jones & det sista korståget? Nej, men väl arkeologen Gustaf VI Adolf i klippstaden Petra.

Gustaf VI Adolf föddes den 11 november 1882 på Stockholms slott. Han kom att döpas på samma plats den 25 november och det sägs att ärkebiskop Anton Sundberg, som stod för själva ceremonin, döpte honom i vatten som var hämtat från Jordanfloden. I själva verket kom vattnet från slottets brunn. Betydligt verkligare skulle det bli under mitten av trettiotalet, då vår blivande konung på riktigt skulle korsa Jordan och hamna i klippstaden Petra.
 

El-Kazneh, 60 år efter kronprinsens besök. Här med alla sina kolonner restaurerade. Foto: Richard Holmgren El-Kazneh, 60 år efter kronprinsens besök. Här med alla sina kolonner restaurerade. Foto: Richard Holmgren

Gustaf VI Adolf var en omtalad och kunnig amatörarkeolog som inte bara var med på betydelsefulla utgrävningar och expeditioner till Grekland och Italien. På vinjettbilden syns han till häst (i mitten) framför nabatéernas ikoniska monument el-Kazneh. Detta var långt innan den tredje kolonnen från vänster skulle bli återuppbyggd. På fotot ovanför syns han posera vid sluttningarna till själva boplatsen och nedanför ser vi expeditionens tältläger framför Petras största fristående monument, Qasr al-Bint – den nabatéiska gudomen Dusharas huvudtempel. Denna byggnad nyttjades som stall under korsriddartiden. Var den dåvarande kronprinsen inackorderade sin egen häst, framgår inte.
 

Stort tack till den regionala myndigheten för utveckling och turism i Petra, som hjälpt mig att ta fram dessa unika arkivbilder. Fotografen är tyvärr okänd.
 
/Richard

Karyatider i basalt, ursprungligen från templet vid Tell Halaf, vaktar ingången till Nationalmuseet i Aleppo. Foto: Richard Holmgren
Karyatider i basalt, ursprungligen från templet vid Tell Halaf, vaktar ingången till Nationalmuseet i Aleppo. Foto: Richard Holmgren

Bildstorm, så kallad ikonoklasm, är ingalunda något nytt fenomen. Genom historien har religiösa symboler eller monument förstörts av religiösa eller politiska skäl. Många har idag bevittnat Islamiska statens (IS) metodiska skadegörelse av kulturarv och arkeologiska lämningar i Syrien och Irak. Men varför är det så svårt att skriva om företeelsen och kanske olämpligt att visa den i bild? Hur bör vi förhålla oss till fenomenet och handeln med antikviteter som även finansierar delar av IS verksamhet? 

Irak Syrien kulturarv

Genom satellitbilder har vi kunnat ta del av IS destruktiva framfart i ett flertal antika ruinstäder. Ett ökänt exempel är staden Palmyra som ingår i ett av FN-organet Unescos världskulturarv. Platsen har blivit en sinnebild för både plundring samt ett verktyg för terroristpropaganda med ett flertal raserade monument. Vi har även sett omfattande förstörelse från det forna Nineve, vilket vi idag känner som staden Mosul. Med sina majestätiska portar var detta en gång Assyriens huvudstad - stadsportar som nu är fullständigt utplånade. Listan på förstörelse är lång och den romerska handelsstaden Dura-Europos är sedan några år i princip helt utplundrad.
 

I populärskrift är det betydligt lättare att avfatta historiskt religiösa och politiska skeenden. Vi kan lättare förhålla oss till fälttåg, ödeläggelse, fifflande med antika statskassor samt politiska mord – detta så länge de sker i skuggan av tempeltak och kolonner. Det är historier om slitningar som på något sätt legitimeras genom avstånd i tid. Svårigheten med att konstruktivt närma sig plundring och kulturarvsförstörelse i nutida konfliktområden, är det faktum att vi ofrånkomligen måste bemöta yttringar i vår egen samtid. Men, det är inte lätt att bära ut sanningens fackla utan att sveda någon i skägget. Vi måste även tillåta oss att kritisera aktörer som inte alltid har direkta kopplingar till Islamiska statens ideologi. I det senare fallet tänker jag på världen utanför konfliktzonen och den roll som inbegriper både media, olika former av korruption samt både din och min bild av antika föremål. Det finns idag ett ganska tydligt plundringsmönster där kulturellt värdefulla föremål smugglas ut från Syrien och Irak till konsthandlare i västvärlden. Detta triggar en olycklig spiral av ignorans och illgärningar. 

Irak Syrien kulturarv


Publicitet - viktigt för att sprida skräck

Varför kan det då vara olämpligt att rapportera kring IS illdåd? Många menar att terrorister och media har hamnat i en olycklig bindning till varandra. Sedan början av 2000-talet har ett flertal skribenter och forskare även liknat mediernas terrorrapportering med en ”perverterad form av underhållningsindustri”. Vän av ordning noterar att det dessvärre även kan gälla de rader som formuleras här och i detta nu. Låt oss dock för en stund ha överseende med detta, för att åtminstone kunna vara konstruktiva. Olyckligtvis har affärsmässiga skäl inte sällan kommit att dominera över en mer analytisk journalistik. Problemet är också att överpublicitet har en tendens att över tid döva läsaren - där denne vaggas in i bruset av ett upprepande informationsflöde. Detta kräver i sin tur allt fetare rubriker och i värsta fall allt brutalare och mer omfattande dåd.
Vissa hävdar att om media slutade att rapportera om terrordåden, så kommer de snart att upphöra. Andra menar att media kan anklagas för att bedriva en tystnadskonspiration eller att göra saken värre genom att utesluta rapportering. Ett exempel på bristfällig rapportering med katastrofala följder är platsen Julfa... och med handen på hjärtat, hur många minns Julfa? Platsen ligger i Azerbajdzjan och ända in på 2000-talet fanns här världens största medeltida samling av 1500 omsorgsfullt skulpterade armeniska stenkors, så kallade khachkar. Dessa jämnades med marken under en skadegörelsen som var ett brott mot Unescos världsarvskonvention från 1972. Trots EU-parlamentets medling, återstår idag bara grus. Knappt.


Men hur ska media då kunna hantera detta dilemma och hur ska man kunna sprida kunskap om händelser utan att det blir en del av terrorns propagandaapparat? Ett första steg kan vara att undvika fokus på själva förstörelsen. Istället för att media riktar in sig på bävan och skräck, bör man kanske visa bilder på motstånd. Genom att lyfta fram människor och organisationer som engagerar sig mot destruktiva krafter - ja, de är många - så kan man skapa en känsla av samlad kraft, engagemang och möjlighet att påverka. Detta har möjlighet att bli en kontrasts till den negativa nedåtspiral av hopplöshet som tenderar att råda idag. Truismen i att inte ge upp mot terrorismen och att låta den diktera vårt dagliga liv, borde i högsta grad även gälla nyhetsflödet.  

Irak Syrien kulturarv


Plundring som finansiering

Islamiska statens ideologi kan alltså gynnas på det sätt som förödelsen porträtteras. I detta finns även ett relaterat problem som berör milisens finansiering. Samtidigt som monumentala kulturarv förstörs i Syrien och Irak, smugglas antikviteter på regelmässig basis ut till köpare i framförallt Europa, i USA och delar av Asien. Genom flera internationella organisationer som arbetar med arkeologi och kulturhistoria i Främre Orienten, har en tydligare bild av handeln med antikviteter växt fram. Några av dessa är American Schools of Oriental Research samt de antikvitetsdepartement som är verksamma i eller nära konfliktområdena. Genom dessa vet vi idag att den väpnade salafistiska terrormilisen ofta rekryterar utsatta invånare för att plundra antikviteter. Föremålen används sedan som mutor till korrupta tjänstemän samt som realkapital mellan brottsliga inrättningar, ofta i byteshandel mot vapen inom och utanför landet. Rariteter nyttjas även för att kunna ta sig över gränsområden, men den kanske mest omfattande handeln berör alltså den internationella och svarta marknaden av antikviteter.

Det är ingen enkel sak att ta fram ett marknadsvärde på antika föremål och därför krävs även nätverk av utomstående experter som kan värdera föremålen innan försäljning. Detta görs i regel av mellanhänder i länder som ligger i direkt anslutning till konfliktzonen och därifrån kan föremålen exporteras vidare under relativt kontrollerade former. Dessa expertnätverk är inte några nyetablerade institutioner. De har funnits där i decennier och skott sig på den plundring som även pågått i fredstid. I samband med konflikten i Syrien och Irak har detta dock blivit en alltmer lukrativ affärsmodell. Under långvariga konflikter är fattigdomen dessutom så utspridd att plundringen av framförallt gravföremål blir en given överlevnadsstrategi i vanliga människors vardag.     

Irak Syrien kulturarv


Varför vill vi köpa antika föremål?

En nyckel till att få stopp på plundringen och de krafter som finansieras av denna, är att komma till bukt med ett annat problem. Svaret på detta återfinns inte i djupa kulturlager, men väl djupt inne i det mänskliga kynnet. Precis som idag var antikens människor i behov av attiraljer. Ett slags hyllande av föremål – både som funktionella, religiösa, intressanta eller endast vackra sådana. Det var också av denna anledning som arkeologin inledningsvis blev möjlig som disciplin – det vill säga studiet av människans materiella kultur. I allt detta finner vi ett tidlöst dilemma. Idag får vi lära oss att man inte blir lycklig av att äga en massa föremål och speciellt inte de som grävts fram ur jorden. Det finns flera anledningar till detta. Rovgrävda föremål kan förlora sitt sammanhang om de inte tas fram av expertis, det vill säga arkeologer. Inte minst kan olika kulturer äga levande traditioner till sitt förflutna genom identitetsskapande kulturföremål. Följaktligen efterlämnade kejsar Titus ett Jerusalem i trauma, när han år 70 tog med sig den sjuarmade ljusstaken hem till Rom.
 

Rovgrävningar efter fornfynd föranleds alltid av en köpkraft. Det senare utgörs ofta av ägare till privata samlingar eller kuriositetsjägare. Samlandet är ett allmänmänskligt drag som hängt med oss sedan vi var jägare och just samlare. Frågan är hur vi i detta fall kan fortsätta att ”samla” antikviteter utan att hetsa till lusten att äga? Att skapa ordning för att styra upp vår tillvaro, så kallade taxonomier, är mänskligt universella. Men det är däremot inte ägandet. Många vill dock fortfarande äga en antik kruka och därför måste bland annat muséer bli bättre på att inte lyfta fram vackra föremål - pjäser som eggar till investering och ägande. Fokusera istället på det forna livet med allt vad det innebär och förklara för TV:s värderingsexperter att deras arbete med arkeologiska föremål inte nämnvärt skiljer sig från det som sker i mörka vrår kring konfliktzonernas gränser. Avslutningsvis bör det understrykas att plundring inte endast är resultatet av väpnade konflikter, men ett i allra högsta grad pågående dilemma. Detta bottnar ofta i fattigdom eller bristen på konsekvenstänkande i världens alla länder. Risken att endast fokusera på rovgrävning och kulturarvsförstörelse vid en bestämd konflikt, gör att vi står handfallna inför ett pågående problem som vi faktiskt kan påverka. 

Richard Holmgren

Efterskrift – ett legendariskt möte i Syrien

Woolley och Lawrence vid utgrävningarna i Karchemish, ungefär 1913. Woolley och Lawrence vid utgrävningarna i Karchemish, ungefär 1913.

Det är med vemod jag minns mina arbeten och utgrävningar i norra Syrien. Mellan arbetspassen, längs med floden Eufrat, svalkade vi oss under de vattenkaskader som pumpades ut över ett prunkande jordbruk. En man som låg på sin ålders dödsbädd, tillkallade oss en kväll för att stolt berätta att han en gång hade arbetat med utgrävningar under självaste Lawrence av Arabien. En fantastisk tidslänk således - detta med åren 1912-1914 och de berömda utgrävningarna av Karkemish, ett stenkast norröver. Mannen i sängen finns inte längre i livet och föga visste han att detta även skulle inbegripa hans by och allt som vi hade grävt fram – en plats med potential att engagera både gödande turism och kunskap och därmed alternativ till plundring.

Syrien Utgrävning

Numera råder kaos. Stora delar av Syrien och intilliggande länders inkomst har tidigare baserats på nyfikna turister som i sin tur även finansierade underhållet av arkeologiska platser. Hotbilden av terrorism med uteblivna resenärer påverkar ett helt humanistiskt ekosystem. Människor som lever av turistnäring tvingas in i en ekonomiskt ohållbar tillvaro och vetenskapliga institutioner nödgas omorganisera sig i hålrummet av uteblivna projekt. De arkeologer som fortfarande arbetar i fält gör det ibland med livet som insats och akuta arkeologiska undersökningar blir ibland hastverk eftersom det som grävs fram måste färdigställas under en enda säsong. Att pausa arbetet med halvt exponerade lämningar är otänkbart när rovgrävningar är en del av vardagen.
 
Richard Holmgren

EN KVÄLL OM ÄVENTYR
20 oktober 2017, kl. 18:30 - 23:00


Varför är "att resa" vår allra vanligaste hobby? Vi pratar äventyrslust, drömmar om det oupptäckta, att övervinna hinder och sätta nya platser på kartan. Vad har de gamla upptäckarna gemensamt med nutida äventyrare? Den här kvällen gästas museet av Emil Sergel - en äventyrare i dess sanna bemärkelse och den världsvane arkeologen Richard Holmgren. Tillsammans analyserar vi människans äventyrslust. Samtalet leds av Karin Wästfelt på Världskulturmuseerna.

Var: Medelhavsmuseet, Stockholm
Pris: 80kr


Emil Sergel är frilansfilmare och har producerat äventyrsdokumentärer för bland annat SVT. Genom kameralinsen har han upplevt bergsbestigning i Himalaya, djuprekord i Röda havet, expeditioner i polarområden och nära möten med hajar i Mocambique.

Arkeologen Richard Holmgren har färdats till jordens alla hörn för nya upptäckter. Sedan början av 90-talet har Richard medverkat olika utgrävningar bland annat i Konungarnas Dal i Egypten och i Petra i Jordanien.

LÄS MER HÄR

...eller lyssna på oss i programmet "Förmiddag" i SR P4, Stockholm HÄR

Äventyr och upptäckter. Foto: Richard Holmgren
Tjernobyl Foto: Richard Holmgren

Vad den svarta stenen i Mekka är för islam eller vad det allra heligaste i Salomons tempel är för judendomen – det är vad den så kallade elefantfoten i Tjernobyl är för självaste Beelzebub. Tingesten är ett stelnat flöde av radioaktivt material, corium, som till utseendet liknar just en elefantfot. Fortfarande arbetar den sig långsamt ned under den ökända reaktorbyggnaden i Tjernobyl.
 

Tjernobyl Foto: Richard Holmgren

Det var ett synnerligen omskakande år 1986. I slutet av varje månad under årets inledningsskede, följde den ena katastrofala nyheten efter den andra. Samtliga händelser utgjorde exempel på misslyckanden att tämja explosivt kemiska, fysiska och militära krafter – effekter som påverkar fram till denna dag. Vad var det då som hände?

Rymdfärjan Challengers raketbränslet bröt sig ohämmat loss och bromsade flera år av tyngdlös upptäckarglädje med spaningssatelliter. Månaden efter sköts ytterligare en projektil, om än i mer horisontell riktning och slätade ut mattan för NATO och vinstdrivande expansionspolitik. Olof Palme föll omdelbart framstupa utan att ens hinna uppfatta den första av lögner i en av världens största mörkläggningar. Nästa uppskjutning kom två månader efter skotten på Sveavägen. En oplanerad effekthöjning i Tjernobyls kärnkraftverk fick ångtrycket i reaktor 4 att skjuta i höjden. Detta kom att förstöra reaktortanken, sätta eld på den grafit som bromsar snabba neutroner och vidare medföra en radioaktiv brand som skulle kontaminera betydande delar av folks vardag för en lång tid framöver. I mänskliga mått mätt, för evigt. Årets tredje explosiva kedjereaktion blev därmed ett faktum och omsider har vi nu nått fram till elefantfoten.
 

Trots ett besök i Tjernobyl under förra veckan, kan jag av naturliga orsaker inte visa någon bild på en elefantfot. Tanken är att undvika problem med copyright, men bilder finns där ute. Titta får du se. Varför tog jag då själv ingen bild när jag ändå släpats in till centrum av Tjernobyls så kallade exclusion zone?

De första fotona av elefantfoten togs nämligen genom att placera en kamera på hjul, vilken sköts fram bakom ett hörn. Att direkt beskåda foten skulle ha varit som att erfara den där ödesmättade VHS-filmen som cirkulerade i filmen ”The Ring”. Likt en vålnad hade anblicken av den strålande massan sugit all kraft ur en människa. En dödsängel med stripigt svart hår hade med knyckiga rörelser gjort betraktaren hålögd, tandlös samt själlös och dragit ned vederbörande i en mörk helvetesbrunn. Det vore som att för 2600 år sedan titta in i Jerusalems allra heligaste, fast tvärtom – dock med samma ödesdigra konsekvenser. Det gick helt enkelt inte. Kanske har du i mardrömmar sett de där små svarta tomtarna som står i slutet av mörka korridorer? De som bara står där och utstrålar ångest och själanöd och är alltför kraftfulla för att titta på eller att överhuvudtaget närma sig. Det mina vänner, det är Tjernobyls elefantfot. Men varför så ohälsosam? 
 

Duga-1, en jättelik radar ståendes i Tjernobyls skogar, även kallad den “ryska hackspetten” efter sin upprepande och störande ljudsignal. Anläggningen skulle upptäcka kärnvapenmissiler från väst. Foto: Richard Holmgren
Tjernobyls ängel basunerar ut undergången. Foto: Richard Holmgren Tjernobyls ängel basunerar ut undergången. Foto: Richard Holmgren

Elefantfoten är världens farligaste avfall. Själva formen utgörs av en stelnad massa - ett resultat av att när reaktorkärnan började smälta, så producerades en slags lavaliknande substans. Smältan som ursprungligen var vansinnigt radioaktiv består av upplöst betong, själva reaktorkärnans skydd och sand. Den är alltså inte resterna av något kärnbränsle. Således kom man att kalla denna pyrande och svart-bruna klump för corium - detta eftersom reaktorkärnan var dess källa.
 

Många år efter katastrofen var elefantfoten mycket het men efter drygt 30 år är den fortfarande varm - detta i stark motsats till Palmeutredningen. Om man inledningsvis, om än under några sekunder, hade närmat sig elefantfoten så hade en snabb död väntat – eller som det stod skrivet vid dörren till Tutanchamons grav; döden ska komma på snabba vingar till den som stör kungens frid. Under tassarna på förtamade rovdjur, håller elefantfoten alltjämt på att arbeta sig ned genom Tjernobyls fundament. Skulle den stöta på vatten kan ytterligare en explosion inträffa. Faran med detta är att grundvattnet och vidare vattenflöden kring reaktorn kan påverkas. Det var av denna anledning som man initialt gjorde allt för att släcka branden utan att använda vatten.
 

Tjernobyls djur

I elefantfotens frånvaro - håll istället till godo med mina andra foton från besöket utanför Tjernobyls sarkofag samt den närbelägna och hårt drabbade staden Pripyat. Begrunda en av världens värsta katastrofer och försök visualisera allas vår kryptonit som fortfarande pyser i epicentret för det ohyggliga. 

/Richard Holmgren

Richard Holmgren i profeten Arons helgedom, i klippstaden Petra. Foto: Per-Åke Aronsson
Richard Holmgren i profeten Arons helgedom, i klippstaden Petra. Foto: Per-Åke Aronsson

Biblisk arkeologi – nya fynd berättar
 
Att förankra gammaltestamentliga berättelser med materiella fynd och platser, bör tas med försiktighet. Detta är något som stundom missbrukats inom arkeologin. Att med förnuftet pröva, ibland symboliska berättelser, kräver mer av arkeologin än den kan klara av.

Men, emellanåt händer det att verkligheten överträffar berättelsen. Följ med oss på några spännande och annorlunda arkeologiska äventyr under tre kvällar i oktober. Arkeologen Richard Holmgren föreläser på Medelhavsmuseet i Stockholm.

 

PROGRAM
 

Sökandet efter heliga berg och försvunna städer
5 oktober, 2017 - Medelhavsmuseet

Noas ark och Ararat – arkeologisk pseudovetenskap?
12 oktober, 2017 - Medelhavsmuseet
 

Där kroppar aldrig ruttnar - en bibelarkeologisk gåta
19 oktober, 2017 - Medelhavsmuseet

 
Richard Holmgren med Yerro Jallow vid ett gigantiskt kapokträd. Foto: Andreas Liljegren.

Kapok (Celiba pentandra) brukar även kallas för bomullsträd. Det närmsta man kommer ett snöfall i tropikerna är när trädets frökapslar springer sönder och vida sprider sina singlande flingor. Trädets frukter innehåller nämligen frön som sitter på silkesliknande hår. Dessa äger förvisso en likhet med bomull, men det är inte från kapokträdet som vi får bomull - då får man leta någon annanstans. Trädet äger dock andra spännande egenskaper. Låt oss därför botanisera.

kapok

Fibrerna i kapokträdets frukter är för sköra för att användas som textilmaterial. Däremot fungerar dessa utmärkt som stoppning i madrasser och kuddar. Fibrerna är dock extremt lättantändliga och därför är kapokstoppade nallebjörnar ett utrotningshotat släkte i Sverige. Som fyllning är materialet bättre lämpat att användas i vatten, där fibrerna i pressat tillstånd, kan bära nästa 40 gånger sin egen vikt. Detta har gjort råämnet utmärkt som fyllning i exempelvis simdynor, inte minst eftersom det är vattenavstötande. Med klorfyllda näsor och i sällskap med ilskna badvakter, var vi en gång i tiden fullständigt beroende av dessa tropiska frukter. 
 

Votivgåvor i form av ymnighetshorn inuti det livgivande kapokträdet. Foto: Richard Holmgren. Votivgåvor i form av ymnighetshorn inuti det livgivande kapokträdet. Foto: Richard Holmgren.

Trädet förekommer i olika former på nästan samtliga kontinenter – exempelvis i Västafrika, som på bilden ovan. Hos Bengfolket i Elfenbenskusten, även kända som Gan- eller Nganfolket, har kapokträdet haft en alldeles speciell funktion. I boken Under the Kapok Tree, beskriver Alma Gottlieb den värsta form av synd som kunde besmutsa den livnärande jorden. Detta var att utöva sex i skogen eller på de omkringliggande åkrarna. Glöm alltså tanken på att dra dig undan med din partner.
För att kunna skilja på socialt legitimerade och illegala platser för sexuellt umgänge, lät en lokal fackman plantera ett rituellt kapokträd i varje by. Detta träd syftade till att göra sexuella aktiviteter accepterade i de enskilda samhällena. Sex i skogen var med andra ord förbjudet eftersom det inte fanns några rituellt planterade kapokträd som kunde legitimera dylika aktiviteter. Förvirrande nog bestod hela skogen av dessa träd, men de saknade alltså ovan nämnda egenskaper. Trädet representerade begynnelsen och därmed förutsättningen för hela bylivet. Att bryta mot detta sextabu kunde således få grava konsekvenser. En kvinna kunde på så vis äventyra sin fruktsamhet eller ställas inför svårigheter att föda barn. Följden av handlingen kunde även föras vidare till hennes anhöriga, speciellt via det matrilinjära släktledet. 

 

Inuti stammen på ett gigantiskt kapokträd. På ön Tobago bör detta ses som ett synnerligen vågat initiativ. Foto: Richard Holmgren. Inuti stammen på ett gigantiskt kapokträd. På ön Tobago bör detta ses som ett synnerligen vågat initiativ. Foto: Richard Holmgren.
Enligt en tradition från Trinidad och Tobago, består satans borg av ett stort kapokträd som växer djupt inne i skogen. Bazil är en dödsdemon som en gång fängslades inuti trädet av en slug snickare. Den senare lär ha lurat demonen att träda in i trädstammen, vilken innehöll sju urholkade våningsplan. Där härskar Bazil ännu idag. Lika förödande som sex i skogen, vore det således att försöka att ha ostörd sex inuti ett kapokträd. Åtminstone på Tobago.

/Richard Holmgren
 
Sex i skogen

Nyhetsbrev...

ARCDOC Nyhetsbrev

Vill du få mail om nya artiklar på bloggen, aktuella föredrag samt tips om nya spännande resor - fyll då i fälten nedan. Du kan avsluta med ett klick när du vill.

Resor just nu

...Biblisk Arkeologi, höstresa 2018
 

...Armenien - Legender & Arkeologi öster om Ararat, höstresa 2019
 

...Resa till Kungens Italien & Etruskerna 
 

Konferensresa
med upplevelser

Senaste inlägg

ARKIV

Länkar

Senaste kommentarer