Banner Stones Logo

Vila i frid - vila i pappkartong

Precis som idag var forntidens människor i behov av en massa prylar. Många var så beroende av sina saker att de till och med tog dem med sig ned i graven – ofta för att använda dem på andra sidan. Det här skapar ett slags tidlöst dilemma, för idag måste vi lära oss att man inte alls blir lyckligare av att äga en massa saker och speciellt inte prylar från forntiden. Detta leder oss vidare till arkeologisk etik, blixtljus, organdonationer och pappkartonger. Men hur? 

Grav plundrad på sitt innehåll. Foto: R. Holmgren Grav plundrad på sitt innehåll. Foto: R. Holmgren

Hos en arkeolog bör man inte hitta några fornfynd i form av prydnadssaker i hemmet. Det finns därför ingen annan yrkeskategori som passar så bra in på frågan om man har några skelett i garderoben - för det är just där de av nödvändighet i sådana fall måste hamna.

Något bland det bedrövligaste man kan se som arkeolog är spåren efter den ökande plundringen av fornlämningar. En av dessa är gravplundringen. Den senare hör ofta samman med hänsynslösa ligor som säljer skövlade arkeologiska föremål till mycket höga priser – föremål som senare dyker upp lite varstans i världen. Men de som utgör början på själva handelskedjan, de som gräver upp själva föremålen - de utgör vanligen delar av en fattig lokalbefolkning, ofta i tredje världen. För dessa människor handlar detta ofta om en alternativ inkomst för en annars fattig tillvaro. De tycker nämligen inte att det där fyratusenåriga örhänget är mer värt än deras barns skolgång eller överlevnad... eller en flat screen. Människor som grinar illa åt plundring ser inte alltid det här problemet. För rika och välutbildade länder är plundringen av fornhistorien främst ett hot mot kulturvetenskapen och att en massa föremål hamnar ur sin kontext - det stökar liksom till i det som vi försöker få ordning på - det förflutna.
 

Här vilar man fortfarande tryggt Här vilar man fortfarande tryggt

För att kunna stoppa gravplundring så måste vi som arkeologer med andra ord ha ett mycket bra argument – ett argument som säger att vetenskapen går före fattigdom och elände - och detta blir svårt. För när vi givit oss in på diskussionen om etik så nödgas vi även svara på varför det är ett helgerån att plundra en grav på sina föremål men att det inte skulle vara ett helgerån att i arkeologiskt forskningssyfte plundra någon på sin gravfrid… och sina föremål.

Alla fotografer känner till att styrkan på blixtljuset avtar med kvadraten på avståndet. Ofta känns det som om det är samma lag som styr människans känslor i relation till tid – det att medkänsla avtar i kvadraten på avståndet i tid och rum. För många upplevs en lång tidsaspekt som något legitimt för att få störa gravfriden. Må så vara, men detta faktum ruckar på hållbara moralprinciper på ett vidare plan. 

Likt blixtljuset avtar medkänslan i kvadraten på avståndet i tid och rum Likt blixtljuset avtar medkänslan i kvadraten på avståndet i tid och rum

Hur kan då alla parter bli nöjda när det kommer till gravplundring? Det finns faktiskt en lösning men detta sker inte på en handvändning. Både utsatta och utgrävda fornlämningar kan förvandlas till turistattraktioner – därför bör arkeologer kanske ägna mer tid åt att nå ut till er - som nu till exempel. Turism ger sedan pengar till fornlämningsområdena och människor finner sedan alternativa försörjningar framför plundring. De där hänsynslösa och rika ligorna är sedan ett annat problem som varje lands lagstiftning får ta hand om. Vi själva måste också lära oss att det må vara spännande att ta del av det förflutna, men nödvändigtvis inte äga det (läs även: "Från Jägare och samlare till Jägare och samlare").
 

Jordansk lagstiftning stoppar exporten av plundrat gravgods. Foto: Richard Holmgren


Ett problem kvarstår dock – de döda har fortfarande ingen talan. Om de döda alltid återbegravdes vid sina hemorter efter det att arkeologer studerat dem, så kanske vi kunde mildra störandet av gravfriden och understryka respekten för det som vi vill skydda. Eftersom vi ju har en diskussion om huruvida vi vill eller inte vill skänka våra organ efter vår död – så måste det ju betyda att vi verkligen bekymrar oss om våra kroppar efter det att vi dött. Alltså bör vi även respektera dem som dött tidigare - åtminstone för att upprätthålla moral och etik.

Visst vill vi att kommande kulturer ska veta mer om vårt eget vardagsliv men också att de respekterar vår gravfrid. För vem vill väl ana att man kan hamna i en pappkartong på en hylla, flera hundra mil från de människor som varit en så viktig del av vår tid på jorden - på en plats där vi själsligen ägnat våra liv? Även detta splittrar kontext. Det är verkligen naivt att utgå från att de arkeologiska hyllor, pärmar och flashdiskar som idag ordnar det förlutna, finns kvar om tusen år. 
R.I.P och lycka till!

 /Richard Holmgren


Texten bygger på mitt sommarprogram i Sveriges Radio P1, 2001
 

Något att tillägga?

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln