Hur man gör ett förkrympt huvud
Förkrympt huvud, tsantsa. Foto: Richard Holmgren
Huvudjakt har praktiserats av flera olika kulturer över hela världen, men fram till mitten av 1900-talet känner vi fenomenet kanske bäst från Sydostasien och Sydamerika. I det senare fallet är huvudkrympning kanske bäst känd genom Shuarstammen som utgör en del av Jivarofolket. Shuarfolkets område sträcker sig framförallt mellan Andernas östra sluttningar ned mot Amazonas lågland i Ecuador.
Även om omkringliggande indianfolk betraktade shuarindianernas förkrympta huvuden (tsantsa) som krigstroféer, så ansåg shuarmännen att de istället sökte kontroll över offrets själ (musiak). Denna var viktigt för att råda över kvinnornas arbete och odling av basfödan manioc som i sin tur var avgörande för det biologiska och sociala livet. När indianerna kom i kontakt med den moderna västvärlden ökade handeln med allehanda varor såsom exempelvis gevär i utbyte mot tsantsas. Detta samt andra yttre påverkande faktorer ledde till uppfattningen av shuarfolket som stridslystna och aggressiva.
Från onsdag 9 mars 2016, kl 14.30
Recept
1) Huvudet kapas från kroppen strax över nyckelbenet.
2) Ett snitt görs från nacken och upp på huvudets baksida.
3) Skinnet med dess hår avlägsnas försiktigt från kraniet utan att förstöra ansiktsdetaljer.
4) Innanmätet, kraniumet med dess vävnad, offras i floden till anakondan Pangi.
5) Ögon och munhåla sys ihop temporärt för att underlätta under krympningsprocessen.
6) Huvudskinnet kokas upp under någon minut och får sedan sjuda i ett par timmar (vid för hård kokning eller för lång sjudning kan håret lossna). När huvudet krympt till ca 1/3 tas det ur koket och bör då ha en bakteriefri och gummiliknande känsla.
7) Skinnet med håret vänds nu ut och in och resterande vävnad skrapas försiktigt bort med en skrapa eller en kniv.
8) Skinnet vänds sedan tillbaka och nacksnittet sys igen med starka växtfibrer. Nu har huvudet en påsaktig och lös form vars resterande process tar ca 1 vecka.
9) Värm valnötsstora stenar i glöd och fyll huvudpåsen med dessa i omgångar.
10) Stenarna måste ständigt ”vandra runt” så att skinnet inte sveds. Ersätt ständigt avsvalnade stenar mot varma och upprepa processen under ett par timmar varje dag under loppet av en vecka. Efter halva denna tid kan man övergå till upphettad sand för att nå alla små skrymslen. Huvudet ska få en storlek av ca ¼ av dess ursprungliga storlek. Heta stenar används även på utsidan och till sist för att hjälpa till att forma ansiktsdrag.
11) Skamfilat och osymmetri hår vid ögonbryn och hårlinje putsas bort genom svedning.
12) Munnen fogas samman med tre korta pinnar från Chontaduropalmen till en ”plutmun” (en glödhet kniv eller machete kan vara till hjälp för att forma läpparna) vilka sedan surras samman med växtfibrer – pinnarna kan sedan lämnas kvar alternativt tas bort om fibertråden istället fästs i läpparna. Lämna långa ändar på trådarna i dekorationssyfte.
13) Gör en hänganordning medels en tråd genom hjässan. Tråden fästs i en på tvären placerad chontapinne på huvudets insida.
14) Den nästan färdiga produkten hängs sedan intill en öppen eld för att sotas alternativt bearbetas med kol på utsidan som ett extra skyddsbevarande skikt.
15) Dekorera sedan munnens trådändar med pärlor och fjädrar.
16) Den färdiga tsantsan hängs sedan runt framställarens hals.
(lokala varianter samt skilda åsikter på framställningen förekommer)