Manusutkast
Sommarvärd 23 juli 2001
Richard Holmgren, copyright



”Upptäckarglädje”


Intro (Bakgrundsljud: böneutrop på avstånd)

”Taal!” - ”Taal hoon!”…Någon ropade från ett jättelikt schakt som öppnats mellan några vita husfasader - husfasader ni vet så där bländande vita att man måste kisa. Arbetet stannade upp och alla egyptiska arbetare som höll på att transportera upp sand i korgar riktade full uppmärksamhet mot mannen som hade tjoat. Jag såg att han stod och blickade ned i ett rykande hål, precis intill en gnisslande hissanordning. Sakta höll den på att fira upp något från underjorden. Jag släppte mina verktyg och sprang bort för att göra mig redo - redo att möta det som inte sett dagens ljus på kanske tretusen år… Äntligen kände jag att jag hade hittat rätt - kanske inte rätt upptäckt, men rätt bana i livet så att säga. Jag var nu, som man skämtsamt brukar säga om arkeologin ”på väg att välja en framtid i ruiner”.

Det är jag som är er sommarvärd idag. Mitt namn är Richard Holmgren och jag arbetar som arkeolog…


Musik: Sting – Mad About You (tid: 3:53)



"Från Östgötaslätten till Egypten"

…Jag höll just på att fotografera maträtter på Teneriffa. Ni vet, sådana där bilder i restaurangmenyer som aldrig riktigt motsvarar verkligheten. Jag befann mig i ett förvirrat tillstånd och hade just återvänt från ett omtumlande Peking 1989. Där, hade jag tagit farväl av en kinesiska - en av studenterna som blivit offer för studentupproret på Himmelska Fridens torg. Jag kom att skriva ett tiotal brev till henne men de kinesiska myndigheterna såg till att breven hamnade i soporna.

…Härifrån kunde mitt liv ha fortsatt hur som helst - som journalist, som antropolog, som fotograf, eller som någon aktiv förkämpe… men, upptäckarglädjen och den geografiska förflyttningen mellan olika kulturer kunde faktiskt vidgas ytterligare en dimension – den i tid. Jag valde att följa ingivelsen och den gamla drömmen, att bli arkeolog.

Jag fotade min sista maträtt, en paella med ett fånigt paraply i, och åkte sedan hem för att inleda min arkeologiska karriär…Vid sidan om studier fick jag jobb som arkeologisk assistent vid utgrävningar hemma på Östgötaslätten. Jag lärde mig att köra skottkärra, göra tunga lyft och sopa naturen ren från jord. Jag satt upp och ned med huvudet i gropar och lyssnade till årets sommarvärdar - gjorde fikapauser i gräset och samtidigt fick jag betalt för det hela – jag var i himmelriket.

Året därpå kom jag att assistera en ungersk expedition i Egypten. Jag skulle vara med vid utgrävningen av en större grav i byn el-Quorna – alltså ett stenkast från konungarnas dal - ni vet där Carter gjorde den där legendariska upptäckten av Tutanchamons grav. Som många andra blivande arkeologer bestod mitt arbete även här i att skjuta skottkärror och i bästa fall dra ett och annat streck på en ritning.

Här uteblev både regnen och fikapauserna i gräset  - men det bjöds på annat. Gustaf som ledde utgrävningarna hade satt mig sysselsatt i att sortera krukskärvor i en av gravgångarna. Stora delar av arbetet satt jag i en mörk gång som mynnade ut i kryptan till en av Ramses den andres ministrar - allt var praktisk taget översållat med bråte. Mumiens förbannelse i all ära, men här fanns bara mumier och krukor till förbannelse. Jag befann mig nu i en till synes helt absurd miljö, långt från paella med paraplyer - här låg förtorkade kroppar staplade på rad, på bårar, i kartonger och östgötaslättens enstaka och sällsynta krukskärvor hade nu ersatts av ett ständigt krasande ljud under mina kängor.

Jag hade fått veta att både sarkofagen och själva gravkammaren besynnerligt nog hittats tomma!? Det var alltså där de riktiga rariteterna hade förvarats. På det hela taget var den tömda graven ganska märklig eftersom ingen passerat de långa kryptgångarna sedan det begav sig. Jag hade i början frågat Gustaf varför sarkofagen var tom. Han hade då höjt lampan mot kryptans tak – ”wäl, look hier”, sa han. Jag såg att någon med hjälp av sotet - förmodligen från ett ljus - stiligt hade lämnat sin namnteckning - ja, ungefär som ”Kilroy was here”. I nästa veva hade Gustav gjort mig uppmärksam på ett gaaapande svart hål i ena kryptväggen. Någon hade uppenbarligen gjort rent hus utan att visa det minsta intresse för allt bråte som tycktes blockera huvudingången. Till alla museibesökares stora glädje och till alla arkeologers stora skräck, så vet vi idag mycket väl vem som signerat graven. Hans namn var Belzoni…                                                             


Musik: Robert Broberg – Öken (tid: 5:09)



"Belzoni och skattjakt"

…Ja just de, var var vi…Belzoni, ja. Belzoni, han var bland annat cirkusartist. För ett par sekler sedan uppträdde han genom att visa musklerna – således - en ganska lyckosam kombination när det kom till att släpa hem bråte från plundrade gravar. Belzoni visste egentligen inte att han plundrade, han var sin tids arkeolog – eller ska vi säga - arkeologin var inte riktigt upptäckt ännu.

Vill man släpa hem något idag så krävs det år av studier och fältarbete - för att inte tala om gott rykte, kontakter och en rejäl hög av pappersexercis med viktiga stämplar. Den stora skillnaden är också den att man måste släpa tillbaka det man släpat hem. En annan avgörande skillnad är att de föremål som följer med hem, för ett tag, är forskningsobjekt - även om de ibland också råkar vara vackra rariteter. För ... rent hypotetiskt alltså .... hur skulle det se ut om en egyptisk expedition från Kairo, inte, skulle lämna tillbaka innehållet från till exempel Uppsala Högar. I Sverige vimlar det av Belzoni-inkarnationer... för hur ofta frågar inte gemene man om dom har rätt att behålla det där dom hittat i potatislandet – och, jag syftar då inte på potatisen...

Med arkeologi menas alltså att man studerar människans förflutna genom de materiella kvarlevor som står att finna. Det där med människans förflutna bör understrykas - därför att arkeologer, och till skillnad mot vad många tror, alltså inte gräver upp dinosaurier – åtminstone inte med vilje. Det gör paleontologer.  

Det där med materiella kvarlevor är viktigt att resonera lite kring. För även om en omdömesgill arkeologs dröm är att finna sammanhang, så blir vi nog alltid lika glada över enstaka, vackra och spektakulära fynd. Arkeologer är dock livrädda för att bli associerade med skattjakt. Att sedan många museer är fullpackade med hela och vackra föremål i bästa Belzonianda – vilket ju onekligen för tankarna till hysterisk skattjakt – det är en olycklig omständighet som jag inte riktigt är i stånd att förklara…. eller ska vi säga, försvara. Det måste nog tillfalla ännu en annan vetenskapsgren – förmodligen psykoanalysen.

Eftersom det arkeologiska arbetet kan innebära dagar av mödosamt arbete - envisa flugor, tomma jordlager, dammlunga eller hällregn - samt det faktum att man mer eller mindre måste bläddra igenom ett halvt bibliotek för att komma till några slutsatser - så kommer onekligen det där vackra fyndet som en gudagåva och det blir svårt att inte falla för den upptäckaranda som många associerar med skattjakt…. Men vad är egentligen en skatt? Allvarligt talat – det finns väl knappast någon idag som på allvar menar en kista full med ädelstenar. En skatt för mig är att finna pusselbiten till en för mig intressant fråga…. ”Elli bidauer bilagi” – har mina arabiska medarbetare sägt till mig under mina 10 år i Mellanösterns jord. Det betyder ungefär ”den som söker ska finna”. Med åren har jag förstått att själva upptäckten sällan motsvarar det man söker – och det är det som är det stora i orden, ”…elli bidauer bilagi…”                                                    


Musik: Cat Stevens – Sitting (tid: 3:12)



"Rövargrottan" (Bakgrundsljud: Droppande grotta)

…Det fanns dock en tid för mig - när sökandet efter glittrande skatter var en realitet – en tid som inspirerade till upptäckarglädje och där själva skatten just inte var något annat än en den där hålan staplad med glimmande föremål. I de yngre tonåren var jag med i något som hette Östgöta Grottklubb. Några helger om året samlades ett gäng grottforskare för att leta försvunna grottor. Många i klubben var hängivna amatörgeologer som kunde vrida och vända på en sten i timmar. Min kompis, Tomas och jag - vi var där av en helt annan anledning. Väl framme vid de olika grottorna trängde vi oss in för att upptäcka vad som dolde sig bakom nästa krök. Utanför stod expeditionsledaren besvärat och såg sitt ansvar rinna honom ur händerna… Tomas och jag var luttrade, som ynglingar hade vi både utforskat Roms katakomber och även, med gråten i halsen, blivit inlåsta i en egyptisk grav - senare utsläppta mot surt förvärvade pengar.

En gång. En gång som jag minns med stor spänning, det var när vi i klubben skulle försöka lokalisera en sedan länge försvunnen grotta – en grottgömma som enligt folksägen gick under namnet Rövargrottan. Där - sades det – där, hade rövare gömt undan dyrbarheter från sina olika räder.

Vi hade gått utspridda på led genom skogen för att söka igenom ett trovärdigt område. Terrängen var eländig och snårig och sinnena var på helspänn. Inget kändes omöjligt. Plötsligt såg jag Tomas med något finurligt i blicken – pssst… kom och titta här sa han. Ingen hade sett oss. Tomas hade hittat en dold skreva som sänkte sig några meter ned i berget. Till saken hör att om ledaren hade bevittnat hålet, så hade vi säkert blivit förbjudna att ta oss ned utan redskap. I baktanken fanns också att detta ju kunde vara ingången till just det vi sökte - och det ville vi minsann inte trängas om. Vi halade oss ned - jag tätt efter Tomas. På botten fanns höga ormbunkar och ett parti överväxt mossig sten som såg ut att dölja en låg grottöppning. Frenetiskt började vi lyfta bort sten efter sten och innan vi visste ordet av satt vi hukade framför en kvadratisk mörk grottgång som förde djupt in i urberget. Innan vi gick in tog vi i hand, och svor att vi skulle hålla tyst om vår upptäckt – åtminstone ett tag, för att få njuta av den i all avskildhet. Vi hukade oss och gick in…  
                                                     

Musik: Ming Tea - BBC (tid: 2:01)



"Arons heliga berg" (Bakgrundsljud: Droppande grotta)

…Grottgången fortsatte...svängde höger… fortsatte - gjorde sedan en plötslig sväng åt vänster. I all tysthet trängdes vi om att få vara först att se själva upptäckten - Rövargrottans skatt. Passagen rätade ut sig och tycktes mynna ut i ett svart litet utrymme. Känslan av spänning var obeskrivlig. Ovanför berget gick de andra ovetande om våra hjärtklappningar någonstans långt där nere. Väl framme vid den mörka hålan började vi frenetiskt att lysa runt med våra ficklampor – från golv till tak – från sida till sida… om och om igen... Det var tomt! Vi hukade oss ned över golvet och grävde ivrigt i den lerblandade sanden. Östgöta grottklubb hade plötsligt förvandlats till ett västgötaklimax – tomt!

………Jag reste mig upp och det var dags att ta en rast. 16 år hade passerat sedan jag besviket tagit mig ut ur den tomma Rövargrottan och jag befann mig nu på utgrävning i den gamla klippstaden Petra i Jordanien. Upptäckarglädjen hade sedan länge finslipats – hoppas jag  –  den hade fört mig till många gåtfulla platser och nu var det arkeologin som var själva redskapet.

I Petra förlorar sig större delen av lämningarna ett par tusen år bakåt i tiden. Jättelika gravar i form av palatsfasader är uthuggna direkt ur klipporna och enda vägen att ta sig in till den gömda staden går längs med klipporna och via en flera hundra meter lång passage genom berget. För västerlandet låg staden bortglömd sedan korsriddartiden och den återupptäcktes för bara ett par hundra år sedan.

Anledningen till att jag var här, var att i början av 1990-talet, så hade man grävt fram en 1500 år gammal kyrka och funnit ett antal papyrusrullar. I ett textstycke daterat till år 528 beskrevs en gåtfull plats vid namn ”Vår Herres Hus - Helgon och Överstepräst Aron” – alltså, just den bibliska Aaron som var Moses äldre bror. I Petras omland finns ett antal höga och svårtillgängliga berg. Ett av dessa berg är en helig topp som sedan urminnes tider titulerats just Jabal an-Nabi Haroun – alltså, Profeten Arons berg. Jaakko Frösén från Helsingfors Universitet, som tolkat papyrustexten, han är ett språkligt geni – han drog vidare den geniala slutsatsen att Arons hus förmodligen stod att finna på Arons berg - sannolikt under den ansenliga hög av jord och sten strax nedanför hjässan – en besvärlig jordhög som utmattade och svettiga pilgrimer vrickat fötterna över i mer än tusen år.

Problemet låg emellertid i hur man fysiskt - för att inte säga psykiskt, skulle klara av att genomföra en utgrävning av en plats som bara kan nås via karavan - en spatsertur om ungefär sex timmar från byn. Slutetappen bestod inte minst i en mycket grym och varm klättring. Det enda alternativet skulle vara att bosätta sig på berget under ett par månaders tid. Problemet för finländarna var tydligen inte större än att jag kort därefter anställts av den finska expeditionen i egenskap av relativt erfaren kyrkogrävare – en erfarenhet som jag senare ska återkomma till – det gäller klosterruinen mitt i syndens näste – i självaste Sodom och Gomorra.

Hur som helst - 1998 stod jag på plats vid Arons hjässa – och hela den finska expeditionen var samlad. Vi hade en arsenal med kameler och åsnor, vatten, toalettpapper och en stackars kock. Vi hade också fyrtio arbetare redo – män som kommit hit från olika byar kring bergen. De offrade en get till Arons ära och arbetet kunde inledas. Frågan var nu bara om det som vilade under oss, verkligen var översteprästen - Arons hus?!…                


Musik: James Horner - Begin the Beguine (tid: 3:10)



”Liv på Mars” (Bakgrundsljud: Klingande verktyg i sanden)

…Att gräva på ett heligt berg är också kopplat till vissa religiösa konventioner. Det kan innebära att man av måste skyla hela sin kropp med långa plagg – oavsett hettan. Att man sedan bara har en liter vatten per dag till att sköta sin hygien med – det är en annan historia. De arkeologiska resultaten blev över all förväntan. Under sanden dolde sig ett stort kloster med en jättelik kyrka, fantastiska mosaikgolv och nya frågeställningar om regionen under den bysantinska eran. Vi fick faktiskt också svar på frågan om detta var Profeten Arons hus – ett alldeles speciellt svar, som sällan brukar bli så övertydligt inom arkeologin. När vi grävde oss ned vid altaret hittade vi ett relikvarium – en hålighet i själva altaret där benen från till exempel ett helgon brukar förvaras… det var emellertid tomt – känns det igen?! Men… intill altaret låg en bit marmor med en grekisk inskription – faktiskt den enda inskription som vi fann 1998. Sannolikt var det här en relief som talade om vems ben som vilat inuti altaret. På marmorfragmentet stod – ARON!

Mina erfarenheter av tvåmånadersexpeditioner i öknen eller andra isolerade trakter - gör gällande att själva arkeologin tenderar att bli en andrahandssyssla efter ett tag. Äktenskapliga ålderskriser är inte heller att rekommendera på dessa platser. Att leva med det motsatta könet, isolerad i ödemarken och långt från den äkta hälften kan för vissa sluta olyckligt. För män innebär denna kris ytterligare ett dilemma, eftersom det då ofta finns en önskan att äga en fysik och ett sinnelag som bättre passar en 25-åring. Det kan sluta med både värmeslag och ryggskott.

Första året på berget blev en mindre mardröm. På Jabal Haroun skulle det visa sig att skorpioner hade en förkärlek för varma sovsäckar. I kombination med tält och ökenstormar kan det här bli mycket problematiskt. Vår stackars fotograf blev redan andra dagen stungen av en skorpion i ryggen och i nacken. När han efter en dunderkur vilade upp sig i tältet - drog en storm ned tältpålen rakt i skallen och tio stygn var ett faktum. Krökt över en åsna bjöds han sedan på en fantastisk fyra timmars lång ridtur under Petras alltid så strålande sol. Även om vi alla till slut skulle hamna i en av byns kliniker – trängandes om några få britsar för att få dropp, så har jag aldrig arbetat med ett så slitstarkt gäng som de här finnarna.

…Hur intressant själva fältarbetet ändå är, så lyser allas ansikten extra mycket när det är dags att demontera beduintält, dass och solpaneler för att bege sig hem och jobba med efterbearbetningen. Inte undra på att ett sken omgav Moses huvud när han kom ned från berget i Sinai.

Petras landskap har genom årtusendena inspirerat människor och gudar till att förenas just här – ett landskap som även idag förmedlar tankar om de yttersta sfärerna. Med en kikare kunde jag långt borta se en marslandare och några astronauter. Petras nejder upphör aldrig att förvåna. Som tur var hade någon senare förklarat för mig att man höll på att spela in en ny Hollywoodfilm, något som skulle utspela sig på den röda planeten, ”Mission to mars”. Tekniken hade nått andra höjder även för oss på berget. Brev har idag ersatts av email och även om tekniken lite förstör nostalgin, så är det en alldeles speciell känsla att kunna sitta där mitt ute i ingenstans, någonstans mellan forntiden och framtiden och skriva hem till Maria – trycka på en knapp och hon har mitt brev…     


Musik: RAH band - Clouds across the moon (tid: 4:34)



"Tårtbitar & sylt"

…Någon har träffande sagt att ”Historia är en historikers erfarenheter”. Det samma gäller farligt nog också arkeologin – nämligen det, att lämna för mycket av sina personliga tolkningar och värderingar under tiden man gräver ut en lämning. För historieskrivning innebär det här, inte alltid ett problem eftersom historia kan – och ofta kommer att skrivas om för att passas sin speciella tid… MEN - en arkeologisk lämning kan aldrig grävas mer än en gång. En arkeolog måste nämligen förstöra stora delar av det material som studeras. Det krävs därför en så saklig och noggrann dokumentation som möjligt för att inte låta sin egen eller andras hjärnor spela fritt. Fenomenet är intressant - för det påminner lite om varför större delen av alla människor inte tror sig kunna rita – man vill gärna avbilda saker som man tror att de ser ut utan att verkligen titta på hur fullständigt kaotiska linjer och skuggor skapar ett objekt.

När man till exempel gräver ut en så kallad arabisk tell – en så kallad jättelik kulle – en stor hög som skapats under årtusenden just därför att flera undergångna städer anlagts ovanpå varandra – då kan jordlager från toppen ned till berggrunden vara upp till tio meter djupa. Att helt och hållet gräva bort ett sådant mindre berg skulle innebära ett projekt om flera hundra år. Men eftersom arkeologer inte lever så länge och inte alltid har det tålamod som vill göras gällande, så skapar man djupa schakt, tårtbitar om några meter i kvadrat för att kunna nå ned till de äldsta lagren. Sedan arbetar man sig metodiskt nedåt, för att säsong efter säsong bygga upp en bild av platsens alla nivåer. I praktiken innebär det här att man först dokumenterar några övre liggande murar och jordgolv– tar bort dem - gräver sig ned – dokumenterar underliggande murar och jordgolv - tar bort dem, och så vidare…. Därför, kan man bara göra det här en enda gång. De gånger man stöter på ett vackert mosaikgolv, så tar man gärna inte bort det för att fortsätta ner – därför, skulle man kunna säga, så vet vi mycket lite om allt som ligger under vackra golv – eller till exempel den bebyggelse som ligger under den ökända och välbevarade staden Pompeji.

Många arkeologer som är specialiserade på de äldsta och djupt liggande lagren måste alltså studera och ta bort de övre lämningarna innan de kan fortsätta nedåt – det påminner i värsta fall om de där yoghurtarna med sylt i botten och sur smak i toppen. Men detta får man inte säga högt - arkeologer tycker nämligen om alla sina barn lika mycket. Schliemann som på 1800-talet grävde i det han kallade Trojas skatt, provade ett annat knep. Han grävde tunnlar och tog sig ofta nedifrån och upp – åtminstone så länge hans favoritsylt lät sig smaka. Han hade kanske inte riktigt tålamodet och det var ju på den tiden arkeologer jobbade med charkuterivaror.

Sannolikt kommer man en dag att grina illa åt våra tårtbitar. Men varför vänta på bättre tider med bättre teknik – det kommer ju alltid att komma bättre tider. De senaste tio åren har gått mycket snabbt inom teknikområdet. Numera är det en alltför fattig fältarkeolog som inte har minst en dator, gps-navigering och en elektrisk avståndsmätare i sin arsenal. Det här har nått revolutionerande höjder och en precision av astronomisk exakthet. Med hjälp av en dator och ett prisma kan man få en exakt position på det man finner i jorden. Hittar man en gammal sko, så kan man återskapa denna i en dator genom att skapa mätpunkter med prismat som man för runt skons konturer. Ni vet, ungefär som de där rit- och målarböckerna man har när man är liten – när man drar streck mellan numrerade punkter som sedan blir ett föremål – fantastiskt va?!

Det finns också en annan form av teknisk utveckling, en rolig utveckling som sker parallellt. När jag suttit öknen med en bärbar dator så har det hänt att beduiner tittat förbi. År efter år har de lutat sig över mig och frågat - ”television?”… -”la”! – alltså ”nej” har jag svarat och föga imponerade har de vaggat vidare med sina kameler. Först förra året hade jag möjlighet att spela upp långfilmer i datorn. När jag satt där i mörkret så tittade några beduiner förbi – ”television?”. -”Aiwa”, svarade jag – och tjoande förlorade vi oss i Hollywoodaction i den svarta ökennatten. Efter skådespelet fick jag å det ödmjukaste tacka nej till att ge bort datorn i utbyte mot en vit kamel. Tänka sig, dagens teknik – fantastisk i all ära, men det är först nu som den lever upp till beduinska mått av teknisk kvalitet.

Många bävar för den här tekniska utvecklingen, inklusive mig själv - att den ska ta över våra liv – men, jag skulle vilja säga, det är förhistoria. Det gjorde den samma dag vi lärde oss att göra upp eld…                                                


Musik: Frank Sinatra  – The lady is a Tramp (tid: 3:04)



"Mötet med Columbus skepp" (Bakgrundsljud: Vågljud)

…1992 firade amerikanarna 500-års jubileum av Christopher Columbus upptäckt av Amerika. Det var fullt firande och ståhej på New Yorks gator när jag inväntade ett anslutande plan till Jamaicas norra kust. Jag skulle där komma att delta i en amerikansk expedition för att lokalisera Christopher Columbus skepp. Som tur var hade jag lärt mig dyka – det fick jag lära mig under gulfkriget, eller åtminstone vid sidan om. Amerikanska flottan, en gäng mammas pojkar – verklighetens Pearl Harbour - hade ankrat sina fartyg utanför Egyptens kust och hade inte alltför mycket att göra – så, på fritiden lärde vi oss dyka tillsammans. Det var en ruskig militärisk dyktränare som brukade vrida av mina lufttuber bakifrån och mosa runt mig i ansiktet när jag gjorde kärringknutar istället för pålstekar i det grumliga vattnet.

Hur som helst så landade jag på norra Jamaica som arkeologisk attackdykare - exakt 489 år efter det att Christopher Columbus hade hamnat på samma kust, dock mot sin vilja. År 1502, under sin fjärde och sin sista resa, hade nämligen Columbus drabbats av skeppsbrott och drivit in sina två skepp in i St. Ann-bukten. Ferdinando, Columbus son, han hade fört detaljerade dagboksanteckningar som beskrev var skeppen övergivits. Den 115 man stora besättningen hade blivit strandsatta på Jamaica tillsammans med Arawakindianerna i över ett år, och de kom också att bygga ett läger som ingen ännu återfunnit.

På flygplatsen stötte jag ihop med en annan ung deltagare i expeditionen. Han hette José Alberto Gallart och var influgen från Puerto Rico. Vi skulle med tiden bli mycket goda vänner och senare arbeta i tillsammans i Främre Orienten. Utgrävningsledaren som just drabbats av en hjärtattack kunde inte delta i själva dykningarna, han gick mest omkring på en flotte och skrek åt oss, att vi minsann inte skulle tro att vi var något, för att vi kunde se det han också ville se. Enligt Ferdinandos dagbok skulle skeppen ligga sida vid sida på en plats som inte var alltför djup. Amerikanarnas avancerade radarsystem hade lokaliserat två skepp liggandes sida vid sida på en plats som passade utmärkt med beskrivningen. I luften cirkulerade en helikopter med en fotograf från National Geografic. Samtidigt som helikopterns rotorblad fick våra papper och utrustning att fara omkring i bästa poltergeistmanér, så skrek han på bred amerikanska – ”snälla – försök att bete er naturligt!”.

Det var också ett drygt och hårt arbete att jobba på botten. Det trettio grader varma vattnet skapade svettkänslor när man förde den jättelika slamsugen över skeppen. Strömmarna under vattnet var bitvis också ganska starka och om man var ouppmärksam så kunde man driva med strömmen. När man svävade omkring väl försjunken i sina ritningar och efter ett tag tittade upp – så var skeppen borta.

Arbetet med skeppen var mycket annorlunda i jämförelse med tidigare utgrävningar. Att stå och sålla fram fynd på en vit strand i Karibiska havet under några kokospalmer, kändes inte riktigt verkligt. Arkeologiska lämningar brukade ju onekligen bjuda på helt annorlunda omgivningar och andra umbäranden. Under våra lediga dagar brukade José och jag frigöra oss från gruppen och gå på våra egna upptäcktsfärder. Arbetet kretsade kring skeppen, men - den där lilla boplatsen där Columbus och hans män tillbringat sitt dryga år – var fanns den? Med Ferdinandos dagboksanteckningar i handen letade José och jag helg efter helg i de snåriga och branta sluttningarna mot havet. Enligt Ferdinando skulle lägret utmärka sig som en liten platå med 180 graders utsikt över hela bukten – en nödvändig vy för att kunna upptäcka de skepp som skulle komma och undsätta Columbus och hans män. Platsen skulle också omgärdas av två bäckar och sannolikt någon form av grunder till de enklare bostäder som man uppfört. Ferdinando skrev också att man bytte föremål med indianerna – indianerna var speciellt intresserade av de glaserade och vattentäta kärl som spanjorerna hade i sin ägo.

En dag när vi tog oss en rast i sökandet satte vi oss ned i en glänta. Utsikten var extra god och man kunde faktiskt se hela bukten åt båda håll – 180 grader alltså... 180 grader! Woow! Vi kollade oss omkring - och på var sida om platån fanns också två uttorkade bäckar. Våra hjärtan började banka och vi grep tag i varsin gren som vi började krafsa med på ytskiktet. Dolt under gräs och jord låg kantiga stenbumlingar prydligt på långa rader – och, det såg inte ut att vara en boplats för indianer. Ett par keramikskärvor från arawakindianerna poppade upp… och, tro det eller ej, men efter några ögonblick stod vi också där med just en alldeles speciell liten krukskärva - den var glacerad.

Det råder idag delade meningar om resterna av skeppen verkligen var Christopher Columbus skepp. Några år senare dog José tragiskt i en bilolycka och det blev aldrig av att vi följde upp vår upptäckt. Den glaserade skärvan har legat på mitt skrivbord i snart tio år nu. Men José…….  - en dag lovar jag att återvända till gläntan...                                                                               


Musik: Vangelis – Conquest of Paradise (tid: 4:48)



"Hem till de försvunna inkatemplen" (Bakgrundsljud: Djungelljud och myggor)

…Arbetet med Columbus skepp skulle locka mig tillbaka till den Nya Världen. Fyndet av gläntan på Jamaica inspirerade till snarlika upptäckter och längre söderöver väntade Amazonas regnskogar. Amazonas är inte bara en av världens mest levande platser - det har också ett och annat av fängslande historia i form av döda ruiner som döljer sig mellan träden. Inkaindianerna som härskade i Andernas sluttningar lämnade också intressanta spår i låglandets djupa regnskogar.

Före den spanska erövringen var dessa djungler rika på kulturer som på olika sätt stod i förbindelse med bergsfolken. Genom att försöka forcera otrampad djungeln skulle man kanske springa på ett och annat – och om så inte var fallet, så skulle åtminstone det rika djur- och växtlivet bjuda på ett skådespel - inget att förlora med andra ord – bara livet. Min förkärlek för jordens regnskogar har också utgjort en reträttpunkt för arkeologin. Jag menar - om det någon gång skulle gå åt skogen med att försörja sig på arkeologin, så hade min plan alltid varit att dra mig tillbaka till regnskogen – att dra åt skogen – bokstavligen! Dagens snabba och hänsynslösa avverkning av jordens regnskogar har dock fått mig att hålla hårt i arkeologin och 1992 startade jag därför ett arkeologiskt företag.

Långsamma och osynliga förändringar är nog det största hotet mot jordens natur. Nya generationer föder nya generationer, som tycker att naturen alltid sett ut som den gjorde sedan de föddes - men arkeologin, den kan ta en process på tretusen år och kasta den rakt i ansiktet på oss. Prova nú inte det här… men någon säger att om man lägger en groda i kokande vatten så hoppar den ur. Låter man däremot temperaturen öka gradvis, så kommer grodan att låta sig kokas till döds. Fortsätter avverkningen av regnskogarna i samma takt som nu, så kan ni vara säkra på att de inte försvinner när det sägs att de ska göra det - det gör de, som allt annat, strax därefter när ingen trodde att det var någon fara. Tänk på det här nästa långfredag, när ni ser vår käre gamle Jesus vandra genom sina stenöknar. Även om det inte var regnskog, så var det bra mycket grönare på hans tid än vad filmmakarna vill göra gällande – och förflyttar vi oss ytterligare drygt två tusen år bakåt i tiden så hittade vi både glesa skogar, lejon, leoparder och flodhästar där Johannes döparen badade. Allt det här är ett resultat av människans påverkan – grodor, se därför upp för grytor med kallt vatten.

Hur som helst - 1993 var Amazonas mycket större än det är nu och tillsammans med min kompis och outtröttliga vandrare, John, gav vi oss på vinst och förlust rakt in i djungeln för att söka upp de glömda inkatemplen. Det hela låter kanske lite omoget - men varför inte. Man kan inte släppa upptäckarglädjen bara för att man har semester… José hade planer på att följa med, men han valde istället att investera i ett piano.

I Bolivia lastade vi en kanot - i form av en ihålig trädstam, med tio kilo ris. Under tiden stod en så kallad djungel-Jim med garnityret från en alligator runt halsen och betraktade oss besvärat. Han skakade på huvudet och mumlade nått om ”mucho moscitos”. Ähh, tänkte vi och ett sammelsurium av ångest, befrielse och äventyr svepte över oss när Amazonasfloden sög tag i kanoten och drev oss ensamma ned mot myternas värld.

Första kvällen kom myggen som en chock. Vi hade röjt djungel med hjälp av våra macheter när John plötsligt skrek att något sved som eld i kängan – samtidigt gick myggen till attack. Vi kastade oss in i tältet utan att leta rätt på tältpinnar och försökte sedan att resa det hela inifrån. Utanför hördes surret från bestarna och under natten - det evigt skosuleknarrande ljudet från miljoner och åter miljoner grodor – som nog skulle må fint i en gryta med kallt vatten, tänkte jag syrligt. På tältduken bildades silhuetter av det som kröp utanför och jag uppskattade - säkert några hundra mygg per kvadratdecimeter. Utanför tältet - vid sidan om olika oidentifierbara ljud - kunde vi höra en och annan gren knäckas och man önskade att man sov. Johns ena ben stack ut ur sovsäcken – jag kunde räkna till ett par hundra myggbett.

Att komma på tanken att bli kissnödig under natten innebar ett smärre problem. När så var fallet brukade jag lätta på blåsan hoppandes, vänd mot Amazonasfloden, med revolvern pekandes bakåt och rakt in mot ett mörkret där John kunde skatta sig lycklig att han aldrig smög sig fram….. Efter att ha kokat flodvatten till morgonté var det dags att bekämpa bitande knott som arbetade i skift med nattmyggen. Det gick dagar utan bortglömda inkatempel – bara oändlig djungel och irriterande insekter samt ångesten av att veta att man måste paddla motströms för att ta sig tillbaka. Men, det mesta är fantastiskt - stillheten, de jättelika krukväxterna, att tillfredställa mytbehovet – och inte minst, att sätta sig i hopplösa uppgifter som man måste lösa.

Vi hittade några 2500 år gamla lämningar – men vi kommer aldrig att hitta tillbaka dit igen. Om inte annat så visste vi nu att conquistadorernas sökande efter Eldorado definitivt inte var någon dans på rosor. De flesta kom aldrig tillbaka. Vi, kom tillbaka - efter ett par månader. Jag hem till böckerna med de försvunna inkatemplen och hem till mina morföräldrar, Sara och Kalle. På en burk hemgjord nässelsoppa i frysen hade mormor hoppingivande skrivit till mig med en fet spritpenna - ”att ätas efter Amazonas”…              


Musik: The Charlie Biddle Trio – They All Laughed (tid: 3:34)



"Lektion i etik"

…Precis som idag, så var forntidens människor i behov av en massa prylar. Många var så beroende av sina saker att de till och med tog dem med sig ned i graven – ofta för att använda dem på andra sidan. Det här skapar ett slags tidlöst dilemma, för idag måste vi lära oss att man inte alls blir lyckligare av att äga en massa saker - och speciellt inte prylar från forntiden. Hos en arkeolog bör man således inte finna några fornfynd i form av prydnader i hemmet. Det finns därför ingen annan yrkeskategori som passar så bra in på frågan om man har några skelett i garderoben - för det är just där de i sådana fall bör hamna.

Något bland det bedrövligaste man kan se som arkeolog är spåren efter den ökande plundringen av fornlämningar. En av dessa är gravplundringen. Denna hör ofta samman med hänsynslösa ligor som säljer rövade arkeologiska föremål till mycket höga priser – föremål som senare dyker upp lite varstans i världen…. MEN - de som utgör början på själva handelskedjan - de som gräver upp själva föremålen, de utgör vanligen delar av en fattig lokalbefolkning – ofta i tredje världen. Dessa människor skiljer sig från Belzoni på så sätt att de nästan aldrig öppnar gravar för nöjes skull. Det handlar ofta om en alternativ inkomst för en annars fattig tillvaro – de tycker nämligen inte att den där fyratusenåriga krukan är mer värd än deras barns överlevnad. Människor som grinar illa åt plundring - ser inte alltid det här problemet. I rika och välutbildade länder är plundringen av förhistorien endast ett hot mot samhället – kanske mest på det psykologiska planet - för det stökar liksom till i det som vi försöker få ordning på, det förflutna.

För att kunna stoppa gravplundring, så måste vi som arkeologer med andra ord ha ett mycket bra argument – ett argument som säger att vetenskapen går före fattigdom och elände - och det blir svårt, för när vi givit oss in på diskussionen om etik så nödgas vi även svara på, varför det ÄR ett helgerån att plundra en grav på sina föremål -  men att det INTE skulle vara ett helgerån att i arkeologiskt forskningssyfte plundra någon på sin gravfrid…. och sina föremål. Alla fotografer känner till att styrkan på blixtljuset avtar med kvadraten på avståndet. Ofta är det nog samma lag som styr människans känslor i relation till tid – det att medkänsla avtar i kvadraten på avståndet i tid och rum. För många upplevs en lång tidsaspekt som något legitimt för att få störa gravfriden.

Hur, kan då alla parter bli glada och nöjda? Det finns faktiskt en lösning, men den sker inte på en kovändning. Många utsatta och senare utgrävda fornlämningar kan förvandlas till turistattraktioner – därför bör arkeologer kanske ägna mer tid åt att nå ut till er – som nu till exempel  - turism ger sedan pengar till fornlämningsområdena och människor finner sedan alternativa försörjningar framför plundring. De där hänsynslösa och rika ligorna är sedan ett annat problem som varje lands lagstiftning får ta hand om. Vi själva måste också lära oss att det må vara spännande att ta del av det förflutna, men nödvändigtvis inte äga det.

Ett problem kvarstår dock – de döda har fortfarande ingen talan. Om de döda alltid återbegravdes vid sina hemorter efter det att arkeologer studerat dem, så kanske vi kunde mildra störandet av gravfriden och understryka respekten för det som vi vill skydda. Eftersom vi ju har en diskussion huruvida vi vill eller inte vill skänka våra organ efter vår död – så måste det ju betyda att vi verkligen bekymrar oss om våra kroppar efter det att vi dött. Alltså bör vi även respektera dem som dött tidigare.

Visst vill vi, att kommande kulturer ska veta mer om vårt eget vardagsliv, men ändå också att de respekterar vår gravfrid. För vem vill väl ana att man kan hamna i en kartong på en hylla, kanske flera hundra mil från de människor som varit en så viktig del av vår tid på jorden - på en plats där vi själsligen ägnat våra liv…        
                 

Musik: Musikdikt läst av Sting  - Morning (tid 0:52)



"Att gräva i bibelns Sodom"

…Det finns ett landområde som ser ut som en schweizerost. Det är varken månens yta eller en bombarderad stridsskådeplats. Det är de tiotusentals plundrade bronsåldersgravarna vid sydöstra Döda havet.

De här gravarna är från tiden 3000 till 2000 f.Kr. – men sedan - sedan upphör gravarna plötsligt och lustigt. Det folk som levde här upphör att existera över en handvändning och alla förutsättningar för liv utplånas. En naturkatastrof drabbar området omkring 2000 f.Kr. och platsen går att koppla till den bibliska och legendariska berättelsen om förstörelsen av syndens städer, Sodom och Gomorra.

För den arkeologiska vetenskapen innebär den bibliska berättelsen ett problem – för om städerna utplånats med hjälp av Guds vrede och om Lots fru förvandlats till en saltstod när hon blickade tillbaka över Sodom, så kan det ju inte vara sant. Var ligger haken? Tillsammans med min kollega och goda vän Anders Kaliff, startade vi utgrävningar på platsen 1995.

Vi gav oss iväg för att bland annat söka hemligheten bakom berättelsen om Sodom och Gomorra och vi skulle komma att få svar över all förväntan. De arkeologiska undersökningarna skulle ske ute på en halvö i Döda havet, en plats som blivit tillgänglig för oss i samband med fredsöverenskommelsen mellan Jordanien och Israel hösten 1994.

Halvön var tidigare en isolerad saltöken – en bitvis minerad och ogästvänlig plats med härliga sommartemperaturer på över 50 grader i skuggan. Här ute skulle vi efter en tids letande finna en bortglömd kyrka och klosterverksamhet från 300-talet….. Och, man kanske frågar sig – vad var det egentligen munkarna ville begrunda mitt ute i denna ogästvänliga och livlösa plats? Svaret finner vi kanske direkt ett par mil söderöver. Där har British Museum grävt ut en kyrka från ungefär samma tid och inuti denna hade man funnit en portal som ledde in till en grotta i berget. Framför porten återfanns också en mosaik med en grekisk inskription, där stod: ”det här är grottan som Lot flydde till efter förstörelsen av Sodom och Gomorra”. Tack för det! Men, var trodde man då att platsen för själva Sodom hade legat?

I en lista över biskopssäten från ett av de större kyrkomötena i kristenhetens historia, det i Nicaea år 325, - där omnämns platsen Sodoma. Mycket talar idag för att den påkostade kyrka vi fann mitt ute i den vita öknen är just detta, Sodoma. För mycket länge sedan måste man ha bevittnat något i området som klargjorde att detta var platsen för Sodoms undergång - men vad? Jo, – de fyra till fem tusen år gamla gravarna som ligger i anslutning till själva klosterverksamheten antyder att det var just dessa - det så plötsligt utplånade folket - som tolkats som bibelns sodomiter.

Under våra arbeten på platsen tror vi oss också ha funnit förklaringen till varför bibeln anser att sodomiterna straffats för sitt sexuellt syndiga leverne. Folket som mötte sin undergång på den här platsen, tillhörde en helt annan kultur och trosuppfattning än den som skulle råda ett par tusen år senare, då den bibliska berättelsen skulle skrivas ner. De så kallade sodomiterna lämnade efter sig tydliga spår i sina gravar vid sidan om en muntlig tradition – spår av en fruktbarhetskult med inslag av sexuell symbolik. Under Gamla Testamentets tillkomst kan hågkomsten av en äldre religion med sina många olika gudar och fruktbarhetskulter ha ställts i kontrast mot tron på den ende Guden. Bibelns berättelse kom då att skrivas som en varning att minnas – se här hur det går för de människor som förfaller till oanständig månggudadyrkan.

Ja… så kan det se ut. Vetenskapsmän eller religiöst troende – alla blir saliga på sin tro.

Även om svaret inte tedde sig lika enkel som i den där boken jag fick av min mormorsmor när jag var liten – ”Men Bibeln hade rätt” – så är det en alldeles speciell sak att göra ett undantag i etiken och lyfta locket av en 4000 år gammal grav…. För det här – det är det närmsta vi kommer bibelns sodomiter. En otroligt överväldigande känsla att i hög person stå öga mot ögonhåla med just den verklighet som utgör delar av innehållet i min konfirmationsbibel – i min farfarsfars konfirmationsbibel, och de böcker som finns och funnits i miljarder människors hem.

Halvön intill gravarna ute i Döda havet är ett kritvitt och poröst landskap som skapat djupa slingrande dalar. Här har eremiter, strax efter vår tideräknings början, huggit ut sina egna boningar för att i trakten av Sodom begrunda det onda och goda i tillvaron. Vid sidan om själva utgrävningarna kom Anders och jag att tillbringa veckor av vandring genom dessa dalgångar – vi letade efter lämningar och pusselbitar som kunde ge upplysningar om områdets kulturhistoria.

...En dag fann vi en grotta. Några inskriptioner antydde att det rimligen hade varit bostaden för en sedan länge glömd eremit. Grottan ledde djupt in i berget och åter igen befann jag mig i sällskap med en god vän sökandes i en grotta. Fladdermöss svepte omkring i hundratal och deras oforcerade spillning visade att ingen besökt grottan på mycket… mycket länge. Grottan visade sig vara tom på föremål men fylld av historia - och snart skulle den också komma att fyllas av vår egen historia. Grottan blev ett svalt tillhåll för oss på kvällarna - tystnaden här inne var öronbedövande och förmedlade något tidlöst – som om den lyckats bevara en och samma obrutna tystnad sedan ett par tusen år. Till utgrävningarna hade vi tagit med en gammal vevgrammofon och några slumpvis utvalda stenkakor som vi senare dock kom att förlora. Vi satte oss ned i grottan med våra dagböcker – hällde upp ett par glas vin och la pickupen mot det knastrande underlaget. Tystnaden skulle brytas. Nu Anders - här kommer låten – senast vi hörde den så satt vi i en helt annan tid, i myternas värld, i Sodom och Gomorra…            


Musik: Conrad Mitchell & Gottler –  Thats You Baby (tid: 3:14)



"Hur var det nu med Indiana Jones?"

...När människor får reda på att man pysslar med arkeologi så brukar de säga: "aha en riktig Indiana Jones”. Vid det här laget hoppas jag att ni förstått att denne folkkära figur är en riktig Belzoni - men visst är det spännande och skriker av upptäckarglädje. Det är naturligtvis smickrande om folk tror att man talar ett tjugotal olika språk - att man med ett överlägset lugn vet var de mest banbrytande upptäckterna står att finna och att det enda problemet med att ta fram dem endast skulle bero på att andra arkeologskurkar stod i vägen. I verkligheten stämmer bara det sistnämnda, förutom att man dessutom inte riktigt vet var man ska leta. Det närmaste jag brukar komma Indiana Jones är när jag går till min revisor Per Åke, för att deklarera. Han brukar säga: ”Aaaa, här kommer ju Indiana Holmgren och Jakten på den försvunna skatten” – och jag tror ni vet vilken skatt han syftar på.

Den här Indiana Jones har oroande nog sagt något mycket förnuftigt – han sa att, ”Arkeologi är fakta, men om man vill ha sanningen – då ska man söka sig till institutionen för filosofi”. Det här tycker jag att man ska understryka. För, sanningen är något som vi bara definierar som skilda individer. Olika folk och människor har och hade olika verklighetsuppfattningar och därför också olika sanningar. Ordet fakta, som används inom den humanistiska vetenskapen - det är ofta bara ett verktyg för få en hanterbar och tillfällig ordning på tillvaron. Vissa kulturer skulle förklara vår vetenskap som en tro, som en religion – och alltså inte något som skulle vara den yttersta sanningen. De gamla egyptierna trodde att de kunde få evig frid genom att mumifiera sig. Vi tror att vi kan få det genom att frysa ned oss.

Insikten om att det inte finns några definitiva sanningar när vi talar om människor och kulturer kan dock leda till att man hamnar i en situation där man inte kan säga något om någonting – men så får det heller inte bli. För, visdom, tycker jag, det är att inse att det finns flera motsägande sanningar, men att ändå kunna handla. Någon har sagt att ”för att allt ska stämma så måste något inte stämma” och det äger nog sin riktighet. Att lösa problematiken kring till exempel gravplundringen innebär att vi måste ta itu med problem som kanske motsäger sig själva, det att samlandet av fornfynd både gynnar och förstör kulturarv – men vi måste ändå handla – det är ju det som är livet – en ständig process och debatt av olika sanningar och verkligheter.

Som arkeologer har vi nog alla drömt om att finna det som Howard Carter fann i Tutanchamions grav på 20-talet – upptäckarglädjen är något som vi alla har medfött, mer eller mindre. Men även om upptäckarglädjen kan vara ett stort äventyr så bör den inte styra det arkeologiska arbetet.

För en arkeolog, tror jag att upptäckarglädjen främst ligger i själva återskapandet. När jag som barn tillfrågades vad jag skulle bli när jag blev stor, så svarade jag alltid, arkeolog – jag trodde nämligen att arkeologer grävde upp dinosaurier. Valde jag då fel – nej, drivkraften var den samma som nu – att finna och sedan försöka återskapa en avlägsen tid utifrån några enstaka fakta… och längs vägen fann jag kulturer istället för naturvetenskap.

Det mesta av en arkeologs tid spenderas på bibliotek och bland böcker. Om det här inte riktigt framgått av mitt program, så beror det på att tiden bland hyllorna kanske inte orkar bära ett helt program om upptäckarglädje.

Det är dock alltid nyfikenheten om vad som döljer sig bakom nästa hörn som driver mig framåt. Det må vara i en grottgång, efter kröken på en slingrande flod i djungeln, bakom murar i marken eller nästa sida i en bok…………
”Elli bidauer bilagi” - den som söker ska finna - och någonstans där på vägen finner vi förr eller senare det viktigaste av allt;
Oss själva...                  


Musik: Rebecka Thörnqvist  –  ”Nothing Ever” (tid 4:50)
 

SLUT