Barnoffer till Molok i Gamla testamentet - vad säger arkeologin? 

En plats för barnoffer? Författaren i ett underjordiskt valv vid den gamla kult- och begravningsplatsen Tophet i Salambô. Här finns rituella stelar med geometriska motiv föreställande gudinnan Tanit, som var medlare mellan sina tillbedjare och guden Baal Hammon. 

Barnoffer

Både den hebreiska bibeln samt grekisk-romersk litteratur brukar åberopas för att påvisa bruket av barnoffer under antiken. Skriftalster som skildrar denna praxis från mitten av det första årtusendet f.Kr. visar även hur den spreds från östra till västra medelhavsområdet. Ursprunget till företeelsen kan möjligen bygga på tacksägelseoffer som gjordes till gudarna Baal och Molok och refererar då till det folk vi känner som kananéer. Detta är samma folk som moderna historiker, efter grekerna, kallar för fenicier. Västerut kom de att etablera kolonier utanför den italiska halvöns västkust och i Tunisien. Det senare inbegrep den antika staden Kartago och genom ärkefienden Rom känner vi dem då som puniska folk.

Det är framförallt denna västra kultursfär som har studerats inom ramen för barnoffer, detta eftersom relaterade lämningar är som mest påtagliga där. Vi talar då om spädbarn eller mycket unga individer som nedlagts i kremationsurnor tillsammans med ungdjur. Mest känd av ett hundratal sådana begravningsplatser är det så kallade Tophet i Salambô, vilken ligger vid den antika staden Kartago i dagens Tunisien. Egennamnet ”tophet” är en arkeologisk term som lånats efter den tidigaste och mest ryktbara av platser för sagda barnoffer. Enligt Gamla testamentet ska den ha legat i Hinnoms dal strax söder om Jerusalem. Detta var en illa beryktad plats där barn ska ha brännoffrats till guden Molok. Gudomen känner vi kanske bäst från senmedeltida avbildningar där han ofta bär ett tjurhuvud, har utsträckta armar och en brännugn i bålen. Detta är emellertid en komplex vrångbild som förenar den bibliske Molok med legenden om Minotaurus.     

Barnoffer till Molok
Offer till guden Molok.
Illustration av Charles Foster, 1897.

Anspelningarna på tophet i den hebreiska bibeln (Tanakh) har tolkats som ett offer där barn kunde nå en gudom medelst att passera genom eld. Delade meningar råder om detta verkligen handlade om ett offer till Molok eller om ”molok” snarare refererar till en viss typ av offer eller en begravningsritual. I det fenicisk-puniska språket kan termen mlk kopplas till offer och möjligen till olika ktoniska (underjordiska) beläten. De puniska gudarna både förändrade och behöll särdrag från sina motsvarigheter i öst. Baal Hammon och gudinnan Tanit (feniciska Baal och Astarte) blev ett gudapar som starkt förknippades med religiösa ceremonier vid tophet i Kartago.  

Inom akademien har man sedan 1970-talet argumenterat för att dessa arkeologiska fyndplatser kan ha utgjort särskilda gravvårdar för dödfödda eller yngre barn som dött av naturliga orsaker. Utomstående anspelningar på just barnoffer skulle då ha varit en form av politisk antipropaganda för att porträttera fienden i dålig dager. Senare forskning hävdar dock att kartagiska barnoffer, utan några som helst omskrivningar, faktiskt bör tolkas för vad de ser ut att vara och att antalet nedlagda individer är för få i relation till dåtidens spädbarnsdödlighet. Man menar vidare att samtida forskning varit alltför färgad av sin egen moralfilosofi och därför betraktat fenomenet som för monstruöst och därför orimligt. Debatten lär fortgå.
 

av Richard Holmgren

Tophet, barnoffer. Foto: Richard Holmgren

Något att tillägga?

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln