"Armeniens Stonehenge” - rapport från de senaste utgrävningarna

Med sina över 200 resta stenar har fornlämningen Zorats Karer ofta kommit att kallas för ”Armeniens Stonehenge”. Megaliterna på den karga och klippigt branta platån i sydöstra Armenien, är även kända under namnet Karahunj. De mellan en halv till tre meter höga basaltstenarna är hittransporterade från naturliga förekomster några kilometer från platsen. I huvudsak består monumentet av en central stencirkel med långt utstickande armar av stenrader mot norr och söder. Men här döljer sig även gravar, andra geometriska formationer och ett åttiotal av stenarna bär karakteristiskt cirkulära hål i toppen. 
 

Zorats Karer med en centralt placerad kammargrav. Den är täckt av ett röse och omgärdas av en cirkelformad rad av resta stenar. Till höger och bort i fjärran syns kedjan av resta megaliter, vilka egentligen utgör toppen av en underliggande lång mur. Foto: Richard Holmgren

Hålen i stenarna har genom åren kommit att uppmärksammas av bland annat ryska och armeniska forskare inom ramen för studier i arkeoastronomi. Dessa menar att den forna kulturen skulle ha använt hålen som syftlinjer för att markera bestämda himlafenomen. Inom akademin har detta dock blivit en stötesten och många ledande arkeologer motsäger sig dessa teser och anser istället att hålen är av mer praktisk natur – det vill säga för att underlätta forslingen av stenarna till platsen. Inte bättre blev saken när man för knappa femton år sedan, genom en stadga i den armeniska nationalförsamlingen, fastslog att kalla monumentet för ”Karahunj-observatoriet”. Det råder således ingen tvekan om att det outgrundliga och svårdaterade monumentet kräver vidare arkeologiska studier för att utröna stenarnas andemening. Redan år 2000 genomförde Universitet i München en inventering som kom att identifiera stenformationerna med en nära 3800 år gammal nekropol från Mellanbronsåldern. Man trodde sig även kunna urskilja försvarsmurar som intrikat inkorporerats med anläggningarna - detta 1500 år senare.
 

Knappt hälften av de ca 200 resta stenarna har ett borrat hål i toppen – vilket efter utgrävningen visade sig endast vara halva sanningen. Foto: Richard Holmgren

Under sensommaren 2018 återupptogs undersökningarna på platsen och under ledning av Prof. Ashot Piliposyan vid Institutet för Arkeologi och Etnografi i Jerevan, kom jag att sätta spaden i en av södra Kaukasus ouppklarade gåtor. Vi kan nu konstatera att området innehåller ett flertal jättelika kammargravar med ingångar mot väster. Framför gravportarna finns spår av cirkulära inhägnader om ett tjugotal meter i diameter – en slags rituell förgård till de grandiosa grifterna. Utgrävningarna visar också att de norra och södra stenraderna mycket riktigt döljer bastanta och under jorden sammanhängande murar. De resta stenarna bildar här en nästan bröstvärns-liknande fasad mot vidderna i öster. Det hela ser dock ut att ha haft en rituell funktion snarare än en, för de levande, mer funktionell sådan (se rekonstruktionsskissen nedan). 

I egenskap av observatorium ser det måhända mörkt ut då flera av stenarna även har hål under jord samt att de perforerade stenarna även ingår som liggande täckstenar över kammargravarna från bronsåldern. Med spänning återupptas grävningarna under nästa år vid sidan om en nära stundande vetenskaplig rapport.

av Richard Holmgren
 

Skiss föreställande en rekonstruktion av den framgrävda muren som dolde sig under stenraderna. Illustration: Richard Holmgren
Utgrävningsteamet av Zorats Karer, poserandes vid den kammargrav som undersöktes under augusti 2018.

Något att tillägga?

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln