Banner Stones Logo

Vilka elefanter följde med Hannibal över Alperna?

Hannibals elefanter över Alperna. Illustration: Richard Holmgren

I flera böcker om Afrikas däggdjur kan vi läsa följande; ”Omisskännlig; världens största landdjur med stort huvud och väldiga segelliknande öron”. Men varför tillskrev då de gamla grekerna den indiska elefanten som störst? Detta är ett spännande faktum som ger oss en ny bild av den legendariske härföraren Hannibal och dennes afrikanska stridselefanter.   

Med Hannibals elefanter över Alperna

Kanske gör man elefanter av mygg genom att belysa ett smalt ämne som detta? Men betänker man att elfenbenet var en av de mest eftertraktade råvarorna under både förhistorisk och historisk tid, så får elefanten trots allt en relativt central plats. I detta sammanhang kan det därför vara relevant att förstå elefantens tidiga utbredning kring Medelhavsområdet. En del av detta svar får vi just genom att ställa frågan om vilka kartagern Hannibals elefanter var.
 

Afrikansk savannelefant, L. a. africana. Foto: Jay Van Rensburg Afrikansk savannelefant, L. a. africana. Foto: Jay Van Rensburg

Indiska elefanter var störst!

De antika historieskrivarna tycks vara överens om att den indiska elefanten var större än den afrikanska. Från det första århundradet f.Kr. förklarar exempelvis historikern Diodorus att indiska elefanter var överlägsna i både styrka och mod. Faktum är att detta var ett allmänt begrepp som följde med ända in i sent 1800-tal. När sedan intresset började vakna för den afrikanska kontinentens fauna, stod vi plötsligt öga mot öga med den afrikanska savannelefanten, L. a. africana. Dessa elefanter, tjurar med en mankhöjd på upp till fyra meter, var nu obestridligen världens största landdjur. Hade då de gamla grekiska och romerska historieskrivarna fel och är det detta som fascinerat oss så mycket över hur Hannibal i sådana fall kunde tämja dessa giganter? Under antiken uppskattades dock den afrikanska elefantens storlek som ett mellanting av den mykenska hästen och den indiska elefanten. Vad var då detta för ett djur?  

Med Hannibals elefanter över Alperna
Den mindre skogselefanten avbildad på ett kartagiskt mynt Den mindre skogselefanten avbildad på ett kartagiskt mynt

Isolerad med runda öron
Av de afrikanska elefanterna finner vi idag två olika raser. Den största är savannelefanten följd av skogselefanten, L. a. cyklotis, samt med tveksamhet dvärgelefanten, L. a. Pumilio. Som möjlig underart har dock Pumilio blivit mycket kritiserad. Då denna inte heller skiljer sig från skogselefanter i storlek och vidare kan korsas med de två övriga raserna, så är den av mindre betydelse här. Vi ska istället titta närmare på Cyklotis. Medellängden hos denna art är 2.4 meter hos tjuren, respektive 1.85 meter hos hondjuret. Cyklotis har också mindre och rundare öron, därav det latinska namnet och dess betar är mindre och rakare.

Skogselefanten finns idag utbredd över hela väst-centrala Västafrika. Den mest norra av denna ras är den man funnit i Mauretanien vid Tijelat. Denna isolerade population representerade möjligen vad som fanns kvar av de elefanter som tidigare var vida utspridda över Nordafrika innan Saharas utbredning. Dessa hade trängts upp till kustområdena vid Atlanten och Medelhavet norr om Atlasbergen och skiljts från sina artfränder. Här skulle de långt senare konfronteras med antikens kulturer, samlas in av kartager och slutligen skapa en för oss ”felaktig” myt om att afrikanska elefanter är mindre än de indiska. Det är i detta sammanhang också lättare att förstå hur man på de romerska arenorna fann det spännande att hetsa denna elefant i kamper mot tjurar och lejon. En savannelefant hade säkerligen alltid tagit hem segern. Med tanke på att isolerade elefanter har en tendens att krympa i storlek, så är det teoretiskt möjligt att denna nordafrikanska individ till och med kan ha varit ännu mindre än dagens skogselefanter. Denna elefants mindre storlek skapar också, som vi ska se, en helt annan bild av djuret i strid än den vi är vana att se på bild.

Med Hannibals elefanter över Alperna

Hopplösa i fält
Från det första puniska kriget, under mitten av 200-talet f.Kr, äger vi talrika beskrivningar om hur romarna fick möta dessa djur på Sicilien och i Nordafrika. Romarna som ett par decennier tidigare hade mött greken Pyrrhus stridselefanter, använde då sina erfarenheter och fick ofta djuren på fall. Vidare kan vi förmoda att det var kartagernas mycket effektiva kavalleri som gjorde dem starka - för med elefanterna var det si och så. Om historien hade lärt något fram till denna tid, så var det att just inte nyttja elefanter i strid. De kartagiska elefanterna var dresserade att rusa framåt och trampa ned romarna, men alltför ofta rusade de istället bakåt och trampade ned kartagerna. Trots detta marscherade Hannibal, likt ett hjälteepos, med sin armé och 37 elefanter från den iberiska halvön och vidare över Alperna mot den italiska halvön, Året var 218 f.Kr. och det blev startskottet till det andra puniska kriget.
 

Hannibals armé tar sig över floden Rhone för att vidare nå Alperna. Målning av Henri-Paul Motte, 1878.


Kan elefanter simma?  
Spekulationer har gjort gällande att stallen i Kartago vittnar om platser för 300 elefanter - om de överhuvudtaget var reserverade för detta djur. Om så var fallet, så kan vi förmoda att dessa tjänstgjorde som tillfälliga förvaringsplatser för infångade elefanter innan rekrytering. Som permanenta bostäder under fredstid, skulle ett fullsatt stall annars behöva producera uppemot 10 ton foder samt leverera 20 tusen liter färskvatten per dag. Det är omständigheter som dessa som generellt avhållit människan från att domesticera elefanter som husdjur.   
      

Med ca 50 000 man och 9000 kavallerister gav sig i alla händelser Hannibal och hans män iväg. Det första stora hindret blev floden Rhones vatten och enligt historikern Polybios fick man då flotta över djuren. Under två dagar samlade man timmer för flott- och kanottillverkning. Flottarna täckte man med jord för att lugna elefanterna, vilket skulle få dem att tro att de stod på en slags gungande mark. Då ledardjuren i en elefantflock utgörs av en hona så ledde man ut elefanterna, några i taget, med ett par av dessa djur i spetsen. Elefanterna var dock inte så lättlurade och det hela slutade i panik där många elefantförare fick sätta livet till i Rhones strida vatten. Åtminstone var detta ursäkten för att de sjönk som stenar. Sanningen var nog den att många inte var simkunniga eftersom Rhon inte är speciellt strid under september månad. Elefanterna var dock bättre simmare än vad Aristotoles hade hävdat hundra år tidigare. Han sade att de överhuvudtaget inte kunde simma. Idag vet vi att en elefant lätt kan simma i sex timmar utan att vidröra botten.
 

Med Hannibals elefanter över Alperna
Artikelförfattaren med en afrikansk savannelefant vid Kolmården. Kartago använde afrikanska skogselefanter, men storleken på detta ungdjur är mer i linje med Hannibals elefanter. Foto: Tomas Karlsson Artikelförfattaren med en afrikansk savannelefant vid Kolmården. Kartago använde afrikanska skogselefanter, men storleken på detta ungdjur är mer i linje med Hannibals elefanter. Foto: Tomas Karlsson

Utmaningen över Alperna

Vandringen över Alperna skulle vidare pågå i dryga två veckor och reducera Hannibals armé till hälften. Polybios förklarar att det förutom allobrogerstammarnas fientlighet, snöfall och svårframkomliga dalar, rådde det brist på föda och foder. Trots djurets klumpiga utseende är skogselefanten känd för att forcera både tät urskog, branter och steniga klipphöjder. För undertecknad har tiden med olika elefanter, bl.a. vid Kolmårdens djurpark, varit mycket lärorik. Likt få platser i världen, tillåts vi att på några djurparker studera elefanter i både kyla och snö. Temperaturer ned till tio minusgrader innebär oftast inga problem. Detta så länge elefanten är i ständig rörelse eller bär någon form av plagg. Problemet är när underlaget blir extremt halt. Elefanter har inte kraft nog att hindra att den glider ned i spagat - något som givit flera elefanter svåra skador. Ingen av Hannibals elefanter verkar dock ha gått förlorad i Alperna. Värre skulle det bli vid det första slaget på den italiska halvön - det vid Trebbia. 
 

Slaget i Zama vilket avbildar kartagiska elefanter i strid - dock felaktigt utrustade med torn på sina ryggar. Målning av Henri-Paul Motte, 1890.

Hannibal red på den största
I västerlandets långa krigshistoria användes elefanten endast en kort tid i krigssammanhang. Under de tre sekler som började med Alexander den store så var djuret inblandat i lång rad av slag. I till exempel slaget vid Trebbia mötte Hannibals trupp romerska legionärer som inte hade någon praktisk erfarenhet av stridselefanter – trettio år hade förflutit sedan deras fäder slagits mot dem. Ofta ser vi idag rekonstruktioner av stora och felaktigt överdimensionerade afrikanska djur som utrustats med torn från vilka kartagerna strör pilar och spjut. Eftersom övergången vid Rhone antydde att man måste haft tillgång till hondjur, så kan vi förmoda att många av Hannibals elefanter endast var ett par meter höga. Att utrusta stridselefanter med torn lär ha varit en uppfinning av Pyrrhus. Det finns dock inga belägg för att man har använt sådana i någon större utsträckning, varken förr eller senare. Elefanten med sin indiske tränare och förare, en så kallad mahout, var ett nog så slagkraftigt vapen i sig - detta för att skapa oreda i organiserade fiendeled. Stridstekniken användes förmodligen under slagets inledningsskede - tänk bowlingklot och käglor. Ett torn hade varit en omöjlighet för de afrikanska stridselefanterna.

Historien förtäljer att Hannibal red på en större och starkare elefant vid namn Surus – sannolikt var detta en indisk elefant från den asiatiska kontinenten. Givetvis var de senare att föredra och det är möjligt att denna elefant förvärvats från ptoleméerna i Egypten. Redan under det första puniska kriget kom man i kontakt med indiska elefanter. Man importerade mahouts som hjälpte till vid dresserandet av afrikanska elefanter och troligen nyttjade man då indiska elefanter som hjälpundervisare. Tämjandet av de mer vilda afrikanska djuren krävde expertis och denna tradition följde säkerligen med till tiden för Hannibal.
 

Med Hannibals elefanter över Alperna
En mer rimlig bild av Hannibals elefanter i strid? Utan torn på ryggen kämpar mindre afrikanska elefanter vid sidan om enstaka större indiska elefanter. Illustration: Richard Holmgren 1993. En mer rimlig bild av Hannibals elefanter i strid? Utan torn på ryggen kämpar mindre afrikanska elefanter vid sidan om enstaka större indiska elefanter. Illustration: Richard Holmgren 1993.

Från fältslag till arena

Vi får förmoda att det var mycket grymma scener som utspelades i fält. Detta speglas kanske bäst i kriget mot Pyrrus där romarna hade utvecklat en rad vapen och knep för att bekämpa de ”lukanska oxarna”, som de för tiden kallades. De tappraste romerska soldaterna kunde angripa elefanten genom att hugga den i knävecken med yxor eller genomborra dess sidor med spjut. Det fanns för tiden även ett slags brinnande kastspjut som doppats i beck, asfalt och nafta. Elefanter har vidare ofta en överdriven ”rädsla” (lätt till stress) för andra djur. Mot Pyrrus upptäckte romarna att skrikande grisar var perfekta för att få elefanterna att vända om. Det var vid intermezzon som dessa som den påhittige kartagen Hasdrubal lär ha infört ett säkert antivapen. En mahout kunde således nedgöra sin egen elefant genom att driva in en mejsel mellan halskotorna. Enligt Polybios stupade nästan samtliga av de elefanter som kämpat sig över alperna. De som inte dog i Trebbia, dukade kort därefter under i kyla och snö. Även om Kartago var duktiga på att ständigt sända nya elefanter som förstärkning, åtminstone under det första puniska kriget, så måste vi nog räkna slaget i Trebbia som den sista striden som på allvar involverade elefanter på den italiska halvön.

Romarna kom senare att adoptera elefanter både som paraddjur och för att roa pöbeln. Djurhetsningarna på amfiteatrarna samt den ökande handeln med elfenben blev nådastöten för den nordafrikanska elefant som vi sedan länge inte längre äger i vår fauna. Caligula gav sin häst ett stall av elfenben och Seneca förklarade sig äga 500 tripoder tillverkade i samma material. Detta kan ses som en analogi till 1800-talets hetsjakter i Afrika, vilka kom att producera både biljardbollar och pianotangenter i elfenben.

/Richard Holmgren

Tack till Albert Schultz i Norrtälje för hjälp med elefantfoto.

 

Med Hannibals elefanter över Alperna

På 700-talet fick Karl den store en elefant av kalifen i Bagdad. Elefanten hette Abul-Abbas och fick lunginflammation efter att ha simmat över floden Rhen.

Något att tillägga?

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln