Verkligen, titta! Lyssna i vildmarken! 

- Rapport från våra utgrävningar av tidigkristna eremiter vid Döda havet

Eremitbostaden och kapellet Qasr at-Tuba. Foto: SDSE

Den Svenska Dödahavsexpeditionen, ledd av undertecknade, påbörjade sina utgrävningar av en högst anmärkningsvärd klosterkyrka i Jordanien under 1995. Byggnaden påträffades ute på Lisanhalvön i Dödahavet, där kyrkan hade legat täckt av salt och kalkliknande sediment i över 1500 år. Det var en sensationell upptäckt, inte minst för att kyrkan legat slumrande mitt i de antika händelsernas centrum.

Lämningen som bär det lokala namnet Dayr al-Qattar al-Byzanti, skulle inte bara öppna en port till ökända och gammaltestamentliga berättelser men även visa oss ett viktigt kapitel av kristendomens tidiga evolution. 

kyrkoruin
Vy över Lisanhalvön i Döda havet. Foto: Richard Holmgren Vy över Lisanhalvön i Döda havet. Foto: Richard Holmgren

Inledningsvis kände vi inte till omfattningen av de många lämningar som omgärdade Dayr al-Qattar - en fornlokal som faktiskt fortfarande expanderar. Under den senaste vistelsen i området, under december 2016, kunde ytterligare en eremitbostad läggas till i den långa lista av eremitceller och bostadskomplex som nära och vida omgav klosterkyrkan.

Vissa eremitbostäder kan dateras till övergången från det fjärde till det femte århundradet och de representerar ett monastiskt samhälle som organiserats i linje med de mönster vi lärt känna från ökenkloster i Egypten och den Judéiska öknen. Dessa i sin tur bygger på den andliga utveckling och esoteriska kunskap som gått i arv från tidigare kulturer, där nu nya frågor kom att kretsa kring det bibliska innehållet – en slags vägledning till ett gott och rättfärdigt liv. 
 

Döda havet
Al-Lisan, ett isolerat landskap och mötesplatsen för ett liv i enkelhet och begrundan. Foto Richard Holmgren Al-Lisan, ett isolerat landskap och mötesplatsen för ett liv i enkelhet och begrundan. Foto Richard Holmgren

Med sina förgreningar kom sammanslutningarna i den Judéiska öknen att bli det viktigaste monastiska området i Palestina. Som ökenområde i Jerusalems närhet återfanns här många heliga platser endast en dagsvandring från klostren. Från hela den kristna världen kom individer av djup religiös övertygelse samt människor med hög intellektuell bakgrund att samlas här. En livlig kosmopolitisk förening av människor kom därför att etablera sig i såväl den heliga staden som i öknens dalgångar. Ökenmunkarna kom att följa sin strikta livsstil i utvalda isolerade landskap, men närheten till bebyggd och odlad mark var också nödvändig i endera riktningar, där livsförnödenheter var viktigt för ökenlivet och där sinnade hade möjlighet att erfara de nya lärdomsinstitutionerna. Öknens omgivningar och dess frånvaro av distraktion var med andra ord nyckeln till begrundande och samtidigt en port på glänt till det gudomliga och obesvarade. 
 

Kyrka, kapell och eremitbostäder ligger i steril öken - dock endast ett stenkast från odlad mark och bebyggelse. På bilden syns Dayr al-Qattar, sannolikt biskopssätet Sodoma Kyrka, kapell och eremitbostäder ligger i steril öken - dock endast ett stenkast från odlad mark och bebyggelse. På bilden syns Dayr al-Qattar, sannolikt biskopssätet Sodoma

Vid den södra Dödahavsstranden kom just Lisanhalvön, med sitt säregna och extrema landskap, att bilda grunden för den tillvaro munk- och eremitlivet eftersträvade. Fossil havsbotten har här skapat ett unikt landskap med kritvita klippor och dalgångar. Dessa sedimentära formationer är bitvis så mjuka att de med lätthet kan urholkas till eremitceller eller inristas med tidlösa sanningar. På en vit platå stoltserar klosterkyrkan Dayr al-Qattar och med sin grund lagd i sten, någon gång kring 400-talet, skiljer den sig från al-Lisans spridda och handhuggna eremitceller. Vi har idag inga litterära referenser som med säkerhet kan identifiera det coenobium vars ruin idag går under namnet Dayr al-Qattar. Förmodligen nämns detta monastiska centrum i flera tidiga referenser, men problemet att koppla de än så länge anonyma arkeologiska lämningarna med omnämnda platsnamn eller kristna grupperingar, kvarstår.

Från utgrävningarna av Dayr al-Qattar-kyrkans norra korsarm. Foto: SDSE Från utgrävningarna av Dayr al-Qattar-kyrkans norra korsarm. Foto: SDSE

Från relativt enkla boningar kom Dayr al-Qattar att utvecklas till en mer elaborerad samlingsplats - en klosterliknande miljö med ett gemensamt regelverk för dess coenobiter. De ursprungliga klustren av eremitceller brukar som fenomen kallas för en laura och mycket tyder på att dessa även samexisterade med klostren från 300-talet och några hundra år framöver. Vid sidan om rollen som monastiskt centrum, är den mest accepterade teorin idag att Dayr al-Qattar representerar biskopssätet Sodoma - den plats som manifesterade området där bibelns syndfulla städer Sodom och Gomorra tänktes ha legat. Lämningar från bronsåldern, kulturhistoriska traditioner och andra näraliggande kristna lämningar som bygger på denna tradition, bekräftar också detta på flera sätt. 
 

Dödahavsexpeditionen dokumentarar tidigkristna inskriptioner i en större eremitbostad. Foto: SDSE
Döda havet
I Dödahavshalvöns mjuka sediment vittnar ett flertal arameiska och grekiska inskriptioner om det tidiga eremitlivet. Foto: Richard Holmgren I Dödahavshalvöns mjuka sediment vittnar ett flertal arameiska och grekiska inskriptioner om det tidiga eremitlivet. Foto: Richard Holmgren

Det svenska arbetet vid Dödahavet är en kamp mot tiden. Samtidigt som varje enskilt objekt kräver sin tid att dokumentera, så återfinns hela tiden nya lämningar och inskriptioner. Erosionen är ett ständigt hot mot dessa porösa lämningar och osedvanligt kraftiga regn, hårda vindar samt konstanta mikroskalv nöter hela tiden på de tidigkristna vittnesmålen. Inte minst så har även moderna lycksökare lämnat djupa ärr med hackor och spadar i jakten på föremål att sälja på den beklagliga antikvitetsmarknaden. Eftersom halvön är ett rigoröst bevakat militärområde samt positionerad på tidigare delvis minerad mark, så har denna typ av framfart dessbättre försvårats. Under augusti 2011 fokuserades det arkeologiska arbetet till en mycket intressant dalgång som fått arbetsnamnet “Elias dal”. Under mitten av 1990-talet återfann vi här en handfull eremitbostäder med ett flertal grekiska inskriptioner från sent 300-tal - en av dessa ristningar löd i klartext “ELIAS”. En djup naturlig grotta, i anslutning till eremitcellerna, indikerade att grottan kan ha varit platsens fokus.
 

"Elias grotta". Foto: Richard Holmgren "Elias grotta". Foto: Richard Holmgren

Utgrävningar inuti grottan hade tidigare inte givit några resultat - något som inte heller är ovanligt när man dokumenterar resterna av ett asketiskt leverne. Men lämningarna i dalen, likt andra lokaliteter på Lisanhalvön, vittnar om en slags tidigmonastisk evolution om man så vill. Enskilda grottor, förmodligen tillhåll för de första eremiterna, kom att utökas av alltfler eremiter som grävde ut enskilda boningar i kluster vid olika enskilda dalgångar. Fenomenet brukar kallas för en så kallad laura, vilka i sin tur skapade egna gemensamma centra. Dessa kom med tiden att få en viktig roll i egenskap av ett enklare kapell uthugget i klippan. På Lisanhalvön ser vi att dessa centra kom att direktansluta celler för olika ändamål i linje med gemensamma aktiviteter såsom måltider och religiösa ceremonier. Ett av al-Lisans tre olika eremitcentra kom till och med att byggas om till en klosterkyrka med ett kapell och tillhörande baptisterium - vilket just var fallet med Dayr al-Qattar. De övriga två enheterna, med ett par kilometers mellanrum, har sedan fortsatt som två isolerade eremitcentra, dock tillhörande al-Lisans monastiska helhet som sådan.

Bastionklippan Qasr Elias med sin rumsindelning. Illustration: Anders Kaliff & Richard Holmgren Bastionklippan Qasr Elias med sin rumsindelning. Illustration: Anders Kaliff & Richard Holmgren

Elias dal, eller “Wadi al-Elias”, visade sig även ruva på just en central samlingsplats med arbetsnamnet Qasr Elias. Längst uppe på en bastionsformad platå, centralt i dalen, kunde vi under rasmassor skönja ett större rum flankerat av fem mindre utrymmen. Det tunga arbetet med att flytta de djupt nedstörtade sedimenten, som en gång bildat konstruktionens tak, innebär alltid en risk. Cellernas sprickfyllda väggar kan kollapsa när fyllningen tas bort i strävan att nå bottenlager och golvytor. Det är därför viktigt att återfylla varje enskild cell efter att den dokumenterats. Det större centrala rummet har förmodligen tjänstgjort som ett kapell, men den exakta funktionen av de kringliggande rummen är ännu oklar. Qasr Elias finner en parallell till ett tredje coenobium på al-Lisan, det vill säga Qasr at-Tuba, som efter utgrävningar visade sig innehålla ett centralt kapell. Där återfanns bland annat en piscina, i detta fall en bottenlös urna nära altaret för att tvätta ur de kärl som används vid mässan. Det är inte ovanligt att det i anslutning till kapellet fanns ett lagringsutrymme för de liturgiska föremål, vin och olja som användes vid dessa tillfällen. Ett sådant utrymme återfanns under 2011 års dokumentation av Qasr Elias. Bland rester av tegel, repfragment, keramik och olika matrester upptäcktes även olika ristverktyg. Kanske är det just dessa som använts för att rista några av de många inskriptioner som även kommit att exponeras i Qasr Elias. 

Områdets extrema bevaringsförhållanden har konserverat mycket av klosterkyrkans antika trädekorationer. Foto: Richard Holmgren Områdets extrema bevaringsförhållanden har konserverat mycket av klosterkyrkans antika trädekorationer. Foto: Richard Holmgren

En av utgrävningens epigrafiska experter, i detta fall med inriktning på al-Lisans grekiska och arameiska texter, är fransmannen Emile Puech. Han har tidigare arbetat med tolkningar av Dödahavsrullarna och översättningen av den messianska apokalypsen. Trots att al-Lisan exponerat sporadiska papyrusfragment, så dröjer det innan Emile Puechs kunskaper kommer till sin fulla rätt ute på den vita halvön. Ännu saknas det längre och sammanhängande texter om flera rader. Ett återfunnet fragment från 1996 gäckar fortfarande experterna med sitt innehåll. Läskunniga får tills vidare hålla till godo med de inskriptioner som finns ristade på cellernas väggar. Ett par exempel på sådana är; 
 

“Maria, mor till Herre Jesus, beskydda oss! Herre, låt oss få komma in, för vi har begått synd!”
 
"Verkligen, lyssna till oss och skydda oss, o Jesus.
Verkligen, titta! Lyssna i vildmarken!”

 

Utgrävningstältet på al-Lisan. Foto: Richard Holmgren

Det är alltid något speciellt när historien talar direkt till oss. Al-Lisans tysta omgivningar får plötsligt en röst. Här ute i vildmarken bodde några av kristendomens tidiga kommuniteter. Bland de vita sedimenten togs flera stapplande steg av denna judiska sekt som föga anade att de 1700 år senare skulle ha över 2 miljarder anhängare. För bara femton år sedan var detta en vit fläck på kartan - i dubbel bemärkelse - men för varje utgrävningssäsong växer bilden av en plats som talar ett allt tydligare språk.

Saul, den blivande aposteln Paulus, överväldigas av Jesus på vägen till Damaskus. Olja på canvas av Caravaggio, 1601. Foto: Richard Holmgren Saul, den blivande aposteln Paulus, överväldigas av Jesus på vägen till Damaskus. Olja på canvas av Caravaggio, 1601. Foto: Richard Holmgren

En av expeditionens stora frågor är hur långt tillbaka vi finner spår av kristna utövare och vad som hände dessförinnan i övergången från hednisk tro till judendom. Svaret kan möjligen finnas i de näraliggande och tiotusentals gravar tillhörande de arabiska nabatéerna. Denna plundrade nekropol brukar kallas för Gazone och ligger i gränslandet mellan det vita al-Lisan och de odlade fälten. Nabatéerna nådde sin kulturella höjdpunkt kring Kristi födelse och vi känner dem kanske bäst som invånare och skapare av den ökända klippstaden Petra. Detta folk har i många fall visat hur de begagnat platser med starka judiska traditioner. De var trosutövare av den forna gudavärlden men som ett handelsfolk från öknen kom de ofrånkomligen alltmer i kontakt med den judiska kulturformen. Hur kunde då de som inte var judar hitta en ingång till judisk troslära, dess seder och traditioner? Vad som uppstod i detta möte är en intressant fråga som kanske tydligast illustreras i missionären och aposteln Paulus predikningar – det vill säga stötestenen om hur hedningar (icke-judar) kunde inympas på det judiska trädet. Speglar kanske Paulus ord ett behov hos många människor vars vardag alltmer kom att uppträda mellan två olika världar, där lösningen på problemet kom att så ett frö till den kristna världs- och livsåskådningen?

 
av Richard Holmgren & Anders Kaliff,
Projektledare för den Svenska Dödahavsexpeditionen sedan 1994.

 

Under de varmaste utgrävningsdagarna på al-Lisan har temperaturen ibland gått upp till 54 grader i skuggan. Vid dessa temperaturer blir vattnet i flaskorna lika varmt - det vill säga som en god kopp te.

Något att tillägga?

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln