En vit fläck på kartan - Taklamakanöknens bronsåldersfolk

Taklamakanöknens moderna samhällen, likt de under äldre tid, återfinns som ett pärlband kring det flacka ökenområdet. Tidiga boplatslämningar återfinns i vissa fall längre in i öknen, intill de från söder rinnande vattendragen. Illustration: Richard Holmgren

Tarim-bäckenet i den kinesiska Taklamakanöknen har varit en skådeplats för öst-västliga kulturutbyten under nära 4000 år. Den passerande handeln med sidentyg, Sidenvägen, utgjorde blott ett sent fragment av traktens långa handelshistoria. Lika många var de innovationer och tankar som fördes fram och tillbaka långt tidigare än vi anat - detta av ett folk vi vet väldigt lite om.

Öken mumier
Mumien från Chärchän. Foto: Richard Holmgren Mumien från Chärchän. Foto: Richard Holmgren

På bilden intill kan du se den över 3000 år gamla kaukasiska mumien från Chärchän. Mannen bär ansiktsbemålning av gul ockra som visar sig som spiralmotiv vid hans tinningar. De senare kan tolkas som stilistiska återgivningar av vädurshorn - ett vanligt motiv i stäppkonsten. Men vad var det som förde denne kaukasiske man ända till trakten av dagens Kina och var bodde han och hans folk?

Fyndplatsen för flera av dessa mumier återfinns i Tarim-bäckenet, vilket ligger i den största av de kinesiska provinserna, Xinjiang. Det vidsträckta ökenområdet avskärmas av några av världens högsta bergsmassiv. Söderöver tornar det tibetanska höglandet på ryggsidan av Kunlunbergen. Norröver finner vi Altaibergen mot Mongoliet och Tian Shan mot Kazakstan. I sydväst reser sig Hindukush - höjderna som fick Alexander den Store att styra söderöver mot dagens Indien.

 

Marknadsgator i staden Kashgar. Foto: Richard Holmgren Marknadsgator i staden Kashgar. Foto: Richard Holmgren

Buddistiska ruinstäder vittnar här om ökenområdets förflutna och muslimska monument vittnar om dess samtid. Xinjiang blev en självstyrande region 1955, en tid då mer än 90 procent av befolkningen utgjordes av icke-kineser, det vill säga de turktalande och muslimska Uygurerna. I samband med att provinsens huvudstad Urumqi sammanflätades med det övriga Kina, medels järnvägen, kom Han-kineserna att dominera provinsens mest norra delar. De folk vi idag finner omkring Taklamakanöknen ger dock fortfarande en bild av en etnisk varietet som är lika varierande som vidden av det landskap de bebor. Känslan är att man befinner sig i Kina, men ändå inte. Fortfarande kan vi besöka betydelsefulla och traditionella handelsplatser såsom de i Hotan och Kashgar. Här kryllar marknaderna fortfarande av handelsmän från allsköns angränsande länder, vilket förnimmer om platsens historiska drama. Mer än tio år har dock passerat sedan jag senast besökte Kashgar och dess gamla kvarter. Stadens enorma marknadsplats har numera kommit att moderniseras radikalt och kläden med inslag av snöleopard tillhör numera en annan era.   

Öken mumier
En kappa som följt den döde i graven. Ett ypperligt exempel på de bevaringsförhållanden som väntar vid mötet med Tarims förflutna. Foto: Arkeologiska institutet i Xinjiang En kappa som följt den döde i graven. Ett ypperligt exempel på de bevaringsförhållanden som väntar vid mötet med Tarims förflutna. Foto: Arkeologiska institutet i Xinjiang

Redan under århundradena direkt efter 2000 f. Kr., vittnar arkeologiska fynd om hur bronshantverk, hjulförsedda vagnar och tamhästar introduceras i den gamla Kina. Antingen kommer de direkt från det eurasiska stäpplandet eller som förmedlade genom östra Centralasiens folk. Under det följande årtusendet ökade handeln och det intellektuella utbytet på ett sätt som kunde säkra det kinesiska försvaret mot nordliga stammar. Speciellt viktig blev handeln med alfalfa-foder och stridshästar, eller de för tiden så kallade ”blodsvettande hästarna”. Det är också under liknande former som buddismen kommer att färdas längs Tarim-bäckenets handelsvägar för att sedan blomma ut i Kina. Både den materiella och den andliga kulturen kom sedan att omformas till något unikt i Kina, något som sedan också kom att flöda i motsatt riktning. Hela denna process av utbyten mellan folk i öst och väst verkar dock ha fått hjälp av en befolkning som vi vet mycket litet om – ett eller flera folk som slår sig ned i östra Centralasien under bronsåldern. Till Tarimområdet tog de med sina husdjur, metallurgi och sin vävnadsteknik. 
 

En av de mänskliga gestalter av trä, sannolikt en kvinna, som rests vid Ördek-nekropolen. Platsen utforskades redan på 1920-talet av Folke Bergman. Teckning: Richard Holmgren En av de mänskliga gestalter av trä, sannolikt en kvinna, som rests vid Ördek-nekropolen. Platsen utforskades redan på 1920-talet av Folke Bergman. Teckning: Richard Holmgren

Vid mitten av 90-talet inleddes en sällsam mumiehysteri i såväl vetenskapliga som populära kretsar. Denna bottnade i det förnyade intresset för de extremt välbevarade mumier som påträffats i Tarimbassängens ytterområden och som inledningsvis kom att vila i en museikällare i staden Urumqi. Det mest slående var just mumiernas bevaringsförhållande som trots sin höga ålder, ibland flera tusen år, gav intrycket av att de endast slumrat till för ett ögonblick. Dessa mumier som i flera fall var bemålade och fortfarande bar sina fantastiskt färgstarka kläder, hade återfunnits med ett lika väl bevarat gravmaterial.

Inte mindre stor var häpnaden över det faktum att några av mumierna från den äldsta tiden inte var ”kineser”. De visade sig vara individer av kaukasiskt ursprung. Kropparna härrörde från ett antal olika begravningsplatser tillhörande andra till första årtusendet f. Kr., främst lokaliserade längs med den södra och östra delen av Tarim-bäckenet. Även om variationen av mumier i det förhistoriska Xinjiang visar på olika populationsgrupper, så förmodas de tillhöra tre olika huvudgrupper där de tidigaste fysiska beläggen överensstämmer med ett relativt homogent Proto-europeiskt släkte. Kropparna har hittats i gravar såsom exempelvis de i Qäwrighul, vilka kan dateras till tiden från 2000-1500 f. Kr. Dessa människor kan ha representerat en utlöpare av de europeiska stäppkulturer som expanderade österut under det fjärde till tredje årtusendet f. Kr. Den mongolida befolkningen som återfunnits i östra Tarimområdet börjar först framträda under senare delen av samma årtusende och förekommer då uppblandade med mumierna av kaukasiskt ursprung. Huruvida denna senare befolkning bebodde regionen före den kaukasiska immigrationen är svår att avgöra utan bättre vittnesbörd från tidigare neolitiska gravar.  
 

Vy över ett större residens vid Niya-boplatsen i södra Tarim. Lämningen ger en bild av öknens extrema bevaringsförhållande där den bärande träkonstruktionen fortfarande står kvar, i detta fall efter 2200 år. Foto: Arkeologiska institutet i Xinjiang
Vy över ett större residens vid Niya-boplatsen i södra Tarim. Lämningen ger en bild av öknens extrema bevaringsförhållande där den bärande träkonstruktionen fortfarande står kvar, i detta fall efter 2200 år. Foto: Arkeologiska institutet i Xinjiang

Likt gravfältet vid Qäwrighul så har de första fynden av textilier i Xinjiang sitt ursprung i lämningar från det tidiga andra årtusendet f. Kr. Textilier från denna period är ofta enkla där sömmar, foder och byxben saknas i enkelt vävda kläden. Vanliga är midjelånga skjortor eller enklare kappor av fårull. Vid denna tid hade fåret ännu inte fått sin givna plats så långt österut som i Kina, men närvaron av ylle-textilier i Tarimområdet ger vid handen att man introducerat tamfåret från väst vid sidan om odling av exempelvis vete. Frågan om det var just Qäwrighul-mumiernas direkta förfäder som introducerade fåret kan ännu inte besvaras, även om mycket talar i denna riktning.  

Det råder en tämligen stor förvirring vid identifieringen av kulturer mellan tiden 2000-700 f. Kr. Till saken hör att många av de kända gravområdena visar på en lång kontinuitet som försvårar identifieringen av de specifika kulturvariationerna. Vid sidan om den så kallade Qäwrighul-kulturen, utövade Tarimområdes tidiga invånare blandjordbruk. Regionen längre norröver etablerade en mer bofast befolkning som idag täcks av de mer historiskt belagda oas-städerna. De tidiga kulturerna har efterlämnat bemålad keramik som visar på influenser med östliga grannar från Gansu-provinsen, men även med stäppregionerna i nordväst. De vilar i schaktgravar som preparerats av timmer och soltorkat tegel. Vid sidan om de spörsmål som berör införandet av olika tamboskap, grödor och materiell kultur, så är dessa gravkonstruktioner ytterligare en indikation på ett ursprung som för oss bort över stäpplandet mot västra Centralasien.
I stor utsträckning saknar vi dock fortfarande betydande hus- och boplatslämningar från de tidigare perioderna. Även om sådana kan förväntas vara mycket enkla i sin utformning, så skulle de kunna ge ovärderlig information om det dagliga livet. Ett fascinerande exempel på vidsträckta och välbevarade boplatslämningar är annars de från Niya, vars nuvarande trästrukturer främst dateras till Han-dynastin, alltså de närmaste två århundradena omkring vår tidräknings början. 

 

Arkeologiska undersökningar som bedrivits under senare tid bygger ofta på de underlag vi känner från expeditioner som initierades för över hundra år sedan. Från den brittiska sidan känner vi forskningsresande som Sir Aurel Stein men inte minst den för oss mer bekante Sven Hedin. Det var under sökandet efter Centralasiens konst och skriftreliker som dessa tidiga forskare först kom att skildra upptäckter av torkade kroppar. Flera av de tidigt dokumenterade bo- och gravplatser har i modern tid undersökts av såväl utländska som lokala expeditioner. Arkeologiska institutet i Xinjiang har till exempel utfört utgrävningar av gravkullen Ördek som tidigare undersökts av den svenske fornforskaren Folke Bergman på 1920-talet. Undersökningarna här visar att gravkullen med sina resta träpålar innehåller gravar som kan dateras ända tillbaka till det tidiga andra årtusendet f. Kr. 

Ett utmärkt komplement vid liknande undersökningar skulle med fördel kunna vara en modern inventering av mer landskapsarkeologisk karaktär. Taklamakanöknens ständigt föränderliga landskap avslöjar ideligen nya fyndlokaler som med förhållandevis billiga och lätta metoder kan dokumenteras genom flyginventeringar av utvalda områden. Fördelen med till exempel ultralätta flygplan är deras stora räckvidd, låga driftskostnad och möjligheten till att landa vid tänkbara lämningar. På så vis kan man utföra preliminära besiktningar av såväl nya som äldre fyndplatser och strukturer. Denna metod kan vid sidan om satellit- och flygbilder vara en av lösningarna på att spåra tidiga boplatslämningar, hägnader och kommunikationsleder. Undertecknad har vid flera tillfällen sökt tillstånd i Kina för flyginventering längs de numera uttorkade vattendrag som fört vatten från Kunlunbergen ut i Tarim-bäckenet. Det är i nuläget tyvärr inte möjligt att få flygtillstånd i en av Kinas geopolitiskt känsligaste områden. I skrivande stund håller undertecknad på med en omfattande flyginventeringsrapport över etruskiska gravar och boplatslämningar, vilka nått spännande resultat med användningen av värme- och infraröd kamerateknik från ultralätt flygplan. Dagens drönare är mycket effektiva vid arkeologiska flyginventeringar, men dessa har dålig räckvidd och tillåter inte platsbesiktning.

Fortfarande väntar många frågor på att besvaras kring Taklamakanöknens tidiga kulturer. De befann sig alltför långt väster- norr- eller österut från de stora högkulturerna, men de befann sig likväl i centrum av den Euroasiatiska spelplanen.   
     
   
 
av Richard Holmgren
 

Richard Holmgren under en arkeologisk inventeringsresa i östra Taklamakan 2004

Något att tillägga?

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln