Platsen som är helvetet på jorden och där kroppar aldrig ruttnar. 

Judas Iskariot hänger sig vid Akeldama
Judas Iskariot hänger sig vid Akeldama

Akeldama var Jerusalems avfallsupplag och enligt det Nya Testamentet den plats där Judas hängde sig. Det var krukmakarnas åker och apostlarnas gömställe, tidigare även känd för sina barnoffer. Hit kom pilgrimer, en begravningsplats för fattiga och fredlösa men även för burgna och respekterade. I dess mark ruttnar aldrig kroppar och här finns helvetet på jorden. Detta är Blodsåkern i Jerusalem, en arkeologens och exegetikerns nöt att knäcka.

Jerusalem
Det döda fåret på Akeldama i Jerusalem. Foto: Richard Holmgren Det döda fåret på Akeldama i Jerusalem. Foto: Richard Holmgren

En åker i dödsskuggans dal
I mitten av nittiotalet inventerade jag en arkeologiskt märklig plats i Jerusalem. Den brukar kallas för Blodsåkern eller Akeldama. När jag mätte upp platsens korsriddarvalv nödgades jag arbeta intill ett får som hade dödsstörtat genom ett av platsens djupa schakt. Djuret hade svällt upp i värmen, men inga insekter eller stank omgav kadavret under förruttnelseprocessen. Det skulle visa sig att detta var något som givit Akeldama en övernaturlig prägel sedan urminnes tider. 

Akeldama ligger sjuhundra meter söder om den Gamla Staden i Jerusalem - där Hinnomdalens sydöstra ände möter Kidrondalen. Platsen är en av de mest imponerande, viktigaste och samtidigt, i relation till detta, den mest outforskade arkeologiska platsen i det heliga landet. Platsen saknas ofta i ämnesencyklopedier och förekommer undantagsvis i beskrivningar om Jerusalem. Trots detta finns på denna obebodda plats 80 gravkammare av vilka de flesta kan dateras till tiden kring Kristi födelse. Till detta kan även läggas en mångfald av kulturhistoriska traditioner och legender. Platsen omnämns i Matteusevangeliet och Apostlagärningarna som Akeldama eller Blodsåkern, med samma betydelse.

Jerusalem

De trettio silverpenningarna
I evangelierna kan vi läsa om hur Judas Iskariot går till översteprästen och frågar vad han får i gengäld för att ange Jesus. Man ersätter honom med de berömda trettio silverpenningarna varpå han kort därefter identifierar Jesus i Getsemane med en kyss. Enligt en episod i Matteusevangeliet, där Jesus utlämnas till Pilatus, blir Judas ångerfull och återlämnar pengarna till templet. Judas kastar den förvägrade återbetalningen i templet, avlägsnar sig och hänger sig vid Akeldama. Eftersom betalningen betraktades som blodspengar så placerades den inte i tempelkassan, utan användes för att inköpa en bit mark som begravningsplats för ”främlingar”. Platsen var känd som Krukmakaråkern, men kom efter detta att kallas Blodsåkern, ett namn som enligt bibeltexten har överlevt ”fram till denna dag”.

Jerusalem
Skiss över Akeldamas underjordiska valv Skiss över Akeldamas underjordiska valv

Där kroppar aldrig ruttnar
Platsen blev identifierad som Akeldama redan på två- och trehundratalet genom krönikören Eusebios. Akeldama finns också utsatt på Madabakartan, en mosaik i Jordanien vilken markerar flera heliga platsers läge under 500-talet. Arculf, den helige biskopen av Gallien, som besökte Jerusalem vid slutet av 600-talet, berättar om det lilla fältet Akeldama som var täckt av stenhögar med varsamt begravda pilgrimer, detta vid sidan om andra som lämnats att ruttna ovan jord. Även korsriddarna beskriver platsen och de byggde här en stor underjordisk välvd struktur vilken nyttjades som benhus för riddare och pilgrimer som dog på Johanniterriddarnas hospital. Jord från Akeldama togs vidare ofta som fartygslaster för att viga kyrkogårdar i Europa och platsen har således även kommit att kallas för den kristna världens första campo santo. 

En legend från korsriddartiden säger att de kroppar som sänktes ned i benhuset bröts ned utan att ruttna - detta under loppet av ett dygn. Professor W. Krafft som under mitten av 1800-talet skildrade Jerusalems topografi, tilllägger i sin beskrivning av valvet på Akeldama, en notering om ryktet att döda kroppar skulle upplösas snabbt utan att utveckla stank av förruttnelse. Detta är korrekt, säger han, det bevisades med en död hund under hans vistelse i den Heliga Staden. 

               
När jag själv inventerade platsen i mitten av 1990-talet och gjorde uppmätningar i den underjordiska grotta som står i förbindelse med korsriddarvalvet, så hade jag som omnämnt, själv möjligheten att uppleva samma egendomliga fenomen. Bredvid uttjänt bråte låg ett får som hade dödstörtat genom ett av schakten. Det hade svällt upp i värmen och inga insekter eller stank omgav kadavret under hela förruttnelseprocessen - även om det tog mycket längre tid än ett dygn. Det är säkert bland annat denna naturföreteelse som under seklers lopp givit Akeldama en av dess översinnliga präglar. Således kan ni förstå min exalterade förvåning när jag läste Kraffts redogörelse på Rockefellers bibliotek i Jerusalem, efter att själv ha bevittnat det döda fåret! 

Jerusalem
Hart Island, New York Hart Island, New York

Fattigkyrkogård likt New York
År 1143 byggde korsriddarna den Heliga Marias kyrka inuti en av platsens gamla gravgrottor. Gården till kyrkan kom också att inbegripa några av de andra grottorna, av vilka en var känd som den tillflyktsort till vilken apostlarna flydde efter Jesus arrestering. Det grekiskortodoxa klostret som idag dominerar Akeldama, byggdes över denna kyrka år 1874 och det är tillägnat den helige Onuphrius, den egyptiske eremit som endast skylde sig med sitt långa skägg och hår. Vid en tillfällig vistelse i kyrkan, förevisade en klostersyster mig ett nyupptäckt läckage i kyrkgrottans tak. Puts hade luckrats upp och exponerat en underliggande målning. Under denna anades ytterligare en avbildning - en fresk föreställande en skäggig man hängande i en snara. 
               
Eftersom Matteus likställer platsen med Krukmakaråkern, samt det faktum att fältet kom att brukas som gravplats för främlingar, så har namnet vanligen kommit att definiera kyrkogårdar för fattiga, okända och kriminella. Vi känner till exempel till ”The Potter´s field” på Hart Island i New York där man idag ceremonilöst begraver över hundra människor i veckan. Att Akeldama, förutom de mer nobla och eleganta gravarna från Herodiansk tid, intensivt kommit att nyttjats som gravplats framgår av innehållet i de bitvis djupa jordlagren. I vissa tvärsnitt, sedda inifrån gravöppningarna och där de utanförliggande jordlagren nästan når ända upp till gravportarnas överstycken, syns nästan mer mänskliga kvarlevor än mylla. Den senaste begravningen på Akeldama ägde rum i slutet av 1800-talet och bland många av de muslimer som idag bor i platsens omnejd kallas platsen vanligen för ”galgbacken”.  

Jerusalem med Blodsåkern i förgrunden

Helvetets eldar
Geihinnom motsvarade Gehenna – självaste helvetet. Namnet kommer ursprungligen från Hinnoms dal. Det eskatologiska Geihinnom har varit stoff för åsiktsutbyten, men dess geografiska position känner vi rätt så väl. Gamla Testamentet refererar både till Ben Hinnoms dal (Hinnoms sons dal) samt Hinnoms dal. Den bildar vidare gränsen mellan Benjamins och Judas territorium där namnet Hinnom ursprungligen kan ha syftat på en landägare, en hednisk gudom eller ett lokalt geografisk särdrag. Hinnomdalen var illa beryktad redan under Jerusalems första tempelperiod, då som den plats där barn brännoffrades till den hedniske guden Molok. Profeten Jeremias förespådde att dalen vid tidens ände skulle komma att bli en bestraffningens plats - en uppfattning som också förts vidare till det Nya Testamentet. Det är möjligt att denna del av Hinnomdalen blev identifierad som Akeldama, Blodsåkern, på grund av dess illavarslande sammanhang.

En annan förklaring till att Akeldama kom att associeras till de osaligas straffort är Blodsåkerns tidigare koppling till krukmakarnas område, där keramiktillverkningen låg. I Gamla Testamentet omnämns platsen vid östra Hinnomdalen ofta i dessa sammanhang och det är just beskrivningen av Akeldama som Krukmakaråkern som hjälpt till med att identifiera dess geografiska läge. I gamla tider placerades ofta keramikverkstäder i givna områden utanför staden vilket berodde på den intensiva rök som ugnarna genererade. Detta är något som vi även i vår tid kan uppleva intill avfallsupplagen i städer som till exempel dagens Kairo. Vid Akeldama brann den outsläckliga elden. Lågorna och röken steg från keramikugnarna samt vid de eldar som brann för att förhindra farsoter från döda kroppar - i judisk apokalyptisk litteratur, den eld som förtärde de otrognas kropp och själ. Gehenna.


När en arkeologkollega testade solbelysningen av Akeldamas branta klippsida i en datoriserad modell, så visade det sig att platsen var en av få i Jerusalem som ständigt befann sig i skugga. Akeldamas avgrund uppfattades säkert som en stark antites till templet strax norr därom. En höjd där Gud, ljus och renhet regerade eller som genom orden; "Gehenna - en smältugn inom synhåll från paradiset".

Östra Grottan under Akeldamas valv

Dunkel och motsägelsefull
Ett egendomligt faktum som ofta påpekats när det gäller Akeldamas geografiska position är platsens gravar vilka är några av de mest utsökta från sin tid. Vissa sakkunniga menar att de pompösa gravarna lite motsäger Blodsåkerns nerklassande särdrag. Gravarna är elegant dekorerade kammare av vilka en sannolikt tillhörde översteprästen Annas, som hade sitt ämbete från åren 6-15 e.Kr. Men, de förnäma gravarna behöver egentligen inte innebära en motsättning till den slöja av orenhet som associerades med åkern. Gravarna skapar en egen sfär på en tilltalande sluttning som mycket väl kan ha avgränsats effektivt både materiellt och begreppsmässigt. Detta, precis på samma sätt som dagens klosterområde avskärmar sig från dess kringgärdande fysiska och andliga tillvaro.
               
Att bemöta nedtecknade berättelser såsom den om Judas, Gehenna eller att förankra dem till givna tidsskeden, bör givetvis tas med försiktighet. Detta är något som stundom missbrukas inom den bibliska arkeologin. Olika föreställningar kan vid olika tillfällen ha inkorporerats med Akeldamas mer gripbara lämningar. Den bibliska arkeologin kan ofta tillföra lika mycket av traditionsbildning som faktisk arkeologi. Att med förnuftet bepröva historier som dessa kan också tvinga oss till att ta ställning till religiöst explosiva frågor. Jag skulle vilja hävda att det kan ha varit till en plats såsom Blodsåkern, till vilken Jesus själv fördes efter sin död – inte mot en stilfull hädanfärd men till en grav utan namn. Hur många troende är idag redo att möta sådana frågor?

               
Akeldama döljer flera raffinerade berättelser som på olika sätt kan och kommer att berika oss med mer kunskap om platsens kyrko- och tidiga historia. Vad som vidare döljer sig i åkern får framtiden utvisa och fortfarande råder en viss osäkerhet om Akeldamas exakta omfång och läge. Ännu står platsen relativt orörd och utanför den helige Onuphrius murar finns fortfaranda ett avfallsupplag. Här ruvar fortfarande en förborgad gåta.

På återseende, Akeldama  


av Richard Holmgren,
maj 2014

Något att tillägga?

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln