När gudarna kunde se sig själva i spegeln

Guden i stenen, fyra exempel på betyler i Petra

Vackra gravar och tempel i alla ära. Klippstaden Petra i Jordanien är kanske mest känt för sin spektakulärt uthuggna stenarkitektur. Men det slutar inte där. Mitt bland denna finns en kanske mer spännande historia - dess betyler. Guden i stenarna.

En betyl är en uthuggen eller rest sten som representerar den lokale gudens närvaro. När det arabiska folket, nabatéerna, började befolka Petra för runt 2300 år sedan, så tog de med sig en speciell tradition - den att resa en sten istället för att resa en avgudabild i mänsklig skepnad. Sannolikt hänger detta samman med att detta folk som var öknens riddare och under ständig förflyttning, inte kunde bära med sig den rekvisita som behövdes för att manifestera deras gudar. Man reste helt enkelt den sten som fanns till hands - man brukar kalla den för en betyl. Traditionen finner vi även bland lokala folk före den nabatéeiska invandringen. Ursprunget till ordet betyl, kan härledas ur betydelsen bethel, eller beth-el, vilket är en kombination av orden hus och gud. Med andra ord, en plats där guden residerade.   

Guden i Petra får ett ansikte Guden i Petra får ett ansikte

Den översta bilden visar exempel på hur sådana betyler kunde se ut. Ibland utformades de som nischer i bergsväggar eller som fristående stenar, ofta som ståendes på ett altare. I vissa fall kunde de till utseendet likna de obelisker (överst i mitten) som vi kanske mest kommit att associera med det forna Egypten. Även den egyptiska obelisken bar ursprungligen en liknande tanke innan den på olika sätt kom att figurera som monument under faraonisk tid. Den gemensamma tanken är dock att guden inte fick avbildas i antropomorfa drag (i mänsklig skepnad). Betylen löste detta, men innebar också ett problem när nabatéerna alltmer kom att konfronteras med den grekiska och senare den romerska kulturen.

När nabatéerna ställdes under det romerska rikets inflytande, så hade betylen sakta men säkert fått ett ansikte. Petras gudar har identifierats som huvudguden Dushara och hans gemål Al Uzza. Dushara som tidigt manifesterats som en rest sten, kom av grekisk och romersk kultur att identifieras och avbildas som Jupiter eller vinguden Dionysos. Titta därför med fascination på klippreliefen ovan. Underst ser du en traditionell nabatéeisk betyl, sannolikt föreställande Dushara. Ovanför denna och tillika uthuggen i samma klippformation syns ett ansikte av Dushara - nu som Dionysos. De tillsynes helt olika framställningarna är förmodligen en och samma gud!

Betyl i Petra

Som invandrande från öknen och utan någon större arkitektonisk tradition, kom nabatéerna att uppföra monument med inspiration från både grekisk, romersk och egyptisk stil. Den egyptiska stilen tog man upp från det relativt närbelägna Alexandria i Egypten. Med nya ögon växer därför en annorlunda bild fram av monumenten som illustreras i bilden härunder. Den översta bilden visar den i Petra välkända Obeliskgraven. Den har fått sitt namn efter de fyra obeliskliknande reliefer som reser sig över den portal som leder in i berget. Med vår kännedom av betylernas funktion och betydelse förstår vi nu också att detta inte bara är ett arkitektoniskt lån från den egyptiska kultursfären - obeliskerna kan lika gärna representera gudar. Kanske är det således Dushara och Al Uzza som huserar med sin närvaro i de fyra obeliskerna?

En spännande tanke är att Obeliskgraven kanske inspirerats av egyptiska tempel såsom det av Ramses den andre i Abu Simbel (bilden under Obeliskgraven). Notera att även den centralt placerade nisch, över portalen, som i Abu Simbel representerar Ra-Horakhty, finner en stilmässig analogi till Obeliskgraven i Petra.

Obeliskgraven i Petra (överst) och Ramses tempel vid Abu Simbel (underst). Ser du likheten?
Petras största offeraltare med Arons heliga berg (svart) i bakgrunden Petras största offeraltare med Arons heliga berg (svart) i bakgrunden

Det var inte bara stenarna som representerade gudens närvaro. Även bergen kunde husera den störste guden i Petra. Det är därför inte otänkbart att en betyl många gånger just var en miniatyr av ett speciellt berg.

Petra ligger vackert inbäddat i en bergskedja som kallas för Shera-bergen. Faktum är att även guden Dusharas namn visar en koppling till dessa berg. Du-shara skulle kunna översättas "Han av Shera". Det heligaste berget i Petra, under historisk tid, är just Arons berg. Som en av de högsta topparna i Sherabergen syns det tydligt mot horisonten. Du kan identifiera berget som en mörk kontur längst bort i den svartvita bilden intill. Sänker man blicken framför nabatéernas viktigaste offerblodsaltare, så ser det nästan ut som om Arons berg står likt en betyl på altaret. I alla händelser är altarets riktning mot berget en spännande sak i sig. Är det en slump? Jag tror inte det.


av Richard Holmgren, april 2014  


Något att tillägga?

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln