Vill du upptäcka Kung Davids förlorade grav och skattgömma?

Kung Davids förlorade i grav i Jerusalem. Var?

”David gick till vila hos sina fäder och blev begraven i Davids stad”

(Första Konungaboken 2:10)

Han är en av de viktigaste individerna i Israels historia. Han var Israels kung och har till och med ansetts som en föregångare till Messias. Denne sägenomspunne man var kung av Israel och Juda och tidsmässigt återfinner vi honom någonstans vid mitten av 900-talet f.Kr. Historieforskningen tvistar fortfarande om tillförlitligheten kring Kung Davids livshistoria och därtill de berättelser som cirkulerar kring denna konungalegend. Somliga har till och med ifrågasatt hans existens. Kung David omnämns vid flera passager i det Gamla Testamentet, vanligtvis i Samuels-, Konunga- och Krönikeböckerna men han figurerar också i utomstående historiska verk, främst då genom den judiske historieskrivaren Flavius Josefus.
     David kröntes till kung strax efter år 1000 f. Kr. och därefter känner vi hans tappra och framstående ledarskap i triumferade slag mot omkringliggande stamfolk - något som kom att etablera Israel som en oberoende nationalstat. En av Kung Davids kanske främsta erövringar var den av jebuséernas högborg, det så kallade Sion. Här skulle han komma att bygga sitt palats och i tabernaklet skulle han låta placera den tillika legendariska Förbundsarken. Platsen känner vi idag som staden Jerusalem. Davids sista regeringsår blev märkta av familjeproblem och vi kan läsa om konflikten med hans äldsta son Adonia till följd av att David valt sonen Salomon till sin tronarvinge.

Om vi får tro Josefus skildringar från det första århundradet, så var Israels kung en av historiens rikaste regenter. Han lämnade efter sig en rikedom som var vida större än någon annan härskares. Josefus lät också upplysa om att Davids tillgångar till och med var större än själva Alexander den Stores. Enligt Josefus finns det teorier om att återstoden av all denna prakt skulle återspeglas och till och med återfinnas i självaste Davids grav.
     Idag kan man beskåda en senare version av Kung Davids gravvård på Jerusalems sydvästra kulle. Den lär ursprungligen ha flyttats hit från Sions berg i sydöst, men själva minnesvården är ett arbete från korsriddartiden. Den senare är mer en symbolisk markör, en så kallad kenotaf, som numera hedras som Davids traditionella gravplats. Trots att det i forskarvärlden råder tvivelaktigheter om denne forne regents existens och vidare Davids exakta viloplats, så är ändå möjligheten att finna en ännu äldre minnesvård ganska sannolik. Även om en sådan upptäckt är nog så stor i sig, så är det möjligt att man i sökandet efter denna kanske får en större utdelning än väntat. Möjligen väntar där andra rariteter som kan kopplas till den första tempelperioden, det vill säga tiden för det tempel som Kung Salomo lät uppföra.

Om just en grav skulle ha överlevt fram till modern tid, genomlevande exempelvis Jerusalems fall år 70 och den romerska ockupationen, är en fråga som kanske än mer bör beaktas. De förhärskande teorierna om förekomsten av en tänkbar gravgömma (alternativt symbolisk sådan) är att denna i sådana fall ligger djupt begraven under just Davids stad. Om detta är fallet så kanske den undkommit flera av de belägringar som drabbat Jerusalem. Monumental förstörelse och omlokalisering kan ha lämnat den verkliga gravgömman än mer intakt i sin bortglömdhet. Historieskrivningen låter oss på olika sätt veta att Davids grav lär ha funnits närvarande genom den äldre tiden. I det Nya Testamentet, i en passage i Apostlagärningarna (2:29), kan vi faktiskt läsa hur Petrus omnämner graven;

”…Mina bröder, jag kan väl fritt säga till eder om vår stamfader David att han är både död och begraven; hans grav finnes ju ibland oss ännu idag”.

Om detta enbart är ett symbolspråk eller om texten syftar på en minnesvård, det kan vi naturligtvis inte veta.

Josefus skriver att israeliterna begravde sin kung med stora rikedomar. Även om vi känner till att stora materiella rikedomar följde exempelvis de egyptiska faraonerna i sina gravar, så kan man fråga sig om detta verkligen var en sedvänja som fann paralleller i det tidiga israelitiska kungahuset. Vissa menar att de rikedomar som följde den döde David var ett slags nationalarkiv som fanns i anslutning till härskarättens gravar. Josefus skriver att man vid ett par tillfällen tog sig in i denna skattgömma för att begagna sig av de förborgade rikedomarna. Översteprästen Hyrcanus lär ha köpt Antiokus lojalitet för att få denne att upphäva sin belägring och dra tillbaka sin armé. Tillika lär Kung Herodes ha öppnat ett underjordiskt rum i anslutning till graven för att förskansa sig en större penningsumma. I detta sammanhang skriver Josefus att kungaättens kistor inte kunde ses i gravmonumentet eftersom de var finurligt förseglade i underjorden. Det finns inga välunderrättade uppgifter om att någon skulle ha tagit sig in i Davids gravgömma efter Herodes den Store.

I dag finns det ingen som aktivt letar efter Israels nationalklenoder, åtminstone inte utan omsvep. Tidigare utgrävningar vid den plats som vetenskapligt vunnit medhåll som området för Davids stad, har visat sig mycket svåra att undersöka av olika anledningar. I detta område har två platser för gravens position figurerat som de mest trovärdiga. Den första teorin bygger på den allmänna uppfattningen att graven kan återfinnas på den sydöstra och bergsliknande strukturen av Davids Stad. Den skulle då kunna återfinnas i närheten av de uthuggna gravar (T1) som upptäcktes och grävdes ut av Raymond Weill mellan åren 1913-14. Graven skulle rimligen vara dold aningen söderut, nära de trappor som hittats där eller alternativt under den anhopning av hus som också grävts fram vid platsen.
    Ett annat och kanske mer sannolikt läge för graven, är att den ligger lite längre norröver, längs med klippcitadellet nära Gihonkällan. Man måste då ta i beaktande att templet från den första tempelperioden låg längre söderut än Herodes tempel. Området kring Gihonkällan är ett resultat av den karstbildning som döljer delvis vattenfyllda sprickbildningar och hålrum som tidigt begagnades av den forna stadsbefolkningen. Rabbi Akiba (15-135) hävdar att Kung Davids grav förblev oskadd flera år efter det att aposteln Petrus hade talat. Akiba talar vidare om en särskild luftkanal som utgjorde en del av Gihonkällans karstsystem. Kanalen skulle ha länkat samman olika underjordiska hålrum och grottor. Med hjälp av denna, förklarade han, skulle man kunna lokalisera de olika hålrum som utgjorde själva Davids grav. Efter Jerusalems förstöring år 70, samt diverse jordbävningar i området, har källflödet kommit att ändras under seklers gång. Det är idag därför mycket svårt att skapa sig en uppfattning om det forna och underjordiska kanalsystemet runt källan. Tidigare hålrum kan numera vara både slam- och vattenfyllda.  

Med hjälp av modern teknologi, såsom markradar, så skulle man kunna tänka sig att vi står närmare en upptäckt än någonsin. Men en övertro till modern teknik i kombination med berggrundens densitet, territoriella anspråk samt religiösa och vetenskapliga intressen, så uppstår hinder för den bäste av entusiaster. Inte minst gäller detta i regionen av Davids Stad. En upptäckt av graven eller lämningar som har anknytning till denna skulle sannolikt skapa dispyter där icke judiska intressen skulle kunna undermineras. Tills vidare får vi nöja oss med att enbart spekulera kring Kung Davids grav eller dunkla historier såsom följande av Benjamin från Tudela.
     I en reseberättelse från 1163 återberättar denne spanjor en historia han hört från en judisk man vid namn Abraham. Enligt skildringen så hade två byggnadsarbetare infunnit sig i ruinen av en synagoga från tiden för Herodes den Store. Männen var anställda av den kristna patriarken i Jerusalem för att återuppbygga ett skadat monument på berget Sion. De råkade vid detta tillfälle stöta på en hemlig passage som ledde till ett underjordiskt marmorpalats. De hade hittat fram till Kung Davids grav där han sades vila jämte andra kungar. En gyllene krona låg placerad på ett bord och där fanns rikedomar staplade i överdåd. Plötsligt slogs de till golvet av en virvelvind samtidigt som hotande röster sade till dem att ta till flykten. Skrämda kröp de tillbaka genom de hemliga gångarna och efter att ha omtalat detta för patriarken så skrev denne, med hjälp av Abraham, en rapport till Konstantinopel. Efter några dagar hittades de två männen sjuka och sängliggande. De sade att de aldrig skulle återvända till platsen eftersom Gud inte vill att graven skulle ses av någon människa.  


Lycka till med din skattjakt!



av Richard Holmgren, januari 2014

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln