Du minns väl Erich von Däniken?

Erich von Däniken och forntida besök av UFO

Von Däniken, eller ”von Dönicken”, som man sa när man var elva och föll av stolen i skrattkramper. Nej, det var kanske inte så roligt, men under sjuttiotalet uppfattades nämligen sådana saker som lite roligare. Det berodde på att man hade kalibrerats till repriser av Charlie Chaplin som snubblade sig igenom söndagsmatinén. Chaplin var dåtidens variant av lågbudgetkörare som Göta Kanal, Jönssonligan och Sällskapsresan - med den positiva skillnaden att Chaplin var mindre förutsägbar. Minst förutsägbara var dock Bröderna Marx och Osama bin Laden.

Nåväl, von Däniken - det var han som tidigt drev teser om att flygande tefat hade besökt vår planet under forntiden och att de hade roat sig med diverse snyggt staplade stenhögar. Inte minst hade de satt rymdhjälmar på stackars stenåldersjägare. Jag minns min barndom när jag med spänning flydde vardagen med von Däniken. På insidan av bokens skyddsomslag syntes en man som puffade på en pipa och blickade tillbaka med en allvarlig blick. Han hade något insiktsfullt att berätta. Det var ingen tvekan om att denna professors-look hade tänkt till innan han hade levererat boken du höll i din hand. Däniken hade förstått att saker och ting blev mer trovärdiga om det bara gjordes med en allvarlig min.

Dänikens fascinerande värld skvallrade om hur arkeologiska lämningar var levande bevis på att våra förfäder hade fått påhälsningar av varelser med ögon stora som grapefruktklyftor. Ironiskt nog skulle de ha lärt oss att hugga stenblock stora som sommarstugor istället för att visa oss järnet. De hade lärt oss att rista i vax istället för att visa oss papper eller iPads och de hade lärt oss hur man skjuter krokiga pilar med bågar av senor och kvistar. Endast Gud vet hur de tog sig hit överhuvudtaget - ett maskhål krökt genom tid och rum kanske - vilket skulle kunna förklara bronslurarnas speciella form. Att vara forntidsmänniska var livsfarligt på sextio- och sjuttiotalet, speciellt om man råkade rista ett huvud som var på tok för stort för sin kropp eller om du lyckades bygga något stort som inte hade någon funktion i framtiden. Risken var då att von Däniken skulle få fatt på ditt alster och ogiltigförklara det som för bra eller för orealistiskt för att komma från en stenöken.

Däniken erbjöd en värld med pyramidbyggare, faraoniska glödlampor och flygande indiska vimanor samtidigt som fröken nämnde något om franska revolutionen. Det handlade inte så mycket vad som var rätt eller fel med von Dänikens böcker. Men, det var första gången som jag kände mig som en riktig upptäckare, som en ung forskare utan pipa och det var min första ”think outside the box-upplevelse” där jag uppdagat en historisk konspiration som skolfröken uppenbarligen måste ha missat.
Jag minns fortfarande hur jag predikade för mina skolkamrater hur utomjordingar hade befolkat vår jord och lämnat sina vittnesbörd till våra släktingar i forntiden. Efter många års egna erfarenheter kan jag nu besviket konstatera att rymdskepp eller jättar inte alls tycks förekomma i bronsåldersmyllan. Men bara för att jag inte har hittat startmotorn till en flygande vimana, så betyder det inte att Däniken hade hopplöst fel. Det är nämligen lätt att råka sova sig igenom en utgrävning innehållande tiotusentals trasiga blomkrukor.
Under mina universitetsstudier, vid grundkursen i arkeologi, instruerades jag i källkritikens domäner samt konsten att skriva vetenskapligt. Som övningsuppgift blev jag tilldelad en gammal god vän - javisst, en bok av Erich von Däniken. Universitetet hade lika gärna kunnat stoppa en Bibel i mina händer och bett mig förklara för Jesaja hur man skriver en riktig notapparat samt hur man för en komplett källförteckning på profetior i bokstavsoning. För - Dänikens alster är nämligen inte tänkta att vara vetenskapliga.


Von Däniken sade själv en gång att han mest irriterade sig på att forskare, generellt, ”inte tillåter sig att acceptera en viss konstnärlig fantasi, när den ändå är teoretiskt möjlig”. Sedan är det ju faktiskt så, att accepterar vi utgångspunkten för att någon från Andromedagalaxen aldrig rimligen kan ha satt sin fot här, så är det som att ge upp tanken på att vi själva, och för all framtid, kan glömma idén om att nå intelligent liv i universum. Med andra ord - om ingen högteknologisk livsform kan ta sig hit, så kommer vi inte heller att kunna ta oss dit. Och, när vi ändå uppdagat detta, så möter vi åter ett ganska skrämmande svar - det att vi inte ännu hört något utifrån. Vänta ett slag säger då vän av ordning och hänvisar till Gamla Testamentet 1:4–28 och profeten Hesekiels möte med en flygande farkost. Javisst okej, det ska vara där då. Men, tanken är ofrånkomlig - är avstånden kanske för stora även för livsformer som teknologiskt ligger flera tusen år före oss själva? Eller, är konceptet med intelligent liv dömt att misslyckas efter tag? Kanske är det också så att "de andra" kommit så långt att de utvecklat en slags K-märkning för vissa solsystem. Detta så att ingen interaktion kan påverka en planets kulturutveckling negativt... eller rentutav, postivt. Det senare passar ju utmärkt på vår situation och vore ju en naturlig handling för grapefruktklyftor som har makten och vill behålla den. Kanske är vi kort och gott, ensamma? 

Frågan är om inte Däniken låg några steg före trots allt. Kanske inte hans notapparat men att han likt Steve Jobs visste att vi behövde något innan vi visste det själva - något som läkte ett behov hos många människor - ett sökande, en fundering och ett mytbehov som är alltmer skriande i vår tid. Kanske är det så att några av de som verkligen tog sig hit genom det där maskhålet inte nödvändigtvis var astronauter, men andra karaktärer som var före sin tid. I sådana fall är vi åter på ruta ett och tillbaka till Bröderna Marx.


Richard Holmgren

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar