Du minns väl Erich von Däniken?

Erich von Däniken och forntida besök av UFO

Eller ”von Dönicken” som man sa när man var elva och flabbade fast det inte var roligt. Det var under sjuttiotalet när saker och ting uppfattades som lite roligare eftersom man kalibrerats till repriser av Chaplin som snubblade sig igenom söndagsmatinén. Det var dåtidens variant av lågbudgetkörare som Göta Kanal, Jönssonligan och Sällskapsresan - med den skillnaden att Chaplin var mindre förutsägbar. Minst förutsägbara var Bröderna Marx och Osama bin Laden.

Nåväl, von Däniken. Det var han som tidigt drev teser om att flygande tefat besökt vår planet under forntiden och att de roade sig med diverse snyggt staplade stenhögar och satte rymdhjälmar på stackars stenåldersjägare. Jag minns min barndom när jag med spänning flydde vardagen med von Däniken. På insidan av bokens skyddsomslag syntes en man som puffade på en pipa och blickade tillbaka med allvarlig blick. Som om han hade något stort att berätta. Och, det hade han. Det var ingen tvekan om att denna professors-look hade tänkt till innan han levererat boken du höll i din hand. Han hade förstått att saker och ting blev mer trovärdiga om det gjordes med en allvarlig min.

Detta var en fascinerande värld där arkeologiska lämningar skvallrade om att våra förfäder hade fått påhälsningar av utomjordingar med ögon stora som grapefruktklyftor. Ironiskt nog skulle de ha lärt oss att hugga stenblock stora som sommarstugor istället för att visa oss järnet. De hade lärt oss att rista i vax istället för att visa oss papper eller iPads och de hade lärt oss hur man skjuter krokiga pilar med bågar av senor och kvistar. Endast Gud vet hur de tog sig hit överhuvudtaget. Ett maskhål krökt genom tid och rum kanske, vilket i sådana fall skulle förklara bronslurarnas karakteristiska form. Att vara forntidsmänniska var livsfarligt på sextio- och sjuttiotalet – speciellt om man råkade rista ett huvud som var på tok för stort för sin kropp eller om du lyckades bygga något stort som inte hade någon funktion i framtiden. Risken var då att von Däniken skulle få fatt på ditt alster och ogiltigförklara det som för bra eller för orealistiskt för att komma från planeten jorden.


Däniken erbjöd en värld med pyramidbyggare, faraoniska glödlampor och flygande indiska vimanor när fröken nämnde något franska revolutionen. Det handlade inte så mycket vad som var rätt eller fel med von Dänikens böcker. Men, det var första gången som jag kände mig som en riktig upptäckare, som en ung forskare utan pipa och det var min första ”think outside the box-upplevelse” där jag uppdagat en historisk konspiration, som skolfröken uppenbarligen måste ha missat.
Jag minns fortfarande hur jag predikade för mina skolkamrater om hur utomjordingar hade befolkat vår jord och lämnat sina vittnesbörd till våra släktingar i forntiden. Efter många års egna erfarenheter kan jag nu besviket konstatera att rymdskepp eller jättar inte alls tycks förekomma i bronsåldersmyllan. Men bara för att jag inte har hittat några grenrör från en flygande vimana, betyder det ju inte att Däniken hade hopplöst fel. Det är lätt att råka sova sig igenom en utgrävning innehållande tiotusentals trasiga blomkrukor.
Under mina universitetsstudier, vid grundkursen i arkeologi, instruerades jag i källkritikens domäner samt konsten att skriva vetenskapligt. Som övningsuppgift blev jag tilldelad en gammal god vän - en bok av Erich von Däniken. Universitetet hade lika gärna kunnat stoppa en Bibel i mina händer och bett mig förklara för Jesaja hur man skriver en riktig notapparat a la Harvard och hur man för en komplett källförteckning på profetior i bokstavsoning.


Von Däniken sade själv en gång att han mest irriterades på att forskare, generellt, ”inte tillåter sig att acceptera en viss konstnärlig fantasi, när den ändå är teoretiskt möjlig”.
Sedan är det ju faktiskt så, att accepterar vi utgångspunkten för att några från Andromedagalaxen aldrig rimligen kan ha satt sin fot här, så är det som att ge upp tanken på att vi själva och för all framtid kan glömma idén om att fysiskt nå intelligent liv i universum. Med andra ord - om ingen högteknologisk livsform kan ta sig hit, så kommer vi inte heller att kunna ta oss dit. Och, när vi ändå är inne på detta så är svaret egentligen ganska skrämmande - det att vi inte ännu hört något utifrån. Vänta ett slag säger då vän av ordning och hänvisar till Gamla Testamentet och profeten Hesekiel 1:4–28. Javisst ok, det ska vara där då - never mind... Är avstånden för stora även för livsformer som teknologiskt ligger flera tusen år före oss eller är konceptet med "intelligent" liv dömt att misslyckas efter tag? Eller, är det så att "de" kommit så långt att de utvecklat en slags K-märkning för vissa solsystem. Det att ingen interaktion får förkomma för att påverka en kulturutveckling negativt. Eller, är vi kanske ensamma? 
Frågan är om inte Däniken låg några steg före trots allt. Kanske inte hans notapparat men att han likt Steve Jobs visste att vi behövde något innan vi visste det själva - något som läkte ett behov hos många människor - ett sökande, en fundering och ett mytbehov som är alltmer skriande i vår tid. En tid där några av de få som verkligen tog sig hit genom det där maskhålet inte var astronauter i forntiden, men kanske andra som var före sin tid - Bröderna Marx.



Richard Holmgren

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar